Jag vaknade sakta upp. Jag upptäckte att jag befann mig på ett sjukhus. Ångesten från de senaste månaderna kom upp i mitt huvud. Allt drickande, allt skit. Jag tittade mig omkring. "Felicia?", sa jag förvånat och tittade på henne. Hon låg i en säng bredvid min. Hon log mot mig. "What are you doing here?", frågade jag undrande. "I just wanted to...", började hon men sedan insåg jag. "No. You didn't", sa jag. "Yes I did. I gave you one of my kidneys Liam", sa hon. Jag hade alltid varit känslig för alkohol i stora mängder tack vare mina sjuka njurar. Jag hade haft problem med de sen födseln, men för ungefär 4 år sedan hade de gjort så att jag faktiskt kunde dricka. Men de senaste månaderna hade det blivit för mycket alkohol och min kropp klarade helt enkelt inte av det. "Felicia you shouldn't have and-", började jag, men hon avbröt mig. "I did it because I love you", sa hon enkelt och kollade rakt in i mina ögon. Mitt hjärta hoppade över ett slag. "Really? You do?", sa jag. "Liam, I have always loved you. I should never have let you go", sa hon och tittade ner på sina händer. Hon hade inget smink på sig och hennes vågiga hår vilade mot hennes axlar. "You mean you love me in that way", sa jag och log mot henne. Hon log lite. "I'm sorry for everything. For letting you down, for chosing James over you. I was so dumb", sa hon. "I don't get it. I thought you were in love with James", sa jag förvirrat. "It's just so complicated everything you know. I have always been confused over my feelings and you know that. And yes, I thought, all this time, that I was in love with James. That I should be with him. But something happend yesterday that just made me realise. You know, I thought that it always had been me and James. He was the first boyfriend I ever had. And our broke up was so emotional, so many feelings, and even though I loved you to pieces while you and I were together I just couldn't make my feelings for James go away to 100%. And everything seemed so easy when we started to hang out again and everything. But yesterday, after this thing happend, I just realised that it hasn't always been me and James. But it has always been you and me. No matter what, you always had my back. Even though I maybe was the worst cowboy ever when we were kids and even though I had annoying mood swings when I turned 13 you still was there. Always", sa hon. Jag kollade på henne med stora ögon. Jag kommer ihåg att när vi var jättesmå, eller, jag var nog 6 och hon var 3, och vi lekte cowboys som vi alltid gjorde (för att jag ville det) och jag sa att hon var en dålig cowboy för att hon inte svingade sitt lasso rätt. Jag berättade för henne hur hon skulle göra men hon gjorde bara fel hela tiden. Och som hon sa hade hon väldigt stora humörsvängningar när hon var tretton. Vissa dagar kunde hon krama mig hela tiden när vi var tillsammans, vissa dagar kunde hon vara konstigare än vanligt, vissa dagar kunde hon bitcha runt allmänt mot alla i vår omgivning. Och jag blev arg och irriterad på henne många gånger. "Nothing could make me leave your side", sa jag. "I'm sorry I left yours for a while", sa hon. "It's okay", sa jag. Vi satt tysta och kollade på varandra. "You could have died, you know", sa jag. "I would die for you Liam", sa hon allvarligt. "No, you wouldn't", sa jag. "Yes I would. It was 50 % chance that I would survive if I did it. If I hadn't donated, you would have zero procent chance of surviving. And yes, I would rather die if you could live than be sure of me living but knowing that I could have done something to save your life", sa hon. Hon var allvarlig. "I would die for you to, you know that", sa jag. "This is not something I'm just saying. I mean it. For real", sa hon. "Me too", sa jag. Vi hade starkt ögonkontakt för några sekunder. "Are you okay?" frågade jag sedan. Hennes ansiktsuttryckt ändrades och hon log lite. "I'm fine. I'm just feeling a bit weak. The real question is, are you fine Liam?" frågade hon. Hennes blick vandrade över hela min kropp, som om hon ville hitta något som tydde på att jag inte mådde bra. "I'm good. Thanks to you", sa jag och kollade upp mot taket. Jag fattade fortfarande inte riktigt vad som hade hänt. De senaste månaderna hade varit en enda stor soppa. Jag hade inte många klara minnen heller. Det sista jag minns klart och tydligt i mitt huvud var den gången för ett och ett halvt år sedan. När Felicia tog mig till sidan inne på Bethlem Royal Hospital där Sandra låg. Hur hon förklarade hur hon fortfarande hade känslor för James, hur hon sa att hon var så ledsen, men att hon kunde inte vara tillsammans med mig för att hon älskade James. Jag hade inte svarat. Bara gått rakt ut från sjukhuset, förbi en undrande Zayn och rakt hem till mitt hus. När jag väl var framme hade jag stannat kvar i bilen, tänkt för några sekunder... innan jag fick ett raseriutbrott. Jag hade helt enkelt bara skrikit ut min sorg, slagit på ratten, gråtit. Sedan hade jag bara stormat in i huset, korkat upp en vinflaska, och sakta druckit hela flaskan helt själv. Och det var så det hela hade börjat. Jag hade varit i för mycket sorg. Jag hade inte kunnat ta det. För ingen människa på hela jorden hade någonsin betytt mer för mig än Felicia. "I love the way you smile. I love how you can do your ugly faces around me. I love your laugh. I love how I always am happy around you. I love when you hug me without letting go for five minutes. And I love how we always have had this connection. I have known you forever. I think I met you the day after you were born. We belong together Felicia", sa jag. Vi mötte varandras blick. Hon sträckte ut sin hand och jag tog den. "But I can't get hurt again, do you understand?" sa jag försiktigt. "Promise me you won't leave me this time", fortsatte jag. "I promise you Liam, I will never leave you", svarade hon allvarligt. Vi lutade oss mot varandra över sängarna. Våra läppar snuddade varandra. Vi lät dem söka efter varandra innan våra läppar möttes. Det var så bekant, kändes så rätt, kändes så bra. "I love you", viskade hon. "I love you too", svarade jag.

 

"WHY IS EVERYBODY DYING?" utbrast Julia med en olycklig röst när vi alla gick in i rummet där Felicia och Liam låg. "Nobody is dead Julia", sa Liam och log lite mot henne. "You could have been! Both of you!", sa hon. "You were scaring the shit out of me", sa Sandra. "We all were so worried", sa jag. "But we are alive guys, so no need to worry anymore", sa Felicia. Alla drog ett djupt andetag. "What happend Liam?" frågade Zayn. "My kidney stopped working and I just fell in the grocery store", sa Liam. "Thank god it was in the grocery store and not at your house", sa Cara. "Yeah", sa Liam. "Can you promise us to stop drinking now?" sa Louis. Liam nickade och Felicia tittade leendes på honom. "I will probably never drink more in my whole entire life. Not that I have a choice either", sa han. "So you can't drink?" frågade Eleanor. "Nope, it's to risky", svarade han. "Well, you will survive without alcohol", sa Julia och log. "Felicia you are honestly such a hero. Doing what you did for Liam is big", sa jag. "Yeah. You are so brave and we all are thankful that both of you did survive", sa Sandra som satt på golvet mellan Felicias och Liams säng, medans hon höll båda i handen. "I couldn't survive without Liam. It was we both dying or we both surviving. I love him", sa Felicia. "Are you guys like together again?" frågade Zayn. Felicia och Liam tittade på varandra leendes. "Oh my god", sa Cara och log stort. "I have always known that you two are meant to be, end of story", sa Louis och höjde sin hand. "I'm afraid you have to leave now. Visiting hours are over", sa en sjuksköteska och skuffade ut oss ur rummet. Jag var glad att de var tillsammans igen. James var en schysst kille, men såklart skulle jag alltid hellre vilja det bästa för Liam än för honom. För Liam var min bästa vän och bror. Och Felicia var min bästa vän också. Såklart ville jag att de skulle vara tillsammans. Vi alla satte oss i väntrummet som vi gjort så många andra dagar under den här veckan. Jag satt mitt emellan Eleanor och Sandra. "More waiting", sa Eleanor. "Yep. It's like it never going to end", sa jag. "I wish Niall could wake up too", sa Julia. "We all do Julia", sa Sandra. "But you two have to get out of here soon. Your graduation is on monday", påpekade Zayn och kollade på Sandra och Julia. "Oh shit, please don't remind me", suckade Sandra. "We have missed so much school", sa Julia. "But honestly who cares", sa Louis. "You are not a good rolemodel", sa Cara och tittade allvarligt på honom. "Cara they're getting straight A's anyway so", sa Louis och kollade menande på henne. "We actually don't but yeah", sa Sandra. "You're doing fine. You're not gonna need to go to school anymore, like ever. Isn't that awesome?" sa Eleanor. "You're forgetting collage", sa jag. "Okay I feel a huge pressure on me right now. STOP TALKING ABOUT SCHOOL", sa Sandra och viftade stressat med händerna i luften. "She can't take pressure", sa Julia och skakade på huvudet. "But I don't think they can lower your grades. I mean, someone you both love is..", började Zayn. "Please. Don't say it", sa Julia. "You know...", mumlade Zayn. "Zayn is probably right", sa Cara och log uppmuntrande mot Julia och Sandra. Jag tittade på henne. Hon hade ett väldigt fint leende och hennes hår var uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon mötte min blick och fortsatte le mot mig. "You guys should have some kind of graduation party", sa Louis och bet på ett äpple som han nyss tagit upp från Eleanors väska. Han satt i fotöljen med fötterna på det lilla bordet. "I know we talked about it a couple of weeks ago but I don't know right now...", sa Julia. "Yes Julia we should!", sa Sandra och kollade på henne. "We would have so much fun!", fortsatte hon. "We all need to have some fun. You know that yourself", sa Eleanor. "I'm gonna throw a party at least", sa Sandra och log. "What happend with James by the way?" frågade Zayn. "I don't know. Both he and Ebba just walked away yesterday", sa Cara. "And neither of them is picking up their damn cellphones", sa Sandra. "I guess James is mad over Felicia and Liam...", sa Louis. "It's just a fact that it is Fiam forever", sa Eleanor och log. "Fiam? You couldn't come up with something better?" sa Julia och log. "Isn't that what the fans call them?" sa Eleanor. "I don't know, it sounds weird", sa Julia och skrattade lite. "The majority of shipnames are quite ugly", sa jag. "Ugh yeah, totally", sa Sandra. Plötsligt såg vi massor av läkare springa runt. "What is happening?" frågade Zayn oroligt. Vi alla ställde oss upp. "They're going inside...", börja Julia, men la tvärt handen för munnen. "Niall", mumlade Louis. "No, no", sa Julia. En gråtande Maura kom emot oss. "What is happening Maura?" frågade jag. "It's Niall", sa hon. Hon kramade om Julia som hade börjat gråta. En doktor kom emot oss. "Is he... dead?" frågade Sandra med ett osäkert uttryck mot Julia. "No. He isn't. But I'm afraid he hasn't a long time left", sa doktorn sammanbitet. "This can't be true", sa Cara. "Everything is calmed down right now, we have done all we could. If you want to say goodbye, you better do that now", sa doktorn. Vi alla tittade på varandra. Och vi visste, att vi skulle förlora någon som vi älskade mest av alla på jorden. Någon som kunde lysa upp alla våra dagar. Inom ett par timmar skulle Niall James Horan inte finnas längre.

Mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin. Jag visste inte vad jag ville göra, gråta, skrika? Springa långt bort och aldrig komma tillbaka igen? Jag vågade inte förlora honom. Jag vågade inte. Vi alla samlades inne i hans rum. Även Felicia och Liam hade fått gå från sina sängar för att ta farväl. Harry och Sandra tog varsin av mina händer och höll dem hårt. Det kändes som om jag inte kunde andas. Vi var tretton personer i rummet, vi alla inklusvie Niall's familj. Alla grät. Det här var inte bara ett hejdå som när jag åkte till Sverige. Detta var ett hejdå för att den personen som jag älskade mest av alla skulle tas ifrån mig för att aldrig någonsin komma tillbaka. Vår sista konversation medans han var levande på riktigt var ett bråk. Jag önskade att jag bara kunde ha spolat tillbaka tiden, berätta för honom hur mycket jag älskade honom istället. "So... should we all say goodbye individually?" hördes Liams röst. Det kom inget svar från någon, men Greg började. Sedan Chris. Sedan Bobby. Sedan Maura. Alla sa något fint om honom. Cara och Eleanor gick fram, pratade med honom lite. Jag sneglade på Felicia som satte sig vid hans sängkant. Hon tog hans hand. Tårarna droppade ner från hennes ögon och hennes hand skakade. "I'm so sorry Niall. This is all my fault... If I hadn't ask you for a ride... you would still be alive. I'm so sorry. I love you. I'm sorry", sa hon gråtandes och kysste hans hand. "It's not your fault Felicia", sa Zayn och kramade om henne. Liam sa också hejdå. Det var fint att se på något sätt, hur alla berättade för honom hur mycket de älskade honom och hur mycket han hade betytt för de. Men samtidigt så var det så hemskt. Jag ville inte höra allas hejdå. Ville inte att alla skulle säga hejdå. Ville inte själv säga hejdå. Ville inte förlora honom. Ville inte. Men jag visste, att jag var tvungen. Zayn sa även han hejdå, och Louis också. Sandra släppte min hand och gick fram emot honom. Jag hörde Harry snyfta högt bredvid mig och jag tryckte hans hand lite extra. "You have always been there for me. Never failed me. You've loved me for who I am, never judged me. Always been my best friend. I don't know how I am supposed to survive without you, because you meant everything to me. I love you so much Niall", sa Sandra. Liam la lugnande händer på hennes axlar. Även Harry släppte min hand. "I'm sure that I'm speaking for all four of us when I tell you this Niall. We are so happy that we were put as a band. Because if we wouldn't have, we would never have met you. This beautiful, young man, that always had his friends back. That accepted everyone for who they are. Who loved everyone unconditionally. And everyone loved you exactly as much. You deserve all the love in this world. We all love you so much", sa Harry. Medans Harry sakta reste sig upp vändes allas blickar mot mig. Alla hade sagt sitt, det var bara jag kvar. Bara jag. Jag satte mig försiktigt ner på stolen där alla andra nyss hade suttit. "Everyone in here have told you such beautiful things and I can't do anything else than agree with them. But I'm going to tell you what I really feel inside. I feel pain. So much pain, and it won't stop. I have never loved anyone or anything more than I love you. You are my reason to live. My reason to smile. My reason to be me. I have learned so much about love thanks to you. I know that what we have is real. I know that. As much as I wish all the pain could go away it can't. And I'm wondering if it ever will. This last hour, my thoughts have gone crazy. I asked my self if I wanted to live without you. For a while I didn't know. But I know now, that I have to keep fighting, remove all the pain from my chest. From my heart. Cause I know that you would have wanted that. You would want us all to just keep being us. Keep living. But Niall, I want you to know that now, when you die... You take a part of me with you. I won't be complete anymore. Cause I can't be that without you. But I will try. Because I love you. I love you so much", sa jag. Alla var tysta runt om mig. Jag lutade mig fram och kysste hans svala läppar. Jag var bara tvungen att möta de en sista gång. Jag satte mig ner igen, och höll hans hand. Det gick sekunder. Det gick fem minuter. Sen kom det. Pipet. Hans hjärta slog inte mer. Allting bara slängdes emot mig. Eleanor la armarna om mig bakifrån. Jag hörde hur alla bara grät. Niall var död. Fanns inte mer, borta. Tårarna sprutade ut ur mina ögon. Han var borta.

Förlåt för att det dröjde så länge med en del. Felicia har bestämt sig för att sluta skriva för gott så det här är nu bara min och Sandras novell. Felicia är däremot delaktig i våra diskussioner om novellen men skriver alltså inte längre. 

I alla fall går vi mycket längre i skolan den här terminen så vi får se hur det blir med delarna. Vi måste ju hinna med plugg och annat också men vi ska försöka lösa det. Hoppas ni mår bra, jag skulle bli asglad om ni kommenterade över 5 kommentarer nu! Det kommer en ny del så fort som möjligt. Lots of love x

Previously on More than perfect:
Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.
_________________________________________________________________________________

Vi alla satt i väntrummet, något vi hade gjort i dagar. Julia var i rummet med Niall, medan jag, Zayn, Louis, Eleanor, Sandra, Harry, Felicia och James väntade. Cara var tvungen att gå, och Liam visste inte om det. I hans situation skulle han nog inte klara nyheten. Men vi hade väntat här för alla ville vara när Niall vakna. Om han någonsin skulle göra det. När jag först träffade Niall blev han en bra vän. Han och Sandra var här för mig när inget ville gå min väg. Sen jag träffade Sandra för första gången hade jag lärt känna nästan alla hennes vänner. Och nu var många mina också. Men det bara en som jag hade lärt mig hata som nästan ingen annan - Felicia.
Felicia satt lutad mot den långa bänken med bena på Zayns knä. Medan ritade Louis på Felicias bandage runt armen. Hon mådde bättre nu, och fick nu gå runt i sjukhuset. Men hon fick än inte lämna sjukhuset, om hennes hjärnskakning skulle bli värre. Vi alla satt i tystnad tills en lång suck kom från henne. ''I can't stand this! We've been sitting here for days! When is he going to be okay?!'', klagade hon. Jag suckade irrieterat. Kunde hon aldrig stanna tyst? ''Is that everything you do, complain?'', sa jag irriterat. James kollade på mig. ''Don't start anything now Ebba'', sa han. Jag kollade irriterat på honom. ''I'm not starting anything'', sa jag. Felicia vände blicken mot mig. ''Excuse me?'', sa hon med en arg blick. ''Niall is dying and you think you're having it tougher than him'', sa jag. Hon tog ner fötterna från Zayns knä och uppmärksamheten var nu på oss. ''I don't get why you're here. Niall doesn't like you anyway'', sa Felicia irriterat. Jag ville bara slå till henne. Jag mötte Sandras blick som bad mig att sluta. Men inte än. ''Niall is my friend. Unlike you, I'm acting like one'', sa jag. Hon höjde sina ögonbryn, skrattade ett falskt skratt. ''I'm not the one that everybody hates. That bitch everyone talks about. The one every guy says he fucked. You are'', sa hon självsäkert. Jag klämde till min knytnäve och ställde mig upp. ''Shut up'', sa jag för att kontrollera min ilska. ''Stop Felicia, this is not you'', sa Eleanor. Felicia vände blicken mot Eleanor. ''Don't tell me what to do'', sa Felicia. Hon ställde sig upp. Hon vände nu blicken mot mig. ''And I'm not the one with a fucked up family, and a drunk messed up mum'', fortsatte hon. Min ilska gick upp tio gånger så snabbare. Hon hade gått för långt. Ingen snackar skit om min familj. ''Felicia stop'', sa Zayn. ''I mean, where did you even come from?'', sa Felicia. Jag kollade argt på henne. ''From that door, which one I'm gonna kick you're ass to'', sa jag argt och tog en sats. Båda var redo att slå till varandra. Men innan jag hade kunnat komma tillräckligt nära henne för att ge henne en snyting så hoppade Sandra mellan oss. ''ARE YOU CRAZY?! ARE YOU SERIOUSLY GONNA HIT EACH OTHER IN A HOSPITAL?! PEOPLE DIE HERE, PEOPLE COME TO THIS WORLD IN THIS BUILDING. THE FIRST THING THEY'RE GONNA HEAR ARE NOT YOUR UNPLEASANT FIGHT-'', skrek hon men stannade av Louis kommentar. ''Yeah not to the crazy lady either'', sa Louis och de andra skrattade. Sandra skakade på huvudet. ''Shut up Lou'', sa hon och himlade med ögonen. Hon vände blicken till oss och pekade på oss båda. ''NOW YOU TWO, get out. I want you to sort things out! For 2 years I have been in the middle of this crap! So you're gonna be friends from now on!'', fortsatte Sandra. ''NO WAY!'', skrek vi båda i kör. Våra blickar möttes och vi båda himlade med ögonen. De andra verkade tycka det här var jätte kul, alla med händerna om munnen för att inte skratta högt. ''Yes you are!'', sa Sandra med en helt ton. ''You both are my best friends and I love you. But you can't keep doing this!'', sa hon. Hon vände sig till Felicia. ''Felicia, what you said to Ebba was awful. You wouldn't accept if someone said anything bad about you're family either'', sa hon. Hennes blick vändes till min. ''And you started it Ebba. You don't have to make comments, that's how a fight start'', fortsatte hon. Jag la armarna i kors och kollade ner. ''Whatever'', mumlade jag. ''Now go out! Don't come in until everything is worked out'', sa Sandra. Felicia skakade på huvudet. ''I'm not gonna sort it out-'', sa hon men avbröts. ''Yes you are! Now go!'', skrek Sandra. Vi båda suckade innan vi vände oss och började gå mot hissen. Bakom hörde vi de andra skratta. ''Wow, you're gonna be a tough mum Sandra'', sa Harry bakom oss. ''OH SHUT UP HARRY!'', hörde vi Sandra säga surt innan vi hörde det sista från korridoren - Harrys tjejskrik.

Vi hade gått ut i sjukhusets park och satt oss på en bänk. Vi var omringade av buskar fyllda med blommor, stora gröna buskar som var formade som rektanglar, och väldigt grönt gräs. De enda som hördes var ljudet av luften som körde omkring, fåglar som kvittrade och bilar som körde förbi det stora sjukhuset. En tystnad var där som hon verkligen inte skulle avbryta. Men jag tänkte inte sitta här en minut till, slösa min tid på henne. ''I'm doing this for Sandra. That's the only reason why I'm doing this'', sa jag. Hon kollade på mig och nickade. ''Me too'', sa hon. Vi satt tyst och jag skruvade på munnen. Felicia började trumma på låren. Efter en stud blev det irriterande och jag kollade på henne. Hon fortsatte och efter någon minut kunde jag inte låta bli att sucka. ''Can you stop that please?! It's annoying'', sa jag irriterat. Hon kollade surt på mig och öppnade munnen för att tala. ''Excuse me, but I didn't sign up for this shit. I didn't sign up for wasting my time on you'', sa hon argt. ''Do you really think I want to sit here with you? Trust me, it's the last thing on my want to do list'', sa jag med en arg blick. Hon ställde sig upp kvickt, kollade ner på mig. ''You know, you were the one who started this! You were the one, 2 years ago who said that rude comment about me and James!'', sa hon argt. ''I said it because you deserved it!'', skrek jag. Folk som gick förbi kollade på mig men jag brydde mig inte. Jag var för sur för att bry mig det minsta lilla. ''Then why did I deserve it?!'', sa hon argt. Jag klämde min knytnäve och kollade henne rakt in i ögonen. ''BECAUSE YOU BROKE JAMES HEART'', skrek jag. Jag släppte det hårda greppet och slöt mina ögon. Felicia dumpade bara honom. Hon förtjänar inte honom. Han förtjänar en tjej som bryr sig om honom, som alltid kommer stå vid hans sida vad som än händer. Och det är inte hon. ''WHY DO YOU EVEN CARE? You are the one who says James is annoying!'', skrek hon. Hon stannade och kollade ner. Ett självbelåtet leende spred sig på hennes läppar. Hon kollade självsäkert på mig. ''You like him do you?'', sa hon och höjde ögonbrynen. Jag kollade ner, klämde mitt lår hårt med handen. ''Oh my god you dooo!'', sa hon och började skratta. Jag skakade långsamt på huvudet. ''That's not true..'', klämde jag ut.

''You're so pathetic Ebba'', sa hon.

 

Jag såg James springa bakom henne och han kom fram till oss med en orolig blick. Han tog tag i Felicias axlar. ''Are you seriously fighting again?! We could hear you scream from the waiting room! I thought Sandra was clear about you solving this?!'', sa James. Jag kollade på honom och lyfte upp handen. ''It's her James, I can't stand her!'', sa jag, i hopp om att få något stöd. Han gav mig en blick. Inte ett leende, inte något tecken på hjälp. En irriterad, arg blick. ''Ebba, YOU were the one who started everthing! YOU start every single fight. You're just a hopeless bitch looking for attention'', sa irriterat. Orden slängdes till mig, sved i hjärtat. Hur kunde han säga så? Hur kunde han bara slänga ut de orden? Jag var där för honom när Felicia inte var det. Jag var där när hon flög till LA. När de gjorde slut, hur deprimerad han var. ''How could you say that?! YOU SAID YOU LIKED ME. THAT NIGHT, THAT NIGHT WHEN YOU WERE LONELY. WHEN FELICIA FLEW TO LA. WE HAD SEX YOU BASTARD'', skrek jag. Så högt att mina lungor sved. Men det var inte ens i närheten hur mitt hjärta gjorde ont. ''WHAT?! YOU DID WHAT?!'', skrek Felicia. Men mer kunde jag inte höra. De enda jag kunde höra var orden i min hjärna. När hon var i LA, var han ensam. Jag trodde han gillade mig då. Jag lät honom ha mig, och den natten var den bästa natten i mitt liv. Jag gillade honom. Jag gillar honom fortfarande. Men jag antar att det bara var en lögn. Att han bara utnyttjade mig. Att jag bara var ett ligg. Så kanske jag är en hora. Kanske jag är en hora som låter killar utnyttja mig. Och jag antar att jag kommer stanna så. För jag är ingenting. Och så kommer jag stanna.

 

Felicias perspektiv:

 

Jag gick med snabba steg, snabbt därifrån. Jag kunde inte stanna en sekund till med den där horan. Och inte med han heller. Han försökte gå bredvid mig, och försökte hålla sig i min takt. ''Felicia'', sa han. Jag ignorerade honom. ''Felicia please!'', sa han gällt. ''DON'T TALK TO ME'', skrek jag. ''Felicia please, you have to listen to me!'', försökte han igen. Jag stannade snabbt, så snabbt så han var tvungen att hitta sin balans. ''THEN TELL ME?! TELL ME THE FUCKING TRUTH! TELL ME HOW YOU DIDN'T FUCK THAT WHORE, THAT WHAT SHE SAID WAS A LIE. THAT SHE'S JUST LYING'', skrek jag. Han kollade på mig med öppen mun, försökte få ut något. Men jag tänkte inte stå där en sekund till. ''I thought so'', sa jag argt. Jag gick i samma takt igen. ''FELICIA, please you have to listen to me!'', sa han och tog tag i min arm. Jag stannade och stirrade argt in i hans ögon. ''DON'T. TOUCH. ME'', skrek jag. ''She didn't mean anything! I DON'T LOVE HER, I LOVE YOU'', skrek han. ''YOUR LOVE DOESN'T MEAN ANYTHING TO ME ANYMORE'', skrek jag. Hur kunde han göra såhär mot mig? Hans lögner äcklade mig. Hans blick förändrades plötsligt. Och jag insåg då att han inte var kvar för sweet talk. ''You don't have the right to say anything, YOU SLEPT WITH LIAM'', skrek han. Jag klämde mina knytnävar, försökte inte slå till honom. Hur vågade han säga det där? Hur vågade han slänga det i mitt ansikte?! ''I WAS DRUNK. I DIDN'T CONTROL MY OWN BODY, DON'T YOU GET THAT?! YOU KISSED THAT LESLIE GIRL ON PURPOSE. YOU SLEPT WITH EBBA SOBER'', skrek jag. Jag andades ut, kände mig andfådd. Mitt hjärta dunkade så snabbt. Än en gång förändrades han blick. Han kollade sorgligt på mig. ''I'm a jerk, i know! Please forgive me. I love you! I love you so much. I don't want to lose you. Not again'', sa han plötsligt lugnt. Som om man hade spolat hela bråket så var mitt arga uttryck borta. Istället kollade jag sorgligt på honom. Det var först nu jag insåg att tårar rann ner på mina kinder. Istället för arg, var jag krossad. Jag trodde James aldrig skulle göra såhär. Han var den killen som aldrig ville ha någon annan än mig. Och en gång i tiden var jag likadan. Men det var ett misstag. Det var ett misstag att någonsin lämna Liam för James. Allt var bara ett stort misstag. Han kollade på mig, torkade bort mina tårar. Men så fort han hade torkat bort en tår, kom det en ny. Det var över. Allt var över. Och plötsligt var allt lugnt. Människorna framför entren var borta. Bilarna körde inte förbi sjukhuset längre. Fåglarna kvittrade inte längre. Luften svepte sig inte förbi längre. Det var stilla. Nästan som om världen väntade på vad som skulle komma näst. Han kollade på mig, med sin hand som smekte min kind. Öppnade sin mun sakta för att tala.

''Do you still love me? If you do, then this is not worth ending our love for. I love you baby. It has always been us'', sa han. Men det var inte sant. Det sista han sa var en lögn. Och jag förstår det nu. Jag förstår vad mitt hjärta egentligen känner. Mina tårar hade slutat rinna, och jag kollade upp mot honom. Jag skakade på huvudet. ''You see, that's where you're wrong. It hasn't been us. It hasn't always been me and you. It has always been me and him. I know that now. And I think you know it too'', sa jag. Tårar rann ner på hans kinder. Han skakade huvudet. ''So it's over? Everything we been through is gone?'', sa han. Jag kollade upp mot hans fina ögon. Hans fina ögon jag såg så mycket kärlek i. ''I don't know James. I don't know'', sa jag tomt. Om det var en film så skulle kameran sakta glida bort, mot himlen och längre bort från oss. Tittarna skulle inte veta om vad som skulle komma näst. Det visste inte jag heller. Men så lite jag visste jag, att allt det här snart skulle vara historia.

 

 

Efter att ha lagt några mynt i maskinen hälldes det kaffe i de två plastmuggarna jag hade lagt nedan. Jag såg doktor Brown och tog tag i muggarna snabbt.''Dr. Brown!'', ropade jag. Han stannade och log lite. Han hade ett mulligt ansikte och var inte värst så lång. Från hans bruna hår kunde man se hur gråa hårstrån hade börjat sprida sig. Han hade ett vänligt ansikte, som en farbror. ''Mrs. Wahlgren''. Jag log lite och höll de varma muggarna där ångan simmade längst ytan. ''Is he going to be okay?'', frågade jag. Han kollade osäkert på mig. En blick jag kände igen. Som om han tyckte synd om mig. Men jag ville ha ett svar. ''Doctor?'', frågade jag. Han la sin hand på min arm. Mina ögon blev blöta och jag höll inne tårarna. Inte här, inte just nu. Men minen från hans ansikte talade om att han inte hade bra nyheter. ''It's an impossible question Mrs. Wahlgr-'', sa han men jag avbröt honom. Han ville inte berätta sanningen, jag kände det på mig. ''Please doctor. Tell me the truth'', sa jag med tårarna som sakta rullade ner på mina kinder. Han pressade ihop sina läppar. ''We are not 100% sure'', sa han. Jag tog ett djupt andetag, innan jag pressade mina läppar hårt mot varann. Jag ville höra honom säga att han skulle bli okej. Att Niall skulle åka hem med mig. Att vi skulle kunna ta hand om vårat barn tillsammans, gifta oss när vi blev äldre och leva tillsammans tills döden slog oss. Han berättade Nialls skador, berättade hur allvarliga de var. Allt jag hörde var dåliga saker men jag fick inget positivt svar från honom. Tårarna rann sakta ner på mina kinder. Det var som tusen knivar högg mig samtidigt i min mage. ''Is there any chances... he will make it?'', frågade jag sakta. Jag kände hur värmen från plastmuggarna brände mina händer. Men jag brydde mig inte. Jag brydde mig inte om smärtan. De enda jag brydde mig om var Niall. ''He's very weak..'', sa han försiktigt. Jag nickade, bet min läpp hårt. ''What do you think doctor? Don't lie'', sa jag och försökte klämma ut ett leende. Men det gick inte. Det gick inte att ens vrida på mungipan. Och då sa han det. Det jag hade varit för rädd att höra. Orden jag inte vågade uttala. Meningen som fick mitt hjärta att sjunka ner till botten. ''I think.. I think that he most likely won't survive''. Mina tårar rann snabbare än någonsin. Jag skulle förlora Niall. Han kunde bara inte säga att det var det som skulle hända. Men jag förstod, genom hans ögon.. Jag skulle förlora min Niall. 

Som ni vet så har uppdateringen varit riktigt dålig under sommaren men nu när vardagen startar igen kommer det bli bättre, I promise you.

 

Jag och Sandra diskuterade novellen igår och vi har massor av saker inplanerat nu hehehe men ni kommer i vilket fall som helst snart få en ny del. Sandra skulle försöka skriva en del idag, så det kommer troligen ut en del i dag eller imorgon. 

 

Vi är väldigt tacksamma att ni alla har stannat här trots den dåliga uppdateringen. Vi skulle inte ha skrivit novellen så här långt om det inte vore för er.

Love,

 

Jag kastade oroliga blickar på klockan. Den var strax över 11 och Niall var inte hemma. Visst att vi hade bråkat, men han hade i alla fall varit hemma på kvällarna. Och det här var ovanligt. Jag försökte koncentrera mig på filmen jag hade satt på. Men det var som om skådespelarnas repliker inte gick in i mitt huvud. Jag kastade en till blick på klockan. Var var han egentligen? Jag hoppade till av att telefonen ringde. Jag stirrade på den några sekunder innan jag tog upp luren. “Hello it’s Julia?” sa jag i luren. “Julia Wahlgren?” frågade mannen som hade ringt. Jag kände inte igen rösten. “Yes?” sa jag med en undrande ton. “I believe you know Niall Horan and Felicia Tanttu? They’ve been in a car accident”, sa mannen. Jag la ner luren. Det var som att vara djupt nere i ett mörkt svart hål. Jag kunde höra mannen ropa i telefonen och bestämde mig för att bara lägga på. Plötsligt ringde min mobil. Jag drog upp den. Det var Sandra. Hon var den enda jag ville prata med just nu. “Julia”, sa Sandra. “Vi måste till sjukhuset”, sa jag. “Va?” frågade Sandra. “Niall… och Felicia…”, sa jag. Orden hade svårt att komma ur munnen och hela jag skakade. “Vad har hänt?” sa Sandra med en förskräckt röst. “De var i en bilolycka Sandra. De kanske dör”, sa jag och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Sandra var tyst. Jag hörde ett inkommande samtal. Det var James. Han måste skjutsa oss till sjukhuset. “Vänta”, sa jag och försökte ta djupa andetag. “James”, sa jag och nu droppade tårarna ner. Jag sprang ut i hallen och drog på mig mina converse lite snabbt och slängde på mig skinnjackan. “Felicia…”, sa han. “I know, Felicia and Niall. James please pick me up, we have to go to the hospital”, snyftade jag. “I’m coming”, sa han. Jag hörde hur han försökte låta stark, men hur det egentligen brast inombords för honom också.

 

Jag, Sandra och James sprang kvick ut ur bilen. Både jag och Sandra grät och sprang in till sjukhuset. “Where can we find Felicia Tanttu and Niall Horan?” frågade James en kvinna i receptionen. Jag önskade att hon kunde skynda på sitt sökande. Det kändes som flera år innan hon äntligen berättade vilket rum de var i. Vi sprang upp för trapporna. Jag hade nog aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Hjärtat bultade och rädslan att de redan var döda gnagde inom mig. När vi kom ut till vad som skulle vara deras korridor såg jag en bår rullas ut från ett rum. Trots stora skador i ansiktet såg jag att det var Niall. Jag sprang emot honom. “Niall!”, skrek jag medans tårarna sprutade. “You have to stay away miss!”, sa en läkare. “No! He is my boyfriend!”, skrek jag och försökte tränga mig förbi men de skyndade sig förbi mig. “No, no”, skrek jag uppgivet. Sandra och James la armen om mig. “Julia”, sa Sandra försiktigt. “No”, sa jag. James klappade mig. “Let’s go find Felicia”, sa han. Motvilligt följde jag med de. Men min blick hölls kvar mot rummet de hade rullat in Niall i. “Guys!”, hörde jag plötsligt Felicias röst. Jag vände blicken och tittade på min bästa vän. En sjuksköterska lindade bandage om hennes högra arm och hon hade små sår över hela kroppen. Hon hade också bandage runt huvudet. “Oh thank god that you are okay at least”, sa Sandra och kramade om henne. Jag var helt uppskakad. Jag kramade också om henne hårt. “Tack för att du stannade här”, viskade jag till henne. Hon log svagt. Hennes ansikte var en aningens blekt och hon såg uppskakad ut. Jag blinkade bort tårarna. James kysste henne. “Are you okay honey?” frågade han. “I am okay. Not good, but not bad either”, sa hon. Sedan tittade hon sig omkring. “They moved Niall?” frågade hon. Jag nickade. “Oh Julia, I am so sorry”, sa Felicia och tog försiktigt min hand. “What happend”, viskade jag. Sandra och James kollade spänt på henne. “We were in a car crash. You know it rained a lot tonight?” började hon. “And thunder”, sa Sandra. “Yes. We were in a car queue so we kind of talked… about things. And then suddenly I just saw a big truck and Niall was just talking about something and I warned him but it was too late. And I honestly don’t remember anything more. Just darkness and that I was so afraid that I would die”, sa Felicia. “Niall kind of saved me. The truck came from his side so he got most harm. And I was unconscious until just 20 minutes ago”, förklarade Felicia. “I’m glad you’re okay”, sa Sandra och log svagt. Jag var tyst. Niall kanske skulle dö. Niall kanske inte skulle finnas längre. Tårarna verkade inte vilja sluta rinna. “I’m sorry”, sa jag och lämnade rummet. Jag satte mig i väntsalen och kröp ihop intill väggen. Min stora mage var i vägen men jag försökte göra det bekvämt för mig ändå. Jag lutade huvudet mot väggen och lät bara tårarna rinna. För jag kunde helt ärligt inte klara det. Tanken att han kanske aldrig någonsin skulle finnas mer dödade mig. Bokstavligen.

Sandras perspektiv

“Should I go after her?” frågade jag och stirrade på dörren där Julia hade just gått ur. “Don’t”, sa Felicia. “She needs time”, fortsatte hon. Jag bet ihop. “What happend with you?” frågade James och nickade mot hennes huvud. “Concussion, you know, my head started bleeding and I kind of feel like I want to throw up”, sa Felicia. “And I broke my arm too. They will plaster it tomorrow. And all those scars on my body is just from the windowglass. The window broke as you understand, so I got lots of scars thanks of that. A nurse told me that they pulled out glass from my skin. Sounds gross”, sa Felicia. Plötsligt gjorde hon en min och tog upp hinken bredvid sig och spydde i den. Jag gjorde en liten äcklad min. “I’m sorry”, sa hon. Sjuksköterskan som han lagt bandage på hennes arm tog hinken och bytte ut den mot en ny och lämnade rummet. Plötsligt slogs dörrarna upp och Felicias föräldrar kom in springande till rummet. "Hi mum and dad", sa hon och log snett. Felicias mamma brast ut i gråt och omfamnade henne. Jag förstod hennes föräldrar. De hade redan förlorat en dotter. Om Felicia också att dött... nej, usch. "Thank god that you are alive", snyftade hon. Jag och James utväxlade en blick. Han tog tag i min handled och vi satte oss lite längre in i rummet, för att ge hennes familj lite tid att prata med henne. "Jag trodde att vi hade förlorat dig också", fortsatte hennes mamma. "Jag kunde inte klara av tanken att ni båda... Tack gode gud att du är oskadd", hörde jag hennes mamma. Hennes pappa stod bredvid och höll henne hårt i handen. James drog ett djupt andetag. "What is it?" frågade jag och kollade på honom. "I'm just so thankful that she's alive. She's my life Sandra", sa James och kollade allvarligt på mig. "I'm also glad that she is okay. I don't know what I would do if I lost her", svarade jag. James tog min hand och kramade den. Han kollade på mig och log försiktigt. Jag log tillbaka och vi släppte våra händer. "I'm worried about Julia. She's crushed", sa jag. "I kind of understand her. I was so scared that I would lose Felicia. And she still doesn't know if Niall will make it", sa James. Han sneglade mot Felicia. Hennes mamma och pappa kunde inte sluta krama om henne och säga hur tacksamma de var för att hon klarat sig. "I don't know what I would do if Jack died. And I actually don't know what I would do if Niall died either. He is my best friend too", sa jag och kände hur jag ville gråta igen. "Felicia needs to sleep now. Only family is allowed in here", sa en sjuksköteska och tittade på mig och James. "Does I count as family? I'm her boyfriend", frågade James. Sjuksköteskan tvekade men skakade sedan bryskt på huvudet. "She needs space. Please leave", sa hon. Jag kollade irriterat mot henne. Felicias mamma och pappa satte sig på sidan av henne och jag och James gick fram. "I love you", viskade Felicia och tog båda våra händer. En tår lyckades komma ut från mitt öga och jag drog bort den och log. "I love you too", sa jag tillbaka och kramade om henne. James kysste henne ömt och berättade för henne hur mycket han älskade henne. Sedan gick vi ut ur rummet.

 

"WHERE IS FELICIA AND NIALL?" hörde jag Zayns röst. Jag och James kollade båda mot ingången till korridoren. Zayn, Harry, Louis, Eleanor och Cara kom inspringande. "Felicia is okay. She is alive, she just broke her arm and got concussion, so she is fine", sa James lugnande. "And Niall?" frågade Harry oroligt. Han höll Caras hand stenhårt. Och såg helt krossad ut. "We don't know if he will make it", sa jag och blinkade bort tårarna som hade smugit sig upp i ögonen. Cara släppte Harrys hand som hon hade hållt i och kramade om mig. "Where is Julia?" sa Louis. Cara släppte mig och jag vände mig om. Längst bort i korridoren satt Julia, ihopkrupen mot en vägg. Alla 7 av oss gick bort mot Julia där hon satt. Louis satte sig ner bredvid henne och drog henne intill sig. Hon grät. Jag hade aldrig hört henne gråta så mycket och jag hade ändå känt henne i 6 år. "It's gonna be okay", sa Louis och försökte låta lugn. Han klappade henne metodiskt över ryggen. Hon släppte honom och tittade på alla oss. "Niall might die", sa hon. "He won't be okay", fortsatte hon. Eleanor satte sig på hennes andra sida och torkade bort hennes tårar. "He won't die Julia", sa hon i övertalande röst. Men jag visste att varenda en av oss visste att det kanske skulle hända. Alla andra satte sig ner också. Det fanns två soffor och en fotölj. Cara satte sig ner i fotöljen, och jag satte mig mitt emellan Harry och Zayn. "James! I convinced the nurse that you could stay here!", ropade Felicias pappa. Alla vände sig om och kollade. "Say hi from all of us", sa Eleanor. "Yeah I will", sa James och log. "Good night James", sa jag. Han gick mot Felicias pappa och de försvann in i rummet. "I'm glad she's okay at least", sa Harry. "We all are", sa Cara. Alla satt tysta och lät allting sjunka in. "I know you all are worried", snyftade Julia plötsligt. "So, how are you?" frågade hon. Alla var tysta. Zayn var den första som öppnade munnen. "Afraid that I will lose my little brother", sa han. All uppmärksamhet vändes mot honom. "Cause after all, who will light up all of our worlds with his laugh?" fortsatte Zayn och kollade runt på var och en av oss. "Zayn is right. Who would give us those perfect horan hugs?" sa Harry och alla kollade nu istället på honom. "And all those kind comments he gave us...", sa Cara. "And who will eat up all the food I cook when he have dinner at mine and Louis place?", sa Eleanor. "And who will always be there for me no matter what?" sa jag. Jag kunde inte tacka Niall nog för allt han hade gjort för mig med min felaktiga gradviditet. "And who will fart in my face?" sa Louis och alla skrattade. Jag visste att han försökte lätta upp stämmningen och ja, han lyckades ju med det också. "No but seriously guys. We know Niall, right? I think he will make it", sa Louis optimistiskt. "I hope so", sa Harry. "Let's hope god haven't stopped Niall's time on earth yet", sa Julia. Alla log mot henne och Zayn sträckte ut sin hand och hon tog den. "All of us love each other, right? And our love is so strong. Niall will make it. Because we love him too much", sa han och tittade på oss alla. Julia släppte hand hand. "I'm going to get something to drink, coffe I think. We're going to be tired tomorrow", sa Eleanor. "You don't need to stay, you know", sa Julia. "We care about him too. And all of you here so yes, we will stay", sa Cara. "We can go and get some coffe to everyone", sa Eleanor och ställde sig upp. Cara ställde sig också upp. "But I guess you don't want coffe Sandra?" frågade hon. "No, take a coke for me instead", sa jag. "We know what all you others want. We will be back soon okay?" sa Eleanor. Hon och Cara gick i väg. Jag reste mig upp och satte mig bredvid Julia istället. "Hur är det?" frågade jag. Louis, Harry och Zayn hade börjat prata gamla minnen om bandet. "Inte bra såklart. Men vad ni alla sa fick mig att faktiskt tro på att han kanske kan klara sig. Kanske är vår kärlek tillräckligt stark", sa hon och log försiktigt. Jag tog hennes hand och kramade den. "Du vet att den är det. Nialls tid är inte ute än okej? Vi hoppas bara på att han blir okej", sa jag. Julia nickade och kramade mig. "Tack för att du finns", sa hon. "Jag kommer alltid vara här. Bästa vänner förevigt kanske låter töntigt men jag tror på det", sa jag. Vi släppte varandra och hon log. "Jag med. I luv yooou", sa hon med töntig röst. "I luv you too", svarade jag och fnissade. "Here comes the coffe!", sa Cara och hon och Eleanor sträckte över muggar med varmt kaffe till alla. "And for our coffe hater.... here you have a coke!", sa Eleanor och gav mig en cola. "Thank you girly", sa jag och log. Jag visste att alla försökte höja stämningen, jag med. Innerst inne ville alla bara gå hem till sina hus och ignorera det hela. För ingen av oss ville förlora Niall James Horan. Ingen. "I guess Liam didn't come because of his problems?" sa jag. "Yeah. He would maybe be upset if he saw Felicia too. And crushed if he knew that Niall... yeah... you know", sa Louis. "So you didn't even tell him about it?" frågade Julia. "No...", sa Harry. "So how long do you think it will be your little secret? Niall is famous. The newspapers will write about it you know. And Liam will probably find out. And he will be even more upset", sa Julia. "We will tell him Julia", sa Zayn. Harry och Louis kollade på honom. "She is right?", sa Zayn och besvarade deras blickar. "He will find out anyway", fortsatte han. "What time is it?" frågade Cara för att byta samtalsämne. "1am", svarade jag. Alla blev tysta igen. Jag antar att ingen visste vad det fanns mer att säga. Det var inte läge att skoja omkring och vara glada när vår bästa vän låg i något rum någonstans döende utan att vi hade någon information. Vi kanske kunde hålla humöret uppe, men vara oss själva helt och hållet, var svårt.

 

Jag vaknade med ett ryck. Jag hade legat med huvudet i Zayns knä med fötterna i Louis knä. På andra sidan sov Julia i Harrys knä och Cara lutade sitt huvud mot hans axel. Och Eleanor satt ihopkrupen i fotöljen, lungt sovandes hon också. "Excuse me?" hörde jag en man viska. Jag skrek till och alla omkring mig vaknade. "You scared me", sa jag. "I'm sorry", ursäktade sig läkaren. Alla kollade sömningt mot läkaren. Eleanor gäspade och Louis gnuggade sig i ögonen. "You are here for Niall Horan, right?" frågade han. "Yeah", sa Zayn bredvid mig. Julia satte sig raklång upp och tittade intensivt på läkaren. "How is he?" frågade hon. "He is in coma right now but he is alive. We've done our best and we really hope he will make it", sa läkaren och log halvhjärtat mot oss. "Thanks", sa Harry tyst. "You can visit him if you want now. It's good to talk with him a bit you know", sa läkaren. Alla nickade och vi följde alla med honom in till ett rum. Det var stort. Jag fick syn på Nialls blonda kalufs. Hans ögon var stängda och han låg helt stilla. Jag sneglade mot Julia. Hon stirrade på honom. Jag och Harry utbytte en orolig blick. "Hi Niall", sa Cara. "We are all here", fortsatte Eleanor. "Yeah, me, Harry, Zayn, Sandra, Eleanor, Cara and Julia. We are all here", sa Louis och klappade hans arm försiktigt. Alla närmade sig försiktigt hans säng. De hade tvättat honom, för han hade inget blod på sig längre som förra gången när jag, Julia och James hade sett honom. Han bara låg helt stilla. "He got lots of harm. He have some brain damage, that's the reason to his coma. Hopefully he will be fine again but we don't know how long it will take. It's all around days, to weeks, to months, or maybe even years", sa läkaren. "Years?" sa jag. Läkaren nickade. Jag tittade på Niall. "We love you Niall", sa Zayn. "Every one of us do", fortsatte Harry. "Don't forget that", sa jag. Vi alla betraktade tyst honom. Han kunde inte försvinna. Han fick bara inte.

 

Julias perspektiv

(lyssna på låten)

Jag tittade på honom, min vackra ängel. Alla andra hade sagt något men jag kunde inte få ut något. Inte nu. Inte bland alla andra. Jag harklade mig. "Guys... ehum, can I get a minute alone with him?" frågade jag. "Of course", sa Zayn och log lite mot mig. Alla lämnade rummet, en efter en. "I can leave too", sa läkaren. Jag nickade åt honom och satte mig ner på stolen där Cara hade suttit och drog den nära sängen. Jag granskade honom och klappade min mage. Om bara vårat barn visste att hans pappa kanske skulle dö. Jag tog hans hand. "I know that you can hear me. At least the doctor said so. I'm so sorry Niall for always being such a pain in the ass. Ofcourse you should've gone on that tour if you wanted to. I'm so sorry. You mean everything to me. If you wake up... I mean, when you wake up, I will be there for you no matter what. I will be so supportive as I can. Always. Okay?", sa jag. Tårarna sved bakom ögonlocken. "You are my everything. You can't go away now", sa jag. En tår ramlade ner på hans hand. "I guess you were the first boy who ever loved me. I remember how I always had those chances to kiss you, but I ended up saying something cute or hug you instead. I guess I was afraid already back then. Afraid of losing you. But when we was there in the boat on Themsen, and you leaned forward to kiss me I just... stopped being scared. I've never felt so free in my entire life. And after that, we walked home, your hand in mine. I weared you hoodie. Do you remember that? We laughed and told silly jokes. I can talk with you about everything. You are not just my boyfriend, you are my best friend too. And after all the drama, when I finally realised that you were the one, my whole world changed. You are the sweetest person alive", sa jag. Vid det här laget rann tårarna ner för mina kinder. Jag torkade bort de och tittade försiktigt på honom. "You are my angel. My hero. You've always saved me. No matter what. We can always have so fun together that we end up on the floor crying of laugh. I can't lose you Niall. I just can't", sa jag. "What would I do? What would the boys do? What would the other girls do? What would Maura, Bobby and Greg do? Stay with me. Please", sa jag. Det var som om jag ville ha ett svar. Men det kom inget. Tårarna rann ner och jag kunde inte sluta snyfta. "You make me feel alive. You make me feel special and loved. No one have ever done that except from you. You are a special little snowflake Niall. You really are", sa jag. Jag tog hans hand och pussade den. Jag märkte att hela jag darrade. Jag strök försiktigt min hand över hans blonda hår. Han hade en syrmask på sig, för han kunde inte andas själv. "Our love conquers all things on earth you know. You are the reason I smile everyday. You understand and accept all of my weirdness and awkwardness and stupidness. And you love me for who I am. You have never tried to change me. I used to think that I would always be alone. That I'm not the kind of girl that guys fall in love with. That no one ever could like a girl like me. But I guess that true love waits. Our love is true Niall. I know that. I just feel so bad for being so annyoing sometimes. I hope you know that you are my world and that I would never want to hurt you. Never", sa jag. Det kändes inte ens konstigt att sitta och prata med någon som inte svarade. För det var så skönt att få ut alla känslor. Allting jag tänkte. Och det kändes faktiskt som han hörde. Som han lyssnade och observerade. Jag hoppades att han gjorde det i alla fall. "I'm so glad that I met you. Our son or daughter will have the best father ever. I don't wish for anything else than you staying alive. Please don't die Niall. You can't leave me. I just can't be without you", sa jag. Det kändes som om jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst. Jag ville vara med honom. Var han än var just nu, ville jag vara där. Jag tog upp hans hand mot min kind. Hans hand blev blöt av tårarna. Jag tittade på hans ansikte. "I love you more than everything", viskade jag och kysste hans hand. Och i det ögonblicket kändes det som om allt var över.

---

Först och främst vill jag bara säga att jag är sjukt ledsen för att det tog så lång tid för er att få en del! Men det är ju sommar. Först var vi alla tre borta och sedan när Sandra kom hem för att skriva hade hon först ingen inspiration, sen gick hennes dator sönder och sen åkte hon väg på semester och då var jag borta men nu har jag hittat tid för att leverera en del till er. Hoppas verkligen att ni gillar delen. Ni får gärna kommentera mycket nu! ♥ 

Dock vet jag inte när det kommer en ny del. Vi får vänta och se helt enkelt. Hoppas ni gillade delen i alla fall och kommentera och gör mig glad! :) love yah