Previously on More than perfect:
Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.
_________________________________________________________________________________

Vi alla satt i väntrummet, något vi hade gjort i dagar. Julia var i rummet med Niall, medan jag, Zayn, Louis, Eleanor, Sandra, Harry, Felicia och James väntade. Cara var tvungen att gå, och Liam visste inte om det. I hans situation skulle han nog inte klara nyheten. Men vi hade väntat här för alla ville vara när Niall vakna. Om han någonsin skulle göra det. När jag först träffade Niall blev han en bra vän. Han och Sandra var här för mig när inget ville gå min väg. Sen jag träffade Sandra för första gången hade jag lärt känna nästan alla hennes vänner. Och nu var många mina också. Men det bara en som jag hade lärt mig hata som nästan ingen annan - Felicia.
Felicia satt lutad mot den långa bänken med bena på Zayns knä. Medan ritade Louis på Felicias bandage runt armen. Hon mådde bättre nu, och fick nu gå runt i sjukhuset. Men hon fick än inte lämna sjukhuset, om hennes hjärnskakning skulle bli värre. Vi alla satt i tystnad tills en lång suck kom från henne. ''I can't stand this! We've been sitting here for days! When is he going to be okay?!'', klagade hon. Jag suckade irrieterat. Kunde hon aldrig stanna tyst? ''Is that everything you do, complain?'', sa jag irriterat. James kollade på mig. ''Don't start anything now Ebba'', sa han. Jag kollade irriterat på honom. ''I'm not starting anything'', sa jag. Felicia vände blicken mot mig. ''Excuse me?'', sa hon med en arg blick. ''Niall is dying and you think you're having it tougher than him'', sa jag. Hon tog ner fötterna från Zayns knä och uppmärksamheten var nu på oss. ''I don't get why you're here. Niall doesn't like you anyway'', sa Felicia irriterat. Jag ville bara slå till henne. Jag mötte Sandras blick som bad mig att sluta. Men inte än. ''Niall is my friend. Unlike you, I'm acting like one'', sa jag. Hon höjde sina ögonbryn, skrattade ett falskt skratt. ''I'm not the one that everybody hates. That bitch everyone talks about. The one every guy says he fucked. You are'', sa hon självsäkert. Jag klämde till min knytnäve och ställde mig upp. ''Shut up'', sa jag för att kontrollera min ilska. ''Stop Felicia, this is not you'', sa Eleanor. Felicia vände blicken mot Eleanor. ''Don't tell me what to do'', sa Felicia. Hon ställde sig upp. Hon vände nu blicken mot mig. ''And I'm not the one with a fucked up family, and a drunk messed up mum'', fortsatte hon. Min ilska gick upp tio gånger så snabbare. Hon hade gått för långt. Ingen snackar skit om min familj. ''Felicia stop'', sa Zayn. ''I mean, where did you even come from?'', sa Felicia. Jag kollade argt på henne. ''From that door, which one I'm gonna kick you're ass to'', sa jag argt och tog en sats. Båda var redo att slå till varandra. Men innan jag hade kunnat komma tillräckligt nära henne för att ge henne en snyting så hoppade Sandra mellan oss. ''ARE YOU CRAZY?! ARE YOU SERIOUSLY GONNA HIT EACH OTHER IN A HOSPITAL?! PEOPLE DIE HERE, PEOPLE COME TO THIS WORLD IN THIS BUILDING. THE FIRST THING THEY'RE GONNA HEAR ARE NOT YOUR UNPLEASANT FIGHT-'', skrek hon men stannade av Louis kommentar. ''Yeah not to the crazy lady either'', sa Louis och de andra skrattade. Sandra skakade på huvudet. ''Shut up Lou'', sa hon och himlade med ögonen. Hon vände blicken till oss och pekade på oss båda. ''NOW YOU TWO, get out. I want you to sort things out! For 2 years I have been in the middle of this crap! So you're gonna be friends from now on!'', fortsatte Sandra. ''NO WAY!'', skrek vi båda i kör. Våra blickar möttes och vi båda himlade med ögonen. De andra verkade tycka det här var jätte kul, alla med händerna om munnen för att inte skratta högt. ''Yes you are!'', sa Sandra med en helt ton. ''You both are my best friends and I love you. But you can't keep doing this!'', sa hon. Hon vände sig till Felicia. ''Felicia, what you said to Ebba was awful. You wouldn't accept if someone said anything bad about you're family either'', sa hon. Hennes blick vändes till min. ''And you started it Ebba. You don't have to make comments, that's how a fight start'', fortsatte hon. Jag la armarna i kors och kollade ner. ''Whatever'', mumlade jag. ''Now go out! Don't come in until everything is worked out'', sa Sandra. Felicia skakade på huvudet. ''I'm not gonna sort it out-'', sa hon men avbröts. ''Yes you are! Now go!'', skrek Sandra. Vi båda suckade innan vi vände oss och började gå mot hissen. Bakom hörde vi de andra skratta. ''Wow, you're gonna be a tough mum Sandra'', sa Harry bakom oss. ''OH SHUT UP HARRY!'', hörde vi Sandra säga surt innan vi hörde det sista från korridoren - Harrys tjejskrik.

Vi hade gått ut i sjukhusets park och satt oss på en bänk. Vi var omringade av buskar fyllda med blommor, stora gröna buskar som var formade som rektanglar, och väldigt grönt gräs. De enda som hördes var ljudet av luften som körde omkring, fåglar som kvittrade och bilar som körde förbi det stora sjukhuset. En tystnad var där som hon verkligen inte skulle avbryta. Men jag tänkte inte sitta här en minut till, slösa min tid på henne. ''I'm doing this for Sandra. That's the only reason why I'm doing this'', sa jag. Hon kollade på mig och nickade. ''Me too'', sa hon. Vi satt tyst och jag skruvade på munnen. Felicia började trumma på låren. Efter en stud blev det irriterande och jag kollade på henne. Hon fortsatte och efter någon minut kunde jag inte låta bli att sucka. ''Can you stop that please?! It's annoying'', sa jag irriterat. Hon kollade surt på mig och öppnade munnen för att tala. ''Excuse me, but I didn't sign up for this shit. I didn't sign up for wasting my time on you'', sa hon argt. ''Do you really think I want to sit here with you? Trust me, it's the last thing on my want to do list'', sa jag med en arg blick. Hon ställde sig upp kvickt, kollade ner på mig. ''You know, you were the one who started this! You were the one, 2 years ago who said that rude comment about me and James!'', sa hon argt. ''I said it because you deserved it!'', skrek jag. Folk som gick förbi kollade på mig men jag brydde mig inte. Jag var för sur för att bry mig det minsta lilla. ''Then why did I deserve it?!'', sa hon argt. Jag klämde min knytnäve och kollade henne rakt in i ögonen. ''BECAUSE YOU BROKE JAMES HEART'', skrek jag. Jag släppte det hårda greppet och slöt mina ögon. Felicia dumpade bara honom. Hon förtjänar inte honom. Han förtjänar en tjej som bryr sig om honom, som alltid kommer stå vid hans sida vad som än händer. Och det är inte hon. ''WHY DO YOU EVEN CARE? You are the one who says James is annoying!'', skrek hon. Hon stannade och kollade ner. Ett självbelåtet leende spred sig på hennes läppar. Hon kollade självsäkert på mig. ''You like him do you?'', sa hon och höjde ögonbrynen. Jag kollade ner, klämde mitt lår hårt med handen. ''Oh my god you dooo!'', sa hon och började skratta. Jag skakade långsamt på huvudet. ''That's not true..'', klämde jag ut.

''You're so pathetic Ebba'', sa hon.

 

Jag såg James springa bakom henne och han kom fram till oss med en orolig blick. Han tog tag i Felicias axlar. ''Are you seriously fighting again?! We could hear you scream from the waiting room! I thought Sandra was clear about you solving this?!'', sa James. Jag kollade på honom och lyfte upp handen. ''It's her James, I can't stand her!'', sa jag, i hopp om att få något stöd. Han gav mig en blick. Inte ett leende, inte något tecken på hjälp. En irriterad, arg blick. ''Ebba, YOU were the one who started everthing! YOU start every single fight. You're just a hopeless bitch looking for attention'', sa irriterat. Orden slängdes till mig, sved i hjärtat. Hur kunde han säga så? Hur kunde han bara slänga ut de orden? Jag var där för honom när Felicia inte var det. Jag var där när hon flög till LA. När de gjorde slut, hur deprimerad han var. ''How could you say that?! YOU SAID YOU LIKED ME. THAT NIGHT, THAT NIGHT WHEN YOU WERE LONELY. WHEN FELICIA FLEW TO LA. WE HAD SEX YOU BASTARD'', skrek jag. Så högt att mina lungor sved. Men det var inte ens i närheten hur mitt hjärta gjorde ont. ''WHAT?! YOU DID WHAT?!'', skrek Felicia. Men mer kunde jag inte höra. De enda jag kunde höra var orden i min hjärna. När hon var i LA, var han ensam. Jag trodde han gillade mig då. Jag lät honom ha mig, och den natten var den bästa natten i mitt liv. Jag gillade honom. Jag gillar honom fortfarande. Men jag antar att det bara var en lögn. Att han bara utnyttjade mig. Att jag bara var ett ligg. Så kanske jag är en hora. Kanske jag är en hora som låter killar utnyttja mig. Och jag antar att jag kommer stanna så. För jag är ingenting. Och så kommer jag stanna.

 

Felicias perspektiv:

 

Jag gick med snabba steg, snabbt därifrån. Jag kunde inte stanna en sekund till med den där horan. Och inte med han heller. Han försökte gå bredvid mig, och försökte hålla sig i min takt. ''Felicia'', sa han. Jag ignorerade honom. ''Felicia please!'', sa han gällt. ''DON'T TALK TO ME'', skrek jag. ''Felicia please, you have to listen to me!'', försökte han igen. Jag stannade snabbt, så snabbt så han var tvungen att hitta sin balans. ''THEN TELL ME?! TELL ME THE FUCKING TRUTH! TELL ME HOW YOU DIDN'T FUCK THAT WHORE, THAT WHAT SHE SAID WAS A LIE. THAT SHE'S JUST LYING'', skrek jag. Han kollade på mig med öppen mun, försökte få ut något. Men jag tänkte inte stå där en sekund till. ''I thought so'', sa jag argt. Jag gick i samma takt igen. ''FELICIA, please you have to listen to me!'', sa han och tog tag i min arm. Jag stannade och stirrade argt in i hans ögon. ''DON'T. TOUCH. ME'', skrek jag. ''She didn't mean anything! I DON'T LOVE HER, I LOVE YOU'', skrek han. ''YOUR LOVE DOESN'T MEAN ANYTHING TO ME ANYMORE'', skrek jag. Hur kunde han göra såhär mot mig? Hans lögner äcklade mig. Hans blick förändrades plötsligt. Och jag insåg då att han inte var kvar för sweet talk. ''You don't have the right to say anything, YOU SLEPT WITH LIAM'', skrek han. Jag klämde mina knytnävar, försökte inte slå till honom. Hur vågade han säga det där? Hur vågade han slänga det i mitt ansikte?! ''I WAS DRUNK. I DIDN'T CONTROL MY OWN BODY, DON'T YOU GET THAT?! YOU KISSED THAT LESLIE GIRL ON PURPOSE. YOU SLEPT WITH EBBA SOBER'', skrek jag. Jag andades ut, kände mig andfådd. Mitt hjärta dunkade så snabbt. Än en gång förändrades han blick. Han kollade sorgligt på mig. ''I'm a jerk, i know! Please forgive me. I love you! I love you so much. I don't want to lose you. Not again'', sa han plötsligt lugnt. Som om man hade spolat hela bråket så var mitt arga uttryck borta. Istället kollade jag sorgligt på honom. Det var först nu jag insåg att tårar rann ner på mina kinder. Istället för arg, var jag krossad. Jag trodde James aldrig skulle göra såhär. Han var den killen som aldrig ville ha någon annan än mig. Och en gång i tiden var jag likadan. Men det var ett misstag. Det var ett misstag att någonsin lämna Liam för James. Allt var bara ett stort misstag. Han kollade på mig, torkade bort mina tårar. Men så fort han hade torkat bort en tår, kom det en ny. Det var över. Allt var över. Och plötsligt var allt lugnt. Människorna framför entren var borta. Bilarna körde inte förbi sjukhuset längre. Fåglarna kvittrade inte längre. Luften svepte sig inte förbi längre. Det var stilla. Nästan som om världen väntade på vad som skulle komma näst. Han kollade på mig, med sin hand som smekte min kind. Öppnade sin mun sakta för att tala.

''Do you still love me? If you do, then this is not worth ending our love for. I love you baby. It has always been us'', sa han. Men det var inte sant. Det sista han sa var en lögn. Och jag förstår det nu. Jag förstår vad mitt hjärta egentligen känner. Mina tårar hade slutat rinna, och jag kollade upp mot honom. Jag skakade på huvudet. ''You see, that's where you're wrong. It hasn't been us. It hasn't always been me and you. It has always been me and him. I know that now. And I think you know it too'', sa jag. Tårar rann ner på hans kinder. Han skakade huvudet. ''So it's over? Everything we been through is gone?'', sa han. Jag kollade upp mot hans fina ögon. Hans fina ögon jag såg så mycket kärlek i. ''I don't know James. I don't know'', sa jag tomt. Om det var en film så skulle kameran sakta glida bort, mot himlen och längre bort från oss. Tittarna skulle inte veta om vad som skulle komma näst. Det visste inte jag heller. Men så lite jag visste jag, att allt det här snart skulle vara historia.

 

 

Efter att ha lagt några mynt i maskinen hälldes det kaffe i de två plastmuggarna jag hade lagt nedan. Jag såg doktor Brown och tog tag i muggarna snabbt.''Dr. Brown!'', ropade jag. Han stannade och log lite. Han hade ett mulligt ansikte och var inte värst så lång. Från hans bruna hår kunde man se hur gråa hårstrån hade börjat sprida sig. Han hade ett vänligt ansikte, som en farbror. ''Mrs. Wahlgren''. Jag log lite och höll de varma muggarna där ångan simmade längst ytan. ''Is he going to be okay?'', frågade jag. Han kollade osäkert på mig. En blick jag kände igen. Som om han tyckte synd om mig. Men jag ville ha ett svar. ''Doctor?'', frågade jag. Han la sin hand på min arm. Mina ögon blev blöta och jag höll inne tårarna. Inte här, inte just nu. Men minen från hans ansikte talade om att han inte hade bra nyheter. ''It's an impossible question Mrs. Wahlgr-'', sa han men jag avbröt honom. Han ville inte berätta sanningen, jag kände det på mig. ''Please doctor. Tell me the truth'', sa jag med tårarna som sakta rullade ner på mina kinder. Han pressade ihop sina läppar. ''We are not 100% sure'', sa han. Jag tog ett djupt andetag, innan jag pressade mina läppar hårt mot varann. Jag ville höra honom säga att han skulle bli okej. Att Niall skulle åka hem med mig. Att vi skulle kunna ta hand om vårat barn tillsammans, gifta oss när vi blev äldre och leva tillsammans tills döden slog oss. Han berättade Nialls skador, berättade hur allvarliga de var. Allt jag hörde var dåliga saker men jag fick inget positivt svar från honom. Tårarna rann sakta ner på mina kinder. Det var som tusen knivar högg mig samtidigt i min mage. ''Is there any chances... he will make it?'', frågade jag sakta. Jag kände hur värmen från plastmuggarna brände mina händer. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om smärtan. De enda jag brydde mig om var Niall. ''He's very weak..'', sa han försiktigt. Jag nickade, bet min läpp hårt. ''What do you think doctor? Don't lie'', sa jag och försökte klämma ut ett leende. Men det gick inte. Det gick inte att ens vrida på mungipan. Och då sa han det. Det jag hade varit för rädd att höra. Orden jag inte vågade uttala. Meningen som fick mitt hjärta att sjunka ner till botten. ''I think.. I think that he most likely won't survive''. Mina tårar rann snabbare än någonsin. Jag skulle förlora Niall. Han kunde bara inte säga att det var det som skulle hända. Men jag förstod, genom hans ögon.. Jag skulle förlora min Niall.