---

Jack's hand höll hårt i min medans vi gick upp för uppfarten till hans lägenhet. Det var inte så värst vidare stort, men jag trivdes. Han tog upp nycklarna och låste upp. Jag slängde min handväska slarvigt på stolen innanför hallen och drog av mig mina pumps. Jack gick direkt in i sovrummet. "Great night huh?" sa jag medans jag fyllde ett glas vatten från kranen. "Yeah. Your friends are really nice", sa han. "I know. I love them all", sa jag med ett leende medan jag gick in mot sovrummet. Jag ställde mig i dörröppningen och betraktade min fästman medan han knäppte upp knapparna på sin skjorta. "But what's up with that Liam guy? He pretty much destroyed the whole thing didn't he?", sa Jack i en aningens irriterad ton. Med leende försvann. "He just going through a bad time right now", mumlade jag. "He came in to your parents livingroom drunk Sandra", sa Jack och tittade på mig. "Yeah, so what? He isn't his right self!", sa jag. "Seriously?" sa Jack och höjde ögonbrynet. "I just don't get why you all don't dump him already", sa han och hängde prydligt upp skjortan på en galge och la in den i garderoben. "Jack, he's like a brother to me", sa jag allvarligt. Jag behövde försvara honom.  "But none of you was specially happy to see him there?" sa Jack skeptiskt. "Couldn't you see the pain in everyones face? I love Liam with all of my heart no matter what. You have to accept that", sa jag. "If you all love him so much, why don't you try to help him?" frågade han. Jag började bli en aningens irriterad. "We tried. Believe me, we all did. We had him on rehab and everything but he started again once he was out of there!", sa jag gällt. "Yeah so apperently you can't help him. He need to be on his own", sa Jack och drog av sig sina chinos också. Han satte på sig ett par mjukisbyxor istället. "I wouldn't give up on him for anything in the world. You don't understand how much he means to me. He is not just my best friend, he is my brother. He will always be a part of me", sa jag skarpt. "Do whatever you want", sa Jack irriterat och la sig ner i sängen. "So you just gonna be mad at me now? Seriously?" sa jag och höll ut händerna i en gest. "I just thinking about what would be best for you", sa Jack. "And you think whats best for me is to start ignore Liam totally?", frågade jag. "Yeah. He makes you unhappy", förklarade Jack i en självklar ton. "Right. Okay. Fine. Be like that. I love him and you can't stop me", sa jag och drog av mig min klänning och la mig i sängen också. Jag vände mig ifrån honom. "You said it yourself. That you were in pain, seeing him like that", sa han. Jag vände mig om och stirrade in i hans blåa ögon. "You know what? I would be in even more pain if I knew that I left him. Because he will be fine. He always will", sa jag. "Okay. I believe you", sa Jack. "Don't talk to me", sa jag och vände mig om igen. Jag kunde känna hur han flyttade sig närmare min sida och la armarna om mig. "Sandra I'm sorry", sa han och pussade min rygg. "Stop Jack. I'm really not in the mood", sa jag irriterat. "I shouldn't questioned your friendship with Liam. I can see that this makes you upset", sa han och kramade om mig lite. "Yeah. It does. This isn't easy if you thought so", sa jag. "I know sweetheart. I know", sa han och pussade min axel och sedan min kind. "I love you", fortsatte han. Jag vände mig om och kysste honom. "I love you too. But don't do that again okay?" frågade jag. Han nickade. Jag gosade in mig i hans famn. Jag skulle aldrig ge upp om Liam. Han skulle bli bra igen. Hoppades jag.

 

"It's so much right now", sa Cara. Jag, Cara och Louis hade gått hem till Julia och Niall för att varva ner lite. "There is always something that's happening in our lifes. We never get a minute to actually breathe", sa Louis. Vi alla satt tysta, grubblandes. "I'm worried about Liam", sa Julia för att avbryta tystnaden. Jag kollade mot henne med en ledsam blick. "We all are", sa Niall och kysste hennes hjässa. "I just wish that we could do something", sa jag eftertänksamt. "Make Felicia love him again", sa Cara. "Good luck with that", sa jag. "I was just kidding", sa hon. "Felicia is pretty mad at him right now. She says that she is worried, but that she still just want to hit him when he doing like what he did tonight", sa Julia. "I just get annoyed when he says things that he don't mean. Like what he said to Zayn. That nobody loves him", sa Niall. "He probably talking about Sandra", sa Louis. "Who is engaged", fortsatte Cara. "What do you guys think about Jack?" frågade Julia. Cara la sig ner med huvudet i mitt knä. "I really like them together. Sandra is happy with him", sa hon. Jag tittade på henne och lekte lite med hennes hår. "Yeah. She is", sa jag. "Okay am I the only one who kind of hoped that she and Zayn would end up together?" frågade Louis. Vi alla kollade på honom med ett litet leende. "I hoped that too. When I heard about their affair I just... started to ship them like crazy", sa Niall med ett stort leende. "You sound like a fangirl Niall", sa Julia och log mot honom. "But I kind of guess that both of them are happy now", sa jag. "Zayn actually looked really happy for her", sa Julia. "I noticed that too. He only wants the best for her", sa Cara. "Oooh by saying all those stuff you make me want them to be together even more", klagade Louis. "We need to accept that she is with Jack now. He seems to be a nice guy", sa jag medans jag fokuserade på Caras hår. "He knows a lot about fotball", sa Louis. "We had like the most interesting conversation ever with him about last weeks match", sa Niall. "Spare me the information", sa Julia med en överdrivet uttråkad röst. "I'm gonna take you to a game in Ireland this year Julia. See that as a promise", sa Niall. Hon log. "I actually think we all can become friends with him anyway. He seems nice. He can talk with you guys about fotball... They gonna be happy", sa Julia. "I better be one of her bridesmaids", sa Cara. Cara och Julia gjorde high five och skrattade. "I think they're planning on get married at the end of the summer or the beginning of September", sa jag. "It's gonna be so beautiful", sa Niall drömmande. "By that time it will only be like two months left before your baby gets out", sa Louis. "You should name it after me", sa Cara leendes. "Cara Horan", sa Julia och skrattade. "How about no", sa Niall. Cara räckte ut tungan mot de. Plötsligt hördes en telefonsingnal. Det var till Louis telefon. "Is it Eleanor?", frågade jag. "No... it's Liam", sa Louis och stirrade på skärmen. "Why don't you answer?" frågade Niall. Louis tryckte på svara knappen. "Hello?" sa han. "Put on the speaker!", väste Niall. Louis tryckte på högtalar knappen. "Louis... my man...", började Liam. "Liam do you need help?" frågade Louis. "Yeah... actually...", sa Liam. "Are you in trouble?", frågade Louis. Det brusade till och man hörde Liam ropa "nooo!", i bakgrunden. "LIAM!", utbrast Julia. "Liam, can you hear me?", sa Louis. "Liam?", upprepade han. "This is the London police Greg Martins", sa plötsligt en röst. "Yeah, hello, this is Louis Tomlinson?" sa Louis. Jag kunde höra en viss oro i hans röst. "Do you know Liam Payne?" frågade han. "Yes", sa Louis dröjande. "He is here on the police station because he drove drunk", sa polisen. Jag suckade. Åh nej. "What does this mean?" frågade Louis. "He just need to pay and he can go home after that. But we would like someone to pick him up. Someone who can really see that he comes home and so", sa polisen. "Okay, we're coming", sa Louis. De la på. "I don't get this is happening", sa jag. "This is not our Liam", sa Niall sorgligt. "I think we have to face the fact that this actually are our Liam right now. I'll go pick him up", sa Louis. Jag kollade på klockan och sedan på Cara. "It's soon 1am. We should go home. Let you two sleep", sa jag med en nick mot Niall och Julia. "I don't know how I am supposed to sleep after this but yeah", sa Julia och reste sig upp från soffan. Alla gav varandra varsin kram innan vi gick ut. "Are you sure that you can take care of this Lou?", frågade jag. "Yeah, of course. Goodnight mate. And goodnight Cara", sa Louis och hoppade in i sin bil. "Louis is right. We really need to breathe", sa Cara. "Yeah. I guess we do", sa jag och vi hoppade in i vår bil. Saker hade en förmåga att ske hela tiden. Och jag visste inte om jag gillade det eller inte.

 

 

"I'm starting to get really pissed at you Liam", sa jag medans jag kollade på honom genom cellen. "I'm sorry", sluddrade Liam. "I thought Felicia put you in a taxi?" sa jag irriterat. "I just wanted some air when I got home so I just took my car and then the stupid police came to get me", sa Liam och log. "This is not funny Liam. You're going home and you stay there. Okay?" sa jag. Liam svarade inte utan började skratta utan anledning. "What is funny?" sa jag argt. "You look funny when you're mad Louis. Have anyone ever told you that?" frågade han med ett skratt. Jag drog ett djupt andetag. "Can you let him out now?" frågade jag polismannen. Han öppnade upp cellen och Liam reste sig upp och snubblade till lite. Jag la hans arm över mina axlar. "Liam you have to pay now", sa jag. Jag plockade upp hans plånbok. "How much is it?" frågade jag. "3300 pound", sa polismannen. "What? Are you serious?" frågade jag. Jag visste verkligen inte att man behövde betala 3300 pund för ett rattfylleri. Lät dumt. "Be happy that he didn't need to have a trial or anything. We let you go if you just pay. We know that you got those money in your pocket", sa polismannen. "We will give them to the state", sa han. Jag gav de kortet och fick Liam att slå in sin kod. "That's fine. You can go now", sa polismannen. Jag gav honom en irriterad blick och gick ut med Liam. "Do you realise that you just lost 3300 pound for nothing?", sa jag argt. "But it was so hot in my house", klagade Liam. Jag hjälpte honom in i bilen till passagerarsidan och satte mig själv sedan bakom ratten. "Liam I'm really worried about you. You need help", sa jag och tittade allvarligt på honom. "Louis I'm fine. Don't worry about me", sa Liam och log ett rent ut av äckligt leende. "You look disgusting. How many days was it since you showred?" frågade jag. "I don't know... maybe a week or two", sluddrade Liam. Jag suckade och satte i nycklarna och körde ut från parkeringen.

 

"You have to take a shower", sa jag. Liam gick in i badrummet. "I'm gonna check on you. Wash you hair and body okay? No one would want to talk to you if you look like that", sa jag. Jag gick in i hans sovrum och bytte lakan. De stank. Allt det här fick mig att känna att vi inte varit där för honom ordentligt. Vi hade praktiskt taget ignorerat honom. Trott att det skulle gå över om han fick lite tid för sig själv. Klockan blinkade 3:02am. När jag var klar med att byta lakan gick jag och kollade hur det gick för Liam. "Look! Bubbles and foam!", sa han. Han lät som ett barn. "Shower the schampoo out of your hair now Liam. You need to sleep", sa jag. När han var klar gick han och la sig i sängen. "My head hurts", klagade han. "That's not weird", sa jag. "Louis can I get my pills?" frågade han. "What pills?", frågade jag. Liam pekade på de på hans nattduksbord. "Liam. This is amphetamine! It's a drug!", sa jag och tog upp en av kapslarna ur burken. "It makes me feel better about my self and I just feel calm in my body. And it makes me feel like I want to run", sa Liam drömmande. Jag skakade på huvudet. "This is not okay", sa jag upprört och gick ut till badrummet och hällde ut alla kaplsar med amfetamin i toaletten. "You can't do this anymore Liam! You can't!", skrek jag. "Don't yell at me", sa Liam. Jag suckade.

Min telefon ringde och det stod Harry på displayen. "Hi Harry", sa jag i en lite irriterad ton. "HARRY! MATE!", ropade Liam till telefonen och skrattade åt sig själv. "You got him out?" frågade Harry. "Yeah. For 3300 pounds. Its a whole lot of money for just driving drunk", sa jag. "Damn", sa Harry. "He takes drugs Harry. I know we thought he did all this time but now I know he does. He had a jar with amphetamine. God knows what more he takes", sa jag upprört. "No. He can't...", började Harry men jag avbröt honom. "Harry. We really need to get him help. I can't stand to see him like this", sa jag och slängde en blick på Liam som hade somnat bredvid mig bara så där. "Should we try rehab again?", frågade han. "I don't know... maybe", sa jag.  "Or maybe we just need to be there for him", sa jag eftertänksamt efter en stund. Kanske behövde bara Liam vänner som fanns där för honom.

---

Sådär! Mycket händer just nu och några av er kanske tycker att det blev för mycket på en gång. Det är jätte bra när ni är ärliga och säger exakt vad ni tycker! Så vi kan få feedback. Vad jag vet ska i alla fall Sandra skriva på fredag, vet inte om Felicia kommer skriva men sen ska de båda åka bort i två veckor och jag är kvar här i en vecka innan jag också åker. Jag kommer försöka skriva nästa vecka på tisdag och torsdag, kanske fredag/lördag också. Men i alla fall tisdagen och torsdagen! För sen kommer det dröja ett bra tag innan ni får uppdatering men jag hoppas ni stannar i alla fall! :)

Till er som kikat oss, det är superkul att snacka med er! Vi är bara glada att ni gillar novellen. Ni har blivit bäst på att kommentera också! 12 kommentarer? Thats great liksom.

Kan ni få ihop åtminstonde 7 kommentarer tills på fredag? 

KRAMAR! xx

"Welcome here everybody! I am so happy that my beautiful daughter has such nice friends as you and that you all wanted to come here today to celebrate her and Jack's engagement. Let me say that I'm so glad that she finally found the right man for her. And Jack, I totally like you and I think that you will make a great husband to my daughter. So now I would like to propose a toast to the lovely couple Sandra and Jack!", sa min pappa och log mot mig speciellt. Jack tittade på mig och tog min hand. Jag log stort och kollade på den vackra silverringen på mitt högra ringfinger. Den gnistrade. Alla höjde sina glas och skålade. "Cheers!", sa jag. "Cheers!", sa alla i kör. De alla var här - Julia, Felicia, Harry, Louis, Niall, Cara, Eleanor, James, Ebba och även Zayn. De hade alla verkligen varit där för mig. Jag och Ebba hade kommit ännu närmare varandra och jag såg henne nu som min bästa vän. De alla var mina bästa vänner. Och jag var tacksam för de. "I would like to say something", sa jag och reste mig upp. Mitt lockiga hår var inte längre ner till midjan, utan lite kortare. Jag hade på mig en söt klänning och vi satt i vårat uterum. Jag kollade ut över mina vänner, och sedan ner på Jack. "I'm so glad that I have you. With you all is nothing impossible. And I'm so thankful that you always been there for me", sa jag och möttes av glada leenden. Min mamma tittade stolt på mig. "But specially I want to thank Jack", sa jag och kollade in i de vackra blåa ögonen. "You basically saved my life. You are my hero. You take care of me like no one else have ever done. The day after christmas when you walked in to my room and gave me my medicin and everything. How you sat down, talked to me. You told me stories that made me smile. Every morning when I woke up until I got out in february, I just looked forward to you coming in to my room. And when I started talk... do you remember what I said?" började jag. Han log. "Yeah. You told me that I made you happy", sa han. Jag nickade. "Yeah. And after I got out, you called me every day just to check that I was okay. And we started to take walks, we got to know each other even better. The day when we shared our first kiss was magic. Do you remember? When we were in the park, and the fireworks lit up the dark night. It was on the national day in June. In that moment, I just knew... I knew that I loved you. And I knew that you were the one for me. And now... one and a half year later after we met... Am I actually engaged to you. I love you more than I love my own life Jack Hastings. I really do", avslutade jag. Jack log lyckligt och vi möttes i en kyss. Allt jag sa var sant. Jag tror nog att jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv. Det fanns ingenting som kunde stoppa mig och Jack. Jag älskade honom. Det gjorde jag verkligen. Han räddade mitt liv. "Gosh you two make such a great couple!" sa Cara. "Thanks Cara", sa jag leende. "I just gotta say how happy I am that you are happy. Cause that makes me happy", sa Harry. Jag log. "You all make me happy", sa jag. Jag möttes av leenden. "So what do you say? Do you want to taste my food?" sa mamma. Alla högg in på maten och småpratade lite allmänt. Jag granskade min numera fästman medans han diskuterade något om fotboll med Louis och Niall. Han var så vacker. I mina ögon var han perfekt. Det blonda lite rufsiga håret, de mörkblåa ögonen som man drunknade i, hans solbrända hy och hans muskler. Han älskade att spela fotboll och hade gjort det sedan han var fyra. Han brukade också gå till gymmet ofta. Han skulle fylla 22 år och höll på att plugga till läkare. Han hade varit praktikant på psyksjukhuset jag hade varit på. Han höll min hand. Jag tittade på de. De passade perfekt i varandra. Som om de var gjorda för varandra helt enkelt. Kanske, efter allt jag har gått igenom, har jag funnit den rätte. Kanske.

 

"The food was lovely", sa Zayn som satt bredvid mig till Sandras mamma. "Thank you Zayn", sa Sandras mamma vänligt och log. Egentligen kunde man ju undra hur Zayn tog allt det här med förlovningen. Men han såg faktiskt riktigt glad ut. Det fick mig att se att han verkligen älskade henne. Vad jag visste hade han gått ut med en tjej som hette Kate ett antal gånger. Jag hoppades för hans skull att det var någon för honom. Att han hade gått vidare. Han mötte mig blick och jag log. Han log tillbaka. "We will take out all the plates. Feel free to sit down on the couch or something", sa Sandras pappa. Vi alla satte oss i deras soffa. "Come here baby, sit on my lap", sa Niall och log mot mig. Jag var lycklig med honom. Det var jag verkligen. De senaste året hade vi varit tillsammans så mycket det gick. Jag hade åkt med killarna när de hade åkt iväg några gånger, men annars hade jag stannat kvar i London, saknat min pojkvän. Och fokuserat på mitt skolarbete. Efter att jag hade blivit underkänd i fyra ämnen så hade jag byggt upp mitt betyg igen. Och klarat mig. Faktiskt fått C:n och B:n i de ämnena nu till slutbetyget. Jag kurade ihop mig mot Niall och han la händerna på min mage. "Do you think it's a baby prince or a baby princess?" frågade han. "I totally think it's a irish princess. But we will find out in 6 months", sa jag. "Yeah we will sweetheart. It can't be a princess, because you are the irish princess" sa han. "That's what Sandra calls me", sa jag och log. Jag kollade mig omkring. "Where did she go?" frågade jag. "I don't know", sa han. "I'm gonna find her", sa jag och reste mig upp. Det gjorde mig glad att jag och Niall skulle starta en familj. Egentligen hade vi inte riktigt planerat det, men när det kom upp till ytan så var det ändå något som gjorde oss båda glada. Jag hade alltid varit en väldigt familjeinriktad person och hade alltid drömt om en stor lycklig familj med typ fyra barn. Jag gick upp och övervåningen och öppnade Sandras sovrums dörr. "Vad gör du här? Är något fel?" frågade jag henne. Hon satt i sin säng och kollade på gamla fotografier. Jag satte mig bredvid henne. Hon höll just nu ett foto i handen på henne, Harry och Cara som gjorde extremt fula poser. "Jag älskar Jack, det gör jag verkligen. Men det är något inom mig som får mig att känna att vi kanske inte är redo. Att jag kanske inte borde göra det än. Kanske kunde vi vänta något år? Jag har inte fyllt arton ens än och här är jag, förlovad liksom", sa hon och slängde fotona bredvid sig på sängen. Jag kollade på henne. "Och här är jag, inte heller ens arton och gravid. Vi sitter båda i en ovanlig sits sister", sa jag och log. Hon log tillbaka. "Men vet du vad jag tror? Om du verkligen älskar honom är du redo för vad som helst. Och jag kan se på er att ni älskar varandra. Han tittar på dig som om du vore hans gudinna. Och du ser så lycklig ut bredvid honom. Jag tror på er, och det gör mig lycklig att se dig lycklig. Vi går ut skolan om mindre än en månad Sandra. Vi kommer vara vuxna for real. Nästan, vi fyller snart 18 då men. Det här året kommer bli sjukt kul och innehålla många spännande upplevelser. För oss alla. Du har mycket att se fram emot. Och att du ska gifta dig är galet. Du kommer vara så vacker och allt kommer vara så perfekt. För du älskar Jack eller hur?" sa jag. Hon nickade. "Ja. Hela jag fylls med glädje när jag ser honom. Han är min hjälte. Jag älskar honom. Såklart jag älskar honom", sa hon. Jag log. "Så ska det låta! Kom, vi går ut till de andra", sa jag leendes. Jag hoppade ner från sängen och sträckte ut min hand. Hon tog den och vi gick ner till de andra. "Where have you been?", frågade Felicia. "We just needed to change our tampoons", sa Sandra och skrattade. Det var så Sandra. Jag ville inte ens tänka på den mörka tiden när det inte fanns ett spår utav den roliga, glada tjejen som alltid försökte peppa andra. Jag satte mig i soffan igen och lutade mig mot Niall samtidigt som jag hade mina fötter i Louis knä. "Lou", sa jag och tittade på honom. Han mötte min blick. Eleanor satt på andra sidan och hade en konversation med James och Cara. "How is thing between you and El?" sa jag lågt. Niall tittade intresserat på Louis bakom mig. "It's good. We have worked things out. And we still working", sa Louis och log. "Obviously are you two meant to be", sa jag. "Just like you two", sa Louis med larvig röst. "We really have to stop going on like this. I think I've explained my love for your and Eleanors relationship at least thousand times", sa jag. Louis flinade. "I like that. It makes me feel better actually", sa han. Jag sträckte mig ut efter hans hand och tog den. "Then I won't stop", sa jag med barnslig röst och han skrattade åt mig. "But seriously though. It feels like I haven't been there for you  lately. Like under the break up", sa jag oroat. "Julia, it's fine. I mean it. You will always be my absolute best girl friend ever", sa han och log. "Naaaaaw. Give me a brofist for that", sa jag. Våra knogar möttes och jag svor av smärtan. "It huuuurts", klagade jag. "Your fault Julia. You shouldn't wear all those rings", sa han. "But I love them", sa jag. "Can you two just shut up for a moment? I'm trying to prove that I'm better than Sandra on thumbwar!", sa Harry. "Seriously? Thumbwar?" sa Ebba och kollade skeptiskt på Sandra och Harry. "Yeah, it's actually fun!", sa Sandra och gav Ebba en blick. Ebba ryckte på axlarna. "1, 2, 3 THUMBWAR!", skrek Harry och Sandra i munnen på varandra. "The fight is so hard... Harry almost wins but Sandra is strong enough... She push Harry down and... she is the winner!", sa Niall och skrattade. 

Jag hade en posetiv känsla om framtiden. Det kändes bra.

 

Jag kysste James ömt. Han var min och jag var hans. Det var så det var menat att vara. Ebba ställde sig framför mig. Hon hade precis varit på toaletten eller något. Våran relation till varandra var... Well, inte så bra. Hon hatade mig. "Can you give me some space to?" frågade hon irriterat. "I sit here", sa jag. "Yeah, so did I before you came", sa Ebba. Jag suckade. "You're so childish", sa jag. "Am I the childish one? Seriously?", sa hon med en arg min. "Yeah. You can't get over the fact that I'm with James now. He doesn't like you Ebba", sa jag och kollade argt mot henne. "Felicia", började James men jag höjde upp handen framför hans ansikte. "Let me speak James", sa jag. "So please grow up and go home. You don't fit in here", sa jag bitchigt. "You are such a bitch!", skrek Ebba. Alla tittade på oss och försökte få oss att sluta skrika på varandra. Men jag skulle inte ge upp utan en fight. Ytterdörren till Sandras hus rycktes upp. Allas uppmärksamhet vändes. Och både jag och Ebba slutade skrika. In kom Liam. Han vinglade fram, och höll en vinflaska i handen. Alla satt tysta och tittade på honom. "Why wasn't I invited huh? Sandra I thought we were friends", sluddrade han. Han hade förändrats så mycket sedan vi gjorde slut. Han var en helt annan person. Han var ständigt full och ibland även hög. Det var verkligen inte min Liam. Han hade tagit det hårt. När jag hade berättat klart hade han inte ens sagt något utan bara gått ut från sjukhuset. Jag hade bara stått där tills Zayn kom ut från Sandras rum och kramat om mig. Mest för att han behövde en kram, men också för att han såg att jag var ledsen. Efter det hade jag inte sett Liam förens i slutet av Januari. Killarna hade berättat hur oroliga de var för honom. För ungefär ett år sedan hade han börjat lite smått. Och nu var det bara värre och värre. För ett halv år sedan hade vi provat rehab för honom, men direkt när han kom ut igen började han åter igen. Det gick inte för någon att ha en normal konversation med honom och killarna hade fått ta en paus från bandet eftersom Liam inte kunde vara delaktig. "Liam, please", sa Sandra olyckligt. Han tog en klunk av vinet i flaskan. "I thought I was a part of you", sa han och snubblade till medans han höll ut sitt finger emot oss alla. "I thought we all were friends", fortsatte han och drack en klunk till. "Liam", sa Zayn och kollade sorgligt menande emot honom. "Shut up. No one really loves you", sa Liam bara. "Enough Liam. It's enough", sa Harry i en skrap ton. "I take him out before Sandras parents come back", sa jag och reste mig upp från soffan. "Come here", sa jag och hjälpte honom ut. "You're all a bunch of bitches", sa han. Jag vände mig om och mötte alla olyckliga ansikten. Ingen gillade att se Liam såhär. Och ingen av oss visste vad vi skulle göra. "Lets get out", sa jag. När vi kom ut utanför Sandras hus slog jag nummret till en taxi. Han kunde verkligen inte ta sig hem själv i det här tillståndet. "So how is things between you and James?" frågade han sluddrande. Han var på väg att ta en ny klunk ur vinflaskan men jag ryckte den ifrån honom och slängde den i soptunnan. "It was my bottle", sa han. Jag svarade inte. "You didn't answer my question", sa han. "Things are good between me and James, thank you Liam", sa jag kyligt. "You don't really fit together", sa han med ett litet skratt och snubblade till. Jag kollade på honom med smala ögon. "The only thing you really have in common is that you both are sluts", sa han. "But he is a guy so he is a manwhore", skrattade han. Det lät inte som Liams skratt. Det var mer hest. "Liam, I don't really want to hear what you have to say", sa jag i undvikande ton. "Because my opinion isn't worth to hear for the beautiful little Felicia? Do you say that you are too good to me huh?" sa han och drog sakta sin hand längs min arm. "LIAM! STOP!", skrek jag och drog bort honom från mig. "I was right...", mumlade han. "You know Felicia... that colour never looked good on you", sa han och drog lite i min klänning. "Okay", sa jag. "Not that tone neither... you always sounded so loving and so happy when you talked to me... You don't really look good in that colour and tone. It is so not you", sa han. "When I think about it... you and James are a really ugly couple... You won't last", sa han med ett flin. Det var inte Liam som stod där och sa dessa förolämpande sakerna till mig. Det var inte han. Jag försökte intala mig det när en taxi svängde in. "Go home Liam. Nobody wants you here", sa jag irriterat och puttade in honom i taxin. "He is drunk. Can you please see that he comes home?", frågade jag chauffören. Jag berättade adressen. "Liam, give me your wallet", sa jag. "It is my money", sa han sluddrande. "Please?" sa jag. "Here you go cameltoe", sa han och skrattade och gav mig den. Jag drog ett djup andetag för att inte få ett psykiskt sammanbrott av honom. Jag gav chauffören pengar. "Please take him home", sa jag. Chauffören nickade och de körde i väg. Han körde iväg med den sidan av Liam jag inte var van vid att se. Den sidan av Liam som egentligen inte fanns. Samtidigt som jag var så jävla förbannad på honom var jag orolig. Men han var non of my business numera. Han var inte en del av mitt liv över huvud taget. Jag tittade efter taxin. Trots att det var Maj var det en aningens kyligt ute och vinden blåste. Jag tittade efter taxin tills jag inte kunde se den mer. Allt var annorlunda nu. Jag tog ett djupt andetag och gick in igen. Alla tittade nyfiket på mig när jag satte mig ner mellan James och Eleanor. "He is gone", sa jag och log svagt. Ja, Liam var borta. In more than one way.

---

TRODDE NI ATT DET HÄR SKULLE HÄNDA? Sandra är förlovad men en helt ny kille? Julia är gravid? Liam har alkoholproblem? Vad tycker ni? Berätta era reaktioner!

Vi blir jätte glada för era kommentarer, 11 kommentarer på förra liksom? Ni är GRYMMA. Vi älskar er, massor med kramar! x

Hoppas ni mår bra för det första. Förlåt för att uppdateringen är dålig, men det är sommarlov ju och vi passar på att ha kul bara. Jag (Julia) skrev nyss klart en ny del för er, men för att öka spänningen kommer den publiceras imorgon Torsdag klockan 21.00 exakt. So tune in då! Ni kommer bli överaskade! ;)

 

En tjej frågade om hon kunde snacka med oss på något sätt, och vi alla tre skulle tycka att det var SUPERKUL om ni ville snacka med oss. Så ni får gärna skriva till oss på kik så att vi kan lära känna våra läsare för det skulle vara askul. Ni gör ju trots allt många av våra dagar :)

 

Julia: jullebulleeh

Sandra: sandraib

Felicia: felicia.tanttu

 

Så skriv jätte gärna till oss!

 

Love yah. xx

Jag hade kommit upp för trappan och sprang. Sprang till gästrummet. Sprang till henne. Till Sandra. Jag tryckte ner handtaget och såg henne. Mitt hjärta hoppade ett steg. Vad hade hänt med henne? Hon såg.. Sjuk ut. Hennes kindben var väldigt markerade, området kring hennes ögon var mörkt och hennes läppar var alldeles narriga. Hennes nyckelben stod nästan ut. Hennes hår var i en bulle, precis som senaste gången jag såg henne. För en månad sedan. Hon satt på exakt samma plats hon satt på då jag såg henne senast. På sängen, lutad mot väggen med knäna uppe, med ögonen som stirrade på andra väggen. Jag stammade för mig själv. ''Sa-Sandra?..'', stummade jag. Inte en blick kom från henne. Bara en blinkning. Jag gick till henne och nästan slängde mig på knä. Jag la handen på hennes knä och skakade det lite. ''I'm here Sandra. Okay, I'm here'', sa jag. Jag fortsatte skaka henne, för att försöka få någon reaktion. ''You are fine okay? You're fine. Nothing is wrong with you!'', sa jag högt. Det kändes som om jag pratade med en vägg. Jag ville bara ha henne tillbaka så mycket. ''Sandra listen to me! YOU DON'T NEED TO GO!'', skrek jag. Dörren öppnades bakom mig, och Liam dök upp. Strax efter kom Louis in. Jag ställde mig upp, skakade på hennes axlar. ''Come on, talk to me!'', skrek jag. ''Zayn stop'', sa Liam. ''NO! SHE NEEDS TO KNOW!'', skrek jag. Jag kunde känna armar om mig, och jag drogs ifrån henne. ''SANDRA, NOTHING IS WRONG. YOU ARE NORMAL, YOU DON'T NEED TO GO! LISTEN TO ME, PLEASE'', skrek jag. De andra hade nu kommit in till rummet och såg på. Mig skrika på Sandra och Niall och Harry som drog mig ifrån henne. Jag försökte kämpa ifrån mig deras grepp, men stod fortfarande fast. ''DON'T LISTEN TO THEM, I KNOW YOU. THEY DON'T!'', skrek jag. Jag kunde se Eleanor lägga handen på munnen och falla i tårar. Sandra behövde veta. Sandra är fortfarande sig själv. Hon är inget psyk fall. Hon är samma tjej jag träffade den där dagen för fyra år sedan. Hon är exakt samma tjej. Hur hennes leende alltid får mig le. Hur hennes sätt att prata, och alltid säga sin tanke får mig skratta. Eller hur hon är tvungen att mot argumentera, även fast det ämnet redan är slut på tal. Hon kommer alltid vara sig själv. Ingen kan säga något annat för hon kommer alltid vara den tjejen jag blev kär i. Vad än som händer. Och jag tänker inte stå här, kolla på henne medans hon åker in till ett psyksjukhus för galningar. För Sandra är inte galen, hon är okej. ''TELL THEM SANDRA, TELL THEM'', skrek jag. Jag hann inte säga något mer tills de hade dragit ut mig från rummet och Harry höll mig nu mot väggen. Han var redo att explodera när som helst. ''DON'T YOU FUCKING THINK THAT THIS IS HARD FOR ANY OF US?! SEEING OUR BEST FRIEND ROT?! NO ZAYN, YOU HAVE TO FUCKING REALISE THAT SHE'S NOT FUCKING OKAY. SHE WON'T BE IF SHE DOESN'T GO. MAYBE YOU'RE IN DENIAL, BUT SHE'S FUCKING MENTALLY ILL'', skrek han. Jag slöt läpparna, blundade hårt. Jag ville bara att det här skulle vara över. Försvinna från det här helvetet. För inget gjorde så ont än att se henne såhär. Och jag antar att jag kanske ljög för mig själv. Men för mig kommer hon aldrig vara mentalt sjuk. Aldrig. För mig kommer hon alltid vara exakt samma person. Sandra.

 

Jag kunde se Julia ta tag i hennes hand och hon ställde sig upp. En tystnad spred sig, en jag aldrig känt förut. För den här var annorlunda. Julia höll fortfarande hennes hand när hon gick ut från rummet. Ingen sa ett endaste ord. För jag antar att vi alla väntade. Väntade på ett mirakel. 

 

Jag stod vi ingången av sjukhuset och väntade på Felicia. Efter ett tag kunde jag se en skugga röra sig i mörkret och efter ett tag dök en flåsande Felicia. Men hon var i tårar. Hon slängde sig i mina armar. ''Jag kan inte fatta att hon är här, liksom hur kan hon? Sandra kommer alltid vara den som alltid berättar allt två gånger och som har en sak för bad boys. Hur kan våran vänskap överleva när hon är där?'', sa hon medan tårarna rann. ''Jag vet inte heller'', sa jag. För det här hade ärligt talat gjort ont för mig också. Jag och Sandra hade varit bästa vänner för så länge, och att se henne må såhär fick mig må dåligt. Jag var inte precis i humöret att trösta någon annan än mig själv. Jag kollade på Felicia. Tårar forsade ner från hennes kinder och hon skakade på huvudet. ''Hur kunde jag vara en sån dålig vän? Jag har varit så upptagen med allt och alla att jag inte ens hade tid för min bästa vän! Hur kunde jag Julia?'', sa hon. Hennes röst var gäll och inte alls stadig. Jag antar att hon var i en jobbig plats just nu. Jag kramade om henne hårt. ''Du är ingen dålig vän. Du har bara varit fast i dina egna saker, okej? Må inte dåligt'', sa jag och klappade hennes hår. Hon grät mot min axel. Jag mötte hennes ögon igen och såg nu hur mascaran hade spridits över hela hennes ansikte. Hon såg ut som en tvättbjörn. Jag kunde inte motstå att klämma ut ett leende. ''Vad ler du för?'', frågade hon förvirrat. Nu föll jag nästan i skratt och hon stod fortfarande där i tårar. ''Onej.. Jag glömde att jag hade mascara på. Fyfan, jag ser ut som en tvättbjörn va?'', sa hon och rynka på näsan. Jag nickade medan jag fortfarande inte hade kunnat sluta skratta. Hon tog upp en spegel från väskan och höjde ögonbrynen. ''Fyfan alltså'', sa hon innan hon själv började skratta. Jag la armen om henne med ett leende. ''Ser du? Livet är inte så dåligt som det verkar. Vi går in, fryser ihjäl mig'', sa jag och hon log mot mig. ''Ja, jag antar det'', sa hon och skratta. Det kommer bli jobbigt att försöka hjälpa Sandra gå igenom det här. Men jag vet åtminstonde att Felicia kommer vara här för att hjälpa till. Och det lättar lite på hjärtat. 

 

Julafton var här. Dagen alla var glada, delade kärlek och visade sin uppskattning genom presenter. Var nog inte den bästa julafton, men vi hade ändå valt att samla oss vid sjukhuset för Sandras skull. Iallafall några av oss. Jag hade suttit i väntarrummet med Liam och Zayn, när jag plötsligt hörde Louis röst. ''We're here'', sa han. ''We wanted to come for a quick hi'', sa Eleanor. Genast steg alla upp och gav honom en kram. Jag gick sakta upp och väntade till min tur. ''Happy birthday mate'', sa Zayn och gav honom en lång kram. ''Yeah we love you dude'', sa Liam. Jag kunde inte motstå att le lite. Jag gick fram till Louis och gav honom en kram. ''Happy birthday Lou'', sa jag försiktigt. Han klämde ut ett leende innan jag satte mig ner. ''No big party this year?'', frågade Liam. ''Nah, no party this year. I'm just gonna go back to Doncaster and spend some time with my family and friends there. Just didn't want to leave before saying Merry Christmas all!'', sa han med ett leende. ''Are you coming with him El?'', frågade Zayn. ''Yeah, I will. Spending some time with the tomlinsons'', sa hon och log. Jag log svagt mot de. De var fortfarande de enda som visste om James och mig. ''So where is everyone else?'', frågade Eleanor. ''Niall and Julia is in mullingar. Or they should be. Their plane just landed'', sa jag. ''Yeah, and it's sad that Harry had to leave so early to Holmes Chapel for christmas'', sa Liam. ''Yeah, but I'm gonna go in about one hour. Just wanted to drop by'', sa jag. Louis svängde lite på huvudet och gav mig ett leende. ''Can I talk to you alone?'', frågade han. Jag svalde hårt innan jag svarade. ''Sure''.

 

Jag gick upp från stolen och gick med honom en bit bort. Så fort vi hade kommit tillräckligt långt bort för att de inte skulle höra så kollade han allvarligt på mig. ''Felicia, you can't be serious about this? James?'', sa han. ''Louis, it just happend okay? I don't know how, but it did!'', sa jag i försvar. ''Why are you doing this to him! Can't you see his madly in love with you!'', sa han. Jag stampade lite argt med foten. ''I didn't want to do this in the first place okay! I love Liam!'', sa jag irriterat. ''Stop playing games with him. You're telling him'', sa han argt. ''You can't make that decision for me'', sa jag argt. Han kollade argt på mig och lyfte pekfingret. ''If you're not telling him, I will'', sa han. ''I don't believe you'', sa jag och la armarna i kors. ''Watch me'', sa han och började gå. Jag tog tag i hans arm för att stoppa honom. Han stannade och kollade på mig. ''Fuck off, Lou. Alright, I'm telling him'', sa jag argt. Han gick sedan, lämnade mig förvirrad. Hur ska jag berätta det till Liam? Jag planerade aldrig för det här att hända. Jag är bara så förvirrad. Jag kollade på Liam medan han betalade för en läsk i läsk automaten. Han kommer bli hjärtkrossad. Men jag vet vem jag vill ha. Jag gick sakta fram till honom och så fort han såg mig dök ett leende upp. ''Hi my love'', sa han och log. Men då han märkte mitt ansiktsuttryck så dog leendet bort. ''Something wrong babe?'', frågade han allvarligt. Jag kollade på honom med mina sorgliga ögon. ''Liam, we need to talk''. Jag tror det var då han insåg vad som verkligen pågick. Och jag visste hur det skulle sluta.

 

''You okey mate?'', frågade Louis mig. Vi stod utanför Sandras dörr, bara jag och han. ''Yeah, I'm alright'', sa jag och log svagt. ''Can't believe it's christmas'', sa jag. ''Well we had a couple rough weeks. Specially Sandra'', sa han. Jag bet min läpp hårt. Han kunde se att jag var orolig. ''I'm sorry buddy'', sa han. Jag skakade på huvudet. ''Don't be sorry'', sa jag. Han drog in sina läppar och kollade ner. ''I just miss my best friend'', sa han. Jag tog ett djupt andetag. ''Yeah, I miss her too'', sa jag sakta. Han la handen på min arm och klappa den. ''Are you still together with Perrie?'', frågade han. ''No it's over. She isn't the one'', sa jag. Han nickade och klämde ut ett leende. ''You're going home to your family?'', frågade han. Jag visste precis var jag skulle vara. ''Sandras family doesn't know yet. I'm sure they would like to know, but most of the staff doesn't work on christmas. So she's all alone'', sa jag. Han nickade och jag fortsatte. ''I'm staying with her. I don't want to leave her yet'', sa jag. Han log svagt mot mig. ''You're a good guy, do you know that Zayn?'', sa han. Jag log mot honom. ''I haven't always been'', sa jag. Han log mot mig innan han tog tag i väskan som hade vilat på golvet. ''We're gonna go now. Nice seeing you mate'', sa han. Eleanor gick mot oss efter att ha pratat med personalen. Hon log mot mig. ''Merry Christmas Zayn'', sa hon och vi möttes i en kram. ''You too'', sa jag och log. Jag och Louis kramades innan han började gå. ''Louis!'', ropade jag lite. Han vände sig om. ''Happy birthday''. Han vinkade mot mig innan han försvann från hallen. Jag log lite innan jag vände mig om och tryckte ner handtaget. 

 

 

Jag hörde handtaget tryckas ner och dörren öppnades. Det där bekanta ansiktet jag nästan glömt bort stod där. Jag hade nästan glömt alla. Allas ansikten. Det var bara rösterna jag kände igen. Allting var borta. Alla minnen, allt skratt, alla glada ögonblick. Allt. Vad var värt att minnas? Just det hade jag tänkt. Vad var värt att leva för? Det finns inget. Allt är borta. Inget är kvar. Jag lämnades att dö och det fanns inget kvar av mig förutom ett skal. Som en docka, som kollade på någon med sina stora skrämmande ögon. För det var så jag var. Jag vet inte vad jag känner längre. För jag står här ensam med ingen som håller min hand. Och när jag tänker det här, vet jag att ingen kommer höra. För ingen är här för att lyssna. Som jag aldrig trodde, men förstår nu; bara för att du andas betyder det inte att du lever.  

 

(lyssna på den här låten och om den tar slut, kör om den) 

 

Han kollade på mig med de där ledsna ögon. Jag kände igen den där minen. För det är minen jag har fått se ett tag nu. Som om jag vore ett missfoster alla tycker synd om. Som om jag vore något de inte kan förstå. Men vad de inte vet är att även om jag är tyst så är jag som en öppen bok. De bara vet de inte än. Han gick mot min säng, satte sig vid kanten. Det här var första gången på länge då jag följde någon med blicken. Kändes ovant. ''I know you won't talk to anyone. And I know you won't talk to me. I just want you to understand that I'm here. You're not alone. I'm here for you'', sa han. Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom, det var så klart att han var den för mig. Men allt är för suddigt för att komma ihåg. För det är det enda jag kommer ihåg av honom. Första blicken. Men allt är borta. För jag valde att inte gå tillbaka till de där minnerna. För jag vet att i slutändan är det de som får mig att aldrig släppa taget. Han kollade på mig och log. ''I remember the first time I met you. You looked so beautiful. The first time I saw you I knew I would fall in love with you'', sa han. Han kollade ner och log för sig själv. ''I remember saying to Niall, 'oh my god, look at that girl''', sa han och skratta. Jag ville le så mycket. Jag ville ta av den här masken och le, säga att allt skulle bli okej. Men det skulle det inte. Jag bara kunde inte le. ''Remember when we first dated and I bought you that chocolate you love so much? You smiled at me, with the most amazing sparkle in your eyes, and thanked me. I knew in that moment that I loved you'', sa han. Han log fortfarande. Jag kände hans fingrar glida till min hand. Han höll den i sin stora hand. Minnet var så suddigt. För jag ville inte minnas. Det var ingen idé. Han kollade på mig med sina snälla ögon. Log mot mig med sitt fina leende. ''I love you Sandra. I always have. And I always will. I don't care about Perrie, I don't care about anyone else than you. You fit me better than my favourite sweater. It's always been you. Remember what we used to say? Forever. Do you remember?'', sa han. Jag kände värme. Inte bara från hans hand. Från hans ord. ''And you have no idea how much I care about you. And I'm not quite sure why I miss you so much. I guess you are a part of me. And you will always be. With you, it's different'', sa han. Han drog in sina läppar och kollade ner. ''I know you're sad. I know you're not happy. And maybe I can't make you happy. I guess I have to understand that. I just having it hard to letting you go'', sa han sakta. Jag såg nu att tårar samlades i hans ögon. Han hade verkligen jobbigt att hålla det inne. ''I want you to be happy. And if that doesn't include me, then okay. Because if you're not fine, I'm not. And if stop seeing me in while helps you, then I want that. Seriously, I can't see a life without you. But I want you to be happy'', sa han. Han ställde sig upp, höll fortfarande min hand. ''I know our love was real. You are the love of my life. But sometimes it doesn't end like we want it too. And I'm sorry for that. Because with me, you can never be truly happy. So I guess I have to let you go'', sa han. Han tog upp min hand och kysste den. Jag ville inte det här. Vad han inte vet är att jag behöver honom mer än vad han tror. Mer än någon annan. Allt kom tillbaka till mig. Alla känslor jag någonsin känt. Allt. Jag ville att han skulle stanna, hålla om mig och säga att allt skulle bli okej. Han får inte gå. Jag ville inte att han skulle gå. Han kollade in i mina ögon. ''I love you'', sa han. Han släppte min hand och började gå. Gå till dörren. Jag ville skrika, ville gråta. Men jag kunde inte få ut något. Han gick ut från dörren och stängde den. Han var borta. Jag antar att våran kärlek inte var tillräckligt stark. Jag antar att vårat kapitel var slut. Att det inte finns något mer att göra eller att säga. Jag antar att allt är över nu. Jag ville prata, säga att han inte behöver göra det. Att han inte behöver låta mig gå. Så mycket. Men jag förstod det. För att jag ska kunna bli lycklig måste jag släppa taget. Släppa taget om allt jag känner. Jag kanske är mentalt sjuk, men det jag känner kommer aldrig vara lögner. Jag tog sakta upp handen och rörde min kind. Sakta rann det tårar som gick ner till min hand. Och för första gången på länge sa jag något. För första gången på en månad lät jag ord lämna min mun. Lät de slippa ut i världen. 

 

 

Men jag antar att det är över nu. Jag antar att det var ett hejdå. 

_______________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Här är part 2. Sorry, skulle lagt ut igår men somnade bredvid datan! Love uuuu.

5 kommentarer till nästa del. Och jag kan säga, det kommer hända lite dramatiska saker då...

Säger inget mer (:

 

 

Jag öppnade dörren och den starka kylan steg sakta in. Ute snöade det, inte för mycket och inte för lite. Det var en perfekt mängd. Det var en fredagskväll, och klockan var 9 på kvällen. James stod där med ett leende, i sin blåa mössa och sin tjockare jacka. Hans leende spred sig snabbt. Jag var redo att gå, jackan och vantarna på. ''I've been waiting Campbell'', sa jag. Han la sina händer bakom ryggen och bugade sig lite. ''You're trolley is here'', sa han med en gentlemans röst. Han ställde sig rakt och räckte ut sin hand. ''So where you taking me?'', sa jag och tog tag i hans hand. Vi båda log mot varandra. ''An adventure''.

 

Han drog mig enkelt och dörren stängdes bakom mig. Han drog mig och jag skrattade med ett stort leende. Han gav en gest med handen mot en bil. ''You got a car!'', utbrast jag. Han log stort. ''Yeah, got it last week!'', sa han glatt. ''Why didn't you tell me!'', sa jag förvånat. ''Because it was a surprise. Now I can take you anywhere I want!'', sa han stolt. Jag drog honom mot mig och gav honom en tight kram. ''I'm happy for you''. Jag klev ett steg bak och hans ögon var fortfarande mot mig. Han log svagt. ''I know we're not together. And I know you're still with Liam. But I like this. And you know what I feel about you'', sa han. Hans händer var på min häfter och mina vilade på hans axlar. ''And you know what I feel about you'', sa jag. Jag visste vad jag gjorde. Men jag känner något för James, och jag har förstått det nu. Känslorna var fortfarande kvar. Jag kanske ljuger för Liam, och jag har inte berättat det för honom ens. Jag tänker göra det. Snart. Men nu var det jag och James just nu, även fast vi inte ens hade delat en kyss än. Men James var en gentleman och jag älskade det med honom. Jag släppte taget om honom och gick till andra sidan av bilen. Jag la handen på dörrhandtaget men avbröts av James som skrek. Han sprang mot passagerar sidan av bilen ställde sig bredvid mig. Han hostade till lite och jag flyttade mig lite. Han tryckte ner dörrhandaget och jag klev in i bilen med ett flin på ansiktet. Han gick till sin sida och satte sig i bilen. ''You just had to?'', sa jag och flina. Han hade startat bilen och hade börjat köra. ''You want me to stop?'', frågade han. Jag log generat mot honom. ''No, don't. I love that about you'', sa jag. Vi möttes varandras blickar. Han tog upp sin vänstra hand och väntade. Jag flinade och tog tag i den. ''So where we going?'', frågade jag. ''It''s a secret'', sa han. Jag log stort. ''Tell me''. Han skakade bara på huvudet. ''It wouldn't be a secret if I told ya, woudn't it?'', sa han och log sitt mysteriska leende. Jag stirrade på honom innan jag utbrast. ''AH, you're killing me'', sa jag. Han skrattade, något som fick mig vrida på mungiporna. ''It's not far from here'', sa han. Jag kollade ut från fönstret. Även fast det var mörkt kände jag igen stället. Faktiskt ganska väl. Jag vände mig till James och öppnade munnen. ''Isn't this place where-''. sa jag men stannade. Ett leende spred sig på hans läppar och han nickade. Jag bara skakade huvudet med ett leende. ''You romantic bastard''. Han skrattade och stannade när vi hade kommit in i parkeringen. Framför oss kunde man se starbucks, olika café med uteserveringar och andra random affärer. Men det var ett speciellt cafe alla brukade gå till för fyra år sedan. Ett säkert många yngre ungdomar fortfarande gjorde: Juniphé. Så fort man hörde det namnet så dök tusen minnen upp. Man kunde säga Juniphé till vilken tonåring som helst i de här trakterna, och alla skulle svara med ett leende. Jag minns det mycket väl. Innan jag och James blev ett par hatade vi nästan varandra. Älsk-hat. Jag kommer ihåg hur James hade smsat mig att komma till just den parkeringsplatsen och jag dök ut från Juniphé. Han stod där, vilade mot en bil som inte ens var hans egna. Och för första gången hade vi en riktig konversation, utan några argumentationer. Och till slut kysstes vi. Vi delade våran första kyss. Min första kyss. Och det var magiskt. Det var då vi insåg hur vi verkligen kände, och började ses. Och det bästa med den här platsen var att man verkligen kunde se ut över allt. Människor gick in och ut från de olika affärerna och caférna. Mest ungdomar var det där på sommaren och det var lite mindre människor som nu vandrade runt. Det var inga uteserveringar nu när det var vinter, och eftersom det var dagen innan Julafton var stämningen härlig.

Vi var alla i Harrys hus. Det var vår normala mötesplats numera eftersom ingen vågade lämna Sandra ensam. Det var söndag eftermiddag och datumet var 8 December. Kylan var ganska stark så här års i London och vi alla satt i stora varma tröjor. "Guys... I have a kind of problem", sa Julia. "Whatever it is, we're here for you my lady", sa Louis och log mot henne. "I've failed in a couple of subjects in school this semester", sa Julia och skruvade på sig. Jag kollade storögt på henne. "WHAT?" utbrast jag. Hon kollade lite tveksamt på mig. "Not that you are a big role model for her Niall, you own a shirt that says 'skool sucks'", sa Liam. "Yeah but she is smart girl! She can't fail!", sa jag irriterat och kollade allvarligt på henne. "Yeah, how is that even possible, you've always been good in school", sa Felicia. "I haven't really focussed on my studying", sa hon. "Julia your dumbass", sa Zayn. Julia kollade förolämpat på honom men han bemötte henne med ett leende. "Yeah, what the hell are you doing here with us? You have to get approved in those subjects!", sa Eleanor allvarligt. "But El, it's too late now. I'm gonna get a F in physics, spanish, chemistry and biology", sa hon och suckade. "It's your fault Julia, we can't do anything", sa Harry. "We can help her with her studying?" sa Cara. "No one of you got time for that. And Harry is right, it's my own business. But I probably gonna sit and study for the whole christmas break", sa Julia nedslaget. "If you need help, I'm here for you", sa Liam. "Thank Liam", sa Julia och log mot honom. "Oh my god! Look, it's snowing!", utbrast Louis plötsligt. Alla vände sig om och ett stort leende spreds på allas läppar. "It's never snowing here!", sa jag glatt. "What are we waiting for? Let's get out!", sa Eleanor. Alla fylldes av en sorts energi som jag inte sett någon ha sedan Sandra fick sitt besked. Vi gick alla ut till Harrys hall och alla hade fullt upp med att dra på sig sina täckjackor och mössor och vantar. Snön yrde och det hade redan hunnit komma ett tjockt snötäcke över Harrys tomt. "I feel so excited!", sa Harry. Han såg ut som en fyra åring, lycklig över att det snöade. Zayn formade en snöboll och kastade den i Felicias ansikte. "Hey!", utbrast hon och formade en egen snöboll som hon kastade emot honom. Sedan var snöbollskriget i full gång. Louis höll om Eleanor och mulade hela henne med en snöboll, men hon bara skrattade. Julia stod och skrattade åt dem och jag passade på att skicka iväg en snöboll rakt emot henne. Hon tittade på mig och började samla en snöboll för att kasta tillbaka men jag sprang emot henne och knuffade ner henne i snön så att jag låg över henne. "I won", sa jag. "Yes you did", sa hon och log. "I deserve a kiss now", sa jag och närmade mig hennes läppar men fick istället massa snö kastat i mitt ansikte. Jag ramlade på rygg och hon hoppade upp från marken och skrattade. "Sorry babe, but I'm the master of snowballs", sa Julia och alla skrattade åt mig. Harry, Cara och Zayn låg på marken och gjorde snöänglar. "I feel like an angel", sa Cara. "That's because you are mine", sa Harry. "Spare me your cuteness", sa Zayn och reste sig upp. "Your snowangel is ugly", sa Louis till honom. "I think it's really beautiful", sa Zayn menande. Eleanor och Felicia skrattade åt honom. Liam kom smygande bakom Felicia och gjorde tysttecknet mot mig. Jag log och Zayn, som också hade sett det, flinade stort. Innan Felicia hade fattat något hade Liam lyft upp henne och sprang nu runt med henne på tomten. Felicia skrek högt och vi alla dog av garv. "I think your neighbors wonders if we rape her or something", sa Cara till Harry. Liam snubblade och både han och Felica föll ihop i snön. Jag sprang och kastade mig på dem och sen kastade sig alla på varandra i en hög, skrattandes. "Niall you're killing me!", flämtade Felicia. "It's okay", sa jag leendes. "All of you killing me, I have like 500 kilos on me!", sa Liam. "You could never imagine that you would die this way Liam", sa Eleanor. "I would really appreciate if I didn't die at this young age", sa han och vi alla gick av högen en efter en. "Thank god", pustade Felicia ut. "You got snow in your nose Louis", sa Julia. Louis började fräsa och all snö kom ut, tillsammans med lite snor. Ett högt "euw", hördes från samtliga av oss med Louis bara skrattade. "Wanna taste?" skämtade han. "You're so disgusting Lou", sa Harry. Vi samlade ihop oss och gick in igen. "I think we need some hot chocolate", sa jag. "Oh yes!", utbrast Cara. "Do you have cream Harry? And marshmellows?" frågade Julia förhoppningsfullt. "I don't know... but if I have, who says you're going to get it?" sa Harry. Julia och Felicia gav honom hundvalps miner. "Only because you are so cute", sa Harry leendes och försvann ut i köket. Vi alla satte oss tillrätta i soffan. Alla hade rödrosiga kinder av snön och kylan och Eleanor, som hade haft smink på sig, liknade en tvättbjörn eftersom Louis hade fullkomligt mulat henne. "It was such a long time ago I played in the snow!", sa Liam glatt. "Right! It was years ago. I forgot how fun it is", sa Zayn. "Can somebody help me to bring all this cups with chocolate out?" ropade Harry från köket. "I'm coming!" sa Cara och reste sig upp. De kom ut med två brickor med nio koppar choklad och grädde och marshmellows. Julia och Felicia såg lyckliga ut och gjorde high five. Alla tog för sig och sedan satt vi där allihopa med våra koppar. Vi var nog alla lite inne i vår egna värld medans vi drack.

"Is it only me or do we have to talk serious about Sandra?", sa Liam plötsligt. Zayn suckade och jag kunde se hur Felicia halvt mördade honom med blicken. "I'm really really concerned about her", sa Julia som satt på min högra sida. Jag hade armen om henne och höll om henne hårdare. Hon log svagt mot mig. "I think we all are. I mean, she is just sitting there, without saying anything?" sa Eleanor. "Yeah. She don't even eat. She don't talk or anything", sa Harry. Han såg väldigt orolig ut. "She won't even talk to me", sa Cara och drog handen genom håret. Jag undrade verkligen vad som hade hänt med henne. Hon var helt förstörd. "I don't know what do, I just feel so worried about her", sa Felicia. "Is there even anything we can do?" frågade jag. "Take her to a doctor?" föreslog Louis. "What kind of doctor? A psych doctor?" sa Zayn. "Man why are you so mean?", frågade Liam. "I just think everyone is overreacting a bit", sa Zayn och tog en slurk av sin choklad. "Over reacting? Are you serious? She haven't said a word in weeks Zayn. She don't eat. How can you not be fucking worried?" sa Julia argt. "Julia, calm down a bit", sa jag. "No she is right! Stop being so childish Zayn! We all know that you love her so just stop acting like a jerk!", sa Felicia. "They're right Zayn", sa Eleanor. Han suckade. "I'm out of here", sa han. "Wait Zayn, let me talk to you!" ropade jag. Julia tittade undrande på mig med en irriterad blick. Jag gav henne en likadan blick tillbaka och reste mig upp från soffan.

 

Zayn var redan ute i hallen. "What's your problem Zayn?" undrade jag. Han drog på sig sin ena sko och tittade på mig. "Everything is about Sandra. Everything. Can anyone of you even think a second about me? She didn't even tell me that she thought she was pregnant. I got to know it when it already was gone", sa han. Hans ögon sprakade av ilska. "But you don't even care that she's seriously ill Zayn?" sa jag. "See, you make it about her once again", sa han och tog på sig sin andra sko. "I thought you loved her", sa jag. Han slutade knyta sitt skosnöre och tittade långsamt upp mot mig. "Well, you thought wrong", sa han snabbt och fortsatte. "You've always been good at lying Zayn, but you can't lie about this. I know you all too well", sa jag. "Niall. Please just leave it. I don't really care about her at the moment. I have to focus on me right now", sa han och reste sig upp. Jag suckade. "Why are you doing this?" frågade jag. Han tog sin jacka och drog på sig den. Han gick mot dörren. Han höll ner handtaget men vände sig om. "I'm doing this for her", sa han bara innan han slutligen tryckte ner handtaget helt och hållet och gick ut i kylan. 

 

Måndags morgonar var definitivt inte min favorit. Hela London var nu ett stort snötäcke för ovanlighetens skull och jag pulsade fram i snön mot skolan i mina uggs och stora canada goose jacka. Jag hatade verkligen utekläderna man hade under vintern, det fick en verkligen att likna en jäkla flodhäst. Det brukade vara roligare att gå till skolan under vintern när Sandra var med. Vi brukade då alltid gå tillsammans till skolan och skratta åt varandra när vi halkade på isen eller snubblade i snön. Men nu var jag ensam varenda morgon. Jag kom fram till vår korridor och låste upp mitt skåp. Jag drog av mig ytterkläderna och tryckte in de i skåpet. Min stora mössa åkte också in och jag rufsade om mitt hår. "Eh, Julia right?" hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och fick se en tjej med illrött hår ner till axlarna med en svart beanie på huvudet och isblåa ögon. "Yes, that's me", sa jag och log undrande. "Sorry, I'm Ebba by the way", sa hon. "Right, I think you are in my english class?" sa jag frågande. Hon nickade. "I haven't seen Sandra around for a while...", började hon. "Wait, are you friends with her?" frågade jag. "I don't know, I mean, we have talked and stuff", sa hon. "Sorry, I didn't mean to sound offensive or something. I just didn't realise how much I missed while we fought", sa jag. Hon log mot mig för första gången. "I was just wondering where she was", sa hon. "She's sick. Got really high temperature, I don't think she will come back until the break starts. So I guess you will see her in january", sa jag. Det var en vit lögn. Jag kunde ju inte direkt säga att hon inte snackade eller åt och bara satt och stirrade in i en vägg. "Is she okay?" sa Ebba oroligt. "She will be fine", sa jag och log. "Juuuulia", hördes Felicias röst. Hon kom bredvid mig och kramade mig. "This is Felicia", sa jag till Ebba. "We have already met", sa Felicia i en bitchig ton och jag kollade undrande på henne. "Okay", sa jag sedan och flyttade min blick från Felicia till Ebba. "I gotta go to class", sa Ebba. "Yeah, we too. I see you around right?", frågade jag. Hon nickade och gick. "Feli varför var du så elak mot henne? Vad har hon gjort?" frågade jag medans vi gick mot spanska lektionen. "Hon är bara en bitch, det är allt. Jag kan inte fatta att Sandra snackade med henne", sa Felicia och kollade efter henne där hon gick några meter framför oss med två killar. "Är inte det där James och Brandon bredvid henne?" frågade jag. "Jo", sa Felicia kort. "Jag fattar fortfarande inte...", började jag men Felicia avbröt mig. "Tyst Julia, vi snackar senare. Du måste koncentrera dig ordentligt på spanskan nu, du har F i det, remember?" sa hon och vi satte oss längst bak i klassrummet. How could I ever forget? Dags att plugga stenhårt.

 

Jag gillade inte att både Sandra och Julia snackade med den där Ebba tjejen. Jag gick in till hemkunskaps lektionen. James och Ebba var båda i min grupp och de satt bredvid varandra och snackade. James gav mig ett leende. Jag log tillbaka och satte mig ner bredvid en tjej som hette Olivia. "So I thought that we could bake gingerbreads today", sa mrs Martins, vår hemkunskapslärare. Hon var en ung väldigt spinkig kvinna med glasögon och mörkbrunt kort klippt hår. "Gingerbread, gingerbread, gingerbread all the way", sjöng Jack larvigt och Ebba och James skrattade åt honom. Jag kunde inte låta bli att le lite jag också. James mötte min blick. Varför såg han så oemotståndlig ut för? Ebba upptäckte att han tittade mot mig och gav mig en sur blick. "You're going to be three and three. Miss Tanttu, move your chair next to mr Campbell and miss Bloom. You three going to work together today", sa mrs Martins. Motvilligt flyttade jag min stol mot deras stora bord medans mrs Martins fortsatte ropa upp grupper. "We gonna make the best gingerbreads ever! Or what do you say?" sa James entusiastiskt. "Yeey", sa Ebba oengagerat och jag gav henne en blick innan jag log mot James. "We will rock this shit", sa jag och jag och James gjorde high five. Vi fick varsin del av pepparkaksdeg och vi började plocka ut mjöl ur påsen för att kunna kavla degen. Jag strödde ut lite mjöl och kollade lite på James. Han hade mjöl i handen och log mot mig. Jag log tillbaka, men träffades av mjöl. 

Ni kommer behöva vänta på en ny del tills på torsdag.

Anledningen är basically att vi ska sjunga på våran skolavslutning i år, och vi har inte tränat tillräckligt så vi kommer behöva träna aas mycket tills på onsdag. Hoppas ni förstår det. Ha det mysigt nu tills dess and don't forget WE LOVE YOU. heheh

 

 

Det var anledningen varför det inte kom en del idag. Men, ni vet väl att det kom två delar igår?

Imorgon vet vi inte om det kommer en del, 50% att det inte händer. Men hoppas ni alla har en trevlig fredag!

 

Och, sommaren är även här. Vad vi täckte nämna också är uppdateringen under sommaren. Jag och Felicia kommer åka iväg i två veckor, sedan kort efter det åker även Julia bort. Jag kommer senare åka utomlands, och Julia kommer vara borta den mesta delen av sommaren. Uppdatering kommer verkligen inte vara på topp, men när vi alla är hemma så kommer vi publicera en del varje per vecka. Det blir alltså tre delar per vecka. Antagligen många gånger blir det en gång i veckan, och även några gånger så kanske det tar någon vecka tills en del kommer ut. Ibland kanske det tar veckor, eftersom vi alla kanske inte kan under en viss period. MEN, vad vi kan säga är att vid slutet av sommaren då det kommer ut ett speciellt datum, där det kommer en del och uppdateringen kommer bli bra igen. Så stay tuned! Hoppas vi inte förlorar läsare, eftersom vi älskar att skriva delar till er :) Det är ju trots allt sommar, och på en skön sommardag känner man oftast att man inte vill sitta inne, så ja :)

 

Bara en liten update! Hoppas alla har det bra, och så ses vi snart.

 

Kramar, 

 

Jag kände mig trött och förvirrad där jag satt bredvid Liam i hans soffa. Toy Story 3 var på men jag var inte riktigt fokuserad på filmen. Tankarna var överallt kändes det som. Jävla James. Jag hade någon slags hatkärlek till den där killen. Jag tittade försiktigt på Liam. Han såg så glad ut. Han log åt filmen medans han åt på popcorn. Hur skulle jag någonsin kunna svika honom? Jag hade ingen aning om något. Han hade troligen märkt att jag tittade på honom för han vände sig emot mig och log stort mot mig. Jag försökte få fram ett riktigt leende, men det blev bara väldigt stelt. Han lutade sig fram för att ta mer popcorn och la sedan armen om mig. Hela min kropp blev alldes stel. Jag förstod inte varför, jag menar, vanligtvis skulle jag gosat ihop mig nära honom, lutat mitt huvud mot hans axel, kysst hans hals, men nu satt jag bara där. Utan en rörelse. Utan en min. Jag stirrade bara på teven utan att riktigt kolla på den. James älskade mig fortfarande. Varför? Han borde inte göra det. Jag var otrogen mot honom. Sen var han otrogen mot mig. Sedan hade vi ignorerat varandra. Jag hade varit fullkomligt lycklig tills i förrgår natt när han kom. Nu kändes allt helt screwed up och jag ville bara försvinna. Jag tror nog att jag aldrig känt mig så obekväm runt Liam som nu. Efter vi hooked up för ett halv år sedan, sure, det var awkward, men det var uthärdligt. Nu var allt så himla konstigt. Och Liam visste inte ens om det själv. Jag hade inte märkt att han tittade på mig igen. Han pussade min kind. "You look so cute", sa han och petade i min smilegrop. Jag gav honom ett stelt skratt. Han tittade först konstigt på mig men sedan log han igen. Han lutade sig fram för att kyssa mig och våra läppar möttes. Jag blundade och njöt lite. När jag öppnade ögonen var det inte Liam jag såg, utan James. Det var så det skulle slutat igår egentligen. Eller? Jag stoppade kyssen direkt och Liam gav mig en undrande blick. "Babe what's wrong? You're acting all weird", sa Liam. Jag hade seriöst hallucinationer om honom nu också. Fan, vad är det för fel på mig? "Nothing, I just had a rough day you know. Much in school these days", ljög jag. Sanningen var att jag knappt hade gjort något i skolan under dagen. Under biologin och matten som jag hade med James hade vi bokstavligen suttit och småkollat på varandra hela tiden. Och annars hade jag tänkt på honom. Det var inte bra alls. Jag var i ett förhållade. Med Liam. Som jag älskade. "Are sure? Cause it feels like there is something else too", sa han. "No, nothing at all", sa jag och la mig motvilligt och stelt mot hans axel. Det här kändes inte alls bra. Jag var orolig över hur det här skulle sluta. För min magkänsla sa att det inte skulle sluta bra.

 

Jag rörde om i stekpannan. Det var slut. Allt var slut. Det kändes nästan som mitt liv var slut. Jag kände ett par armar runt om mig. Jag borde aldrig sökt tröst hos Perrie från första början. Men hon betydde ändå mycket för mig på något sätt. Jag vände mig om och hon gav mig en kram som jag besvarade lite tafatt. "Are you okay?", frågade hon med en orolig blick. "Yeah", sa jag kort och rörde om i stekpannan igen. Sanningen var att jag inte var okej. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på vad som skulle varit mitt barn. Sandra hade trott att hon var gravid i en månad. Alla visste förutom jag. Vad hade hon tänkt att göra när hon fick en babybump? Hävda att det inte var mitt? Jag var så arg på henne men samtidigt så ledsen. Jag visste att det verkligen var över med henne en gång för alla. Kanske var det bra. Vi behövde kanske avsluta det en gång för alla. Men jag ville inte att det skulle sluta så här. På något sätt ville jag det verkligen inte. "It smells good", sa Perrie som hade armarna om mig fortfarande. Jag ska försöka starta om igen med Perrie. Jag hade älskat henne, och kanske var det som hon sa - kanske var vi meant to be. Men grejen var att jag alltid trott att jag och Sandra var själsfränder. Men det var bara att försöka. För Zazza fanns inte mer. Det var en relation som varit död länge.

"It does right?", svarade jag frånvarande. "Is it your special chicken?" frågade Perrie och lutade sig över min axel för att titta ner i stekpannan. Jag kunde känna vaniljdoften från hennes hår. "Yep", svarade jag. Jag tänkte på Sandras ansikte igår. Hon hade sett riktigt sjuk ut. Inget uttryck, ingen rörelse. Julias oroliga skrik upprepades i mitt huvud. "Can't you see that she isn't alright?" Nej, jag hade varit för arg då. Men jag nu när jag såg henne framför mig i mitt huvud, såg jag smärtan i hennes ögon. Hon hade trott att hon var gravid men var inte det. Smärtan. "Zayn can you please talk to me? How are you really? Be honest", hördes Perries röst. "Perrie I said that I was fine, and I mean it okay? Can we just leave it like that please", sa jag med en aningens irritation i rösten. "I was just worried...", började hon men jag tog hennes händer och kollade henne djupt i ögonen. En gång hade jag sett min stora kärlek i hennes ögon. Kanske kunde det bli så igen. "Don't be. I'm totally fine", sa jag och kysste henne. Hon besvarade kyssen och gav mig en lång kram. She's not alright. Hur kunde det göra så ont för mig? Att veta att hon inte var okej. Det var som hennes smärta var min smärta. Sandra var inte okej. Hur skulle då jag kunna bli okej?

 

"Julia. Kan du fatta att det här året snart är över? Det är redan 3 December", sa jag eftertänksamt. Vi satt i hennes och Nialls kök på köksbänken och åt apelsinkrokant choklad från Marabou som hon hade tagit med sig från Sverige. Det var bådas favoritchoklad och vi bokstavligen dog för den. "Det har hänt så jäkla många sjuka grejer det här året. Och bra saker också förstås men det har varit så himla mycket bara", svarade Julia och bet av en bit av sin choklad. "Om jag aldrig hade haft min födelsedags fest skulle inget av det här ha hänt. Tror jag", sa jag. "Jag skulle inte träffat the love of my life", sa Julia leende. "Och jag skulle aldrig blivit tillsammans med Liam", sa jag. Och jag skulle aldrig gjort slut med James, tänkte jag, fast jag sa det inte högt. "Och Sandra skulle inte vara som hon är nu...", sa Julia. "Usch, jag vill inte prata om det", sa jag. "Jag fattar inte vad som har hänt. Jag och Harry försökte få kontakt med henne igår utan någon reaktion. Och när jag snackade med Harry påväg till skolan i morse sa han att Cara var där men inte heller fick någon kontakt med henne", sa Julia nedstämt. "Inte hon heller? Tror du att jag borde gå till henne och ta kontakt?" frågade jag undrande. "Du kan väl försöka men jag tror inte att det kommer fungera. Varför har du inte varit där än föresten?" sa Julia och rynkade sina ögonbryn. Sanningen var att jag hade varit lite för caught up i mitt lilla James problem, men det sa jag förstås inte. "Jag tänkte att hon kanske behövde lite space", ljög jag. Julia ryckte på axlarna. "Kanske har du rätt. Jag vill helst inte tänka på det alls. Det gör mig deprimerad att se henne så där. Jag bryr mig alldeles för mycket och jag var den sämsta vännen ever och nu mår hon så här och jag kommer få ett panikutbrott väldigt snart", sa Julia  snabbt. "Ångrar du det här året?" undrade jag. Julia kollade konstigt på mig. Sedan såg hon ut att tänka. Tillslut sa hon: "Nej. Mycket dåligt har hänt det här året. Men jag har träffat Niall. Första killen jag har gett bort mitt hjärta till. Och min oskuld men det är inte irrelevant", hon log svagt, "och jag mötte alla killarna och Eleanor. De är också mina bästa vänner. Och vi har många minnen tillsammans. Och ni alla gör mig lycklig. Vi kanske har haft bråk, gått igenom svåra perioder med depressioner, blivit kära i våran bästa vän, eller det var bara du men i alla fall, haft allmäna up and downs i våra kärleksliv, blivit nästan våldtagna men vi har tagit oss igenom det. Och vad vi alla har är minnen guldvärda". Jag tittade funderande på henne. "Hur kan du vara så posetiv?" frågade jag. "När saker är svårt i livet gäller det bara att bita ihop och se det som är eller har varit posetivt. Annars klarar man inte av att överleva", sa hon. "När blev du så vis?" skämtade jag. "Äh, lägg av", sa hon och log lite. Men hon hade rätt. Man måste lära sig att se det posetiva i det negativa. Jag hoppades bara att Sandra kunde må bättre väldigt snart. För om för mycket negativ energi spreds skulle jag inte heller orka kämpa. Och då skulle vi gå under tillsammans.

 

Det var två dagar sedan Sandra hade fått sitt besked. Hon hade inte rört sig ur fläcken enligt Harry. Hon hade kanske gått på toa, men då hade hon gått som en zombie och utan att säga något gått och lagt sig igen. Hon ville inte äta eller någonting. Jag var djupt orolig för henne. Jag satt bredvid Vanessa på våran fysik lektion och koncentrerade mig inte riktigt på läraren. Jag hade ingen lust och förstod ändå inte vad han sa. Min hjärna var fullproppad med tankar om livet och allting som hänt. Jag kollade ut genom fönstret. Typiskt London att det regnar trots att det är december. Jag suckade och hörde skolklockan ringa. "Miss Wahlgren, can you please stay for a while? I would like to talk to you", sa min fysiklärare. Vanessa tittade på mig och vinkade och lämnade klassrummet. Jag satte mig ner på en stol framför hans kateder. "What is it mr Dawson?", frågade jag trött. "I'm afraid that I have some bad news for you", sa han. "They can't possibly be as bad as everything else right now", sa jag. "Please miss Wahlgren", sa han och jag mötte hans blick. Han tittade oroligt på mig bakom sina glasögon. "As your mentor it's my job to tell you that you have failed a couple of subjects", sa han allvarligt. Jag vaknade genast till. "WHAT? You can't be serious!", utbrast jag. Jag hade aldrig varit underkänd i ett ämne. Alltid haft hyfsade betyg med C:n och B:n för det mesta. Och nu hade jag fått F i inte bara ett ämne utan flera. "You have failed my class, chemistry, spanish and biology", förklarade han. "No, no", började jag. "This can't be true!", sa jag. Det här var inte bra. Alls. "I'm sorry miss Wahlgren", sa mr Dawson. "But please mr Dawson. Life is really tough right now. And I went in a school in Sweden for a couple of months too and...", började jag men han avbröt mig. "You can't let you private life affect you schoolwork. If you don't fight really hard for your grades next semester you might have to repeat this year again", sa han med en beklagande blick. Jag tittade ledsamt på honom. Jag kunde inte gå om ett år. Det var aldrig något jag ens funderat över. "Okay", sa jag och svalde. "I'm just going to leave now", sa jag och reste mig upp. Jag lämnade fysiksalen och gick ut till korridoren. Jag sjönk ner mot väggen och dunkade mitt huvud mot den tre gånger. Att jag ska vara så misslyckad. Fan.

---

Hoppas ni gillar delen och kommentera! Älskar när ni kommenterar för det gör oss så glada! :D Minst tre kommentarer tills nästa del? kram x

Jag kollade på Sandra. Hon satt på gäst sängen, lutade sig mot väggen med knäna uppe och blicken mot ingenting. Hon kollade inte på något. Hon bara stirrade in i andra sidan av väggen. Inga böjda ögonbryn, inga kisande ögon, inga rörda mungipor, inga höjande kindben. Hon hade gråtit, hon hade skrikit, hon hade rivt. Men nu satt hon bara där, stirrade på intet. Inget ljud gjorde hon ifrån sig heller. Hon bara satt där. Det var svårt att se henne så, det var det verkligen. Att hennes barn aldrig fanns var förvånande, och överraskande. Aldrig hade jag sett henne må sådär. Men den verkliga förvåningen var inte hennes barn som aldrig fanns, utan att för tio minuter sen grät hon, var självmordsbenägen och nu satt hon bara där. Sa inte ett endaste ord. Det var som att gå på ett museum, stirra in i de livlösa tavlorna. Ärligt talat var jag lite rädd för att ens säga något. Jag hade svikit henne pågrund av gradiviteten och Zayn. Jag hade tänkt komma för att säga förlåt, säga att jag hade varit en sån jäkla idiot. Men det första jag hörde när jag kom in var skrämmande skrik, högt gråt. Genast hade jag sprungit upp och funnit Sandra. Det krossade mig att se henne må dåligt. Jag antar att jag hade varit en dålig vän, något jag inte var stolt över. Jag ville betala tillbaka henne för det. Jag hade ringt Harry och han var redan påväg. Det sista Sandra behövde just nu var alla sina bästa vänner klänga på henne. Och alla visste inte ens om det. Eleanor, Louis och Cara som alla var hennes bästa vänner visste inte om det. Inte Nelly eller Vanessa heller. Men framförallt - Zayn visste inte om det. 

Jag hörde dörren öppnas en våning ner och jag lämnade genast rummet. Jag gick nerför den stora breda trappan och fann Harry där. Han kollade på mig med oroliga ögon. ''Is it true?'', frågade han försiktigt. Jag väntade lite tills jag svarade. ''Yes it is..'', sa jag sakta. Han kollade ner och gnuggade sitt ansikte med sina händer som sedan drogs genom hans hår. Han drog in sina läppar och jag kunde se att han var lite chockad. Jag gick fram till honom och la armen om honom. Han drog in mig i en kram och släppte mig sedan. ''Is she okay?'', frågade han. ''I don't know.. She cried and screamed. And suddenly, she just stopped'', sa jag. ''Where is she?'', frågade han. ''In the bedroom. She's just sitting there, all quiet. I don't think she's alright'', berättade jag. Han drog in luft och pressade ihop sina läppar. ''It's just unbelievble. She's pregnant. Or was. She wasn't pregnant, but we thought.. Damn, it's confusing'', sa Harry och mumla för sig själv på slutet. ''Harry.. When she found out. You know, the truth.. Harry, she wanted to kill herself'', sa jag försiktigt. Han kollade på mig med allvarliga ögon. Jag vred på läpparna innan jag fortsatte. ''And I know.. That if i hadn't come by. She would've killed herself. She doesn't want to live anymore'', fortsatte jag. Han kollade ner på golvet. Det var som om han själv inte kunde tro det. Men det var sanningen. Hon hade skrikit så hemska saker. Och jag visste att det inte bara var ord. ''Oh god. The baby was the only thing that made her want to live'', sa han. Vi avbröts av dörren som aldrig varit riktigt stängd. Den hade varit på glänt hela tiden. Han kollade på oss, med de ögonen jag nästan inte kände igen. Han hade hört varenda ord vi hade sagt. Zayn.

 

Jag började genast springa mot trappan för att konfrontera Sandra. Jag kände ett våldsamt ryck mot min tröja och såg Harry som hade greppat tag i mig och jag knuffade våldsamt bort honom. Ilskan kokade inuti mig. ''You can't go up there!'', skrek Harry till mig som sedan tog tag i mig igen. Med all min kraft knuffade jag honom ifrån mig och tog upp knäven. ''DON'T FUCKING STOP ME HARRY'', skrek jag argt. Vi båda andades häftigt och Julia stirrade på mig med skrämda ögon. Jag fortsatte mot trappan och sprang upp för den. Inget kunde stoppa mig från att göra det här. I över en månad hade hon hållt det här hemligt. Över en fucking månad. Jag sprang genom hallen och kollade igenom alla dörrar. Jag slängde upp den sista dörren och fann Sandra sitta där. Hon satt lutad mot väggen med knäna mot hakan och stirrade mot ena väggen. Hur blek och sjuk hon än såg ut just nu brydde jag mig inte. För hon kunde inte berätta sanningen. Jag pekade på henne, och hon lyfte inte ens blicken mot mig. ''ARE YOU FUCKING KIDDING WITH ME?! IS THIS A FUCKING JOKE TO YOU?!'', skrek jag argt. ''YOU THOUGHT YOU WERE PREGNANT, AND YOU DIDN'T TELL ME?! FOR A DAMN MONTH?!'', skrek jag. Hon hade än inte mött min blick, något som verkligen irrietera mig. ''LOOK AT ME WHILE I'M TALKING TO YOU, DON'T FUCKING DISRESPECT ME'', skrek jag. Jag hade aldrig hatat henne så mycket som jag gjorde just nu. Jag hade faktiskt aldrig hatat henne. Men hennes jävla lögner och hennes ignorerande irrieterade mig. Hon vände sitt ansikte mot mig och jag mötte hennes ögon. De såg helt annorlunda ut. Men jag var för arg för att bry mig. Julia hade kommit in till rummet och puttade mig. ''LEAVE HER ALONE! ARE YOU FUCKING STUPID! CAN'T YOU SEE SHE ISN'T ALRIGHT?!'', skrek Julia på mig och putta mig ut. ''JULIA, WE TWO HAVE TO TALK'', skrek jag argt. ''This isn't talking Zayn. It's time for you to go'', sa hon argt till mig. Jag kastade en sista blick mot Sandra som hade kollat bort och sedan mot Julia. Jag sa ingenting utan bara gick ner. Om jag hade stannat ett tag till så skulle någon bli skadad. Jag kunde blivit en pappa och hon kunde inte säga något. Men jag var trött på henne. Och jag skulle gå vidare. Utan henne.

Jag satt inne i vardagsrummet och åt på chipsen jag hade sparat hela veckan för. Tv:n rullade och jag satt och njöt. Ärligt talat var det inte så kul. Igår kväll kom James över, sa alla de sakerna som verkligen förvirrade mig. Jag älskar Liam, det gör jag verkligen. Så mycket. Men hur ska jag kunna vara i ett förhållande med Liam när jag vet att det fortfarande finns något mellan mig och James? Allt är så förvirrande. Jag hörde ytterdörren öppnas och fötter som gick mot mig. ''Mamma?'', frågade jag. ''It's me''. Jag täckte över mina fula myskläder jag hade satt på med filten och ett skratt kom genast ut från hans mun. ''I have seen you in those clothes thousands of times'', sa James med ett leende. Jag började själv skratta, och vi båda kollade på varandra med leenden. ''Who let you in?'', frågade jag. ''Your mum was just outside, she were going to the supermarket and she let me in'', sa han och log. ''Damn you mum'', mumlade jag tyst för mig själv. ''Oh don't pretend you're not happy to see me!'', sa han med ett leende och slog sig ner bredvid mig. ''Have a seat'', sa jag ironiskt. ''Well, you're gonna like me more when I show you what I brought!'', sa han och tog fram något hade han gömt bakom sin rygg hela tiden. Ett stort leende spred sig genast på mitt ansikte. ''Oh my god, you know that I love smurf soda!'', sa jag glatt och tog tag i läsken. ''How did you get this!?'', sa jag och inspekterade flaskan. ''I got my contacts'', sa han med en lite för kaxig röst. Jag kollade på honom och höjde ögonbrynen en aning. ''Okay, my grandma went to finland and got back home a week ago. We share favourite as you obviously know, and I thought I could share mine with you my lady'', sa han och log. ''That's really sweet. Thank you James'', sa jag med ett leende. Han kollade på mig med sina fina blåa ögon. De var verkligen fantastiska, något man inte kan ljuga om. Vi satt där och kollade på varandra, som hyptnoserade tills jag öppnade munnen för att tala. ''Why are you really here for James?'', frågade jag så vänligt som jag kunde. Han vred på mungipan tills han svara igen. ''Like I said, I want to be with you. And it wasn't just 'words', I was serious. I want to spend as much time with you as I possible can'', sa han. En av hans egenskaper var verkligen charmig. Något som jag hade älskat förut. ''Alright then! Let's drink this delicious soda!'', sa jag glatt med min tydliga brittiska accent. ''Let's play a little game. You'll say something, and I'll guess if it's true or false. If I guess right, I get to drink a little bit soda. Then we switch'', sa jag. ''Okay'', sa han och log. ''But It will be quite easy because we known each other for 5 years. But I will be fun'', sa James och flina. Han tog tag i flaskan och jag tänkte ut något. ''I like olives in my sandwiches'', sa jag. Han skakade på huvudet. ''False. You don't like it at all'', sa han. ''That's right'', sa jag med ett leende. Han drack en klunk från flaskan och passade den vidare till mig. ''Okay. I want to start taking classes in skateboard schools'', sa han med ett snett leende. Jag skakade snabbt på huvud. ''Faaaaalse. You hate skateboard schools. You think that the talent comes natuarlly, not from a teacher. And you think they are total pricks'', sa jag. Jag tog sakta en klunk från flaskan. ''Have I underestimated you Felicia?'', sa han och skratta. Jag tryckte in ansiktet i soffan och han skratta över mig. Jag tog upp ansiktet, log mot honom. ''You totally have. I know you best'', sa jag med ett leende. ''Okay, let's start for real now'', sa han allvarligt. Jag satte mig bekvämare och försökte tänka ut något. ''I am a fan of two boy bands'', sa jag. Han kisade lite med ögonen innan han svarade. ''Nooo.. I think'', sa han försiktigt. Jag hann inte svara tills han fortsatte. ''THAT'S TOTALLY FALSE. You counted One Direction and 5sos, but you didn't mention Emblem3'', sa han snabbt. Jag la handen på pannan. ''Can you get wrong on at least one thing!?'', klagade jag. ''It's official. I know you too well'', sa han och jag skratta. Vi log med blicken mot varandras ögon. Det kändes som en evighet. Och det var en bra sak. Han tog min hand i sin. ''Okay, let's see if your answer is right now..'', sa han försiktigt. Vi kollade fortfarande djupt i ögonen. ''There's a girl I like, I'm in love with her eyes and totally just want to kiss her right now'', sa han försiktigt. Det var som om jag hade blivit hypnoserad. Jag ville verkligen kyssa honom. Och det var nära nu. Hans is blåa ögon stirrade in i mina, och min hand var fortfarande i hans. Men då ryckte jag till. Han var snart tillräckligt nära och jag tog upp läsken mellan oss. ''TRUE!'', skrek jag nästan och försökte dricka så länge som möjligt från flaskan. Hur mycket jag än ville, så kunde jag inte. Det var bara en tanke jag hade då - Liam.

 

Jag hörde en knackning från ytterdörren och ett leende spred sig på mina läppar. Jag gick genast fram och öppnade dörren. Min Cara stod där, log lika fånigt som jag gjorde. Hon hoppade in i min famn. ''Babyyy'', utbrast hon. Jag hade inte sett henne på över två månader. Hon hade åkt till Milan och Japan för sina plåtningar, och jag hade haft fullt upp med att arbeta på bonusalbumet. Att inte se henne på så länge var tufft, men nu var hon äntligen här. Och jag hade saknat henne som i helvete. Hennes läppar mötte mina, och hennes armar höll hårt om min hals medan mina gled ner till hennes midja. Det var så skönt att se henne. ''Missed you like crazy'', sa jag och flåsa lite efter kyssen. ''I missed you too. But don't worry I'm here now, and I'm not going anywhere'', sa hon. Jag gav henne en puss på munnen. ''Good'', sa jag. Hon backade lite men höll fortfarande om mig. ''How i she?'', frågade hon. ''It's just crazy.. You know what happend, you know the baby thing.. She won't talk'', sa jag. ''What do you mean?'', frågade hon. ''I tried everything. Trying to make her laugh, trying to make her happy, everything. But she just sits there, looking no where and being all quiet. Me and Julia have tried everything, but she won't talk to either of us. Since she found out, 10 hours ago.. She hasn't been herself'', sa jag. Hon kollade ner och skakade på huvudet. ''I feel so bad. I'm her best friend. I should've been here a month ago, comforting her. She needed me a month ago, and I was away'', sa hon och kollade ner. Jag tog mina händer och omfamna hennes ansikte. ''Hey, hey'', sa jag och försökte få hennes uppmärksamhet. Hon kollade upp mot mina ögon. ''You came as fast as you could. Don't feel bad. Louis, Eleanor and Liam doesn't even know either, and they all are her best friends. Okay?'', sa jag. Hon nickade och klämde ut ett leende. ''I love you so much, do you know that?'', sa hon och närmade mig. ''I kind of love you too'', sa jag och log snett. ''And I'm really happy that you're here'', sa jag. Vi båda log innan vi möttes i en kyss igen. Jag släppte taget om henne och hon log fortfarande. ''Go talk to with her. You two are really close, and I think she will open up to you'', sa jag. Hon nickade. ''Yeah, I will try'', sa hon. Jag log mot henne innan hon gick. Jag hoppades verkligen att det skulle funka. 

 

Efter ungefär tio minuter gick jag sakta vidare i korridoren. Jag gick till Sandras rum, där dörren stod på glänt. Försiktigt öppnade jag den, kollade in. Sandra satt fortfarande i exakt samma position hon hade gjort innan och Cara stod på knä framför henne. Cara hade tagit hennes hand, men den låg fortfarande orörd. ''I'm gonna be here okay? So whenever you want to talk, I'll be here okay? Wake me up, four o'clock in the middle of the night, I don't care. I love you Sandra, you are my best friend. And I'll help you get through this'', sa Cara. Inte en min kom från Sandra, inte ett endaste ljud. Hon bara blinkade. Cara släppte försiktigt hennes hand och ställde sig upp. Hon vände sig till mig och skakade sakta på huvudet. Det hade inte gått bra. Hon gick ut med mig och jag stängde försiktigt dörren. Hon skakade huvudet igen. ''She won't talk. Not a single word'', viskade hon. Jag tog upp handen och drog den genom håret. Jag suckade. ''How will we make her talk?'', viskade jag. Hon bet sig i läppen. ''Harry, I don't think it's a good idea. Just give her some time to heal. Let her be alone, I think she needs it'', viskade hon sakta. Jag nickade. ''So what do you think it's wrong with her?'', frågade jag. Det tog ett tag tills hon svara. ''I don't really know.. I think that when she found out about the baby, she broke. She has been through a lot of things, and she have always tried to be strong. But I guess, that her damaged heart couldn't take it anymore so it just broke.. Maybe she just didn't know how to make herself happy. She has been acting like she's fine all this time, but truth is, she hates herself. She's tired of feeling unwanted, lonely and miserable. And maybe she wants to commit suicide now because she thinks it will take the pain away. Like it's the only way to find peace. But I think.. Deep inside..

Säg vad ni tycker! :) EN TILL DEL AV JULIA KOMMER KLOCKAN 6 PÅ MORGONEN

James var här. Vad fan gjorde han här? De här månaderna hade han inte ens sagt ett ord till mig. De enda orden jag kunde höra när jag gick förbi var whore, slut, tramp, ugly, disgusting. Listan var för lång. Och nu stod han utanför mitt fönster? Det här kunde inte vara rätt. Klockan var halv tolv, och mina dåliga vanor att vara uppe hade inte förbättrats. Ute var det mörkt, och hans mörka luva fick han se ut som en skugga. Vad jag visste sov mina föräldrar, och jag ville definitivt inte väcka de. ''What are you doing here?!'', viskade jag. Jag såg hur han svalde innan han svarade. ''I need to talk to you!''. Jag suckade och skakade på huvudet. ''Are you serious?'', viskade jag. ''YES, I really need to talk to you!'', skrek han. Jag la fingret mot läpparna och huschade snabbt. ''Schhhh! My parent are asleep, jackass!'', viska jag högt. Han drog med fingrarna över munnen som en dragkedja. Jag suckade igen innan jag stängde igen fönstret. Mina föräldrar skulle allvarligt DÖDA mig om de upptäckte att jag hade gått ut. Som tur hade jag ett litet tak nedanför mitt fönster som jag enkelt kunde klättra ner. Jag kollade runt i mitt rum och letade efter bästa skorna. Snabbt upptäckte jag att mina kängor var nere. ''Fan'', mumla jag till mig själv. Jag letade i garderoben efter de bästa skorna att gå ut i den här kalla december månaden och det enda jag hittade var ett par balleriner förutom ett par flipp flopp. Jag satte mig snabbt på skorna och en kofta innan jag öppnade fönstret. Det här hade jag gjort många gånger, något jag älskade med mitt rum. Försiktigt smög jag ut och landade på den säkra plattformen. Jag gick till kanten och hoppade ner på det nära tjocka staketet som stod stadigt. Hela tiden kunde jag känna James blick mot mig. Jag hoppade sedan ner på marken och ett högt duns hördes. ''Shit'', mumla jag för mig själv. Snabbt började gå mot James håll och fortsatte gå med honom bakom mig. ''That was cool'', sa han och försökte hålla ikapp. ''Shut up'', sa jag. Vi hade kommit till den lilla parken vid utsvängen av mitt område och jag stannade vid gungorna. Snabbt vände jag till James. ''Why the fuck are you here?'', sa jag irrieterat. ''Why are you so angry?'', frågade han med höjda ögonbryn. Varför jag var arg? Hur kunde jag inte var arg? Vi hade varit tillsammans i fyra år. Fyra år hade vi varit tillsammans. Vad jag gjorde var fel, hur mycket jag än älskar Liam, så var det fel vad jag gjorde. Men jag var full, och lite ensam. Han gjorde det också. Och att sedan börja kalla mig alla dessa saker, få alla killar i skolan hata mig? För jag hade fått höra att jag var en hora allt för ofta. Och ärligt talat var jag väldigt trött på det. Men det var James. James. Den dära snygga killen som alltid hade en bred keps vänd bakåt, med sitt bruna rufsiga hår åt sidan. Och hans blåa fina ögon med hans perfekta fyllda läppar. Att han var den där skateboard killen, och hur han verkade vara så farlig när han var med sina vänner men sekunden jag kom så blev han den där gulliga killen. Hur hans leende alltid lyste upp min dag, och hur hans hand alltid höll min. Han är perfekt. Nej, han var perfekt. Även fast det hade varit vi för så länge var jag över ärligt talat över honom. För att höra alla fula grejer han sa om mig gjorde det lite enklare. Hur perfekt han än var förut så hade det förändrats. Han förändrades. Och jag antar att lämna den personen som hade varit i mitt liv varje dag i över fyra år var jobbigt. Att jag sa ''jag kan aldrig leva utan dig'', och nu går jag här, lever. Och jag antar också att efter det försökte jag växa, glömma allting. Att glömma alla kyssar, alla perfekta ögonblick, alla skratt var jobbigt. Ärligt talat, det var svårt att komma över honom. Det var jäkligt svårt. Men efter allt han hade gjort var jag trött på honom. Arg för att jag hade slösat över fyra år i mitt liv på en sån jäkla idiot. Och jag hade aldrig ogillat någon så mycket jag som jag ogillade honom just nu. Men även fast det, krossade han nästan mitt hjärta. Och även hur mycket jag ogillade honom, skulle han alltid vara den där söta killen. Hur mycket jag än inte ville det. ''Okay, you been quiet for two minutes now. And why are you being that way?'', sa han. Jag skakade på huvudet innan jag höjde mina ögonbryn. ''Uhm, why I'm behing this way? Are you fucking kidding with me? You are seriously pissing me off right now. You are, almost 12 pm, at night, making me go down from my freaking window just because you want to 'talk'. You have been a nightmare this couple of months, what do you even want from me?!'', sa jag argt. ''Okay okay, don't freak out, I just want to talk. Seriously you ar-'', sa han innan jag avbröt honom. ''Then talk! Talk James. Because you haven't done that for many months!'', sa jag. Och nu upptäckte jag hur gäll min röst var. Tårar rann på mina kinder, och jag kunde inte få det sluta. Han kollade på mig, visste nästan inte vad han skulle säga. Jag visste inte själv varför jag grät, jag antar bara att det var svårt att se honom. Efter att ha varit han och jag för så länge, kändes det här så annorlunda. Och jag antar att det är något som är känsligt. ''I'm tired of you ignoring me. Tired of you calling me mean stuff, and when it comes to saying it to my face you don't have the balls to it. You're a total pussy, do you know that?'', sa jag argt medan tårarna rann. För jag hade ärligt talat blivit sårad när han hade sagt alla saker. Jag var trött på att bli sårad varje dag. Jag torkade de snabbt och satte mig ner på sanden. Jag tog upp knäna och kollade ut på den ödelika parken. Sakta satte han sig ner, och jag kunde känna hans blick mot mig. Jag vände mig om och mötta hans blick. Hans is blåa ögon lyste nästan i mörkret. Fan att de måste vara så fina. ''I'm sorry Felicia. I really am'', sa han. Jag nickade och drog min blick från hans. Jag kunde känna hans hand glida mot min och han la den över min. ''Is this what it's all about? That you are feeling lonely?'', sa jag och kollade på honom med sårade ögon. Tårarna rann fortfarande och detsamma med näsan. ''Because I'm not something you own. I am not-'', sa jag men blev abruten. ''No, no no! It's not like that. It's complicated. It's hard to explain'', sa han och tog bort sin hand från min. Hans ögon såg förvirrande ut, och det var även jag. ''Then explain''. Han ställde sig upp och jag kollade upp mot honom. Han drog upp sin keps och drog handen genom sitt hår innan han la tillbaka den. Han mumlade lite innan han mötte mina ögon igen. ''I just.. I still..'', mumla han. Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna. Hans ögon mötte mina. ''I'm still in love with you''. Jag öppnade min mun i förvåning. Var det seriöst sant? För jag hade ingen ide vad jag skulle svara på det. ''You are?'', frågade jag. ''Yes, yes I am. I'm so sorry that I have been such a jackass these months, but truth is.. I still love you. I just couldn't bare the thought losing you, that I .. acted so bad. And I really do love you Felicia'', sa han. Han tog sina händer i mina och jag besvarade omfamningen. Jag visste inte varför, men det väckte gamla minnen. Fina minnen. Och kanske jag hade några känslor kvar? För jag hade saknat honom, det hade jag. Men det var då något jag hade helt glömt bort kom upp. Liam. Jag älskar Liam. Och jag vill aldrig förlora honom. Men allt jag känner är så mixat, något jag själv inte kan förstå. Jag skakade på huvudet i frustration. ''No James. I'm with Liam now, I can't'', sa jag förvirrat. Han skakade bara på huvudet. ''I don't care. I don't care about him, Felicia. I'm gonna win you back. Because we are meant to be, and I know that you still have feeling for me. Otherwise, you wouldn't be holding my hands right now'', sa han. Jag hade helt glömt bort det, för det hade känts så naturligt. Jag släppte det snabbt och han log sitt fina leende mot mig. ''I don't care about you and him. Because it's you and me. It always have been'', sa han. Han tog sin skateboard och började gå. Jag följde blicken mot honom och han vände sig om för sista gången. ''It's you and me''. Och efter det åkte han iväg. Han lämnade mig helt förvirrad. Efter det han hade sagt, hade det väckt upp många minnen.

____________________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Så James är tillbaka, och Sandra är inte gravid. Too much. Kommentera 4 kommentarer till nästa del (:

 

Previously on More than perfect:

 

 

Jag ogillade starkt att vara tillbaka här. Sverige hade aldrig känts som ett hem för mig, och skulle aldrig göra. Men jag kände att London var inte the place to be längre heller. Niall och Sandra hatade mig för tillfället, Felicia hade förlåtit Sandra - vilket jag också ville, jag hade liksom bara inte svalt min stolthet och gjort det än - och var sur på mig för att jag inte gjort det. Och jag visste inte situationen mellan mig och de andra killarna - eller,  jag hade pratat med Louis och han var inte sur på mig, men han var ändå inte på min sida. Jag hade snackat med honom om att jag skulle till Sverige och han tyckte att det lät bra tydligen - men i alla fall, eftersom jag var such an asshole så var de troligen också sura på mig. Jag bestämde mig för att ringa Harry. Det var mörkt ute, klockan var runt halv nio och jag var påväg hem från Ica där jag hade handlat en Ben&Jerry Stawberry Cheesecake som jag skulle äta upp helt själv bara för att jag kunde. Sedan skulle jag gosa ner mig i min egna säng och kolla på 90210 hela natten. Typiskt mig innan Niall kom in i bilden. Den senaste veckan hade jag bott ensam i hans stora hus. Han hade bott hos Harry med Sandra. Jag hoppades att allt det här kunde vara över snart. Jag var verkligen inte bra på att klara mig utan honom. Istället för att bläddra igenom alla mina kontakter gick jag in på favoriter där Harrys nummer tillsammans med Sandra och Felicias nummer och killarnas nummer låg. Jag tryckte på ring och tog upp telefonen mot örat. Tre signaler hann gå fram innan han svarade. "Yeah?", sa han bara. Jag var tyst för en sekund. Han var sur. Annars skulle han sagt hi babe, hi sweetheart, hi honey, eller bara hi Julia. Men nej. "Hi Harry, how are you?" frågade jag. "Fine", sa han bara. Det var olikt Harry att vara såhär så han var garranterat sur. Det var tyst. "I miss you", försökte jag. "Okay", sa han bara. Jag suckade. "Harry seriously, don't be mad at me!", sa jag uppgivet. "It's your fault Julia. I can't believe you actually did that to her. I didn't think you were like that and I thought I knew you really well", sa han. "I'm not like that and I'm stupid okay! And you do know me well", sa jag. "I'm not so sure anymore. If you're not like that, then how come you haven't apologized yet?", sa Harry surmulet. Jag var tyst. "This is what I mean Julia", sa han med en arg suck. "Harry let me expl...", började jag men han avbröt mig. "Save it", sa han bara och la på. Där stog jag som ett fån med telefonen fortfarande mot örat. Han hade just slängt på luren. Jag var verkligen en idiot.

 

Uppgivet fortsatte jag att gå. Harry och jag bråkade aldrig. Det hade hänt en gång innan i LA att han var sur på mig, annars hade vi alltid gått ihop. Jag ogillade situationen starkt. Men han hade rätt. Jag hade satt mig i den här sitsen av min egna vilja. Jag började närma mig mitt hus. Gatulyktornas sken visade en gestalt på en bänk längre bort. Jag försökte gå förbi bänken och personen utan att få uppmärksamhet. "Julia?" Mitt hjärta hoppade över några slag. Jag behövde inte vända mig om för att se vem rösten tillhörde. Jag svalde. Fortfarande utan att kolla emot honom sa jag: "Oscar". Jag kunde höra hur han reste sig upp från bänken och kom upp bakom mig. "Jag trodde att du hade flytt landet", sa han enkelt. Jag kunde känna hans andedräkt mot min kind. Han stod precis bakom mig och hans överkropp närmade sig min rygg. "Jag är här för att hämta mina saker", sa jag. Jag ansträngde mig för att inte darra på rösten. Men rädd, det var jag. Den senaste tiden hade jag försökt skjuta undan tanken att jag faktiskt nästan blivit våldtagen av en jämnårig kille som jag trodde var min vän. Men nu var han tillbaka igen. Självklart. "Var har du pojkvännen då?" frågade Oscar med tillgjord gullig röst. "Han behövde jobba", ljög jag. "Otur", sa han och la sin arm runt min midja. Hela min kropp blev som en stel pinne och jag vågade inte röra mig. Jag kunde inte röra mig. "Varför gillade du mig inte?" frågade han. Hans röst var bara skräckinjagande och han började gå runt mig i cirklar och lät hans hand följa med längs min midja. "Jag gjorde det, tills du försökte våldta mig", sa jag och försökte låta stark. "Nej. Du ville aldrig ha mig. Aldrig så som jag ville ha dig", sa han och stannade. Han stod nu framför mig och hade båda sina hände om min midja. Jag gjorde inget för att ta bort dem, hur gärna jag än ville. Jag var som förstenad. För första gången under kvällen mötte han min blick. "Det kunde ha blivit vi, du vet", sa han. "Det skulle aldrig blivit vi", sa jag och lät för första gången arg. "Vi får väl se om det", sa han och tryckte sig mot mig. "DON'T FUCKING TOUCH HER", hördes Nialls röst.

Innan Oscar ens hann inse att någon hade kommit gav Niall honom en käftsmäll. Oscar låg nu på marken. Niall satte sig ner på huk och gav honom en till samt ett slag i magen. Oscar låg och kved på marken. Efter några sekunder upphörde hans läten. Niall granskade honom.  "He passed out", konstaterade han. Jag kollade på honom, förundrad över att han nyss hade räddat mig. Hans blick vandrade från Oscar till mig. "Let's get away from here", sa han och vi började gå. Jag vände mig om och tittade på Oscar som låg ner. I vanliga fall skulle jag fått dåligt samvete, men helt ärligt brydde jag mig inte nu.  "Look Niall, I'm so sorry. I'm such a bad friend and everyone hates me right now. I was so disappointed at her and I was selfish as hell. And I feel so bad about it but I don't know how I would tell her that I'm sorry", sa jag och höll armarna omkring kroppen. Jag hade tagit min tunnare täckjacka och gick och huttrade.  "You're a jerk. And you've been a pretty crappy friend to her. Sure, I was mad, and I just walked around thinking, why am I with a girl like that?", började han. Jag kollade oroat på honom. "But then I realised. You're not like that. I fell in love with you for a reason. But the Julia I'm in love with would never do that to her friend", sa han. Jag sneglade på honom. Han mötte min blick. "I guess that I'm mad about a lot of things lately. I came back to London after all this with the Oscar guy...", började jag. "It was him right?" frågade Niall och vände sig om och kollade mot hållet där Oscar låg. Jag nickade. Nialls hand tog min och vi gick. "And then things went bad with you and then suddenly everything was good again and out of nowhere Sandra tells me she's pregnant and that Zayn, one of my best friends, is the dad and that I didn't even know that they've hooked up a couple of times and everything. I guess I just couldn't take any of it. But still, that's not a excuse for my actions", sa jag. "It may not be a excuse, but it explains things", sa Niall och log uppmuntrande mot mig. "How is she?" undrade jag tyst. Nialls hand kramade min. "She's okay I guess. Harry and I take good care of her. She will survive it", sa han. "I've never doubt that. She is strong. And independent. And I believe in her. I'm glad she is okay", sa jag. "You just need to explain all of this to her and apologize Julia. Then all of this will be over", sa Niall. "I guess I'm not brave enough. After what I did, I mean, I can't even look at here without feeling an enormous shame", svarade jag. "You have to do it Julia. You have to", sa han. Vi hade kommit fram till mitt hus och stog nu utanför. Jag tog hans huvud i mina händer och ställde mig på tå för att kyssa honom. "Why did you come?" frågade jag. "This was something we were supposed to do together, remember?", sa han och log. Jag nickade. 

 

"So Niall, you came after all?" frågade min pappa. Vi satt vid middagsbordet. Niall hade inte ätit middag så han fick rester av kvällens middag och satt och åt som en häst, som vanligt. Jag kollade glatt på honom. "Yeah, I had to come after all", sa han medans han åt. "We are glad that you're here", sa mamma. "I'm glad that you're having me", sa Niall leende. Mina föräldrar kände Niall ganska bra. Och eftersom jag berättade typ allt till mina föräldrar, visste de ganska mycket om honom. Till och med Clara satt vid bordet med sin telefon i handen. "What are you doing?" frågade Niall och pekade på hennes mobil. "I'm just texting my best friend back in London", sa hon. "What's her name?" frågade Niall. Jag kollade beundrande på honom. Han satt seriöst där och hade en konversation med min syster. Och engagerade sig faktiskt i det. "Angelica. She was the best friend I've ever had. I miss her", sa Clara. "You have to come and visit me and Julia in our house soon so you can meet your best friend", sa Niall. "Really?" sa Clara och tittade mot mig. "Sure, come whenever you like", sa jag och log. "She has to have our permission first", sa mamma och kollade menande. "Yes of course", sa jag. "But that's quite obvious", sa Niall. Alla log mot honom. "What took you guys so long by the way?" frågade pappa. Jag och Niall utbytte en blick. Jag ville inte göra de upprörda i onödan, så jag gav Niall en blick som sa 'undvik ämnet'. "It was just much queue and I had to wait for my luggage for years", sa han och jag log tacksamt mot honom. "The traffic in Stockholm is bad", sa mamma. "Not as bad as it is in London", sa jag. "Far from", instämde Clara. Niall hade ätit upp. "Ewa, it was delicious", sa Niall och log mot mamma. "Thank you Niall, I'm glad you liked it", svarade mamma leende. "Thanks for letting me stay here", sa han sedan. "No problem. The ones that Julia loves is always welcome to our house", sa pappa. "Wow, how emotional dad", sa jag. Han skrattade lite. "I can help you with you luggage", sa Clara. "Thanks!", sa Niall glatt. "I'm just going to get my ben and jerry, I'm coming soon", sa jag till Niall. Jag nynnande på en sång medans jag öppnade frysen och plockade ut glassen. "Jag trodde att du sa att du och Niall hade det lite jobbigt nu?" sa mamma. "Inte längre", sa jag glatt. "Han gör dig glad. Jag kan se det på dig", sa pappa som plockade in allting i diskmaskinen. Jag nickade. "Han är mitt allt", sa jag leende. Jag plockade ut två skedar och sprang upp till mitt rum. Niall hade satt på sig mjukisbyxor och hade ingen tröja på sig. "Somebody is hot", sa jag och log. "Somebody is gorgeous", sa Niall och log. Han gav mig en snabb kyss och slängde sig sedan på min säng. "I'm going to change to sweatpants too", sa jag och drog fram ett par mjukisbyxor och ett linne ur min garderob. "I can't believe that I'm going to pack all those things one more time to get them to our house", sa jag medans jag drog av mig mina jeans och satte på mig mjukisbyxorna. "You've had my t-shirts for a way too long time now", sa Niall. Jag drog av mig min t-shirt och log mot honom. "But I like your t-shirts!", sa jag medans jag satte på mitt linne. "They're so cozy", fortsatte jag och kröp ner i den mjuka sängen bredvid honom. "I think you're cozy", sa han och började attackera mig med kyssar. Jag skrattade. "I can't kiss you when you laugh!", sa han. Jag fortsatte skratta och höll om hans huvud. "But..", sa jag. "Ssshhh", sa han och la handen ovanför min mun tills jag slutade skratta. Sen gav han mig en riktig kyss. "Much better", sa han belåtet. Jag log och drog upp min laptop. "Do you want to watch a movie?" frågade jag. "Sure babe", sa han och kollade på skärmen. Jag kollade alltid på serier och filmer online. "I think we should watch Grease", sa jag. "Yes! We definately should!", sa han. Det var en av mina favoritfilmer genom tiderna, tillsammans med Titanic, Hungergames och Notting Hill, och det var även en av hans favoritfilmer. Jag satte igång filmen och öppnade locket på ben and jerryn. Jag tog en stor skopa av skeden och gav honom. "This ice cream is perfect", sa jag. Vi kollade genom hela filmen och jag kände mig glad igen. Men jag hade haft tanken inom mig hela kvällen. Vad skulle hänt om Niall inte hade dykt upp? Skulle Oscar faktiskt lyckats? Jag kollade på honom. Han var helkoncentrerad på filmen medans han åt ur glassen. "Niall?" sa jag. Han vände sitt fokus mot mig. "Yeah?" sa han. "I'm glad we're okay", sa jag. Han log. "Me too".

 

Killarnas nya skiva som precis kommit ut dunkade i mitt rum. Jag satt vid mitt skrivbord och tecknade manga. Jag kunde rita ganska bra, fast jag gillade inte att erkänna det. Jag hade alltid lärt mig låtar snabbt, så nu satt jag redan och sjöng med i refrängerna. Varenda gång jag hörde Liams röst fylldes jag av en värme. Vi hade varit tillsammans i precis en månad igår och vi hade firat och haft det mysigt. December var snart här och det kändes ganska okej ändå. Det var mysigt att ha en pojkvän under vintern som man kunde gosa med och titta på filmer med och dricka varm choklad och allt det där. Annars blev man näst intill deprimerad när det var kallt och inget hände. Ett nytt sms ploppade upp på min iPhone. Det var ett under att den var laddad eftersom jag vanligtvis aldrig laddade den. I miss you xx stod det från Liam. Jag log och skrev med snabba fingrar ett svar. I miss you more, I was just thinking about you xxx svarade jag och klickade glatt på 'send'. Liam och jag var ett sådant där äckligt gulligt par som fick dig att bara vilja spy. 

Det lät som om någon kastade något mot fönstret. Jag rynkade på ögonbrynen och kollade ut från min stol. Äh, det var säkert inget, tänkte jag och fortsatte skissa på min människa som jag ritade. Allt var bra just nu. Sandra hade förlåtit mig. Julia hade sagt att hon också skulle säga förlåt men det hade hon inte gjort än. Det hade irriterat mig så nu var jag också sur på henne. Hon hade åkt tillbaka till Sverige nu så vitt jag visste. Ett nytt sms uppenbarade sig på min skärm. I was thinking about you too. I love you soooo much. I'm the luckiest boy on the planet xxx hade han skrivit. Jag blev glad. Liam var verkligen den gulligaste. Jag svarade lika gulligt tillbaka. Återigen lät det som om någon kastade något på mitt fönster. Jag suckade och reste mig upp från stolen och öppnade fönstret. Nedanför såg jag ett välbekant ansikte. Jag granskade honom för några sekunder. "Hi Felicia!", ropade han. Massor av tankar och minnen började spridas i mitt huvud av den rösten. James.

---

Sådär ja! Hoppas ni gillade delen, kommenteeera!! :D

 

 

 "Ska du vara arg eller orolig för henne?" frågade jag. "Jag vet inte. Jag känner mig sviken men samtidigt har jag en känsla av att det kanske är som Niall och Liam säger. Att vi är själviska", sa Julia. Vi båda kollade upp i taket. Ja, kanske. Kanske var vi usla vänner. Men att berätta allt för någon och sedan bli undanhålld en stor del av dennes liv känns inte kul. Och hur många gånger hade jag inte haft moments med Zayn? När vi hade skrattat och haft kul och mysigt och allt. Och hela tiden älskade han min bästa vän. Det var konstigt. Och obekvämt när jag tänkte på det. Om de hade varit öppna med det skulle det inte varit det. För det skulle blivit som min och Nialls relation. Bästa vänner i vått och torrt även om han var min bästa väns pojkvän. Men det hela var konstigt och jobbigt och det kändes som jag hade missat en stor del av Sandras liv. Som om jag inte helt och hållet varit en del av det som pågick. Och jag ogillade det. Starkt.

 

 

 

 

 

" These are sooo good! " sa Louis medan han kastade i sig chips efter chips. Vi hade köpt en ny sort som vi inte hade ätit förut. Den var gudomligt god, helt underbar. " I knooow they're so good that I'm gonna go craaaazy! " sa jag halvt oseriöst. Men seriöst, de här chipsen var så goda. Det stod inte riktigt vad smaken var, jag kunde inte riktigt sätta fingret på det heller. Smaken var obeskrivlig. "They're so good that if I would pay 200 dollars for one bag! " sa han och fortsatte. Jag gav honom en blick som för att säga, ' utmanar du mig? '. Han nickade sakta. " They're soo good that if someone vomited on them then pooped on them AND then poured a hell of a lot sugar on them, I WOULD STILL EAT THEM!" sa han och gav mig en intensiv blick med överdrivet uppspärrade ögon. Plötsligt fick jag en bild i huvudet av det. Det fick mig att vilja spy, men jag var tvungen att komma på någon sorts come back. " Ummm well...  They're so good that if they were a girl I would definitely marry them!" sa jag även om jag visste att det var den värsta come backen ever. " HAHAHAHA that's what you came up with? Really, I thought better of you Niall." sa han och garvade as högt " And by the way you've already got Julia so you don't need another girlfriend do you? " sa han när han lugnat ner sig lite. Jag visste att han inte sa det seriöst men sedan blev det lite tyst. Det var inte direkt så att vi hade bråkat, nej inte alls. Men jag tyckte att det hon gjorde var fel och orättvist mot Sandra. " Well right about Julia she's in Sweden. About now " sa Louis och kollade på klockan. " What is she doing there? " sa jag och försökte verka oberörd. " It's nothing special really she told me that she was just going there to get some of the stuff she left there. Though we won't meet her for a couple of days " förklarade han med munnen full av ' himmelska chips'.  Det kändes lite tomt , det var inte så långt dit men jag kände redan saknaden av henne. Vi hade precis blivit tillsammans och nu kan jag inte träffa henne på ett tag. Inte få känna hennes armar runt mig, inte heller hennes mjuka läppar mot mina. " Niall? ". Louis väckte mig ur mina tankar. " Oh, but it's only a couple of days, so it's not like it's that big of a deal " ljög jag. " Well yeah right. " fnös han och sedan fortsatte vi snacka om chipsen. Men jag hade fortfarande hennes ansikte i mitt huvud jag ville vara med henne just nu.

 

 

 

Hon behövde oss. Jag hade fått tid på mig att tänka över det och jag hade fel. Eller kanske inte helt, att ha fel var något jag inte skulle erkänna. Men vi var också dåliga vänner, okej hon borde berättat. Men vi borde ha märkt från början och då kanske hon inte skulle haft en unge i sin mage just nu. Men det var ingenting jag kunde göra åt det nu, det enda jag kunde göra nu var att vara där för henne och hjälpa henne igenom det här. Som förväntat gick hon ut från SO lektionen som vanligt. Det var kanske lite weird att jag memoriserade hennes schema men det är bra att veta. Hon gick mot toaletterna och jag gick efter hennes i en långsam rytmisk takt. När jag kom in några sekunder efter henne så såg jag några fötter under en av dörrarna till toaletterna. " Sandra? " frågade jag ut i tomma luften bara för att kolla att det verkligen var hon i båset. " Felicia? " sa hon frågande. " Ah, och innan du säger något annat, eller till och med rusar ut härifrån för att jag var en så dåligt vän vill jag att du ska lyssna. Först och främst vill jag be så mycket om ursäkt jag har varit hemsk. Men vi brukar berätta absolut allt till varandra, dessutom fick jag höra allt det här av Julia och inte dig. Det sårade mig verkligen, för jag trodde du kunde lita på mig tillräckligt mycket för att du skulle kunna berätta sånt här. Du borde berättat för oss första dagen det hände så skulle vi hjälpt dig som vi alltid brukar göra med varandra. Men i alla fall, skulle du kunna tänka dig att förlåta en ful, wierd och dålig vän som mig? " sa jag bedjande, samtidigt så tryckte jag mig i princip emot toalett dörren. Det blev tyst en liten stund. " Felicia jag kommer alltid att älska dig, du kommer alltid vara en av mina allra bästa vänner som jag kan snacka om allt med. Såklart jag förlåter dig, men jag gjorde också fel. Jag borde berättat från början, för om ni skulle hållit något så stort ifrån mig så skulle jag bli av besviken också, så jag förstår " sa hon och utan att märka det så hade jag börjat le ett stort apliknande leende. Jag öppnade låset till toaletten ( det var ett jätte enkelt lås att öppna. När vi var mindre så brukade några bryta sig in i toaletterna och ta kort på de som satt där inne ) och kastade mig över henne. " JAG ÄLSKAR DIG! " skrek jag ut lyckligt. " Varför kramar du inte mig tillbaka? " sa jag när jag endast kunde känna en awkward klapp på min rygg. " Ehum, Felicia ... kan vi kanske kramas lite senare " sa hon och harklade sig. Jag släppte taget om henne och kollade mot henne frågande. Det var inte förens då jag insåg att hon satt på toa och utförde sina... behov. Jag blev as generad. " Hehehe förlåt jag, ehum, insåg inte. Jag , hrrm väntar untanför. " Okej " sa hon och log lika generat mot mig.

 

Vi gick ut ur toaletten medan Sandra var i full fart med att berätta om när hon var hemma hos Zayn, om hennes famiilj,. Alltså om allt som jag missar, även lite detaljer om saker som hänt innan. Plötsligt kom en tjej upp till oss, jag tror att jag kände igen henne. Men hennes namn kunde jag definitivt inte. " Sandra you missed the English lesson. Where were you? " sa hon och lutade huvudet på sne. " I had to do something important so I skipped " sa hon och gav mig en varm blick. "This is Ebba, she has been with me through out all of this " sa hon och log. "Hi, I'm Felicia " sa jag och log mot henne. " Felicia.... Felicia... Your the girl that was cheating with that One direction guy , James told me about it " sa hon som om hon kommit på värsta upptäckten. " Jupp, that's me " sa jag lite tyst. " How do you know him? " lade jag till. " I'm a good friend of his " sa hon kort och kollade nonchalant mot mig. Det irriterade mig lite. " Oh, then you probably know that he's a real duchebag. He's not really someone you want to hang around. " jag och lyfte på ena ögonbrynet lite. " When he told me about Everything he said that your a whore. I kind of believed him and who knows how many other guys you've slept with. I Think that it's you who aren't any fun to hang around. I kind of get why he hates you so much " sa hon bitchigt. Mina blodådror började koka direkt. Kallade den där lilla fula skit ungen mig just hora? Vem tror hon att hon är, hon känner inte mig? Så vad gav henne rätt att döma mig! " Ehum I'm not a whore and if you ever say that again, then we're gonna have a problem." sa jag kallt och gav henne en rejält ilsken blick. " Well whatever I'm gonna go to the next lesson. See you later Sandra! " sa hon och vände på klacken och gick därifrån. " Yeah whatever " sa jag betydligt tystare men lika argt. Jag hade velat kasta mig över henne, men jag vet att jag faktiskt gjorde fel och det var det enda som stoppade mig. Varför hade Sandra blivit vän med en sån bitch? Ännu en gång så kunde jag ångra djupt att jag varit en dålig vän. Men vad som har hänt har hänt och det kunde jag inte göra något åt. Hur mycket jag än ville.

_______________________________________________________________________________

Känns weird att skriva igen men nu är jag tillbaka i alla fall. Det här är min första del på länge så KOMMENTERA! Älskar er :3