''Oh really. Not interested. Liar.'' sa jag. Han tog en kudde och slängde en kudde på mig. ''Don't let me beat you down Sandra'' sa han retande och jag kollade på honom mockande. ''Oh, I want to see you try.'' sa jag och skrattade. Harry hoppade på mig och bakom kom Zayn som hoppade på honom. Jag älskar Louis, Liam och Niall. De alla är mina bästa vänner, men jag tror ibland att Harry förstår mig mest. Han är som en pappa, bror och en vän på samma gång. Och resten av killarna är mina bröder, vi alla är en familj. De är de jag alltid går till om det är något jag måste få bort från mina axlar, det är de som får mig le när jag mår dåligt, och det är de som jag aldrig kan ha tråkigt med. De är alla så överbeskyddande över mig som om de verkligen är mina bröder. Samma sak med Felicia och Julia. Jag har känt de i snart 8 månader, och på sån kort tid har vi alla kommit så nära. Men vad som gäller Zayn vet jag inte.

 

Jag och Felicia låg på min säng och småpratade. Killarna hade åkt till sin photoshoot och vi tjejer var ensamma. Vad jag visste var Sandra med Eleanor och Perrie med Danielle. Felicia hade åkt till frisören och klippt topparna lite. Inte för att man såg någon skillnad, hennes hår var nästan lika långt som förr. ''Träffade du Cara?'' frågade hon mig. ''Aa.'' sa jag kort. Hon kollade på mig. ''Är det allt?'' sa hon och kollade nästan genom mig. ''Nejmen jag vet inte. Hon är väl okej.'' sa jag. Hon stirrade på mig igen. ''Julia, vad är fel?''. Jag tog tag i min kudde och kramade om den. ''Jag vet inte vad som är fel med mig. Allt går just nu sååå bra med Niall, och jag är så lycklig.'' berättade jag. ''Ja, man märker ju det.'' sa hon. Jag skakade på huvudet. ''Allt just nu känns så fel. När jag ser Harry med Cara blir jag .. avundsjuk? Är det något fel på mig?'' sa jag. ''Julia, säg inte att du fortfarande har känslor för honom.'' sa hon. Jag satte mig upp bekvämare. ''Ärligt talat, jag vet inte! Jag känner bara att jag inte gillar att se honom med någon annan. Jag älskar Niall, så mycket. Men varför känner jag såhär för Harry då? Det är som om all den tid vi var tillsammans inte betydde något. Felicia, det betydde något för mig! Och att se honom med henne, bara svider.'' sa jag. Jag la handen på pannan. ''Jag måste vara världens dåligaste flickvän.'' klagade jag. Hon tag i min hand och höll den. ''Julia, det är du inte! Du älskar Niall, och jag vet det. Det här är bara lite känslor .. som kommer gå över.'' sa Felicia, men lite osäkert på slutet. Jag vet att hon bara säger så för att lugna ner mig. Men jag är ärlig. När jag ser honom med henne blir jag avundsjuk. Jag vet att hon säger att de här känslorna kommer gå över. Men på något sätt tror jag inte det. 

 

_________________________________________________________________________________________

Jobbat mitt ass av, kommentera tack?

 

 

Jag vaknade av att en dörr öppnades och in kom Sandra. Hon smög men stannade när hon upptäckte mig. ''Oh shit, väckte jag dig?'' halvt viskade hon. ''Nej det är okej, jag halvsov bara.'' sa jag och gnuggade mina ögon. Alla hade tupat av på den stora madrassen. ''Hur mycket är klockan?'' frågade jag. ''Typ tio i 2.'' sa hon. ''Varför var du ute så länge?'' sa jag. Hon gick till madrassen och satte sig på huk. ''Cara är så jäkla amazing! Hon är så rolig! Jag, Harry och hon gick ut och åt, och vi hade så kul. Jag ska träffa henne om typ två dagar igen, och då ska vi shoppa, yääy! Hon är bara här för 3 veckor eftersom det är modevisningar här i LA. Hon ska sen åka tillbaka till UK.'' sa hon glatt. ''Va bra att du hade kul.'' sa jag sömnigt. Hon granskade mig. ''Gå tillbaka och sov, du är skit sömnig.'' sa hon och ställde sig upp. Eleanor snarkade till. ''Jag ska nog dra till Niall, kan inte sova utan honom.'' sa jag och hon nickade. Hon försvann ut från vardagsrummet och jag gick upp. Med tysta steg gick jag ut från hotellsviten och ut till korridoren. Jag gick lite längre bort och drog kortet. Jag gick in och sedan in till sovrummet. Niall låg där och sov. Jag log för mig själv och gick fram till sängen. Försiktigt utan att väcka honom la jag mig ner bredvid honom. Men såklart så vaknade han. ''Julia?'' sa han med en väldigt sömnig röst. ''Yeah.''. Han vände sig om och la armarna om mig. Jag kunde känna hans andetag mot min hals. ''It was so hard to sleep without you.'' mumlade han sömnigt och jag log. ''I missed you.'' fortsatte han. ''I missed you to baby.'' mumlade jag och stängde mina ögon. Jag var precis påväg att somna när jag hörde honom viska. ''Sleep tight princess''

Jag vaknade. Framför mig låg Niall, med sitt ansikte nära mitt. Jag suckade nöjt, och hans ögon öppnades. Han log sitt fina leende och jag log tillbaka. ''God morning beautiful.'' sa han med en nyvaken sexig röst och kysste mig. Min andedräkt kanske stank, men som tur såg jag inte en äcklad min på hans ansikte.''I love waking up with you by my side.'' sa jag. Våra läppar möttes igen och jag kunde känna den där rusningen jag alltid får. Det är en känsla man inte kan förklara. Man bara vet när man kysser varandra att man är kär. Jag är kär. Jag är djupt kär i Niall. Tanken på att förlora honom får mig gråta en flod. Efter varje dag som går faller jag för honom på nytt. Varje dag älskar jag bara honom mer och mer. Min kärlek för Niall är så enkel och ren, men ändå så okontrollbar.  Vi avslutade kyssen med ett leende. ''I love when I get lost in your kisses.'' sa han och kollade in i mina ögon. ''You're so cute, do you know that?'' sa jag och skratta. ''Well, what can I say. I'm irresistable.'' sa han och jag flina. ''How about instead of eating breakfast at a restaurant, we go and buy some food in the grocery store?'' frågade Niall. ''Sounds great!'' sa jag glatt.

 

Vi hade fixat oss och gått ut från hotellet. De andra skulle antagligen åka runt i staden, men vi ville ha en dag för oss själva. Vi kom fram till affären och gick in genom glasdörrarna. Vi hade gått förbi några hyllor och plockade det vi ville ha i korgen. Jag gick fram till tidningarna för att plocka upp en skvaller tidning då jag såg det. Covern av The sun. Det var en bild på mig och Niall, sitta och äta picknik från flera veckor sedan. Jag kollade på mig själv. Jag såg hemsk ut. Och bredvid Niall såg jag ännu hemskare ut. Niall kom fram till mig, med munnen full av vindruvor. ''Whatcha looking at?'' sa han och försökte ta tidningen från min hand. Jag lyckades ta undan den bakom ryggen så han inte skulle få tag i den. ''Oh nothing, just some bad photos.'' sa jag och försökte låta att jag inte brydde mig. Han lyckades ta tag i tidningen och gick sakta bakom mig, jag kunde höra honom bläddra sidorna. Han ställde sig sedan framför min vagn så jag inte kunde köra fram. ''Niall.'' sa jag. ''Julia'' sa han tillbaka, retsamt. ''Move your butt so I can finish shopping'' sa jag och försökte köra förbi honom. Men han fortsatte hålla tag i den. ''No.'' började han. ''Not until you look at these pictures again.'' forsatte han. ''Niall, I saw the pictures, I look horrible, can you please just drop it'' sa jag tillbaka, inte kollade in i hans ögon. ''Princess, you look gorgeous.'' sa han. Jag stirrade på honom. ''I don't'' sa jag och kollade ner. ''You do!'' sa han och kom fram till den andra sidan av vagnen, tar min kind i hans hand och kollade mig djupt i ögonen. ''You do, it's you and your beauty and .. all your little things.'' sa han. ''Quoting your own song Niall? Don’t you think that’s a little cheap?'' sa jag och böjde mina ögonbry. ''There, that!” sa han och peka på mitt ansikte. “When you are trying to be witty you put your eye brows together and put that smirk on. God, I love that smirk.'' sa han. Nu stog jag och rodna och log som en idiot. Han smekte sidorna av mina ögon innan han fortsatte. ''And when you smile real big, I'm talking full on grin, you get these little crinkles.'' sa han, nästan viskade. ''And they are perfect.''. Han backade för en sekund, kollade runt vid hyllorna och försökte hitta det han hittade, en mopp. Han tog tag i det och vände sig imot mig. ''What are you doing? Niall stop it!'' sa jag när han vände på moppen till en gitarr och började sjunga. 

 

''Your hand fits in mine- '' började han sjunga. ''Niall please we are in the middle of a grocery store!'' sa jag nervöst, medan den gamla tanten längre bort började kolla på min mentala pojkvän. ''Like it's made just for me, but bear this in mind it was meant to be-'' sjöng han. ''I beg of you'' sa jag och försökte ta tag i moppen som jag inte lyckades med. ''And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks and it all makes sense to me'' sjöng han, med en högre röst, med de största leendet jag någonsin sett på hans ansikte. ''I know you've never loved the crinkles by your eyes when you smile you've never loved your stomach or your thighs, but I do!'' sjöng han, skrek på den sista delen. ''Hey that's not in the song'' sa jag med händerna på mina höfter och ett leende på mitt ansikte. ''I can do whatever I want! Now I'm skipping to my part'' sa han, cirkulerande runt mig, med en liten publik som nu kollade på oss. ''You'll never love yourself half as mush as I love you'' sjöng han, kom närme för varje steg, fortfarande spelande på den där dumma moppen. ''And you never treat yourself right but darling how I want you to'' sjöng han. Han var bara några steg ifrån mig. ''If I let you know I'm here, for you'' slutet av hans fötter rörde mina. ''Maybe you'll love yourself like I,'' han viskade den sista delen. 

'' Julia, I love you. '' 

Vid den här punkten rörde våra näsor varandra, bara en mopp och några cm ifrån varandra. ''Kiss her" ropade någon och alla skrattade. Han behövde inte bli tillsagd två gånger innan han kastade iväg moppen, tog tag i mig, drog mig till hans läppar och kysste mig passionerat. Alla klappade händerna och inombords log jag. När vi backade såg jag att någon höll en telefon som filma allt. Jag faktiskt brydde mig inte. Niall hade gett mig lite självförtroende i affären framför alla de där människorna och jag ville inte vara någonstans annars än i hans armar,

Hoppas du gilla det! KOMMENTERA NU!!!!

 

Ingen del kommer idag! Del kommer på dessa dagar den här veckan: tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag!

Anledningen är att jag är den enda som kan skriva (Sandra) men jag är jäkligt trött, så jag orkar verkligen inte! Ska lägga mig direkt.

 

Förlåt, men hoppas ni förstår! 

 

 

_____________________________________________________________________________________

 

 

Jag vaknade av ett starkt ljus och någon som skrek på mig. '' Vakna Sandra! ''. Jag öppnade ögonen och sträckte på mig. Vid sidan av den stora dubbelsängen stog Felicia, fixad och klar. Jag grymtade högt. '' Kom igen vakna nu! Det är så soligt ute! '' sa hon. Jag slöt mina ögon för att somna om. Återigen stördes jag av henne och den här gången med en smäll från en kudde. '' Kom igen, upp och hoppa! '' sa hon igen och jag satte mig upp. Jag gnuggade mina ögon för att vakna upp. '' Är du vaken nu? '' frågade hon. '' Jaa! '' sa jag med en nyvaken hes röst. '' Danielle och Liam är vakna men det skulle vara awkward att vara med de ensamma, så jag kom hit för att väcka dig. '' sa hon. Jag kollade konstigt på henne. '' Varför skulle det vara awkward att vara med de? '' frågade jag. Hon kollade ner på sina händer. '' Nej inget, ehm jag bara kände inte för att vara med de ensamma. '' sa hon och hosta till. Jag nickade och gick upp från sängen. Mitt hår var i en messy bun och jag hade på mig hotpants och en stor tröja med The beatles på. Jag kollade ut från fönsterväggen. '' Härlig dag va? '' sa hon. Solen sken, palmerna stog stilla och det såg ut som en väldigt fin dag. Bakom skyskraporna vilade en vacker strand och på andra sidan var några berg med hollywood skylten. Jag fick genast en ide och log. Jag vände mig om och log. Hon satt på kanten av sängen. '' Felicia! Det här är perfekta dagen att dra till stranden! '' utbrast jag. '' Jaa, sola, bada, hög musik, och snabbgrill! '' sa hon och log stort. '' Ja, det låter grymt! '' sa jag glatt. '' Vi går och väcker de andra! '' sa hon. Snabbt gick vi ut från rummet och ut från hotellsviten. '' Jag drar till Harry, Julia och Nialls rum. Du går till Louis och Eleanors rum och Zayns och Perries rum! '' sa jag. Hon nickade och försvann. Jag sprang genast förbi hallen påväg till Harrys rum. Som tur hade jag fått ett kort till hans rum för nödsituationer, som jag drog vid dörrlåset. Ett klick hördes och jag sprang in till hans rum. Där låg han och sov på magen med hans armar som kramade om kudden. Jag hoppade upp på sängen och började genast hoppa. '' Wake up! Wake up! Wake up! '' skrek jag nästan och hoppade för fullt. Han stutsade nästan och grymtade högt. Jag fortsatte att hoppa, och skrika. Han vände sig om och kollade upp på mig. '' Come on Harry, we are going to the beach! '' sa jag lite för glatt. Jag hoppade från sängen och försvann från hotellrummet. Jag gick till andra sidan av hallen och öppnade rummet med kortet. Jag sprang in till Nialls och Julias sovrum. De låg där med Nialls armar om henne. Jag log för mig själv och awwade för mig själv. För att förstöra det fina ögonblicket sprang jag till sängen och hoppade upp på den. Julia reagerade direkt och jag började hoppa. Niall stöna till och jag började skrika. '' Wake uuuuuuuup! We are going to the beach! '' skrek jag. Efter att ha hoppat i fem minuter var de båda vakna. Jag la mig över de och kramade om de. '' FINALLY WE ARE GOING TO THE BEACH, I'M SO SICK OF RAINY LONDON! '' sa jag jätte glatt. De båda skrattade. '' Okay okay Sandra, speed down haha! '' sa Niall. '' Let us have a moment here. '' sa Julia. '' NO, no time for kissing and love stuff! '' sa jag och gick från sängen. '' Pack your bikinis and swim shorts ladies and gentlemen because we are going to the beach! ''.

 

Vi hade parkerat vid sidan av gatan bredvid stranden. Alla steg ut från de två bilarna och kollade ner mot stranden. Julia ställde sig framför stranden bredvid Niall. '' Oh my god, I can't believe it! It's so beautiful! '' utbrast hon. Louis la sin arm om mig. '' It really is! I believe it will be alot of soccer on the beach this summer! '' sa han. '' Yeah! Come on and help us with all this stuff! '' sa Zayn som stog vid bakluckan. Perrie tog några solstolar i handen. Från den andra bilen kom de andra. Jag tog stereon och bar den. '' It's so hot today! '' sa jag. '' Yeah, just like you babe! '' sa Louis och jag flina. Efter alla hade sagt något om den fina utsikten tog alla något och vi gick ner till stranden. '' This spot is great! '' sa Liam och peka där han stog. Vi satte ner grejerna och fixade. Vi hade tagit med stora filtar, solstolar, mat, en snabb grill och en stereo. Niall startade radion och call me maybe kom upp. Genast började alla sjunga med förutom Harry. '' Oh my god, turn of the radio please! '' utbrast Harry. '' Noo, give the song a chance! '' utbrast Sandra. '' This song really suck, seriously! '' sa han. '' No, it's awesome! '' sa Felicia och garvade. '' Come on, let's hit the ocean! '' sa Zayn. Alla började genast ta av sina kläder, där de hade simkläder under. Jag hade på mig en röd bikini, som såg perfekt ut med en brun hy. Jag kände plötsligt någon lyfta mig och jag skrek till. Louis började springa ner till vattnet och jag fortsatte skrika. '' Louis no! '' skrek jag. Men det var försent. Det ljumma vattnet slog till mig och vi båda var under vattnet. Vi kom upp över ytan och jag lyckade komma ut från hans grepp. Alla andra hade kommit ner till vattnet, förutom Niall och Julia. Jag skvätte på Louis. '' You're so dead! '' sa jag och log stort. Utan någon varning började jag skvätta som en galning och han skrek till. Han lyckades gå fram till mig och lyfta upp mig. Han kastade iväg mig och jag skrek till. Så fort jag var över ytan såg jag Louis framför mig. Han log mot mig och jag var beredd på det värsta. Förvånande drog han in min kropp tätt till hans och hans mjuka läppar kysste mig. Alla började woohaa och vi avslutade kyssen med leenden på våra läppar. '' Love you, your lunatic! '' sa jag och skrattade. '' And I love you, my poop girl. '' sa han och återigen kysstes vi.

 

 

Solen var som högst upp och det kändes verkligen som sommar. Jag log ner på filten och bredvid log Niall. Jag vände huvudet och kollade på honom. '' I can't believe I'm actually in LA! Feels so amazing. I have been in USA before, but not in LA. Didn't realise I was missing out of such an amazing place! Being here with my friends feels so unreal! '' sa jag och log stort. '' And your boyfriend! '' la han till. '' Of course you silly! '' sa jag och lutade mig för att kyssa han. Han log sitt fina leende mot mig. '' You know .. we have been together almost one month today. '' sa han och log fint. '' It's really romantic that you count. '' sa jag med ett leende och kolla in i hans ögon. Han la armen om min midja och drog in mig närme. '' Julia, I just want you to know how much I care about you. I really do. I haven't felt this for anyone. Always, when I think about you I smile. And when I think about us, not together it really upsets me. Julia, you really mean a lot to me. And I never want to lose you, ever. '' sa han. Jag log mot honom. '' Niall, I love you so much, do you know that? '' frågade jag. Han log mot mig. '' And I love you more! '' sa han och skratta. '' No, I love you more! '' sa jag och skratta. '' I don't think that's possible. '' sa han med ett leende. Jag bet min läpp och han lutade sig för att kyssa mig. Jag kramade om honom och viskade i hans öra.

'' Don't ever leave me ''. Han kramade om mig hårdare. '' I won't ''.

 

 

Felicia skulle ha skrivit idag, men kan inte få tag i henne så jag, Sandra skriver idag istället. Fick reda på att jag skulle skriva väldigt sent, så därför kommer en del väldigt sent! Felicia kommer antagligen skriva imorgon istället för mig då.

 

Juste, Julia ska ju åka iväg till Italien nu under sportlovet! Så hon kommer ju inte uppdatera! Såhär kommer det bli den här veckan:

 

Lördag - Sandra istället för Felicia.

 

Söndag - Felicia, för jag (Sandra) skrev idag på lördagen.

 

Måndag - Ingen del som vanligt :)

 

Tisdag - Sandra

 

Onsdag - Sandra

 

Torsdag - Felicia

 

Fredag - Ingen tyvärr :/ Julia skulle ha skrivit, och vi vill också ha en till ledig dag eftersom det är lov!

 

Lördag - Felicia

 

Söndag - Julia. Eftersom jag skrev till henne på onsdagen så ska hon skriva då! 

 

---

Två veckor hade gått förvånatsvärt snabbt. Det var skönt att vi skulle få vara med tjejerna igen. Speciellt nu när Julia faktiskt är min, allt är så bra nu och jag och Harry slipper bråka. Jag är så glad att han verkar glad för våran skull. Vi hade precis landat på Heathrow igen och skulle bara ut till terminalen för att hämta tjejerna och sen var det bara att åka till LA, direkt. Klockan var runt 11 på kvällen och det var alldeles mörkt. "Is it weird that I missed everyone like crazy? Even though its only been two weeks. Feels like we been away for like, two months or something", sa Louis. Jag höll med honom. Vi hade alla så kul med varandra, och vi alla hade verkligen klickat på olika sätt. "No, it isn't. I've missed everyone too", sa Harry. Jag hade ett stort leende på läpparna. "Why are you smiling like an idiot?" Det var Zayn som frågade mig. Han gick bredvid mig och la armen om mig på ett bro aktigt sätt. "Guess", sa jag och log ännu större. "You are too in love!" sa Liam och skrattade åt mig. "Shut up. You are the same with Danielle, you can't deny that", sa jag och vände mig om. Liam log halvhjärtat och vi kom ut i terminalen. Jag kunde se Sandras lockiga hår, nu, och hon stod och pratade med Danielle tror jag. De hade ganska lika hår så på långt håll om de stod bredvid varandra kunde det vara svårt att se vem som var vem. Jag såg Perrie och Eleanor stå bredvid varandra och prata om något också, och sen såg jag Felicia, och med henne, Julia. "LADIES! YOUR HERO'S HAVE ARRIVED", ropade Louis bakom mig med en konstig röst. Alla tittade emot oss och leenden spreds över deras ansikten. Vi kom ut och jag omfamnade Julia med en kyss. "I've missed you", sa hon och kysste mig igen. Alla var så glada att se varandra, och jag gick och kramade alla andra också. "LA, here we come!", ropade Felicia.

 

Vi hade precis satt oss ner i deras privatjet. Det såg ut som ett vanligt flygplan, lite mindre kanske men med mer plats. Det var en mittgång och på sidorna var det tre stolar bredvid varandra, alltså sex stycken på en rad. Jag hade aldrig åkt första klass säten och de var verkligen bekväma. "Try to stay awake as long as you can guys!", sa piloten i högtalaren. Jag hade satt mig i mitten av Perrie och Liam. På samma rad på andra sidan mitt gången satt Felicia, Danielle och Zayn, bakom oss satt Julia, Niall och Eleanor och på deras andra sida satt Harry och Louis. Paul, deras livvakt, satt längre bak i planet och så gjorde även besättningen. Jag, Perrie och Liam småpratade i någon timme innan Liam somnade. "He didn't listen to the pilot", sa jag och skakade på huvudet. Perrie skrattade. "I like you, you are funny", sa hon och log. Om hon visste vad hennes pojkvän hade gjort mot mig skulle hon nog inte gilla mig längre. Hon visste ju att jag hade varit tillsammans med Zayn i och för sig, och hon accepterade mig ändå. Jag satte på ett leende. "The feelings are absolutly mutal", svarade jag. "Look, Zayn is asleep too!", sa hon. Jag kollade bort mot honom. Han såg ut som ett litet barn där han låg och sov. Jag kom på mig själv med att le lite, så jag ruskade på huvudet och kollade på Perrie. Hon tittade på honom med världens kärlek. "I really love him", sa hon och tittade på mig. "Yeah, I believe he loves you too", sa jag och klistrade på ett leende. Han hade sagt att han kunde lämna Perrie för mig ju. Jag ville verkligen inte såra henne på något sätt bara. "He is such a good boyfriend. It's been a lot of cheating rumours about him but I don't believe in any of them. I really trust him, I can't even imagine that he would do something like that to me", sa hon. Hon visste uppenbarligen inte varför han och jag hade gjort slut. Jag svalde lite. "Well, that is good", sa jag. "Does it upset you that I talk about this?" frågade hon plötsligt. Jag var troligen för frånvarande. "No, no really. I was over him a loooong time ago. I really ship you guys together, Zerrie forever!", sa jag snabbt. Hon log stort mot mig och tittade mot Zayn igen. Jag försökte samla mig. Jag ogillade det här. Hon trodde så badly att han var oskyldig. Han hade kysst Rebecca när han var tillsammans med mig, och han hade försökt kyssa mig TVÅ gånger nu när han var tillsammans med Perrie. Jag tyckte så synd om henne. "So, how's it going in Little Mix? You are really good", sa jag för att byta samtalsämne. "Thank you!", började hon och log mot mig. "We starting to get quite big. I'm so happy, my life is perfect! Zayn and Little Mix, it is everything I ever wanted!", sa hon entusiastiskt. Svårt att få henne ut ur tankarna på Zayn. "Yeah, must be perfect", sa jag. "So Sandra, do you have this special someone?" frågade hon. "Nope. Haven't find him yet", sa jag och log. "I'm sure you will soon", jag nickade mot henne. Det var svårt att ljuga. Jag hade en känsla av att dessa 4 veckor skulle bli så grymt roliga, men samtidigt, en plåga.

 

Medans Danielle hade suttit och bläddrat i någon tidning hade jag haft ganska roligt med Zayn. Vi hade drivit runt och han hade retat mig på ett gulligt sätt. Men nu hade han somnat, och Danielle hade precis läst klart tidningen. Jag försökte att inte tänka på det som hade hänt tidigare med James, men det var svårt. Hur länge skulle jag kunna hållad det hela hemligt? Vår relation höll på att gå utför i vilket fall. Det gjorde mig ledsen att bara tänka på det. Jag ville inte förlora honom. Jag gäspade stort. "Are you tired?" frågade hon. Det var ganska awkward att vi satt bredvid varandra. Liam hade insisterat på att sitta på sin "vanliga" plats och sen hade det bara blivit så att Perrie och Sandra hade satt sig bredvid honom, och här var jag, ensam med Liams flickvän. Trots att jag och Liam hade varit bästa vänner hela våra liv så hade jag inte träffat Danielle överdrivet mycket. Vi kände varandra lite grann, men man kunde inte direkt kalla oss för vänner. Vi hade mest synts på officiella tillställningar, annars brukade jag träffa Liam mer privat. Det var ju liksom inte så att James kände Liam superbra heller. "Yeah. But I trying to stay awake", sa jag. Hon kollade sig omkring. "And it looks like we are the only ones awake too", sa hon. Jag kollade mig omkring. Mycket riktigt, Sandra hade somnat mot Liams axel, vilket gjorde mig avundsjuk av någon anledning. Danielle verkade inte bry sig, hon visste att de var bra vänner ju. Perrie sov också, och bredvid mig sov som sagt Zayn. Julia hade somnat i Nialls knä och Eleanor sov bredvid dem i en konstig ställning. Harry lutade sig mot fönstret, sovandes, och Louis hade brett ut sig på två säten (eftersom ett var tomt) och krypit ihop i fosterställning. "Yeah. What time is it?" frågade jag och gäspade igen. "3AM, brittish time. We have been here 3 hours now", sa hon. "Okay, let's try stay awake a little longer", sa jag. Vi var tysta ett tag. "Felicia, I just need to say this to you", sa hon. "Sure", sa jag, halvt vaken. "I'm really glad that Liam have you. You make him really happy and you are the perfect best friends", sa hon. Jag vaknade genast till när jag hörde Liams namn. Bästa vänner. Ja, det var ju vad vi var. "And you are the perfect couple", sa jag. Det kändes känslolöst. Som om jag inte menade vad jag sa. Vänta, varför hade jag sagt det sådär? Åh. Danielle hade blivit tyst igen. "You, Julia and Sandra have hanged out with the boys a lot lately. Looks like you all are really good friends now?" sa hon efter ett tag. Varför var det bara hon som startade konversationerna? Ryck upp dig Felicia, tänkte jag för mig själv. "Yes", sa jag bara. Hon log lite.  "We all are good friends", sa jag och hon log. "Yeah, Liam been a lot happier lately. And that makes me happy. I love him so much. Have you ever loved someone so much that you would die for him?" frågade hon. Jag funderade. James, ja. Men saker förändrades. "My boyfriend, James", sa jag. "Liam haven't told me that you got a boyfriend!", sa Danielle och log. "Why is that weird?" frågade jag nyfiket. "Because he talks a lot about you!", sa han. En känsla av glädje spreds inom mig. Det var inte meningen att det skulle hända. Åh, vad jobbigt det här var. "I think I'm going to sleep", sa jag. "Me too. Goodnight", sa hon. Jag försökte somna. Men det var svårt. Jag öppnade ögonen och kollade mot Liam på andra sidan. Om allting bara kunde bli som förut igen.

 

Jag vaknade till. Alla omkring mig sov fortfarande, förutom Paul som också precis hade vaknat. "Are we there yet, Paul?" frågade jag sömnigt. "A half hour left. I think the pilot going to wake everyone up soon", sa han. Jag gjorde tummen upp mot honom och han skakade på huvudet mot mig. Paul var som alla killarnas gemensamma pappa, han tog alltid hand om oss. "We will soon land on LAX. Please put your seatbelts on", sa piloten i högtalaren. Alla vaknade till. "My nape hurts like crazy", klagade Eleanor. "I hate to sleep on flights", fortsatte hon. Jag log mot henne. "Shut up babe. We are soon there", sa jag och gav henne en kyss över mitt gången. Alla andra satte sig också upp ordentligt. "I slept quite well", sa Julia och Eleanor tittade på henne. "I'm jealous of you", sa hon. Julia skrattade trött. Alla började prata. Jag hörde Felicias röst framför mig, och hon berättade hur förväntansfull hon var. Varken Julia, Sandra eller Felicia hade varit i LA förut. All världens befolkning kallade det för drömmarnas stad, vilket det kanske var. Vi skulle ha så kul den kommande månaden.

 

Det dunsade till och planet landade. "Oh my god. I'm so excited. Can't stand this", sa Sandra med en barnslig röst. "You are like a kid in a world full of candy", sa Liam till henne. Vi tog vårat handbagage och gick ut. Allihopa tog sina flickvänner i handen, förutom Harry som höll armkrok med Felicia och Sandra. Vi gick ut och möttes av ungefär 500 fans. "This is your new everyday", hörde jag att Niall sa till Julia. Fansen skrek och kameror knäppte över allt. Paul försökte lugna ned dem. "Looks like we have to take another way out", sa Zayn och kollade sig omkring. "Yeah, Zayn is right. Come after me", sa Paul. Andra vakter försökte distrahera fansen och vi alla gick ut. "This is... amazing", sa Julia och kollade ut. Jag skrattade åt henne. "You should see your face right now. Your eyes is ten times bigger than usual", sa jag retsamt och hon slog mig lätt på armen och log. "There is our limousine", sa Paul. "Wait, no one told me that we are going to ride a limousine. This day gets better and better", sa Felicia. Vi hoppade in i limousinen och fans kom springande emot bilen. "This always happens", förklarade Harry för Felicia och Sandra, där de satt bredvid varandra. "The fans are more normal in London. You can pass people and they don't even care!", sa Sandra undrande. "It is because they are used to see us there. But it is a lot of fans whos coming there too", förklarade Zayn för henne. Sandra nickade utan att titta på honom. Jag började sjunga på låtar från Up All Night och alla började sjunga med. "I can get used to this, totally", sa Felicia efter ett tag. Liam tittade mot henne och de log lite mot varandra. Vi stannade utanför hotellet. "Please tell me that you are kidding", sa Sandra. "I never been on a hotel like this before", instämde Julia. Det var enormt. Vi brukade ofta bo på det här hotellet när vi var i Los Angeles. "Welcome to your home for one month ladies!", sa Harry leende. Vi alla checkade in på våra rum. Harry var den enda som skulle ha ett helt eget hotellrum - jag skulle ju sova med Eleanor, Zayn med Perrie, Liam med Danielle, Niall med Julia, och Sandra och Felicia skulle också dela. 

 

Jag låste upp dörren till mitt och Felicias hotellrum. "Det här är som en hel lägenhet!", utbrast jag. Det var två badrum och två sovrum med dubbelsängar i båda rummen. Det var även ett kök, en liten matsal, och om man gick upp en trappa var det ett stort vardagsrum. "Våra liv den här månaden alltså", sa Felicia och började göra en konstig dans. Vi båda stod och dansade. "What are you doing?" frågade Niall som gick förbi. "We didn't close the door", sa Felicia och kollade på mig. Niall skrattade åt oss och gick vidare till hans och Julias rum som var intill vårat. "Jag paxar det rummet!", sa jag och pekade på sovrummet åt höger. "Okej för mig, de ser liksom likadana ut...", sa Felicia och skrattade. Vi sprang in och slängde oss i sängarna. De var mjuka och man sjönk verkligen ner i dem på ett sådant där härligt sätt. "Sandra!", ropade Felicia. Jag gick in i hennes rum och såg henne inte. "Var är du?" frågade jag. "På min balkong", sa hon. Jag gick ut och slogs av en utsikt som hette duga. Nedanför våran balkong var det en stor, klarblå, pool, åt höger såg man Hollywood skylten och åt vänster såg man Malibu Beach från långt håll. Även om det skulle bli lite konstigt mellan mig och Zayn skulle jag fortfarande ha galet kul med alla andra. Jag såg fram emot alla de här dagarna så mycket.

---

Så, vi är i LA! Nu kommer det hända mycket... Dock kommer inte jag skriva förens Söndagen den 3 Mars igen. Ska till Italien nu på sportlovet och jag gissar på att vissa av er läsare som bor i Stockholm också ska bort. Men ni kommer få delar på alla dagar medans jag är borta (alla dagar förutom Måndag och Fredag), av Sandra och Felicia och jag garranterar er att de delarna vill ni inte missa! ;)

Glöm inte att kommentera!

Kram

 Previously on More than perfect:

'' Guys that last perfomance was amazing! '' sa jag. Vi hade precis kommit ut från scen och stog backstage. '' Yeah, haven't had that adrenaline in a long time! '' sa Niall. '' Yeah, you juming with your guitar, cliché! '' sa Louis och garva. '' Let's go guys, you're going home. '' sa Paul som kom bakom oss. '' I don't want to go home! '' sa Harry med en barn röst. '' Come on guys. '' sa Paul. '' You can't stop me your filthy bastard! '' sa Zayn med en fånig röst och började putta Paul. '' You filthy mudblood! '' sa Harry lika fånigt. '' Boys, I'm warning you. '' sa Paul och log lite hånfullt. '' Yeaah, what are you gonna do about it! '' sa jag och försökte leka kaxig. '' Five against one! '' sa Niall och Louis försökte se allmänt kaxig ut som han inte lyckades med. Paul tog upp Zayn på sin axel och Harry på sin andra. Medan vi försökte putta honom, lyckades han slå oss med deras kroppar. Zayn och Harry försökte kämpa sig ut från hans grepp. '' Don't be a fool, I'm the greatest of them all! '' sa han och jag, Louis och Niall backade. Han släppte ner Zayn och Harry med deras hår rufsigt. '' NOW, go to your lounge and get your stuff! '' sa han. '' One day, you're damn of a king, one day we'll get back at you! '' sa Louis och pekade på Paul. '' Yeah yeah, now go! '' sa han högt och gick ifrån backstage.

 

Vi satt i bilen och blev körda till hotellet. Zayn, Harry och Louis ville gå och ta lite natt mat från mcdonalds, som vi alla skulle äta sen. Klockan var 12 på kvällen och kvällens konsert var så bra. Kändes så bra att uppträda för mina fans, kändes som om det var så länge sen. Vi skulle gå på en kort liten tour i storbritanninen som bara skulle vara i ungefär två veckor. Vi har varit här nu i en och en halv vecka och inom tre dagar skulle vi åka LA. Vi hade en sista plats att ha en konsert på, sen var det tillbaka till London och till usa. I LA ska vi ha en konsert där, en privat spelning och några intervjuer. Eftersom det är sommar ska vi ta med tjejerna, för att ha kul. Just nu var det mörkt ute och små regna lite. Bara jag och Niall satt i baksätet. '' How is it mate? '' frågade han mig och jag log. '' It's good, it's alright. You then? '' frågade jag. '' Ohh, I'm good. Living life you know? I'm like totally in love. Actually never been this happy before. I thought I had everything, but I didn't know that loooove was the only thing that was missing. '' sa han och jag log. '' Yeah, that's great man. '' sa jag och gav honom en klapp på hans rygg. '' So you and Julia are having it great? '' fortsatte jag. '' Yeah more than great. Never been in love before, feels good. You know that feeling, I don't know how to explain it, but you feel like she's the only thing in the world that you really care about? You know, when you get that thought that If you'll ever lose her, your world will collide? '' sa Niall och jag nickade. Jag förstog exakt vad han mena. '' Never felt like this before. You feel that for Danielle don't you? '' sa han och log mot mig. Danielle. Det snurrade i min hjärna. Om jag säger att jag inte tvekar över min kärlek till Danielle så ljuger jag. Men hur ska jag längre känna? Danielle var den personen. Hon var den jag bara brydde mig om. Men efter den där natten kunde jag inte sluta tänka på henne. Som inte var min flickvän, utan min bästa vän. '' Yeah.. that's how I feel for Danielle. '' sa jag och kollade ut från fönstret. Från att ha små regnat regnade det för fullt. Det man hörde var regnet som smackade ner på fönstrerna. Niall avbröt den sköna tystnaden. '' I'm so damn hungry. I bet those idiots already have already eaten it all up. '' sa han och grymta. '' Yeah I bet. '' sa jag. Jag var bara fast i mina tankar.

 

Vi hade kommit upp till våran våning och hade sagt godnatt. Jag hade berättat att jag inte kände för mat. Efter att ha stängt dörren och kastat jackan på fotöljen vid sidan av rummet gick jag in till badrummet. Jag slängde av mina kläder, en efter en och startade duschen. Jag mötte det varma vattnet och tvättade av ansiktet. Mina tankar kunde inte sluta snurra. Jag kan inte glömma den där natten. Den där känslan jag fick efter att hon hade kysst mig. Det där ruset jag fick när hon tog fingrarna genom mitt hår. Men hon är min bästa vän. Hon har alltid varit det och hon har alltid varit här för mig som jag har varit för henne. Jag kommer ihåg när en kille höll på med henne i skolan, jag blev rasande och gick dit för att slå ner honom. Hon uppskattade att jag brydde mig så mycket men bara hon kunde stoppa mig från att göra det. Bara hon. Hon vet alla mina dåliga sidor och mina bra, och jag vet hennes. Det var mig hon kom till när hon var i trubbel. Jag minns hur vi var grannar och varje gång hon hade börjat gråta för att hon hade skrapat upp sitt knä kom hon till mig. Vi hade byggt en koja när vi var små och varje gång vi var rädda eller ledsna gick vi upp dit. Jag minns hur en gång när hon var rädd att gå på trä plankan över bäcken. Jag kommer ihåg hur jag hade sagt att hon skulle hålla min hand och när hon gjorde det vågade hon äntligen. Hur hon försökte lära mig svenska, som hon var tvungen att lära sig för hennes bakgrund kommer därifrån. Vi hade känt varandra hela våra liv. Såklart blev somrarna ensamma utan henne när hon åkte till Sverige för att besöka sin släkt men även då snackade vi i telefon. Hon var där för mig, och är alltid här för mig nu. Jag minns hur stöttande hon var när jag var med i x factor. Istället för att vara rädd att våran vänskap skulle åka ner, var hon glad för mig och gjorde allt för att stötta mig. Men är man fortfarande bästa vänner när man delat en kyss? Efter den där natten, ser jag aldrig på henne detsamma. Hur jag känner för henne är oklart. Men tanken på att James rör henne gör mig rasande. Jag älskar Danielle fortfarande, men jag säger en stor lögn om jag säger att jag inte tänker på Felicia numera mer än en vän. 

 

 

Jag stog i mitt rum och packade för fullt. Det är två dagar kvar tills vi ska åka till LA. Det här är första gången jag åker utomlands utan mina föräldrar. Trodde det skulle känna läskigt, men tanken på Malibu's stränder, shopping, maten, festerna får mig hoppa av förväntan. Även fast jag är glad, är jag på något sett väldigt stressad. För stressad. Jag behöver inte vara såhär stressad, men jag känner alltid såhär innan jag reser. Jag hörde min telefon vibrera. Jag gick fram till mitt skrivbord och kollade på displayen. '' James. '' mumlade jag för mig själv. Snabbt svarade jag. '' Hey! '' sa jag medan jag gick fram och tillbaka för att packa ner saker. '' Hi babe, can I come over? '' frågade han. '' Uhm, no James, not right now. '' sa jag stressat. '' Felicia, please I haven't seen you in 2 days. '' sa han desperat. '' No, not now James! '' sa jag. '' I'm coming over. '' sa han och innan jag hann stoppa honom hade han stängt av. Jag slängde argt telefonen på sängen. Vi brukar egentligen vara med varandra varje dag. Men anledningen jag har undvikit honom är för att jag inte kan se honom i ögonen och ljuga.  

 

Efter tio minuter hörde jag någon hosta till vid dörröppningen, och jag kollade surt på honom. '' James, I told you not to come! '' sa jag lite små surt. '' Baby I have missed you so much. '' sa han och gick fram till mig. Han la handen på min midja och drog in mig. Lutandes ner mötte han mina läppar och kysste mig. Hans händer gled ner mot min rumpa och klämde den. Jag kände hans mjuka tunga nästan komma in i min mun innan jag backade ifrån honom. '' Not in the mood right now. '' sa jag. Han stirrade på mig. '' Felicia what the fuck is wrong? We haven't kissed in like a week, we haven't had sex in almost 2 and a half week now! We have sex like four times a week! '' sa han argt. '' I just don't feel like it okey?! My sister died a month ago, and we had her funeral one week ago okey?! '' skrek jag nästan och gick fram till min garderob för att ta ut shorts. '' Felicia, don't you get it? We are drifting apart! Something is wrong and you won't tell me! '' sa han argt. Jag gick fram till min väska. '' Nothing is wrong, everything is perfect, and we are not drifting apart. '' sa jag lugnt som om jag snacka med mig själv. '' Is that why we don't want to have sex anymore? No, you are keeping something from me, and I want to know what it is! '' sa han. Jag stannade tyst. '' Felicia, we used to be so close. We used to tell each other everything. We'd kissed all the time, we had awesome sex, and you used to tell me that you love me everyday. What happend? '' sa han. Jag vände mig om och kollade på honom. Hans ögon såg så oskyldiga ut. Hans gröna fina ögon. Jag ville berätta sanningen, jag ville verkligen. Men hur skulle han ta det? Skulle han någonsin förlåta mig, skulle han fortfarande vilja vara med mig? Frågorna ekade i mitt huvud. Men jag kan inte berätta, för jag vet hur han kommer ta det. '' Nothing is wrong. '' sa jag. Det lät som en dålig lögn, det var en dålig lögn. Nu såg jag i hans ögon. Från att ha varit oskyldiga, till arga. '' Felicia, I can't do this anymore! I really can't! Now we are in a really bad place, and you're going away for a month. Don't you want to be with me this summer, or do you just want to be with your new friends?! It's like you don't care anymore about you and me, about us! I really can't take this anymore. '' sa han argt med en hög röst. Han var precis påväg att gå innan jag stoppade honom. Jag kände tårarna rinna ner på mina kinder. '' Please, just don't go okay. Please, don't leave me. I don't want you to go. '' sa jag och försökte ta bort mina tårar. Han kollade djupt in i mina ögon, utan att säga ett ord. '' We can fix this okey? We can fix this. I just can't deal with this right now. I got alot on my mind, and I can't think. I'm going away almost tomorrow, but when I'm back, we will fix this. Just not now. Please James, trust me. '' sa jag medan tårarna rann. Jag vill inte förlora honom. Men hur kan jag kolla in i hans ögon och inte säga sanningen? Jag hade inte för så länge sen förlorat min syster, jag vet inte hur min vänskap ska bli med Liam, och jag vet verkligen inte hur det ska bli med James. Jag vill bara inte tänka, för jag klarar verkligen inte av det här just nu. Om min syster var här skulle jag gå till henne för råd. Men nej, hon är borta. Varför kunde inte jag försvunnit istället?

 

 

 Kommentera gärna! Snart kommer Julias del :)

 

Hejhej!

 

Egentligen skulle Felicia ha skrivit, men hennes data är sönder, och vi visste inte vem som faktiskt skulle skriva. Vi alla missförstog allt, och hann inte nämna att det inte kommer ut en del.

 

För att det inte blev en del igår, blir det två delar idag! På eftermiddagen kommer ut en del av Sandra, och på kvällen kommer det ut en av Julia. Hoppas ni gillar det! Snart åker ju tjejerna, eller ja, vi till LA med killarna nu när det är sommar. Hur kommer det gå? 

 

Tack så mycket,

 

---

Jag kollade på mig själv där jag stod i den långa svarta klänningen. Det var idag min systers begravning skulle vara. Egentligen orkade jag inte. Kändes inte som om jag orkade någonting. Allting från att min syster dog tills nu har bara varit... jobbigt. Henne, Liam, James. Jag har inte tänkt på någonting annat på en månad. Att förlora henne var det svåraste som någonsin hänt mig. Det var knäpptyst i huset. Jag, mamma och pappa höll på att göra oss i ordning allihopa, och alla höll på med sitt. Vi hade försökt att inte tänka på det, eller prata om det, men allting kastades bara tillbaka på oss idag. Jag kände hur tårar började komma. "Fan", sa jag och torkade ilsket bort dem. Varför var världen så orättvis?

 

"Är du säker på att du klarar dig igenom det här?" frågade Sandra försiktigt. Jag hade bett henne och Julia att vara med under cermonin eftersom jag behövde dem vid min sida. Alla runt om oss var klädda i svart och jag såg inte ett leende på någons läppar. Jag tog ett djupt andetag. "Ja. Jag måste ta farväl av henne, en gång för alla", sa jag och försöka låta stark. Julia la armen om mig. "Det kommer att ordna sig", sa hon. Nej, det skulle inte ordna sig. Ingenting skulle bli som förr. Ingenting. Jag skulle inte ha en stora syster. Ingenting kunde få henne att komma tillbaka. Jag kunde inte precis kalla Liam för min bästa vän längre. Det kändes bara konstigt emellan oss och jag skulle göra allting för att det skulle bli som vanligt mellan oss igen. Som att den där natten aldrig hände. Och slutligen, James. Hur länge skulle jag kunna hålla vad som hände mellan mig och Liam hemligt? Han visste att något var fel. Han hade frågat om det flera gånger. Jag hade för det mesta bara sagt att jag var nere över Farida, min syster, eller att det inte var något. Men så kunde det inte hålla på förevigt? Jag suckade. Julia och Sandra visste inte heller någonting. Jag var trött på hemligheter, lögner, heartbreaks och sorger.

 

Väl inne i kyrkan var det många välbekanta ansikten. De närmaste i min släkt, så som min moster, morbror, mormor, kusiner, farmor och farfar. Alla hade något sorgligt över sig. Hon hade trots allt bara varit 20 år, skulle fyllt 21. Jag kunde haft henne med mig i minst 60 år till. Längst fram i kyrkan såg jag den vita kistan. Där i låg hon. Min syster. Jag önskar att jag bara kunde öppna kistan för att finna henne där, och se henne le och berätta för mig hur töntig jag var för att jag hade trott att hon var borta. Jag önskar att jag bara kunde berätta för henne hur mycket jag älskade henne. Mina föräldrar kom bakom mig. Min mamma grät redan. "Det är okej mamma", sa jag, även om jag själv inte alls tyckte att det var okej. Hon tog min vänsta hand och pappa tog min högra. Vanligtvis skulle jag troligen rycka ut mina händer ur deras men det här var något vi var tvugna att ta oss igenom tillsammans. Hon hade innehavit en av de största platserna i alla våra hjärtan och skulle alltid ha de platserna. Det här var inte enkelt för någon. Vi satte oss längst fram. Jag tittade mig omkring och såg alla hennes vänner, gråtandes. Om de tyckte det var tufft, vad trodde de jag tyckte? Prästen kom in och ställde sig bakom den vita kistan. "We are gathered here today to witness the burial of Farida Tanttu", började prästen. Han började prata om hur underbar hon hade varit. Plötsligt kände jag mig bara arg och irriterad. Han visste ingenting. Han sa bara ord som folk hade sagt till honom. Men han förstod inte. Han förstod inte hur mycket hon hade betytt för mig. Ingen i hela det här rummet gjorde det. Alla bara satt och grät. Och här satt jag, hennes syster, lämnad ensam på jorden. Känslorna vimlade omkring i hela kroppen och jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. "You can now take farewell of Farida", sa prästen till sist. Jag hade inte ens lyssnat på någonting han sa. För det han sa betydde ingenting. Vad som betydde något var mina minnen med henne. Jag, mamma och pappa gick upp till kistan först. Jag stirrade på den medans mamma och pappa sa hejdå. Farväl, hejdå. Det var så mycket mer jag ville säga än just de här orden. Jag kom fram till kistan. Jag klappade den försiktigt. Det såg säkert så himla töntigt ut, men jag visste att hon var här innuti, och hoppades på något sätt att hon kände att jag var här. "Hejdå", viskade jag. Jag började gråta. Jag satte mig i mammas famn och grät. Jag borde inte gå igenom det här. Alls.

 

En halvtimme senare var alla ute på kyrkogården. Det var konstigt att tänka att hon var den första av oss i min familj som skulle dö. Min morfar var begravd hemma i Sverige, så det fanns ingen släkting som var begravd här i London. Pappa hade bärt ut kistan tillsammans med några andra män. Den skulle nu hissas ner i jorden för att aldrig komma upp igen. Tysta tårar rann ner för mitt ansikte. Var stark Felicia, var stark, tänkte jag för mig själv. Kanske var det meningen att man skulle känna så här. Så här... tom. Det kändes som om jag inte hade några känslor kvar. Ingenting att bry mig om. Kistan sänktes långsamt ner i hålet. Jag kollade på gravstenen. Here rests Farida Tanttu, stod det men tjocka bokstäver. 1992-2013 stod det lite längre ner, och allra längst ner på stenen i marmor stod det Vi kommer alltid att älska dig, we'll always love you. 

 

Jag hade knappt märkt att alla hade gått där i från. "Kommer du Felicia?" frågade pappa. Jag vände mig om och gav honom en lång kram. "Nej, jag stannar här ett tag. Jag tar bussen hem senare", sa jag. Han pussade mig på hjässan och log mot mig, "Du är en stark flicka Felicia. Du har alltid varit, kommer alltid att vara", sa han. "Men det är tack vare Farida", sa jag ynkligt. "Det är tack vare din utstrålning och personlighet, hjärtat. Glöm aldrig det". Han gick där i från. Jag kände hur allting jag hållt inom mig den här dagen bara kom ut. Jag var ensam nu. Ensam med Farida. Mina läppar började darra och tårar började strömma ner för mina kinder. "Felicia?" Det var Julias röst. Jag satt på knä framför graven. De stod bakom mig. "Allting känns så hopplöst utan henne. ALLTING! Ingenting har gått rätt sedan hon lämnade jorden. Jag klarar mig inte utan henne", skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. "Felicia, vi kommer alltid vara här för dig. Oavsett vad som händer", sa Sandra. "Vi är bästa vänner av en anledning. Vi behöver varandra och vi finns där för varandra, no matter vad man har gjort eller vad som har hänt", instämde Julia. Vi samlades i en gruppkram. Jag tänkte tillbaka på åren med min syster. Tårar, skratt. Jag minns tiden i Wolverhampton. När Vi som små barn hade sprungit till lekparken. Vi försökte båda alltid ta den bästa gungan. Eftersom hon var äldst hade hon alltid lyckats få den och den hade slutat med att jag sprang till mamma, gråtandes. Eller den där gången då mormor hade köpt oss likadana klänningar med matchande hårband och vi sprang runt med dem på en midsommar. Jag kommer ihåg hur fin jag hade känt mig - jag hade väl varit runt 6, 7 år på den tiden. Jag minns hur vi hade sprungit runt på stranden när vi var i Grekland för ett antal sommrar sedan och sjungit massa låtar högt och ljudligt så att alla strandgäster hade stirrat på oss. Hur hon alltid hjälpte mig med skolarbeten när jag inte klarade av något, så kom hon alltid med sin smarta hjärna och sa precis hur det var. Förutom med matten, för där överbevisade jag henne alltid. Och hennes peppsamtal. När jag mådde dåligt över någonting såg hon det alltid. När jag låg i min säng och grät över saker som vänner eller James hade gjort så kom hon alltid in, satte sig på min sängkant, och tittade menande på mig. Det skulle aldrig hända igen. Men jag inser det nu. Att man måste ta farväl av folk ibland. Hur hårt det än är. Och det var det jag hade gjort idag. Saker blir inte alltid som man vill eller planerat. Tragedier har en förmåga att ske och idag var en sådan dag. Men jag visste, att under alla dessa 60 år vi kunde spenderat tillsammans, kommer hon alltid sitta där uppe och vaka över mig. Min syster.

---

Blev lite ändringar, Felicia skulle tagit min plats idag men det slutade med att jag ändå kunde skriva. Hoppas ni gillade delen, KOMMENTERA!

Kommer inte skriva något idag, vi har matteprov imorgon så alla vi tre måste plugga. Ha en bra tisdag allihopa så får ni en del från Felicia imorgon!

Kramar

 

. '' OMG, we are going to LA! '' utbrast hon. Alla började hojta och garva. '' This will be the best summer ever! '' sa Louis. Jag garvade men jag kunde inte undra. Jag, Liam och Danielle resa tillsammans? I en månad? Jag kollade på Sandra. Med hennes ansiktsuttryck förstog jag att hon var lika freaked out som jag.

Previously on More than perfect:

 

 

Så, Bella har en shoutout tävling! Du kan vinna en shoutout till din blogg (behöver inte vara en novellblogg). Hon har även en superbra novell och är faktiskt Sveriges största novellblogg! Har läst alla hennes noveller och hon är sjukt talangfull så missa inte att läsa dem när du ändå är där. Glöm inte att delta! :)

 

 

- SKRIVET AV JULIA -

 

---

2 veckor. Så lång tid hade det gått sen jag såg Harry och Niall förra gången. Jag hade hängt mycket med Louis och han hade fått mig på bra humör hela tiden, fått mig att skratta och sagt kloka saker till mig hela tiden. Under den väldigt barnsliga och skämtsamma ytan fanns faktiskt en mycket intelligent kille, som jag verkligen litade på. Om jag sa att jag inte saknade Niall eller Harry ljög jag. Jag älskade dem fortfarande. De kom fortfarande sms från dem dagligen.

 

"Julia. Sluta vara så tyst. Jag frågade dig faktiskt någonting", sa Sandra irriterat. Vi var i hennes rum. Det var tisdag och klockan var runt två. Sandra satt på golvet och målade sina tånaglar röda. Jag låg i hennes säng, och funderade. Precis som jag gjort i två veckor. "Förlåt", sa jag. Hon gav mig en beklagande min och la sig bredvid mig på sängen. "Du tänker på dem va?" frågade hon. Jag nickade. Sandra hade inte ens nämnt Brad sen hon berättade vad som hade hänt på sjukhuset. Jag antog att hon försökte komma över honom. Båda två killarna hon hade varit med hade på olika sett svikit henne. Hon var så otroligt stark och jag beundrade henne för det. Jag menar, jag kunde inte precis säga samma sak om mig, som fortfarande grubblade över vem jag älskade. "Julia. Jag vet att de älskade dig", sa Sandra och la sin hand på min. "Det kändes som om jag bara var ett pris som de ville vinna. Och det fick mig att känna mig utnyttjad", sa jag och försökte hindra tårar från att komma. "Vill du vara med dem?" frågade Sandra försiktigt. Vi hade fått sommarlov förra veckan och jag hade varit med Felicia, Sandra eller Louis alla dagar. Jag hade även träffat Liam och Zayn två gånger var, men av någon anledning, verkade de som om Felicia undvek Liam och Sandra undvek Zayn. Felicia var just nu med James och jag gissade på att de strulade. Som alltid. Jag kollade försiktigt på Sandra. "Ja. Men inte med dem. Jag vill vara med honom. Jag behöver bara inse vem han verkligen är, Niall, eller Harry", sa jag. "Det kommer bli bra. Du vet att jag har kommit väldigt nära Harry och jag vet hur mycket han älskade dig. Han sa alltid att du fick honom att känna sig speciell, och att du gjorde honom lycklig. Efter att du berättade att han hade kysst dig på skridskorinken trodde jag faktiskt att det skulle bli ni två", sa hon.

 

Ja, kanske. Kanske var Harry killen jag ville ha. Jag kommer ihåg hur glad jag hade blivit när jag såg honom när han kom in med starbucks kaffet, jag hade hoppat upp i hans armar och kysst honom. Han tog alltid hand om mig och behandlade mig så som jag ville bli behandlad. "Så om du frågar mig, jag är definitivt team Harry. Jag vet att det inte är bra att säga sånt här, men du verkar ha svårt att bestämma dig såg", sa hon. Jag log. "Ja. Jag får fundera lite. Vi gör något kul och galet istället", sa jag och reste mig från sängen. "Jag håller med", sa hon. Vi log mot varandra.

"Sandra svarar inte i telefon", sa Felicia när jag kramade om henne på Onsdagen. "Bajsunge", sa jag och gjorde en min. "Hon borde vara här snart. Vi tar en promenad så länge för jag har stått still och väntat på dig i år", sa hon och gjorde armkrok med mig. Jag älskade den här parken. Den låg mitt emellan mitt och Sandras område och Felicias område. Jag gick alltid hit. "Vad gjorde du med James igår då?" frågade jag. Sandra hade fått mig på bättre humör igår när det kom till vem jag skulle välja. Kanske var Harry rätt trots allt. "Jag tror vi ska undvika den frågan. Du vill inte veta", sa Felicia och skakade på huvudet. Jag skrattade åt henne. Vi gick tysta ett tag.

 

"Du känns gladare än på två veckor", sa Felicia efter ett tag med en konstaterande röst. "Ja. Jag tror att jag ska välja en av killarna", sa jag. "VA? HAR DU VALT?" ropade Felicia. Jag hyssade ner henne. "Skrik inte, det blir pinsamt. Nej det har jag inte. Sandra tycker att jag ska välja Harry", sa jag. "Ingen fattar för vi pratar ändå på svenska", började Felicia med en självklar röst. Jag himlade med ögonen och hon fortsatte, "Men jag tycker att du ska ta Niall. För att vara ärlig. Kommer du ihåg den där dagen när du behövde vara med din familj och jag och  Sandra träffade Harry och Niall?" Jag nickade och kollade intresserat på henne. "Jag och Niall satt kvar medans Sandra och Harry köpte glass. Och vi pratade om dig", sa Felicia. "Och du berättar det här nu för att?" sa jag. "För att det var ett privat samtal. Det är kanske bättre att höra från den rätta personen att den älskar dig, och inte din bästa vän som hört det från honom", sa hon. Jag stannade. "Vänta lite. Sa han att han älskade mig redan då?" Jag var väldigt förvirrad och att Harry var den rätte kändes inte så självklart längre. "Nja. Inte riktigt. Han var så hääär nära på att säga det. Men sedan kom Sandra och Harry tillbaka. Och då kanske det inte var ett bra tillfälle längre om man säger så", sa Felicia. "Åh", sa jag bara kort. Jag kände att Felicia granskade mig från sidan. "Men... innan han var på väg att säga det berättade han exakt vad han tyckte om dig. Och det var det som fick mig att tro att han älskade dig. Han sa att du var värd att kämpa för. Och alla saker han tyckte var vackra med dig. Han älskar dig så mycket Julia. Du är bara för blind för att se det", sa hon. Jag var tyst ett tag. Funderade. "Kolla, där är Sandra!", sa Felicia och vi gick bort mot henne. Jag tittade mellan Felicia och Sandra. En av dem tyckte Harry. Den andre tyckte Niall. Men vad tyckte jag själv?

 

 

Det var nu torsdag. Dagarna hade gått förvånadsvärt snabbt. Sommarloven gick alltid för snabbt. Jag, Sandra och Felicia hade lallat runt i London hela dagen igår. Det var något vi gjorde. Vi kunde gå hela dagen på helger, och bara prata om killar, livet, familjeproblem och vara allmänt konstiga. Jag tryckte in ringklockan på Louis hus.  Dörren öppnades direkt. "Hi Julia", sa Eleanor. Vi kramade om varandra. "How are you?" frågade jag snällt. "I'm perfect. Heard about the boys...", sa hon och gjorde en ledsen min. "Yeah", sa jag. "I guess you wanted to talk with Lou. I was just about to go. We have to meet up soon again okay?", sa hon och log. "Totally", sa jag och log. Vi kramade om varandra igen och jag gick in i vardagsrummet medans Eleanor lämnade huset.

 

Louis låg på soffan och kollade på fotboll på tv. "Hi", sa jag slog mig ner bredvid honom. Han knäppte av tv:n. "So Eleanor gets two hugs but I don't get one at all?" frågade han och försökte kolla på mig med en sårad blick. Vi gav varandra en kram som troligen såg väldigt konstig ut eftersom man inte kan krama folk när man sitter ner. "Okay. I see it in your eyes. You want to talk about something serious", sa han. Han vände sig mot mig i soffan. "Yeah. You are pretty much the person I trust the most after Felicia and Sandra. I feel really close with you", sa jag och log. "Spit it out. I mean it, literally", sa han och log sitt supersöta leende. "Okay. I've decided that I want to accept their apologies. But I don't want to be in this situation again. I'm going to choose one of them. The only problem is, I don't know who", sa jag. Louis nickade och kollade seriöst på mig, som en uppmuntring att jag skulle fortsätta. "And I don't have any clue about it either. I talked with Sandra and Felicia. Sandra thinks that I should choose Harry and Felicia thinks that I should choose Niall. And I'm so confused and it feels like I screwed it all up", sa jag. Tårar började sakta rinna ner för mina kinder. Louis tog in mig i en stor björnkram och jag lutade huvudet mot hans axel. "Julia. Why are you even listening at Sandra and Felicia? Why are you even asking me about advice? The only one who really knows who you want is you. Think about it. I know that you love both of them really much but if I'm going to be honest, I think you love one of them in a more friendly way. Don't cry sweetheart", sa han och torkade bort mina tårar. Det var det bästa rådet jag hade fått på länge. Jag låg i Louis armar och tänkte på varenda sekund jag spenderat med någon av dem. Hur jag hade känt mig. Vid ett speciellt minne kände jag det. Den där känslan du får när du vet att du älskar någon. Jag visste plötsligt vem han var. Jag log. "I think I should go", sa jag och reste mig upp. Louis reste sig också upp och följde mig till dörren. Jag log mot honom. "You know who it is now, don't you?" frågade han. Jag log. "Yeah. I think that I actually knew it all this time...", sa jag. Louis torkade bort det sista av mina tårar och log mot mig. Jag kramade honom jätte länge. "Thank you for being there for me. I love you", sa jag och kysste honom snabbt på kinden. 

 

Efter alla dessa månader, all denna tid... så visste jag faktiskt vem killen jag ville vara med var. Jag hade inte kännt mig så fri, så lycklig på så länge. Jag ringde en taxi som skulle ta mig direkt till hans hus. Det pirrade i hela kroppen. Nu skulle äntligen han bli min, och jag skulle bli hans. 

---

Julia (jag haha) har gjort sitt val.... vem tror ni det är? Vilket team är ni på? Niall eller Harry? Kommentera! :)

---

"She called me mean stuff. And I got angry. That is the whole truth", sa jag till polismannen. Jag låg i min sjukhussäng på Princess Grace Hospital, ett sjukhus som ligger nära Oxford Street och som även anses vara Londons bästa sjukhus. Polismannen suckade och kollade menande på mig. "That doesn't give you a reason to hit someone", sa han allvarligt. "She called me whore", sa jag och polismannen kollade på mig. Jag var helt allvarlig och fortfarande jävligt förbannad. "Without a reason?" frågade han och antecknade något i sitt skrivblock. "Yeah, totally! Me and my friends were just on a shopping tour and then this unknown girl came and just started to call me things!", sa jag. "Okay. I'm going to talk with this girl", sa han och lämnade rummet. Jag suckade djupt. Bästa måndagen ever, verkligen. Jag var inte djupt skadad, utan skulle troligen få åka hem redan i natt. De var bara tvugna att kolla upp hur mycket blod jag förlorat och hur djupa mina sår var.

 

Julia och Felicia kom in. "Dina föräldrar kommer snart", sa Julia. "Great. De kommer dampa sönder", sa jag och himlade med ögonen. Julia log lite. "Sluta le Julia! Det är inte roligt!", sa jag argt. "De kommer inte dampa, de kommer vara mer oroliga", sa Felicia. "Men sedan när de förstår att jag mår bra kommer de ge mig utegångsförbud. I minst en månad! Och sommarlovet som börjar nu...", sa jag olyckligt. Några harklade sig bakom mig och jag såg min mamma, pappa och bror i dörröppningen. Felicia mimade "lycka till" och både hon och Julia lämnade rummet. "Sandra hur mår du?" undrade min mamma oroligt. Hon gick fram till min säng och klappade mig över huvudet. "Sådär", ljög jag, även om jag mådde perfectly fine. "Min stackars lilla flicka", sa mamma och kramade om mig. Pappa kramade mig också och jag fick lite skuldkänslor. "Vem gjorde så här mot dig? Jag kommer slå honom!" sa min brosa Alex. "Det var en tjej", sa jag och kollade på honom. "Och du vann inte?" sa han och höjde på ena ögonbrynet. "Du skulle bara se henne", sa jag lungt och han flinade emot mig.

 

 

En sjuksköterska kom in i rummet. "So, Sandra Ibrahim, right?" frågade hon och log. "Yes", sa jag. "You have a scar in your head, not very big, it will heal without any help... otherwise it just scrapes and bruises that will go away soon. You can go home later tonight", sa hon och log. "Thank you", sa min pappa och log mot sjuksköterskan som lämnade rummet. "Vi åker och hämtar lite McDonalds mat", sa mamma sedan. "Vi kommer tillbaka om en timme ungerfär, okej?" sa hon och pussade mig på pannan. Jag log lite och de lämnade även de rummet.

 

Ungefär en kvart efteråt såg jag ett välbekant ansikte i dörröppningen. Hela jag fylldes av hat och sorg och jag bestämde mig för att inte ens kolla på honom. "Are you okay?" frågade han. Jag låg med huvudet bort i från honom och jag kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag vände mig om och stirrade på honom. "OKAY? YOU WONDERING IF I AM OKAY? HOW ABOUT NO, I'M NOT OKAY. IT IS YOUR FAULT THAT I LAY HERE RIGHT NOW, WITH A FUCKING SCAR IN MY HEAD", skrek jag av ilska. Han var tyst och tittade på mig. "I'm so sorry Sandra. I was jealous", sa han. Jag tog ett djupt andetag och kollade på honom. "Jealous of what? Me and Zayn? Please, I don't love him that way. We are really good friends. Or we were", sa jag och påmindes om hans försök att kyssa mig. "Do you love me that way?" frågade han försiktigt. "You know what Brad. I actually think I did. I should've told you sooner maybe but. I realised I loved you when I saw you with that Sarah girl. Becuase I also got jealous", sa jag med irritation i min röst. Jag var på väg att börja skrika igen men jag försökte lugna ner mig. "I love you Sandra... I hated when you talked about Zayn... Because I loved you, all this freaking time. I wanted us to be more than friends who hang out and acted like a couple. I wanted us to be Brad and Sandra, boyfriend and girlfriend, a couple", sa han och till min förvåning började han gråta. Jag hade aldrig någonsin sett honom gråta. "Sad for you, I don't love you anymore. How could I? You telling everyone that I am a slut? Do you know how much that affect my life? My future? You are stupid. And if you really loved me, you should have used your brain and understand that you can't win back a girl if you spreading rumors about her.", sa jag och även jag grät nu. "Why are you crying?" frågade han. "WHY I'M CRYING? YOUR FUCKING RETARD. YOU HURTED ME. I LOVED YOU, I LOVED YOU. DO YOU GET IT? GET OUT OF HERE AND NEVER, EVER, DARE TO TALK TO ME AGAIN", sa jag och nu sprutade tårarna från mina ögon. Han grät också. "I'm so sorry", sa han. Jag kollade ner på mina händer med tårarna som rann ner på mina kinder. '' You ... you were the only one I could trust. I trusted you with all my heart. And I was going to tell you that I loved you, so we could be together. But then this happend. I want you to leave, I want you to go. I never want to see you again. '' sa jag. '' Sandra, please we can forget this! I'm so sorry, please don't walk away from this. Just give me another chance. '' sa han. Han gick fram till min säng. Han la sin hand om min kind och kysste mig. All glädje jag hade fått från hans kyssar var borta. Allt. Jag kunde inte se på honom, all den sorg han hade orsakat. '' See? We can still be together.. Just give me another chance. Please just look at me. '' sa han med tårarna som rann ner. Jag grät, och såg antagligen ut som ett helvete.  Jag kollade upp till hans ögon. '' I can never look at you the same. You changed. Please .. just go. '' sa jag som en viskning. Han stog där och kollade in i mina ögon, i flera sekunder. '' Go. '' fick jag ut mellan tårarna. Han gav mig en kyss på pannan och inom 20 sekunder hade han lämnat rummet. Hur kunde han? Allt kom strömmande tillbaka. Hur han och jag hade sex för första gången. Låter cheesy, men jag faktiskt insåg att jag älskade honom. Jag älskade Brad. Men efter det han hade gjort kan jag aldrig kolla på honom detsamma igen. Brad hade försvunnit ut ur mitt liv.

---

Felicia är magsjuk så jag skrev åt henne idag! Kommentera nu! :)

 

Ursäkter. Jag hatade dem. Efter att jag och Sandra hade stormat ut från Liams hus igår hade jag fått minst 50 sms från vardera Niall och Harry. 'I never saw you as a price. I wanted you because I love you'. Typ något sådant. Jag var inte typen av tjej som skulle hålla på med två killar samtidigt. Visserligen var de medvetna om det, men någonstans djupt inom mig visste jag att det här skulle hända Klockan var runt ett och det var söndag. Fredagsnatten hade varit hemsk. Jag ska aldrig någonsin dricka mer i hela mitt liv. De ledde ju bara till skit. Mobilen plingade till igen. Det var från Harry. 'Please, let me explain'. Nej, jag ville inte låta honom förklara. Jag stoppade i mina hörlurar i mobilen och satte på deppmusik. Taylor Swifts "Last Kiss" strömmade in i mina öron. Taylor var min stora förebild inom musik, och hon var min absolut favoritsångerska. När jag hade berättat det för Harry så började han prata om något helt annat. Deras break up måste varit tuff. Och allt hat från fans som de fick. Harry. Harry med de lockiga håret, som jag älskade att leka med, med de gröna fina ögonen och de charmiga leendet. Harry som jag fick min första kyss av, Harry, killen som alltid kunde få mig att skratta. 

 

När Harry och Niall hade börjat slåss på nattklubben var det som om jag hade vetat att det skulle hända. Jag älskade dem båda. Eller gjorde jag? Jag var förvirrad och bortkommen. Jag visste inte riktigt vart mina känslor låg. 'Julia I love you' kom upp på min hemskärm. Från Niall. Niall, det irländska matvraket som alltid fick mig att le. Han som alltid tog hand om mig, och var där för mig. De blåa ögonen man drunknade i. Han som jag faktiskt hade sagt "I love you" till. Eller inte riktigt, men han hade sagt det till mig och jag hade sagt något i stil med "I agree". Hade jag menat det? Alla de här tankarna hade spökat runt i mitt huvud under hela gårdagen, natten och hela morgonen. Min telefon vibrerade igen. Jag började bli riktigt trött på det här. Det var ett inkommande samtal. "Hi?" svarade jag. "Babe. Are you okay?" sa Louis vänliga röst. För första gången på 38 timmar log jag. "No. Thanks for caring", sa jag. "I'm on my way to your house", fortsatte han. "Why?" undrade jag förvånat och slängde en blick på mig i spegeln. Jag såg ut som ett levande spöke. "To hang out. And talk. I love Harry and Niall and I also love you and I guessed that you maybe wanted to talk about it", sa han. I bakgrunden hörde jag radio från hans bil. "Lou. I don't know if I want to talk about it", sa jag tyst. "Thats okay. We can go and buy ice cream instead", sa han. Jag log för mig själv. "Thank you", sa jag. Jag kunde nästan se hans leende framför mig. "See you soon", sa han. Vi la på. Om jag nu skulle gå ut borde jag troligen fixa i ordning mig. Jag tog en snabb dusch och slängde på mig min älskade superman tröja och ett par jeansshorts. 

 

När Louis kom så kramade han om mig länge. Louis nallekramar var priceless. Min mamma kom ut i hallen och log mot Louis. "Hi Louis", sa hon. "Hello mrs Wahlgren", sa han. Det var roligt att i England kallade man folks föräldrar för mr och mrs. "Julia needs to come out. It is good that you take her. See you later guys", sa hon. Min mamma var som min bästa vän. Jag kunde berätta allt för henne. Jag hade till och med berättat när jag var olyckligt kär i en kille när jag var 12 år. Vilket för många är helt sjukt.

 

"So where are Eleanor?" frågade jag när vi gick runt i parken med glassar i handen. Det var här jag och Harry hade varit på våran första dejt. Det var så längesedan nu. "She is on her way back to collage", sa han. "You miss her much when she is gone huh?" frågade jag. Han tittade snett på mig och nickade. "You know, when you love someone really much, you miss the person even if it just been 1 minute without him or her". Hade jag saknat Niall eller Harry när jag hade varit utan dem? Jag kunde inte komma ihåg, och just nu var jag för sårad för att ens veta om jag saknade dem nu. "Where did you go?" frågade han efter ett tag. Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar. "I just thought", sa jag. "Okay. Want to tell me?", frågade han. Jag skakade på huvudet. Det var nu Juni och det var ganska varmt utomhus. Runt +20C. Jag njöt av det. Jag hatade kraftig värme. Min familj åkte alltid till onormalt varma länder när jag var yngre eftersom min mamma och pappa älskade värme. 20 grader var lagom. Louis la sin arm om mina axlar. Vi gick lite sådär ett tag innan han tryckte sin glass i mitt ansikte. "LOUIS", skrek jag. Han sprang iväg från mig och jag sprang efter honom och hoppade på hans rygg bak i från och tryckte min egen glass i hans ansikte. Vi tittade på varandra och började skratta. Vi båda hade glass droppandes från ansiktet. "You look nice", sa jag och försökte hålla mig från skratt. Han såg ut som en snögubbe i ansiktet. "You too", sa han och puttade ner mig på gräset. Jag började skrika och han satte sig på min mage och la resten av sin glass som han fortfarande hade i handen i mitt ansikte. "I WON", sa han. Jag kunde inte sluta garva. Det var som om jag hade glömt allting som hade hänt. Ibland måste man ignorera de jobbiga sakerna i livet, även om det bara är för en stund, för att njuta av de saker som fortfarande är bra.

 

Det var måndag eftermiddag. Jag, Felicia och Julia hade åkt till Oxfordstreet eftersom vi hade slutat extra tidigt idag på grund utav en håltimme. Vi hade precis gått ut från Abercrombie och vi alla hade varsin påse. "Det är sommarlov nästa vecka, så awesome!", sa jag entusiastiskt. "Jag kommer seriöst vara med er hela sommaren. Det känns bara jobbigt att vara med mamma och pappa nu när Farida är, ja ni vet", sa Felicia. Julia la en tröstande arm om henne. Hon var lite i sin egen värld just nu och drack ur sin latte som hon köpt på Starbucks. "Fredagen var så messed up", sa Julia efter ett tag. "You don't say", sa Felicia. Jag vet inte varför, men jag fick en känsla att hon menade något mer än bara bråket. Julia verkade också få den känslan och kollade på henne. "Varför rodnar du Felicia?" sa hon och hennes ögon smalnade. "Det är varmt okej?" sa Felicia. Jag och Julia kollade på varandra. Men jag kunde inte göra annat än att hålla med dem. När Zayn kysste mig... jag vet inte. Allting bara vändes upp och ner. Jag fattade inte att han faktiskt gjorde samma sak mot Perrie som han gjorde mot mig. "I want you back", ekade hans röst i min hjärna. Han tog sönder mitt hjärta. Han sårade mig mer än någon någonsin sårat mig in my whole entire life. Hans svek slog till och med Julia och Felicias. Men samtidigt... jag hade saknat hans läppar. Galet mycket. För en sekund hade det känts som förr. Men sedan hade jag vaknat upp och insett vad vi faktiskt höll på med. Det var inte okej. Jag kände inte Perrie, men jag tänkte inte låta honom göra likadant mot henne.

 

Jag var försjunken i mina tankar när en röst plötsligt avbröt mig. "Look, there is the slut". Det hade kommit från en tjej, som jag bara kände igen som någon som gick en klass över oss i vår skola. Hon stirrade rakt emot mig. "Who the fuck are you?" frågade Felicia. "Your friend are a whore", sa tjejen och log elakt. "Excuse me? What makes me a whore? You don't even know me!", sa jag. Vad fan ville den här tjejen mig och mitt liv? "No, but Brad does. He told Sarah all the details about your sexlife", sa hon. Hon fortsatte att le elakt. Allting inom mig sjönk. Zayn var just nu mitt minsta problem. Jag stirrade argt på henne. '' Don't fucking talk like that to my friend! '' sa Felicia argt. Hon bara fnös.  "Vem är Sarah?" frågade Julia. Jag ryckte på axlarna. "YOU CAN'T JUST GO TO ME AND TELL ME THAT I'M A SLUT. YOUR UGLY FRIEND DON'T KNOW WHAT SHE TALKS ABOUT", skrek jag argt. "You think that you can do anything about it? Everyone in our school already knows about it. Sandra Ibrahim is a slut", sa hon och hennes två vänner började garva. "Are you looking for a fight, bitch?" frågade jag. Innan hon hann svara gav jag henne världens box i ansikte. Hon ramlade ner på marken och det rann blod från hennes näsa. "You think that you can win over me?", sa tjejen argt. Hon drog i mitt ben så att jag tappade balansen och föll baklänges. Jag slog i mitt bakhuvud och jag gjorde en grimars av att det gjorde så ont. Julia sprang fram till mig medans Felicia gick bort till tjejen och gav henne världens örfil och började skrika på henne. "Är du okej?" frågade Julia oroat och kollade på mitt sår. Det snurrade lite men jag nickade. "Jadå", sa jag och försökte att låta stadig på rösten. Jag reste mig upp och gick fram till bruden som nu låg på marken. Hon hade ett stort rött märke på kinden av Felicias örfil och blödde från näsan. Jag skuffade undan Felicia och gick fram emot henne. "If you... ever... dare... to... say... something.. about ... me... again", sa jag och spottade henne i ansiktet. Jag hörde hur Felicia började skratta bakom mig. Jag  kunde inte låta bli att le lite för mig själv. Så här kändes det att vinna. Men bruden vände på mig och pressade ner mig huvud på marken. Folk att samlats på gatan för att kolla på oss. "I'm calling the police!" ropade en man. "And I'm calling an ambulance!", skrek en kvinna. Jag hade rivsår i hela ansiktet. Jag hörde polissirener och ambulanssirener. Det var det sista jag hörde innan allt slocknade.

 

Jag vaknade av ett ljus. Jag satte mig och kände en stor huvudvärk. In från fönstret kom ett starkt dagsljus och jag suckade. Jag kommer inte ihåg någonting av igår kväll. Allt är bara en svart lucka. Det här är den värsta sidan med att dricka. Att bli bakfull. Det var för dramatiskt. Jag la täcket över ansiktet för att unvika ljuset och upptäckte min nakna kropp. '' Wtf. '' mumla jag till mig själv. Jag brukar aldrig sova naken? Då fattade jag. James måste ha kommit hit, och han blev lucky. '' Jameeees '' sa jag glatt och tog bort täcket från ansiktet. James låg på mage och hans ansikte gömde sig i sängen. Jag skakade på honom, men han ville inte vakna. Jag gick upp från sängen, naken och gick till andra sidan sängen. Det är inte så att han aldrig sett mig naken liksom. Han har gjort det tusen gånger. Jag skakade honom, och han grymta. '' Waaaake uuup. '' sa jag. Han lyfte upp ansiktet från sängen och jag upptäckte det. Det var inte James. Det var Liam. Vi båda skrek, och jag försökte täcka min nakna kropp med mina händer. Jag drog bort hans täcke så jag hade något att täcka något med. Men det var inte en bra idee. Nu kunde jag se alla hans delar, och vi båda fortsatte skrika. Han tog sin kudde och täckte sitt '' manliga område ''. '' WHAT THE FUCK! DID WE HAVE SEX?! '' skrek jag. '' BAD. BAD. BAD. BAD. '' sa han högt och jag gick fram och tillbaka. '' This is so fucked up. We have been friends since like we were four years old! ''  skrek jag medan jag satte på mig trosorna under täcket som var väldigt svårt. '' But mayyyyybeee, we didn't have sex? '' sa Liam. Jag gav honom en wierd min. '' What do you mean? '' sa jag. '' Maaayyybeee, we just accidently ended up naked and nothing happend. Maybe we didn't have sex? '' sa han. Jag tog min kudde och började slå honom med den, med ena handen som fortfarande höll upp täcket. '' ARE YOU FUCKING STUPID. WE HAD SEX, I CAN FEEL IT FROM MY VAGINA. '' skrek jag. '' I'M JUST TRYING TO MAKE UP A STORY! '' skrek han argt. '' This is not my fault. IT'S YOURS! '' skrek jag surt medan jag gick ner på knä för att kolla om min bh var under sängen. '' MY FAULT?! IT'S YOUR FAULT. You were the one who wanted to wrestle! '' skrek han. Jag hittade bhn och gick in till toaletten för att sätta på mig den. '' I was drunk your asshole! '' skrek jag. Han gick upp från sängen medan han höll kudden för sitt område. '' You seduced me! '' skrek han. Jag gick fram till honom. Jag stog nu i underkläder, men jag var för freaked out för att bry mig. Själv stog han där helt naken med bara en kudde täckande. '' Let's just calm down. We both have boyfriend/girlfriend, and we are both freaked out okey? I'm gonna go and tell James right away. '' sa jag. '' No! don't do that. Let's just keep this. It will be our little secret okay? '' sa han. Ljuga för James? Jag älskar James. Hur kunde jag göra så mot honom? Jag kände tårarna rinna. Liam kollade på mig med en sorlig min. Han kramade om mig. '' It's okey Felicia. Don't cry okay? I love you, and this was just a mistake. This doesn't mean that we don't love Danielle or James okay? '' viskade han till mig. Jag hostade till och kände något konstigt mot mig. '' Liam? '' sa jag. Vi stog fortfarande i en kram. '' Yes Felicia? '' sa han. '' Please don't hug me with your penis against me. '' sa jag kort. Han skratta nervöst. '' Opps. Hehe! '' sa han och tog upp kudden. Han gick in till toaletten och låste dörren. Jag satte mig på sängkanten. Jag är så förvirrad. Tårar började återigen rinna och jag kände ångest. Men jag kände något annat också. Det var någon känsla som var under ångesten. Men den var långt inne. En liten del av mig ångrade det inte. Men jag visste att han inte gjorde det.

 

Det hade blivit morgon och kvällen var äntligen över. Jag har så mycket minnesluckor men jag minns en sak så klart. Slagsmålet. Jag är så bakfull, och mitt huvud ville inte sluta värka. Jag satt i Liams kök och drack mjölk från flaskan. '' This taste like shit. '' sa jag irrieterat till mig själv och slängde den argt i diskhornet. Jag var fortfarande arg på det som hände. Det här med vem som ska få Julia hade gått till en helt ny level. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär. Jag vet inte hur det ska bli med våran vänskap. Vi hade ju gått med på att om det blir så dåligt så ska vi båda backa ur för att rädda våran vänskap. Men hur kan jag backa ur nu? Jag har riktiga känslor för den här tjejen. Och hon är inte bara en vanlig '' tjej ''. Hon är Julia. Jag vet inte alls hur det ska gå, och med min huvudvärk och bakfullighet kommer jag aldrig komma på en lösning. Jag hörde steg komma, och in kom Liam och Harry. '' You two need to talk. '' sa Liam. '' You said Julia was here! '' sa Harry irrieterat till Liam. '' Are you serious? I don't want to talk to him. '' sa jag till Liam surt. '' GUYS! You two are best friends! You are like brothers. Are you really gonna throw your friendship away? '' sa han till båda oss. Jag kollade ner på mina händer. Vi är som bröder. Men det här har blivit väldigt seriös. '' Okay, I'm gonna go now, but talk. Okey? '' sa han och peka på oss. Han gick ut från köket och jag kollade på Harry. '' Bro, how could you? '' sa jag och stirra på honom. '' Dude. We can't do this anymore. '' sa han. '' Yes, I should have her. '' sa jag. '' What the fuck dude, no why should YOU have her? If it's one of us, It should be me! '' sa han. Jag ställde mig upp. '' Why the fuck should it be you? '' sa jag argt. '' I have not been in a good relationship, all have stopped badly. I deserve this! '' sa han. Jag la handen på pannan. '' I HAVEN'T BEEN IN A RELATIONSHIP! '' skrek jag nästan. '' Just understand it, we are better together! '' sa han argt. '' Yeah, and that's why you haven't had sex yet? '' sa jag. Han gick fram till mig så vi stog nära och gav mig en hotfull blick. Han pekade på mig. '' Don't fucking push me okay? This will end badly. I won her. '' sa han och jag kollade hotfullt mot honom. '' Yeah? This competition is over, she belong with me. '' sa jag argt.

(lyssna nu på den här låten)

 

Vi hörde någon komma in för dörröppningen. '' Competition? '' hörde jag en röst säga från dörröppning. Vi båda vände oss och såg Julia. Hon såg arg ut med ansiktet men jag såg i ögonen hur sårad hon var. '' Seriously? Competition?! '' sa hon och började höja sin röst. '' Julia, loo- '' försökte Harry säga men hon lyfte upp handen mot honom. '' IS THIS WHAT I AM TO YOU? A PRICE? JUST I PRICE YOU CAN TAKE HOME? ARE YOU FUCKING KIDDING WITH ME?! I KNEW THIS WOULD BE HARD, BUT THAT YOU TWO COULD SAY THAT ENDS EVERYTHING. I'M NOT A PRICE, I'M A FUCKING HUMAN WITH FEELINGS. THIS SO CALLED COMPETITION IS OVER! CONSIDER THIS LIKE A DAMN BREAK-UP! '' skrek hon. Jag såg nu att känslorna kom fram och hennes tårar rann ner för hennes kinder. Hon kollade på oss med en besviken blick. Hennes ögon hade blivit röda. '' I actually thought you two would never hurt me. You two were my first love. And I'm sorry that i put you thrue this, but I thougt this would work. And I guess I was wrong. And I can't belivie I was so stupid who thought you two actually felt something special to me. Something true. '' sa hon. Hennes blick var hjärt krossande. Det är såhär vi har behandlat henne. Som ett pris vi ville ha så mycket. Och jag förstår henne. Vi såg verkligen ut som svin. Men ingen av oss vågade säga något. Vi bara såg på henne när hon grät. Hon försökte ta bort tårarna med ärmen. Hon kollade upp mot oss. '' But no .. I was just a price to you. ''. Hon sprang därifrån och vi bara stog still, ingen aning om hur vi skulle göra. Vi visste bara att ingen vann. Men på den här tävlingen, förlorade vi båda. Vi båda förlorade Julia.

 

Jag skulle precis gå in till köket men plötsligt kom Julia rusande ut och tog min hand. '' Vi måste gå nu. '' sa hon bestämt. Jag såg att hon hade tårar i ögonen. '' Julia, vad har hänt, berätta till mig! '' sa jag förvånat. '' Sandra, vi måste gå. NU. Jag förklarar sen, jag lovar. '' sa hon och jag nicka. Vi fick reda på att Felicia redan hade åkt hem och ringde en taxi. Efter några minuter, utan att ha sagt hejdå till alla bakfulla människor gick vi ut från ytterdörren. Utanför stog taxin som väntade. '' Oh, jag glömde min väska. Jag kommer strax! '' sa jag och de fortsatte till taxin. Jag gick in till vardagsrummet, där Louis, Eleanor och Zayn satt. På soffan var min väska. '' Where you're going? '' frågade Eleanor. '' Yeah stay! '' sa Louis. '' Me and Julia are going home. We have head ache and just need to rest. But i'll call you. '' sa jag till de båda. Jag tog min väska och gick ut från vardagsrummet. Bakom hörde jag Zayn ropa, men jag fortsatte ut från ytterdörren. Han sprang efter och halvägs till bilen tog han tag i min arm. Jag vände mig om '' Hey! We need to talk. '' sa han. Jag kände tårarna vattnas i ögonen. Jag kollade på han. '' What is it we should talk about? That we kissed? '' sa jag. '' Sandra, i just descoverd that .. Sandra, I just want you back. '' sa han och kollade på mig med tårar i ögonen. En tår rann ner på min kind och jag torka snabbt bort den. '' You know Zayn, I'm starting to get sick of this. Playing that I'm alright when I'm around you.  You know, I'm not okey? I needed you more than you needed me. '' sa jag med tårar i ögonen. Han bara stog där, ordlös. Jag snyftade. '' I loved you through everything, and you didn't even care! '' skrek jag. Han hade tårar i ögonen. '' You were happy with me once, you can be happy with me again! '' sa han. Jag bara skakade på huvudet. '' YOU HAD ME! YOU FUCKING HAD ME! I can never go back to you. Because I know that you'll break my heart again. And I can't do that one more time. I have to walk away from you, for me.  '' sa jag och torkade bort mina tårar. Han bara stog där, med tårar i ögonen. Jag sprang in till taxin. Snabbt öppnade jag dörren och satte mig bredvid Julia. Bilen började köra och hon satt där och kolla på mig med tårar i ögonen. Vi möttes i en kram och vi grät i varandras hår. Jag viskade i hennes hår. '' Allt kommer bli okej, vi kommer gå igenom det här. Tillsammans. '' sa jag. '' Tillsammans. ''.

 

Jag och Sandra gick till skolan. Det var en vanlig Onsdagsmorgon, och solen sken. Felicia brukade ta skolbussen till skolan eftersom hon bodde lite längre ifrån, så vi brukade alltid mötas upp i skolan. "Just nu är livet amazing", sa jag drömmande. "Eller hur! Har inte varit så här bra på vadå... två år?", sa Sandra. Vi började närma oss skolan. "Vad har vi först?" frågade Sandra. Hon ställde alltid frågan. Jag kunde både mitt, Sandras och Felicias schema utan till. Jag vet inte varför, det var något jag bara lärde mig. "Du och Feli har biologi. Jag har matte", sa jag och gjorde en grimars. Jag gjorde så bra jag kunde ifrån mig på lektionerna. Jag hade aldrig varit över smart, men aldrig riktigt failat helt totalt heller. "Mrs Carter är den mest ointressanta läraren ever. Jag hatar biologi", klagade Sandra. Vi kom fram till skolan och träffade Vanessa och Nelly. Vi både kramade om dem. "Have you seen Felicia? I have biology with her now", frågade Sandra efter några sekunders småprat. "Nope", sa Nelly. Vanessa skakade också på huvudet. "When I think about it, it is kind of weird. We always riding the same bus in the morning, but I didn't see her today", sa Vanessa. "Maybe she is sick or something. Or just late", sa jag och tittade på Sandra. Fast hon brukade smsa oss på morgonen och säga att hon var sjuk då. Hm. "Blö", sa Sandra och gjorde en grimars. Vi gick in i skolan och jag och Sandra gick bort till våra skåp. "Jag ska träffa Zayn idag föresten", sa Sandra. Jag plockade ut mina matteböcker ur skåpet. "Ensamma?", frågade jag och höjde på ögonbrynet. "Ja, vadå då? Vi är ju liksom vänner nu. Jag är definitivt inte intresserad av honom om du trodde det. Han har dessutom Perrie och jag har ju andra killar på hjärnan", sa hon och stängde igen skåpet men en smäll. "Jaja, om du säger så", sa jag och log. "Jag ska gå till Nelly nu, vi har ju matte tillsammans. Ses senare?" sa jag. Sandra nickade och vi skildes åt. 

 

Matten var ganska seg och vi höll på med komplicerade ekvationer. Nelly och Vanessa var absolut bästisar och ingenting kunde skilja dem åt. Ungefär som mellan mig, Felicia och Sandra. Men vi var ändå super tighta med dem. "Seriously?", sa Nelly och fnissade när jag berättade om vad jag hade gjort i helgen. "You should have told me sooner!", sa hon. "But it is awkward", sa jag med brittisk dialekt. Jag snackade brittiska. Det lät ganska roligt. Skillnaden på att säga awkward på amrikanska och brittiska är stor. Men eftersom jag hade bott här halva mitt liv så var jag van att snacka på ren brittiska. Nelly skakade leende på huvudet. Hon hade ljusbrunt vågigt hår ner till axlarna som för tillfället var uppsatt i en liten hästsvans. "Miss Wahlgren and miss Hamilton! Quiet!", sa våran mattelärare, mrs Hunter. Vi skrattade och försökte att vara uppmärksamma resten av lektionen men det var väldigt ointressant och vi hade gått igenom det här tusen gånger förut. 

 

"Julia. Felicia var inte på lektionen", sa Sandra. "Vi drar bara till henne på lunchrasten", sa jag. Resten av dagen gick i slowmotion. Vi tog bussen hem till Felicia direkt när vi fått lunch. Felicia öppnade. Det första vi såg i hallen var en bild på Felicia och hennes syster, och ett utbrunnet ljus. "Vad har hänt?" frågade Sandra. "Mår du bra?" frågade jag. Hon hade gråtit. "Jag orkar inte ta in er just nu, det är inte lämpligt tillfälle just nu och jag känner att jag behöver vara med min mamma och pappa", sa hon. "Men vad har hänt?" frågade jag oroligt. "Farida blev påkörd igår. Hon är död", sa Felicia med gråten i halsen. Jag och Sandra gick båda fram och kramade henne. Hon hade alltså förlorat sin syster. "Hur kunde det hända?" frågade Sandra och vi klappade henne på ryggen. "Jävla idiot chaufför", sa Felicia. "Han kunde ha sett sig för. Allting känns så hemskt nu", sa hon. Vi pratade en kort stund om det som hade hänt. Vi hade ju känt Felicia sedan vi var tretton, i tre år nu. Hon berättade ofta om hur hon bråkade med sin syster, och om hur jobbig hon var. Men även de hade deras moments, och jag visste hur mycket hon älskade henne innerst inne. Jag kunde inte ens föreställa mig hur hon kände just nu. "Kan ni gå nu?", frågade hon försiktigt. Vi nickade och gav henne en kram till. "Vi är så ledsna", sa Sandra. Jag nickade instämmande och vi lämnade hennes hus.

 

Zayn hade hämtat upp mig efter skolan och just nu satt jag på Starbucks, längst in i ett hörn. Han var borta och beställde. Jag betraktade honom. Han såg fortfarande lika bra ut, om inte bättre. Jag trodde inte längre på att han medvetet varit otrogen, utan att det bara hade hänt. Han verkade vara lycklig med Perrie nu och det var bra. Jag var glad att vi kunde vara vänner. Han kom tillbaka och satte sig ner vid bordet. "This is still you favourite huh?" frågade han oroligt. Jag log. "Yes of course. Nothing can change that", han log. Han hade beställt en brownie och en smoothie till mig. "What happend in school today?" frågade han. "Nothing at all. Felicias sister died yesterday, so Felicia were not in school", sa jag dystert. "How sad. I have to call her later", sa han. "Don't. Text her or something, but she is really upset as you may understand. Can we please talk about something else?", sa jag. Han nickade och log. Jag tog en slurk av min smoothie. "So, you've been in Europe a lot this year. Anything intresting?", sa jag. "We had our concerts. But we went home all the time so we could meet you, Julia and Felicia and our girlfriends", sa han och log. Jag log tillbaka. "Yeah. The weeks without you were kind of boring. It feels like all of us are really close now", sa jag. "We were in Sweden last week, you know that huh?" frågade han. Han åt själv på en brownie och kollade på mig. "No, I didn't know. How was it?" frågade jag. "Good. The swedish fans are crazy but it is funny to be there. Sweden is awesome", sa han. "I know. I'm a proud swedish girl. Even if I live here now", sa jag. "But, are everything ok with the boys? It was two weeks ago we all met", sa jag. "Every one of us doing fine. But I think it is getting really serious between Niall and Harry. They both want Julia you know. Except from that is everything perfect", sa han. "Are you guys busy this weekend? I thought we could do something on friday. Because I missing our nights", sa jag. "No, that works for me. I'm going to talk to the others", svarade han och log snett. Vi småpratade lite till om allt mellan himmel och jord innan vi gick ut. 

 

Vi gick på gatan och solen sken. Jag hade på mig mina solglasögon och skrattade åt ett dåligt skämt som Zayn sa. Jag kollade mig omkring. Min blick stannade på en kille på andra sidan gatan som stod och stirrade på mig. "Åh nej", mumlade jag. Brad var där. Först hade jag bara sett honom, men nu lade jag märke till en tjej som kom bakom honom och tog hans arm. Hon log och sa någonting till honom. Jag kunde inte låta bli att känna ett sting av avund. Varför var han med en annan tjej? Vi tittade på varandra några sekunder till innan han gick. Han tog tjejens hand. "Who was that?" frågade Zayn. Jag slängde en sista blick mot Brad. "No one special", var mitt svar.

---

Hoppas ni gillar delen. Jag och Felicia har föresten bytt dag, nu skriver jag på Onsdagar och hon på Torsdagar. Kommentera! 

 

 Previous:

 

 

 

 

Det var söndag, jag gick och lyssnade på Taylor Swift och sjöng med där jag gick på trottoaren. Jag hade haft den perfekta dagen. Vi hade haft tre håltimmar och musik som inte är jobbigt alls! Dessutom så spenderade jag håltimmarna med James, även om vi inte direkt pratade under de mesta av timmarna. Nu var det enda som faktiskt kunde göra dagen bättre var kladdkakan som låg och väntade på mig i kylskåpet. Mamma hade köpt nudlar också, det kanske inte är det mest avancerade men ändå så gott. Jag svängde in där mitt hus var och gick upp mot verandan. Jag drog ut mina nycklar ur bakfickan, låste upp dörren och steg in. Direkt hörde jag någon ifrån köket. " Hallå? " ropade jag högt. Ingen svarade, var det bara något jag hörde tänkte jag för mig själv. Jag drog av mig skorna och jackan. Ett högt snörvel kom ifrån köket, det måste vara någon där. Smygandes gick jag sakta upp för trappan till köket. Jag stack sakta in huvudet genom köksdörren, där satt min mamma och snyftade medan hon vilade huvudet mot händerna. " Ehuum... vad gör du hemma så här tidigt? ! sa jag förvirrad och gick fram och granskade henne." Feli... cia? .. Är du hemma redan?" sa hon och lyfte upp huvudet från bordet med ett ryck. Hennes ansikte såg förstört ut. Hon hade stora påsar under ögonen efter att ha gråtit. Hennes smink var utsmetat över hela hennes ansikte och hennes hår var som ett fågelbo. Jag visste inte vad jag skulle säga, det måste hänt något. Hon kollade allvarligt och ledset in i mina ögon och andades in djupt. " Felicia... jag behöver berätta en grej åt dig så snälla sätt dig ner"

Jag hade aldrig sett henne så här, hon skakade till och med. Tårar rullade ner från hennes ögon. Jag tog upp skeden från kladdkakan som jag hade väntat på att få äta. Men just nu så var inte den så aptitretade längre. " Vad har hänt? " sa fick jag ur mig. " Jag vet inte hur någon skulle kunna säga det här till sin egen dotter. Jag hoppades verkligen att jag aldrig jag skulle säga det här till någon, men du måste veta... " sa hon och kollade ner mot bordet medan ytterligare en tår rann ner från hennes ögonvrå. " Snälla berätta bara, rip the bandage off! Det blir inte bättre om du bara sitter där? Säg det nu jag tänker inte sitta här och vänta på att du säger det." skrek jag. Det var inte med meningen att bli arg. Men det har alltid varit så här med mig eftersom jag och min mamma inte har så värst bra relation. Vad kunde det vara som fick henne att gråta så hårt. Något som hon inte ens kan hitta ord för att berätta. " Det... hon..borta..." stammade hon och brast ut i gråt. " Vem är borta? Vad har hänt mamma, ta dig samman" skrek jag och skakade om henne ordentligt. " Hennes ögon spärrades upp. " Farida, hon är borta för alltid! Någon körde över henne och nu är hon borta!" skrek hon tillbaka och liknade någon som hörde hemma på ett sjukhus för psykiskt sjuka människor. " Du skojar väl med mig? " sa jag ostadigt. " DU SKOJAR VÄL MED MIG! " skrek jag och skakade hennes axlar våldsamt. Jag vill bara ta sönder något. Jag kunde inte ta in det, acceptera, buffra det hon sagt. Varför var det här tvunget att hända. Nej det kan inte vara sant. Jag slöt mina ögon, önskan på att Farida skulle stå vid dörröppningen och säga att det var ett skämt. Men när jag öppna de, var samma dörröppning där utan min syster. Jag slängde på mig skorna och smällde igen dörren efter mig och sprang. Jag hade ingen aning var jag var på väg men jag vill bara härifrån, till henne. Hon var den enda som förstod mig, någonsin. Det var inte samma grej som med vänner eller James heller. Hon var den enda jag gillar i min familj. Den enda som accepterar mina dåliga sidor fula sidor allt. Hon är den enda som bryr sig i min familj nog för att verkligen vilja att jag ska ha en ljus framtid, ett bra liv. När jag mår som dåligast så är det alltid hon som tröstar och hjälper mig med mina problem. Det här går inte. Jag vill inte vara här utan henne. JAG VILL INTE. Jag stannade vid en bänk och sjönk ner. Tårarna svämmade över och jag grät floder. Folk som gick förbi kollade på mig, men varför skulle jag bry mig om deras åsikt. Hon borde inte försvunnit från jorden, den mest underbara människan på jorden. " FÖRLÅT " skrek jag ut i luften " förlåt.... för allt jag gjort mot dig. Alla gånger jag slagit dig, fått dig att gråta och sårat dig. Förlåt för alla gånger jag kallar dig ful och snackat skit om dig med mina vänner." Men det har alltid varit så det varit mellan oss. Jag kände mig så hopplös där jag satt på bänken. Hon hade försvunnit och hur mycket jag än skulle velat att hon skulle var här så skulle hon för alltid vara bort. Hon hade inte fått upplevt allt som hon borde hon var värd mycket mer än det här. Hon fick inte dö så här. Jag sprang fram till ett träd och började sparka på det så hårt jag kunde. Jag ville bara få ut min ilska. Det gjorde ont men jag kunde inte sluta tänka på vad hon fått gå igenom. Varför var det inte jag? Jag har alltid varit det "dåliga barnet " så varför valde gud henne? Jag kollade upp mot himlen och tänkte vad gjorde hon för att förtjäna det här?

I mörkret gick jag runt och tänkte, grät, skrek. Det kändes som att jag skulle bli galen. Jag måste göra något tänkte jag och gick hemåt. När jag kommit innanför dörren så stod det något i hallen. Det var en bild på Farida och massa rosor, blommor och flera ljus. Sedan fanns det en bild från när vi var små och lekte. Jag sjönk ner vid väggen. Det här var för mycket för mig, jag vill bara dö. Jag gick upp för trappan och öppnade en låda där knivarna låg. Om det ända jag kunde göra var att åka upp med henne dit och skydda henne så var de det jag skulle göra. Jag kollade mot kniven och ledde den mot min hals.

Det kändes som om jag kände hennes lugnande närvaro. Nej, hon skulle inte vilja det här. Om hon skulle vara här skulle hon sagt att det här inte var den bästa lösningen. Hon skulle velat att jag levde istället för henne, hon skulle sagt " Felicia du vet bättre än att skada dig själv. Du är så vacker och smart tjej jag vet att du kan bättre. " Hon kunde alltid muntra upp mig. Jag släppte kniven som föll till golvet. Skakandes gick jag ner till hallen igen där hennes foto stod, jag rörde vid det. Jag hade buffrat klart, jag hade tagit in det. Hon var borta och kunde inte komma tillbaka hur mycket hon än ville. Men med tanken i huvudet att jag älskar henne och hon älskar mig vad som än händer så kunde jag slappna av lite. Jag satt i flera timmar och pratade med bilden. " Jag älskar dig " viskade jag och log lite. Sedan så somnade jag på golvet bredvid henne, min perfekta syster.

 

 

 

Läs gärna den här tjejens novell! 

 

Jag gick fram till dörren med snabba steg. Ett leende var placerat på mitt ansikte. Bara två sekunder efter att jag hade tryckt på ringklockan öppnade han. Jag hoppade bokstavligen in i hans armar. "I've missed you like crazy!" sa jag. Han höll mig nu i sina starka armar och kysste mig. "And I missed you! How are you babe?" Han släppte ner mig och jag steg in i lägenheten. Hans gulliga hund Babe kom och sniffade på mig. "Hi sweety", mumlade jag till henne och klappade henne bakom örat. Vid det här laget kände hon mig ganska bra. "I'm perfect! I had a lot of fun this week", sa jag. Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner i hans soffa. "Tell me all about it", sa han och drog mig närmare sig. Jag la mig ner i hans knä och han lekte med mitt hår. Jag hatade vanligtvis när folk rörde mitt hår,  men när Brad gjorde det var det bara helt awesome. "You know One Direction huh? The big boy band", började jag. Han nickade. "I spend this whole week with them. I have peace with Felicia and Julia again, you know, so they were with me too. We did so many funny things!", sa jag. "Give me examples", sa han och log mot mig. "We played videogames, ate ice cream, ran around, watched movies and laughed a lot!", sa jag entusiastiskt. "Seems like you had a lot of fun. But just one question... how do you know them? They are like, the biggest boy band in the world or something. "Liam is best friend with Felicia. And Julia dating Harry and Niall", började jag. Han höjde på ena ögonbrynet. "Don't say anything", sa jag och log. "You actually met them on Felicias party. I don't know if you remember, but all of them stood outside the bathrooms and looked at us when we came down from the stairs", sa jag. "Really? I don't remember that", sa han och log. "I just remember you", fortsatte han och kysste mig intensivt. Jag satte mig upp och drog av honom tröjan. "Hello six pack", sa jag skämtsamt till honom. Vi låg på soffan och hånglade ett tag innan han jag avbröt det. "And what about you? What have you done without me?", frågade jag. Han skrattade åt mig. "Uhm.. stuffs", sa han hemlighetsfullt. Jag tog en kudde bakom mig och kastade den på hans huvud. "Tell me", sa jag. "Actually, nothing at all. I was in school you know. Hang out with some friends... but if I'm going to be honest, most of the time, I thought about you", sa han. "Naw", sa jag och kysste honom på kinden. "Wait, are you going to collage next semester?" frågade jag plötsligt. "Yeah, probably", sa han. "No. You can't leave me here", sa jag och gjorde ett ledsamt ansiktsuttryck. "But it is a while until then", sa han och kysste mig åter igen. Kyssarna blev hetare och han drog av min tröja också. "It was a while ago", sa han mellan kyssarna. Han puttade in mig i sovrummet.

 

Klockan började närma sig halv elva på kvällen och det var fredag. Jag tittade på Brad. Han tittade på mig också. Jag låg tätt intill honom. "You are beautiful", sa han och kysste mig på pannan. Jag log mot honom och vände mig om. "Whats on your mind?" frågade han. "Memories", sa jag och tittade ut genom fönstret. Natten var bäcksvart och stjärnorna lyste klart på himlen. "About what?" frågade han. "About my time with the boys two years ago", sa jag tyst. "You knew them back then?" frågade han undrande. Jag vände mig om igen och tittade in i hans ögon. "Yes. I was together with Zayn back then. He cheated on me, or at least I thought he did. Now I'm not so sure anymore", sa jag. "So thats the guy who cheated on you? And you hang out with him now?" frågade han. Jag märkte en viss irritation i hans röst. Men jag och Brad var inte flickvän och pojkvän. Vi var friends with benefits. Han visste det. "Yeah. He changed...", sa jag drömmande. "Oh", sa Brad. Stämningen var lite pinsam mellan oss just nu. Jag borde egentligen inte tagit upp det. Men jag trodde inte att han skulle ta det så här seriöst? Jag blev plötsligt irriterad på honom. Jag trodde att vi kunde snacka om allt. "I think I gotta go", sa jag och reste mig upp ur sängen. Jag slängde på mig kläderna igen. Han hade också rest sig upp. "Bye", sa han och kysste mig lätt på pannan. På pannan? Han var uppenbarligen upprörd. Men varför?

 

"You know what? I have the perfect date for us two tonight. Dress up and I pick you up at seven. Okay?" Jag låg på min säng på lördagsmorgonen. Jag tittade på mitt osminkade ansikte i spegeln framför mig medans jag snackade med Niall i telefon. "Okay. Sounds intresting", sa jag och log för mig själv. "I hope so. See you then love", sa jag. "Yes sweetie", svarade jag. Jag reste mig och upp och tittade på mig själv i spegeln. Mitt hår var lockigt för tillfället efter gårdagen som jag spenderat med Harry. Vi hade mest legat i hans soffa och myst och kollat på kärleksfilmer. Jag hade haft mitt hår i en fläta, därav att det var lockigt. Jag drog av mig pyjamasen och gick in i duschen. När jag bodde i Sverige hade jag haft ett mindre rum. Mitt rum som jag hade nu var som både min syrras och mitt rum i Sverige. Jag älskade Storbritannien, och trivdes mycket bättre här än vad jag hade gjort i Sverige. Jag schampoonerade håret, sköljde ut det och la i en hårinpackning. Medans de verkade rakade jag benen. Jag hade världens sämsta pigment. Jag var väldigt blek. När jag var yngre hade jag alltid fuskat med brun utan sol, eftersom jag ogillade att ligga i solen för länge när det dessutom inte hände någonting. Felicia och Sandra blev som pepparkakor på sommaren och jag var ganska avundsjuk på det. Efter att noga sett till att inte ett endaste litet fjun var kvar på mina ben sköljde jag ur hårinpackningen och steg ut ur duschen. Jag ville vara så fin jag bara kunde. Jag blåste håret och la i olika hårprodukter. Jag bestämde mig för att locka mitt hår i korkskruvar. När jag var liten drömde jag om att ha korkskruvelockar, för att jag tyckte att jag såg ut som en prinsessa när jag hade det. Jag log av tanken. När jag hade lockat klart håret satte jag upp det i en slarvig hästsvans. Jag försökte hålla mitt smink naturligt, och la inte eyeliner eller ögonskugga. Jag såg hyfsat neutral ut och jag log nöjt mot mig själv. Jag gick in i mitt sovrum och letade fram en klänning som jag inte haft på mig sedan förra året. Den passade fortfarande perfekt. Den var ganska kort och röd. Den hade knappar längs med hela klänningen och var i spets. Axelbandslös var den också. Jag granskade mig själv kritiskt. Jag var inte 100 procent nöjd, men det var jag aldrig. Jag matchade klänningen med ett par svarta pumps. Jag hörde det plinga på dörren och jag gick nervöst ner. Niall stod utanför. Han hade också klätt upp sig och såg super gullig ut som vanligt. "You look gorgeous", sa han. "You too", sa jag och kysste honom. 

 

 En timme senare satt vi på en resturang. Vi satt i en privat 'rundel' och alla andra människor satt innuti resturangen 50 meter bort. "This was really romantic", sa jag och lutade mig fram för att kyssa honom. Hans mjuka läppar rörde mina. Jag kollade in i hans ögon. "You know what Julia? Every morning I wake up happy because I know I'll see you", sa han. De blåa ögonen glittrade och jag log blygt. "I'm happy to have you Niall. No one have ever maked me feel special. But you have", svarade jag. Jag tog hans hand över bordet. Jag drunknade seriöst i hans ögon. "You are the most beautiful guy I ever met, do you know that?", sa jag. Han log mot mig. "And you are the most beautiful girl", sa han och reste sig upp. Han gick runt bordet och kysste mig mjukt. "Lets pay and go home to me", sa han. Vi tog varandras händer och flätade in dem i varandra. Niall betalade, den gentleman han var, och vi hoppade in i en taxi.

 

 

 

 

 

 

 

" Julia, kan du göra salladen är du snäll " hörde jag min mamma ropa från andra sidan dörren. " Kommer skrek jag tillbaka. Det var Fredag tänkte jag och doftade sedan i luften, tacos min favorit. Det har alltid varit så sen jag var liten vi har alltid ätit tacos eller dipp på Fredagar. Det var en av traditionerna i min familj som jag verkligen gillade  med min familj. Jag stängde av datan och sträckte på mig. Sedan ställde jag mig upp och gick trött ut genom dörren. Clara, min lilla syster, satt som vanligt och spelade på ipaden. Jag börjar tro att det är en grej som hon aldrig kommer växa ifrån. Min mamma  stod vi spisen och små tjafsade med pappa om hur som skulle krydda maten. Jag log lite för mig själv medan jag tog fram skärbrädan och kniven. Jag älskade att ha det så här, det var länge sen jag hade en sån här dag med familjen, jag bryr mig inte om folk tycker det är konstigt eller what ever men jag älskar att vara med min familj. För att var ärlig så är jag rätt bra på att laga mat eftersom jag alltid har varit tvungen att hjälpa till med maten hemma. Men det var inte direkt så att det alltid varit helt tvunget utan jag har alltid haft lite intresse för det." Är du klar snart Julia, jag är hungrig du är för långsam " klagade Clara medan jag väcktes ur mina dag drömmar. " Nästan klar " sa jag lite irriterat.

 

Jag lade in de sista grönsakerna på bordet där Clara hade dukat upp. Pappa kom med köttfärsen och vi alla högg hungrigt in i maten. " Så Julia hur går det med Sandra du berättade att ni blivit sams igen?  Är det okej mellan er? " sa mamma och kollade mig djupt in i ögonen. Jag har alltid varit en sån tjej att jag alltid har berättat allt om allt till min mamma och pappa. De stöttar mig alltid när jag inte har någon annan att gå till. Dessutom så är de alltid där för mig oavsett vad jag än gjort. De älskar mig för den jag är och det är nog därför jag anförtror mig själv åt dom." Jo, det går framåt. jag skulle inte säga att hon förlåtit oss helt och hållet. Men det skulle jag inte heller gjort om jag hade varit i hennes situation. " sa jag och stoppade ytterligare en tugga med mat i min mun. " Det är bra att ni är vänner igen , jag gillar verkligen Sandra det skulle vara väldigt synd att förlora en sådan vän över en kille. Vänner håller hela livet medan killar kommer och går. Om du förlorar en kommer det alltid finnas flera nya " sa pappa och skrattade lite. " Ja, men bra vänner är inte lika enkelt att hitta " tillade Clara, sedan började hon berätta om sina kompisar i skolan. Vad skulle jag göra utan min familj?

 

 

" AAAAAH " skrek jag. " Det är ditt fel för att du rörde min telefon. " sa min syster Farida. Jag hade ett rött stort märke på min arm format som en hand. Nu var det dags för revenge tänkte jag för mig själv och flinade. Jag sprang fram till henne och sparkade henne på smalbenet. " Va fan din lilla skitunge " sa hon och jag kunde se hur hon sakta började gråta. " Hahahah du ska föreställa någon som är 4 år äldre än mig " skrek jag och började as garva. Min syster hade kommit på besök. Det var ett tag sen, folk som ser oss kanske tror att vi hatar varandra. Men vi har alltid varit såhär sen vi var små och hon trampade på mitt huvud. Men jag gillar att det är så här, vi har alltid visar våran " syskon kärlek " så här. Men när det verkligen hänt någonting så är vi där för varandra. Hon är personen jag litar mest på i min familj, så kommer det alltid att vara. " Sluta bråka nu och kom ner och ät " ropade mamma ifrån nedervåningen. När jag kom in i köket hade hon dukat upp fint och hon hade lagt upp maten. Men som vanligt gick hon först och rökte innan vi kunde börja. 

 

" Du får inte gå från bordet " sa Farida. " Ehum och du bestämmer det för att...? fräste jag åt henne. " Sluta vara så kaxig" sa mamma. " Förlåt jag ber så mycket om ursäkt " sa jag sarkastiskt och satte mig ner på stolen igen. Med min familj är jag som en helt annan person. Jag är 100% mer uppkäftig. Men dom är såklart vana, jag har aldrig riktigt vetat varför jag är så här men jag antar att alla har sina dåliga sidor. Jag gillar däremot inte att visa dom till folk som kan dömma mig som hemsk och elak osv. Så när jag är arg eller något sådant så tar jag ut det på min familj. " Jaha, har du träffat Liam sen din födelsedag ? " sa Farida och försökte vänta humöret vid matbordet. " Mmm jag träffar honom rätt ofta nu när Julia dejtar Niall och Harry. Dessutom har Zayn och Sandra gjort peace så allting är mycket enklare nu." sa jag och drack upp resten av colan i mitt glas. " Vänta dejtar Julia både Harry och Niall? sa Farida förvånat. " Bara för att du inte har haft en pojkvän i världshistorien betyder inte det att andra har lika svårt att få killar " sa jag och flinade. " Men ..eum  ahh" sa hon stumt. Hon har faktikst aldrig haft någon, det är synd egentligen. Men det är bättre att hon faktiskt hittar någon som verkligen bryr sig om henne. Det är inte alla som är värda henne. Vad jag vet så har hon alltid haft en liten crush på Liam, men det har inte varit något hon villigt erkänner. Hon är väldigt känslig om sånt. " Kan jag få gå från bordet nu? " sa jag och kollade på mamma. " Visst men glöm inte att stoppa in disken i diskmaskinen " sa hon och började duka av bordet. Jag önskar det alltid kunde vara så här.

 

 

Vi alla satt i vardagsrummet. Hela familjen, ah om man inte räknar med Alex min brorsa som satt och spelade i sitt rum som vanligt. Jag mamma och pappa satt i vardagsrummet och kollade på någon random film som kom på tv. Jag hade dukat upp chips, dipp, gurka och morötter i skålar som var utspridda på bordet. Jag kollade mot min mamma som tagit över halva sovan. Hon hade somnat efter en halv timme av filmen och låg nöjt där och sov. Pappa och jag däremot satt intryckta i var sitt hörn, det var inte direkt bekvämt.

 

Jag hörde nån dunsa ner för trappan. Man hörde enkelt att det var Alex speciellt eftersom jag lärt mig att känna igen vem det är som går i trappan. Han gick in i vardagsrummet och började äta ur skålarna glupskt. " Ät inte allt Alex det var jag som skar upp allting " sa jag och lyfte mig upp ur soffan och försökte få bort honom från skålarna. " Vad spelar det för roll jag ska väl också få äta din skitunge " sa han och skrattade åt mig. Jag kollade mot pappa för hjälp men han satt bara där och kollade mot oss med en fånig min. Jag kunde inte hålla mig för skratt, hans miner fick mig alltid att skratta. Alex garvade också men sen såg det ut som om han kom på något och blev lite seriösare. " Sandra jag behöver snacka med dig om en grej " sa han och gick in i köket. " Jag behöver din hjälp med en grej " sa han kort. " Vad är det nu? " sa jag tröttsamt. Det här är början på en av överenskommelserna vi brukar göra ibland. Vi hjälper varandra." Asså jag ska ut och och göra en grej imorgon så kan du täcka för mig, säg att jag sover över hos grannen eller något. " Okej visst men kom ihå att du är skyldig mig en tjänst efter det här " skrek jag efter honom medan han gick ut ur köket. " Som vanligt " sa han och vände sig om och flinade sedan sprang han upp till sitt rum igen. Jag gick in i vardagsrummet igen, pappa höll på att decka bredvid mamma och såg åter igen jätte rolig ut. Jag satte mig ner bredvid mammas fötter och kollade mot mina konstiga föräldrar. Det är så här enkelt livet alltid borde vara tänkte jag och fnissade lite.

 

Jag hade kysst Harry. Jag gillade honom supermycket - men jag gillade Niall precis lika mycket. Och det var ingen rättvis bedömning om jag inte ens hade kysst honom. Jag hade världens tillfälle när vi var hemma hos honom och kramades. Men jag hade inte vågat. Sådär typical Julia. Jag var feg. Jag trodde alltid att folk skulle döma mig och sedan skratta bakom min rygg. "Looks like you're lost in your thoughts", sa Niall och la armen om mig. Jag tittade på honom och log. "Yeah, kind of. Sorry. What are we up to?" frågade jag. "We will take a boat on the Thames. I hired one. Is that okay? It is just a little boat so I don't think you will feel ill", sa han. Jag hade åksjuka. Jag kunde aldrig åka någonting på nöjesfält, allt som snurrade gjorde mig illa mående. Samma sak med att åka stora båtar, bilar, flygplan och tåg. "It is fine. My grandpa own a little boat so I have done it before". Han log. "Great". Vi gick tysta bredvid varandra ett tag. Han tyckte säkert att jag var konstig. Det här var våran femte dejt och vi hade inte kysst varandra än. Vi kom ner till The Thames, floden, eller som den på svenska hette, Themsen. Det var slutet av April och det var inte allt för kallt ute. "We have known each other for four months soon", sa jag. Han log. "Yeah. I hope we will know each other forever", svarade han. Han hade på sig ett par solglasögon. Vi gick ner till båten vi skulle åka med. Det var en gullig liten roddbåt. Han tog av sig sina solglasögon och tog min hand. "Be careful. The water is cold, I don't want you to fall", sa han. När vi båda slutligen satt oss till rätta i rodbåten tog Niall årorna och började ro ut oss. "Right now it is kind of impossible to believe that you are in a boyband and have millions and millions of pounds. You actually sitting an a rowboat with me. This is really romantic Niall", sa jag. Han log. Skoldagen idag hade varit så skön. Sandra hade varit med oss igen. Och efter den här dejten skulle vi alla tre ha en av våra sleepovers. Tre veckor utan vänskap var en lång tid. Niall hade rott ut oss längre. "Have you done this before?" frågade jag. "Never. Are you impressed by row skills?" frågade han. "Of course I am", sa jag. Jag tittade ner och log för mig själv. London var vackert. Jag huttrade lite. "Oh my god, your freezing", sa han oroat. "Niall, its okay", sa jag och log lite. Han tog av sig sin stora hoody och satte på mig den. Han satt precis framför mig nu och vi tittade på varandra. Han strök bak min lugg och kysste mig. Kyssen varade i några sekunder innan jag la armarna om honom. Det kändes som om tiden stannade och att allting var hur fantastiskt som helst. Plask. Vi båda vände oss om och kollade. En av årorna hade åkt i vattnet. "Oh shit. Damn", sa han. Jag började skratta åt honom. Niall försökte få upp åran ur vattnet. "This is too ironic", sa han. Till slut lyckades vi få tag i åran och vi fortsatte tillbaka. "I'm going to have a sleepover with Sandra and Felicia now. So sadly I have to leave", sa jag när vi kom tillbaka. "I'm glad that you are fine again, with Sandra I mean. I walk you home", sa han. Han tog min hand och vi gick mot mitt hus. På vägen hem snackade vi om allt mellan himmel och jord och gjorde urfåniga skämt. "So, this is where I live", sa jag när vi kom fram till mitt hus. "I know. I've been here before", sa Niall. "Right", sa jag och log. "So... Niall. This afternoon was amazing. I loved it", sa jag. "Me too. Do you want to meet up this weekend?", frågade han. "Yeah. I call you okay?" Han nickade. För en gångs skull tog jag intiativet och kysste honom. "Good night", sa han och gick där i från. Jag stod och tittade på honom. Jag hade fortfarande hans tjocktröja på mig. Den luktade Niall. Jag log och drog in doften.

 

 Felicias perspektiv

"Varför ser du så sjukt lycklig ut?", frågade jag och kollade på Julia som nyss hade kommit in i sitt eget rum. "Och du luktar kille", konstaterade Sandra. "Jag har kind of ett problem", sa hon och satte sig ner på golvet. Hon drog ner ärmarna på tjocktröjan och myste ihop sig. "Sleepoverns första problem", sa jag. Vi snackade alltid om killar när vi var med varandra. Typ, "omg han kollade på mig idag, vi hade värsta ögonkontakten". Fast det var när vi var yngre. Vi alla hade ju något sorts förhållande med någon just nu. Sandra hade Brad, som hon inte var seriös med... enligt henne själv, Julia hade både Harry och Niall även om det inte hände något emellan dem och jag hade James. Min pojkvän. "Jag kysste Harry på min förra dejt med honom", sa Julia. Jag och Sandra kollade på varandra och gjorde en förvånad min. "Och idag kysste jag Niall", fortsatte hon och skruvade på sig. "Det är ingen big deal. Du håller fortfarande på att välja", sa Sandra lättsamt. "Jag vet, men jag har skuldkänslor. För jag gillar dem lika mycket tror jag", svarade Julia oroat. "Det är ingen fara. Se det som en kul grej. Oh my god, jag tänkte inte på att det var din första kyss! Hur kändes det?" frågade jag och log stort. "Du hade din första kyss med Harry Styles. Inte dåligt", sa Sandra. Julia log blygsamt. "Det var en fantastisk känsla... jag fattar inte att jag inte har gjort det förut", sa Julia och log glatt. "Sandra, du hade din första med Zayn så säg inget", fortsatte hon sedan och kollade menande på Sandra. Det blev tyst. "Ja... vi kanske borde snacka om det nu", sa jag. Både jag och Julia tittade på Sandra. "Saken är den... jag tror att ni hade rätt om Zayn. Jag borde låta honom förklara. Jag har aldrig riktigt accepterat vad han gjorde, och när jag fick chansen att få en förklaring ignorerade jag det. Jag förstår varför ni gjorde vad ni gjorde. Även om jag ogillar det. Det var lågt av er, men jag förstår". Jag kollade förstående på henne. Sandra satte sig i skräddarsits och satte snabbt upp sitt långa lockiga hår i en hästsvans. "Jag vill träffa honom. Och resten av killarna. De måste tro att jag är en pms brud som hatar alla", fortsatte hon och log svagt. Jag och Julia utbytte en blick. "De tycker synd om dig. De visste inte att du inte visste att Zayn inte skulle komma. Om du är ok med Zayn kommer de att älska dig", sa jag och Julia nickade. "Niall frågade om vi kunde ses i helgen. Vi kan vara här och hänga. Okej?" frågade Julia. Sandra nickade. Vi satt tysta ett tag och åt bara chipsen i skålen. Julia åt godis. Regel nummer ett om du är vän med henne: Dela inte godis. Hon kommer äta upp allting. Jag skojar inte.

 

"Så hur går det med Brad då?" frågade jag efter ett tag. "Jag ville ju att han bara skulle vara någon att ha kul med... men hur han har varit mot mig de här veckorna... Han har varit där på ett pojkvänssaktigt sätt. Jag tror att jag börjar få lite känslor för honom...", sa hon. "Oh-la-la", sa Julia och log. "Det är nog bara bra för dig", sa jag. "Men jag vill inte kalla honom för min pojkvän officiellt. Det känns konstigt. Jag får se hur mina känslor utvecklas", sa Sandra. "Sandra, du skulle bara veta vad James gjorde för mig på våran ettårsdag!", sa jag. Sandra skrattade lite. "Gissar på att det är något väldigt gulligt", sa hon. Julia log stort och skakade på huvudet åt mig. "Han är ju inte den här överromantiske typen, han är ju James som du vet. Men han hade dukat upp värsta gulliga saken... på skateboardrampen men i alla fall!", sa jag entusiastiskt. "Jag är inte förvånad över skateboardrampen", skrattade Sandra. "Jag ska visa bilder!", sa jag och letade i min iPhone. Vi satt och flummande runt hela kvällen. Allt kändes precis som förut.

 

Alla var där, hos Julia. Det var bara Harry som inte hade kommit än. Jag och Zayn kollade på varandra över rummet. Det plingade på dörren. Julia gjorde armkrok med mig och drog med mig till dörren. "Hi Hazza!", sa Julia. Harry hade med sig kaffe och frappes från Starbucks. Han ställde ner dem i trappan och han lyfte upp Julia på sina höfter och kramade om henne. "Hello babe", svarade han. Hon pussade honom på kinden och de log mot varandra. "I have kind of missed you Sandra", sa han sedan till mig. "Yeah, I've missed you too Harry", sa jag och kramade honom. Julia tog med kaffet och frapperna upp till sitt rum där alla var. "It is pretty much people in here", konstaterade hon. Hennes rum var ganska stort. Hon hade en stor dubbelsäng, en ganska stor garderob och ett skrivbord. Hennes laptop låg på hennes säng. Rummet var tapetserat med en fondvägg, och i övrigt var det vita väggar. Fast det syntes knappast, det var affischer över allt. Alla satt i hennes soffa som hon också hade i rummet. Harry delade ut drickorna. "I thought you guys may was thirsty", sa han. "For the ladies who don't like coffe", sa han och gav varsin frappe till mig och Felicia. "How did you know?" frågade jag honom och log. "Don't you remember the first time I met you Sandra? I grabbed coffe for you and me and Zayn and then you said you didn't like coffe. I felt pretty ashamed then haha", sa Harry och log mot mig. Jag hade glömt hur snäll han var. Jag log tillbaka och kollade sedan mot Zayn. Han log mot mig. "I remember that", sa han. "I don't understand how anyone of you do. It was two years ago", sa jag. "It's because you have goldfish memory", sa Felicia. Alla skrattade. Vi alla småpratade och skrattade. Liam frågade mig om jag hade en ny pojkvän. Jag sa att jag var på G med en kille. Alltså Brad. När alla hade druckit upp sina drickor drog Zayn med mig ut ur Julias rum. "I can't understand that you actually came", sa han. Han log mot mig. "I don't want to be friend with you Zayn. I want us to be ok. This sounds so ridiculous but I believe you. Lets just be neutral to each other", sa jag. "Yeah, sure. Who is this new guy?" frågade han sedan. "It is non of your business", sa jag och mina ögon smalnade. "Okay. So we are ok?" frågade han. Jag nickade. Vi gick tillbaka in till rummet. Alla stod framför tv:n och spelade Just Dance 4. Louis höll just nu på att spöa Julia totalt. "I suck on this shit, this is so awkward", sa Julia, även om hon skrattade. Louis vann över henne och han kollade mot mig och Zayn. "It is your turn. Show your skills", sa han. "Sure. You going to lose", sa jag till Zayn. "You wish", sa han. Vi båda dansade ytterst klumpigt. Vi skrattade åt oss själva. Jag vann över honom. "Sorry dude. I said that you would lose", sa jag till honom. Han log mot mig. Jag kollade mot Felicia och Julia. De log mot mig. Jag skötte mig bra. På tre dagar hade jag blivit vän med Julia och Felicia igen, rätt ut alla problem, hängt med killarna på riktigt - och, jag var faktiskt ok med Zayn. Kunde det bli mycket bättre?

På kvällen beställde vi pizza. Vi körde någon skum lek, att alla skulle mata varandra med pizzor. Felicia matade Liam, Liam matade mig, jag matade Harry, Harry matade Julia, Julia matade Niall, Niall matade Louis, Louis matade Zayn och Zayn matade Felicia. När vi var klara med alla pizzor hade vi alla tomatsås i ansiktet och vi låg och garvade åt varandra på golvet. Kvällen avslutades med att äta massa sötsaker, chips och glass medans vi alla kollade på film. Jag hade inte haft en sådan här bra dag på väldigt länge. "We have to do this again soon", sa jag till alla. "Yes, this was so funny! Funniest day in a while. We just working all the time", sa Liam. "I'm going to call you all if I want someone to hang out with. Wich will be every weekend as long as we are in London", sa Harry. Jag log mot honom och nickade. Jag såg att Zayn tittade på mig. Jag tittade tillbaka mot honom. Det var underligt att vi ens var i samma rum. När vi hade gått förbi varandra på McDonalds för en och en halv månad sedan hade vi bara kollat på varandra. Han hade i och för sig varit med Perrie, men. Situationen var konstig, men jag älskade det såhär. 

---

En gullig mellandel. Haha, var tror ni kommer hända? Kommentera! :)