Jag tittade in i de blåa vackra ögonen. I över tre veckor hade de varit stängda, och bara igår hade jag trott att jag aldrig skulle se in i dem igen. Men där var han. Levandes. Han log lite. Jag sprang emot honom och kastade mig om hans hals. Utan förvarning brast jag ut i gråt. "I love you so much Niall", sa jag gråtandes mot hans axel. Han låg i sängen, men hans armar höll ändå om mig varmt. "I thought that I would never see you again, that you were dead", sa jag. Han släppte mig och tog mitt huvud i sina händer. Han smekte försiktigt mina kinder med sina tummar. "You are the most beautiful person in the world. Do you know that?" frågade han och kollade in i mina ögon. "I am so happy that you are alive", viskade jag. Jag kände en stor glädje, men samtidigt en stor chock. Jag hade varit så inställd på att han var död, att han aldrig skulle finnas mer, att jag aldrig skulle höra hans röst. Men nu hörde jag den. Hörde hans röst. "I love you Julia", sa han. Tysta tårar rann ner för hans kinder. "Don't cry", sa jag. "You are crying too", sa han. Jag log. Han drog in mig i en hård kram igen. "I was so scared, I love you so much, and I couldn't stop thinking that the last thing I said to you was fuck you and...", sa jag högt och snabbt. Han skrattade. "Julia, it's okay, I'm here now. Alive", sa han. Han kysste mig, hårt men samtidigt ömt. Vi båda grät av glädje. Jag höll om honom så hårt. Som om jag aldrig  någonsin tänkte släppa. Det var helt otroligt att jag faktiskt hade hans mjuka läppar på mina igen. "How does it feel?", frågade jag. Han släppte mig, men höll fortfarande i mina händer. "Weird. I don't know what happend at all. Feels like those three weeks have never existed. Like yesterday was the day that truck almost killed me", sa han. "I talked to you. Every single day. Even though you didn't hear me", sa jag. "And we all said goodbye to you... when all the others get to know tomorrow morning...", fortsatte jag. "Are everyone alright?" frågade han. "Don't even ask that, everyone is crushed. The other boys fought about stupid things and no one is happy. We all love you so much. It hurted so much when I understood that you were dead", sa jag. Han kysste mig igen. "I'm not dead, I'm here okay? And I'm fine", sa han och log uppmuntrande mot mig. Hans leende smittade av sig och jag log stort. "I'm so glad", sa jag. "We both should stop crying", sa han. Jag log och drog bort några av mina tårar. "Yeah, totally", sa jag. "It feels like I've never been happier in my whole entire life. God, I love you so much", sa jag och kramade om honom än en gång. Vi höll om varandra i flera minuter. Gud hade inte stoppat Niall's tid på jorden. Att älska någon så mycket som jag älskade Niall, var svårt att föreställa sig om man inte visste vad kärlek verkligen innebar. Han betydde allt för mig. Och att han faktiskt var här, bredvid mig, levandes kändes nästan overkligt. Men det var sant. Han var där, och jag satt bredvid honom. Precis så som det alltid skulle vara.

 

Det var en stor chock när jag hade vaknat upp på söndags morgonen och fått veta att Niall fortfarande var levande. Jag hade först inte trott på det, men när vi alla kom in för att se honom blev alla så lyckliga. Lyckligare än någonsin. Han var lycklig han med. Förvirrad, men glad. Han skulle få åka hem imorgon så att han kunde vara med på vår graduation. Men han skulle sitta i rullstol ett tag. Men ingen brydde sig. För det viktigaste var att han levde och att han skulle bli helt okej. Alla hade lämnat sjukhuset förutom Julia, som inte kunde vara utan Niall för en sekund. Han kunde inte vara utan henne heller för den delen. Jag hade för första gången på tre veckor sett glädje i Julias ögon. Hopp. Vilket gjorde mig glad.

"Sandra!", ropade Jack. Jag klev ut ur duschen och öppnade badrumsdörren. "What?" frågade jag. Under de senaste tre veckorna på sjukhuset hade det inte funnits många tillfällen att duscha, så det var otroligt skönt att få skölja av sig. Just nu kändes det som om en enorm tyngd hade lyfts från mina axlar. Jag var lycklig helt enkelt. "We have to plan our wedding", sa han. Vi var tre veckor efter i planeringen. Bröllopet skulle hända om drygt en månad. Vi hade tänkt ta det i höst till en början, men sedan ångrade vi oss. Vi ville gifta oss så snabbt som möjligt. "Shit", svor jag. Jag la i mina produkter i mitt hår och drog på mig en av Jacks t-shirts och slog mig ner i soffan. "Sorry that I haven't thought about the wedding at all, but I didn't seem so important when Niall was going to die so", sa jag och la upp fötterna på vårat soffbord. "I know. I'm glad that he is alive. You are much happier now", sa han. "Yeah. Niall is my best friend. I love him to pieces", sa jag. Vi satt tysta ett tag. "About the wedding...", började han men jag avbröt honom. "I've already got a dress, and I got my bridesmaids. And I believe John is going to be your bestman?" sa jag. John var hans äldre bror. "Yes, exactly", sa han. "And then there is the flowers. I'm thinking that I'm going to have...", sa jag. "Sandra. Let me get paper and pen so I can write down all the shit you are saying", sa han och log mot mig. Jag log tillbaka. Jack förstod mig så bra. Det hade han alltid gjort. Jag hade inte ägnat många tankar till vårat bröllop den senaste tiden, men jag var ändå glad över att gifta mig med honom. Han kom tillbaka. "Anyway, what I was going to say is that I would really like to have blue hydrangeas as flowers. The girls dresses are blue so I was kind of thinking that that would be nice", sa jag. "Whatever you like", sa han och log. "We have a time on wednesday to try out some food", sa han. "Yeah okay, that sounds good", sa jag. "What do you think about a white, classic wedding cake?" frågade han. "That was exactly what I wanted too! This is why we are soul mates man", sa jag. Han skrev ner det. "Well this goes smoothly forward. Do you want a big or a small wedding?" frågade jag. "I would prefer big actually", sa han. "Yeah... but can we please not turn in to those people who invites people they've spoken to like once to their wedding cause that would just be weird", sa jag. "Ofcourse not. We're just going to invite relatives and friends", sa han. "I want my whole family to come. Obviously my mum, dad and brother, but also my cousins, aunts and uncles. My grandma's and grandpa. You know how close I am to them", sa jag. "Obviously. I'm also gonna invite all in my family", sa han. "Then we are already up in 50 people", sa jag. Han skrattade. "And then there's all of our friends", sa han. "All of this is easy. We just have to come up with invitation cards and voila, then we're good", sa jag och ställde mig upp. "You are not in your planning mood right now, are you?" frågade Jack ned i från soffan och höjde på ett ögonbryn. "No! I'm sorry but I have a lot on my mind right now. This is quite boring too. Graduation tomorrow you know, and I'm going to host a party", sa jag. Han fick först ett litet sårat ansiktsuttryck men bytte snabbt ut det mot ett svagt leende. Han ställde sig upp. "I know sweetheart", sa han och kysste mig på pannan. 

Jag gick in i vårat sovrum och tog upp min mobil för att ringa Liam. Han och Felicia var de enda som var kvar på sjukhuset eftersom de fortfarande inte fick lämna det. Han svarade efter två signaler. "Hi Sandra", sa han glatt. "Hello Liam, how is Niall?" frågade jag. "He is fine. The doctors are giving him medicine and stuff right now. And Julia won't leave his side", sa han. Jag flinade. "Not so unexpected. I just wanted to check that everything was okay. How are you and Felicia then?" frågade jag sen. "We are good. I don't really get why we need to stay in this hospital but we are getting out tonight. Just like Niall", sa han. "Things gonna go back to normal now huh?" frågade jag. "Yeah. Hopefully. No more drunk me, no more hospitals, no more fights, no more worries. We all will be happy I believe. I guess everyone of us have someone to love right now and that's important. It is like it should be", sa han. "Yeah, I guess you are right", sa jag. "I'm coming tomorrow to your graduation", sa Liam. "Best for you. I wouldn't let you miss our big ass day. No more school until collage! Wooohoo. I can do whatever I want for a while", sa jag i en nöjd ton. Egentligen visste jag inte vad jag ville göra nu när skolan slutade. Vad jag ville jobba med. Jag hade ingen aning. Men det skulle jag troligen komma på förr eller senare. "Lots of parties or?" frågade Liam. Jag kunde föreställa mig hur han flinade på andra sidan luren. "Maybe. Graduation party tomorrow night at least", sa jag. "I'm proud over you", sa han. "Me and Jack are planning our wedding", sa jag. "Already?" frågade han. "We are getting married in the begginning of July, Payne. But the only thing we decided was that my flowers will be blue. Kind of. But we are going to do the rest of everything later this week", sa jag. "In July? It feels like I've missed much. But you should keep planning", sa han. "So you want to hung up on me?" frågade jag. "I can see your sad face right now. But sorry, I need to go. I love you Sandra, don't forget that ever", sa han. "I love you too", sa jag och han la på. "Jack?", ropade jag. Jack visade sig i dörröppningen. "Let's keep planning the wedding", sa jag och ett stort leende spred sig på hans läppar. 

 

"The first thing you do when you get out from the hospital is coming to help me with a party. I feel honored", sa Sandra med ett leende. Julia körde Niall's rullstol in i Sandras föräldrars hus. "I have rested enough. I just wanted to hang out with everyone", sa jag. Sandra gav Niall en puss på kinden och han log mot henne. "Louis is here too", sa Sandra. Louis kom ut till hallen. Han gav mig och Julia varsin kram och log stort mot Niall. "I'm glad to see you here mate", sa han. "It feels good to not be in bed all the time", sa Niall. Han pratade inte mycket. Jag antar att han var trött mentalt. "So what are we going to help you with Sandra?" frågade Julia. "This is not just my party, it is our party. I was thinking that we could put up our first picture we ever took together all three of us and write something on", sa Sandra. "Are you kidding me? We were like thirteen on that pic", sa jag. Jag kommer ihåg att vi hade tyckt så mycket om bilden när vi först lärde känna varandra, det var liksom grunden till vår vänskap, men nu skulle det bara vara weird. Vi var så små på den bilden. Trots det skulle jag ändå troligen alltid ha en kärlek till den. "Yeah seriously Sandra, I look like I don't know what", sa Julia. "Oh come on girls! You are gorgeous as usual!", sa Louis. "Oh stop it Lou", sa Julia och svängde fånigt med handen. "Yeah, listen to uncle Louis", sa Sandra och Louis la armen om henne. "Fine", sa jag. Sandra hoppade av iver. "I'm so happy right now!", sa hon. "It will be a amazing party Sandra", sa Niall. "It will be more amazing now that you are here babe", svarade Sandra och log. "Louis you have to buy us alcohol", sa Sandra. "Sandra is getting drunk tomorrow", sa Niall och flinade. "Party all day, all night", sa Sandra. "Sandra are you going to invite James?" frågade Julia medans hon plockade upp några dekorationer som skulle hänga i taket. Mitt hjärta stannade och jag kollade osäkert på Sandra. Sandra gav mig en osäker min tillbaka. "Yeah...", sa hon. "Seriously Sandra!", sa jag. "He is one of my close friends!", argumenterade Sandra. Julia drog ut en stol och stog på tå för att nå upp till taket. "And my ex boyfriend", sa jag. "Since like two days", sa Louis och log retsamt mot mig. Jag slog honom löst på armen. "When I woke up it was like a whole new world was opening up. Suddenly you and Liam were just together again", sa Niall. "That was pretty much the only thing you missed except from us all sitting at the hospital, miserable", sa Julia och kysste honom. Han log mot henne när de avslutat kyssen. "Have you guys thought about that all of us have been through something quite dramatic?" frågade jag. "Except from me and Harry", sa Louis. "What have Zayn been through?" frågade Sandra och rynkade på ögonbrynen. "All the stuff with you..", sa Niall lågt. "What did you say?" frågade Sandra. Vi alla visste att hon hade hört men hon ville inte erkänna att det hade påverkat honom. "Uhm nothing", sa Niall och log mot henne. Hon log lite tillbaka. "I think it only shows that we are strong people", sa Julia. Jag och Louis lyfte undan soffan från vardagsrummet och drog in den i matsalen. "Julia is probably right", sa Louis där vi stod. Vi gick in till de andra igen. "We have been through alot together these past years. Hopefully we will get through a lot more things", sa Sandra. "What do you mean? I don't really want to be in coma again" sa Niall med undrande röst. "I didn't mean it like that. I just hope we will know each other forever", svarade Sandra lättsamt. "We will. Our friendship is very strong", sa jag. "Imagine us all being married in the future, with kids and stuff", sa Julia. "It will happen soon for you Sandra", sa Niall. "I know! I'm kind of excited even though I'm feeling a big pressure. It's a bit weird, me being the first one to get married", sa Sandra. "I would have guessed that Louis would be the first one to get married", sa jag. "Yeah, cause you and Eleanor have been together since forever", sa Julia. "It will happen someday eventually", sa Louis och log hemlighetsfullt. "I love you all", sa Niall. "All of us love each other. And that's all that matters", svarade Sandra.

---

Sorry för mellandel, det kommer hända mycket inom den kommande framtiden so stay tuned!

 

Vi vet att delarna kommer med enorma mellanrum, men skolan kommer vara extremt tuff för oss den kommande tiden och vi är ju nu bara två som skriver och vi försöker att få plugg, fritid, vänner och familj att gå ihop så ni får räkna med att vänta på delar ett tag. Har ingen aning om när nästa del kommer, Sandra kommer nog skriva den när hon får tid.

Hoppas ni gillade den här delen i alla fall, antar att många av er räknade ut att vi inte bara kunde döda Niall haha, det hade varit lite konstigt. Kommentera mycket nu så att vi blir taggade på att ge er en ny händelserik del! ;))

kramar xo