___________________________________________________________________________

Jag vet att ni inte har kommenterat tillräckligt, men jag är generös under påsken :)

 

 

---

Jag vaknade av det välbekanta sjungandet på morgonen. Jag öppnade ögonen och log mot mina föräldrar och min syster. Clara, min syrra, kastade sig på sängen direkt och slängde några presenter över mig. "Tack för att du slänger allt på mig", sa jag. "Som alltid", sa hon och log ironiskt. "Grattis!", sa min mamma på sitt överentusiastiska sätt. Men både hon och pappa såg gladare ut en någonsin. De frågade mig de vanliga frågorna, hur känns det, är det kul, har du sovit gott. Precis som vanligt. "Öppna dina presenter nu!", sa pappa glatt. Det var 5 presenter, tre större och två stycken lite mindre. Och även ett kuvert. "Öppna kuvertet sist!", sa mamma leende. "Öppna min först! Jag köpte den faktiskt helt själv. Du kommer älska den", sa Clara och log. I hennes paket hittade jag en jätte gullig sommarklänning. "Tack Clara", sa jag och kramade henne. I de övriga hittade jag en ny dator, ett par stora pärlörhängen, vilket jag alltid använder vanligtvis, fast dessa var äkta medans mina gamla var oäkta, ett par nya converse med amerikanska flaggan, ett par hollisterjeans samt ett presentkort. Typiska presenter för tonåringar i min ålder. "Tack så mycket, jag älskar dem", sa jag och kramade om alla i min familj. Pappa la ner presentpappret i en påse och mamma tittade nu glatt på mig. "Öppna kuvertet nu!", sa hon. Jag tittade från mamma till pappa till Clara. Den enda som inte såg allt för glad ut var Clara och jag öppnade försiktigt kuvertet. Jag drog ut en flygbiljett till Sverige. "Åh, ska vi till mormor och morfar eller farmor och farfar?" sa jag leende. "Nej", sa mamma och pappa och kollade hemlighetsfullt på varandra. "Vi ska flytta tillbaka till Sverige!", sa pappa entusiastiskt. Mitt leende försvann direkt. "Jag har fått ett bättre jobb där igen, och alla trivs väl bättre i deras hemland?" sa mamma glatt. Nej. Nej. Nej. Ordet ekade i mitt huvud.  Jag tittade upp på mina föräldar med en blick som jag aldrig gett dem förut. Hur kunde de?

---

Har suttit i evigheter med den här delen känns det som! Så, vad tycker ni? Vad tror ni kommer hända? Hoppas ni gillar den, KOMMENTERA MINST 5 KOMMENTARER! 

och btw tack för alla tidigare kommentarer, we löööve you♥♥

________________________________________________________________________________

 

 

Jag, Julia och Felicia satt hemma hos Julia invirad i filtar med varsin kopp med varm choklad. Det var länge sen som vi hade haft en chill dag tillsammans alla tre då vi bara satt och snackade och garvade tillsammans.

" Har ni hört Taylor Lautner har gjort slut med sin flickvän! " utbrast Julia och visade artikel i en skvaller tidning som hon satt och läste fokuserat. " Taylor Lautner och hans nya flickvän har redan gjort slut efter 2 veckor av dejtande. En källa säger att det var flickvännen som gjort slut med Taylor pågrund av hat. " läste Julia högt. hon högt. " Är tjejen helt dum eller?  Det spelar ingen roll hur mycket hat man får. Om det var för Taylor skulle jag hoppa av en klippa. Han är bara för het för hans eget bästa. Det är inte hans fel att han föddes snygg och blir stalkad av tjejer " sa Felicia och lutade sig mot Julia så att hon kunde läsa resten av artikeln. " Sant, han är as het. He can rape me anytime " instämde jag och gjorde ett pedosmile mot de båda. De garvade och besvarade mig med varsin asful min.Vi alla skrattade i kramper . " I'M THE MASTER OF PEDOSMILES " ropade Felicia, som tur var så var Julias föräldrar inte hemma idag. " NEH VI ALLA VET ATT DEN SOM GÖR FULASTE MINERNA ÄR JAG " ropade jag ännu högre. Felicias ansikte var ovanligt böjbart. Det kunde vrida sig hur som helst så hon kunde enkelt göra en ultimate ugly face. Men mina miner kunde definitivt mäta sig med hennes. " Jaja. ni är båda fula jag vet. Men alla märker ju att JAG är den vackra här " sa Julia och gjorde ännu en ful min. Vi alla fortsatte garva tills vi inte hade någon som helst energi kvar. Vi satt alla ihop sjunkna på soffan tysta tills Julia avbröt tystnaden. " Så Felicia vad har du gjort sen du kommit till London då? " sa hon medan hon kollade ner på Felicia som låg på hennes mage som en kudde. " Tjaa jag har ju legat hemma för det mesta, umgåtts med min familj och såå. Jo jag har ju snackat med James. Det är helt över nu, jag fattar inte att jag var tillsammans med den duchebagen. Men i alla falla så är det så mycket skönare att slippa den skit högen nu. Men sen träffade jag ju Danielle i stan och hon berättade om deras break up. ÅÅÅH, jag hatar att jag är orsaken till att de gjorde slut. Jag blev verkligen as förvånad när jag såg att hon var tillbaka i London. " sa hon frustrerad och satte sig upp i skräddar position. " Så vad ska du göra åt hela Liam grejen? Ska du snacka med honom och reda ut allting eller? " sa jag och lyfte mig kopp från bordet och tog en klunk. Så himmelskt gott, jag tackar gud att han skapade varm choklad. Vi hade tidigare köpt mini marsmellows och grädde som vila i. Det var så gott att jag kunde dö, eller ah såklart inte bokstavligen. " Jo jag tror jag ska låta det vara ett tag. Jag vill inte göra saker värre och plus klarar jag nog bara inte av att ta itu med det just nu. Jag är bara så osäker på hela grejen. " sa hon och kollade osäkert mot oss. " Det är bra, bara du inte ignorera hela grejen . ju längre du väntar ju värre blir det och det vet du. Kom bara ihåg det, men jag förstår att du inte kan fixa allt nu men bara strunta inte i situationen. " sa hon och kollade på Felicia med ett klokt ansiktsuttryck. Det fick mig att tänka på hela Zayn grejen. Det var exakt så de hade sagt till mig om jag hade berättat. Fast kanske hade de skrikigt på mig eftersom jag inte hade berättat om det från början. Jag ångrar lite att jag inte gjort det så jag kunde ha haft någon att snacka med om saken. Men just nu var det bara bättre att låtsas som ingenting. Felicia satte däremot huvudet på spiken direkt. " Har du några problem du vill dela med dig av? Jag vet att Julia har det mest perfekta livet ever men Niall just nu. " sa hon och log mot mig medan hon gav Julia liten I hate you but I still love you bllick. Samtidigt så knackade det på dörren. " COME IN! " ropade Julia högt.  Dörren öppnades och stängdes sedan hörde man Nialls röst eka i huset. " Where are you babe? " "Upstairs " svarade hon kort och väntade tills Niall kom upp springandes för trappen." Hello everybody " hälsade han och gick sedan fram till Julia och kysste hennes.... länge. Jag kunde inte hålla mig från att utbrista " euw ". Det hade varit något jag gjort sedan jag varit liten. Det var för att jag skämdes över sånt där, speciellt vid romantiska scener i filmer, det gjorde mig väldigt generad. " So where were we?" frågade Julia även om jag hoppats att de skulle glömt vad vi pratade om innan. " I was just gonna tell you that I actually don't have any problems " sa jag och kollade leende på alla som tydligen inte märkt att jag ljög. För något var fel, väldigt fel.

 

 

Jag och Niall stod vid dörren och hade precis sagt hejdå till Felicia och Julia. Han vände sig om mot mig och kysste mig, drog upp mig för trappen så vi kunde sätta oss i soffan igen. Sedan kollade han halvt allvarligt mot mig. " So... what do you want for your birthday? And don't say nothing because we all know that there's something we all want. Plus want to get you something you'll really like! " sa han gulligt mot mig. Jag kunde stirra på honom i flera år utan att tröttna. Han var för underbar och perfekt. " Well I'm not really sure, you can buy me anything really. If it's from you anything's special " sa jag lutade mig fram så jag kunde kyssa honom. " Does that mean that you won't tell me what you want..? " sa han larvigt och log. " Hahaha no I won't tell you. Because all I want is youuuu. " ropade jag högt i huset. Jag tog upp första bästa kudden och kastade den i hans ansikte. " Oh no, did you just declare war? I don't really think that was a great desicion. " sa han utmanande . " You bet that was a declaration of war and you know what? I'm a pro att pillow fights so I have nothing to fear " sa jag med en ful röst medan jag kastade ännu en kudde på honom. Sedan bröt kuddkriget ut , kuddarna flög över rummet härs och tvärs. Sedan brottade han ner mig på golvet och sa " You see? I won this fight easly "  " I won the pillow fight, you won the who can wrestle down who fight. " sa jag och log ett lekfullt leende. " I won't stop if you don't tell me that I won! " sa han envis och log. " Won't stop what? Sitting on me? " sa jag och då började han kittla mig. Jag skrattade och skrattade fast jag ville inte ge upp. Men till slut hade jag skrattat så mycket att jag fick ont i käkarna. " OKAY STOP, STOP! NIALL YOU ARE THE BEST OKAY? YOU WON THE PILLOW FIGHT. " skrek jag mellan skratt attackerna. " I told you right? " sa han och skrattade. Han sträckte fram handen mot mig och hjälpte mig upp.  Jag la mina händer runt hans axlar och drog in honom i en kyss. " I love you Niall " viskade jag i hans öra.  " I love you more " viskade han tillbaka. Vad skulle jag göra utan den här underbara människan i mitt liv. 

 

 Felicias perspektiv:

 

Det var ungefär en timme sen jag kommit hem från Julia. Direkt hade jag satt mig vid min data och kollat på en av mina favorit serier Vampire Diaries. Mitt i episoden då det var som mest spännande hör jag en irriterande röst nerifrån. " FELICIA TÖM DISKMASKINEN " skrek min mamma. " Omg "klagade jag och drog av mig mina hörlurar och hasade mig ner för trappan. " Jag kommer mamma " sa jag när jag gått ner för ungefär halva trappen. Kunde hon inte bara göra det själv det är inte så jobbigt att tömma en jäkla diskmaskin. Men såklart älskar hon att störa mig. Men under alla år hade jag lärt mig att man inte skulle tjafsa emot när det gällde mamma. Men ibland var det lite svårt att hålla käften för mig. " Felicia ? Har du ätit min choklad? " skrek hon argt. Seriöst igen? tänkte jag och gick in i köket där hon stod med ett tomt choklad papper i handen. " Förlåt då, men jag var sötsugen! " sa jag irriterat. " Köp egen choklad då " sa hon och började bli argare och argare. Jag gick ut på vår ute plats och försökte lugna ner mig själv. Jag drog fram ett paket med cigaretter i en liten gömma jag hade bakom några statyetter som vi hade på baksidan. Där låg också en blå gullig tändare med små lila blommor på. Jag tände en cigarett och drog ett djupt bloss. Ja, jag hade börjat röka. Det lugnade mig, det kändes bara skönt. Det var inte så att jag var beroende eller något men jag rökte när jag kände mig stressad eller arg osv. Då kom mamma rusande ut efter mig på uteplatsen men hon stannade i dörröppningen när hon såg vad jag höll i. " Vad i helvete...." började hon som om hon inte riktigt fattade vad som hände. " VA FAN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED?! " skrek hon och sprang fram emot mig och ryckte cigaretten ur min hand. " Du får inte hålla på med sånt här skit? Va fan har hänt med dig Felicia du är inte så här? " sa hon och kollade på mig med en orolig men mest arg blick. " Hahahahahah, du vet ingenting om mig längre. Tror du att du känner mig eller? Inte direkt för att du bryr dig heller. Så snälla låt mig bara vara i fred och göra vad jag vill.  " Vad tror du att du är?! Så länge du bor i MITT hus så gäller mina regler! Vilket betyder ingen rökning! " skrek hon åt mig medan hon stampade fötterna i marken i frustration. " Jaha? Så då får inte du heller röka eller? För du röker väl fan fem paket om dagen! " skrek jag och gjorde en awesome comeback. " Jag röker om jag vill " sa hon och försökte låta bestämd. " Jag pallar inte med det här längre din gamla kärring " sa jag irriterat och rusade ut genom dörren, in i huset. Men hon fortsatte att springa efter mig. Det var då hon tog upp något som verkligen gick mig på nerverna. " DIN SYSTER SKULLE INTE VELAT ATT DU RÖKTE HON SKULLE VETAT BÄTTRE!! " skrek hon efter mig. Jag vände mig och kvick och kollade rasande mot henne. " Men vet du vad? Om du inte har märkt det så är hon inte här för hon är död. Jag sprang upp för trappan, in till mitt rum och stängde dörren med en hårt smäll. Jag skönk ner mot dörren medans tårar sipprade ner för mitt ansikte. Jag kände mig bara ledsen och arg.. Hur vågade hon ta upp Farida? Jag kände hur jag bara ville ta sönder något men försökte lugna mig. Sandra brukade säga till mig att jag ska lugna ner mig när jag är arg så känns det bättre. Oftast så funkade det, tack Sandra, men för stunden kände jag bara hur dåligt jag mådde. Över inte bara det här utan allt som jag gjort. Det var bara överdrivet deprimerad.   

________________________________________________________________________ 

Jag ber om ursäkt för att delen kom idag istället för igår men jag var verkligen as trött så jag hoppas att ni gillar delen. Julia skriver också idag som vanligt. Kommentera!!!

 

Vi stog fortfarande vid sidan av gatan men båda Range Rover:na slarvigt parkerade. Det var hon som var anledningen varför den här resan slutade såhär. Hon, Sandra. Hon är helt försvunnen. Och att veta att vad som helst kan ha hänt henne gör ganska ont. Klockan var elva på kvällen. Hon försvann för mer än en dag sen. Hon borde vara här. Hon borde stå här, säga att att det bara är ett skämt och att ingenting är fel. Men hon är spårlöst försvunnen. ''Miss, do you want to tell me more about Sandra?'' frågade polismannen mig. Men jag kunde inte. Jag kunde inte stå där, snacka om mina bästa vän som är försvunnen. Han såg vänlig ut, en medelåldersman med mustach och en polishat mitt på huvudet. Jag bara skakade på huvudet, som om jag inte kunde få ut ett ord. ''We can help you sir'' sa Eleanor med Harry vid sidan. ''Come with me'' sa han och ledde de till polisbilen där de samtalade. Jag kunde bara se hur de båda förklara, med polismannen som nickade. Niall stog vid sin mobil, försökte desperat nå restaurangen de vart på för att se om hon kom tillbaka. Cara och Liam satt vid en stor sten på sidan av vägen där de samtalade. Cara såg helt skakad ut och Liam såg helt nere ut. Något som var ovanligt av honom. Louis satt i ena Range Rovern, bara lutade sitt huvud mot sin hand medan han kollade ner på något jag inte såg. Jag kollade mot sidan av vägen. Där satt Zayn och kollade ut. Vid ena sidan kunde man se en sån vacker utsikt över halva LA. Men inte ens det kunde muntra upp humöret som flög runt. Jag greppade extra hårt i Nialls hoody jag fått låna och gick över Zayn. Han bara satt där, kastade stenar ner över den branta stigen. Försiktigt satte jag mig ner, rädd för att ramla ner. Jag vände mig mot Zayn. Hans ansikte var uttrycktslöst. Han såg bara blek och tom ut. Tystnaden över den här platsen var konstig. Ingen hade något att säga. Ingen ville säga något. ''Zayn'' försökte jag. Han bara satt där, kollade ut över LA. Det var som om han med blicken försökte leta efter Sandra. Som om han skulle. Jag kollade ut över LA. Det var vackert. Men jag vill hem. Jag vill hem till London, där jag har min familj, Felicia, mina vänner och där jag hade Sandra. LA hade varit så spännande tills jag såg hur läskigt det faktiskt var. ''Julia, I lied to you''. Jag vände mig mot Zayn. Jag bara kollade förvirrat på honom. ''What?'' fick jag ut. Han kollade in i mina ögon. De var så sorgsfulla. ''I was there when Sandra ran away'' sa han. Han hade ljugit hela den här tiden. Varför? Vad har han för anledning? Jag bara stirrade på honom. ''Why didn't you tell me the truth?!'' sa jag argt. ''I was scared. That I was the reason why she left'' sa han. Hur arg jag än var på honom såg jag det. Han var verkligen ledsen. Och jag kunde se det. Jag satte mig nämre honom och han vände sig till mig. Men Nialls stora ärmar la jag mina armar om hans nacke. Han lutade sitt huvud mot min axel och jag mot hans. Jag kunde höra hans djupa andetag. ''I miss her so much'' mumlade han i hoodyn. Jag la min hand och klappade hans huvud som om han vore ett litet barn. ''Me too Zayn, me too''.

 

Klockan var ungefär 1 på natten och alla var helt trötta. Efter att ha letat, snackat med poliser, väntat så var alla utmattade. Julia och Zayn hade båda somnat. Vi hade kommit fram till huset och Louis parkerade bilen. Jag knäppte upp Julias bälte och gick ut från bilen. Med all min kraft lyfte jag upp henne i brudposition där hon sov. Medan Liam öppnade dörren bar jag in henne och upp för trappan. När jag hade kommit in till vårat rum la jag henne försiktigt på sängen. Med så mjuka handtag som möjligt tog jag av hennes skor och la kudden bättre under hennes huvud. Hon andades djupt medan jag la täcket om henne. Hon såg så trött ut och behövde verkligen vila. Jag kilade ut från rummet och stängde försiktigt dörren. Jag gick ner till köket där jag såg Harry och Liam stå vid bardisken. ''What a crazy night, feels so strange not having Sandra here. I'm so worried'' sa jag. ''Yeah, can't really believe it. She is always here being you know, Sandra, and suddenly she's just completly gone.. It's just hard'' sa Liam. Harry tog upp mjölkpaketet och drack upp det sista. Han var så tyst för att vara han. ''Are you alright mate?'' frågade jag. ''Yes.. No, i'm not. Don't like the thought knowing she is all alone out there. I want to be with her right now you know'' sa han. Jag nickade. ''Yeah.. Maybe some sleep would help'' sa jag. ''Yes, I think we all need it'' sa Liam. ''Did Cara left?'' frågade jag. ''Yeah, she is taking the plane back to London this morning'' sa han. ''I completly forgot we are leaving the day after tomorrow!'' sa Liam. ''Did you forget packing?'' frågade Harry. ''Yes, I think I should start right away'' sa han. ''Yeah do so'' sa jag. Samtidigt som Liam försvann från köket kom Louis. ''I'm so fucking tired'' sa jag medan jag gnuggade ögonen. ''Go to sleep mate'' sa han. ''No, I can't stop thinking about this, I'm quite sure I won't get any sleep tonight'' sa jag. ''It's soon 1:30'' sa Louis. ''I think I won't get any sleep either'' sa Harry. ''Let's drink some beer and play fifa. It should lighten up our mood a bit'' sa Louis. ''Sounds good'' sa jag. ''Zayn's sleeping?'' frågade Harry. ''Yeah like a bear. He is really exhausted after this'' sa Louis. Harry hade hämtat lite öl från kylen och vi gick mot vardagsrummet. ''I can't believe Sandra and Zayn once were together'' sa Harry. ''Yeah, it was such a long time ago'' sa Louis. ''I remember how I first met her. She was backstage with Felicia, and they served chocolate cakes in small portions. I remember how I grabbed the last one, but she was sure she grabbed it first. And then for like a half an hour we had a fight who would have the last chocolate cake. I remember I admired how much she ate'' berättade jag. Vi hade startat fifa och höll på att starta en ny match. ''The first time I met her was when I was also backstage and I was walking around shirtless. When I went passed her, she whistled. After that, we talked and I remember I thought she was really funny, and we laughed so hard about how she whistled, because it sounded really bad'' sa han med ett leende. ''Yeah she was, and is great. We will found her, won't we?'' frågade jag. ''We are traveling home the day after tomorrow. We can't just leave her here if we don't find her'' sa Louis. ''Okay, let's make a deal guys. We are not leaving LA until we find her'' sa Harry. Jag och Louis nickade. ''Okay, deal'' sa jag. Harry och Louis hade börjat köra och jag kollade på matchen uttråkad. ''Hey guys, remember how I said I don't think I will sleep tonight? Well I guess I were wrong. Goodnight!'' sa jag snabbt. Utan att de fick en chans att stoppa mig hade jag redan försvunnit från vardagsrummet, nästan springandes mot sängen.

 

Jag hörde hemtelefonen ringa högt i huset. Jag tog en titt på min väckarklocka. ''6.02''. Efter att ha kämpat mig upp från sängen hittade jag telefonen på byrålådan i hallen. Jag svarade med en nyvaken röst. ''Hey'' fick jag ut av den rostiga rösten. ''Is this were the group of people live who had a missing person, named Sandra Ibrahim?'' frågade en manlig röst. ''Yes?'' sa jag plötsligt helt nyvaken. ''This is Scheriff Darwin calling. We have found Sandra'' sa rösten. Jag hörde de orden jag aldrig trodde jag skulle höra. Mitt hjärta dunkade snabbare, min puls blev bara högre. ''Really?!'' skrek jag. ''Yes. She was found on the street, beside a beach, just outside LA. She don't want to move, she is quite traumatized. She just want someone she knows to drive her home. Could you pick her up or is there anyone else who could take her home?'' frågade rösten. ''I'm coming right away. Is there an adress?'' frågade jag. Mannen gav adressen och jag stängde genast av. Snabbt drog jag på ett par mjukisbyxor och en ren vit t-shirt och sprang sedan ner. Slarvigt satte jag på mig skorna och tog bilnycklarna. Jag hoppade in i bilen och började gasa. Jag ska till Sandra. Sandra lever. Hon är okej. Allt kändes äntligen bra igen. 

 

Jag hade åkt i ungefär en halvtimme och hade äntligen kommit till rätt adress. En polisbil stog där, väntade. Jag stannade bilen och sprang ut från bilen till polisbilen. En man stog där, skrev på något papper. ''I'm here to pick up Sandra'' sa jag. Han kollade på mig. ''Yes okay'' sa han. ''Where is she?'' frågade jag. Med pennan han hade i handen pekade han mot stranden. En bit bort satt en tjej, en väldigt bekant tjej. ''Thank you sir'' sa jag. ''Don't be to rush on her. She is not very well, and very lost. She feels pretty bad mentally, what I see. She is very confused, and if it's big it can really put the person in a strange place. But I'm going now'' sa han. Jag nickade. ''Thank you'' sa jag snabbt. Men jag hade ingen tid att förlora. Hon satt där, kollade ut mot vågorna. Och jag måste berätta hur jag känner. Jag måste veta vad hon känner. Jag sprang mot stranden och kände hur mina skor fylldes med sand. Jag kom nämre och nämre henne tills jag stog bakom henne. Hela hennes klänning var nästan förstörd, hon var barfota och hennes hår var slarvit knutet i en hästsvans. Försiktigt satte jag mig där, bredvid henne. Jag vände mig mot henne. Men hon bara satt där, kollade ut över vattnet. Hon hade inget ansiktsuttryck, bara helt tom med inga känslor. Hennes mascara var utsmetat, hon hade gråtit. Läppen var spräckt med blod som smetat ut sig. Hennes ögon var blodröda, som om de hade sprängts. Jag kollade ner på hennes hals och upptäckte rivsår, som om hon hade rivit sin hals. Hon såg helt förstörd ut. Utanpå och innanpå.

(lyssna på låten nu) 

 

Jag kollade på vågorna som flöt upp mot stranden och ner igen. Det såg så fridfullt ut. Som en plats att vila på. Jag hade suttit här under natten, kollat ner mot vattnet. Jag hade inte ätit något, inte känt något. Jag kände mig tom, men jag kände mig ändå full med känslor. Vet någon hur det känns att känna sig död, men ändå levande på samma gång? Det var som om jag inte kunde röra mig, som om jag var fast i den här stranden. Jag var skakad, jag var lite förstörd. Men den där kvällen tog bort något från mig. Och jag förstog att det saknades. Jag kunde känna det. Jag visste att Zayn satt där. Jag kunde nästan bara inte tro det. Jag sprang den kvällen för jag var rädd och förvirrad. Mitt huvud ville sprängas, jag kunde inte tänka rakt längre. Allt bara snurrade och jag behövde förstå. För jag förstår ingenting längre. Och sen hade jag sprungit så långt att jag inte visste var jag var. Det var mörkt, och jag kunde inte se någonting. Allt jag hörde var vågor som slängde sig och nattens tystnad. Jag kunde inte hitta hem. Jag kunde inte. Han satt där, iakttog mig som om jag vore något monster. Men det var fortfarande jag. Jag kanske inte är hel just nu, inte alls mig själv, men jag är fortfarande jag. Jag har aldrig varit så rädd. Det kändes som om jag var fast i en mardröm jag inte kunde ta mig ur. Men jag kunde tänka när jag satt timme efter timme, kollade på vågorna. Och jag kunde äntligen förstå hur det var. Allt stog så klart, och jag kunde äntligen förstå det jag tänkt på så mycket. Men allt jag hörde nu var tystnad och Zayns andetag. Jag lyckades ta mig från den platsen då jag inte kunde sluta stirra på havet och kollade på honom. Jag mötte hans ögon. ''Sandra'' sa han bara. Jag kände tårarna rulla ner på mina kinder. Jag hade saknat honom. Och jag hade gjort allt för att vara i hans famn för en flera timmar sedan. Men nu plötsligt kollade jag bara på honom, försökte se om jag hade rätt. Och det var då jag hörde de. Det var två år sedan jag hade hört de. De var så simpla ord, men med så meningsfulla betydelser. ''I love you Sandra''. Jag klämde ut ett leende medan tårarna rann ner på mina kinder. ''I love you Zayn'' sa jag. Jag såg hur han log mot mig, men tänkte om det var på riktigt. För allt jag har gått igenom det här 37 timmarna har känts oriktiga. Jag vågar inte älska Zayn. Jag gör det, men jag vågar inte. Jag kollade nu sorgset på honom, med tårar som rann ner. ''Do you hear me? I love you'' upprepade han. Jag bara nickade. ''I hear you Zayn'' sa jag bara. ''But..I can't'' fick jag ut. Och att se hans ögon förändras på den sekunden gjorde ont i hjärtat. Men jag har börjat tro att det inte finns något ställe att göra ont i hjärtat på längre. För den har krossats för många gånger. Han bara kollade på mig. ''I can't be with you because I'm only gonna get  hurt in the end. I don't dare to go thrue that again. I have loved someone three times. You broke my heart. Brad broke it too. And know I'm saving myself. Saving from getting hurt'' sa jag. Jag såg hur tårar rann ner på hans kinder. ''All i ever did was love you-'' sa jag men blev avbruten. ''I'm not going to hurt you'' sa han medan han kolla på mig med sina ledsna ögon. ''I've heard those words before'' sa jag. Mina tårar ville inte sluta rinna. ''I'm just sad right now. And i discoverd that I'm not who I say I am. I'm just a helpless girl screaming for help. Everything changed. It's not you, it's me. And i need to think, i need some time to find myself again. Or we both will lose me"sa jag medan tårarna forsade ner. Han kollade på mig förvirrat. Desperat tog han tag i mina händer, höll de hårt i sina. "Please.. please don't say that. It can be, it can be us. Now when we know how we really feel can we-" sa han men jag bara skakade på huvud. "I'm scared. I'm scared Zayn. I can't ... I can't go thrue it again. I'm scared that you love me now, and one day you'll just get tired. Tired of being with me. How would i survive that?" sa jag. Jag försökte torka bort tårarna men det var ingen ide. "I needed you then. I was screaming but you couldn't hear. I needed you to fight for me" sa jag. Han kollade på mig med tårar. Han kunde inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag älskar Zayn, jag älskar honom verkligen. Men jag är så rädd att bli sårad igen. Jag hade honom, han hade mig. Men han sårade mig. När jag äntligen hade hittat en ny, när jag äntligen kunnat älska någon igen svek han mig. Hur ska jag någonsin kunna kolla på någon och säga "Han kommer göra mig lycklig". De alla gör det men sen blir allt bara svart. Och jag tror att av båda de har de krossat mitt hjärta. Kanske Rebecca kysste honom och inte han. Men att ha trott på en syn så länge är det svårt att släppa det. Det kan aldrig bli oss två. Jag tror jag alltid velat det. Men det är inte hans fel, det är mitt. Det är jag som inte tror på kärlek. Jag förlorade mig själv. Jag kände mig tom och ensam.. Hur jag skulle kunna släppa honom vet jag inte. Hur jag ska sluta älska honom vet jag inte. Han kollade på mig sorgset, något jag inte kunde tåla. Han öppnade munnen för att tala. "I don't want to let you go" viskade han. Och hur ont det än gjorde att säga det gjorde jag det. "If you love me, you will" viskade jag. Jag ställde mig upp, redo att gå iväg. Han bara satt där och kollade ut, vågade inte möta mina ögon. På något sätt ville jag inte gå, men jag måste. Med tårar som rann ner gick jag därifrån, längre och längre bort. Tills Zayn och stranden var långt borta. Det gjorde ont, det kändes som om jag skulle dö. Mitt hjärta dunkade så snabbt och tårarna bara rann. Jag kan inte göra det. Jag kan inte känna den där smärtan igen. Vi kanske inte var menade tillsammans, vi kanske aldrig borde hittat varandra från början. Jag älskar dig Zayn. Jag är bara rädd att jag kommer förlora mig själv igen. Inte kunna känna någonting, bara vara tom med ingen lust att prata. Och tillslut kommer det inte finnas mycket kvar. Tillslut kommer jag vara borta. Förevigt. 

---

VAD TYCKER NI? Kommentera mycket nu tills ikväll när Julias del kommer ut :)

Jag la armen om Cara och drog henne nämre. ''Did you like our perfomance?'' frågade jag. Jag hade inte hunnit fråga henne det, något jag hade velat veta sedan vi stog på scenen. Vi alla satt vid bordet vid den fina restaurangen som nog serverade den bästa kyckligen någonsin. Alla småpratade med varandra, njöt av den goda desserten som nyss blev serverad. Sandra hade varit borta i kanske en halvtimme nu vad jag tyckte var en lång tid. ''It was crazy. Doing flips and shit, that's some good entertainment'' sa hon, något som fick mig le direkt. ''But that was so nice of you all, doing that for her. It was such a nice surprise'' fortsatte hon. ''Yeah we do kind of love her'' sa jag och flina. ''Don't be so hipster!'' sa hon. Jag bara skrattade. ''Hipster, really?'' frågade jag med ett leende. Hon hann inte fortsätta tills Niall försökte snacka med oss alla. ''Hey where is Sandra?'' frågade han, en fråga som fick oss alla undra. ''Yeah, hasn't she been in the toilet for like 40 minutes now?'' frågade Liam. ''And Zayn disappeared right after that. Perrie too'' sa Eleanor. Alla kollade runt omkring sig som om ingen hade märkt att det försvann. Ärligt talat hade jag varit för djupt i ett samtal för att märka att båda de två gått. ''Where did they go?'' frågade Louis och kollade runt omkring sig. ''Yeah like where would they go?'' sa Julia. ''Is this a coincidence?'' frågade jag. Allas uppmärksamhet vändes mot mig. ''What do mean?'' frågade Cara. Jag kollade på alla. ''Am I the only one who is suspicious? Zayn and Sandra? Past? Then Perrie, Zayns girlfriend?'' sa jag. ''Yeah, it is kind of wierd'' sa Niall. ''Okay, while you are here eating desert, I'm gonna go to the toilet, looking for Sandra'' sa Julia. Hon hade ställt sig upp och kollade ner mot oss alla. ''Am I the only one who's gonna go?'' frågade hon. ''I'm coming with you'' sa Eleanor. ''Yeah, you don't expect us boys to visit the ladies room do you?'' frågade Louis. ''Yeah yeah, sit here and eat your desert'' sa Julia och vifta med handen. De gick iväg medan jag vände mig till Cara. ''Maybe they are outside? But it's getting really dark outside..Zayn doesn't smoke anymore, why would he go out?'' frågade jag. Hon kollade på mig och log. ''Don't worry Harry, I bet they are just standing in a corner talking or something'' sa hon. ''You sure?'' frågade jag. ''Yeah, maybe Sandra wanted fresh air?'' sa hon. Jag nickade. Jag var orolig, och att alla de tre inte var här kan inte vara en slump.

 

 

Jag hade kollat i varenda toalett, till och med gått ner på golvet för att se om det var några fötter där. Eleanor hade gått till killarnas toalett för att leta. Hon var inte precis en blyg person utan var bara fokuserad på att hitta Sandra. Hon kom in till tjejernas där jag stog fullt upp med att vara orolig. Jag mötte hennes blick. ''Sandra isn't here'' sa jag. ''Yeah, not in there either'' sa hon. Jag lutade mig mot bänken och suckade. ''I really need to pee, but call Zayn for best luck'' sa hon. Jag nickade och öppnade väskan. Hennes bås stängdes och jag grävde i väskan för att hitta min Iphone. Efter att ha fått tag i ringde jag Zayn. Jag väntade medan signalerna gick och efter 30 sekunder svarade han äntligen. ''Hey Julia'' sa han. Han lät inte bra, inte ens okej. Men det kanske inte var bäst att ta upp det på mobilen. ''Hi Zayn, where are you?'' frågade jag. ''I'm at home'' sa han. Jag spärrade upp ögonen. ''You're at home?! Why did you leave?'' frågade jag snabbt. ''I just got so tired, and I just didn't feel to talk. I'm sorry that I didn't say goodbye'' sa han. Jag förstog, jag visste att det var något mer bakom den meningen. Och varför Zayn inte sa hela sanningen förstog jag inte. ''Where is Perrie and Sandra? What is happening?'' sa jag oroligt. ''Nothing is going on, like I said, I was tired and left. Perrie left with me. I don't know about Sandra, didn't she say she was going to the bathroom?'' sa han. ''What is going on Zayn, why aren't you telling me the whole truth?'' frågade jag. ''Julia, this is the whole truth, I'm just tired right now, and don't feel like talking. So could you just please just leave it like that?'' sa han. Hans röst lät utmattad, och faktiskt lite irrieterad. Jag var bara förvirrad. ''Okay I'm sorry, we're coming home'' sa jag. Han sa hejdå och jag stängde snabbt av. Någonting är fel, är det bara jag som märker det här? Eleanor kom ut från båset och gick fram till handfatet. ''Everything alright? Are they at home?'' frågade hon. ''Yeah, they left. But Sandra isn't there. I don't know where she is'' sa jag. Hon hade tvättat sina hände och torkade de med pappershanddukar. ''C'mon, let's talk to the others'' sa hon och vi lämnade toaletten. Alla satt fortfarande på sina platser, småpratade med tallrikarna tomma. Jag kom fram till bordet och mötte Nialls blick. ''Perrie and Zayn are at home, but still, Sandra is no where to be found'' sa jag. ''Have you been looking in the toilets?'' frågade Liam. ''Yeah, she's not there'' sa Eleanor. ''Okay, let's just not worry to much okay? Maybe she is just walking home, we don't know. We don't know anything for sure, but maybe she just wanted to be alone for a while'' sa Louis. ''But her bag is still here'' sa jag. Niall gick från sin stol, till mig. Jag vände mig mot honom, mot de ögonen som lugnade ner mig på sekunder. ''Let's go home and wait. She is probably on her way home already'' sa Niall medan han omfamnade mig med sina armar. Jag nickade. ''Yeah, probably the best'' Eleanor. Alla ställde sig upp och började fixa sig i ordning. ''You're sleeping with me tonight'' sa Harry till Cara. ''Okay'' sa hon bara. ''Harry, isn't that to much forward?'' sa Louis och alla skratta. Jag var fortfarande orolig, men det släppte sig lite. Det var ju inte allt för sent, inget kan ha hänt än. Eller?

 

Jag kröp in i den varma sängen med Niall som satt vid sin mobil i. Med de varma täcket över oss kramade jag om honom medan han fortfarande var fast med sin mobil. ''Twitter hah?'' frågade jag. ''Yes. Isn't it so cute that they are calling us Jiall?'' sa han. ''Yeah haha! I didn't really expect that they were going to make up a nickname for us, but it's really cute'' sa jag. Han la ifrån sig mobilen och kollade på mig. ''Your fans are really caring. They for sure really now how to stalk you, but they love you'' sa jag. ''You are going to get your own fans in the furture. But you are already famous now. When you'll become a singer, I know for a fact that you will have a millions of them'' sa han. ''Yeah, but now I'm only known for being 'niall from one direction's girlfriend''' sa jag. Jag släppte taget om honom och satte mig upp. ''Is that bothering you?'' frågade han. ''No it doesn't. But I'm just wondering when I'm gonna live up to my dream. I have always been dreaming about being a singer, you know that. Am I enough?'' frågade jag. Han kollade på mig och jag visste att han redan hade något att säga. ''You will be a singer in the furture, you just have to wait. And you know it will be worth it in the end. I love you, and I know that you'll be an amazing rolemodel for many people. Okay? Don't worry babe'' sa han och kysste min panna. ''Okay. I hate how you always know what to say'' sa jag och han bara flina. Han gick tillbaka till sin mobil och jag la mig ner, kollade upp mot taket. Flera timmar hade gått och Sandra var inte här. Hon svarade inte sin mobil eller något. Till och med stalking sidor på twitter som brukar stalka One directions nära och kära visste inte vart hon var. ''I'm still worrying about Sandra'' sa jag. Han kollade på mig. ''Yeah, I'm kind of worried to now. That girl really knows how to scare people. But I'm sure she's out having fun, it's still the wierd Sandra we know'' sa han. Jag nickade bara. Även Niall hade slut på ord snart. Och det betydde att han faktiskt började tveka. Han la sig ifrån mobilen och släckte sin nattlampa. Med sina armar höll han om mig, på det där speciella sättet jag älskar. ''We should name our baby Jiall'' sa han. ''Are you already thinking of that?'' frågade jag förvånat. ''I don't want a baby now, I'm just saying a way, way back in the furture. Jiall sounds fun'' sa han. Jag vände mig om och kollade på honom. ''Do you want our baby to be bullied in school?'' sa jag. Han bara skratta och jag vände mig igen. Jag litade på Niall, och ärligt talat hoppas jag att jag ser Sandra i sin säng imorgon. Om inte, kommer en väldigt dramatisk tjej röra runt på möblerna i det här huset. Och det kommer inte sluta lyckligt.

 

 

Jag satt i vardagsrummet med Louis, Harry, Cara och Eleanor. Jag kollade ner på klockan. Det var nu 26 timmar sen Sandra sägs 'försvunnit'. Klockan var ungefär halv åtta på kvällen. Jag fick henne försvinna, jag. Allt det här var mitt fel. Det var jag som fick henne springa ifrån mig. Och jag kan inte släppa den där kyssen. Hur hennes läppar lämnade ett märke förevigt. Hade jag fått någon sömn? Allt jag tänkte på var henne. Men det enda jag nu kunde tänka på vart hon var. Men någon tanke i bakhuvudet försöker verkligen tänka att hon är i säkerhet. Men varför kan jag inte släppa det då? Allt var så mörkt, hur klarade hon sig? Tänk om något har hänt henne, hur ska jag någonsin fortsätta? Jag kollade på mina händer som faktiskt nästan skakade. Vart fan är hon? Jag ljög till Julia, jag är medveten om det. Men att berätta allt som hände på stranden kommer bli för mycket. För stort. Perrie kunde inte kolla på mig. Hon kunde knappast tala. Hon bara sa till mig att skjutsa hem henne. Ingen annat. Inget skrik, ingenting. Bilfärden kändes som evigheter. Och tystnaden kändes som tusen nålar i kroppen. Hon hade sedan fortsatt till sitt rum och sedan dess hade jag inte sett henne. Jag vågade inte möta henne. Jag hade faktiskt en gång älskat henne så mycket. Och nu hade allt förändrats. Julia kom in till vardagsrummet med Liam och Louis. ''Is Sandra home yet?'' frågade Julia. ''No..'' sa Harry. Julia som nyss varit så lugn blev galen på två sekunder. ''ISN'T SHE HOME YET?!'' skrek hon. ''OH MY GOD. MAYBE SHE HAS BEEN MURDERED. MAYBE SOMEONE RAPED HER?! WHERE IS SHE?! MAYBE SHE DIDN'T SURVIVE THE NIGHT. HOLY SHIT, WHAT AM I GONNA DO WITHOUT HER.. WHO WILL HUG ME AND TELL ME I'M HER PRINCESS?! WHO?! TELL ME WHO PEOPLE?!'' skrek hon. ''I thought shopping would take this of my mind, BUT NOTHING WORKS'' fortsatte hon. Louis flög upp från soffan. ''Okay, I'm getting really worried. We are going out looking for her'' sa Louis och kolla på oss alla. ''We need to go now'' sa jag, rädd att efter varje sekund så skulle hon bara vara längre bort. Alla höll med direkt och gick upp från soffan. Som om det hängde på våra liv sprang vi efter våra jackor. Niall slängde nycklarna mot mig som jag fångade kvickt. ''Drive the range rover, and I'll drive the other'' sa han. ''Okay, Eleanor, Julia, Harry, are coming with me'' sa jag. Alla nickade. ''The rest of you go with Niall'' fortsatte jag. ''Okay, if you have found her go back home. We meet here in about 2 hours'' sa Niall. ''Okay let's go people'' sa Harry och alla gick ut från den stora dörren. Jag låste upp bilen och hoppade in, och väntade in de andra. Louis satte sig på passangerare sätet medan de alla satte sig där bak. ''Okay where do we go first?'' frågade jag. ''Let's go to milkshakecity. She love that place'' sa Eleanor. Jag nickade och startade motorn. Jag körde stressat, i hopp med att hitta henne. Om inte, kommer allt bara falla sönder. 

 

Det hade gått snart 2 timmar. Vi hade letat över hela staden, men hon var helt borta. Hon var spårlöst försvunnen. Jag svängde in vid gatan där det nästan inte körde några bilar. Det hade blivit mörkt, bäcksvart och det enda som lös upp allt var staden. Jag parkerade vid gatan och lutade mig bak. ''We are never gonna find her'' hörde jag Eleanor mumla. ''Don't say that. She's here somewhere'' sa Harry. Jag slängde av säkerhetsbältet och gick ut från bilen. Med en smäll stängde jag bildörren. Jag var arg, orolig, trött och ledsen på samma gång. Alla gick ut från bilen. Det var svalt ute och vinden blåste litegrann. Någonstans i mörkret var hon, helt ensam. Och det skrämde mig. Jag hörde någon snyfta bakom mig och vände mig. Julia stog där, i tårar. Jag gick fram till henne och kramade om henne. ''What if we never find her?'' viskade hon i min tröja. Jag kramade om henne hårdare. ''We will'' viskade jag bara. Men jag var inte säker på det längre. ''She is out there, problaby lost, scared in the dark. All alone. Maybe she's dead?'' sa hon mellan tårarna. Jag ville förneka det, jag ville verkligen det. Men efter att ha letat varje hörn av den här staden kändes det hopplöst. Jag pussade Julias panna och höll om henne hårt. Eleanor kom in kramen och sedan resten av alla andra. Eleanor hade fått tårar och jag såg hur Harry höll sig för att gråta. Det gjorde jag med. Vi såg en annan range rover svänga in och jag såg en glimt av henne. Sandra. Ut från bilen kom Louis, Cara, Niall och Liam ut. Ingen Sandra. Louis såg stressad och orolig ut. Vi släppte gruppkramen och jag mötte hans blick. Han såg utmattad ut, orolig ut. Jag har aldrig sett honom så. Han kollade allvarligt på mig. ''I'm calling the police'' sa han. Vi båda ville inte göra något så allvarligt av det här. Men vi var tvungna. För Sandra är där ute.

Helt ensam. 

 

 

 

________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det, ARBETADE VÄLDIGT LÄNGE! 6 kommentarer till nästa del :)

 

 

 

Förlåt för ett litet inlägg! Förlåt för att jag publicera den en dag senare en vad den skulle, ni kommer fortfarande få en del av Sandra senare ikväll. Se fram emot den! Kommentera, hoppas ni gillar det :)

 

---

 

 

Alla i huset var upptagna idag. Julia var på en dejt med Niall, Liam hängde med Zayn till gymmet, Louis och Eleanor hade gått till stranden och Harry var någonstans med Cara. Så nu var det bara jag och Perrie kvar i huset. Alla fattade vad det betydde. Ja, en rejäl awkward silence, vi båda satt i varsin del av soffan och stirrade mot tv:n där de visade något gammalt avsnitt av big bang theory. Jag kunde inte tro att för ett tag sen så var vi nära vänner. Jag skulle till och med säga en av de närmaste vännerna jag hade. Det borde inte vara så här, jag var tvungen att fixa det här. Jag visste inte riktigt hur vi låg, det var lite svårt att förstå, jag behövde göra det här klart. Jag harklade mig. " Hrm, Perrie can I talk to you about something? " sa jag och sänkte volymen på tv lite. " Sure actually I wanted to talk to you too " sa hon och vände sig mot mot så att hon kollade rakt in i mina ögon. " Well, I really just wanted to like ask about how it is between us I mean, I care about you so much and I would like us to be friends again. I consider you as a close friend that I don't want to lose. I don't like Zayn that way it's not at all like that " babblade jag på även om det sista var en lögn, jag hade känslor för honom. Mina känslor hade börjat komma tillbaka, kyssen jag såg gör fortfarande ont. Det fick mig att inse att det kanske var mer känslor där än vad jag trodde det var, men det skulle jag aldrig kunna berätta för henne. Aldrig. " Breath , it's fine Sandra . I consider you as a close friend too and I want us to be friends again. I believe you guys and I'm going to forgive you " sa hon medan ett leende spred sig på hennes läppar. " Oh that's so great ! I'm so happy, thank you ! " sa jag och vi möttes i en kram. Jag hade saknat hennes kramar men jag och hon visste att det inte kunde bli som förut. Jag måste helt enkelt acceptera det. Ingenting skulle bli till detsamma. Och jag har känslor för Zayn, osäkra. Men jag känner fortfarande smärtan över deras kyss.

 

 

Jag satt på min säng och läste lite ur en Harry Potter bok för att skingra mina tankar. De böckerna skulle alltid betyda så mycket för mig, men hur bra de än är så räckte det inte. Jag tvivlade att någonting skulle kunna få mig att sluta tänka på det. Jag kände mig tom och ensam. Det var någonting jag upplevt förut, jag kunde vara omringad av folk men ändå känna mig ensam. Min mamma och pappa var här, de älskade mig och var redo att göra allt för mig men det räckte inte. Det kändes som om alla runt omkring mig sakta slingrade sig ur mina händer och försvann ur mitt liv. Jag försökte hålla de kvar men hur mycket jag än försökte så försvann de i alla fall. Jag var inte bra nog, jag kunde inte göra det. Jag lade ifrån mig Harry Potter boken på sängkanten. Det var femman så den var verkligen tung. Hur orkade hon skriva så mycket? Jag som fick ont i handen av att skriva några rader i skolan, inte för att hon skrev förhand men ändå det måste ju ta en hel del tid inte med tanke på fantasi. Sakta hasade jag mig fram till min garderob dekorerad med stora speglar. På den hade jag under min livstid klistrat på massa bilder från de bästa händelserna i mitt liv, men så klart lite andra grejer också. Det fanns en bild på mig, Sandra och Julia förra sommaren då vi grillade kött och korv vid stranden. Vi badade och garvade och hade the time of our lives, allting var så annorlunda nu. De var i LA och hade roligt men det var också allt jag någonsin kunde önska för dom. En annan bild fångade min uppmärksamhet. Det var en bild på mig och min syster för ett år sen då hon var vid min sida. Vi gjorde båda otroligt fula miner. Mitt ansikte hade alltid varit böjbart och likså min systers. Jag log lite tills jag märkte att den största mängden bilder på speglarna innehöll James. Någon som jag visste jag aldrig, aldrig, någonsin skulle förlåta. Inte för att jag direkt hade någon rätt att säga så - vad jag gjorde var ju i princip värre. Men att cheata är att cheata hur man än gör det. Ilskan började bubbla inuti mig. Jag ville ta sönder allt i mitt rum och kasta ner allting på golvet och ha en riktig damp attack som man kan se folk ha på reality shower på tv. Men så klart kunde jag inte ta sönder allt i mitt eget rum så jag drog ner alla bilder som överhuvudtaget innehöll eller påminde honom och samlade de i en hög på mitt skrivbord. Dramatiskt kastade jag mig i stolen och drog våldsamt  ut en sax ur en av skrivbordslådorna där jag hade mina pennor, sudd och linjaler. Koncentrerat klippte jag ut honom ur varenda bild.

 

Jag andades ut tungt, Jag kände fortfarande tyngden av honom, sorgen. Hans ansikte när jag berättade. Det här räckte inte, det kändes som om jag höll på att brytas sönder. Det här var tvungen att göras, jag måste glömma honom, försökte jag övertala mig själva. Jag tömde varenda vrå i mitt rum av saker som jag antingen fått av honom eller som han glömt här. Till slut hittade jag en gammal tjock tröja som han lånat mig när jag varit kall. Jag kände doften av hans lätt igen kända axe blandat med hans egen speciella doft. Nej, glöm det, glöm allt! Jag kastade den i högen av cd-skivor, böcker, kläder, pennor och andra random saker som han brukade glömma här. Jag lyfte upp allt i famnen och lade in det i en plast påse som jag hämtat från köket. Sedan gick jag ner för trappen, på med skorna och ut genom dörren. Med en onödigt våldsam rörelse slängde jag ner allt på marken och kollade på mitt " mästervärk ". Nu var det bara lite eld kvar. Jag letade i min ficka ett tag innan jag på botten hittade en gammal ful grön tänder. Sittandes på huk tände jag först eld på en av böckerna. Elden spred sig vacker och majestätiskt över allt i högen. När jag insett vad jag gjort kände jag mig chockad, väldigt chockad. Alla minnen, flera år av mitt liv bort blåsta på mindre än en minut. Det var deprimerande. Jag stod vid elden och bara drömde mig bort i min egen lilla värld. Det var vad jag gjorde när något hänt, jag tänkte över bråket. Nu var allt över.

 

Tårarna ville inte sluta rinna och mitt hjärta dunkade snabbare för varje sekund som gick. Hur ska jag kolla in i hans ögon och säga det? Han såg att något var mer fel än vad det var med min andning och kollade oroande på mig. ''Felicia, are you okay?'' sa han oroligt. Han torkade sina tårar och kollade skrämt på mig. Jag andades som om jag hade slut på luft och mitt hjärta dunkade snabbare hela tiden. Jag kollade in i hans ögon. ''I had sex with Liam''. Jag såg bomben släppas. Efter det blev allt i slow motion. Jag såg hur James slängde ner bordet och skrek mot mig. Jag kunde inte höra något klart längre. Det var som om jag inte kunde höra något annat än mina egna tankar. Han skrek, galet och allt jag kände var mitt hjärta som dunkade långsammare. När jag äntligen hörde honom skrika, hörde jag de mest hemska orden. Jag trodde aldrig jag skulle höra de komma från hans mun. De släpptes som en bomb.

 

 

Och det var som om jag faktiskt höll med.

---

Klockan var ungefär 9:00 på morgonen. Vad jag hade sett genom fönstret så kommer det bli en jäkligt varm dag. Jag gick ner för trappan och in till köket. Där stog alla, fullt upp med att förberedda frukost. Men nån fattades, och det var Perrie. ''Godmorning!'' sa jag glatt. Jag har aldrig varit en morgonmänniska precis, men något med LA gjorde mig bara på bättre humör. ''Godmorning sunshine!'' sa Louis. Alla hälsade med leenden och jag hjälpte till att lägga allt på bordet. De hade gjort amerikanska pannkakor, kokat ägg, skärt grönsaker, tagit fram bröd och andra pålägg. ''Is Perrie still asleep?'' frågade jag. ''Yes, she wasn't in the greatest mood yesterday'' sa Danielle. Jag nickade oroande. Jag bryr mig om Perrie, jag gör det verkligen. Och att veta att det är jag som fått henne känna så känns ganska hemskt. Vi alla hade satt oss ner och började lägga upp på tallrikarna. ''It's such a good weather today!'' sa Eleanor. ''Yeah, I don't think I have ever seen a bad weather in LA, not atleast in this couple of weeks'' sa Julia. ''What about going to the beach later?'' frågade Liam. ''Yeah sure, i'm on board!'' sa Zayn. ''Yeah, sounds great'' sa jag och log. Jag tog en brödskiva och började bre smör på den. ''Anndddd?'' sa Niall till mig. ''What?'' sa jag och la brödskivan på tallriken. ''Heeeelllooooo? It's your birthday in about one week and three days!'' sa Harry och viftade med handen. ''Yeah but do you know what that also mean?'' frågade jag. ''It's the last night here in LA'' fortsatte jag. ''Yeah, that kind of sucks'' sa Julia. ''No, don't think like that! We are gonna celebrate you in 1D style!'' sa Louis. Jag kollade upp från fixandet av brödskivan. ''Really? How?'' frågade jag. ''I don't know yet, but it will be priceless!'' sa han. ''17, that's big'' sa Zayn. ''No, it's not. Feel like such a baby. You can't say that, you are three years older!'' sa jag och pekade på honom med min macka. Harry som satt bredvid mig tog tag i min nacke och rufsade till mitt hår. ''You're such a baby!'' sa han. Jag lyckades ta mig ut från hans grepp. ''Hey, you're only two years older!'' sa jag och knuffa till honom. ''Whatever, I'm still older'' sa han och alla skratta. 

 

Inget hade blivit bättre. Inget hade löst sig. Allt som skedde mellan mig och Perrie var bråk. Jag försöker göra allt jag kan men vad jag än gör pekar hon bara ut felen. Men det enda som faktiskt får mig tänka att det är värt det är Sandra. En dag med henne får mig glömma alla problem. Och plötsligt känns det inte som ett problem längre när jag är med henne. Vad jag inte hade insett var att Felicias rum var helt ledigt. Istället för att sova i soffan, som faktiskt är konstigt skön så flyttar jag in i hennes gamla. Jag gick in till mitt och Perries gamla rum. Precis när jag steg in såg jag henne stirra. Hon låg på sängen med ett magasin i händerna. ''Hey babe'' sa jag försiktigt. Hennes blick kollade genom mig. ''Don't fucking call me babe'' fnäste hon. Hon kollade på bagaget jag bar. ''What are you doing?'' sa hon med en irritation i rösten. ''I'm just taking my stuff to Felicia's room'' sa jag. Hon bara totalt ignorera mig. Men vad skulle hon annars göra. Stoppa mig och säga att allt var okej? För det kommer hon antagligen aldrig göra. Och jag antar att det är något jag måste acceptera. Men varför kan jag inte det? Jag kände en ilska i mig. Jag vet inte varför, det var bara något i mig som irrieterades rejält. Jag stirrade på Perrie som sedan upptäckte mig. ''Why the fuck are you looking at me like that?'' sa hon irrieterat. Jag gjorde allt för att kontrollera mig. Men av någon anledning kunde jag inte det. Utan någon kontroll  knuffade jag ner lilla bordet vid dörren med en vas blommor på. Vasen blev till tusen bitar medan vattnet och blommorna låg på golvet. Hon kollade chockat på mig. ''WHAT THE FUCK ARE YOU DOING?!'' skrek hon. Jag la mina händer vid huvudet. ''I JUST FUCKING CAN'T TAKE THIS ANYMORE!'' skrek jag. Andas ut och in hjälpte inte, inget hjälpte. Min ilska ville inte lägga sig. ''GET THE FUCK OUT OF HERE!'' skrek hon och pekade på dörren. Jag tog mitt bagage med fart och släpade den ut från rummet och sedan till mitt nya. Argt slängde jag den på sängen. Vad jag än gjorde kunde inte ilskan gå ner. Allt det jag hade irrieterat mig på under alla dessa månader kom bara flygande tillbaka till mig. Jag tog glaslampan vid dubbelsängen och slängde den i väggen. Jag ville bara förstöra varenda möbel i rummet. Ilskan hade bara samlat ihop sig och sedan bara sprängts.

 

Mitt bland detta kände jag en hand mot min axel och vände mig snabbt om. En rädd men ändå orolig Sandra stog där. ''Zayn?..Is everything alright?'' frågade hon försiktigt. Sekunden jag såg henne förändrades de känslorna. Jag kollade ner och la handen på pannan. ''Yeah.. I'm just a little annoyed'' sa jag. Hon skakade på huvudet. ''No, I know you, and you are not just annoyed. Did something happen? Between you and Perrie?'' frågade hon och kollade osäkert på mig. Jag satte mig på sängkanten. För första gången på månader kände jag för att gråta. Det jag kände var mina ögon som blev vattniga. Hon tog min hand och kramade om den med sin. Jag kollade upp mot henne och hon kollade på mig med ett leende. Jag öppnade munnen för att tala. ''I just can't think straight anymore'' sa jag. Och jag kunde inte hålla det för henne, speciellt inte för Sandra. Med tårar som rann ner drog hon upp mig. Hon kollade upp på mig, med hyschande ljud. Med sin varma kropp la hon sina armar om min nacke och drog sig närmre mig. Jag drog in henne tajt, våra kroppar mot varandra. Jag kunde bara inte ta det längre. Ingen av oss sa något, ögonblicket bara var magiskt. Det var skönt att kunna ta ut allt i tystnad. Det kändes som om den omfamningen bara varade en minut när det gått mycket längre. Hennes värme och lukten från hennes hår gjorde bara allt perfekt. Men efter att ha stått sådär i kanske tio minuter släppte hon mig, något som jag inte ville. Och på något sätt förstog jag också att hon själv inte ville att ögonblicket skulle ta slut. Hennes armar hade gått upp lite längre till min midja och lutade sitt huvud mot min bröstkorg. ''I don't want this moment to end'' sa jag. Hon kollade upp mot mig och kollade djupt in i mina ögon. Ord kom från hennes mun som jag inte väntat mig. ''Me too''. Jag lät mina händer glida ner till hennes nacke, och för en sista kyss böjde jag mig för att kyssa hennes panna.

 

Dagarna rullade på och vi hade lite mer än en vecka kvar här i LA. Månaden hade gått snabbt. Vi hade haft så kul hela tiden. Under dagen hade vi mest hängt på stranden, snackat och haft kul. Alla märkte att stämningen mellan Sandra, Zayn och Perrie inte var den bästa. Jag hade ingen aning om vad som hade hänt, för alla tre var helt knäpptysta om det, men det var onödigt att lägga sig i och skapa mer drama. Zayn och Sandra pratade med varandra och var som vanligt, men det var Perrie som undvek de båda. Jag hade frågat Eleanor om hon visste vad det handlade om, men hon sa att Perrie inte pratade speciellt mycket med henne heller just nu. Det var kväll, och alla satt inne i huset förutom jag. Jag älskade att vara med folk, men det var ganska skönt att koppla av på nåt sätt. Att försvinna från verkligheten. Kvällsolen var ovanligt vacker och det enda som hördet var ljudet från havet. "Boo Bear?" Jag vände mig om och såg Julia komma ut med två koppar te. "Hi Julia", sa jag. Hon gav mig en av tekopparna. "Hi monkey", sa hon och log. "Come, sit here with me", sa jag. Jag satt i sanden och Julia satte sig i mellan mina ben, med ryggen vänd mot havet. "Why are you alone out here?", frågade hon. "I thought it was nice weather outside. Basically", sa jag leende. "You love to be around people, and you choose to be alone? Weird", sa hon. "So you say I can't be alone?" frågade jag. "Uhm, yeah", sa hon och flinade. "I feel like throwing my tea over you", sa jag. "You don't dare", sa hon. "Do you want me to prove it?" frågade jag. Hon skrattade. "That would look great on me, really". Jag nickade. Vi var tysta ett tag och tittade på varandra. "Lou", sa hon efter ett tag. "Yep?" Hon drack en slurk av sitt te. "Do you also feel how weird it is between Zayn, Sandra and Perrie?" frågade hon. "Yeah, totally", sa jag och mina ögon smalnade. "Do you know anything about it?" Hon skakade på huvudet. "No, I wish I did. I mean, Perrie and Sandra were really good friends and now Perrie is all mean to her, I mean Sandra must have done something right?" frågade hon. "Yeah, but Sandra isn't mean in anyway so I can't really see what she would have done", sa jag. "Not me either and thats the problem", sa Julia ängsligt. "I know she is upset. And I hate that", fortsatte hon. "It will be fine", sa jag. "I remember when you said that to me when I was all worried about the Harry and Niall thing", sa hon. Jag log. "And that turned out good right? You and Niall are like... on each other all the time", sa jag. Hon såg plötsligt väldigt glad ut. "Yeah. But you were like that with Eleanor in the beginning too I guess?" frågade hon. "Yeah. She is the perfect girl for me", sa jag leende. "I know. You guys are perfect together", sa hon leende. "Come, sit here", sa jag och klappade precis framför mig. Hon ställde ner sin tomma tekopp i sanden och kom närmare mig. Jag la armarna om henne och kramade henne. "You were right. The night sky is really beautiful", sa hon. "I'm always right, get used to it", sa jag. Hon skrattade. "You are like a brother and best friend to me on the same time, do you know that?" frågade hon och tittade på mig. "And you are like one of my sisters. And my best girlfriend", svarade jag och funderade sedan. "Jouis forever", sa jag och gjorde en gest med armarna. Hon började skratta. "Thats so ugly", skrattade hon. "Shut up and just sit here, you destroy our moment", sa jag men kunde inte låta bli att le själv. 

 

Jag avskydde att sova på soffan. Men Perrie ville inte ha mig där. Hon var fortfarande helt förbannad på mig och det förvånade mig att hon inte hade lämnat huset redan. Jag kunde inte hjälpa vad jag hade sagt när jag var påverkad, men det var det största misstaget någonsin. Jag hade precis vaknat och var på väg upp till mitt och Perries sovrum för att hämta kläder. Jag öppnade försiktigt dörren. Jag hade förväntat mig att se henne sova. "What do you thing you doing here?" sa hon surt. "I need clothes", sa jag. Hon suckade. Jag satte på mig kläder medans hon stod bakom mig. När jag var klar tittade hon fortfarande på mig. "Come on Perrie. You don't want it like this, can we just... talk this out", sa jag. "What do you want to talk about? That you kissed my friend? And then keeping it as a secret?" sa hon irriterat. "I was drunk! I didn't mean it!", sa jag tillbaka. Men det hade jag. Jag ljög nu Perrie rakt upp i ansiktet. Morgonen dagen efter kyssen hade jag sagt till Sandra att jag ville ha henne tillbaka. Men hon hade inte velat, och jag hade bara försökt "go on" liksom. "Yeah yeah you both blame it on that. I don't even understand why I'm still with you", sa Perrie argt. "You always do things you don't mean when you are drunk! Please Perrie, why can't you just trust me?" frågade jag. Perrie blev nu förbannad. "I DID TRUST YOU. BUT WHAT DID I GET BACK? YOU KISSING YOUR EX. IF YOU DID IT JUST BECAUSE YOU WERE DRUNK, YOU COULD HAVE SAID THAT TO ME AND I WOULDN'T BE THIS MAD. BUT YOU KEPT IT AS A SECRET AND THATS WHAT MAKE ME THINK THAT IT ACTUALLY MEANT SOMETHING!" Orden sprutade ut från hennes mun som eld som lämnade brännmärken över hela min kropp. Hon hade en poäng. Det hade varit mindre misstänksamt om jag bara hade förklarat situationen. Men jag hade gjort det för att jag ville. För att jag hade känslor för Sandra. Och jag kunde inte hjälpa det. "I'M SORRY, I SHOULD HAVE TOLD YOU! CAN WE PLEASE JUST MOVE ON?", skrek jag tillbaka. "You don't get any of this do you? You don't even take it serious. Fuck you Zayn", sa hon och lämnade rummet. "Fuck", sa jag tyst för mig själv och la ansiktet i händerna. Jag orkade inte bråka med henne. För jag älskade henne också. Kunde man älska två personer samtidigt? Jag var förvirrad och jag hatade att se Perrie ledsen och arg, för hon var alltid den glada energirika tjejen som jag blev helt såld på. Kanske kom jag aldrig över Sandra - för på något sätt, har hon alltid legat kvar i mitt bakhuvud. Alltid.

 

"Zayn, are you ok?" Jag tittade upp. "Sandra. Uhm, no", sa jag. Hon stängde dörren och tittade på mig. "I can see that", sa hon och satte sig bredvid mig. Hon kramade om mig och jag la huvudet i hennes knä. "Why is love so hard?" frågade jag och tittade upp på henne. "Did you have a fight with Perrie?" frågade hon. Jag nickade. "Yeah. She won't get over it", sa jag uppgivet. Hon betraktade mig en stund. "Do you want to be with her?" frågade hon sedan tyst. "I don't know honestly", sa jag ärligt. "You know I have feelings for you", fortsatte jag. "But you also have feelings for her. Make her forgive you Zayn. Everything will turn out fine okey?" sa hon och lekte lite med mitt hår. Det påminde mig om vårat förhållande, over again. Hon visste att jag älskade när hon lekte med mitt hår, och jag älskade att leka med hennes. "No, I think we should cheer you up a bit. How about... dancing weird and awkward?" sa hon leende och ställde sig upp. Jag log lite och hon drog upp mig. Hon började dansa en av sina konstiga danser och gjorde miner samtidigt. "Come on, do it with me!", sa hon leende. Efter ett tag började jag också dansa och vi stod båda i rummet och dansade och gjorde konstiga ljud. "You are so fucking weird", skrattade jag åt henne. "And you like it. SO WHY EVEN COMMENT!", sa hon och puttade ner mig på sängen. Hon satte sig ovan på mig och började kittla mig. "I know all the places on you where it tickles the most", sa hon leende. Jag höll på att dö av skratt. "Hey, this is a guy thing, you shouldn't do it on me, I should do it on you!", sa jag medans jag skrattade hejdlöst. "Sad for you, because you didn't", sa hon och log mot mig. Sedan slutade hon och tittade på mig allvarligt. "Maybe I will burp in your face now. I feel it coming", sa hon sedan. Jag la handen för ansiktet. "Are you serious? Not this again", sa jag och skrattade. "I feel it coming... I feel it", sa hon och skakade på huvudet. Jag vände om henne så att jag satt över henne. "Hey, no! I had the control!", sa hon. Vi började brottas på sängen och det slutade med att vi båda två låg i en hög över varandra och skrattade hejdlöst. Det fanns ingen människa på hela jorden som jag skrattade så mycket med som henne. Med Perrie hade vi strikt varit flickvän och pojkvän, varit gulliga och romantiska med varandra... men med Sandra, hade vi kombinerat det gulliga med det roliga - vi hade både varit som bästa vänner och flickvän och pojkvän. Och jag saknade hur man inte kunde ha tråkigt en sekund med henne. "I won", sa hon leende. Jag skakade på huvudet. "CONFESS IT! CONFESS IT!", ropade hon och skrattade. "OKAY SANDRA IBRAHIM, YOU WON OVER ME!", ropade jag. Och hon bara kollade på mig, med de bruna lockarna hängades i hennes ansikte och log nöjt.

---

Egentligen skulle Felicia skrivit idag men tydligen blev det inte så så jag fick offra mig och skippa mitt träningspass, haha. Fast det är askul att skriva också enligt mig så det gjorde inte mycket hehe. Hoppas ni gillade delen och ETT STORT TACK till alla kommentarer! Det värmer och vi blir jätte glada. Keep going! :)

 

Jag ska lägga den där horan på plats.

---

Jag höll precis på att lägga mig i sängen när någon slängde upp dörren. Perrie stormade fram till mig och skakade om hela min kropp. "I TRUSTED YOU! I TRUSTED YOU! I THOUGHT WE WERE FRIENDS!", skrek hon på mig. "PERRIE!", skrek jag tillbaka och puttade undan henne från mig. Jag var lite småfull, inte överdrivet, och kände mig nästan lite snurrig. Perrie snyftade av ilska. "What the fuck was that?!", skrek jag. "DON'T PRETEND!", skrek hon. Hon tog ett djupt andetag och log ironiskt mot mig. "Or wait. You've already pretend all this time. Since the first time we met. Your selfish bitch", sa hon. Långsamt började jag ana vad hon snackade om. "Perrie, believe me. I didn't kiss him", sa jag och försökte att låta lugn. "WHY WOULD I EVER BELIEVE SOMETHING YOU SAID", skrek hon. "LISTEN! He was drunk and he kissed me! I didn't kiss him back, I swear! I would never let him do that to you!", sa jag. "THEN WHY DIDN'T YOU TELL ME?! When we were on the plane for example. I sat down there, as the fool I am, talking to my boyfriends ex, actually liking her, thinking she was nice and funny. I told you how much I loved him and trusted him, and you just sat there, LIED?!" Jag kunde se hur arg och sårad hon var. "I DON'T LIKE HIM IN THAT WAY, I SWEAR!", skrek jag tillbaka. "I actually thought we were friends Sandra. We really bounded and now this?", suckade hon. Tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag kände mig så upprörd. Jag hade inte gjort någonting alls. Och jag skulle nu förlora en vän tack vare Zayns handlingar. "We are friends", försökte jag. Perrie tittade på mig och fejkskrattade bittert. "Friends you said? How could you possibly call me a friend when you, all this time, lied in my face? Every sentence you said was a lie. Everything", sa hon. "Perrie. I never wanted to hurt you. I don't like Zayn and he don't like me either. We both was drunk that night and he didn't mean what he did. He loves you", sa jag. Men det var en lögn. Vad Zayn hade sagt tidigare idag... spökade i mitt huvud. "I DON'T CARE ABOUT THAT YOU NEVER WANTED TO HURT ME. GUESS WHAT BITCH, YOU DID!", skrek hon och tårar strömmade ner från hennes kinder. Även jag kände att jag ville bara gråta. Perrie var alltid så snäll och rolig. Man kunde prata om saker med henne, och hon var bara lätt som människa. Jag ville inte förlora henne. Orden hon sa sårade mig i själen, men jag kunde inte ens föreställa mig hennes känslor just nu. "I'm so sorry Perrie", sa jag tyst. Även jag började gråta. "Why are you crying?", fräste hon. "Because I don't want to lose you", sa jag. "You just did", sa Perrie. Hon reste sig upp och gick ut genom dörren och såg till att smälla den riktigt hårt. Ensam kvar var jag, utan att veta vad jag skulle göra. Jag la mig ner i sängen. Vad fan hade jag gjort?

 

Cara hade sovit över här, i min säng. Vi hade bara deckat på min säng efter våran strandpromenad. Jag kände mig på ovanligt bra humör när jag gick ner för trappan. "Goodmorning friends!", sa jag och log stort. "Are you happy or something?" sa Niall och log. "It's just a great day", sa jag och slog mig ner bredvid Sandra, där jag alltid satt. Solen sken där vi satt ute på terassen. "What is everyone up to today?", sa jag leende. "Me and Sandra are going in to LA for some shopping", sa Julia. Även hon var glad vilket tydde på att Niall faktiskt blivit lucky igår. "Can I join?" frågade Cara och log mot dem. Sandra tittade bara ner i bordet. Både hon, Perrie och Zayn var väldigt tysta och de alla tre satt så långt i från varandra som möjligt. Julia tittade mot Sandra utan reaktion. "Yes, of course", sa hon och log mot Cara. Cara log tillbaka men tittade sedan oroligt mot Sandra. "I think I'm going to lie in bed all day, and ask god why he made me so unhappy", sa Perrie och tittade menande mot Sandra och Zayn. Hon reste sig från frukostbordet och försvann in. Alla satt som frågetecken och stirrade på Zayn och Sandra som mötte varandras blick. "Okay...", sa Niall och gjorde en 'this was awkward' min. "I'm going out with Danielle", sa Liam. Han hade betett sig en aningens konstigt sedan Felicia åkte här i från. Han var väl orolig över henne antar jag. "How about that we sitting inside and playing fifa all day?" sa Louis och tittade på mig, Eleanor, Zayn och Niall. "I rather join the ladies", sa jag. "Me too, it is too hot to be inside all day", sa Niall. "Thanks for ditching me guys. It makes me really warm in here", sa Louis och klappade där hjärtat satt. Alla flinade åt honom. "I can join you", sa Zayn som plötsligt öppnat munnen. "Greeeeat man!", sa Louis och log. "And that leaves me with no choice", sa Eleanor. "You can always join us", sa Cara leende. Eleanor funderar. "Yeah. Sorry babe", sa hon till Louis och de kysstes. "Poor me. Come on Zayn, lets play!", sa han istället.

 

Efter två timmar hade jag och Niall kommit på att det kanske hade varit bättre om vi hade stannat och spelat fifa trots allt. Alla sprang i olika butiker, och det kom fans hela tiden till oss och bad om bilder. Både Cara, Sandra, Eleanor och Julia hade väldigt många påsar. "They will use us as slaves soon", sa jag och skakade plågat på huvudet. "I'm waiting for that moment to arrive", instämde Niall. "You two should stop standing there and buy something to yourselves!", sa Sandra leende. Hon var på bättre humör. "Only if you give me a hug first", sa jag. Hon log och kramade mig. "Are you okay?" viskade jag. Hon släppte mig och nickade kort. Jag antog att jag skulle få reda på det snart i alla fall. "Niall, babe? I just found the perfect shirt for you!", ropade Julia inne i från butiken hon stod i. "I guess I'm going", sa Niall och lunkade iväg. Eleanor och Cara kom emot mig och Sandra. "I have to go home now! I have to be at a fashionshow this afternoon", sa Cara och kollade på klockan. "I can walk you home", sa jag och log. "Would you? Thanks Harry!", sa Cara glatt. "Tell Niall and Julia that I'm going home after this", sa jag sedan och kollade på Sandra och Eleanor. "Okay. See you later then!", sa Eleanor och kramade Cara. Sandra gav henne också en kram och sen försvann de två iväg, i armkrok mot Victorias Secret. Jag och Cara gick ut i från shoppingcentret. "I bought like fifteen new garments!", sa Cara entusiastiskt. "Like what?" frågade jag och kollade leende på henne. "5 t-shirts, 4 jeans, 3 sweaters, 3 pair of shoes and some bras and underpants", sa hon leende. Jag skakade leende på huvudet. Hon stötte mig i sidan. "What?" frågade hon och skrattade. "Your entusiasm is cute", sa jag och log. "And your 'I pretend that I hate shopping image' is quite cute too", sa hon leende. Det tog ungefär 10 minuter att gå till Caras hotell och vi var snabbt där. Vi gick skrattandes upp till hennes rum. "I have to go now", sa hon och gjorde sad face. "Good luck tonight", sa jag och log. Jag var på väg att krama henne, men det blev en kyss istället. Vi båda tittade rodnande på varandra innan vi log mot varandra. "I liked it", sa hon och log busigt. "Me too. We should do it again sometime", sa jag. "Totally", sa hon innan våra läppar möttes en andra gång.

 

Jag betraktade Danielle som låg sovandes bredvid mig. Det var tyst i huset och alla hade gått och lagt sig i sina rum. Zayn sov på soffan av någon anledning - troligen eftersom han och Perrie hade bråkat över något som verkade ha med Sandra att göra. Jag vred mig om och kollade på klockan. 3:12am ekade klockan. Jag stirrade på den. 3:13am. Jag saknade Felicia. Valet att sjunga till henne hade varit något som känts bra för stunden. Men det hade lett till att hon nu var i London, och jag var kvar här, förvirrad. Jag kunde verkligen inte sova. Jag tog min mobil och reste mig upp ur sängen och tassade försiktigt ner för trappan. Jag passerade Zayn som låg snarkandes i soffan och försökte att inte väcka honom. Men han sov tillräckligt hårt, så han märkte inte när jag öppnade verandra dörren och gick ut mot stranden i bara pyjamasbyxor. Trots att det var mitt i natten så var det runt 18 grader ute, ganska behagligt med andra ord. Jag satte mig i en av solstolarna och tittade ut mot havet där vågorna guppade. Jag kunde se mig själv bärandes på Felicia som i en flashback. Jag hade den kvällen trott att jag kunde stå ut. Att jag faktiskt kunde fixa det här. Jag älskade Danielle, det visste jag. Men på vilket sätt... det var jag inte säker på. Allt jag hade kunnat tänka på den senaste tiden var Felicia och jag önskade bara att jag kunde kasta ut känslorna ur min kropp. Jag ville inte såra Danielle. Det var det sista jag ville. Men jag måste förstå att vad jag vill är vad som måste prioriteras. Jag tog upp mobilen. 3:29am. Jag bläddrade bland kontakterna tills jag tryckte på hennes namn. Jag väntade långsamt på att signalerna skulle gå fram. Det var förmiddag i London just nu, så hon borde vara vaken. "Hi", hördes hennes röst. Jag var tyst i några sekunder. Man kunde bara höra våra andetag. "I miss you", sa jag. Hon svarade först inte. "I miss you too", sa hon sedan tyst. "I'm sorry that I put so much pressure on you. With the song you know", sa jag sedan. "I didn't leave only because of you", sa Felicia sedan. "I have a boyfriend here, and you have a girlfriend there you are. I might be confused over my feelings for you, but it is not supposed to be like that anyway", sa hon sedan. "But what if it is?" sa jag. "Liam. Let's face it. Its never going to be you and me. You know its never going to workout", sa hon. Jag visste att hon flydde över det här. Men jag kunde inte hejda mina känslor längre. "Felicia. I love you", sa jag. Det var tyst i några sekunder innan min mobil tutade att hon hade lagt på. 

---

Tack för kommentarerna vi får, ni ska veta att det inspirerar oss att skriva mer! Så ni som kommenterar, fortsätt med det och gör oss glada! Fyra kommentarer igen åtminstone? :D Så vad tycker ni om allt som händer? Vilka par shippar ni? KOMMENTERA! :)

Glöm inte att läsa Felicias del här under först!

---

Har jobbat mycket på den här delen, KOMMENTERA MYCKET! Och glöm inte att läsa Felicias del nedan innan! Kram ♥

---

____________________________________________________________________________

Kommentera tack! :)

 

            

             Harrys sovrum            Julia&Nialls sovrum    Louis&Eleanors sovrum  Zayn&Perries sovrum