Förlåt för att ni måste vänta på del så länge men allt har varit så stressigt!

Jag ska vara brudtärna till ett bröllop nästa vecka och i en vecka har vi letat efter klänningar och skor. Och varje gång jag har kommit hem efter en väldigt lång dag i stan så har jag alltid varit dödstrött. Det har verkligen varit jobbigt att försöka pressa in två-tre timmar att skriva. Men nu, när jag äntligen har tid kan jag inte få ut någonting. 

Jag brukar oftast ha väldigt mycket inspiration och ideer att skriva, men när det kommer så stressigt så blir det väldigt svårt. Vi har planerat novellen såklart, men sättet man ska skriva på det är något man får jobba på själv ibland. Det är verkligen svårt att skriva när man inte kan komma på någonting.

 

Tro mig, jag har suttit här i två timmar, skrivit och tagit bort. Allt jag skriver just nu blir inte bra. Jag ska försöka skriva inom någon dag, och jag ber så mycket om ursäkt. Men jag kan verkligen inte få ut något. Förlåt för att ni måste vänta, men jag har så mycket på gång. Bröllop, en fest vi planerar hemma hos mig, och den 30 juli åker jag utomlands med familjen. Hoppas ni förstår. Ibland är inte tiden rätt.

 

Jag ska försöka skriva snart, men tills den kan ni kanske läsa om lite? Hoppas ni stannar,

 

Sandra här, and I'm back. Har varit på road trip i två veckor men nu är jag tillbaka för att skriva! Det är Felicia också. Jag vet att jag skulle skrivit igår men eftersom det första jag gjorde var att vara med min familj och sova, så hann jag inte skriva. Jag har ganska upptagna veckor, men jag ska försöka klämma en del till idag kväll :) Om inte, kommer en del ut imorgon. Så stay tuned! 

 

Det är mycket på gång! Felicia och Liam har agreed att faktiskt inte träffas mer, killarna har trubbel i bandet, Niall och Julia har sina bråk om bandet och barnet, Liam är alkohol beroende och har inte varit sig själv på längre. Det där var bara några saker av 20 andra saker som är på gång i novellen just nu. Och jag kan garantera er att novellen kommer vara ganska spännande, för vi har mycket på gång åt er!

Men det jag undrar är, vi har nu skrivit 94 delar och för att vara en one direction novell är det ganska mycket. Vi har inga planer att sluta skriva, men jag undrar om ni skulle vilja att vi skulle fortsätta skriva den här novellen eller börja på en helt ny novell?

Anledningen för att jag frågar är eftersom det kanske blir för många delar? Jag är däremot hooked på den här novellen men jag vet inte exakt när man ska sätta en slut del på den här novellen? Vid 100? 110? 130? 150? Med mera och mera. Vad tycker ni? Ska vi fortsätta skriva den här novellen eller blir det för långt! Skriv gärna så jag vet!

 

Hoppas ni har det bra, många kramar

 

 

 

---

"It's gonna take a while for me to fucking realise it. My best friend is getting married for real!", utbrast Felicia. Jag, Felicia, Julia, Eleanor, Cara och Ebba var på väg mot butiken med klänningar som jag hade hittat.  "You've said that since she got engaged Felicia", sa Cara. "Yeah but I can't help that I'm so excited for her!", sa Felicia glatt och kramade om min arm. "Am I the only one who's excited to try out dresses?" frågade Julia. "No! I looking forward to see wich one you pick Sandra", sa Ebba. "What colour are we going to wear?" frågade Eleanor. "Girls, take it slow!", sa jag och log. "We're not even there yet", fortsatte jag. Vi kom in i den lilla söta affären. "Welcome darlings!", sa en mycket stilig kvinna i 50 års åldern. "Thank you", sa Felicia och kollade sig omkring. "I love your dresses", sa Julia och kollade sig även hon omkring. "Thank you honey. I've made them all by my self", sa kvinnan och log mot Julia. "Wow, you're really talented", sa Ebba. Kvinnan log. En yngre tjej i 25-års åldern kom ut. "Hi", sa hon. "This is my daughter Cecily. And I'm Blair. What can we help you with today?" sa den äldre kvinnan, Blair. "Our best friend is getting married", sa Eleanor. "Wich one?" frågade Cecily. "Me", sa jag leendes. "God, I know like thousands of dresses in here that you would look gorgeous in", sa Cecily. "You're a really beutiful girl. Your fiance is a lucky guy", sa Blair. Jag gillade hur snälla de var i den här butiken. Och klänningarna var underbara. "Thank you. We need bridesmaid dresses for those girls too. Do you have that?" frågade jag vänligt. "Absolutly! I'm gonna show you", sa Cecily. Vi leddes in i ett annat rum fullt av klänningar för brudtärnor. "Wow", sa Felicia. "You stole my word", sa Cara och log mot Felicia. "Well, Sandra it's your choice what we're gonna wear", sa Julia. "Wow, so many decisions", sa jag och kollade noga på varenda en av klänningarna och strök min hand över de. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt skulle gifta mig. Jag skulle ha bröllopet jag alltid drömt om... Jag skulle ha allt jag alltid drömt om. "Could you help us? Pick out some dresses that could fit me and some that would look good on the girls?" frågade jag. Cecily nickade. "Mum! Can you pick out a weddingdress for the bride? You're the best when it comes to that", ropade Cecily. "Of course!", sa Blair när hon kom in i rummet. "Would you like some special colour for the bridesmaids?" frågade Cecily. Jag tittade på mina fina fem bästa vänner. "I just want them to feel beautiful", sa jag och log.

 

Cecily och Blair lämnade oss ensamma och vi hade fått fem olika klänningar var. "Before we try the dresses on, I just need to say that Harry will stop by later. He just wanted to see how his best friend would look", sa Cara. Jag nickade. "That makes me happy", sa jag leendes. "Try one of your dresses", sa Eleanor till mig. "Okay... but wich one should I go for first?" frågade jag och tittade på alla fem vackra klänningar. "Try the one that looks like a swan on", sa Ebba och pekade på en gräddvit klänning som påminde om en svan. "Okay", sa jag nervöst och gick in bakom skynket. "I wonder what she will look like", hörde jag Felicias röst utifrån. "Obviously beautiful", sa Julia. Jag hade lyckats få på mig klänningen och betraktade mig i spegeln. Inte illa. Jag gick ut från provrummet. "You just look stunning, I have no words", sa Cara. Jag snurrade runt. "The dress is gorgeous, and you are too", sa Eleanor och betraktade klänningen noga. "How did you even imagine your wedding dress?" frågade Ebba. "Well, pretty much not like this. But I like it on though", sa jag och vände och vred på mig framför spegeln. "Try another one!", sa Felicia. "No, it's your turn!", sa jag bestämt. "Wich one should we try first?" frågade Julia. "Try the green ones! They look intresting", sa jag eftertänksamt. Alla fem försvann in i varsitt provrum. Jag tittade på mig själv där jag satt i svanklänningen genom spegeln. Nej, jag tror nog inte att jag ville ha den här ändå. "Are you guys finished?" frågade Cara. "Yes", hördes från de resterande fyra. "Okay, one, two, three", sa Cara och alla fem kom ut. De hade alla varsin smaragdgrön klänning i olika modeller. Jag betraktade alla från topp till tå. "You all five look really pretty but I don't know if green is the colour I want...", sa jag. "That was what I thought too!", sa Ebba. "I feel like a ugly sausage in this dress", sa Felicia. "Are you kidding me? You look gorgeous! You are always beautiful my pumpkin", sa Julia och log uppmuntrande mot Felicia. "Yeah you know how beautiful you are. You all are the most beautiful girls in the world in my eyes okay? But green is not just the colour", sa jag. "Then it's your turn again sexy lady. Take the slim one now", sa Cara. Jag tog klänningen som var tight, satte på mig den och gick ut. "I don't like this dress", sa jag. "To be honest, not me neither", sa Eleanor. "No offense but you look a bit like a hooker in it", sa Ebba. "Hey Jack do you want to fuck me when our wedding is done?", sa Julia skämtsamt. "Yeah sexy mama", sa Felicia i en drivande ton och alla skrattade. "You're terrible", sa jag skrattandes. "Girls just wanna have fuuuun", sjöng Cara. Jag joinade henne och till slut satt alla och sjöng den. "That song is so old!", sa Eleanor. "We are girls, we want to have fun... I mean the song is just perfect", sa Ebba. Alla blev tysta och log mot varandra. "Guys I love you so much!", sa jag från ingenstans. "We love you too", sa alla samtidigt. De tittade på varandra och fnissade. "We are so proud of you", sa Felicia leendes. "When I met you that day when we threw away garbage I never expected to see you in a weddingdress 6 years later", sa Julia och kollade leendes mot mig. "Maybe I should wear garbage to my wedding to symbolize the past", sa jag ironiskt med ett leende. Alla skrattade åt mig. "But girls it's your turn now!", sa jag. "Take the pink ones this time", fortsatte jag. De grabbade varsin klänning och försvann åter igen in i provrummen. Det var mycket som skulle planeras inför bröllopet. Maten, tårtan, gästlistan överhuvudtaget, vilken kyrka, placering till middagen, inbjudningskort, vilka blommor vi skulle ha... sjukt mycket. Men jag såg fram emot det mycket. För det skulle bli kul. De kom ut och ställde sig alla framför mig. "Sandra! Hello", sa Cara och knäppte med fingrarna. "Sorry, I got lost", sa jag. "As you always do", sa Eleanor. "You know me too well", sa jag och log. Eleanor log tillbaka. Jag granskade noga klänningarna medans tjejerna posade oseriöst. "That's exactly the kind of dress I want you to have. The same model. Classic, but elegant", sa jag. "I'm sorry Sandra, but I won't wear this", sa Ebba. "Why? It's her decision", sa Felicia. Ebba gav henne en irriterad blick och tittade sedan på mig. "It's the colour. The babypink colour doesn't fit with my red hair", sa Ebba. "You're right, it's okay. But I really like the model...", sa jag. "We can ask Cecily if they have it in another colour", sa Julia. "Yeah, let's do that", sa jag. Cecily var redan påväg in. "I heard you saying my name", sa hon leendes. "We where just wondering if you got those dresses in another colour?" frågade Cara. "Not exactly the same, we never make dresses in same model with different colours. But we got a lightblue one that looks almost like those... I'm gonna go search for it", sa Cecily och lämnade rummet igen. Jag reste mig upp för att ta en tredje klänning. "If the blue ones are as pretty as the pink ones you're going to wear them. Just so you know", sa jag och precis då kom Cecily in igen. Hon höll upp en av klänningarna. "That one look even prettier!", sa Eleanor. "Oh my god yes", sa Ebba. "This one will look good with your eyes Ebba", sa jag och log mot henne. "We'll try them", sa Felicia leendes. "Yeah, do that before I try mine", sa jag. De tog varsin ljusblå klänning och gick in i provrummet. "Oh I love this!", hördes Julias röst innifrån. "Me too! It look so good on and it's really pretty", instämde Cara. "Come out and show me! I get excited when you talking like that!", sa jag. De alla fem kom ut igen. "Okay yes, you look fucking gorgeous all of you. I will cry", sa jag och de alla log stort mot mig. "You were right, this goes better with my eyes", sa Ebba och kollade på sig själv i spegeln. "I think that they should wear that. Totally", sa Cecily. "The dress looks especially nice with my converse", sa Felicia ironiskt. "It's a long dress, you can't even see your shoes", sa jag och skakade på huvudet åt henne. "But I want you guys to have those. I can imagine you all with gorgeus hairstyles and nice shoes and accesoaries and make up and everything. We will buy them", sa jag och tittade mot Cecily. "It's a great decision", sa Cecily leendes. "I'm gonna try this one on now", sa jag och tog en klänning. "You will look so stunning in that one!", sa Cecily förväntansfullt. Jag tog den och gick in i provrummet. Nervöst satte jag på mig klänningen. "Oh, another customer", sa Cecily och jag hörde hur hon gick ut. Jag gick ut från provrummet. "Oh my fucking god", sa Cara. "Sandra that dress is like made for you! Jesus you are so beautiful!", sa Julia. "It brings out the best in you", sa Ebba. "Yeah, it goes so well with your skinny body and your curls look so beautiful to the dress and I just can't tell you how gorgeous you look right now", sa Eleanor. "You look so pretty", sa Felicia. "Thank you", sa jag och tittade på mig själv i spegeln. "Knock knock", hördes Harrys röst. Han och Zayn kom in. De båda stannade när de fick syn på mig. Jag log mot de. De båda tittade på mig. "Okay. Wow. You look fantastic. So stunning", sa Harry och gick emot mig. Han la armarna om mig och jag kramade honom. Han pussade min kind. "You will make a gorgeous bride", sa han och log mot mig. "Thanks", sa jag nästan ljudlöst och han satte sig ner mellan Cara och Felicia. Zayn stod kvar, och han tittade fortfarande på mig. "What?" sa jag generat. Han log stort. "It's just... It's just that you look so beautiful", sa han. Och i det ögonblicket visste jag att det var den här klänningen jag ville ha. För hans åsikt betydde allt. Zayns.

 

"Sandra looked so stunning yesterday!", sa jag. "She really did. I'm so glad for her sake", sa svarade han. Jag och Harry var ute i London, kollade runt lite, shoppade. Hade det bara mysigt. "One day I'm gonna marry you Harry. I'm just saying", sa jag. Han stannade och tittade på mig. "What?" frågade jag. "Are you serious?" frågade han. Jag nickade. "I can gladly say that you, my lovely Cara Delevingne, one day will have the honor to marry me", sa han och kysste mig. "Your cheesy bastard", sa jag och log mot honom. "I never been so into somebody before, and everytime we both touch I only want more", sjöng Harry oseriöst. Jag skrattade åt honom och tog hans hand. "What if we never kissed back in LA?" frågade jag. "Then we wouldn't be together", konstaterade Harry. "I think we would. If two people are meant to be...", sa jag och flinade. Han skakade på huvudet leendes. "You're crazy", sa han och kysste mig igen. Vi fortsatte gå. "I can spot a papparazzi", sa han plötsligt. "Let's make faces to them", sa jag. Vi började göra grimarser och kamerablixtrar kom från alla håll. Vi båda började skratta. "Wanna see how good I am on kissing my boyfriend?" ropade jag. Jag drog Harry närmare intill mig och kysste honom passionerat. Det var såå kul att driva med papparazzis. "See you another time", sa Harry ironiskt och vi gick in i en butik. "Look, there is you", sa Harry och pekade på en reklamskylt. "Wow, there I am", sa jag. "God why do you have to be so hot?" frågade han och stirrade på bilden. "Stop staring, I'm standing next to you!", sa jag. "Sorry, I forgot", sa han och log sådär oemotståndligt emot mig. Jag kunde inte förstå hur vi bara hade varit vänner. Hur kunde jag inte bara velat ta och kyssa honom? För det var så jag kände mest hela tiden. "So  when are the band back on track?" frågade jag. "I don't know. Soon I guess. We haven't signed the contract yet", sa han. "Why?" frågade jag. Vi gick ut ur butiken igen. Alla fotografer var borta och vi gick nomalt på gatan igen, hand i hand. Som vilket ungt par som helst. "I guess none of us really wants to leave home now when everything is good. But at the same time... It would be so amazing to recording some new material and go on tour again. I mean, we had our break now", sa Harry. "The fans want you to rock them again", konstaterade jag. Han tittade leendes på mig. "We're gonna go to Simon's office on friday. And it's only monday today so we have some more time. But I actually think we're gonna go back. That feels like the right thing you know", sa Harry. "How is Liam by the way?" frågade jag, plötsligt något oroad. "When we where there at saturday, he just had a hangover so he was pretty much the Liam he used to be. I've missed seeing him like that", sa han. "I miss him too. He was always so funny and kind to me", sa jag. "He will be back soon. I have a strong feeling of that", sa Harry. Jag klappade försiktigt hans arm. Jag visste hur hårt alla tog det. Jag också. Det var svårt att se än vän sådär. "Do you want ice cream?" frågade han sedan leende. "Yeah, sure", sa jag. Vi köpte glass och satte oss i solen och åt. "When are you going to leave again?" frågade Harry. "A couple of weeks. I have fashionweek in france then", sa jag. "I always miss you so much", sa Harry och kollade ledsamt på mig. "Can we not talk about sad stuff? Let's have fun as long as we can!", sa jag och åt upp hela min glass i ett nafs. Det var en vacker dag, solen sken och gräset i parken där vi satt var alldeles grön. Det började dofta sommar. "Stand up Harry", beordrade jag honom. Harry ställde sig upp och jag hoppade upp på hans rygg. "Run my little ponny", sa jag och Harry började springa runt. Han sprang med mig runt i parken innan han gick ut på gatorna. "Harry where are we going?" ropade jag. "To neverland", sa han charmigt och jag skrattade. En tant tittade surt efter oss och en äldre man röt åt oss att vara tysta. Men det gjorde inget. För när vi två var tillsammans kunde vi skratta tills vi kiknade. Vi kunde vara hur konstiga som helst, hur romantiska som helst, och prata hur mycket allvar som helt men vi hade ändå alltid varandra. För att vara med Harry, det fick mig att känna mig fri och lycklig. 

 

"Can I talk to you about something?" frågade Felicia. Jag nickade. Hon la sitt vågiga bruna hår på en sida. "When we were at Liam's... We kind of talked", började hon. "...Yes?" frågade jag. "He says that I should stay away from him a while. Because he can't stand the thought of hurting me while he is drunk", sa hon. "That's quite understandable", sa jag. "But it's not just that. He don't want to see me because I can bring up old memories. And he don't want to see them. He don't want to remember the time we had together because it hurts to much to see me with James now", sa Felicia. Hon tittade ut genom fönstret. Regnet smackade mot fönstret där vi körde genom London. "Niall. He wants to forget", sa hon och kollade sorgset på mig. "I don't care that I'm with James now. I will never regret being with Liam. Because he took care of me. He loved me so much", sa Felicia. "But you're not together anymore. You're sounding like you're in love with him or something", sa jag undrande. "I'm not. I love James so much. But Liam will always be special. You know, I know him better than everyone else on this earth. And he knows me better than everyone else. We grew up together", sa hon. "I'm not trying to be annoying or anything, but maybe you have to let all of that go", sa jag. "What would you say if I said that you had to let go of someone you've known since forever?", frågade hon. Jag ryckte på axlarna. "I just don't like that he don't want me in his life anymore", sa hon. Det blev tyst i bilen. Vi satt fast i en kö igen. Regnet fortsatte att ösa ner. "He can't just expect me to stop caring. Do you think he will stop caring about me?" frågade hon. Jag tittade på henne. "Of course not. Liam will always care about you", sa jag. "We have so many memories together... I just don't get how he don't want to remember them. I mean all the good ones", sa hon. "Do you remember the first time you and I met?" frågade jag. "Yeah?" sa Felicia undrande. "I seriously thought that you were crazy. You were one of the few people that knew that we were a group. I think it was September or something? We rehearsed something and in the middle of the song you came in on stage, jumping on Liam screaming 'GOD I MISSED YOU SO MUCH', and you two hugged for ages. Then you said hi to all of us and you just looked so happy. You really smiled with your eyes that day", sa jag. Felicia log. "It was back in the times when I had absolutly no drama in my life. I was fourteen. He was like my older brother. Even though fourteen and seventeen can seem like a huge age difference when you are a teenager were we always there for each other. Always", sa Felicia. "You see? You have this special relationship with each other. You will always be there for each other and you will always care. Okay Felicia?" sa jag. "Yeah, but I just can't get that he is shutting me out. What I've learned from all of my mistakes and from life is that you don't leave someone when they really needs you. No matter what they say", sa Felicia. Det fick mig att inse. Jag kunde inte lämna Julia med barnet. Felicia hade rätt. Man lämnade inte människor när de behövde en som mest. Jag kunde inte skriva på det där kontraktet och åka ut i världen och lämna Julia ensam hemma. Hon behövde mig där. De båda behövde mig där. "Niall...", sa Felicia. Hon lät rädd men jag ignorerade det. "I have to stay with Julia!", sa jag. "That is the right thing to do. You are right. You don't leave people when they need you the most", fortsatte jag. "Niall...", upprepade Felicia. "I have to go home to her right now and tell her how much I love her and that I will never leave her", sa jag och hade ett stort leende på mina läppar. "NIALL", skrek Felicia och jag tittade åt sidan dit hon stirrade. Jag såg en stor lastbil köra rakt emot oss med världens fart. Jag hann inte ens säga något innan jag bara kände hur allt kolliderade innan allting blev svart.

---

Ni kommer nu inte få veta den spännade fortsättningen tills nästa söndag! Hur reagerade ni när ni insåg att Felicia och Niall skulle hamna i en bilolycka? Vad tyckte ni om delen i övrigt? Överaska Sandra och Felicia när de kommer hem med minst 7 kommentarer så de blir taggade på att skriva! 

 

I övrigt vill jag önska er en mysig sommar tills jag skriver igen, vilket är om 2-3 veckor? Jag kommer sakna skrivandet hihi. Jag älskar att skriva när vi har er underbara läsare! Att vi har skrivt 94 delar utan att ni har tröttnat är helt otroligt också, hoppas att ni stannar tills allt är slut. Kommentera nu och ha det bäst och lyssna på mycket 1D. löööve yaaah xoxo

"James!", utbrast jag när jag fick se honom komma ut från sitt klassrum. "Babe!", svarade han och drog mig intill sig. "I've waited for you. You said we were going to the skateboardpark?" sa jag undrandes. "That's right", sa han och la armen runt mina axlar medan vi gick mot hans skåp. "I thought that it was time for me to teach you how to skate",  började han. Vi kom fram till hans skåp och han låste upp det och drog ut en helt ny skateboard. "So thats why I bought you this. I've saved my money for a couple of months now to buy you this", sa han. "Are you serious? You took your own savings to buy me a skateboard? You're crazy!", sa jag och kramade honom. "Spare me the cuteness", muttrade Ebba bakom oss. "Can you focus on anything else than Felicia for a moment James?" instämde Brandon. "That's because you can't get a girlfriend, Brandon", sa James och log ironiskt. "Let's go Felicia", sa han och la armen om mig medan vi lämnade skolan.

 

"How is Liam by the way?" frågade James när vi började närma oss skateboardparken. "I don't know really. Me, Sandra and the boys are going to his house on saturday. Just to clean up and see how he is doing", sa jag. "You're worried about him", konstaterade James. "Yeah. After all, he used to be my best friend in the world", sa jag. "Before you fell in love with him and then broke up with him", sa James. "That's why you never should date one of your friends! If you break up, the whole friendship is going to be awkward or not be a friendship at all!", sa jag. "That's why we're meant to be. Cause we hated each other before we got together", sa James. "That's because we're badass", sa jag och kysste honom. Han var ungefär 10 centimeter längre än mig så jag behövde alltid sträcka på mig när jag skulle kyssa honom. Vi var framme vid parken och jag tittade skräckslaget på rampen. "James. I won't go there. You have to teach me first", sa jag. "Of course Felicia. The first thing you need is a snapback", sa han och tog sin snapback och tryckte ner den över mitt huvud. Han drog handen genom håret och log sedan mot mig. "To protect your little head", sa han. "Right, cause a snapback really protects my head", sa jag. "Better than nothing", sa James och ryckte på axlarna. "Take your skateboard and try", sa han sedan. "Try? I've never done this, how am I supposed to...", sa jag, men han avbröt mig. "Shut up and just stand up on the skateboard. You've seen me do this like thousand times? Just try", sa han. Nervöst ställde jag mig upp på skateboarden och sparkade lite. "Okay this is scary", sa jag. "Take my hand", sa han och flätade in sin hand i min. "You're pretty good!", sa han efter ett tag. "Yeah right", sa jag och himlade med ögonen. "Stop being so ironic. You've always said that you wanted to do this", sa han och kollade menande på mig. "You're right", sa jag och log mot honom. Han log sitt fina leende tillbaka. 

 

Efter någon timmes övande kunde jag nu utan problem flyta fram på skateboarden. "I think you're ready for the ramps now", sa han. "No", sa jag. "The easy ones. We can take the tough ones this summer", sa han. "I'm planning for us to skate like everyday", fortsatte han glatt. "You just make me not looking forward to summer. I will die young!", klagade jag. "Don't be so childish babe. Come, let's try the easy ones", sa han och släpade mig mot de enkla ramperna. "You call those ones easy?!", frågade jag. "Yes. Try", sa James. Jag gick fram till kanten. Den var inte så djup, till skillnad från alla andra ramper i den här parken. Men det var ändå läskigt. "Felicia", sa James uppmanande. "Okay okay!", sa jag och åkte ner. "Fuck this is so scary James save me", ropade jag, men lyckades svänga och komma upp igen. James skrattade åt mig. "See? That wasn't so hard", sa han. "Don't laugh. It was really scary", sa jag. "But fun?" sa han frågande. Jag log och nickade. "Yeah", sa jag.

 

Vi spenderade resten av eftermiddagen i skateboardparken. "I think I have to go now", sa jag när klockan var 7. "Yeah okay", sa han. "Follow me home? You can eat dinner with me or something", sa jag. "Sure babe", sa han och log. Vi båda hoppade upp på våra respektive skateboards och åkte ner för gatorna i London. Han sträckte ut sin hand och jag tog den. "This feels like a movie", sa jag. "It does", svarade han. Jag älskade känslan jag fick med James. Jag kände mig alltid så... fri.

 

"Julia?" sa Niall direkt när han kom in genom dörren. "Hello to you too", sa jag och log ironiskt mot honom. "Can I talk to you for a second?" sa han och satte sig ner i soffan bredvid dig. "Yeah, I made tacos. As you can see. Perfect friday night dinner. But sure. Talk", sa jag och satte mig bekvämt i soffan. "We are going to get back in the band again", sa Niall snabbt. "Wait what?" sa jag. Skulle han lämna mig och babyn nu? "Yeah. Simon says that we need to go back now if ever", sa Niall och skruvade på sig. "Niall, let me say; I'm so happy for your sucess and I know you love this and as much as I want to be the good girlfriend and support you through this I just can't", sa jag. Han tittade förvirrat på mig. "Why?" sa han ledsamt. "I love you and I want you too be happy but I need you here with the baby. I can't do this on my own", sa jag. "But who says that I won't be here?" frågade Niall. Jag suckade olyckligt. "Don't fool yourself, you know that you will be on tour", sa jag. "Why can't you ever do things that makes me happy?" sa Niall högt. "I would support this if it wasn't now! Now is when me and our unborn child needs you the most! You can't just leave!", sa jag högt och irriterat. "Julia I love you and this baby but I promise you that I will be home as much as I can!", sa Niall, fortfarande i en hög ton. "YOU WON'T", skrek jag. "JULIA DON'T FUCKING SCREAM TO ME", skrek han tillbaka. "YOU WON'T BE FUCKING THERE. WE ARE SUPPOSED TO BE A FAMILY", skrek jag. "JULIA SOMEONE OF US NEED TO WORK. AND IT WON'T BE YOU RIGHT?" skrek han. "FOR THE FIRST, YOU GOT LIKE TRILLIONS OF MILLIONS BUCKS AND FOR THE SECOND, I CAN'T WORK BECAUSE I'M STILL IN SCHOOL PLUS THE FACT THAT I'M ACTUALLY CARRYING OUR BABY", skrek jag. "DON'T MAKE THIS ABOUT YOU!", skrek han argt. Det var nu ett riktigt bråk. Det här sög. "I DON'T MAKE THIS ABOUT ME, I'M JUST TELLING YOU FACTS!", skrek jag tillbaka. "I'M NOT GOING TO HAVE THIS FIGHT WITH YOU. COME BACK WHEN YOU ACTUALLY CAN ACCEPT THIS!", skrek han och reste sig upp från soffan. "I WON'T ACCEPT IT", skrek jag medans han började gå upp för trappan. "FINE. THEN WE'LL HAVE TO BE LIKE THIS", skrek han och försvann uppåt. "FUCK YOU AND GOODNIGHT", ropade jag efter honom. Jag hörde hur en dörr smälldes och sedan blev det tyst. Kvar satt jag, ensam och olycklig. Jag tog en bit av min taco. Jag ville att han skulle gå, för att jag ville att han skulle vara lycklig. Men jag visste att jag inte skulle klara av allting ensam. Jag behövde honom här. Jag kände mig ibland som en självisk litet barn men jag behövde honom verkligen. Jag skulle inte klara det här själv. Jag bara visste det.

 

Harry drog upp nyckeln till Liams hus ur bakfickan och låste upp. Vi alla träffades av en stinkande doft. "God it smells!", klagade Niall. "It smells like old vomit or something", sa jag äcklat. "Thank god that Julia isn't here then", sa Zayn och log. Alla utom Niall log mot honom också. "Don't bring her up", muttrade Niall. Alla kollade undrande på honom. "We should look after Liam, see how he is holding up", sa Harry och nickade mot övervåningen. "Yeah but isn't Felicia supposed to be here?" frågade Niall. Precis då rycktes dörren upp och Felicia kom in flåsandes. "Hi... sorry... that.. I am... late", flåsade hon. "Where were you?" frågade jag. "Asleep. In my bed", sa hon och andades lite lugnare. "You've never been good at waking up, haven't you?" sa Zayn. "No! But if you expect me to be here like 9am a saturday morning then you can just... I'm still asleep this time usually!", sa Felicia i klagande ton. "Stop complaining. Let's go up to Liam instead", sa Harry. Vi alla gick upp för trappan och hittade Liam i hans säng, sovandes. Jag satte mig ner på sängkanten och smekte hans kind försiktigt. "It's time to wake up", viskade jag. Liam vände sig om i sängen. "We all are here Liam. Except from Louis and Julia", sa Zayn. Liam slog motvilligt upp sina ögon. "Goodmorning Liam", sa Niall och log lite mot honom. "Goodmorning guys", mumlade Liam. Vi alla log. "You're not drunk?" sa Harry hoppfullt. "No... I've slept for a long time now", mumlade Liam igen. "My head hurts", fortsatte han. "I'll go get you a aspirin", sa Felicia och försvann in i hans badrum. "So how are you holding up?" frågade jag. "Okay. Thanks for being here", sa Liam och satte sig upp. Han var helt förändrad. Han hade inte rakat sig på väldigt länge såg det ut som och han stank. Hela huset gjorde det. Felicia kom tillbaka och gav honom en huvudvärkstablett och ett glas med vatten. "Here you go buddy", sa hon och log lite mot honom. Han log tillbaka. Liam tog min hand och kollade på ringen. "When are you getting married?" frågade han. "Soon", sa jag. "Am I invited?" frågade han. "Ofcourse you are", sa jag och pussade honom på kinden. "As long as you're not drunk man", sa Niall. "What are you doing here anyway?" frågade Liam sömndrucket. "Louis told us what a mess your house was so we thought that we could clean your house", sa Harry. "And wash you", sa Felicia. "I'm sorry for everything guys, I really am", sa Liam. "Then stop drinking and stop take amphetamine", sa Zayn. "You will destroy your face if you keep taking amphetamine Liam", uppmanade jag. "Calm down, I'm not addicted to that. And Louis threw all of them away so I don't have any left", sa Liam och kliade sig i ögonen. "Good", sa Niall lättat. "But it's not so easy to just stop. Thank god that you came today because I just have hangover right now", sa Liam. "We're gonna look after you", sa Harry. "We should start cleaning. We will all be downstairs okay? Shout if you need something", sa Felicia. Jag kramade om honom och pussade honom på kinden. "I miss you Liam", viskade jag. "I miss you too", sa han och tittade sorgligt efter mig när jag ställde mig upp. 

 

Vi alla gick ner för trapporna. "He seems quite okay right now", sa jag. "You know... when we where up there I just saw old Liam", sa Felicia. "Yeah, me too", sa Sandra. Jag tittade på henne. Liam hade varit som en bror för henne på alla sätt. Jag visste att hon hatade att se honom påverkad, förändrad. "Guys, we should start", sa Niall och klappade både Sandra och Felicia över ryggen. Vi började att gå in i köket. Det luktade förfärligt där inne. "I will open the fridge", sa Harry och drog upp kylskåpet. Vi alla hostade till av stanken. "Everything in this fridge is rotten!", sa jag äcklat. "God I'm gonna throw up", sa Felicia och gjorde en grimars. "Please, don't", sa Niall. Sandra närmade sig kylskåpet och höll för näsan. "Can anyone go and get the plastic gloves we have?", sa hon. Harry sprang ut och hämtade de till henne. "I guess we should start then", sa han och alla satte på sig plasthandskar och drog äcklat ur ruttna grönsaker, möglig yoghurt, för gammalt kött och så vidare. "This is so disgusting!", sa jag. "How old are those?" frågade Niall och kollade på utgångsdatumet. "This went out in march!", sa han sedan. "Are you serious?" sa Felicia. Hon hade haft en äcklad min på sitt ansikte hela tiden. "Oh my god we've been such crappy friends!", utbrast Sandra olyckligt. "He must be starving!" sa Harry. "Sandra is right, we've been such bad friends. Liam is seriously sick", sa jag och mötte Sandras ögon. Hon log sorgligt mot mig. Alla var tysta. Och kollade på det tomma kylskåpet och den tomma frysen. "Someone needs to wipe out the fridge and the freezer. And that someone is not me. I'm going to the livingroom and I'm taking Niall with me", sa Felicia och drog med sig Niall ut i vardagsrummet och började plocka upp där. "I can wipe out the fridge", sa Harry uppgivet. "Thanks Haz!", sa Sandra och kramade honom bakifrån. "Sandra, we can take the bathroom", sa jag. "Okay", sa hon och nickade och vi gick till badrummet men städutrustning. Jag började gå in men tvärstannade. "What is it?" frågade Sandra bakom mig. "It's vomit on the floor", sa jag och kollade äcklat på pölen. "No", sa Sandra. "Yes. We have to get it away", sa jag. "I'll do it", sa Sandra och efter en kvart var spyan borta. "That was one of the most disgusting things I've ever done in my whole entire life", sa hon och jag log mot henne. "This is good training for when your future kids throw up on the floor", sa jag. "Haha", sa hon utan känsla men log ändå. "I can clean the toilet of you clean the shower", sa hon. "Because you used to clean every toilet in your house every saturday when you were younger", sa jag och började torka av allting i duschen. "How do you even remember that?", frågade Sandra. Hon slutade att städa toaletten och tittade på mig. "Because you were always complaining about it. I remember everything", sa jag medans jag torkade av duschväggarna. "Right. I guess you do", sa Sandra och fortsatte städa toaletten. "I THINK MY HANDS IS FULL OF MOLD!", skrek Harry plötsligt. Jag och Sandra utbytte en blick och började skratta. "Are you okay out there Harry?" ropade jag. "NO!!", skrek Harry. "You're such a girl Harry", ropade Sandra och vi båda skrattade. 

Tre timmar senare var vi klara med nedervåningen. "It actually looks good now", sa Felicia och kollade runt. "Yeah. It took some time but it looks really good now", sa Harry. "Did you get the mold away from your hands?" frågade jag och log. Harry sträckte ut tungan till mig och jag flinade. "What time is it?" frågade Sandra. "Soon 1pm. I'm hungry", sa Niall. "Not so unexpected", sa Harry. "We should go buy Nando's. Liam needs to eat", sa Sandra. "NANDO'S!" utbrast Niall. Alla log stort. "Two of us can go buy Nando's and the rest uf us can start cleaning upstairs", sa Felicia. "I'll go", sa jag. "Me too", sa Harry. "Okay. Get away boys. I want my nandos", sa Niall. Jag och Harry lämnade Liams hus. Det kändes bra att hjälpa honom. Och vad nu Simon än skulle göra för att få honom bättre hoppades jag att han skulle bli det. Vi behövde bara vara där för honom.

 

"We've done half of the cleaning job up here. And everything down stairs", berättade Sandra för Liam. Liam tittade på oss alla medans han åt av sin kycklig. "Great. Thanks", sa han leende. "We just need to get you to shower, clean your bedroom and some rooms here", sa Niall. Liam nickade. "And we will buy you lots of food so you can start eat again. More food, less drinking", sa Zayn. "I will try. But you guys don't get how bad I just want to drink right now. It's like a thirst in my throat after alcohol. I really appreciate what you are doing but it isn't that easy", sa Liam nedstämt. "No it won't be easy if you don't try!", sa jag lite irriterat och alla kollade på mig. "Liam, please. We're not doing all this so you can fall back to the same pattern again. We want you back with us okay!", sa jag. "Felicia is right. You have to fight", sa Harry. Liam var tyst. "We need to keep cleaning", sa Sandra. Niall samlade ihop alla matförpackningar och tallrikar och vi reste oss än en gång från hans rum. "Liam, come. I will help with the showering part", sa jag och log mot honom. "Okay", sa han och reste sig upp. Hans kropp hade blivit mager och det fanns inte ett spår av den vältränade kroppen. "I will clean up in here", sa Zayn och jag nickade medans jag tog Liam till badrummet. Han duschade av sig och kom sedan ut i en handduk. "You have to take a shower every day from now Liam", sa jag. "I don't feel any need to do anything while I'm drinking", sa han. "But you won't drink as much as you used to", sa jag påminnande. "Can you all just stop saying that? None of you have been in my situation", sa han och ställde sig framför spegeln. "I'm sorry", sa jag tyst. Liam rakade bort skäggstubben som hade växt och kammade igenom sitt hår. "I should brush my teeth too", sa han för sig själv. Jag satt bara och betraktade honom. Han hade varit min pojkvän än gång i tiden. Men det var längesedan nu. "Are you done?" frågade jag. Han nickade. Vi gick in i hans sovrum och mötte Zayn. "Wow, it smells good in here now", sa jag. "I sprayed some of Liams parfumes in here", sa Zayn och log finurligt. Jag log. "Smart there Zayn", sa jag. "Can I just wear soft clothes? I will probably lay in bed anyway. My head isn't better", frågade Liam. "Take wich clothes you want", sa jag och log lite. "I'm gonna go help the others", sa Zayn. Jag nickade. Han kollade på mig med en menande blick och lämnade rummet. Liam kröp ner i sängen och jag stoppade om honom som om han var ett litet barn. "Felicia?" sa han. Jag slutade att fixa till täcket och tittade på honom.

 

"I'm sorry for everything I've ever said to you", sa han försiktigt. "Liam it's okay, honestly. I know that it wasn't you who said all those things", sa jag och försökte le lite. "You're lying to yourself. It isn't okay, because it was me. Have you ever heard that you hear the truth from kids and drunk people?" frågade han. "Yeah", sa jag och log halvhjärtat. "Only reason I said all those things is because I seriously breaked down when you broke up with me. I mean, I thought that we were so perfect, and for months I just kept asking my self what I did wrong. What I did to lose you. But then I just got so angry. I felt like I hated you, even though I didn't", sa Liam. Jag lyssnade uppmärksamt på honom. "I never got to know what I did wrong Felicia", sa han och kollade sorgligt på mig. "You did nothing wrong Liam. You were always the perfect guy, you did nothing wrong. I think I just realized that I wasn't over James. That I still loved him. I guess you and me are made to be best friends like we always was. If you make your friendship to a relationship will things change forever", sa jag. Liam nickade och var tyst. "I can't stand the thought of me being the reason for how you are now", sa jag sedan. "It's not just you. We had so much pressure on us in the band and everything and drinking and smoking and everything made me feel calm. Then you broke up with me and my whole world fell apart. But don't blame yourself", sa han och log mot mig. Jag tog hans hand. "It feels like the old you again. Same sweet, loving Liam", sa jag. "I'm pretty much a monster right now", sa han. Jag skakade på huvudet. "I must say that I've been really pissed on you lately. But when Louis told me how you was, how you lived... I couldn't be mad at you anymore", sa jag. Han log mot mig. "Thanks", sa han och klappade min hand försiktigt. "Cause after all...", började jag, tittandes på våra händer. "I will always love you Liam. Always. I've loved you since we were kids and I won't stop doing that just because we had a bad breakup", sa jag och bet i min läpp. Han tittade på mig. "We have so many memories... so many beautiful times... I won't let them just go away. I remember them all too well", sa jag. Liam drog ner mig bredvid sig i sängen. Jag lutade mig mot hans axel och höll om honom. "We won't let them go away", viskade Liam. "I will always care about you", viskade jag tillbaka. Han klappade metodiskt min rygg. "I will always care about you too", sa han. Vi låg tysta, bara för att tänka efter. "Do you remember when I used to sneak in to your house at night when we were kids? I always felt so badass", sa jag efter ett tag. "And we pretended that we were superheros who would save the world", svarade han. Vi tittade på varandra och log. "Our when we chased our neighbors' cat", sa jag. "Yeah, the lady that owned the cat yelled at us everytime. And we always told her that it wouldn't happen again but we went back the next day already", sa Liam. "We were so pathetic as kids", sa jag. "No. We were two cute best friends", sa han. "I miss you Liam", sa jag. Han svarade inte. "Felicia. Listen to me", sa han. Jag kollade upp mot honom. "I said that I cared about you, and I do. And that's why we shouldn't be together right now. And with together I mean not even friends. I don't think I can take that right now. I have to get over everything that happend and just start over. And it's dangerous for you to be with me. I don't want that", sa han. "But..", började jag. "No. Seeing you will bring up all memories. And as you said. I will remember them all too well", sa han. Nu var det jag som var tyst. "Let's just enjoy this moment while it lasts", sa Liam och drog mig mer intill sig. "Okay", viskade jag. Jag ville ha Liam vid min sida. Jag ville att han skulle vara min bästa vän igen. Men kanske hade han rätt. Kanske skulle det dra upp massa onödiga minnen. Jag och Liam hade ju känt varandra i över 18 år. Vi delade så många minnen och det var smärtsamt att titta tillbaka på tiden när vi var så glada. Så oskyldiga. Oavsett vad han sa skulle jag alltid vara där för honom. Alltid.

---

Hoppas att ni gillade delen! Tog lång tid att skriva med det var värt det. På antingen lördag eller söndag kommer det ut en ny del och det blir den sista på ett tag, eller ja tills söndagen den 14 Juli. Då ska Sandra skriva en del för då är både hon och Felicia hemma igen! Jag kommer vara utomlands då och jag kommer troligen inte skriva på ett antal veckor, men som sagt kommer ni får en del på lördag eller söndag, beroende på hur bra ni är på att kommentera. Den här gången var ni ju grymma och jag blir superglad av att se era reaktioner och vad ni undrar över.... hehe, ni får se ;)

Kommentera nu så att ni får en del på lördag istället för på söndag. MASSOR AV KRAMAR!

Jag vaknade av att min mobil vibrerade. Jag tog upp den och såg att klockan var 10am och att Sandra hade smsat mig. Julia kom hit vi måste fixa det med Louis och Eleanor -- sandra stod det i smset. Jag kollade på Eleanor som låg i den andra gästsängen. Och låg i hopkrupen in mot väggen, fortfarande sovandes, och det enda man såg var det bruna håret. Jag tyckte synd om henne och jag fattade inte hur Louis kunde göra så. Vad var hans problem, seriöst? Jag reste mig upp ur sängen och smög in i mitt och Nialls sovrum. "Niall", viskade jag. "Uh", stönade han. "Niall!", viskade jag, lite högre. "What?" sa han sömnigt. "I'm going to Sandra's place. Look after Eleanor okay? She is still asleep", sa jag. "Mm sure", sa han, fortfarande halvsovandes. Jag pussade honom på näsan för att han såg så gullig ut och gick sedan och fixade mig.

 

En halvtimme senare hade jag lyckats duscha, sminka mig naturligt, sätta upp mitt hår inklusive min lugg i en slarvig bulle och få på mig en mörkblå kortärmad t-shirt, ett par långbenta hängselbyxor i jeanstyg (så att man inte tänkte lika mycket på min mage) och ett par mörkblåa converse. Såklart hade jag som alltid mitt lilla silverkors runt halsen och några nätta accesoarer.

En söndagsmorgon som denna var allting ganska lungt. De flesta satt nog inne i sina hus och åt frukost. Det var faktiskt länge sedan jag hade gått. Förut tog jag alltid promenader. Men all min tid numera gick ut på att förbereda mig inför barnet, träffa mina kompisar, och den senaste tiden - jobba arslet av mig för att få bra slutbetyg. Jag hade faktiskt inte riktigt tänkt på vad jag skulle göra nu när jag går ut skolan. Min dröm har alltid varit att bli sångerska, sälja ut arenor, spela in låtar i studion, ha fans. Men man var tvungen att kämpa för att uppnå den. När mitt och Niall's barn hade blivit lite äldre skulle jag nog börja försöka. Den kommande tiden skulle jag bara fokusera på den.

 

Jag plingade på Sandra's och Jack's lägenhet och Sandra öppnade direkt. "Bra att du kom", sa Sandra bara och lät mig komma in. "Så, vad är din masterplan?", frågade jag. "Du får se. Men jag har ringt Louis. Han kommer snart sa han", sa Sandra och log lite. Vi var tysta någon minut. "Föresten, Julia! Jag har hittat en butik inne i London med asfina klänningar!", sa Sandra exalterat. Jag log stort. "Åh, jag kommer känna mig som din mamma när du står där och ska gifta dig...", sa jag med en löjlig röst och la handen på hjärtat. Sandra skrattade. "Kommer du gråta?" frågade hon sedan. Mina ögon smalnade. "Kanske...", sa jag. "Kan du vara seriös för en minut eller?" sa Sandra skrattandes. "Du säger ju att du alltid gråter när du verkligen är ledsen eller glad. Aldrig annars", fortsatte hon. "Well. Jag vet inte. Jag har bara gråtit en gång i mitt liv av glädje och det var typ i fem minuter. Så sorry, tror inte det", sa jag och log. Sandra gjorde sitt lilla sadface. Precis då plingade det på dörren. Sandra gick fram till den med bestämda steg och öppnade dörren. "Hi Sand..", började han, men avbröts av Sandras örfil. Sedan lät hon honom komma in. Louis hade handen över sin kind. "What was that for?" frågade han. Jag granskade honom. Hans hår var lite rufsigt och han såg trött ut. Hans kind hade också hunnit bli röd. "I can't believe what you did to Eleanor!", sa jag. "Did she found out about that girl?" frågade han. "What girl?" sa Sandra och stirrade på honom i några sekunder. "Oh fuck", sa han och jag örfilade honom också. "You have some serious explaining to do!", sa jag och kollade på honom. Vi satte oss i soffan. "I can't believe you cheated on her too", sa Sandra irriterat. "Louis I thought that you of all people wasn't like this!", sa jag. Jag och Louis hade våran speciella lilla relation, och efter att ha känt honom i drygt 2 år kändes det verkligen inte som om det här var Louis. "I was upset after our fight!", sa Louis. "That's not an excuse. You're a fucking asshole", sa Sandra. "I know. And I pretty much deserved your bitchslaps", sa han. "Yes you did! Do you know how much Eleanor cried last night?" frågade jag. "She did?" sa han. "Yeah. She thought it was over for real", sa Sandra allvarligt.  "You have to make this okay cause I'm not gonna stand her watch two of my best friends break up", sa jag. "I can't, I ruined things", sa han sorgset. Sandra ställde sig upp. "What are you doing?" frågade Louis och kollade på henne. "You will see", sa hon med ett finurligt leende. Jag ställde mig också upp. "No seriously what are you going to do?" frågade han. Jag och Sandra kollade på varandra med ett leende. Sedan kollade jag på Louis. "We're gonna fix this", sa jag. Louis kollade bara förvirrat på oss. "Ring Eleanor", sa Sandra, "så uppehåller jag honom så länge", fortsatte hon. Jag gick in på toaletten och ringde till Eleanors mobil. "Hi, where are you?" frågade Eleanor direkt. "I'm at Sandras. Wanna come over?" frågade jag. "Yeah, sure, I'm coming", sa Eleanor enkelt och vi la på. "Hon kommer", sa jag till Sandra. "Can you not speak Swedish?" frågade Louis. Sandra skakade på huvudet. "Sorry. We have to", sa Sandra. "Louis, who was that girl by the way?" frågade jag. "I don't know. Just a random chick on the pub", sa Louis. "I don't see how Eleanor is going to forgive you but I guess that's up to you. Show her all your love Lou", sa Sandra och log snett. Dörrklockan ekade i huset och Louis kollade på dörren. "Is it Jack?" frågade han. Jag och Sandra utbytte en blick och Sandra öppnade dörren. "Hi!", sa Eleanor och började gå in. När hon fick syn på Louis stannade hon upp. "What is he doing here?!", sa hon och kollade på mig med en mördarblick. "What is she doing here?" frågade Louis efteråt. "You guys seriously need to talk", sa Sandra. "Sorry Sandra, I'm not talking to him", sa Eleanor och var beredd på att lämna lägenheten. Jag tog tag i hennes arm och drog henne in i lägenheten igen. "You're not going anywhere", sa jag. "But.." började Eleanor men Sandra tog tag i henne. Jag drog upp Louis i soffan och vi bokstavligen släpade de båda in i Sandra och Jacks sovrum. "We're gonna lock the door and none of you will get out until you both solve your problems", sa Sandra. "Have a nice chat", sa jag leendes och vi smällde igen dörren och låste den. "Greeeat. De kommer fixa det. Förhoppningsvis", sa Sandra. Vi slog oss ner i soffan. "Försöker du gömma din mage eller något?" frågade hon och tittade på mig. "Kanske", sa jag. "Varför? Den ser så gullig ut ju", sa Sandra och klappade jeanstyget på mina hängselbyxor. "Jag vet inte. Jag älskar det här barnet såklart som du vet, men på något sätt skäms jag lite för att jag är så ung", sa jag. "När jag trodde jag var gravid så var det också min tanke. Hur skulle jag kunna berätta för alla i skolan? Jag skulle föralltid vara stämplad som teenager mum liksom. Men sen tänkte jag, vilken otrolig gåva gud har gett mig. Ett barn. Som är mitt. Men det visade sig ju att det aldrig fanns", sa Sandra sedan. "Det är så starkt att du pratar om det", sa jag beundrande. Sandra log. "Allting för min bästa vän", sa hon. Jag log tillbaka. "Du har nog rätt om det där trots allt", sa jag. "Om ett år vid den här tiden kommer jag troligen försöka lära mitt barn att gå. Känns konstigt", sa jag eftertänksamt. Vi var tysta några minuter. "Jag älskar den där väskan", sa Sandra och kollade på min handväska som stod på bordet. "Jag med", sa jag. "Vad är det här?" sa hon och drog upp en skvallertidning som hade stuckit ut ur min väska. "Ingenting", sa jag och försökte ta tidningen i från mig. "Det är något i den här som du inte vill att jag ska läsa!", sa Sandra och höll upp tidningen högt för att jag inte skulle ta den. "Nej", sa jag och försökte låta oskyldig. "Haha. Det är det visst. Låt mig läsa", sa Sandra och öppnade tidningen. Hon bläddrade igenom den, sida för sida, tills hon såg en bild på Zayn. Zayn och Kate. Och läste tyst igenom hela texten och slog sedan ihop tidningen och la den på bordet. "Julia", sa hon. "Sandra", sa jag och väntade på att hon skulle bli arg. Men hon var lugn. "Visste du om att Zayn dejtade den här Kate tjejen?" frågade hon. "Kanske...", sa jag. "JULIA!", sa hon och tittade allvarligt på mig. "Okej ja, alla visste det utom du", sa jag. "Och varför då? Trodde ni inte att jag skulle kunna ta det eller?" frågade hon. "Det var inte det, det var bara han som inte berättade. Ni har ju inte snackat på ett tag, eller hur?", frågade jag. "Men jo, vi ses fortfarande! Vi är ju vänner och allt nu", sa hon. "Har ni snackat ensamma sen den där julen?" sa jag skeptiskt. Hon gav upp med en suck. "Nej, kanske inte, men ni kunde ändå ha berättat!", sa hon. Jag ryckte på axlarna. "Så de dejtar?" frågade hon efter ett tag. "Japp", sa jag. "Hon var asfin", sa Sandra eftertänksamt. "Jag vet", sa jag. "Har du träffat henne?" frågade hon. Jag nickade. "Jag har hälsat på henne, men inte umgåtts med henne direkt. Men hon verkar väl snäll", sa jag. "Verkar väl?" frågade Sandra och höjde sitt ögonbryn. "Jag vet väl inte, jag snackade inte med henne så länge, de var ute på en dejt", sa jag. Hon nickade. "Du är väl inte sur för att jag inte berättade?" undrade jag oroligt. "Nej. Även om jag tycker att ni kunde ha berättat... Aja, vi kollar till El och Lou. Det har gått över en timme nu", sa Sandra. "De är som fångar", sa jag och flinade. Sandra låste upp och vi kollade försiktigt in. På sängen låg de två. Strulandes. Vi båda försökte hålla oss för skratt och Sandra stängde till dörren igen, utan att låsa den. Sedan började vi båda skratta och gjorde high five. "Can we fix this?" ropade Sandra. "YES WE CAN!", ropade jag tillbaka och vi båda skrattade. "Vi är pro alltså", sa Sandra. "Helt klart", sa jag och log stort.

 

"Was school ok today?" frågade Jack. Jag nickade. "Yeah. It feels good that we will graduate soon. I feel pretty tired of it", sa jag. "It was the best thing that ever happend to me. Finish school", sa han. "But you are on the university?" sa jag med undrande röst. "Yeah, but I learn things that I'm actually intrested in there", sa han. Vi var i bilen, han hade precis hämtat upp mig från skolan. Men han hade kört förbi hans lägenhet. Eller, det var mer som vår, eftersom jag bodde där också, men tekniskt sätt var det hans. "Jack, where are we going?" frågade jag. "You will see", sa han leendes. 

 

Ungefär en halvtimme senare kom vi fram till någonslags utomhus arena. "What is this?" frågade jag. Jack ställde sig framför mig och log. "We, are gonna play paintball", sa han. "No way!", sa jag leendes och kramade honom. "I wanted us two to do something really fun you know", sa han och kysste mig. "Everything about you is perfect your damn idiot", sa jag och pussade hela hans ansikte. Han skrattade och tog min hand. "Hi and welcome to this paintball center", sa en kvinna i en dräkt. Hon visade oss in i ett rum där vi kunde sätta på oss dräkter. "I probably gonna win over you", sa jag tufft till Jack. "We'll see about that", svarade han och log. I våra urfula dräkter gick vi ut på planen hand i hand. Vi möttes av några andra personer. Kvinnan som hade välkomnat oss tidigare delade in oss i lag. Jag och Jack var i olika lag och jag skulle garranterat slå sönder honom. Hoppades jag. Det var 9 andra personer i mitt lag. Kvinnan berättade att hon hette Jane och förklarade snabbt reglerna. "Are you ready? One, Two, Three... GO!" skrek Jane och alla 10 i de respektive lagen började springa runt som galningar. Jag såg inte Jack någonstans så jag passade på att skjuta ner en tjej i Jacks slag. "Fullträff", mumlade jag för mig själv. Jag sprang vidare för att hitta Jack på den stora planen som täckte hela tomten. På vägen sköt jag ner yttligare två spelare från det andra laget. En tjej i mitt lag kom upp bakom mig. "Girl you are good!", sa hon. Jag log bakom masken och fortsatte springa. Vart hade han tagit vägen? Jag tittade mig omkring och efter 20 minuter av matchen hade gått fick jack plötsligt syn på honom. Jag sprang emot honom. Han hade sätt mig också. Vi båda sprang emot varandra och avlossade samtidigt skott med färg. En lila färg splashade över hela mig och han blev alldeles grön. "You both are out!", skrek Jane. Vi båda drog av oss dräkterna. "These are so sweaty", sa han och kastade sin åt sidan. "Yeah, euw", sa jag och la äcklat bort min också. Vi tittade på våra paintball pistoler och sedan på varandra. Jane var redan borta. Vi log mot varandra och tog upp pistolerna och sköt på varandra. "I'm the master", ropade jag åt honom. "I don't think so babe", sa han och träffade mig. Jag avlossade ett skott mot honom också och träffade. Vi höll på att skjuta varandra tills det bara fanns en boll kvar. Vi tittade på varandra och avlossade skottet exakt samtidigt. Jag sprang emot honom och han lyfte upp mig. "Babe", sa han. "Yeah?" sa jag. "I love you", sa han och tog mina händer och kysste mig länge. När våra läppar möttes stannade tiden helt enkelt. Det var som magi. "Hey! You broke the rules! You're out!", sa en sur Jane. "I'm so sorry", sa jag och försökte hålla mig för skratt. Resten av paintball gruppen ställde sig bakom henne. "Yes, we're leaving", sa Jack och försökte även han hålla sig för skratt. Vi sprang mot hans bil och satte oss i den. "Jack", sa jag enkelt. "Yes?" sa han och startade upp bilen. "Do you realise that we have like thousands of colours on us right now? We seriously gonna destroy your car with colours", sa jag. "I don't care. I just want to have fun as long as we can", sa han leende. "Live while we're young!", sa jag leendes. "I want to capture this moment", sa han sedan och drog upp sin iPhone. We lutade oss emot varandra och tog en bild. "God we're so beautiful", sa jag och skrattade. "Can't get better than this", sa han leendes. Vi körde ut från paintball parkeringen. Jag tittade på honom. Jag var lycklig över att gifta mig med Jack. Han var allting jag behövde. Han fick mig att skratta, han fick mig att le, han fick mig att vara mig själv. Och jag visste att han verkligen älskade mig eftersom han hade sett mig i den svåraste situationen. Men han hade ändå varit där. Lärt känna mig i alla fall. Och jag älskade honom otroligt mycket för det.

 

"Where is Liam?" frågade Simon. Jag, Harry, Louis och Zayn satt framför Simon Cowell's skrivbord på hans kontor. För en gångs skull var han hemma från USA och hade ringt oss för att han ville prata om något. Allt det här kändes så bekant. Det var såhär det hade varit för 5 år sedan. Vi hade suttit inne på hans kontor, och hade spänt väntat på beskedet om vi skulle få ett skivkontrakt eller inte. Folk från vårat management satt också i rummet nu. "Let us say that he is a bit unstable right now", sa Louis. "He is not allowed to leave his house", sa Harry. "And you definatly don't want him here right now", avslutade jag. "You have to tell him about this meeting later", sa Simon. "We will", sa Zayn. "So boys, I wanted to talk to about this band. Don't you feel for starting again? Don't you miss it?" frågade Simon. "Well I do, it's just that I have more time for Eleanor now", sa Louis. "Yeah, we all have time for our girlfriends now. And it feels pretty good to just live quite normal", sa Harry. "But boys. You are the biggest boyband the world have ever seen. I know about this situation with Liam right now but if you will ever get your career back you have to start now", sa Simon konstaterande. "But I'm going to be a father...", började jag. "I know about that Niall. It's better if you start over now before everyone sees that you are adults now. You can sell good as a group for just a couple of years more", sa Simon. Alla vi fyra satt tysta, gav varandra lite blickar. "But we can't be One Direction without Liam", sa Zayn för att avbryta tystnaden. "I know. If you sign a contract with us again will we do everything in our power to make him better", sa en man i managementet. "What would you do that we haven't already tried?" sa Louis skeptiskt. "As he said, everything in our power", sa Simon. "Or, you have a alternative. You can actually kick Liam out of the group permanently and then it's just to start, here and now", sa en kvinna ur managementet. "We would never do that", sa Harry. "But at least consider it guys", sa Simon. "Only if you promise that you will try to help Liam now already", sa jag. "We won't go back as a group without him", sa Zayn. Vi var bestämda. Visst ville jag gå tillbaka till One Direction, turnera världen runt igen, träffa fans, spendera tid i studion och så vidare. Men jag ville inte lämna Julia och babyn heller. Och jag visste att Louis inte ville lämna Eleanor nu när de hade fred igen. Och Harry skulle inte vilja ha mindre tid med Cara än vad de redan har. Zayn skulle nog inte heller vilja lämna nu när han har träffat Kate. Och ingen av oss skulle vilja lämna våra bästa vänner här. Den här tisdagen skulle innehålla mycket funderingar. Vi ville nog någonstans alla gå tillbaka till bandet, men samtidigt inte. Speciellt inte så som det är med Liam nu. Men vi som pojkband skulle inte sälja mycket längre. Vi alla var uppe i tjugoårs åldern nu ju. Men något som vi alla hade gemensamt var att vi saknade tiden som vi var som störst. Kanske saknade vi den tillräckligt för att gå tillbaka.

 

Onsdag. Jag, Julia och Felicia satt sista timmen på vår musiklektion. Alla tre uttråkade av vår över entusiastiska lärare som ville lära ut om den klassiska musikens historia. Jippie. "Varför tvingar de oss att lära oss det här i skolan?" frågade jag. "Det är inte så att jag inte kommer lyckas i livet bara för att jag inte vet alla låtar av Mozart", suckade Felicia. "Vill ni göra något idag?" frågade jag. "Kan inte. Ska till läkaren med Niall för att kolla att allt står rätt till med babyn", sa Julia. "Kan inte heller, har lovat James att följa med honom till skateboardparken", sa Felicia. "Feli dissa honom", klagade jag. "Varför är du inte med Jack?" undrade Julia. "Han pluggar just nu. Till skillnad från era pojkvänner så försöker han faktiskt att få ett jobb", sa jag. "Ja min pojkvän går fortfarande i skolan så att", sa Felicia. "Och min är en världsstjärna. Grattis till din hardworker boy", sa Julia. Jag sträckte ut tungan åt henne. "Har ni föresten tänkt på att alla vi har pojkvän just nu? Det har typ aldrig hänt förut", sa Felicia. "Du har rätt! Oh my god", sa jag. "Vi är väl alla lyckliga nu helt enkelt", sa Julia. "Och snart slutar vi skolan också för gott! Om vi inte ska plugga på uni sedan förstås. Vilket vi troligen kommer göra", sa Felicia. "Vi borde hålla i ett huge ass party tillsammans på studentdagen", sa jag. "Ja, det borde vi verkligen. Ha kul med alla från det här plugget en sista gång liksom", sa Julia. "Miss Wahlgren, miss Ibrahim and miss Tanttu, don't talk! Do your work instead", sa vår musiklärare strängt. Jag suckade.

 

25 minuter senare var lektionen slut och vi stod vid våra skåp och snackade som vanligt. Jag kände hur min telefon vibrerade i fickan och jag fiskade smidigt upp den. "Vem ringer?" frågade Felicia. Jag tittade på skärmen. Det var faktiskt länge sedan han ringde mig. Jag hade fortfarande en bild på oss två som kontakt bild för honom. "Zayn", sa jag snabbt innan jag svarade. Både Julia och Felicia kollade på mig. "Hi Zayn?" sa jag. "Hi Sandra", svarade han. Det var tyst. "I cleaned up in my house today and found some of your old stuff. Do you want to come and pick them up?" frågade han. "Sure, I have nothing to do anyways", sa jag. "Great. When are you coming?" frågade han. "Now, pretty much. Fifteen minutes maybe", sa jag. "Fine, okay bye", sa han. "Bye", sa jag. "What was that all about?" frågade Nelly. "It was just Zayn, he wanted me to pick up some old stuff", sa jag. "I'm leaving. See you all tomorrow", sa jag och kramade om alla.

 

Att närma mig Zayns hus gav mig många minnen. Förra gången jag gått ensam mot hans hus var när jag tänkte berätta om barnet. Barnet som sedan inte fanns. Jag tog ett djupt andetag och plingade på dörren. Precis som förra gången var det inte Zayn som öppnade. Utan en söt brunett. Förra gången hade det ju varit Perrie. "Hi!", sa hon vänligt. "Hi, is Zayn home?" frågade jag artigt. "Yeah", sa hon leendes. Hon ropade efter honom och lät mig komma in så länge. Zayn kom ner för trapporna med en kartong med mina saker. Han ställde ner det. "What is all that?", frågade tjejen. Jag kunde inte komma ihåg hennes namn riktigt. Det hade ju stått i tidningen... Hm. "Nothing", sa Zayn och log mot henne. "By the way, Sandra, this is Kate, Kate, this is Sandra", sa Zayn och presenterade oss för varandra. Kate tog min hand och log mot mig. "You must be one of the girls with the beautiful brown eyes that Zayn was talking about. You're born i Sweden huh?" frågade hon vänligt. "Uhm, yes", sa jag, förvånad över att Zayn hade pratat om mig överhuvudtaget. Jag mötte hans blick och han kliade sig i bakhuvudet. "Kate can I have a moment with Sandra?" frågade Zayn. "Yes, of course! I go and make us some coffe", sa Kate. "I won't be staying long", ursäktade jag mig. "Okay, but then I make coffe for me and Zayn. It was nice meeting you Sandra", sa Kate och log sött. Två smilegropar dök up på hennes respektive kinder och hon vände sig om och gick in i köket. "Why didn't you tell me about her?" frågade jag direkt när hon gått. "I don't know, we haven't really talked...", sa Zayn. "That was what Julia said too! How come all knew it except from me? Zayn I'm not in love with you anymore and you're not in love with me and we are supposed to be friends but you're not really acting like it when you don't tell me stuffs like this!", sa jag. "I'm sorry, I just didn't know how to tell you", sa Zayn. "That's not an excuse", sa jag med en suck. Han tittade lite på mig. "I deserve to know these things before it appears in newspapers and stuff", sa jag. "It was in the newspaper?" frågade Zayn. "YES!", sa jag högt. "Sandra I'm sorry. It will never happen again, I promise you", sa han. "Good", sa jag och la armarna i kors. "What is all the stuff?" frågade jag och nickade mot kartongen. "Random stuffs that you've forgot here the past years. I believe I got your old socks, some schoolbooks, diffrent accessories and stuff", sa han. "And my red converse", sa jag eftersom jag hade fått syn på dem i lådan och log lite. "Yeah. I don't really know how you could walk out from my house without your shoes", sa han och log han också. Jag hade fått syn på ett gammalt foto också som hade låg i kartongen. Jag tog upp det och granskade det. Det var bara ett kort på mig. Jag log mot kameran. Den var från tiden när jag och Zayn precis hade blivit vänner igen efter våran första break up. "It's maybe weird to keep this photo of you. I mean you are my soon married ex girlfriend", sa han. Jag stirrade på kortet några sekunder. "Yeah, you're right. Thanks for the stuff", sa jag och tog lådan. "Goodbye Sandra", sa han och log mot mig. "Goodbye Zayn. And you? Kate seems like a really nice and sweet girl. I really hope that you've found the one for you like I've found the one for me", sa jag och gick ut från dörren. Medans jag gick för hans nedfart kunde jag känna hans blick i ryggen. I kartongen jag höll i handen låg många Zazza minnen. Om jag plockade upp alla förmål i den skulle jag säkert koppla det till ett särskillt minne. Jag ångrade ingenting som hade med Zayn att göra. Absolut inget. Jag var lycklig nu och det var han också. Det var så här det skulle vara helt enkelt.

---

Förlåt att delen kommer ut så sent, har jobbat hela dagen! Ni var lite dåliga på att kommentera förra delen måste jag säga!! Kommentera minst 5 kommentarer tycker jag nog tills nästa del som kommer på torsdag (om ni nu har kommenterat 5 kommentarer tills dess). Förlåt att vi pressar er på kommentarer men vi spenderar timmar till att skriva novellen och då är det kul med feedback. Vad tycker ni om Jack och Kate föresten? Kommentera alla era tankar om novellen just nu ! :) kramar♥

 

Jag öppnade dörren för att hitta Julia, Felicia, Cara, Eleanor och Ebba. Ett leende spred sig snabbt på mitt ansikte. ''Yäääy! You're all here! Oh my, this is so exciting!'', sa jag glatt. Ebba rynkte med näsan. ''You're so happy I want to kill you'', sa Ebba. ''Oh don't be that way! This will be so fun!'', sa jag glatt och drog in alla. De alla tog av sina skor. ''Are we having a slumber party?'', frågade Julia glatt. ''No.. OR YES! But I got something planned for us!'', sa jag med en upphetsad röst. ''Like what?'', frågade Cara och kramade om mig. Jag kramade henne tillbaka och pussade hennes kind. ''I'll tell you soon!''. Genast började alla småprata med varandra och jag ledde de till vardagsrummet. De alla satte sig i soffan medan jag tog fram chips skålen och la den på bordet. ''OH CHIPS!'', sa Julia glatt och tog lite. Felicia gav mig ett leende och höjde ögonbrynet lite. Jag förstod hennes signal och nickade. Hon tog genast några chips i handen. Jack kom ut från sovrummet och jag vände mig. ''Hi Ladies'', sa han charmigt. Jag kollade på tjejerna och såg genast hur alla blev lite generade. Jag skrattade och vände mig till Jack igen. ''Hi beautiful'', sa han och la händerna om min midja. Jag la armarna om honom. ''You can hang out with us girls'', sa jag och skratta. Ett leende spred sig på hans fina läppar. ''As much as I want to, I have to go to work'', sa han. Han luta sig ner och gav mig en puss på kinden. ''Okay baby'', sa jag och log. Vi möttes i en perfekt kyss och han log sedan mot mig. Han släppte taget och började gå mot dörren. ''Bye girls'', sa han med sitt charmiga leende. Efter några sekunder hörde jag dörren stängas och jag vände mig till soffan alla satt. Alla satt och iakttog mig. ''Isn't he cute'', sa jag och log. ''HE'S A KEEPER!'', utbrast Cara. ''He's always tan'', sa Julia. ''YES, OH MY GOD I HAVE BEEN THINKING THAT FOR LIKE 6 MONTHS NOW'', utbrast Felicia. ''I'm telling you Sandra, if you screw this up I'm going for him'', sa Eleanor. ''It's wierd for me to say this.. But he's hot!'', sa Ebba. Jag skrattade och skakade på huvudet. ''Sad saying this, but I'm not screwing this up!'', sa jag och satte mig på bordet. ''This will not end like Brad. He telling this bitch that I slept around. And this bitch telling everyone in school. You know the whole story about that fight and the hospital'', sa jag med ett leende. ''And not Zayn either! All the lies, fights, tears, hooking up and everything! That was exhausting! I'm just glad that is over now'', fortsatte jag och tog upp handen i frustration. En tystnad spred sig som jag inte kände igen. ''Are you sure Sandra?'', frågade Felicia. Jag kollade frågande på henne. ''I mean.. About you and Zayn. You know'', sa hon. Den glädjen jag hade haft försvann direkt. ''No, I don't know'', sa jag en aning irriterat. Hon satte sig lite bekvämare och rullade läpparna. ''Even though you went thru all those fights, tears and everything.. I mean, even though all that you truly loved him. Your love was one of the most strongest love I have ever seen. The way you looked at each other.. was amazing. Maybe you should-'', sa hon men avbröts av mig. ''Stop talking'', sa jag argt. Jag kollade på tjejerna och såg hur de kollade ner. Jag kollade på Ebba. Jag mötte hennes ögon. ''You think this Ebba?'', sa jag irriterat. Hon kollade ner och jag höjde ögonbrynen. Jag mötte Caras ögon. ''You too?'', sa jag. ''Well yeah, I-'', sa Cara men stannade när jag ställde mig upp. Jag kollade ner på alla. ''Are you serious? I'm going to marry the love of my life and you're talking about how cute Zayn and I were together?!'', sa jag argt. Jag skakade på huvudet. ''You can find your way out'', sa jag innan jag vände mig om och storma in i köket. 

 

Jag satte mig vid det runda bordet och kollade ner på golvet. Hur kunde de ens säga så? Nämna hur jag och Zayn var tillsammans? Jag ville inte ens tänka på det. En orolig Cara kom in i köket och gick mot mig. Jag skakade på huvudet. ''Sandra please'', sa hon. Jag skakade på huvudet. ''No Cara! I'm not gonna hear about this! I'm sick of hearing this crap about Zayn! I'm in love with Jack! Okey? There's nothing between Zayn and me anymore! You don't know how it feels'', sa jag. Jag satte mig ner och lutade huvudet mot handen. Hon satte sig på knä framför stolen jag satt på och kollade på mig med sina stora ögon. ''Then tell me Sandra'', sa hon. Jag la händerna på mina lår och tryckte till. ''Do you know how hard it was forgetting Zayn? Telling yourself thousands of times, 'it's over, we can't be together anymore, you did all you could but you lost'. Cara, I lost him. I lost him. I always thought we would end up together, even though we always fought. But.. we didn't. It's over. I mean, it's been almost 2 years! Almost 2 years since that day. Since that christmas day he told me that he had to let me go'', sa jag. Jag flyttade luggen från mitt ansikte. ''It was hard. Letting him go. And now I'm finally over him! I'm finally over Zayn. I don't have any feelings left for him, and I can't even imagine leaving Jack for Zayn or anyone. I just realized that I  needed to get over him. And I did. And I'm happy with Jack now. He makes me happy, makes me smile. And I love him! So I don't want to hear that you guys prefere me with Zayn. Because that will never happen. I'm not going to put myself thru all those tears again. And I'm going to marry Jack. Because I love him to death! A life without him would suck'', sa jag. Hon nickade och log mot mig. ''I know you love him. And I know you been thru alot. With yourself and with love. I remember you telling me after Zayn that you would never fall in love again. That you lost hope with love. Remember what you said after fighting with him, that night at Harrys house?'', sa hon med ett leende. Ett leende spred sig på mitt ansikte. ''I could still turn to a lesbian'', sa jag och vi båda föll i skratt. Hon kollade på mig och log. Ett leende jag älskade. ''See that smile? That smile on you're face? I remember when you couldn't smile at all. No matter what I said or did, you couldn't. I missed my best friend so much. But then Jack came, made you smile and laugh. He made you happy again. In a freaking mental hospital!'', sa hon med ett lende. Vi båda skrattade och hon la handen på mitt knä. ''That's why I like him. Because he made you happy again. He brought my best friend in the whole world to life again. And I want you two to get married'', sa hon. Jag log mot henne. ''Really?'', sa jag försiktigt. ''Yeah, really'', sa hon. Hon klappade mitt lår och log mot mig. ''Come on, let's go to the other girls. I know they're sorry. And tell us that thing you wanted to tell us that you were so excited about!'', sa hon glatt. Jag nickade och log. ''Alright then'', sa jag. Hon tog min hand och vi gick ut från köket. Cara är min bästa vän, och jag älskar henne. Hon kanske inte alltid är här pågrund av sina plåtningar i alla slags länder, men när hon är här har vi den bästa tiden någonsin. Och oavsett om hon skulle åka iväg igen inom en kort tid, eller vara på andra sidan jorden så var jag glad att hon var här. 

 

Cara slängde sig ner i soffan mitt emellan Felicia och Eleanor. "So you had something to tell us?" sa Ebba försiktigt. "Yep", sa jag och satte mig ner på en stol framför de. "As you guys know... I'm going to get married", började jag. De alla fem kollade på mig. "And I want my 5 favourite girls in the world to be my bridesmaids!", sa jag. "As I said Julia, we would be bridesmaids", sa Cara och log. "Yeah! Oh my god Sandra, I'm so excited!", sa Julia och kramade om mig. "I can't believe you're getting married! And I'm one of the bridesmaids! YEEY", sa Eleanor glatt och gjorde en söt gest med händerna. Jag skrattade. "But Sandra... we got a problem...", sa Felicia som hittills inte hade sagt något. Hon kollade på mig med världens allvar i blicken. Jag blev orolig. "Yes..?", sa jag. "You have to get divorced from me first", sa Felicia och log larvigt. "Hahah seriously?", skrattade jag. "Okay, grouphug guys!", sa Cara och alla omringade mig. "Don't touch me", sa Ebba irriterat till Felicia. "Oh my god I'm so sorry", sa Felicia ironiskt. "Girls!", sa jag och tittade på de. De slutade ge varandra irriterade blickar och kramade mig istället. "We have to look after a dress for you", sa Julia när alla släppt varandra. "Yeah, I was thinking that we all could go in a couple of weeks to look after dresses. Like the weekend before graduation", sa jag. "I can just imagine how extremly gorgeous you gonna look", sa Eleanor och tittade leendes på mig. "I swear that every guy in that church will just stare at you and be like, 'damn, why are my girlfriend not that beautiful'", sa Cara. "Yeah as if!", sa jag men kunde inte låta bli att le. "I'm so excited for you! You will be a married woman! God!", sa Felicia leendes. "I think we need some champagne", sa jag och reste mig upp. "And don't worry Julia, I got alcohol free for you!", sa jag och gick in i köket. Jag plockade fram en bricka och ställde 6 glas på den och och hällde upp champagnen och Julias cider. Jag kände mig lycklig och taggad inför vad som skulle hända. Jag skulle faktiskt gifta mig. Jag skulle ha mitt drömbröllop, precis som jag alltid önskat mig. Och jag skulle gifta mig med världens mest perfekta kille. 

Jag bar ut brickan till tjejerna och alla tog ett glas. "Cheers for Sandra!", sa Ebba. "CHEERS!", utbrast alla och drack.

 

"Louis? I'm home", hörde jag den välbekanta rösten. På senaste tiden hade jag och Eleanor haft våra problem. Jag tror att vi på något sätt hade varit tillsammans för länge. Vi hade till och med gjort slut i Oktober förra året. Dock blev vi tillsammans igen nu i Februari. Och sen dess hade vi kämpat för att hålla ihop vårat förhållande. Jag älskade Eleanor så mycket. Men ibland blev det för mycket helt enkelt. Jag slängde en blick på klockan. Halv åtta. "I thought you said that you would be home around 6?", frågade jag inne ifrån köket. Eleanor kom in i köket. "Yeah. I hanged out with the girls. I'm gonna be one of Sandras bridesmaids!", sa hon. "I tried to call you like twenty times, why didn't you pick up?" frågade jag lite irriterat. "Uhm, my phone was in my bag?", sa hon. Jag kollade på henne. "Right", sa jag. "Are you seriously mad because of this?", frågade hon. "Yes! I was planning a romantic night for us! Like cooking, eating dinner for like 5 hours, cuddle?", sa jag med en irriterad röst. "Really?" frågade Eleanor och kramade mig. "Yeah", sa jag och kramade henne tillbaka. "That's so romantic", sa hon och kysste mig. Jag besvarade den och log lite sedan. "We can still do it!", sa hon. "Nah, I don't know... I'm really hungry", sa jag och kliade mig i huvudet. "Lou come on!", sa hon och tog min hand och log sött. "We just order pizza instead El", sa jag och drog ur mig från hennes grepp. "Please Louis", sa hon. "It's your fault that you're late!", sa jag surt. "I thought we had peace?" sa Eleanor förvånat. "Yeah we had until you got annoying!", fräste jag. "So I am annoying now?" sa Eleanor med sårad röst. "Please Eleanor, don't pretend that you are the innocent one", muttrade jag. "But this isn't fair! I did nothing except from being a bit late from Sandra's!", sa Eleanor gällt. "That's the fact! You do nothing at all! You're not even trying to make this relationship work!", skrek jag. Ja. Nu skrek jag. "What is all this coming from?", sa Eleanor upprört. "I'm just sick and tired of trying without any respond", skrek jag. "You trying without respond? What about me? Every time I ask you if we can do anything, you keep saying that you are busy. And you're not even in the band anymore. I mean what are you doing? You used to always make time for me!", skrek hon. "SO YOU MEAN THAT WE SHOULD BE TOGETHER TWENTY FOUR SEVEN? I NEED SOME TIME AND SPACE TO BE WITH MY FRIENDS!", skrek jag högt. Eleanor såg arg ut. "THEY ARE MY FRIENDS TOO! AND I WAS ONLY LATE HOME BECAUSE I WANTED TO BE THERE FOR SANDRA BECAUSE SHE IS MY BEST FRIEND OKAY?", skrek hon gällt. Hon drog ett djupt andetag. "Last week when everyone was going home from Sandra's? I wanted us two to just go home and have a nice time. But when I asked you just said that you wanted to go with them instead and that I could go home. You didn't want me there clearly. I lay in bed, waited for you to come back. And I know that you were with Liam but you could have called me or anything", sa hon högt. "WHY ARE YOU ALWAYS SO PARANOID? ONLY BECAUSE I DIDN'T INVITE YOU THERE DIDN'T MEAN THAT I DIDN'T WANT YOU THERE!", skrek jag. "IT FEELS LIKE THAT SOMETIMES!", skrek hon tillbaka. "YOU KNOW WHAT? MAYBE IT'S BECAUSE YOU'RE ALWAYS SO FUCKING ANNOYING. YOU CAN'T BE ON YOUR OWN FOR A SECOND", skrek jag. "IF I AM SO ANNOYING AND PARANOID AND STUPID AND EVERYTHING WHY ARE YOU EVEN WITH ME?" skrek hon. "YEAH WHY AM I? MAYBE WE SHOULD JUST BREAK UP!", skrek jag högt. Jag kunde se hur sårad hon blev i hennes ögon men ilskan var fortfarande där. "FINE!" skrek hon. "I'M BREAKING UP WITH YOU ELEANOR. GOODBYE!", skrek jag. Hon stirrade på mig för ett ögonblick. "Bye", sa hon sedan och sprang ut från köket och ut i hallen. Dörren smälldes igen. Jag satte mig ner på en stol vid matbordet och suckade argt. Att hon alltid skulle hålla på och förvränga allt. Jag var trött på henne just nu. Så jävla trött.

 

"Do you want dessert?" frågade jag och kollade på den mörkhåriga tjejen framför mig. "Yeah.. I think so", sa Kate och läste från menyn. "Take whatever you want", sa jag och log. Hon log tillbaka och två smilegropar uppenbarade sig på de rosiga kinderna. Kate var en aningens kortare än mig, hade chokladbrunt vågigt hår lite längre än till axlarna och blåa ögon. Hon var väldigt söt. "I think I'm gonna order the pecanpie", sa hon. "Wanna share?" frågade jag. "Sure, why not", sa hon och log lite. Jag såg på henne att hon egentligen inte ville dela men gjorde det ändå. Jag viftade dit en servitör och beställde. När servitören försvann igen betraktade jag Kate. "Tell me something about your self that I don't know", sa jag till henne. "Okay hm... I actually never liked the girl that hosted the party where we met", sa hon och fnissade lite. Jag log svagt. "But that's not anything about you", sa jag och log artigt. Hon såg ut att fundera. "Okay. I don't think you know that I'm 15 % american, 10 % french, 25 % swedish and 50 % british", sa hon och log. "No I didn't know that. My ex..., I mean, some of my best friends are actually born in Sweden", sa jag. "Really?", frågade hon. Jag nickade. "Do they have blue eyes? Because I got my blue eyes from my grandfather who is swedish", sa hon. "Actually, no. One of them got green eyes and the other two got beautiful brown eyes", sa jag. "I would like to meet your friends someday", sa hon. Jag la min hand över hennes. "I'm gonna let you meet them very soon. I promise you, Kate", sa jag och lutade mig fram för att kyssa henne. Hon kysste mig tillbaka. "I really like you Zayn. You are so kind to me", sa hon och klappade försiktigt min hand. "I really like you too", sa jag och log stort. "Your pecanpie!", sa servitören. "God! It's so big!", sa hon. "Yeah. Now you're glad we shared huh?" sa jag leendes. "Yeah, totally!", sa hon och skrattade. Vi ställde tallriken med pecannöts pajen i mitten och åt från den med varsin sked. Kate hann bara äta 6 skedar innan hon tittade på mig. "I'm actually full", sa hon. Grejen var den, att hon inte hade ätit mycket alls till middag. Mest bara petat i den lite och sedan ätit. Jag tror att hon skäms över att äta framför killar på något sätt. "Are you sure?" frågade jag med paj i munnen. Hon fnissade åt mig och nickade. "Yeah. You can eat", sa hon.

Vi småpratade och lärde känna varandra bättre för varje tugga jag tog. Kate var en intressant person. Hon studerade just nu på konstlinjen för tydligen älskade hon att måla. "You know I love to draw too! What do you draw?" frågade jag intresserat medans jag tvingade i mig den sista biten av pajen. "Landscapes most", sa hon och log lite. "But I like to draw people sometimes too. Wanna see?" frågade hon. "Now?" frågade jag precis när jag svalt pajen. "Yeah. You can come to my apartment if you want to. You don't have to..", började hon. "No, no, I really want to!", sa jag och log. Jag betalade för oss båda. När vi kom utanför resturangen möttes vi av papprazzis. Jag tog hennes hand och försökte snabbt skynda förbi dem. "Zayn is that your girlfriend?" frågade någon. "We are dating", svarade jag bara snabbt innan vi hoppade in i min bil. De fortsatte att fotografera som galningar utanför. "Are they always like this?" frågade Kate. Jag nickade. "How do you not get tired?" sa hon. Jag körde ut från parkeringen. "If I'm going to be honest - I'm sick and tired of it. But they were way worse two years ago when we where like massive", sa jag. Jag tittade på henne med ett leende. "You better get used to it", sa jag. Hon log stort. 

 

Vi körde i ungefär en kvart innan vi kom fram till hennes lägenhet. Vi gick in. "I've never been here before", sa jag. "I think it was time for you to see where I lived", sa hon och log. Hon tände upp hela stället. Det var en ganska stor lägenhet. Kate kom från en överklass familj och var uppväxt i London. Hon tog min hand och drog mig in i hennes atelje. Jag betraktade faschinerat tavlorna. "Who is that?" frågade jag och pekade på en tavla. "My younger sister. Isn't she pretty?" frågade hon och log. "Yes she is", sa jag och kollade. Kate var mycket duktig med penseln. "My daddy always hoped that I would be a doctor or a lawyer or something and my mum always wanted me to be a famous singer or actress. I bet they both got pretty disappointed when it turned out that I am completly stupid and that I sound like someone dead when I sing or just look geeky when I try to act. Non of them really like my paintings. They don't really appreciate art", sa hon eftertänksamt. "You're not stupid and you paintings are beautiful", sa jag och gick närmare henne. "Just like you", viskade jag och våra läppar möttes. "You give me confidence, do you know that?" frågade hon. "That's my job", sa jag. "I'm gonna paint you one day", sa hon och tittade på mig. "Yeah, you have to!", sa jag. "I need to go home now. My people need me", sa jag och log stort. "Your people?" frågade hon undrandes. "I was just kidding", sa jag och log nervöst. "But I need to get up early tomorrow so...", sa jag. "Okay, I understand", sa hon. Jag tror att hon hade hoppats på att gå steget längre när hon bjöd mig över. Men jag var nog inte redo för det än. Jag kysste henne godnatt i dörröppningen och lämnade Kates lägenhet. Jag tyckte mycket om henne, det gjorde jag. Det kändes som om vi skulle passa bra tillsammans. Och det gjorde mig glad.

 

Jag försökte hålla tillbaka tårarna där jag satt i min bil. Jag startade den och svängde ut. Jag visste inte vart jag skulle men jag visste att jag ville bort. Jag hade trott att alla våra problem var på väg att lösas. Att allt skulle bli som det alltid var förut. Men Louis var tvungen att överdriva allt och sedan skylla precis allt på mig. Det var inte rättvist någonstans. Jag ville prata med någon av mina tjejkompisar. De skulle förstå. Jag tog vägen mot Julia och Nialls hus. Klockan var bara nio än. Jag parkerade på deras uppfart och gick snabbt ut ur bilen. Jag tryckte på ringklockan minst 5 gånger. Julia öppnade dörren och jag kände bara hur allting brast och tårarna började rinna. "Sweetie what's wrong?" frågade hon oroligt och lät mig komma in. "Me and Louis had a fight and he broke up with me", sa jag. Julia kramade om mig. "He didn't mean that", sa hon och klappade mig lungt över håret. "Yes he did! Its over - again!", sa jag och lutade grät mot hennes axel. "Do you want something? Anything?" frågade Julia. "I just want you to be there", sa jag. "I will always be here for you Eleanor okay?", sa hon och tryckte min hand. Jag log mellan tårarna. Hon torkade bort de. "Eleanor? I didn't know that you were here!", sa Niall. Sedan såg han att jag grät. "Babe what happend?" frågade han oroat. "Me and Louis had a fight and he broke up with me", sa jag. "He did what?" frågade Niall och kollade på mig. "Yeah what the fuck?" hördes Sandras röst. "Sandra!", sa jag och hon kramade om mig hårt. "El my litte sweetie!", sa Sandra sorgset. Jag fortsatte att gråta. "Niall was just about to drive me home but I'll stay for a while okay?" sa Sandra i mitt hår. "Okay", sa jag. "Niall, put on some teawater and make us all tea okay?" sa Julia och tog sedan min hand. Sandra pussade min kind och vi satte oss i Nialls och Julias vardagsrum. "Tell us everything", sa Julia. Båda två kollade oroligt på mig. "Louis was just annoyed already when I got home. He kept talking about that I was too late and stuff and then we just started fighting", sa jag och drog bort tårarna. "Why would he start a fight only because you were late? That's just weird", sa Sandra. "I know, I didn't get why he was so mad! He told me that I didn't fight for or relationship and that he was the only one who did and that he didn't get a respond and everything", sa jag. "That's not true. Why would he say something like that? He told me that you both are working on things", sa Julia. "I know! That was what we do. But we been in a lot of fights lately. What if he is right? What if we actually are not meant to be?", sa jag och tårarna började rinna igen. "Don't say that! You just going through a tough time right now", sa Sandra. "You and Louis will work it out. I promise you honey", sa Julia. "Thanks. I love you", sa jag. "You will always be my girl", sa Sandra. Jag log lite. Niall kom in med teet och gav oss alla varsin kopp. Han gick fram till mig och tog mina händer. "Don't cry. I know that Louis didn't mean anything okay? Please don't cry", sa Niall och klappade lugnande mina händer. Jag nickade. Niall log och reste sig upp. "I'm just gonna leave you girls alone. Enjoy your tea", sa han och gick in till hans och Julias sovrum. "Louis was just a jerk tonight. I don't know what his problem is but we are here for you okay? You know we will always be", sa Julia. "You're right. He was a jerk. I'm sorry for destroying your t-shirt Julia", sa jag och kollade på den svarta fläcken på hennes axel. Sandra och Julia började båda skratta och snart drogs jag med. "It's okay babe. You're worth much more than my old t-shirt", sa Julia och höll om mig. "You know we both love you Eleanor. You can talk to us whenever you want", sa Sandra och log uppmuntrande mot mig. Sandras mobil vibrerade och hon tittade på den. "Åhh..", sa hon i en negativ ton. "What?" frågade Julia. "Jack wants me to come home", sa hon. "Go", sa jag. "Are you sure?" frågade Sandra. Jag nickade. "It's okay", sa jag och log svagt. Sandra kramade om mig. "I love you Eleanor. Louis is a idiot. Me and Julia gonna fix this okay? I don't like to see you cry", sa Sandra. Hon pussade min kind och gick mot dörren. "NIALL! CAN YOU DRIVE ME HOME?" ropade Sandra. Niall kom ut i hallen och de båda försvann. "Maybe I should go too", sa jag. "Where? To Louis? I think you should stay here", sa Julia. "Thank you Julia" sa jag. Jag ville verkligen inte gå hem till Louis. "You can sleep in the guestroom", sa Julia leendes. "You don't need to but... will you sleep in the other guest bed? I don't really feel for being alone. And I want to talk maybe", sa jag försiktigt. "Everything for you okay?", sa hon. Vi drack upp vårat te och Julia bäddade gästsängarna. Trots att klockan knappt var strax efter tio kröp vi ner i sängarna och pratade. Även om allt kändes svårt var jag glad att jag faktiskt hade mina underbara bästa vänner vid min sida. För om jag inte skulle ha de, skulle allting vara så mycket svårare att ta sig igenom. Kanske till och med omöjligt. När vi släckte lamporna vid tolv tittade jag upp i taket. Jag såg inget, bara mörker. Men jag hoppades, så mycket, att jag skulle lösa det med Louis. Trots att vi bråkade och att jag just nu halvt hatade honom älskade jag honom ändå. Jag var bara orolig för att vad han menade var sant för honom. För tanken att aldrig någonsin mer vara med honom skrämde mig.

---

Förlåt för att den här delen inte kom i fredags! Det var tänkt att Sandra skulle skriva den men det blev väldigt mycket! Sandra har skrivit nästan hela sitt perspektiv i den här delen i alla fall och jag har skrivit resten. Nu åker Sandra och Felicia och ni är stuck with me. Moahaha nejmen. Hoppas ni gillade delen! Gillar ni att det händer mycket eller tycker ni att det är för mycket? Let us know :) Kommentera mycket nu tills nästa del som kommer på tisdag! Kram! :) /Julia