"Your hair always looks gorgeous but your curls today girl... perfection!", sa Cara. Jag kollade på henne genom spegeln. Hon stod bakom mig. "Thanks Cara", sa jag. Hon kysste mig snabbt på kinden och gick sedan för att hjälpa Ebba att locka sitt hår. Jag hade pyjamas på mig och en sminkös stod bredvid mig och sminkade mig. "Are you excited or are you excited Sandra?" ropade Eleanor och kom bakom mig. "I'm excited", sa jag och log mot henne. Jag ljög rätt upp i ansiktet på alla mina vänner. Men vad hade jag ärligt talat för val? "You look so pretty", fortsatte Eleanor. "You too. Love your curls", sa jag. Eleanor log. Alla tjejerna skulle ha sitt hår lockat och en ganska basic sminkning med en ljusblå ögonskugga och eyeliner för att matcha med sina ljusblåa klänningar. "SAAAANDRA, WHAT DO YOU THINK?" Felicia kom inspringande glatt och Julia gick efter henne. "Oh you look so beautiful Felicia!", sa jag. "I'm the responsible artist", sa Julia och log. "You did a great work Julia", sa jag. "You seem nervous", sa Felicia. "I kind of am", sa jag. "Don't be. You look like a princess", sa Julia . "You really do Sandra. Can't believe that I got such a beautiful best friend", sa Eleanor. "And you others look pretty good to be you too", fortsatte Eleanor och log skämtsamt. "Hey! Not fair", sa Cara. "I'm done with Ebba's hair now. It's your turn now Felicia, you are the only one left", fortsatte Cara. "I'm coming. You have to make it pretty though Cara!", hördes Felicias röst medan hon gick bort med Cara till rummet intill. "Let me do your makeup, Ebba", sa Julia, och även de två försvann in till toaletten. "And I'm gonna do mine. Will you be fine here alone my darling?" frågade Eleanor. "How can I not be fine on my weddingday?" sa jag och log halvhjärtat. Eleanor log och försvann hon också. "Is this okay, miss?" frågade sminkösen. "Yeah, it looks great. Thank you, you can leave now if you like", sa jag. "Good luck on your wedding", sa tjejen och lämnade. Jag satt kvar och tittade mig i spegeln. Jag lät mitt finger dras över mina kindben som såg väldigt bra ut. Mina naglar hade jag gjort på salong några dagar tidigare och den franska manikyren var perfekt. Helt ärligt såg jag väldigt bra ut. Allt det här var mitt drömbröllop. Jag såg ut precis som jag alltid hade föreställt mig. Uppsättningen av mitt hår fick mina lockar att se otroligt bra ut, sminkningen var perfekt. Det var bara klänningen som saknades, sen var jag en fulländad brud. "You look amazing Sandra. Truly beautiful as always", hördes en röst. "Hi Harry", sa jag. "I know I'm not supposed to be here, but I had to check on you. Are you alright?" frågade han. Jag snurrade på stolen så att jag kunde titta på honom. "I'm fine. Feeling really good", sa jag sammanbitet. "Can we please skip the lies this time?" sa Harry och kollade menande på mig. "Don't marry Jack. That's is not what you really want, Sandra", sa han. "Harry, I appreciate your concern but I'm fine, really. I want to marry Jack okay. I'm going to marry Jack. My feelings for Zayn has to be ignored", sa jag och tittade rakt in i hans ögon. "You don't want to marry him", upprepade Harry. "HARRY PLEASE LET ME BE FOR GODS SAKE! You are just making me upset! I'm trying to not think about it. Just drop it Hazz. I'm going to marry Jack, end of story", sa jag upprört. "Fine Sandra, do what you want. All I'm saying is that you are going to regret it. I saw and I heard you last night. You were destroyed. You love Zayn so much but you can't be with him. I understand. Just remember that I warned you Sandra. I'm just doing this because I love you okay?", sa han mjukt. "I know you do. But this has to be my choice", sa jag och kramade om honom. "I'll see you at the wedding darling, okay?" sa jag. "See you there", sa han och kysste mig på kinden innan han började gå ut genom dörren. Han stannade i dörröppningen och sa: "Sandra?" Jag tittade på honom. "Yes?", frågade jag. "You're gonna look really beautiful as a bride". Sedan lämnade han.

 

"Sandra were you talking to someone?" frågade Ebba som nyss kom in. Hon hade på sig allting och var helt klar. "Oh, you look so nice", sa jag, och undvek frågan. "I could swear I heared someone talking to you. It was a man's voice. Were any of the boys here?" sa Ebba storögt. "No Ebba, the make up artist just had a very manly voice okay", sa jag och log. "Okay", sa hon och log tillbaka. "All of us is pretty much done now", sa Julia. "Yes, my hair looks great!", sa Felicia. Alla tjejerna kom ut, klädda i sina klänningar och med hår och smink fullbordat. "Okay, everyone of you, stand straight! I want to see if you will look good enough", sa jag och log smått. De ställde sig bredvid varandra. De såg så vackra ut allihopa. "You guys look great. Gorgeous, super beautiful", sa jag. "It is time for you to get in to your dress now Sandra", sa Cara med ett leende. "Yeah. Get the dress", sa jag och log svagt tillbaka. Det var inte långt kvar nu. Snart skulle jag behöva stå ansikte mot ansikte med Jack och säga att jag skulle älska honom för evigt. Zayn skulle sitta där, på en utav bänkraderna i kyrkan, och höra mig säga det. Jag kände tårar svida bakom ögonlocken medan tjejerna hjälpte mig att få på mig klänningen ordentligt. Jag skulle faktiskt gifta mig med Jack. Men jag ville inte. Jag ville verkligen inte.

 

"Eleanor! Where is the damn flowers? Didn't I tell you to put them over there?" skrek Julia mot mig. "I'm sorry Julia, I'm doing it now", skrek jag tillbaka och plockade gick för att leta efter blommorna Julia snackade om. Cara och Ebba förberedde i kyrkan och hälsade gästerna välkommna medan jag, Julia, Felicia, Louis, Zayn, Harry, Liam och Niall höll på att fixa i ordning allt inför bröllopsfesten. All bordsplacering skulle vara rätt, alla blommor skulle vara på rätt plats. Jag suckade för mig själv medan jag gick ut i ett rum i lokalen där all rekvisita låg. Jag började fixa en bukett av blommor. Jag ville verkligen vara glad idag, för Sandras skull, men det var svårt. Jag kände mig inte hel utan Louis, men det var bara att bita ihop. "Hey, El? What's up?" hördes Felicias röst. "Nothing. Just making this bouquet that Julia commanded me to do", sa jag och log snett. "Yeah, she is going crazy at the moment because we have a lot more stuff to get done before the wedding", svarade Felicia och gav mig några fler blommor för att fullborda buketten. Jag log lite. "Are you okay?" frågade Felicia plötsligt. Jag stelnade till. Man märkte väl inte att jag inte var hundra procent glad? För jag var tvungen att ha den imagen. Jag kunde inte vara ledsen, inte idag. "What do you mean?" frågade jag och fortsatte med buketten, och låtsades som ingenting. "You know, with Louis? It must be hard for you to be around him all the time, especially a day like this when everyone is supposed to be happy while you are heartbroken", sa Felicia. Jag kände hennes blick och mötte hennes ögon. "Is it that obvious that I'm heartbroken?" sa jag och log sammanbitet. Felicia log tillbaka. "I'm sorry, but yes", svarade hon. "You know, I really want to be happy for Sandra's sake, I really do. It is just that it's hard. I kind of thought that I would marry Louis one day", sa jag. "I get it", svarade Felicia och fortsatte kolla på mig. "We have just been through so much together and a wedding just make me feel like it's over for real", sa jag. Buketten var klar och jag höll den nu i min hand. Jag tittade på den. "One day I will hold a bouquet like this, walking down the aisle and then look up and see the love of my life. I always wished that Louis would be that person. A part of me just don't care that he cheated on me, because I know that I will always love him anyway", sa jag. Felicia tittade på mig med ett leende. "Yeah, you probably will Eleanor. I know that you know it", svarade hon. "He is the love of my life. Always have been, always will be", sa jag och kollade ut i tomma intet. "El?" hörde jag en röst. Felicia gav mig ett stort leende och tog buketten ur mina händer och lämnade rummet. Jag vände mig om. "Lou?" svarade jag. Han gick fram mot mig. "I'm sorry. I'm a stupid dougebag and a crappy boyfriend. But I swear to you, Eleanor Jane Calder, that there haven't been one single day since we met that I haven't loved you. I'm so so so sorry that I cheated on you, I was just mad and it was the most stupid thing I could do but you know me and therefor you know that I sometimes don't use my brain. And I've been afraid to tell you this because I thought that you didn't care anymore but overhearing you say all this stuff just made me realise what a fool I've been. You are the love of my life too", sa han lättsamt. Han log stort mot mig, gav mig all sin kärlek genom en blick. Jag orkade inte bry mig om att låtsas vara svårfångad. Jag älskade Louis, så fuck allting annat. Jag slängde mig om halsen på honom och vi möttes i en kyss. "I love you", viskade jag när kyssen var avslutad. Och att sedan höra honom viska de tre små orden tillbaka, hade aldrig gjort mig gladare.

 

"Felicia varför har du blommorna? Jag trodde jag bad Eleanor? Aja, nevermind, ställ de där borta", sa jag och viftade mot där blommorna skulle stå. "Hon och Lou redde ut några saker", sa Felicia med ett flin. "VA? Åh gud så bra, vad glad jag blir för dem!", utbrast jag glatt. Felicia log. "Det här gjorde mig asglad men vi har seriöst ingen tid att spilla, ställ blommorna där de ska vara okej?" sa jag. "Jaja, boss", sa Felicia sarkastiskt och jag lipade åt henne. "Harry! Get over here!", ropade jag sedan. "Can you just check in the kitchen so the chefs is doing all right?", frågade jag. "Julia, why would they fail? This is their job", svarade Harry. "Please Haz don't argue with me right now, just go and check, please", sa jag. Harry himlade med ögonen och försvann. Jag kollade runt på vad alla höll på med, och alla såg hyfsat sysselsatta ut utom Zayn som satt vid en av borden och bara stirrade ut. Jag såg att något var fel och gick fram till honom. "Are you okay Zayn?" frågade jag. "Yes, I'm fine", sa han och log mot mig. Jag orkade inte pressa honom på information. "Good, then can you go and join Liam over there. He is putting up some decorations", sa jag. Zayn reste sig upp. "All right", svarade han. "And by the way, I know that you're not fine so you and I are going to have a talk later, okay?", sa jag. "Okay", sa han med en ointresserad röst. "You're acting all bossy", sa Niall som hade rullat fram sin rollstol till mig. "I'm sorry. I just really want Sandra's wedding to be perfection. She really deserves that so I'm just making sure that everything is going smoothly, even though I have to be a bitch to everyone to get there. And the fact that I can't help with anything myself, at least not the big things is frustrating me as hell", sa jag med en stor suck. "Take a deep breath Julia", sa Niall och log. Jag andades in och ut. "Feeling better?" frågade han. "Nah, not really. But I can pretend that I do", sa jag. Jag lutade mig ner och kysste honom. "I'm glad you are here, even though it's in a wheelchair", sa jag. "You'll see, I will probably be able to walk soon again", svarade han. "I hope so", svarade jag och kollade in i hans blåa ögon. "Otherwise our kid is going to be really bored because no one is going to play with him. I can't really imagine you running around after her or him", sa Niall med ett flin. "Hey! That's not fair! I can be a really good playfriend if I want to", sa jag och slog till honom lättsamt på axeln. Min mobil pep till. People are beggining to arrive to the church now, hade jag fått från Cara. "People are arriving to the church", sa jag till Niall. "Sandra have to be here any minute now, right?" frågade Niall. "Her car is over there", ropade Liam. "I'm going to talk to her to make her ready. A limo is going to pick her up to drive her to the church later so you all better get ready to go to church soon. Us bridesmaids are going with her", sa jag. "Julia, everything in the kitchen was fine", kom Harry ut och sa. "That's great Harry. Sorry for being so bossy", sa jag. Han drog in mig i en kram. "I know you're doing it for Sandra", sa han. "Yeah", svarade jag. "Harry, can you help me into the car? We better get to the church", sa Niall. "Yeah. Are you guys coming?" frågade Harry och vände sig mot Liam och Zayn. "Yes, we are almost done. We'll come in a bit!", sa Zayn. "Let go Niall", sa Harry. Jag gav Niall en snabb kyss. "See you in church", sa jag och log. Jag började gå mot Sandras bil som var en bit längre bort från resten av allas bilar. Hon satt kvar i baksätet och stirrade rakt framåt. 

 

Jag kan inte göra det här, men jag måste. Jag kan inte, men jag måste. Orden upprepades i mina tankar gång på gång. Jag kände mig hjälplös. Hela jag skakade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag mådde illa och kände att jag bara ville spy. Spy ut alla känslor, så att jag inte behövde känna så här. Tårar brände bakom mina ögonlock. Jag hörde någon knacka på rutan och vände mitt ansikte för att se Julia. Jag öppnade dörren. "Du ser så vacker ut!", utbrast hon och drog ut mig ur bilen. Julia omfamnade mig men jag kunde inte krama henne ordentligt tillbaka. Min kropp kändes som spagetti och hela min kropp var fylld av ångest. "Hur känner du dig?" frågade hon med ett stort leende. "Bra, jag mår bra", svarade jag känslolöst. "Sandra, hur mår du? Du är alldeles vit", sa Julia med ett oroat uttryck i ansiktet. Då bröt jag ihop. Tårarna började forsa ner och jag bara grät. "Varför gråter du?" frågade Julia och jag hörde oron i hennes röst. Hon drog in mig i sin famn och klappade mig lugnande på ryggen. Plötsligt slutade jag böla och lät bara tårarna tyst droppa. Jag bet ihop. Jag kunde inte berätta för henne. Jag kunde bara inte. "Det är lyckliga tårar", sa jag och kollade på henne med ett svagt leende. "Är du säker?" frågade hon. "Jadå. Jag är bara nervös och... och väldigt lycklig", sa jag osäkert. Hon log. "Jag blev riktigt orolig där. Här, jag har några servetter i min handväska", sa hon och började rota i sin väska. Jag fokuserade på att andas in och ut, in och ut, lugnt och sansat. Hon tog några servetter och försökte dra bort mina tårar utan att förstöra mitt smink. Hon hade en koncentrerad min när hon gjorde det, petig för att inte förstöra något. "Tack", sa jag när hon var klar. Hon log lite. "Förlåt för det där, jag vet inte vad som hände riktigt", sa jag. "Don't you worry. Jag förstår att du är nervös Sandra", sa hon och log. Jag var nervös och fylld med ångest. Just nu ville jag helt ärligt bara krama om Zayn och höra honom säga att allt skulle bli bra och att jag inte behövde oroa mig. "Var är alla andra?" frågade jag. Jag kände plötsligt en enorm viljestyrka att snacka med honom innan bröllopet. "Killarna åkte nyss, Cara och Ebba är i kyrkan och tar emot gästerna. Du, jag, Felicia och Eleanor ska åka nu också", sa Julia. Det var redan försent. Jag var tvungen att gifta mig nu. "Kom", sa Julia och tog min hand. Vi började gå mot lokalen där festen skulle hållas. "There you are! We have to go now, we're going to be late otherwise!", sa Eleanor. "Yeah, let's go", sa Felicia. Vi alla gick mot limousinen och hoppade in. De såg alla tre väldigt fina ut med sina ljusblåa klänningar och lockade hår, även Julia trots hennes gravida mage. Limousen körde och vi satt alla i tystnad. Jag behövde verkligen det. Tusen tankar snurrade runt i mitt huvud. Harrys ord ekade i mitt huvud. "Don't marry Jack, it's not what you really want". Nej, det var inte vad jag egentligen ville, men hade jag något val? Såklart du har ett val Sandra, intalade jag mig själv i hjärnan. Det var bara att jag hade svårt att våga välja det andra. Hela den här dagen skulle ha varit helt perfekt, men jag kände verkligen inte att jag var lycklig på något sätt. Jag var snarare helt förkrossad. I kyrkan satt nu alla mina vänner och släktingar samlade, min mamma troligen gråtandes av lycka över att hennes dotter skulle gifta sig. Vad hon inte visste var att jag bara ville dö inombords. Jag ville bara skrika, gråta, springa långt långt bort. Men jag kunde inte. Jag började skymta kyrkan och mitt hjärta började slå snabbare. Vi körde upp mot kyrkan. Jag kunde se Ebba och Cara vänta utanför kyrkan, leendes när de såg bilen.  "It's time Sandra", sa Julia och kollade på mig. Jag kollade på henne och sedan upp mot kyrkan. Jag drog ett djupt andetag. Ja, nu var det dags.

 

Jag kollade mot de stängda dörrarna. Bakom de satt runt 150 människor. Jag la handen på bröstkorgen. Känseln i fingrarna hade försvunnit, och jag stod där, med snabba andetag. Jag mötte Felicias leende och innan jag visste om det spelades musiken i kyrkan. Dörrarna öppnades och jag kollade på tjejerna som sakta gick på de vackra vita rosenbladen. Alla människors ögon vändes till dörren och jag var tillräckligt åt sidan för att de inte skulle se mig. This was it. Det här var ögonblicket jag hade väntat på hela mitt liv, sen jag var 5 år. Min pappa kom fram till mig, tog min hand. Han la sin hand på min kind och gav mig sitt fina leende jag hade växt upp till. ''Jag är så stolt över dig. Du är ung, men du är en av de mest smarta människorna jag känner och du är den vackraste kvinnan jag vet. Du kanske är Jacks fru, men du kommer alltid vara min lilla tjej'', sa han och log med sina fina ögon. Jag kollade på min pappa, som hade åldrats genom åren. Jag kommer fortfarande ihåg när han kunde lyfta upp mig på sina axlar, eller bära mig upp till sängen när jag hade somnat på soffan. Han var min pappa. Och han gav mig styrkan att göra det här. ''Jag älskar dig pappa. Du är min hjälte'', sa jag och log genom smärtan. ''Och du är min'', sa han. Jag förenade min arm med hans och jag tog mitt första steg. Med min pappa vid min sida kändes det här enklare. Vid altaret stod han. Min Zayn. Han log sitt fina leende mot mig. Med sina vackra ögon kollade han på mig. Han var min framtid. Men när jag väl kom fram såg jag att det inte var Zayn. Det var Jack. När jag kollade åt sidan såg jag honom. Zayns ögon. De var inte glada, och han log inte heller. Han såg krossad ut. Precis som jag. Alla människor jag älskade var samlade i ett rum. Jag kollade upp mot tjejerna som hade varit här för mig i vått och torrt. Jag kollade på killarna. Harry, Niall, Liam, Louis...Zayn. De alla log mot mig, och jag förstod då. Jag förstod att jag var tvungen att göra det här. Inte för mig, inte för Jack. Bara så att alla jag älskade skulle vara samlade en liten stund till. Och innan jag insåg det så var jag framme. Min pappa kysste min panna innan han släppte taget om mig. Jag ville bara att han skulle hålla mig lite längre. Jack mötte mig, och vi gick upp på trappstegen som kändes som berg. Han var vacker. Hans blonda hår, fina solkyssta hud. Han var perfekt. Men han förtjänade någon bättre. Någon som inte älskade en annan man. Han mötte mina ögon, kollade på mig som om han visste att något fel. Prästen hade börjat tala och jag stod där ordlös. ''Are you okey?'', mimade han. Mina ögon blev fyllda av tårar, men jag tänkte inte låta en enda falla. ''I'm fine'', mima jag tillbaka. Jag var inte okej. Den lögnen hade kommit undan många år. ''We have gathered here to witness pure true love..'', sa prästen. Men det var det enda jag hörde. Jag stod där, kollade ner på mina och Jacks händer. Det var bara inte rätt. ''And anyone who's against this marriage.. Speak now or forever hold your peace'', sa prästen. Jag kollade ner, stängde ögonen hårt för att hindra tårarna falla. Det var tyst i kyrkan. Jag kunde höra hur Jack andades tungt. Som om tystnaden skulle vara förevigt. Men det varade inte förevigt. ''I am'', hörde jag en röst säga. Hela kyrkan var i chock, och det var jag med. Jag kollade ner från trappstegen till publiken. Där stod han. ''Zayn?'', var det enda jag fick ut. Jag släppte Jacks händer, lät de vila mot de fina vita tyget. ''Sandra you can't marry him. And i know you don't want to. I want you. I want your sleepy confused look when you wake up. I want to be the warmth that fills the space in your bed. I want to be the sheets your fingers crave at night, the blanket that wraps around you all night. I want to discuss with you, to be stubborn and quick-witted with you. I want to have differences between us. I want your flaws, every single one of them. I want to go into the deepest coners of your mind and never get bored of you'', sa han. Jag lät tårarna falla. Alla kollade på oss, allas ögon var på oss. ''Zayn is this the best time to discuss this?'', sa jag försiktigt medan jag sakta gick fram mot honom. Han kollade in i mina ögon. ''I don't care. I don't care if I have to talk in front of 150 people just to prove my love to you. I want all of you. How when you can't sleep at night, you let your fingers draw on my back. How when something involves an old person in a movie you cry. How you can eat 8 donuts by yourself and not even feel bad about it. How when you sometimes feel nervous you have a tendency to talk really fast and sludderly and nobody understands you. I do. I understand you'', sa han. Mina tårar rann och vi stod 3 meter ifrån varandra. Jag torkade försiktigt bort mina tårar. ''You do?'', sa jag. ''I do'', sa han. ''But what about our past?'', sa jag. Han skakade på huvudet. ''I know that what we been through is tough. No one can understand it, and only we know the truth. And I'm so sorry. For hurting you so many times. But I love you Sandra. So much that it hurts when i think about you with someone else.. I'm sorry for.. I'm so sorry for what happend 2 years ago, at the Bethlem Royal Hospital. I should've never let you go. I said that's what I wanted. But the truth is that I want every single piece of you. It's been really hard. But if you give me the chance, I want to spend the rest of my life making it up to you'', sa han. Jag kollade på Jack. Han stod där i ilska. Jag gick sakta upp mot honom. Han kollade på mig, med sina ledsna ögon. Jag kysste hans kind sakta. ''I love you Jack. I really do. But I'm not the one for you. You deserve someone who don't think of someone else. Who truly want to spend their life with you. You're so perfect. And I don't deserve you. I truly wish you all the hapiness in the world'', sa jag. Han nickade. ''I know how you feel about him. And it's okey. Because I love you too. And If i can't make you happy..'', sa han och kollade in i mina ögon. Men han avslutade aldrig den meningen. Han gick, lämnade dörrarna öppna. Det var sista gången jag såg Jack. Men jag älskade verkligen honom. Jag kollade på Julia. Hon log med tårar i ögonen. Som om det här var det hon alltid ville. Jag vände mig om och mötte Zayn. Han log mot mig. ''So you love me huh?'', sa jag med ett leende. ''I love you Sandra'', sa han och skratta. Vi närmade varandra, stod snart nära. ''I feel kind of stupid in this dress'', sa jag och log. ''You're beautiful'', sa han. Det kändes som ett magiskt ögonblick. Som om vi var de enda människorna här. Som om livet stod still runt omkring oss. Jag kunde känna hans lukt jag älskade. Han höll min nacke, och då hände det. Våra läppar förenades. Hans läppar vid mina. Människorna, människorna som jag älskade klappade alla sina händer. Det var magiskt. Han kollade nu på mig och upptäckte mina tårar. ''Why are you crying?'', frågade han oroligt. Jag log och la handen på hans kind, lät ännu mer tårar falla. ''I'm just so happy'', sa jag. Med det kysste han mig igen. Han var min nu...och jag var hans. Den här gången tänkte jag inte låta honom gå. Aldrig igen.

 

__________________________________________________________________

DET HÄR VART PART 1, SNART KOMMER PART 2. Hoppas ni gilla det, kommentera vad ni tycker nu när det äntligen blev ett lyckligt slut för Sandra och Zayn! Hoppas ni har ett trevligt lov <3

 

Men bara för en snabb update..

EN DEL KOMMER UT VÄLDIGT, VÄLDIGT SNART (inom 2-3 dagar). Vi har skrivit det mesta av delen, 

Jag vill bara själv säga att det har varit så jäkla kul att skriva den här delen. Jag själv älskar att skriva, och har verkligen njutit av det här! Men eftersom vi har så mycket pågrund av skolan, så har det varit skit jobbigt. Vi ber verkligen om förlåtelse. Jag har älskat att skriva den här novellen, men jag har ganska många saker jag själv måste ta itu med. Jag är ändå så jäkla ledsen att vi faktiskt ska sluta skriva här!

Så snart är den sista delen här..

 

Men! Även fast det är slutet på novellen, så är det inte slutet av bloggen! Bloggen kommer vara öppen, öppen för vem som helst att läsa och uppleva. Ni kan läsa den tremiljoneretttusenfemhundrafemtiosju gånger till om ni så gärna vill! Nån dag, när vi inte har lika mycket i skolan så kommer vi börja skriva igen. Och det är for fact sant. Nästa gång kommer det bli ännu större, och ännu bättre. Så vad jag och Julia tänkte är att istället för att ni går in på den här sidan och uppdaterar hela tiden för att se om att vi har börjat på en ny novell

 

Nästa gång vi börjar skriva igen, så kan vi maila er om ni vill. Så ni vet att vi har börjat igen. Det kommer inte vara något komplicerat bara ''Hejhej, vi har börjat skriva igen''. Så om ni är intresserade, skriv era email adresser i kommentarerna! :) Stay tuned, för snart är den sista delen här. 

 

Som ni har märkt har det kommit 1000 inlägg med "tyvärr kommer det inte en ny del nu heller" och så vidare. Vi har inte den tiden vi hade förra året när vi startade novellen. Vi har sjukt mycket prov och läxor, bara den här veckan har vi tre stycken plus övriga läxor och så vidare. Både jag och Sandra är väldigt ambitiösa och vill såklart ha höga betyg så mycket tid går åt till att plugga. Vi slutar mellan 15:30-16:00 varje dag och det tar 45 minuter att komma hem och när vi inte har läxor är man ändå helt slut och vill slöa vid serier eller hänga med vänner. Vi har helt enkelt sjukt mycket och vi beslutade idag att vi ska lägga ner novellen. Vi kommer skriva en sista, avslutande del någon gång under November. Hoppas ni läser den.

Vi är otroligt ledsna att det blev så här, hade personligen velat ha kvar den men tiden räcker inte till och det är orättvist mot er att ni får vänta. Vill bara tacka alla er som läst. Det kommer en sista del och den är för er.

Puss och kram

Hej!

Det var meningen att det skulle komma ut en del under helgen, men som ni har märkt kom det aldrig en. Detta är pga privata draman, som vi måste ta itu med i första hand. Vi hoppas på en del tills nästa helg! :)

 

love

Jag kollade mig omkring i den stora lyxiga resturangen. Det var en av de finaste lunchresturangerna i hela London. Överallt satt människor som såg rika ut, njöt av sin eftermiddagschampagne, skrattade. Mitt i den här resturangen var jag. Men jag passade inte in här. Jag sneglade på min mamma bredvid mig. Hon var fullt uppe i ett samtal med Jaqueline, min blivande mother in law, och Jack. "This was the best lunch I've had in a very long time", sa min mamma. "It was truly delicious. I loved the fish. It was perfect", svarade Jack. Jag kände hur han kollade på mig, men jag mötte inte hans blick. Jag tittade mig omkring i resturangen igen. Jag hörde inte hemma här. Jacks föräldrar tillhörde en väldigt fin släkt, och de hade mycket pengar och höga utbildningar. "I think its time for some tea. Sandra sweetheart, you want tea, don't you?" sa Jaqueline och log snällt mot mig. "Yes, thank you", sa jag artigt och tog min servett och torkade av mig lite fint runt munnen. Jack tecknade åt en servitör att komma över till vårt bord. Det var en ung man, inte mycket äldre än jag själv. Han var klädd i kostym även om han var en servitör. Den här resturangen påminde mig om början på 1900 talet. Allt kändes så... gammalmodigt. "Can we get four cups of tea please?" frågade Jack. "Of course sir. Would you like a biscuit to that?" frågade servitören. "Do you want a biscuit Sandra?" frågade han. "I'm fine thank you", sa jag. "How about you?" frågade servitören och kollade på mamma och Jaqueline. "No thank you, I'm fine", sa Jaqueline. "Me too", sa min mamma. "No biscuits", sa Jack och log mot servitören. "Okay. Your tea will be here soon", sa servitören och försvann. "They're so nice here", sa mamma. "Yes. This is our favourite place in London. We always took Jack and John here when they were kids", sa Jaqueline och tittade på Jack med en stolt min. "I remember that. But none of us wanted to just sit here so we ran around in the resturant and annoyed all the other guests", sa Jack och log. Jag kunde inte låta bli att le lite tillbaka. Mamma log också stort. Jag visste att hon var glad att jag hade hittat någon. Jag kanske var ung, men hon visste att det var rätt. Och jag litade på min mamma. Samma servitör som hade varit där innan kom in med en bricka med fyra koppar te på. "It's just two days left", sa min mamma medan servitören ställde ner kopparna på bordet. "Then you'll have a whole future ahead of you". Två dagar. "Me and Sandra will be together forever", sa Jack och tittade på mig. Jag tittade in i hans ögon. Han la sin hand över min där den låg på bordet. Jag tittade på våra händer och sedan upp mot Jacks ansikte igen. "This is just the beggining for us. We will now get married, then we will buy a big house, get good jobs, get little babies. Then we will watch our kids grow up, we will travel, grow old together. We have a whole lifetime ahead of us", fortsatte han. Han tittade på mig. Jag borde vara förväntansfull inför vår framtid som låg precis framför oss. Jag borde vilja allt det här, se fram emot allt han sa, men lyckan, den fanns inte där. Jag drack lite av mitt te. Det var definitivt för lite socker i det. "Right Sandra?" sa han. Jag ställde ner koppen. "Yes. We will have so much fun", sa jag, en aningens känslolöst. Han log mot mig. "I really do believe in you two", sa min mamma. "I can just see how happy you make Jack", sa Jaqueline och tittade på mig. "And you make Sandra so happy", sa min mamma. "We make each other happy. And that's the way it's supposed to be", sa Jack. Jag älskade Jack. Jag visste att jag gjorde det. Men samtidigt så... Jag visste inte. Det var något som gjorde mig så osäker. "I'm looking forward to my grandchildren", sa Jaqueline och log. "Oh me too! While they're working you and I can babysit them!", sa min mamma entusiastiskt. De inledde en konversation om det. Tanken skrämde mig. Att få barn? Jag älskade barn, det gjorde jag. Men jag hade förlorat något som aldrig hade funnits tack vare 'gradviditet'. Och det hade gjort ont. Jag visste inte om jag skulle våga än. Det var för tidigt. "Are everything done for the wedding? Do you have somewhere to stay with your bridesmaids tommorow?" frågade Jaqueline som plötsligt hade vänt sig till mig. "Yeah, we will be staying in a hotel in the middle of London", sa jag och log svagt. "Tomorrow I won't see you for 24 hours. It will be so hard", sa Jack och tittade leendes på mig. "Naw. I'm telling you, you two will last!", sa min mamma. Jag vände min blick från henne till Jack. Kanske skulle vi det. Men någonting sa mig, att allt det här var fel. 

Det var ett ständigt pratande bredvid mig. Alla verkade så glada. Och just nu, var jag också glad. Vi alla sex tjejer gick fram till receptionen. Vi hade precis kommit från en middag ute och skulle checka in på vårat hotell där vi skulle bo under natten tills bröllopet imorgon. "I'm not staying at hotels with 5 stars everyday", sa Ebba och kollade faschinerat runt i hela hotellentren. "I do", sa Cara och log. Hon hade armen om mig. Det var en typisk Cara sak, gå runt med sin ena arm runt om mig. "Only because you are a famous model", sa Felicia. Vi kom fram till receptionen och möttes av en ung kvinnas uttråkade ansikte. "We were going to check in", sa Julia. "Name?" frågade tjejen i receptionen. "I think it is under Ibrahim", sa jag. Tjejen knappade in något på sin dator. "You have room number 112", sa hon och gav oss en nyckel. 112. January 12th. Det var vad jag kopplade med de siffrorna. "It's big huh? We all can sleep there, right?" frågade Eleanor. "Yeah yeah", sa kvinnan i receptionen uttråkat. När hon inte såg gjorde Cara en ful min åt henne som vi alla fnissade åt. "Oh, and our luggage..?" började  jag. "Talk with him", sa kvinnan och gjorde en gest mot en man som stod vid hissarna. "Thank you", sa Ebba i en ironisk ton och vi gick fram mot hissarna. "I don't get why people that works in hotels always are so unfriendly. I mean we are practically giving you your salary you should be fucking happy", sa Felicia. "Not everyone are like that. I think the majority of the hotel staff is nice", sa Julia medans killen vid hissarna lastade upp allt vårt bagage på en vagn. "Then I guess that I've been unlucky when it comes to hotel staff", sa Felicia menande. "We're going to have so much fun tonight!", sa Cara. "I'm super excited. Girls night!", sa Eleanor. Hissen hade stannat och 'hissmannen' körde ut vårat bagage ur hissen. "It feels like we need that after all the drama this week", sa Julia. "Tell me about it", suckade Felicia. "Excuse me, what was the room number?" frågade hissmannen. "112", sa Ebba och log vänligt mot honom. Felicia som hade tagit nyckeln öppnade hotelldörren. "Oh my god guys!", utbrast hon. Vi alla gick in medan hissmannen ställde ner allt vårt bagage i hallen. "That was all", sa han. "Thank you!", sa Cara och han försvann ut från vårt rum. "This is like a freaking apartment!" utbrast jag och gick runt i den stora hallen som ledde in till ett vardagsrum. Vi alla gick runt i den stora lägenheten/rummet. Jag slog upp dörrarna till ett stort rum som hade en enorm kingsize säng. Det var alldeles nybäddat och det var vackra tapeter och lakan. Bredvid sängen var det en stor garderob och ett sminkbord. Lite längre bort i rummet var det en balkong. Jag gick och öppnade dörrarna till balkongen och gick ut. Jag möttes av en sval bris. London var ganska svalt trots att det var Juni, och ändå var klockan bara 7 på kvällen. Jag stod någon minut och njöt av den svala luften mot min hud innan jag gick in och slängde mig på sängen. "This is so awesome!", utbrast Ebba och kom in till rummet. Alla andra kom också in, glada om hur lyxigt hotellet var. Alla satte sig i den enorma sängen. "There is 3 kingsize beds and one normal bed. Two of the kingsize beds are in the same room but the normal bed and this bed", började Eleanor och klappade lite på sängen vi alla satt i, "are in separate rooms". Julia la sig ner bredvid mig. "That means that four of us need to share bed with someone", sa hon. "I can share", erbjöd jag mig. "Are you crazy?" frågade Cara. "You're going to have your own bed. This bed", sa Felicia i bestämd ton. "Really?" sa jag leendes. "YES!", sa Ebba. Jag gav ifrån mig ett litet glädjetjut. "This will be such a perfect night!", sa Eleanor. "THEY HAVE CHAMPAGNE AND STRAWBERRIES", skrek jag när jag fick syn på en bricka med champagne glas och en stor skål med jordgubbar. "I did that!", sa Cara stolt. "We have to party and have girltalk now! So take a glass and go wild", forsatte hon och log stort. Vi alla började dansa medans vi drack. Vi hade så kul, skrattade så mycket.

 

Efter någon timme hade vi alla satt oss ner på golvet i rummet, utmattade efter allt dansande. "This is like your bachelorette. Sorry for not giving you a proper one", sa Felicia. "Seriously, this is great. This is the best bachelorette party I could ever have!", sa jag och la mig flåsande ner på golvet. "No guys either. And that's perfect", sa Eleanor. Alla tittade på henne. Graduation dramat hade slutat med att Eleanor och Louis hade gjort slut. Enligt Eleanor var det en gång för alla. "It gets better", sa Julia och klappade Eleanors hand. Hon log uppskattande emot Julia. "I agree with Eleanor. I've had so many fights with Liam this week about alcohol and drugs and everything and I'm just tired of it", suckade Felicia. "When I found the drugs in his pocket I just freaked out", sa Eleanor. "Me too", sa jag. "How is everything with Harry Cara?" frågade Ebba. "Oh, you know. He have been super romantic and caring and gods knows what all week. I think he feels bad", sa Cara och drack en klunk ur champagne flaskan helt utan vidare. "Well that's the Harry we all know", sa Julia. "El, I still feel bad over that I exposed Louis secret to everyone", sa jag. Jag hade tänkt på det hela veckan. Louis hade varit ganska sur på mig i början av veckan, men sedan förlåtit mig. Eleanor hade insisterat att hon älskade mig för att jag berättade för henne. "It was the right thing to do. I mean, he cheated on my, and I kinda count on that my best friends tells me if they know", sa Eleanor och sneglade menande på Julia. "I'm sorry for not telling you", sa Julia. "I'm over it now", sa Eleanor och log. Hon tog champagne flaskan från Cara och drack en klunk. "How is everything with James?" frågade jag och kollade på Ebba. Felicia kollade en aningens irriterat på mig men sedan kollade hon på Ebba. "I don't know. I've always liked him..", sa hon men Felicia avbröt henne. "Yeah, even when he was with me", sa hon irriterat. "Felicia please", sa Cara och vände sitt fokus mot Ebba igen. "But I don't really know what he truly feels for me. You can never know with him. But we are dating now and everything. So who knows what happens", sa hon och log lite. "I ship you", sa Julia och Felicia gav henne en liten mördarblick och Julia svarade med en why-the-fuck-do-you-care blick. "I'm just gonna go to the toilet", sa jag och reste mig upp och gick ut ur rummet.

 

Jag hade inte berättat för de om min lilla Zayn incident. Helt ärligt försökte jag ignorera det, men det kom hela tiden upp till mig. Jag kunde inte sluta tänka på det. Kanske var det inte meningen att jag skulle sluta tänka på det. Jag vet inte. Jag hittade en koppling till Zayn med allting. Liksom, bara för att vårt rumsnummer var 112 som är som 12 Januari vilket är Zayns födelsedag behöver det inte ha någon mening. Eller? Jag öppnade dörren till badrummet och satte mig ner på toa. Om mindre än 24 timmar skulle jag vara gift. Jag och Jack skulle sitta i ett plan påväg till Hawaii där vi skulle ha vår bröllopsresa. Men jag kände mig rädd. Jag reste mig upp och tvättade händerna medans jag granskade mitt ansikte i spegeln. Jag log mot mig själv, men det lyckades inte nå ögonen. För mina ögon såg rädda ut. Sorgsna på något sätt. Jag gick ut från toaletten och in i rummet där alla satt. Mina fem bästa vänner satt på golvet, hade hur kul som helst. Skrattade. Jag ville vara deltagande, men jag kunde inte. Jag satte mig i en fotölj i rummet och betraktade dem. I flera minuter bara lyssnade jag på deras konversation, på deras hemtrevliga och välkända skratt. "Sandra, what are you doing up there? Come and sit", sa Cara plötsligt. Jag hade knappt märkt att alla hade slutat prata och nu tittade på mig. Jag reste mig upp ur fotöljen och satte mig ner på golvet. Eleanor kramade om mig lite och jag log försiktigt. Sedan började alla snacka igen. Jag deltog men... fortfarande var jag lite frånvarande. Mina tankar stördes av ett plingande på dörren.

 

"Oooh, who can that be?", sa Julia och log. Ebba tog min hand och drog upp mig från golvet och vi alla gick ut i hallen. Felicia öppnade dörren. Jag log när jag såg vilka det var. "We just wanted to wish you luck. Tomorrow is our little girl's big day", sa Louis och log stort mot mig. Alla fem var där. Harry stod där, Liam stod där, Louis. Niall satt i sin rullstol och Zayn stod bakom. Zayn. Jag mötte hans blick. Han log lite mot mig. Zayn drog in Niall i hotellrummet och resten av killarna kom också in. Liam gav mig en stor bamsekram. "I don't know if I want to give away my little Sandralicious", sa han. Jag kysste honom på kinden. "I'm afraid you have to", sa jag och log. Louis omfamnade mig och gnuggade mitt hår. "You have to, right?" frågade jag. "Yes. Always", sa han och log mot mig. Jag skakade leendes på huvudet. "Sandra!", ropade Harry. "Hazza!", ropade jag tillbaka. "You won't be mine anymore", sa han medans han kramade mig. "I will always be yours Harry. It's Sarry forever and you know that", sa jag. Vi båda skrattade. Alla omkring mig pratade glatt och högljutt med varandra. Jag gick fram till Niall som snackade med Felicia. "Hi Nialler", sa jag och lutade mig ner för att krama honom. Han kramade mig tillbaka och gav mig en puss på kinden. "I love you Sandra", sa han leendes. "I love you too idiot", sa jag och log mot honom. Jag började gå mot Zayn som hade stått lite på kanten, betraktat mig. Han drog in mig i en lång kram. Ingen av oss sa något. Sedan släppte han mig. Alla hade satt sig i sofforna så jag och Zayn anslöt oss till dem. "I didn't know that you guys would come", sa jag. Jag var på mycket bättre humör plötsligt. "We had to wish you luck. You are after all like our little sister and best friend and it would be a shame to not wish you sister good luck before their weddingday", sa Niall. "Did you guys plan this?" frågade jag tjejerna. "Maybe", sa Ebba. Eleanor och Louis utbytte en pinsam blick. "Then I think we need some more champagne!", sa jag och log stort. Alla skrattade och Liam gick och hämtade en ny champagne flaska och 11 glas. Han hämtade även en ciderflaska. "Look Felicia", sa han och kollade menande på henne. "Two glass of cider without alcohol. I'm not drinking", sa han och tog en av ciderglasen och gav det andra till Julia. "Good", sa Felicia och tittade nöjt på honom. Alla tog varsitt glas igen. "Cheers for Sandra!", sa Louis. Alla skålade och jag log lite.

Alla pratade, busade och skrattade. Jag hade så kul. Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig om. "Can I talk to you for a second?" frågade Zayn. Jag tittade mig omkring. Den enda som hade märkt något var Julia och hon nickade svagt mot mig. Jag nickade mot Zayn och gick vi gick in i mitt sovrum helt omärkbart. "Nice room", sa han. "Thanks", svarade jag. Han öppnade balkong dörren. Vi båda gick ut och satte oss ner på två stolar. Vi var tysta. "Do you still want to do this?" frågade Zayn plötsligt. Jag kollade förvånat på hon. "What? What do you mean?" frågade jag. "Marry Jack", sa han. Han tittade inte på mig, utan tittade rakt framåt. Från balkongen hade man utsikt över hela London och jag kunde se London Bridge, Themsen, Big Ben, och London Eye utan problem. "Ofcourse", sa jag, men hörde hur osäker jag lät på rösten. "You know that even though you marry him, none of this will be over", sa han. Han hade rätt. Att gifta mig med Jack förändrade ingenting. "I love Jack. You know that Zayn", sa jag. "Yeah, and I love you and I'm pretty sure you love me too", sa han. Jag svarade inte. Han vände sig emot mig. Jag mötte hans ögon. "It's been five years Sandra. Five years. And I've loved you every single day. I don't think I will ever stop loving you. Because you are the greatest girl I've ever known. You have a smile that can light up a whole room. You have a crazy humor and you never fail to make me laugh. You have a intresting character that always makes me want to know more about you. And you are the most beautiful girl I've ever seen in my whole entire life", sa han. Hans blick var allvarlig, och vår ögonkontakt hade hållt hela tiden. Han tog mina händer. "I love you so much that it hurts. And I can't even stand the thought of that the love of my life is getting married tomorrow and it's not with me", fortsatte han. "Zayn.. I..", började jag. "Don't make any excuses Sandra. We have been through a hell but we're still here. Alive. I'm going to break and I'm not even joking. I've tried since march 2013. Do you even remember that? How Felicia and Julia pretended that I wouldn't be there just so I could talk to you?" frågade han. "I do", sa jag tyst. "I told you that I missed you already back then. That everything was a mistake. That I never cheated on you. Did you believe me?" frågade han. "No", svarade jag. "Do you believe me when I tell you this now? That I never cheated on you. I loved you more than I loved my own life and I still do. Do you believe that?" frågade han. Jag tvekade. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag drog ett djupt andetag. "Yes. I do", sa jag. Han fick ut ett svagt leende. "Then what is it that is in our way? Why don't we just take off, just you and I?" frågade han. Han tog mina händer och jag kollade in i hans ögon. En lock av mitt hår blåste i vinden. "It's not that simple Zayn", viskade jag och drog ut mina händer ur hans. "But I love you so much", sa han. Jag kunde se smärtan i hans ögon. Jag reste mig upp ur stolen och lutade mig mot balkongräcket. Vinden blåste i mitt hår. All smärta jag hade gått igenom för honom. Var det den smärta han gick igenom nu? Jag hörde hur han ställde sig bredvid mig. "I remember the days when I thought that you never would hurt me. That it would be you and I forever. I remember all the mornings the fourteen year old me waked up to see your face beside me, thinking about how it was possible to love someone so much as I loved you", sa jag. Jag stirrade ut över London. Min hemstad. Allting hade hänt här. Mitt liv hade varit här. "I was only fourteen years old, Zayn. You were my first love and you broke my heart", sa jag. "It was never supposed to be like that", sa han. "But it was like that. It is like that. You can't change the past", sa jag. "It was supposed to be you and I forever", sa han. Han drog mig emot sig så att vi stod så nära att våra näsor kunde nudda varandra. "Trust me when I say this. I love you Sandra Maria Ibrahim. You are my angel. You are my hero. And it will always be you. I love you so much". Hans ord träffade mig som en puff. Hans läppar närmade sig mina, långsamt. Jag kunde inte stå emot. Våra läppar förenades. Det var en mjuk kyss. Alldeles perfekt. Jag tittade på honom. Vi var fortfarande så nära. "I'm getting married tomorrow Zayn", sa jag tyst. "I know Sandra. I know".

 

Han släppte mig och försvann in. Jag stod kvar någon minut. Stirrade ut i tomma intet. Jag slog armarna om mig och började gråta. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag hade aldrig varit så förvirrad, så lost. Jag satte mig ner i stolen och lät mig själv gråta. Långsamt. Tänka på allting. En del av mig ville så gärna vara med Zayn. Ville att allt skulle vara som det brukade vara, hur komplicerat det än skulle vara. En annan del av mig ville vara med Jack. Ville gifta mig med honom, vilja ha det enkla men perfekta livet utan draman. "Sandra?", hördes Harrys röst. "I was wondering where you went", sa han och satte sig i stolen där Zayn nyss hade suttit. Jag drog bort tårarna från mitt ansikte. "What's wrong love?" frågade han och tog min hand. Jag kramade om hans stora hand. "I don't think I can marry Jack", sa jag tillslut. "What?" frågade Harry förvånat. "I don't think I can marry Jack", upprepade jag. Tårarna fortsatte att rinna. Harry var tyst. "You still love him, don't you?" sa han tillslut. Jag nickade och drog bort några mer tårar. "It's okay Sandra. You have to follow your heart", sa han. "I can't Harry. I can't break Jacks heart. I promised him and I can't fail him", sa jag. "Don't say that. You can't marry someone you don't really want to be with", sa Harry. "I do love Jack, I do, but I just can't marry him. But I still have to", sa jag. Min röst var fylld av ångest, sorg. "I feel so lost, so confused", sa jag. Jag höll på att bryta samman, jag visste det själv. Han reste sig upp och omfamnade mig. "Ssshh", sa han. "It will be alright Sandra", viskade han. "Will it? Is it really going to be alright?" frågade jag i hans axel. "Listen to what your heart says and you will make the right choice", sa han. "My heart says Zayn, but my brain says Jack", sa jag. Harry tittade på mig med de fina gröna ögonen. "Then Zayn it is", sa han och log lite. Jag reste mig upp och började gå fram och tillbaka på balkongen. "Look. I love him so much and hear him saying that he loves me too is painful. I can't say it back. I don't want to marry Jack, I want to marry Zayn. I wanna spend the rest of my life together with him. I want us to get kids, to grow old together. I wanna die in his arms", sa jag. Jag fullkomligt kastade ut alla mina känslor. Harry betraktade mig och jag vände mig emot honom. "But I can't. I can't leave Jack. I will marry him. It doesn't matter. I can't be with Zayn", sa jag. Harry drog i min arm. Jag lutade mig mot hans bröst och han klappade mig försiktigt över ryggen. "It does Sandra", sa han. "I love Jack", sa jag. Mest för att övertala mig själv. Men också för att symbolisera att jag inte kunde lämna honom. Harry sa inget. "It's the right thing to do. I'm gonna marry Jack tomorrow. And everything will be alright, you said it yourself", sa jag med en orolig röst. "Sandra..." började Harry. "No Harry. Forget that we had this conversation. I'm getting married tomorrow, I can't cry", sa jag och drog bort alla mina tårar. "Let's go back inside", sa jag. Utan att säga något gick vi båda in igen och satte oss med alla de andra igen. Ingen verkade märka att jag hade gråtit. Zayns blick genomborrade mig, men jag kunde inte möta den. Harry satt med armen om mig. Återigen var jag frånvarande. Jag var borta. Visste inte vad jag skulle göra. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra.

---

DEL 100! Herregud, kan knappt förstå det. Vi har skrivit hundra delar sen novellen startades i Januari! Ni som har läst den sen start är helt otroliga men alla ni som har kommit "längs vägen" är också amazing. Tack så mycket för att ni läser, jag och Sandra älskar båda att skriva och det är så kul att läsa novellen när vi får så mycket positiv feedback. Jag hoppas ni alla fortsätter läsa novellen till slutet. ♥

 

Tankar om delen? Sandra är helt förvirrad och vet inte vad hon ska göra. SKRIV VAD NI TYCKER OCH SKRIV MASSOR AV KOMMENTARER FÖR NÄSTA DEL ÄR HUGE!!

we love you all xxx,

________________________________________________________________________________________

Vi hade gått ut skolan. Vi hade klarat det. Runt om mig i mina föräldrars trädgård stod alla mina närmsta vänner, alla småpratandes med varandra. Min mamma och Felicias mamma stod och småpratade lite medans de drack champagne, vilket förövrigt alla förutom jag, Julia, Felicia, Nelly, Vanessa, James och Ebba fick dricka. Mina föräldrar hade insisterat på att de skulle vara delaktiga i festen, så Louis som köpt alkohol åt oss fick lämna den hemma. Mina föräldrar hade verkligen ansträngt sig och satt upp ett stort partytält i trädgården där det var väldigt fint dukat. I bakgrunden spelades lugn musik och det hela var faktiskt ganska vackert. Min pappa var inne i köket och Felicias pappa pratade med Liam. Jag vände mig till Julia som stod bredvid mig och sipprade på sin äppelcider. "Vad synd att dina föräldrar inte kunde komma", sa jag. "De bor liksom i Sverige. Jag såg de för inte så länge sedan, så jag dör inte", sa hon och log mot mig. Det kändes som hennes mage bara blev större för varenda dag och den var numera väldigt synlig. Det var bara tre-fyra månader kvar tills barnet skulle komma. Hon hade på sig en tight klänning så det faktum att hon var gravid skymdes inte undan. "Men hade det ändå inte varit kul om de hade varit med under din graduation liksom?" frågade jag. "Helt ärligt är jag lite glad. Jag slipper i alla fall pappas pinsamma tal som han alltid måste hålla. De har ingen mening, det är typ samma sak han säger varenda gång", sa hon och skakade på huvudet. Jag log. ''SKOLAN ÄR ÄNTLIGEN ÖVER, FYFAN!'', utbrast jag. ''INGE MER SCHOOL, BARA DU OCH JAG MOT VÄRLDEN SANDRA'', sa Julia med ett stort leende. Vi kramade om varandra hårt. ''Tack gode gud är det över'', mumlade jag för mig själv. Louis höll på och "busa" med Nelly och Vanessa. Det var första gången de egentligen "umgicks" med killarna och självklart var Louis tvungen att ta fram sin mindre mogna sida. "Vad håller han på med?" sa jag och skakade leendes på huvudet. Nelly skrek till av att Louis hade kittlat henne lite och Vanessa skrattade. "Kolla, Harry går och läxar upp honom nu", sa Julia. Vi båda skrattade lite åt dem. "Hoppas att vi kan hålla den här festen drama fri", sa jag när vi hade skrattat klart. "Inget drama än så länge i alla fall", sa Julia. "Det känns som om vi aldrig kan vara på en fest utan att något big ass deal händer", sa jag med en suck. "What are you girls chit chatting about on swedish?" frågade Cara som kom bakom oss och la sina båda armar om oss båda. "Our darkest secrets", sa Julia ironiskt. "And I can't know? I thought that we were supposed to be friends", sa Cara med en sad face min. Hon släppte oss och log sedan. "I promise you Cara, as my best friend you already know my darkest secrets", sa jag och log. "Good for you", sa hon och hennes ögon smalnade men sedan återgick hon till att vara normal. "How does it feel to not go in school anymore?" frågade hon sedan. "Good. I feel free like a bird", sa Julia. Jag och Cara lekte fåglar och gjorde massa konstiga ljud. Julia skrattade. "Birds doesn't even sound like that!" påpekade hon. "You should not insult our bird sounds Julia!", sa jag. "We may bite you", sa Cara. "Sandra and Felicia are biting me all the time anyway!", sa Julia. Jag skrattade. "I love to bite you randomly!", sa jag. "What are you talking about?" frågade Zayn som passerade oss. "We were just talking about how Sandra and Felicia always bite Julia", sa Cara och log snett. Zayn skakade på huvudet och log åt oss. "Where do you have your lovely fianceé by the way?" frågade Cara. "He's at work, but he will be here any minute", sa jag. "LIAM!" hördes plötsligt Felicias röst. Vi alla fyra tystnade och kollade på dem. "You are drinking alcohol! I can smell it!", skrek hon. "Oh no", sa Julia. "And here we go again", sa Cara med en suck. "Felicia I'm not!", sa Liam. "Harry, taste this!", skrek Felicia drog Liams drink ur händerna på honom och gav den till Harry. Harry drack försiktigt. "Its alcohol", konstaterade han. "WHY ARE YOU DOING THIS?" skrek Felicia. "Why is it such a big deal?" hörde jag Vanessas röst väsa. "He is not allowed to drink alcohol anymore because if his kidneys stop working again he will die", förklarade Louis för henne bakom oss. "I'M SORRY, IT'S JUST A DRINK FELICIA CALM DOWN", sa Liam. Allas föräldrar var inne i köket men jag kunde se Felicias mamma titta ut genom fönstret på sin skrikande dotter. "LIAM, YOU CAN'T DRINK! WHEN ARE YOU GOING TO FUCKING GET IT!", skrek Felicia. "Ser ut som om det inte blir en dramafri kväll trots allt", viskade jag till Julia och hon log lite mot mig och skakade på huvudet. "IT'S NOTHING FELICIA!", skrek Liam. "YES IT IS! I DIDN'T GIVE YOU MY KINDNEY JUST SO YOU CAN DIE!" skrek Felicia. "She is kind of right", sa Eleanor högt. "Okay I'm sorry!" sa han irriterat. "YOU BETTER BE!" skrek Felicia och tittade sedan runt på alla. "CAN YOU ALL JUST STOP STARING?" skrek hon åt alla och försvann in i huset. "I'm gonna go and talk to Liam", sa Zayn. "You better do that", sa Cara och kollade allvarligt på honom. "Share your smartness", sa Julia och log lite. Zayn log tillbaka mot henne och gick bort till Liam. "Should we go and talk to her?" frågade Eleanor som kom bredvid oss. "Let her calm down, she will be fine soon", sa jag.

 

Jag låste upp toalett dörren och gick ut i hallen. Jag hade alltid gillat Sandras hus. Eftersom jag bara hade haft killkompisar tidigare som ogärna tog med sig mig hem så hade jag känt att allt var så nytt när jag kom hem till Sandra första gången. Nu hade jag varit här många gånger och kände mig bekväm i huset. Jag var på väg ut från huset och ut till trädgården för att återgå till att snacka med alla igen. Fokuserad på mina egna tankar märkte jag inte att Felicia kom emot mig. Vi krockade. "LOOK WHERE YOU'RE GOING", skrek hon. "I was just going out, please", sa jag. "Why do you even bother? Everyone is having fun without you anyway", sa hon. "Felicia, all of that is old now. I've heard it plenty of times. Don't even try. They're my friends", sa jag och försökte gå förbi henne men hon blockerade vägen för mig. Jag kollade irriterat på henne. "You think they're your friends", sa hon med en bitchig ton i rösten. "Let's stop pretend and start realising the truth shall we?" fortsatte hon. "Sandra started hanging out with you in the first place because she felt sorry for you. Because you didn't have any real friends and you were depressed and god knows what", sa hon och viftade med ena handen. Jag visste inte om jag skulle tro henne eller inte. Men jag hade faktiskt berättat för Sandra och endast Sandra i förtroende om min depression. Hon är den enda som kunde berättat för Felicia så... Jag kände hur det sved lite inombords, men jag försökte att hålla en stark fasad fortfarande. "And everyone else here is just pretending to like you just because they also feel sad for you. I'm just being honest with you, they can pretend, but they're MY friends, and I know them and I can see them through. When Sandra told them about you they were kind to you but that's how they are. It wasn't like Niall even mentioned you when he woke up after his coma. He didn't care that we didn't say your name when we told him who had been there to say goodbye. And you are supposed to be one in this 'gang'. I tell you what sweetie. You know how you got your invitation like yesterday to this party? It was because Sandra forgot you. You doesn't mean anything to her. You are just an annoying dog who walks after all of us. None of us do really want you here, so I suggest you leave. Now", sa hon. Allt hon sa fick mig att tänka. Felicia hade alltid hatat mig. Men det var något som fick mig att tro henne i alla fall. Jag kände hur mina ögon började tåras upp. "Go home and cry in mummy's arms. Oh, I forgot. She doesn't care about you. No one cares about you. Now have a nice night Ebba", sa Felicia och log lite sarkastiskt mot mig och gick förbi. Jag stod kvar, blixtstilla och kände en tår rinna ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den och sprang upp för trappan. Jag behövde samla mig. Inget av vad hon säger är sant, intalade jag mig själv och öppnade dörren till Sandras gamla sovrum. Jag satte mig ner på sängen och lät några tårar droppa. "Are you okay?" hörde jag en bekant röst säga. Jag vände mig snabbt om och såg James sitta i en av Sandras fotöljer. Jag hade varit för upptagen med mina känslor för att märka honom. "Please leave James", sa jag och drog bort alla tårar under mina ögon. Han reste sig upp, så jag trodde att han skulle gå, men istället satte han sig bredvid mig. "Tell me", sa han och jag kände hans blå ögon kolla på mig. "Why would I? You don't care anyway", sa jag och tog ett djupt andetag för att hindra tårarna. "Yes I do. I'm sorry for what I said at the hospital. I didn't mean it", sa han. En tår rann ner för min kind och jag tittade upp mot honom. "Oh really? Because it sounded pretty much like you did", sa jag. "I know that I'm a douchebag and everything but I just tried to take my girlfriends side back then. I didn't mean to say it like that. You were my friend and I shouldn't have done that", sa han allvarligt. "Do you know why I am crying James? Because of shit that your ex girlfriend says. She makes me feel like I'm worth nothing. And maybe I'm not, so", sa jag. "That's not true. I'm sorry for all the mean things I said okay?" sa han. Han försökte ta min hand men jag drog undan den. "You know, I liked you. I don't think you can understand how much it hurt when you said all those things", sa jag och tittade på mina bleka händer med de som vanligt svarta naglarna. "I'm so sorry", mumlade han. "It hurt so much James and actually it still does. We have known each other for so long and I really thought that I meant more to you than that as a friend at least. You really loved Felicia right? So imagine if she had told you that you were a hopeless bitch just looking for attention. That was your exact words by the way. It hurt so much because I loved you as you loved Felicia and...", Men mitt babblande avbröts av ett par mjuka läppar mot mina. James läppar. 

 

Efter mycket mingel så var det dags för middag. Jag färdades på rullstol, eftersom min förmåga att gå fortfarande var svag. Men även om Julia redan hade tillräckligt mycket med vikt i sin mage, drog mig runt med ett stort leende. Jag hade aldrig sett henne vara så glad, och att se henne vara så lycklig gjorde mig glad. Att jag faktiskt fortfarande levde var ett mirakel, men jag antar att det var Gud som bestämde att jag hade saker att avsluta. Vi satt runt det långa bordet, med bara oss ungdomar. Killarna var här, bland annat Eleanor, Ebba, James och Cara och deras egna vänner, Vanessa och Nelly. Sandra, Felicia och Julia hade valt att inte bjuda många från sin skola, då de inte ville ha en för stor fest. Jack hade anslutit oss och satt med armen om Sandra. Runt om i trädgården var de andra bord med de vuxna, alla som babblade och skrattade. Sandras mamma kom till bordet med sin prickiga röda klänning och ett stort leende på sina läppar. ''It's time for a toast!'', sa hon och log mot oss alla. ''Mum, please don't'', sa Sandra och skaka på huvudet. ''She always think I'm embarrassing! Oh well'', sa hon. Sandras mamma öppnade munnen igen och Sandra skakade sakta på huvudet. ''I just want to start off by saying that I'm so proud. Not only for my lovely daughter, but for the two girls who always rang the doorbell and asked if Sandra would play with them. I have watched you grow since you were tiny girls, and now, you are women. My angel has found her soul mate and I can truly say that they are a perfect match'', sa Sandras mamma. Jack och Sandra log mot varandra. ''He spends so much time with her-'', fortsatte hon men avbröts av Cara som rev åt på tallriken med kniven. ''Oh I'm sorry. Continue'', sa Cara och klämde ut ett falskt leende. ''As I was saying, he always put Sandra first, and-'', hon stannade av Cara. ''At least someone is a good boyfriend'', mumlade hon. Sandras mamma kollade osäkert på Cara. ''I'm sorry?'', sa hon trevligt. Cara skrattade och kollade på Harry. All uppmärksamhet var nu på henne. ''Not now Cara'', sa Harry. ''Did you hear that Harry? Jack. Is. A. Good. Boyfriend'', sa hon punktligt medan hon slog handen på bordet. ''Is everything alright?'', frågade Eleanor. ''Everything is fine, everyting is PER-FECT'', sa Cara med en hög röst. Sandras mamma kollade ner, log mot alla. ''Maybe I'll just come back later'', sa hon. ''I think that's for the best'', sa Sandra och hon lämnade bordet. Cara började skratta, kollade på Harry med ett stort falskt leende. ''What's so damn funny?'', sa Harry irriterat. ''I just think it's so funny that you suck being a boyfriend'', sa hon och skratta igen. Cara vände ansiktet till oss andra. ''Did you know that he cancelled our date, just so he could go out, party with CAROLINE?'', sa Cara med ett leende. ''You did what?!'', sa Felicia förvånat. ''Yeah. FOR HIS EX'', sa hon nu surt. ''It's not like that. You know I love you to pieces'', sa Harry. ''Well, call me when you want to prove that!'', sa Cara högt och slängde duket på bordet innan hon rusade från bordet. Harry log ett leende mot oss alla. ''Everything is fine, everything will be fine'', sa Harry och log innan han lämnade bordet, försökte få tag i Cara. När de hade gått var det en förvånad tystnad. Vi alla kollade på varandra med stora ögon. ''Well that was wierd'', sa Ebba och bröt isen. ''I didn't even now they had problems'', sa Julia. ''Well, we don't know anything for sure'', sa Liam. ''Remember when you and Louis was fighting'', sa Sandra med ett leende till Eleanor. ''Yeah that was tough times'', sa Louis och la armen om Eleanor. ''Yeah and look where you stand now!'', sa Julia glatt. ''Yeah, we are stronger than ever. Nothing can break us now. It's just not the same without my boo bear'', sa Eleanor och Louis gav henne en kyss på kinden. ''I really admire you how strong you were, forgiving that Louis kissed another girl. If I would found out that Jack would've cheated on me, I would kill him!'', sa Sandra. Eleanor kollade på Sandra med stora ögon. ''WHAT?!'', skrek hon. Sandra la händerna över munnen. Alla öppnade sina munnar i förvåning. ''DID HE KISS ANOTHER GIRL?!'', skrek hon nu. ''WHAT THE FUCK SANDRA, YOU KNEW SHE DIDN'T KNOW THAT!'', utbrast Julia. ''I completly forgot, OH MY GOD'', sa Sandra högt i förvåning. ''SERIOUSLY SANDRA. ARE YOU FUCKING SERIOUS?!'', sa Louis argt. Eleanor ställde sig upp och kollade ner på Louis. ''YOU FUCKING BASTARD!'', skrek hon. Flera av de andra borden vände sig, men återvände efter några sekunder. ''That's not cool dude'', sa Zayn och skaka på huvudet. ''Good on yah'', sa James och höjde ögonbrynen. Eleanor stormade från bordet. ''How could you do that to her Louis!'', sa Felicia argt. ''Oh save it, you cheated on Liam with James!'', sa han argt innan han lämnade bordet för Eleanor. Felicia ställde sig upp, täckte över sin mun. ''YOU CHEATED ON HIM!?'', sa Sandra förvånat. ''It was 2 years ago okay?! Before I got together with James, I told Liam!'', förklarade Felicia sig. ''WHY DIDN'T YOU TELL US, HOW COULD YOU DO THAT TO HIM! AND YOU ARE FINE WITH THIS LIAM'', skrek Julia. ''Of course the thought bothers me, and I didn't respond well, but it's in the past now'', sa Liam. ''Oh my god'', mumlade James och la handen på pannan. ''Is this true James?!'', sa Ebba förvånat. Han vände sig till henne. ''The truth is out'', sa han. ''You flirted with a girl that already had a boyfriend?!'', sa Ebba irriterat. Han kollade lite förvånat på henne. ''I don't get why it bothers you. You and me hooked up when I was together with Felicia, when she was in LA'', sa James. ''YOU DID WHAT?!'', sa Sandra förvånat. Felicia kollade irriterat på Ebba. ''Why do you even care, it's not like you're dating'', sa Felicia argt. Ebba ställde sig upp argt och knuffade in stolen. ''ACTUALLY, WE ARE'', sa Ebba argt innan hon sprang in till huset. ''Sorry girls'', sa James innan han själv sprang efter henne. Hälften av oss var nu kvar, lämnade med för mycket att tänka på. Hela tiden hade jag suttit tyst, inte försökt kommentera något som skulle kunna göra något värre. ''This is too much drama'', sa Sandra och masserade sina tinningar. ''I can't, I just can't!'', sa Julia och lyfte upp sina händer. Vanessa och Nelly, som suttit vid sitt hörn av bordet sa nu något för första gången. ''This is totally awesome!'', utbrast Vanessa. ''Yeah, it's like reading a magazine about celebrities!'', utbrast Nelly. Alla vände sina ögon till de, dödsblicka de. ''Maybe we should go..'', sa Nelly. ''Maybe, YOU SHOULD'', sa Felicia irriterat. När de lämna huvudet, kom Eleanor rusandes till vårat. Hon höll en skynklig påse med något innehåll som såg ut som vitt pulver. Mina ögon blev genast stora. Kokain. ''WHAT IS THIS LIAM?!'', skrek Eleanor. Liams ansikte blev genast stelt. ''ARE YOU TAKING DRUGS AGAIN?!'', skrek Eleanor. ''WHAT?!'', sa Felicia och ställde sig upp. ''Why are you going through my stuff!?'', sa han argt. ''I was going to take my headphones you borrowed 2 days go in your pocket, and found this!'', sa Eleanor chockat. ''HOW COULD YOU PUT YOURSELF THROUGH THAT AGAIN LIAM. WHY LIAM, WHY'', sa Sandra med en sorglig röst. ''Calm the fuck down! It's my friend's, he's going through a bad time so I took them from him! And I only did it once after the surgery, Julia knows it!'', försökte han förklara. Felicia öppnade munnen i chock. ''YOU TOOK DRUGS AFTER I GAVE YOU MY OWN KIDNEY?! AND YOU KNEW THIS JULIA?!'', skrek Felicia. ''Why didn't you tell us?!'', sa Zayn argt. ''OH MY GOD, IT JUST KEEPS COMING DRAMA'', sa Sandra och lyfte upp händerna. Jag bara skakade på huvudet, hade en tillräckligt stor huvudvärk att inte säga något. ''I was going to tell you, It just took a while! I'm sorry!'', sa Julia. ''CAN YOU BE THIS CRUEL, AND KEEP THIS FROM ME?!'', skrek Felicia till både Liam och Julia. Bakom oss kollade alla, men Sandras mamma sprang runt och försökte starta en konversation med alla för att distrahera. ''I'm out of here!'', sa Liam och gick från bordet. ''DON'T WALK AWAY FROM ME'', skrek Felicia och gick efter honom. Det var nu tyst vid bordet, men ingen som skrek. ''How you can handle this, I'll never understand'', sa Jack som hade suttit tyst för det mesta, precis som mig själv. Han, jag, Zayn, Sandra och Julia var de enda som nu var vid bordet. Numret på personer som hade lämnat bordet den senaste kvarten var galet. Alla i trädgården började nu återgå till sitt, och vi alla satt lugnt, försökte reperera oss från alla hemligheter som hade avslöjats. ''That was fucking mental'', sa jag, kommenterade för första gången. Julia kollade på mig, klappade min rygg. Det var bara för mycket. Komiskt, men för mycket. ''Okay, let's just have fun. I got an app, with a loads of questions that we can ask each other!'', sa Sandra med ett leende. ''Please don't'', sa Julia. ''C'mon, it will be fun!'', sa Sandra. ''Okay why not'', sa Zayn och log. ''Yey! Okay you can start Julia. Just press this button'', sa Sandra och gav hennes telefon. Julia tryckte på skärmen och jag kunde se henne läsa. ''Are you attrached to the person who is next to you'', läste hon upp. Hon kollade på mig och skratta. ''Uhm yeah dahh?'', sa hon och log. Hon gav Sandra telefonen som gav den till Jack. Han tryckte på knappen och läste högt. ''What is the person who's sitting on your right sides favourite colour?'', läste han. ''This is just too easy'', sa han och kollade på mig. ''I don't even have to answer this one'', sa han. ''C'mon, answer it!'', sa Sandra med ett leende. ''You know, I know the answer'', sa Jack. Sandra kollade förvånat på honom. ''Why don't you just answer the question, what's wrong'', frågade hon. ''Because it's a stupid question'', sa han. Hon tog bort hans hand från hennes axlar och kollade på honom. Jag mötte Julias ögon. ''Answer it'', sa hon plötsligt allvarligt. ''Answer it now'', sa hon. Jag kollade ner på maten som inte hade blivit rörd. Jack satt där tyst, kollade på henne tills Zayn öppna sin mun. ''It's dark red''. Vi alla vände huvudet och kollade på honom. Jack kollade irriterat på honom. ''You think you're smart now? Just because you said her favourite colour?'', sa han irriterat. ''Dude, you are her fiancee, you should know this. Don't try blaming this on me'', sa Zayn och höjde ögonbrynen. ''Don't act like you're the big man here'', sa Jack argt. ''Jack stop. Just stop!'', sa Sandra argt. ''Let's just go'', sa Sandra och de båda gick upp från bordet. Efter någon minut lämnade Zayn och Julia och jag satt vid det ensamma bordet. Jag suckade, trummade lite på bordet. ''Yup, just leave me here. That's fine. Everything is juuuuust fine''

 

 (LYSSNA PÅ MUSIKFIL!)

 

 

Jag gick ut från huset, försökte ta lite luft. Hjärnan var seg efter all drama. Jag kollade mot gatan där en mängd bilar var parkerade och såg Sandra luta sig mot en bil. Sakta gick jag fram dit, kollade på henne. Hon hade armarna i kors och blundade. Jag ställde mig bredvid henne, lutandes mot bilen. ''Well this was a shitty night'', sa jag. ''Not like I expected'', sa hon. Hon log mot mig. ''Too many secret's'', sa jag. ''Secret's should remain secret's'', sa hon. Vi stod där i en liten tystnad. En skön tystnad. Som om vi ville behålla varenda sekund av det. Jag kollade på henne igen. ''I'm sorry'', sa jag. Hon kollade på mig. ''It's okay'', sa hon. Hon suckade. ''My soon to be husband that I'm marrying in one week doesn't know my own favourite colour'', sa hon. Jag svalde hårt. ''I didn't mean to make a scene'', sa jag. Hon vände sig till mig, kollade mig i ögonen. ''I know Zayn, I know. You didn't make any harm. You just know me. You know me better than anyone else'', sa hon. Jag log mot henne. ''It's true isn't it? I'll always be that person'', sa jag. ''Yeah. That's why I'm planning on having you in my life forever. Even though we may not be that good friends'', sa hon. Jag kollade ner på mina nike skor. ''It's complicated'', sa han. ''Is it though? Is everything that complicated? You know, I wanted to marry you. We have been through so much together. We loved each other, but everything just got that messed up. We just hurt each other'', sa hon. Jag kollade in i hennes bruna ögon. ''Even though I'm marrying someone else, it will always be Sandra and Zayn, friends'', sa hon. Jag knöt min hand. ''Maybe I don't want that. Maybe I don't want to be your friend'', sa jag. Hon kollade ner. Jag tog hennes hand i min. ''I know you feel it too. And you can't deny that'', sa jag. ''This can't happen. I can't go through this again. Not one more time. No more tears. Can't you see? It's only a game. We have been on/off for almost 4 years! That isn't normal!'', sa hon. Hon kollade in i mina ögon. ''How could we ever trust each other, when we can't even be together for a day? How will I trust you? It's not the same anymore. I'm not the same girl that you fell in love with. I'm older, and i don't believe in dreams anymore. Maybe you are my true love. Maybe you really are.. And maybe I'm missing out on something beautiful. But this is over, and what we had is gone'', sa hon. Jag såg att hon ville gråta, hur mycket hon höll sig från att gråta. Jag skakade på huvudet. Det var inte rätt. ''I don't believe that. Not for a second. 2,5 years ago, you told me you loved me. This can't be over now'', sa jag. Hon tog sin hand från min. Pressade ihop sina läppar. ''This is over. Jack is the one. And he is twice as man as you, he-'', sa hon men la handen över munnen. Tårar rann nu ner på hennes kinder. ''He have never hurt me, and you have done it a thousand times'', sa hon. Hon gick förbi, men jag tog tag i hennes hand. Hon drogs tillbaka till mig. ''I wanted to give you so much more. But this is all I could do. I know that you feel the same. And I know you don't want this to be over. I know that you love me just as much as I love you, just like on that beach in LA'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''ZAYN! Why don't you just go?! Why don't you just walk away just like you did 2 years ago!? Like you have ALWAYS done?! Why don't you just leave me, leaving me feeling like it's something wrong with me?! You have already done it so many times! Just leave Zayn! FOR GOOD'', skrek hon nu. Det kom så plötsligt.  Jag bet min läpp hårt. Jag har verkligen sårat henne. Tårar rann ner snabbt. Men det finns ingen beskrivning på hur mycket jag älskar henne.

 

''I love you''. Hon kollade på mig. För en sekund kändes det som hennes kropps drogs till min. Jag ville höra de orden. Bara en gång till. Från henne. ''I lov..'', sa hon. Men längre kom hon inte. Hon torka sina tårar. 

''Goodbye Zayn'', sa hon. ''Please don't go'', sa jag. Men det var redan försent. Hon var redan borta.

______________________________________________________________________________________

Hejhej! Både jag (Sandra) och Julia skrev den här delen för er! Jag själv lovade en del, men min födelsedag kom upp, vi möblerade om mitt rum, och det var mycket på gång! Det blev en lång del, men vi hoppas ni gilla det! Skriv fem kommentarer för nästa del! :)

 

Vi båda har insett att vi kommer inte ha lika mycket tid med novellen som förra året. Vi båda delar en sådan kärlek till att skriva den här novellen så vi vill samtidigt inte avsluta den, plus att vi har så mycket planerat innan den blir klar!

Dock så går vi i skolan från 8:00-16.00 i genomsnitt varenda dag, och vi går i en skola som ligger en bit bort vilket gör att vi är hemma runt 16:45 varenda dag. När vi kommer hem har vi plugg och andra saker att fixa vilket inte ger novellen mycket tid och helt ärligt orkar man inte sitta i tre timmar med en del eftersom man är väldigt trött efter en lång skoldag. Och såklart vill vi ju också hinna umgås med vänner och familj och kunna göra andra fritidssaker.

Vi hoppas ni förstår och accepterar detta. Vi ska försöka få ihop en del per vecka nu i alla fall.

Vet inte om det kommer en ny del den här veckan, jag (Julia) har varit sjuk i en vecka och ligger mycket efter i skolarbetet och det får komma i första hand. Men vi vet i alla fall exakt vad delen ska handla om och så vidare och tro mig, det är mycket drama!

Vi hoppas att ni förstår och att ni inte lämnar novellen för detta.

Much love xoxo

Den här veckan har varit galen när det gäller plugget. Har seriöst gått till skolan, kommit hem sent då jag har varit tvungen att ta extra kurser än de andra, gått och pluggat i tre timmar sträck, sedan gått och lagt mig. Så har varje dag varit. Idag ska jag försöka ta det lugnt, eftersom jag har varit galet frustrerad. Jag ska försöka skriva en del under den här helgen, och hoppas att jag kan publicera den så snart som möjligt! 

 

Det är en ganska exciting del, hoppas ni kommer gilla den :)

 

Stay tuned, 

 

Jag tittade in i de blåa vackra ögonen. I över tre veckor hade de varit stängda, och bara igår hade jag trott att jag aldrig skulle se in i dem igen. Men där var han. Levandes. Han log lite. Jag sprang emot honom och kastade mig om hans hals. Utan förvarning brast jag ut i gråt. "I love you so much Niall", sa jag gråtandes mot hans axel. Han låg i sängen, men hans armar höll ändå om mig varmt. "I thought that I would never see you again, that you were dead", sa jag. Han släppte mig och tog mitt huvud i sina händer. Han smekte försiktigt mina kinder med sina tummar. "You are the most beautiful person in the world. Do you know that?" frågade han och kollade in i mina ögon. "I am so happy that you are alive", viskade jag. Jag kände en stor glädje, men samtidigt en stor chock. Jag hade varit så inställd på att han var död, att han aldrig skulle finnas mer, att jag aldrig skulle höra hans röst. Men nu hörde jag den. Hörde hans röst. "I love you Julia", sa han. Tysta tårar rann ner för hans kinder. "Don't cry", sa jag. "You are crying too", sa han. Jag log. Han drog in mig i en hård kram igen. "I was so scared, I love you so much, and I couldn't stop thinking that the last thing I said to you was fuck you and...", sa jag högt och snabbt. Han skrattade. "Julia, it's okay, I'm here now. Alive", sa han. Han kysste mig, hårt men samtidigt ömt. Vi båda grät av glädje. Jag höll om honom så hårt. Som om jag aldrig  någonsin tänkte släppa. Det var helt otroligt att jag faktiskt hade hans mjuka läppar på mina igen. "How does it feel?", frågade jag. Han släppte mig, men höll fortfarande i mina händer. "Weird. I don't know what happend at all. Feels like those three weeks have never existed. Like yesterday was the day that truck almost killed me", sa han. "I talked to you. Every single day. Even though you didn't hear me", sa jag. "And we all said goodbye to you... when all the others get to know tomorrow morning...", fortsatte jag. "Are everyone alright?" frågade han. "Don't even ask that, everyone is crushed. The other boys fought about stupid things and no one is happy. We all love you so much. It hurted so much when I understood that you were dead", sa jag. Han kysste mig igen. "I'm not dead, I'm here okay? And I'm fine", sa han och log uppmuntrande mot mig. Hans leende smittade av sig och jag log stort. "I'm so glad", sa jag. "We both should stop crying", sa han. Jag log och drog bort några av mina tårar. "Yeah, totally", sa jag. "It feels like I've never been happier in my whole entire life. God, I love you so much", sa jag och kramade om honom än en gång. Vi höll om varandra i flera minuter. Gud hade inte stoppat Niall's tid på jorden. Att älska någon så mycket som jag älskade Niall, var svårt att föreställa sig om man inte visste vad kärlek verkligen innebar. Han betydde allt för mig. Och att han faktiskt var här, bredvid mig, levandes kändes nästan overkligt. Men det var sant. Han var där, och jag satt bredvid honom. Precis så som det alltid skulle vara.

 

Det var en stor chock när jag hade vaknat upp på söndags morgonen och fått veta att Niall fortfarande var levande. Jag hade först inte trott på det, men när vi alla kom in för att se honom blev alla så lyckliga. Lyckligare än någonsin. Han var lycklig han med. Förvirrad, men glad. Han skulle få åka hem imorgon så att han kunde vara med på vår graduation. Men han skulle sitta i rullstol ett tag. Men ingen brydde sig. För det viktigaste var att han levde och att han skulle bli helt okej. Alla hade lämnat sjukhuset förutom Julia, som inte kunde vara utan Niall för en sekund. Han kunde inte vara utan henne heller för den delen. Jag hade för första gången på tre veckor sett glädje i Julias ögon. Hopp. Vilket gjorde mig glad.

"Sandra!", ropade Jack. Jag klev ut ur duschen och öppnade badrumsdörren. "What?" frågade jag. Under de senaste tre veckorna på sjukhuset hade det inte funnits många tillfällen att duscha, så det var otroligt skönt att få skölja av sig. Just nu kändes det som om en enorm tyngd hade lyfts från mina axlar. Jag var lycklig helt enkelt. "We have to plan our wedding", sa han. Vi var tre veckor efter i planeringen. Bröllopet skulle hända om drygt en månad. Vi hade tänkt ta det i höst till en början, men sedan ångrade vi oss. Vi ville gifta oss så snabbt som möjligt. "Shit", svor jag. Jag la i mina produkter i mitt hår och drog på mig en av Jacks t-shirts och slog mig ner i soffan. "Sorry that I haven't thought about the wedding at all, but I didn't seem so important when Niall was going to die so", sa jag och la upp fötterna på vårat soffbord. "I know. I'm glad that he is alive. You are much happier now", sa han. "Yeah. Niall is my best friend. I love him to pieces", sa jag. Vi satt tysta ett tag. "About the wedding...", började han men jag avbröt honom. "I've already got a dress, and I got my bridesmaids. And I believe John is going to be your bestman?" sa jag. John var hans äldre bror. "Yes, exactly", sa han. "And then there is the flowers. I'm thinking that I'm going to have...", sa jag. "Sandra. Let me get paper and pen so I can write down all the shit you are saying", sa han och log mot mig. Jag log tillbaka. Jack förstod mig så bra. Det hade han alltid gjort. Jag hade inte ägnat många tankar till vårat bröllop den senaste tiden, men jag var ändå glad över att gifta mig med honom. Han kom tillbaka. "Anyway, what I was going to say is that I would really like to have blue hydrangeas as flowers. The girls dresses are blue so I was kind of thinking that that would be nice", sa jag. "Whatever you like", sa han och log. "We have a time on wednesday to try out some food", sa han. "Yeah okay, that sounds good", sa jag. "What do you think about a white, classic wedding cake?" frågade han. "That was exactly what I wanted too! This is why we are soul mates man", sa jag. Han skrev ner det. "Well this goes smoothly forward. Do you want a big or a small wedding?" frågade jag. "I would prefer big actually", sa han. "Yeah... but can we please not turn in to those people who invites people they've spoken to like once to their wedding cause that would just be weird", sa jag. "Ofcourse not. We're just going to invite relatives and friends", sa han. "I want my whole family to come. Obviously my mum, dad and brother, but also my cousins, aunts and uncles. My grandma's and grandpa. You know how close I am to them", sa jag. "Obviously. I'm also gonna invite all in my family", sa han. "Then we are already up in 50 people", sa jag. Han skrattade. "And then there's all of our friends", sa han. "All of this is easy. We just have to come up with invitation cards and voila, then we're good", sa jag och ställde mig upp. "You are not in your planning mood right now, are you?" frågade Jack ned i från soffan och höjde på ett ögonbryn. "No! I'm sorry but I have a lot on my mind right now. This is quite boring too. Graduation tomorrow you know, and I'm going to host a party", sa jag. Han fick först ett litet sårat ansiktsuttryck men bytte snabbt ut det mot ett svagt leende. Han ställde sig upp. "I know sweetheart", sa han och kysste mig på pannan. 

Jag gick in i vårat sovrum och tog upp min mobil för att ringa Liam. Han och Felicia var de enda som var kvar på sjukhuset eftersom de fortfarande inte fick lämna det. Han svarade efter två signaler. "Hi Sandra", sa han glatt. "Hello Liam, how is Niall?" frågade jag. "He is fine. The doctors are giving him medicine and stuff right now. And Julia won't leave his side", sa han. Jag flinade. "Not so unexpected. I just wanted to check that everything was okay. How are you and Felicia then?" frågade jag sen. "We are good. I don't really get why we need to stay in this hospital but we are getting out tonight. Just like Niall", sa han. "Things gonna go back to normal now huh?" frågade jag. "Yeah. Hopefully. No more drunk me, no more hospitals, no more fights, no more worries. We all will be happy I believe. I guess everyone of us have someone to love right now and that's important. It is like it should be", sa han. "Yeah, I guess you are right", sa jag. "I'm coming tomorrow to your graduation", sa Liam. "Best for you. I wouldn't let you miss our big ass day. No more school until collage! Wooohoo. I can do whatever I want for a while", sa jag i en nöjd ton. Egentligen visste jag inte vad jag ville göra nu när skolan slutade. Vad jag ville jobba med. Jag hade ingen aning. Men det skulle jag troligen komma på förr eller senare. "Lots of parties or?" frågade Liam. Jag kunde föreställa mig hur han flinade på andra sidan luren. "Maybe. Graduation party tomorrow night at least", sa jag. "I'm proud over you", sa han. "Me and Jack are planning our wedding", sa jag. "Already?" frågade han. "We are getting married in the begginning of July, Payne. But the only thing we decided was that my flowers will be blue. Kind of. But we are going to do the rest of everything later this week", sa jag. "In July? It feels like I've missed much. But you should keep planning", sa han. "So you want to hung up on me?" frågade jag. "I can see your sad face right now. But sorry, I need to go. I love you Sandra, don't forget that ever", sa han. "I love you too", sa jag och han la på. "Jack?", ropade jag. Jack visade sig i dörröppningen. "Let's keep planning the wedding", sa jag och ett stort leende spred sig på hans läppar. 

 

"The first thing you do when you get out from the hospital is coming to help me with a party. I feel honored", sa Sandra med ett leende. Julia körde Niall's rullstol in i Sandras föräldrars hus. "I have rested enough. I just wanted to hang out with everyone", sa jag. Sandra gav Niall en puss på kinden och han log mot henne. "Louis is here too", sa Sandra. Louis kom ut till hallen. Han gav mig och Julia varsin kram och log stort mot Niall. "I'm glad to see you here mate", sa han. "It feels good to not be in bed all the time", sa Niall. Han pratade inte mycket. Jag antar att han var trött mentalt. "So what are we going to help you with Sandra?" frågade Julia. "This is not just my party, it is our party. I was thinking that we could put up our first picture we ever took together all three of us and write something on", sa Sandra. "Are you kidding me? We were like thirteen on that pic", sa jag. Jag kommer ihåg att vi hade tyckt så mycket om bilden när vi först lärde känna varandra, det var liksom grunden till vår vänskap, men nu skulle det bara vara weird. Vi var så små på den bilden. Trots det skulle jag ändå troligen alltid ha en kärlek till den. "Yeah seriously Sandra, I look like I don't know what", sa Julia. "Oh come on girls! You are gorgeous as usual!", sa Louis. "Oh stop it Lou", sa Julia och svängde fånigt med handen. "Yeah, listen to uncle Louis", sa Sandra och Louis la armen om henne. "Fine", sa jag. Sandra hoppade av iver. "I'm so happy right now!", sa hon. "It will be a amazing party Sandra", sa Niall. "It will be more amazing now that you are here babe", svarade Sandra och log. "Louis you have to buy us alcohol", sa Sandra. "Sandra is getting drunk tomorrow", sa Niall och flinade. "Party all day, all night", sa Sandra. "Sandra are you going to invite James?" frågade Julia medans hon plockade upp några dekorationer som skulle hänga i taket. Mitt hjärta stannade och jag kollade osäkert på Sandra. Sandra gav mig en osäker min tillbaka. "Yeah...", sa hon. "Seriously Sandra!", sa jag. "He is one of my close friends!", argumenterade Sandra. Julia drog ut en stol och stog på tå för att nå upp till taket. "And my ex boyfriend", sa jag. "Since like two days", sa Louis och log retsamt mot mig. Jag slog honom löst på armen. "When I woke up it was like a whole new world was opening up. Suddenly you and Liam were just together again", sa Niall. "That was pretty much the only thing you missed except from us all sitting at the hospital, miserable", sa Julia och kysste honom. Han log mot henne när de avslutat kyssen. "Have you guys thought about that all of us have been through something quite dramatic?" frågade jag. "Except from me and Harry", sa Louis. "What have Zayn been through?" frågade Sandra och rynkade på ögonbrynen. "All the stuff with you..", sa Niall lågt. "What did you say?" frågade Sandra. Vi alla visste att hon hade hört men hon ville inte erkänna att det hade påverkat honom. "Uhm nothing", sa Niall och log mot henne. Hon log lite tillbaka. "I think it only shows that we are strong people", sa Julia. Jag och Louis lyfte undan soffan från vardagsrummet och drog in den i matsalen. "Julia is probably right", sa Louis där vi stod. Vi gick in till de andra igen. "We have been through alot together these past years. Hopefully we will get through a lot more things", sa Sandra. "What do you mean? I don't really want to be in coma again" sa Niall med undrande röst. "I didn't mean it like that. I just hope we will know each other forever", svarade Sandra lättsamt. "We will. Our friendship is very strong", sa jag. "Imagine us all being married in the future, with kids and stuff", sa Julia. "It will happen soon for you Sandra", sa Niall. "I know! I'm kind of excited even though I'm feeling a big pressure. It's a bit weird, me being the first one to get married", sa Sandra. "I would have guessed that Louis would be the first one to get married", sa jag. "Yeah, cause you and Eleanor have been together since forever", sa Julia. "It will happen someday eventually", sa Louis och log hemlighetsfullt. "I love you all", sa Niall. "All of us love each other. And that's all that matters", svarade Sandra.

---

Sorry för mellandel, det kommer hända mycket inom den kommande framtiden so stay tuned!

 

Vi vet att delarna kommer med enorma mellanrum, men skolan kommer vara extremt tuff för oss den kommande tiden och vi är ju nu bara två som skriver och vi försöker att få plugg, fritid, vänner och familj att gå ihop så ni får räkna med att vänta på delar ett tag. Har ingen aning om när nästa del kommer, Sandra kommer nog skriva den när hon får tid.

Hoppas ni gillade den här delen i alla fall, antar att många av er räknade ut att vi inte bara kunde döda Niall haha, det hade varit lite konstigt. Kommentera mycket nu så att vi blir taggade på att ge er en ny händelserik del! ;))

kramar xo

Allt jag kunde höra var det tutande pipet. Det långa pipet. Mitt hjärta sjönk. Niall var borta. Min Niall var borta. Förevigt. Det fanns inget sätt att få honom tillbaka. Tårarna sprutade ut. Eleanor höll mig hårt så jag inte skulle ramla ner på golvet. Jag skrek, skrek ut hans namn. ''NIALL!'', skrek jag medan tårarna forsade. Alla kollade medlidande på mig med tårar som rullade ner på deras kinder. ''NIALL'', skrek jag igen, ihopp om att han bara skulle lyfta ett finger. ''Get her out of here!'', skrek Louis. ''NO!'', skrek jag, försökte kämpa Eleanors armar. Men jag var för svag. För svag för att ens kunna vinna. ''PLEASE!'', skrek jag. Men jag drogs iväg. Iväg från hans döda kropp. Jag var i ett tillstånd jag inte förstod. Som om mitt enda minne var hur Niall bara gick bort. Han skulle aldrig hålla om mig igen. Aldrig röra mig igen. Aldrig kyssa mig, med hans blåa ögon nära mina. Han skulle aldrig ta min hand, säga att allting skulle bli okej. Det var vi två, men nu var det bara jag kvar. Min rygg var mot väggen och jag slog med mina händer mot väggen. Sandra sprang fram till mig, med tårar som rullade ner från hennes kinder. Mascaran rann och hennes lockiga hår var rufsigt. Hon kollade på mig, hyschade försiktigt. ''HAN ÄR DÖD SANDRA'', skrek jag medan tårarna sprutade. ''Jag vet, jag vet...'', sa hon med en sorglig röst. Hon kramade om mig, lät mitt huvud vila på hennes axel. ''Han är död'', sa jag igen, den här gången lugnt, och hon höll om mig hårdare. Som om hon var rädd att jag skulle ramla ner på golvet. ''Det är okej Julia. Vi kommer gå igenom det här. Tillsammans'', sa hon och jag kunde höra hur hon snyftade. Jag försökte intala mig själv att allting skulle bli okej. Att jag skulle kunna lämna sjukhuset, åka till mitt och Nialls hem, sova i sängen vi delade och bara leva klart mitt liv. Men det var inte så det skulle bli. Jag skulle uppfostra barnet ensam, och barnet skulle växa upp utan sin fader. Jag älskade barnet så mycket. Sandra drog mig lätt ifrån sig och våra ansikten var nära. Hon kollade på mig, rakt i ögonen. ''Och tro inte för en sekund att du är ensam i det här. Vi kommer alla vara här för dig med barnet, okej? Allting kommer bli okej. Förstår du mig?'', sa hon med tårar som rann ner. Jag nickade. Jag kunde inte släppa tanken att mitt livskärlek nyss hade dött framför mina ögon. ''Han är borta. Det sista jag sa till honom var 'fuck you and goodnight'', sa jag med tårar som rann ner. ''Och nu är borta. Jag... jag fick aldrig berätta hur mycket jag älskade honom'', fortsatte jag med min darrande röst. Hon gav mig en puss på kinden och kramade om mig hårdare än innan. ''Han visste hur mycket du älskade honom. Han älskade dig med hela sitt hjärta. Oavsett det där bråket, så älskade han dig till månen och tillbaka. Du vet det själv'', sa Sandra och kollade på mig igen. Hennes ögon var röda, och hennes läppar var narriga. Jag skakade på huvudet. ''Jag vet inte vad vad jag ska veta längre'', sa jag, torkade bort mina tårar som inte ville sluta rinna. Louis kom fram till oss. Han själv grät, och jag kollade upp mot honom. Han var som min bror. ''It's gonna be okay Julia'', sa han och la sin hand på min axel. Men det var ju inte rätt. Inget skulle någonsin bli okej igen. Hur kunde de bara säga ord de själva inte förstod? Jag slöt ögonen, försökte fantisera mig bort. Men saken var att jag var fast här. Jag var fast på jorden medan Niall var i himlen. Det enda han skulle minnas av mig nu var hur jag sa att jag inte ville att han skulle följa sina drömmar. Jag skakade huvudet enkelt för mig själv. Jag hade förstört allt. 

 

Jag öppnade mina ögon av många ljud och människor som kom springande till Nialls rum. Alla som nu hade stått och gråtit var plötsligt oroliga. Sjuksköterskor, läkare sprang in i rummet och jag kunde höra skrik. Jag gick ifrån väggen jag hade vilat på och sprang in till rummet. Niall var nu omgiven av olika läkare från hela sjukhuset. Alla gjorde grejer jag inte kunde förstå. ''What is happening?!'', skrek jag, kände hur mitt hjärta dunkade snabbt. ''Mrs. Wahlgren I'm afraid you have to leave!'', sa en stressad sjuksköterska. Felicia, Louis, Liam, Eleanor och Harry stod bakom mig, ville också ta reda på vad som hände. ''I'm not going anywhere until you tell me what you're doing!'', skrek jag. Jag kände på min bröstkorg och märkte nu att den gick upp och ner. Ovanligt mycket. ''GET OUT NOW!'', skrek en sjuksköterska. Min oro om vad som hände ville inte sluta. Jag kände hur jag tog in ovanligt mycket luft som om jag hade brist på syre. En sjuksköterska ledde oss ut och stängde dörren efter sig. Jag lutade mig mot samma vägg och sakta gled ner på golvet. Jag var nu andfådd, och kollade ner på mina händer som skakade. Vita prickar simmade runt vid synfältet och det kändes som om jag inte kunde andas. Det var nu Sandra märkte mig. ''Julia.. Julia är du okej?'', sa hon oroligt. Det var nu jag började skrika. Mitt hjärta bultade så snabbt att jag kunde känna det i blodet. Jag var nu omgiven av alla andra som kollade ner på mig, och jag kände hur luften blev tunnare. Jag såg Sandra putta iväg de med sina händer och nu skrek hon. ''BACK OFF, CAN'T YOU SEE SHE'S HAVING A PANIC ATTACK?!'', skrek hon argt. Jag bet min läpp för att inte skrika igen, men kände smaken av blod. ''HARRY, get a nurse!'', sa Sandra snabbbt innan hon satte sig på huk och försökte lugna ner mig. Jag hade inte haft en panikattack sen jag var 13 år. Jag tänkte på allt som hade hänt sen jag träffade Niall. Hur mycket mitt liv hade förändrats. Jag tänkte på alla bra ögonblick och alla dåliga. Jag träffade mina livsbästa vänner, mitt livskärlek och jag väntade nu barn. Jag var 16 år när de bästa åren i mitt liv kom. Men nu var allt över. Alla minnen var svarta, och alla känslor jag någonsin känt kom tillbaka samtidigt. Paniken steg tills det kändes som om jag hade blod i hjärnan. Sjuksköterskan och Harry kom springande för att hjälpa mig. Men det var försent. Mitt medvetande hade redan försvunnit.

 

 

Vi killar hade satt oss på cafet, en våning under Nialls förra rum. Det hade gått en timma sen Julia hade fått sin panikattack, och hade fått hjälp av sjuksköterskor. Hon vilade i ett rum, antagligen sov. Hon behövde det. Kassörskan räckte fram den inslagna mackan till mig och sa priset. Jag räckte fram småmynt och hon tackade mig. ''Are you okay mate?'', frågade Liam mig och jag vände mig till honom. ''I'm fine'', sa jag enkelt och försökte klämma ut ett leende. Men det var knappast ett leende. Det var bara att inse att jag antagligen inte skulle kunna le på flera dagar. Min bror hade nyss gått bort, och jag förväntade mig inte att må bra. ''I've lost my appetite'', sa Harry som endast tagit några tuggor från sin macka. Vi hade suttit oss ner vid ett runt gammalt bord. Ingen såg särkild glad ut. Att vi endast nu var fyra killar kändes inte normalt och jag skulle aldrig kunna lära mig bli van. ''I don't even get why we're still in this fucking hospital'', sa Harry surt. Louis suckade högt. ''You just don't fucking leave when someone just died'', svara Louis argt. ''Don't say it like that. He wasn't someone, he was Niall'', sa Liam. Jag kollade ner på min macka, skrapade lite på plastfolien över. Jag hade ingen avsikt att börja bråka just nu. ''I'll say whatever I like, okay?'', sa Louis och lutade sig framåt. Jag suckade irriterat och ställde mig upp. ''I don't want to sit with you if you just gonna fight, alright? Our brother passed away, have some respect'', sa jag irriterat. De alla kollade upp på mig och jag bara skakade huvudet innan jag vände mig om. Jag hade bara ingen ork.

 

Jag gick längst korridoren och kom fram till den stora entren. Jag tänkte gå ut från sjukhuset och ta lite luft men upptäckte att jag inte hade på mig min varma hoodie. Det var inte en varm dag och jag tänkte inte frysa. ''Upstairs'', mumlade jag för mig själv, kom på att jag hade glömt tjocktröjan utanför Nialls rum. Jag gick till trapporna och började gå upp. Efter att ha gått i den bekanta korridoren hittade jag dit. En bit bort kunde jag se en bekant figur. Hon satt på en stol och var den enda i den stora hallen. När jag väl var tillräckligt nära såg jag hennes långa lockiga hår. Sandra. Hon lät sitt huvud vila på sin hand och såg trött ut. När jag var några meter ifrån henne märkte hon mig. Fortfarande höll jag mackan, hade nästan hela mackan kvar. Hon kollade upp mot mig, klämde ut ett falskt leende. Hennes ögon var röda, och i hennes knä log min hoodie med hennes händer i. Jag såg smärtan i hennes ögon och satte mig ner. ''I was going to give your hoodie back, but my hands were so cold that I had to warm them up'', sa hon. Hon lät som ett oskyldigt barn. Jag var överraskad att jag kunde klämma ett svagt leende. ''It's okay Sandra'', sa jag. Hon nickade sakta och vände huvudet. Jag var tillomed överraskad att jag ens satt här. Jag hade inte haft en ensam konversation med henne på en väldigt lång tid. Det kändes så bekant, något jag hade älskat tidigare. Jag kollade på henne och iakttog henne. Hon såg så svag ut. Jag kollade ner på min macka och sedan upp på henne igen. ''Have you eaten?'', frågade jag. Hon kollade på mig. ''No, not in days'', svarade hon. Jag räckte sakta fram min macka och hon log lite. ''No thanks Zayn. But not even you can make me cheerful right now'', sa hon. Jag pressade ihop läpparna. ''Just one bite'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''One bite'', sa jag, försökte säga det övertygande. Hon log nu, skakade. ''C'mon one bite!'', sa jag. ''No Zayn I'm not hungry!'', sa hon. Jag räckte fram mackan igen. ''You know me, I won't stop until you take one bite'', sa jag. Hon suckade och tog tag i mackan. Hon tog bort en bit av plasten och sakta tog en tugga. Jag såg hur mycket hon njöt, även fast hon inte ville visa det. ''See? You loved it'', sa jag. ''Oh shut up'', sa hon och skratta lite. Henne skratt fick mig le ett riktigt leende. Det kanske bara var för två sekunder men jag var tacksam. Jag var glad att hon skratta, se henne i sån smärta var inte något jag njöt av. Vi har fortfarande en historia. Men lika snabbt som skrattet kom försvann det. Nialls dörr hade öppnats och en läkare hade gått ut. Ingen visste vad som hände, men vi fick inte ut någon information heller. Vi bara nickade och accepterade. Hon satt nu i tårar. Jag kollade på henne, bet mig i läppen. ''Shit'', mumlade hon till sig själv. Hon lekte med sina fingrar och jag kunde höra henne snyfta. ''I just can't... I can't-'', sa hon, men kunde inte fortsätta. Tårar rann nu ner på hennes kinder och hon mötte mina ögon. ''Niall's gone Zayn. He's gone'', sa hon och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag krama henne, trösta henne, gå därifrån? Jag ville själv gråta, men inte just nu. Hon gömde sitt ansikte med sina händer. Plötsligt kom det som en instinkt och jag ställde mig upp. Hon kollade upp på mig med sina stora ögon och jag gav ut min hand. Sakta tog hon min hand i sin och jag drog upp henne sakta. Såhär nära hade vi inte varit på två år. Vi hade inte ens rört varandra. Jag kunde höra henne andas tungt. Det var ett speciellt ögonblick jag inte hade upplevt på länge. Kanske jag hade dejtat Kate ett tag, men det var inte samma sak. Inte samma berörningar, samma rörelse, inte samma känslor. Allt var annorlunda med henne. Det var ett svagt ögonblick. Men det var inte rätt. Hon kollade in i mina ögon som hon inte hade gjort på länge. Tårarna rann ner på hennes kinder. Vi hade flätat våra händer med varandras och hennes bruna ögon kolla djupt in i mina. Jag tog sakta hennes händer och drog de lätt till min rygg. Sakta la jag mina armar om henne och omfamnade henne. Hennes kropp var nära min och kunde känna henne andas. Hon grät nu i min famn. Jag höll om henne hårt, som om det skulle vara min sista berörning. ''I don't even remember the last words I said to him'', viskade hon sakta. Jag grävde in min näsa vid hennes hals och mumlade. ''Not me either''. Jag hade förlorat min bästa vän och det hade Sandra också. Vi var två i det här. Vi kanske inte hade snackat så mycket de två senaste åren, men jag skulle alltid stå vid hennes sida. Jag sa till henne, den julafton, två år sedan på Bethlem Royal Hospital, att jag skulle vara tvungen att låta henne gå. Låta henne växa utan mig. Inte göra någon skada för henne någon mer. Och det var exakt det jag hade gjort. Men nu, när jag kramade henne så hårt två år senare kändes det som om det var i onödan. För jag ville inte släppa taget. 

 

''Sandra?'', sa en bekant röst. Jag kollade upp och såg Jack. Kate bredvid honom. Sandra drog sig snabbt loss ur min famn och sprang fram till Jack. Hon hoppade in i hans famn. ''Oh Jack, I'm so glad you're finally here. I'm not okay'', sa hon, grät i hans famn. Två sekunder tidigare var hon i min. Kate kom fram till mig, log mot mig. ''Are you okey?'', frågade hon. ''I'm fine'', sa jag, kollade inte ens på henne. Jag kollade på Jack och Sandra som sakta gick längre och längre bort. Jag bara önska, att hon inte hade släppt taget. 

 

Lyssna på musik för bra upplevelse! Ha bra volym. 

Jag vaknade i det mörka rummet och lampan bredvid mig var tänd. Framför mig stod en bekant man. Jag gnuggade mina ögon, och upptäckte att jag var i sjukhuset. Det var då jag insåg. Varför jag var här, varför jag hade kommit hit i första början, varför jag låg i den här sängen.. Jag började andas snabbt, och kände genast hur tårar rann ner. ''Calm down Mrs. Wahlgren, everything is alright'', sa mannen. Jag såg Dr. Browns ansikte. Jag tog upp täcket längre upp. ''Nothing is alright. We lost him'', sa jag, andades tungt. Han log mot mig. Hur kunde han le mot mig? Min pojkvän hade nyss dött. Niall hade dött. ''We didn't lost him'', sa han. Mitt hjärta stannade snabbt. We didn't lost him. Vad menade han? Var det här ett skämt för honom, var det var det var? Jag kände hur jag fick en plötslig ilska. ''Are you fucking joking with me doctor, because I don't feel like joking'', sa jag argt. Han tog upp sin hand och gjorde en lugn rörelse. ''Mrs. Wahlgren, he never died''. 

 

Jag gick i korridoren, sakta med Dr. Brown bredvid mig. Allt vi sa när han väckte mig för 5 minuter sen upprepades i min hjärna. ''What do you mean he didn't die?!''. Det var natt, men sjukhusets lampor var tända. ''His heart stopped for 20 minutes. We thought he was dead, but when you all left the room, his heart started beating again. He was very weak, we didn't know if he would survive so we didn't tell you'''. Vi gick fortfarande och jag gick barfota, omfamnad av en filt. ''Are you sick, why didn't you tell me?! Why did you let me think he was dead?!''. Jag hade gått förbi Jack och Sandra som sov bredvid varandra på ett par stolar. ''I'm sorry Mrs. Wahlgren but it's hospital policies!''. De enda som hördes i korridoren var våra steg. ''So he is alive, in this very moment?!'', kom jag ihåg mig själv skrika. ''Yes, very much alive''. Vi var närmare, och hans dörr skulle snart dyka upp. ''I want to see him. I want to see him now''. Vi var framme vid dörren. Dr. Brown vänta utanför medan jag sakta öppnade den glisrande dörren. En kropp låg i sängen och jag mötte hans ögon. Och då såg jag att doktorn berätta sanning. Det var inte lögner. Hans lysande blåa ögon kollade på mina. Han levde.

 

 Niall levde.

 

Förlåt för dålig uppdatering, men jag kan nu säga att jag arbetar på en del och den kommer ut så snart som

möjligt. Jag måste tyvärr sluta skriva just nu för jag har läxor att plugga på, men jag är väldigt säker att jag kan publicera delen imorgon (: 

 

Tack för erat tålamod love uu,

 

Jag vaknade sakta upp. Jag upptäckte att jag befann mig på ett sjukhus. Ångesten från de senaste månaderna kom upp i mitt huvud. Allt drickande, allt skit. Jag tittade mig omkring. "Felicia?", sa jag förvånat och tittade på henne. Hon låg i en säng bredvid min. Hon log mot mig. "What are you doing here?", frågade jag undrande. "I just wanted to...", började hon men sedan insåg jag. "No. You didn't", sa jag. "Yes I did. I gave you one of my kidneys Liam", sa hon. Jag hade alltid varit känslig för alkohol i stora mängder tack vare mina sjuka njurar. Jag hade haft problem med de sen födseln, men för ungefär 4 år sedan hade de gjort så att jag faktiskt kunde dricka. Men de senaste månaderna hade det blivit för mycket alkohol och min kropp klarade helt enkelt inte av det. "Felicia you shouldn't have and-", började jag, men hon avbröt mig. "I did it because I love you", sa hon enkelt och kollade rakt in i mina ögon. Mitt hjärta hoppade över ett slag. "Really? You do?", sa jag. "Liam, I have always loved you. I should never have let you go", sa hon och tittade ner på sina händer. Hon hade inget smink på sig och hennes vågiga hår vilade mot hennes axlar. "You mean you love me in that way", sa jag och log mot henne. Hon log lite. "I'm sorry for everything. For letting you down, for chosing James over you. I was so dumb", sa hon. "I don't get it. I thought you were in love with James", sa jag förvirrat. "It's just so complicated everything you know. I have always been confused over my feelings and you know that. And yes, I thought, all this time, that I was in love with James. That I should be with him. But something happend yesterday that just made me realise. You know, I thought that it always had been me and James. He was the first boyfriend I ever had. And our broke up was so emotional, so many feelings, and even though I loved you to pieces while you and I were together I just couldn't make my feelings for James go away to 100%. And everything seemed so easy when we started to hang out again and everything. But yesterday, after this thing happend, I just realised that it hasn't always been me and James. But it has always been you and me. No matter what, you always had my back. Even though I maybe was the worst cowboy ever when we were kids and even though I had annoying mood swings when I turned 13 you still was there. Always", sa hon. Jag kollade på henne med stora ögon. Jag kommer ihåg att när vi var jättesmå, eller, jag var nog 6 och hon var 3, och vi lekte cowboys som vi alltid gjorde (för att jag ville det) och jag sa att hon var en dålig cowboy för att hon inte svingade sitt lasso rätt. Jag berättade för henne hur hon skulle göra men hon gjorde bara fel hela tiden. Och som hon sa hade hon väldigt stora humörsvängningar när hon var tretton. Vissa dagar kunde hon krama mig hela tiden när vi var tillsammans, vissa dagar kunde hon vara konstigare än vanligt, vissa dagar kunde hon bitcha runt allmänt mot alla i vår omgivning. Och jag blev arg och irriterad på henne många gånger. "Nothing could make me leave your side", sa jag. "I'm sorry I left yours for a while", sa hon. "It's okay", sa jag. Vi satt tysta och kollade på varandra. "You could have died, you know", sa jag. "I would die for you Liam", sa hon allvarligt. "No, you wouldn't", sa jag. "Yes I would. It was 50 % chance that I would survive if I did it. If I hadn't donated, you would have zero procent chance of surviving. And yes, I would rather die if you could live than be sure of me living but knowing that I could have done something to save your life", sa hon. Hon var allvarlig. "I would die for you to, you know that", sa jag. "This is not something I'm just saying. I mean it. For real", sa hon. "Me too", sa jag. Vi hade starkt ögonkontakt för några sekunder. "Are you okay?" frågade jag sedan. Hennes ansiktsuttryckt ändrades och hon log lite. "I'm fine. I'm just feeling a bit weak. The real question is, are you fine Liam?" frågade hon. Hennes blick vandrade över hela min kropp, som om hon ville hitta något som tydde på att jag inte mådde bra. "I'm good. Thanks to you", sa jag och kollade upp mot taket. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad som hade hänt. De senaste månaderna hade varit en enda stor soppa. Jag hade inte många klara minnen heller. Det sista jag minns klart och tydligt i mitt huvud var den gången för ett och ett halvt år sedan. När Felicia tog mig till sidan inne på Bethlem Royal Hospital där Sandra låg. Hur hon förklarade hur hon fortfarande hade känslor för James, hur hon sa att hon var så ledsen, men att hon kunde inte vara tillsammans med mig för att hon älskade James. Jag hade inte svarat. Bara gått rakt ut från sjukhuset, förbi en undrande Zayn och rakt hem till mitt hus. När jag väl var framme hade jag stannat kvar i bilen, tänkt för några sekunder... innan jag fick ett raseriutbrott. Jag hade helt enkelt bara skrikit ut min sorg, slagit på ratten, gråtit. Sedan hade jag bara stormat in i huset, korkat upp en vinflaska, och sakta druckit hela flaskan helt själv. Och det var så det hela hade börjat. Jag hade varit i för mycket sorg. Jag hade inte kunnat ta det. För ingen människa på hela jorden hade någonsin betytt mer för mig än Felicia. "I love the way you smile. I love how you can do your ugly faces around me. I love your laugh. I love how I always am happy around you. I love when you hug me without letting go for five minutes. And I love how we always have had this connection. I have known you forever. I think I met you the day after you were born. We belong together Felicia", sa jag. Vi mötte varandras blick. Hon sträckte ut sin hand och jag tog den. "But I can't get hurt again, do you understand?" sa jag försiktigt. "Promise me you won't leave me this time", fortsatte jag. "I promise you Liam, I will never leave you", svarade hon allvarligt. Vi lutade oss mot varandra över sängarna. Våra läppar snuddade varandra. Vi lät dem söka efter varandra innan våra läppar möttes. Det var så bekant, kändes så rätt, kändes så bra. "I love you", viskade hon. "I love you too", svarade jag.

 

"WHY IS EVERYBODY DYING?" utbrast Julia med en olycklig röst när vi alla gick in i rummet där Felicia och Liam låg. "Nobody is dead Julia", sa Liam och log lite mot henne. "You could have been! Both of you!", sa hon. "You were scaring the shit out of me", sa Sandra. "We all were so worried", sa jag. "But we are alive guys, so no need to worry anymore", sa Felicia. Alla drog ett djupt andetag. "What happend Liam?" frågade Zayn. "My kidney stopped working and I just fell in the grocery store", sa Liam. "Thank god it was in the grocery store and not at your house", sa Cara. "Yeah", sa Liam. "Can you promise us to stop drinking now?" sa Louis. Liam nickade och Felicia tittade leendes på honom. "I will probably never drink more in my whole entire life. Not that I have a choice either", sa han. "So you can't drink?" frågade Eleanor. "Nope, it's to risky", svarade han. "Well, you will survive without alcohol", sa Julia och log. "Felicia you are honestly such a hero. Doing what you did for Liam is big", sa jag. "Yeah. You are so brave and we all are thankful that both of you did survive", sa Sandra som satt på golvet mellan Felicias och Liams säng, medans hon höll båda i handen. "I couldn't survive without Liam. It was we both dying or we both surviving. I love him", sa Felicia. "Are you guys like together again?" frågade Zayn. Felicia och Liam tittade på varandra leendes. "Oh my god", sa Cara och log stort. "I have always known that you two are meant to be, end of story", sa Louis och höjde sin hand. "I'm afraid you have to leave now. Visiting hours are over", sa en sjuksköteska och skuffade ut oss ur rummet. Jag var glad att de var tillsammans igen. James var en schysst kille, men såklart skulle jag alltid hellre vilja det bästa för Liam än för honom. För Liam var min bästa vän och bror. Och Felicia var min bästa vän också. Såklart ville jag att de skulle vara tillsammans. Vi alla satte oss i väntrummet som vi gjort så många andra dagar under den här veckan. Jag satt mitt emellan Eleanor och Sandra. "More waiting", sa Eleanor. "Yep. It's like it never going to end", sa jag. "I wish Niall could wake up too", sa Julia. "We all do Julia", sa Sandra. "But you two have to get out of here soon. Your graduation is on monday", påpekade Zayn och kollade på Sandra och Julia. "Oh shit, please don't remind me", suckade Sandra. "We have missed so much school", sa Julia. "But honestly who cares", sa Louis. "You are not a good rolemodel", sa Cara och tittade allvarligt på honom. "Cara they're getting straight A's anyway so", sa Louis och kollade menande på henne. "We actually don't but yeah", sa Sandra. "You're doing fine. You're not gonna need to go to school anymore, like ever. Isn't that awesome?" sa Eleanor. "You're forgetting collage", sa jag. "Okay I feel a huge pressure on me right now. STOP TALKING ABOUT SCHOOL", sa Sandra och viftade stressat med händerna i luften. "She can't take pressure", sa Julia och skakade på huvudet. "But I don't think they can lower your grades. I mean, someone you both love is..", började Zayn. "Please. Don't say it", sa Julia. "You know...", mumlade Zayn. "Zayn is probably right", sa Cara och log uppmuntrande mot Julia och Sandra. Jag tittade på henne. Hon hade ett väldigt fint leende och hennes hår var uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon mötte min blick och fortsatte le mot mig. "You guys should have some kind of graduation party", sa Louis och bet på ett äpple som han nyss tagit upp från Eleanors väska. Han satt i fotöljen med fötterna på det lilla bordet. "I know we talked about it a couple of weeks ago but I don't know right now...", sa Julia. "Yes Julia we should!", sa Sandra och kollade på henne. "We would have so much fun!", fortsatte hon. "We all need to have some fun. You know that yourself", sa Eleanor. "I'm gonna throw a party at least", sa Sandra och log. "What happend with James by the way?" frågade Zayn. "I don't know. Both he and Ebba just walked away yesterday", sa Cara. "And neither of them is picking up their damn cellphones", sa Sandra. "I guess James is mad over Felicia and Liam...", sa Louis. "It's just a fact that it is Fiam forever", sa Eleanor och log. "Fiam? You couldn't come up with something better?" sa Julia och log. "Isn't that what the fans call them?" sa Eleanor. "I don't know, it sounds weird", sa Julia och skrattade lite. "The majority of shipnames are quite ugly", sa jag. "Ugh yeah, totally", sa Sandra. Plötsligt såg vi massor av läkare springa runt. "What is happening?" frågade Zayn oroligt. Vi alla ställde oss upp. "They're going inside...", börja Julia, men la tvärt handen för munnen. "Niall", mumlade Louis. "No, no", sa Julia. En gråtande Maura kom emot oss. "What is happening Maura?" frågade jag. "It's Niall", sa hon. Hon kramade om Julia som hade börjat gråta. En doktor kom emot oss. "Is he... dead?" frågade Sandra med ett osäkert uttryck mot Julia. "No. He isn't. But I'm afraid he hasn't a long time left", sa doktorn sammanbitet. "This can't be true", sa Cara. "Everything is calmed down right now, we have done all we could. If you want to say goodbye, you better do that now", sa doktorn. Vi alla tittade på varandra. Och vi visste, att vi skulle förlora någon som vi älskade mest av alla på jorden. Någon som kunde lysa upp alla våra dagar. Inom ett par timmar skulle Niall James Horan inte finnas längre.

Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin. Jag visste inte vad jag ville göra, gråta, skrika? Springa långt bort och aldrig komma tillbaka igen? Jag vågade inte förlora honom. Jag vågade inte. Vi alla samlades inne i hans rum. Även Felicia och Liam hade fått gå från sina sängar för att ta farväl. Harry och Sandra tog varsin av mina händer och höll dem hårt. Det kändes som om jag inte kunde andas. Vi var tretton personer i rummet, vi alla inklusvie Niall's familj. Alla grät. Det här var inte bara ett hejdå som när jag åkte till Sverige. Detta var ett hejdå för att den personen som jag älskade mest av alla skulle tas ifrån mig för att aldrig någonsin komma tillbaka. Vår sista konversation medans han var levande på riktigt var ett bråk. Jag önskade att jag bara kunde ha spolat tillbaka tiden, berätta för honom hur mycket jag älskade honom istället. "So... should we all say goodbye individually?" hördes Liams röst. Det kom inget svar från någon, men Greg började. Sedan Chris. Sedan Bobby. Sedan Maura. Alla sa något fint om honom. Cara och Eleanor gick fram, pratade med honom lite. Jag sneglade på Felicia som satte sig vid hans sängkant. Hon tog hans hand. Tårarna droppade ner från hennes ögon och hennes hand skakade. "I'm so sorry Niall. This is all my fault... If I hadn't ask you for a ride... you would still be alive. I'm so sorry. I love you. I'm sorry", sa hon gråtandes och kysste hans hand. "It's not your fault Felicia", sa Zayn och kramade om henne. Liam sa också hejdå. Det var fint att se på något sätt, hur alla berättade för honom hur mycket de älskade honom och hur mycket han hade betytt för de. Men samtidigt så var det så hemskt. Jag ville inte höra allas hejdå. Ville inte att alla skulle säga hejdå. Ville inte själv säga hejdå. Ville inte förlora honom. Ville inte. Men jag visste, att jag var tvungen. Zayn sa även han hejdå, och Louis också. Sandra släppte min hand och gick fram emot honom. Jag hörde Harry snyfta högt bredvid mig och jag tryckte hans hand lite extra. "You have always been there for me. Never failed me. You've loved me for who I am, never judged me. Always been my best friend. I don't know how I am supposed to survive without you, because you meant everything to me. I love you so much Niall", sa Sandra. Liam la lugnande händer på hennes axlar. Även Harry släppte min hand. "I'm sure that I'm speaking for all four of us when I tell you this Niall. We are so happy that we were put as a band. Because if we wouldn't have, we would never have met you. This beautiful, young man, that always had his friends back. That accepted everyone for who they are. Who loved everyone unconditionally. And everyone loved you exactly as much. You deserve all the love in this world. We all love you so much", sa Harry. Medans Harry sakta reste sig upp vändes allas blickar mot mig. Alla hade sagt sitt, det var bara jag kvar. Bara jag. Jag satte mig försiktigt ner på stolen där alla andra nyss hade suttit. "Everyone in here have told you such beautiful things and I can't do anything else than agree with them. But I'm going to tell you what I really feel inside. I feel pain. So much pain, and it won't stop. I have never loved anyone or anything more than I love you. You are my reason to live. My reason to smile. My reason to be me. I have learned so much about love thanks to you. I know that what we have is real. I know that. As much as I wish all the pain could go away it can't. And I'm wondering if it ever will. This last hour, my thoughts have gone crazy. I asked my self if I wanted to live without you. For a while I didn't know. But I know now, that I have to keep fighting, remove all the pain from my chest. From my heart. Cause I know that you would have wanted that. You would want us all to just keep being us. Keep living. But Niall, I want you to know that now, when you die... You take a part of me with you. I won't be complete anymore. Cause I can't be that without you. But I will try. Because I love you. I love you so much", sa jag. Alla var tysta runt om mig. Jag lutade mig fram och kysste hans svala läppar. Jag var bara tvungen att möta de en sista gång. Jag satte mig ner igen, och höll hans hand. Det gick sekunder. Det gick fem minuter. Sen kom det. Pipet. Hans hjärta slog inte mer. Allting bara slängdes emot mig. Eleanor la armarna om mig bakifrån. Jag hörde hur alla bara grät. Niall var död. Fanns inte mer, borta. Tårarna sprutade ut ur mina ögon. Han var borta.

Förlåt för att det dröjde så länge med en del. Felicia har bestämt sig för att sluta skriva för gott så det här är nu bara min och Sandras novell. Felicia är däremot delaktig i våra diskussioner om novellen men skriver alltså inte längre. 

I alla fall går vi mycket längre i skolan den här terminen så vi får se hur det blir med delarna. Vi måste ju hinna med plugg och annat också men vi ska försöka lösa det. Hoppas ni mår bra, jag skulle bli asglad om ni kommenterade över 5 kommentarer nu! Det kommer en ny del så fort som möjligt. Lots of love x

Previously on More than perfect:
Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.
_________________________________________________________________________________

Vi alla satt i väntrummet, något vi hade gjort i dagar. Julia var i rummet med Niall, medan jag, Zayn, Louis, Eleanor, Sandra, Harry, Felicia och James väntade. Cara var tvungen att gå, och Liam visste inte om det. I hans situation skulle han nog inte klara nyheten. Men vi hade väntat här för alla ville vara när Niall vakna. Om han någonsin skulle göra det. När jag först träffade Niall blev han en bra vän. Han och Sandra var här för mig när inget ville gå min väg. Sen jag träffade Sandra för första gången hade jag lärt känna nästan alla hennes vänner. Och nu var många mina också. Men det bara en som jag hade lärt mig hata som nästan ingen annan - Felicia.
Felicia satt lutad mot den långa bänken med bena på Zayns knä. Medan ritade Louis på Felicias bandage runt armen. Hon mådde bättre nu, och fick nu gå runt i sjukhuset. Men hon fick än inte lämna sjukhuset, om hennes hjärnskakning skulle bli värre. Vi alla satt i tystnad tills en lång suck kom från henne. ''I can't stand this! We've been sitting here for days! When is he going to be okay?!'', klagade hon. Jag suckade irrieterat. Kunde hon aldrig stanna tyst? ''Is that everything you do, complain?'', sa jag irriterat. James kollade på mig. ''Don't start anything now Ebba'', sa han. Jag kollade irriterat på honom. ''I'm not starting anything'', sa jag. Felicia vände blicken mot mig. ''Excuse me?'', sa hon med en arg blick. ''Niall is dying and you think you're having it tougher than him'', sa jag. Hon tog ner fötterna från Zayns knä och uppmärksamheten var nu på oss. ''I don't get why you're here. Niall doesn't like you anyway'', sa Felicia irriterat. Jag ville bara slå till henne. Jag mötte Sandras blick som bad mig att sluta. Men inte än. ''Niall is my friend. Unlike you, I'm acting like one'', sa jag. Hon höjde sina ögonbryn, skrattade ett falskt skratt. ''I'm not the one that everybody hates. That bitch everyone talks about. The one every guy says he fucked. You are'', sa hon självsäkert. Jag klämde till min knytnäve och ställde mig upp. ''Shut up'', sa jag för att kontrollera min ilska. ''Stop Felicia, this is not you'', sa Eleanor. Felicia vände blicken mot Eleanor. ''Don't tell me what to do'', sa Felicia. Hon ställde sig upp. Hon vände nu blicken mot mig. ''And I'm not the one with a fucked up family, and a drunk messed up mum'', fortsatte hon. Min ilska gick upp tio gånger så snabbare. Hon hade gått för långt. Ingen snackar skit om min familj. ''Felicia stop'', sa Zayn. ''I mean, where did you even come from?'', sa Felicia. Jag kollade argt på henne. ''From that door, which one I'm gonna kick you're ass to'', sa jag argt och tog en sats. Båda var redo att slå till varandra. Men innan jag hade kunnat komma tillräckligt nära henne för att ge henne en snyting så hoppade Sandra mellan oss. ''ARE YOU CRAZY?! ARE YOU SERIOUSLY GONNA HIT EACH OTHER IN A HOSPITAL?! PEOPLE DIE HERE, PEOPLE COME TO THIS WORLD IN THIS BUILDING. THE FIRST THING THEY'RE GONNA HEAR ARE NOT YOUR UNPLEASANT FIGHT-'', skrek hon men stannade av Louis kommentar. ''Yeah not to the crazy lady either'', sa Louis och de andra skrattade. Sandra skakade på huvudet. ''Shut up Lou'', sa hon och himlade med ögonen. Hon vände blicken till oss och pekade på oss båda. ''NOW YOU TWO, get out. I want you to sort things out! For 2 years I have been in the middle of this crap! So you're gonna be friends from now on!'', fortsatte Sandra. ''NO WAY!'', skrek vi båda i kör. Våra blickar möttes och vi båda himlade med ögonen. De andra verkade tycka det här var jätte kul, alla med händerna om munnen för att inte skratta högt. ''Yes you are!'', sa Sandra med en helt ton. ''You both are my best friends and I love you. But you can't keep doing this!'', sa hon. Hon vände sig till Felicia. ''Felicia, what you said to Ebba was awful. You wouldn't accept if someone said anything bad about you're family either'', sa hon. Hennes blick vändes till min. ''And you started it Ebba. You don't have to make comments, that's how a fight start'', fortsatte hon. Jag la armarna i kors och kollade ner. ''Whatever'', mumlade jag. ''Now go out! Don't come in until everything is worked out'', sa Sandra. Felicia skakade på huvudet. ''I'm not gonna sort it out-'', sa hon men avbröts. ''Yes you are! Now go!'', skrek Sandra. Vi båda suckade innan vi vände oss och började gå mot hissen. Bakom hörde vi de andra skratta. ''Wow, you're gonna be a tough mum Sandra'', sa Harry bakom oss. ''OH SHUT UP HARRY!'', hörde vi Sandra säga surt innan vi hörde det sista från korridoren - Harrys tjejskrik.

Vi hade gått ut i sjukhusets park och satt oss på en bänk. Vi var omringade av buskar fyllda med blommor, stora gröna buskar som var formade som rektanglar, och väldigt grönt gräs. De enda som hördes var ljudet av luften som körde omkring, fåglar som kvittrade och bilar som körde förbi det stora sjukhuset. En tystnad var där som hon verkligen inte skulle avbryta. Men jag tänkte inte sitta här en minut till, slösa min tid på henne. ''I'm doing this for Sandra. That's the only reason why I'm doing this'', sa jag. Hon kollade på mig och nickade. ''Me too'', sa hon. Vi satt tyst och jag skruvade på munnen. Felicia började trumma på låren. Efter en stud blev det irriterande och jag kollade på henne. Hon fortsatte och efter någon minut kunde jag inte låta bli att sucka. ''Can you stop that please?! It's annoying'', sa jag irriterat. Hon kollade surt på mig och öppnade munnen för att tala. ''Excuse me, but I didn't sign up for this shit. I didn't sign up for wasting my time on you'', sa hon argt. ''Do you really think I want to sit here with you? Trust me, it's the last thing on my want to do list'', sa jag med en arg blick. Hon ställde sig upp kvickt, kollade ner på mig. ''You know, you were the one who started this! You were the one, 2 years ago who said that rude comment about me and James!'', sa hon argt. ''I said it because you deserved it!'', skrek jag. Folk som gick förbi kollade på mig men jag brydde mig inte. Jag var för sur för att bry mig det minsta lilla. ''Then why did I deserve it?!'', sa hon argt. Jag klämde min knytnäve och kollade henne rakt in i ögonen. ''BECAUSE YOU BROKE JAMES HEART'', skrek jag. Jag släppte det hårda greppet och slöt mina ögon. Felicia dumpade bara honom. Hon förtjänar inte honom. Han förtjänar en tjej som bryr sig om honom, som alltid kommer stå vid hans sida vad som än händer. Och det är inte hon. ''WHY DO YOU EVEN CARE? You are the one who says James is annoying!'', skrek hon. Hon stannade och kollade ner. Ett självbelåtet leende spred sig på hennes läppar. Hon kollade självsäkert på mig. ''You like him do you?'', sa hon och höjde ögonbrynen. Jag kollade ner, klämde mitt lår hårt med handen. ''Oh my god you dooo!'', sa hon och började skratta. Jag skakade långsamt på huvudet. ''That's not true..'', klämde jag ut.

''You're so pathetic Ebba'', sa hon.

 

Jag såg James springa bakom henne och han kom fram till oss med en orolig blick. Han tog tag i Felicias axlar. ''Are you seriously fighting again?! We could hear you scream from the waiting room! I thought Sandra was clear about you solving this?!'', sa James. Jag kollade på honom och lyfte upp handen. ''It's her James, I can't stand her!'', sa jag, i hopp om att få något stöd. Han gav mig en blick. Inte ett leende, inte något tecken på hjälp. En irriterad, arg blick. ''Ebba, YOU were the one who started everthing! YOU start every single fight. You're just a hopeless bitch looking for attention'', sa irriterat. Orden slängdes till mig, sved i hjärtat. Hur kunde han säga så? Hur kunde han bara slänga ut de orden? Jag var där för honom när Felicia inte var det. Jag var där när hon flög till LA. När de gjorde slut, hur deprimerad han var. ''How could you say that?! YOU SAID YOU LIKED ME. THAT NIGHT, THAT NIGHT WHEN YOU WERE LONELY. WHEN FELICIA FLEW TO LA. WE HAD SEX YOU BASTARD'', skrek jag. Så högt att mina lungor sved. Men det var inte ens i närheten hur mitt hjärta gjorde ont. ''WHAT?! YOU DID WHAT?!'', skrek Felicia. Men mer kunde jag inte höra. De enda jag kunde höra var orden i min hjärna. När hon var i LA, var han ensam. Jag trodde han gillade mig då. Jag lät honom ha mig, och den natten var den bästa natten i mitt liv. Jag gillade honom. Jag gillar honom fortfarande. Men jag antar att det bara var en lögn. Att han bara utnyttjade mig. Att jag bara var ett ligg. Så kanske jag är en hora. Kanske jag är en hora som låter killar utnyttja mig. Och jag antar att jag kommer stanna så. För jag är ingenting. Och så kommer jag stanna.

 

Felicias perspektiv:

 

Jag gick med snabba steg, snabbt därifrån. Jag kunde inte stanna en sekund till med den där horan. Och inte med han heller. Han försökte gå bredvid mig, och försökte hålla sig i min takt. ''Felicia'', sa han. Jag ignorerade honom. ''Felicia please!'', sa han gällt. ''DON'T TALK TO ME'', skrek jag. ''Felicia please, you have to listen to me!'', försökte han igen. Jag stannade snabbt, så snabbt så han var tvungen att hitta sin balans. ''THEN TELL ME?! TELL ME THE FUCKING TRUTH! TELL ME HOW YOU DIDN'T FUCK THAT WHORE, THAT WHAT SHE SAID WAS A LIE. THAT SHE'S JUST LYING'', skrek jag. Han kollade på mig med öppen mun, försökte få ut något. Men jag tänkte inte stå där en sekund till. ''I thought so'', sa jag argt. Jag gick i samma takt igen. ''FELICIA, please you have to listen to me!'', sa han och tog tag i min arm. Jag stannade och stirrade argt in i hans ögon. ''DON'T. TOUCH. ME'', skrek jag. ''She didn't mean anything! I DON'T LOVE HER, I LOVE YOU'', skrek han. ''YOUR LOVE DOESN'T MEAN ANYTHING TO ME ANYMORE'', skrek jag. Hur kunde han göra såhär mot mig? Hans lögner äcklade mig. Hans blick förändrades plötsligt. Och jag insåg då att han inte var kvar för sweet talk. ''You don't have the right to say anything, YOU SLEPT WITH LIAM'', skrek han. Jag klämde mina knytnävar, försökte inte slå till honom. Hur vågade han säga det där? Hur vågade han slänga det i mitt ansikte?! ''I WAS DRUNK. I DIDN'T CONTROL MY OWN BODY, DON'T YOU GET THAT?! YOU KISSED THAT LESLIE GIRL ON PURPOSE. YOU SLEPT WITH EBBA SOBER'', skrek jag. Jag andades ut, kände mig andfådd. Mitt hjärta dunkade så snabbt. Än en gång förändrades han blick. Han kollade sorgligt på mig. ''I'm a jerk, i know! Please forgive me. I love you! I love you so much. I don't want to lose you. Not again'', sa han plötsligt lugnt. Som om man hade spolat hela bråket så var mitt arga uttryck borta. Istället kollade jag sorgligt på honom. Det var först nu jag insåg att tårar rann ner på mina kinder. Istället för arg, var jag krossad. Jag trodde James aldrig skulle göra såhär. Han var den killen som aldrig ville ha någon annan än mig. Och en gång i tiden var jag likadan. Men det var ett misstag. Det var ett misstag att någonsin lämna Liam för James. Allt var bara ett stort misstag. Han kollade på mig, torkade bort mina tårar. Men så fort han hade torkat bort en tår, kom det en ny. Det var över. Allt var över. Och plötsligt var allt lugnt. Människorna framför entren var borta. Bilarna körde inte förbi sjukhuset längre. Fåglarna kvittrade inte längre. Luften svepte sig inte förbi längre. Det var stilla. Nästan som om världen väntade på vad som skulle komma näst. Han kollade på mig, med sin hand som smekte min kind. Öppnade sin mun sakta för att tala.

''Do you still love me? If you do, then this is not worth ending our love for. I love you baby. It has always been us'', sa han. Men det var inte sant. Det sista han sa var en lögn. Och jag förstår det nu. Jag förstår vad mitt hjärta egentligen känner. Mina tårar hade slutat rinna, och jag kollade upp mot honom. Jag skakade på huvudet. ''You see, that's where you're wrong. It hasn't been us. It hasn't always been me and you. It has always been me and him. I know that now. And I think you know it too'', sa jag. Tårar rann ner på hans kinder. Han skakade huvudet. ''So it's over? Everything we been through is gone?'', sa han. Jag kollade upp mot hans fina ögon. Hans fina ögon jag såg så mycket kärlek i. ''I don't know James. I don't know'', sa jag tomt. Om det var en film så skulle kameran sakta glida bort, mot himlen och längre bort från oss. Tittarna skulle inte veta om vad som skulle komma näst. Det visste inte jag heller. Men så lite jag visste jag, att allt det här snart skulle vara historia.

 

 

Efter att ha lagt några mynt i maskinen hälldes det kaffe i de två plastmuggarna jag hade lagt nedan. Jag såg doktor Brown och tog tag i muggarna snabbt.''Dr. Brown!'', ropade jag. Han stannade och log lite. Han hade ett mulligt ansikte och var inte värst så lång. Från hans bruna hår kunde man se hur gråa hårstrån hade börjat sprida sig. Han hade ett vänligt ansikte, som en farbror. ''Mrs. Wahlgren''. Jag log lite och höll de varma muggarna där ångan simmade längst ytan. ''Is he going to be okay?'', frågade jag. Han kollade osäkert på mig. En blick jag kände igen. Som om han tyckte synd om mig. Men jag ville ha ett svar. ''Doctor?'', frågade jag. Han la sin hand på min arm. Mina ögon blev blöta och jag höll inne tårarna. Inte här, inte just nu. Men minen från hans ansikte talade om att han inte hade bra nyheter. ''It's an impossible question Mrs. Wahlgr-'', sa han men jag avbröt honom. Han ville inte berätta sanningen, jag kände det på mig. ''Please doctor. Tell me the truth'', sa jag med tårarna som sakta rullade ner på mina kinder. Han pressade ihop sina läppar. ''We are not 100% sure'', sa han. Jag tog ett djupt andetag, innan jag pressade mina läppar hårt mot varann. Jag ville höra honom säga att han skulle bli okej. Att Niall skulle åka hem med mig. Att vi skulle kunna ta hand om vårat barn tillsammans, gifta oss när vi blev äldre och leva tillsammans tills döden slog oss. Han berättade Nialls skador, berättade hur allvarliga de var. Allt jag hörde var dåliga saker men jag fick inget positivt svar från honom. Tårarna rann sakta ner på mina kinder. Det var som tusen knivar högg mig samtidigt i min mage. ''Is there any chances... he will make it?'', frågade jag sakta. Jag kände hur värmen från plastmuggarna brände mina händer. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om smärtan. De enda jag brydde mig om var Niall. ''He's very weak..'', sa han försiktigt. Jag nickade, bet min läpp hårt. ''What do you think doctor? Don't lie'', sa jag och försökte klämma ut ett leende. Men det gick inte. Det gick inte att ens vrida på mungipan. Och då sa han det. Det jag hade varit för rädd att höra. Orden jag inte vågade uttala. Meningen som fick mitt hjärta att sjunka ner till botten. ''I think.. I think that he most likely won't survive''. Mina tårar rann snabbare än någonsin. Jag skulle förlora Niall. Han kunde bara inte säga att det var det som skulle hända. Men jag förstod, genom hans ögon.. Jag skulle förlora min Niall. 

Som ni vet så har uppdateringen varit riktigt dålig under sommaren men nu när vardagen startar igen kommer det bli bättre, I promise you.

 

Jag och Sandra diskuterade novellen igår och vi har massor av saker inplanerat nu hehehe men ni kommer i vilket fall som helst snart få en ny del. Sandra skulle försöka skriva en del idag, så det kommer troligen ut en del i dag eller imorgon. 

 

Vi är väldigt tacksamma att ni alla har stannat här trots den dåliga uppdateringen. Vi skulle inte ha skrivit novellen så här långt om det inte vore för er.

Love,

 

Jag kastade oroliga blickar på klockan. Den var strax över 11 och Niall var inte hemma. Visst att vi hade bråkat, men han hade i alla fall varit hemma på kvällarna. Och det här var ovanligt. Jag försökte koncentrera mig på filmen jag hade satt på. Men det var som om skådespelarnas repliker inte gick in i mitt huvud. Jag kastade en till blick på klockan. Var var han egentligen? Jag hoppade till av att telefonen ringde. Jag stirrade på den några sekunder innan jag tog upp luren. “Hello it’s Julia?” sa jag i luren. “Julia Wahlgren?” frågade mannen som hade ringt. Jag kände inte igen rösten. “Yes?” sa jag med en undrande ton. “I believe you know Niall Horan and Felicia Tanttu? They’ve been in a car accident”, sa mannen. Jag la ner luren. Det var som att vara djupt nere i ett mörkt svart hål. Jag kunde höra mannen ropa i telefonen och bestämde mig för att bara lägga på. Plötsligt ringde min mobil. Jag drog upp den. Det var Sandra. Hon var den enda jag ville prata med just nu. “Julia”, sa Sandra. “Vi måste till sjukhuset”, sa jag. “Va?” frågade Sandra. “Niall… och Felicia…”, sa jag. Orden hade svårt att komma ur munnen och hela jag skakade. “Vad har hänt?” sa Sandra med en förskräckt röst. “De var i en bilolycka Sandra. De kanske dör”, sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Sandra var tyst. Jag hörde ett inkommande samtal. Det var James. Han måste skjutsa oss till sjukhuset. “Vänta”, sa jag och försökte ta djupa andetag. “James”, sa jag och nu droppade tårarna ner. Jag sprang ut i hallen och drog på mig mina converse lite snabbt och slängde på mig skinnjackan. “Felicia…”, sa han. “I know, Felicia and Niall. James please pick me up, we have to go to the hospital”, snyftade jag. “I’m coming”, sa han. Jag hörde hur han försökte låta stark, men hur det egentligen brast inombords för honom också.

 

Jag, Sandra och James sprang kvick ut ur bilen. Både jag och Sandra grät och sprang in till sjukhuset. “Where can we find Felicia Tanttu and Niall Horan?” frågade James en kvinna i receptionen. Jag önskade att hon kunde skynda på sitt sökande. Det kändes som flera år innan hon äntligen berättade vilket rum de var i. Vi sprang upp för trapporna. Jag hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Hjärtat bultade och rädslan att de redan var döda gnagde inom mig. När vi kom ut till vad som skulle vara deras korridor såg jag en bår rullas ut från ett rum. Trots stora skador i ansiktet såg jag att det var Niall. Jag sprang emot honom. “Niall!”, skrek jag medans tårarna sprutade. “You have to stay away miss!”, sa en läkare. “No! He is my boyfriend!”, skrek jag och försökte tränga mig förbi men de skyndade sig förbi mig. “No, no”, skrek jag uppgivet. Sandra och James la armen om mig. “Julia”, sa Sandra försiktigt. “No”, sa jag. James klappade mig. “Let’s go find Felicia”, sa han. Motvilligt följde jag med de. Men min blick hölls kvar mot rummet de hade rullat in Niall i. “Guys!”, hörde jag plötsligt Felicias röst. Jag vände blicken och tittade på min bästa vän. En sjuksköterska lindade bandage om hennes högra arm och hon hade små sår över hela kroppen. Hon hade också bandage runt huvudet. “Oh thank god that you are okay at least”, sa Sandra och kramade om henne. Jag var helt uppskakad. Jag kramade också om henne hårt. “Tack för att du stannade här”, viskade jag till henne. Hon log svagt. Hennes ansikte var en aningens blekt och hon såg uppskakad ut. Jag blinkade bort tårarna. James kysste henne. “Are you okay honey?” frågade han. “I am okay. Not good, but not bad either”, sa hon. Sedan tittade hon sig omkring. “They moved Niall?” frågade hon. Jag nickade. “Oh Julia, I am so sorry”, sa Felicia och tog försiktigt min hand. “What happend”, viskade jag. Sandra och James kollade spänt på henne. “We were in a car crash. You know it rained a lot tonight?” började hon. “And thunder”, sa Sandra. “Yes. We were in a car queue so we kind of talked… about things. And then suddenly I just saw a big truck and Niall was just talking about something and I warned him but it was too late. And I honestly don’t remember anything more. Just darkness and that I was so afraid that I would die”, sa Felicia. “Niall kind of saved me. The truck came from his side so he got most harm. And I was unconscious until just 20 minutes ago”, förklarade Felicia. “I’m glad you’re okay”, sa Sandra och log svagt. Jag var tyst. Niall kanske skulle dö. Niall kanske inte skulle finnas längre. Tårarna verkade inte vilja sluta rinna. “I’m sorry”, sa jag och lämnade rummet. Jag satte mig i väntsalen och kröp ihop intill väggen. Min stora mage var i vägen men jag försökte göra det bekvämt för mig ändå. Jag lutade huvudet mot väggen och lät bara tårarna rinna. För jag kunde helt ärligt inte klara det. Tanken att han kanske aldrig någonsin skulle finnas mer dödade mig. Bokstavligen.

Sandras perspektiv

“Should I go after her?” frågade jag och stirrade på dörren där Julia hade just gått ur. “Don’t”, sa Felicia. “She needs time”, fortsatte hon. Jag bet ihop. “What happend with you?” frågade James och nickade mot hennes huvud. “Concussion, you know, my head started bleeding and I kind of feel like I want to throw up”, sa Felicia. “And I broke my arm too. They will plaster it tomorrow. And all those scars on my body is just from the windowglass. The window broke as you understand, so I got lots of scars thanks of that. A nurse told me that they pulled out glass from my skin. Sounds gross”, sa Felicia. Plötsligt gjorde hon en min och tog upp hinken bredvid sig och spydde i den. Jag gjorde en liten äcklad min. “I’m sorry”, sa hon. Sjuksköterskan som han lagt bandage på hennes arm tog hinken och bytte ut den mot en ny och lämnade rummet. Plötsligt slogs dörrarna upp och Felicias föräldrar kom in springande till rummet. "Hi mum and dad", sa hon och log snett. Felicias mamma brast ut i gråt och omfamnade henne. Jag förstod hennes föräldrar. De hade redan förlorat en dotter. Om Felicia också att dött... nej, usch. "Thank god that you are alive", snyftade hon. Jag och James utväxlade en blick. Han tog tag i min handled och vi satte oss lite längre in i rummet, för att ge hennes familj lite tid att prata med henne. "Jag trodde att vi hade förlorat dig också", fortsatte hennes mamma. "Jag kunde inte klara av tanken att ni båda... Tack gode gud att du är oskadd", hörde jag hennes mamma. Hennes pappa stod bredvid och höll henne hårt i handen. James drog ett djupt andetag. "What is it?" frågade jag och kollade på honom. "I'm just so thankful that she's alive. She's my life Sandra", sa James och kollade allvarligt på mig. "I'm also glad that she is okay. I don't know what I would do if I lost her", svarade jag. James tog min hand och kramade den. Han kollade på mig och log försiktigt. Jag log tillbaka och vi släppte våra händer. "I'm worried about Julia. She's crushed", sa jag. "I kind of understand her. I was so scared that I would lose Felicia. And she still doesn't know if Niall will make it", sa James. Han sneglade mot Felicia. Hennes mamma och pappa kunde inte sluta krama om henne och säga hur tacksamma de var för att hon klarat sig. "I don't know what I would do if Jack died. And I actually don't know what I would do if Niall died either. He is my best friend too", sa jag och kände hur jag ville gråta igen. "Felicia needs to sleep now. Only family is allowed in here", sa en sjuksköteska och tittade på mig och James. "Does I count as family? I'm her boyfriend", frågade James. Sjuksköteskan tvekade men skakade sedan bryskt på huvudet. "She needs space. Please leave", sa hon. Jag kollade irriterat mot henne. Felicias mamma och pappa satte sig på sidan av henne och jag och James gick fram. "I love you", viskade Felicia och tog båda våra händer. En tår lyckades komma ut från mitt öga och jag drog bort den och log. "I love you too", sa jag tillbaka och kramade om henne. James kysste henne ömt och berättade för henne hur mycket han älskade henne. Sedan gick vi ut ur rummet.

 

"WHERE IS FELICIA AND NIALL?" hörde jag Zayns röst. Jag och James kollade båda mot ingången till korridoren. Zayn, Harry, Louis, Eleanor och Cara kom inspringande. "Felicia is okay. She is alive, she just broke her arm and got concussion, so she is fine", sa James lugnande. "And Niall?" frågade Harry oroligt. Han höll Caras hand stenhårt. Och såg helt krossad ut. "We don't know if he will make it", sa jag och blinkade bort tårarna som hade smugit sig upp i ögonen. Cara släppte Harrys hand som hon hade hållt i och kramade om mig. "Where is Julia?" sa Louis. Cara släppte mig och jag vände mig om. Längst bort i korridoren satt Julia, ihopkrupen mot en vägg. Alla 7 av oss gick bort mot Julia där hon satt. Louis satte sig ner bredvid henne och drog henne intill sig. Hon grät. Jag hade aldrig hört henne gråta så mycket och jag hade ändå känt henne i 6 år. "It's gonna be okay", sa Louis och försökte låta lugn. Han klappade henne metodiskt över ryggen. Hon släppte honom och tittade på alla oss. "Niall might die", sa hon. "He won't be okay", fortsatte hon. Eleanor satte sig på hennes andra sida och torkade bort hennes tårar. "He won't die Julia", sa hon i övertalande röst. Men jag visste att varenda en av oss visste att det kanske skulle hända. Alla andra satte sig ner också. Det fanns två soffor och en fotölj. Cara satte sig ner i fotöljen, och jag satte mig mitt emellan Harry och Zayn. "James! I convinced the nurse that you could stay here!", ropade Felicias pappa. Alla vände sig om och kollade. "Say hi from all of us", sa Eleanor. "Yeah I will", sa James och log. "Good night James", sa jag. Han gick mot Felicias pappa och de försvann in i rummet. "I'm glad she's okay at least", sa Harry. "We all are", sa Cara. Alla satt tysta och lät allting sjunka in. "I know you all are worried", snyftade Julia plötsligt. "So, how are you?" frågade hon. Alla var tysta. Zayn var den första som öppnade munnen. "Afraid that I will lose my little brother", sa han. All uppmärksamhet vändes mot honom. "Cause after all, who will light up all of our worlds with his laugh?" fortsatte Zayn och kollade runt på var och en av oss. "Zayn is right. Who would give us those perfect horan hugs?" sa Harry och alla kollade nu istället på honom. "And all those kind comments he gave us...", sa Cara. "And who will eat up all the food I cook when he have dinner at mine and Louis place?", sa Eleanor. "And who will always be there for me no matter what?" sa jag. Jag kunde inte tacka Niall nog för allt han hade gjort för mig med min felaktiga gradviditet. "And who will fart in my face?" sa Louis och alla skrattade. Jag visste att han försökte lätta upp stämmningen och ja, han lyckades ju med det också. "No but seriously guys. We know Niall, right? I think he will make it", sa Louis optimistiskt. "I hope so", sa Harry. "Let's hope god haven't stopped Niall's time on earth yet", sa Julia. Alla log mot henne och Zayn sträckte ut sin hand och hon tog den. "All of us love each other, right? And our love is so strong. Niall will make it. Because we love him too much", sa han och tittade på oss alla. Julia släppte hand hand. "I'm going to get something to drink, coffe I think. We're going to be tired tomorrow", sa Eleanor. "You don't need to stay, you know", sa Julia. "We care about him too. And all of you here so yes, we will stay", sa Cara. "We can go and get some coffe to everyone", sa Eleanor och ställde sig upp. Cara ställde sig också upp. "But I guess you don't want coffe Sandra?" frågade hon. "No, take a coke for me instead", sa jag. "We know what all you others want. We will be back soon okay?" sa Eleanor. Hon och Cara gick i väg. Jag reste mig upp och satte mig bredvid Julia istället. "Hur är det?" frågade jag. Louis, Harry och Zayn hade börjat prata gamla minnen om bandet. "Inte bra såklart. Men vad ni alla sa fick mig att faktiskt tro på att han kanske kan klara sig. Kanske är vår kärlek tillräckligt stark", sa hon och log försiktigt. Jag tog hennes hand och kramade den. "Du vet att den är det. Nialls tid är inte ute än okej? Vi hoppas bara på att han blir okej", sa jag. Julia nickade och kramade mig. "Tack för att du finns", sa hon. "Jag kommer alltid vara här. Bästa vänner förevigt kanske låter töntigt men jag tror på det", sa jag. Vi släppte varandra och hon log. "Jag med. I luv yooou", sa hon med töntig röst. "I luv you too", svarade jag och fnissade. "Here comes the coffe!", sa Cara och hon och Eleanor sträckte över muggar med varmt kaffe till alla. "And for our coffe hater.... here you have a coke!", sa Eleanor och gav mig en cola. "Thank you girly", sa jag och log. Jag visste att alla försökte höja stämningen, jag med. Innerst inne ville alla bara gå hem till sina hus och ignorera det hela. För ingen av oss ville förlora Niall James Horan. Ingen. "I guess Liam didn't come because of his problems?" sa jag. "Yeah. He would maybe be upset if he saw Felicia too. And crushed if he knew that Niall... yeah... you know", sa Louis. "So you didn't even tell him about it?" frågade Julia. "No...", sa Harry. "So how long do you think it will be your little secret? Niall is famous. The newspapers will write about it you know. And Liam will probably find out. And he will be even more upset", sa Julia. "We will tell him Julia", sa Zayn. Harry och Louis kollade på honom. "She is right?", sa Zayn och besvarade deras blickar. "He will find out anyway", fortsatte han. "What time is it?" frågade Cara för att byta samtalsämne. "1am", svarade jag. Alla blev tysta igen. Jag antar att ingen visste vad det fanns mer att säga. Det var inte läge att skoja omkring och vara glada när vår bästa vän låg i något rum någonstans döende utan att vi hade någon information. Vi kanske kunde hålla humöret uppe, men vara oss själva helt och hållet, var svårt.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag hade legat med huvudet i Zayns knä med fötterna i Louis knä. På andra sidan sov Julia i Harrys knä och Cara lutade sitt huvud mot hans axel. Och Eleanor satt ihopkrupen i fotöljen, lungt sovandes hon också. "Excuse me?" hörde jag en man viska. Jag skrek till och alla omkring mig vaknade. "You scared me", sa jag. "I'm sorry", ursäktade sig läkaren. Alla kollade sömningt mot läkaren. Eleanor gäspade och Louis gnuggade sig i ögonen. "You are here for Niall Horan, right?" frågade han. "Yeah", sa Zayn bredvid mig. Julia satte sig raklång upp och tittade intensivt på läkaren. "How is he?" frågade hon. "He is in coma right now but he is alive. We've done our best and we really hope he will make it", sa läkaren och log halvhjärtat mot oss. "Thanks", sa Harry tyst. "You can visit him if you want now. It's good to talk with him a bit you know", sa läkaren. Alla nickade och vi följde alla med honom in till ett rum. Det var stort. Jag fick syn på Nialls blonda kalufs. Hans ögon var stängda och han låg helt stilla. Jag sneglade mot Julia. Hon stirrade på honom. Jag och Harry utbytte en orolig blick. "Hi Niall", sa Cara. "We are all here", fortsatte Eleanor. "Yeah, me, Harry, Zayn, Sandra, Eleanor, Cara and Julia. We are all here", sa Louis och klappade hans arm försiktigt. Alla närmade sig försiktigt hans säng. De hade tvättat honom, för han hade inget blod på sig längre som förra gången när jag, Julia och James hade sett honom. Han bara låg helt stilla. "He got lots of harm. He have some brain damage, that's the reason to his coma. Hopefully he will be fine again but we don't know how long it will take. It's all around days, to weeks, to months, or maybe even years", sa läkaren. "Years?" sa jag. Läkaren nickade. Jag tittade på Niall. "We love you Niall", sa Zayn. "Every one of us do", fortsatte Harry. "Don't forget that", sa jag. Vi alla betraktade tyst honom. Han kunde inte försvinna. Han fick bara inte.

 

Julias perspektiv

(lyssna på låten)

Jag tittade på honom, min vackra ängel. Alla andra hade sagt något men jag kunde inte få ut något. Inte nu. Inte bland alla andra. Jag harklade mig. "Guys... ehum, can I get a minute alone with him?" frågade jag. "Of course", sa Zayn och log lite mot mig. Alla lämnade rummet, en efter en. "I can leave too", sa läkaren. Jag nickade åt honom och satte mig ner på stolen där Cara hade suttit och drog den nära sängen. Jag granskade honom och klappade min mage. Om bara vårat barn visste att hans pappa kanske skulle dö. Jag tog hans hand. "I know that you can hear me. At least the doctor said so. I'm so sorry Niall for always being such a pain in the ass. Ofcourse you should've gone on that tour if you wanted to. I'm so sorry. You mean everything to me. If you wake up... I mean, when you wake up, I will be there for you no matter what. I will be so supportive as I can. Always. Okay?", sa jag. Tårarna sved bakom ögonlocken. "You are my everything. You can't go away now", sa jag. En tår ramlade ner på hans hand. "I guess you were the first boy who ever loved me. I remember how I always had those chances to kiss you, but I ended up saying something cute or hug you instead. I guess I was afraid already back then. Afraid of losing you. But when we was there in the boat on Themsen, and you leaned forward to kiss me I just... stopped being scared. I've never felt so free in my entire life. And after that, we walked home, your hand in mine. I weared you hoodie. Do you remember that? We laughed and told silly jokes. I can talk with you about everything. You are not just my boyfriend, you are my best friend too. And after all the drama, when I finally realised that you were the one, my whole world changed. You are the sweetest person alive", sa jag. Vid det här laget rann tårarna ner för mina kinder. Jag torkade bort de och tittade försiktigt på honom. "You are my angel. My hero. You've always saved me. No matter what. We can always have so fun together that we end up on the floor crying of laugh. I can't lose you Niall. I just can't", sa jag. "What would I do? What would the boys do? What would the other girls do? What would Maura, Bobby and Greg do? Stay with me. Please", sa jag. Det var som om jag ville ha ett svar. Men det kom inget. Tårarna rann ner och jag kunde inte sluta snyfta. "You make me feel alive. You make me feel special and loved. No one have ever done that except from you. You are a special little snowflake Niall. You really are", sa jag. Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.

---

Först och främst vill jag bara säga att jag är sjukt ledsen för att det tog så lång tid för er att få en del! Men det är ju sommar. Först var vi alla tre borta och sedan när Sandra kom hem för att skriva hade hon först ingen inspiration, sen gick hennes dator sönder och sen åkte hon väg på semester och då var jag borta men nu har jag hittat tid för att leverera en del till er. Hoppas verkligen att ni gillar delen. Ni får gärna kommentera mycket nu! ♥ 

Dock vet jag inte när det kommer en ny del. Vi får vänta och se helt enkelt. Hoppas ni gillade delen i alla fall och kommentera och gör mig glad! :) love yah