Jag öppnade dörren och den starka kylan steg sakta in. Ute snöade det, inte för mycket och inte för lite. Det var en perfekt mängd. Det var en fredagskväll, och klockan var 9 på kvällen. James stod där med ett leende, i sin blåa mössa och sin tjockare jacka. Hans leende spred sig snabbt. Jag var redo att gå, jackan och vantarna på. ''I've been waiting Campbell'', sa jag. Han la sina händer bakom ryggen och bugade sig lite. ''You're trolley is here'', sa han med en gentlemans röst. Han ställde sig rakt och räckte ut sin hand. ''So where you taking me?'', sa jag och tog tag i hans hand. Vi båda log mot varandra. ''An adventure''.

 

Han drog mig enkelt och dörren stängdes bakom mig. Han drog mig och jag skrattade med ett stort leende. Han gav en gest med handen mot en bil. ''You got a car!'', utbrast jag. Han log stort. ''Yeah, got it last week!'', sa han glatt. ''Why didn't you tell me!'', sa jag förvånat. ''Because it was a surprise. Now I can take you anywhere I want!'', sa han stolt. Jag drog honom mot mig och gav honom en tight kram. ''I'm happy for you''. Jag klev ett steg bak och hans ögon var fortfarande mot mig. Han log svagt. ''I know we're not together. And I know you're still with Liam. But I like this. And you know what I feel about you'', sa han. Hans händer var på min häfter och mina vilade på hans axlar. ''And you know what I feel about you'', sa jag. Jag visste vad jag gjorde. Men jag känner något för James, och jag har förstått det nu. Känslorna var fortfarande kvar. Jag kanske ljuger för Liam, och jag har inte berättat det för honom ens. Jag tänker göra det. Snart. Men nu var det jag och James just nu, även fast vi inte ens hade delat en kyss än. Men James var en gentleman och jag älskade det med honom. Jag släppte taget om honom och gick till andra sidan av bilen. Jag la handen på dörrhandtaget men avbröts av James som skrek. Han sprang mot passagerar sidan av bilen ställde sig bredvid mig. Han hostade till lite och jag flyttade mig lite. Han tryckte ner dörrhandaget och jag klev in i bilen med ett flin på ansiktet. Han gick till sin sida och satte sig i bilen. ''You just had to?'', sa jag och flina. Han hade startat bilen och hade börjat köra. ''You want me to stop?'', frågade han. Jag log generat mot honom. ''No, don't. I love that about you'', sa jag. Vi möttes varandras blickar. Han tog upp sin vänstra hand och väntade. Jag flinade och tog tag i den. ''So where we going?'', frågade jag. ''It''s a secret'', sa han. Jag log stort. ''Tell me''. Han skakade bara på huvudet. ''It wouldn't be a secret if I told ya, woudn't it?'', sa han och log sitt mysteriska leende. Jag stirrade på honom innan jag utbrast. ''AH, you're killing me'', sa jag. Han skrattade, något som fick mig vrida på mungiporna. ''It's not far from here'', sa han. Jag kollade ut från fönstret. Även fast det var mörkt kände jag igen stället. Faktiskt ganska väl. Jag vände mig till James och öppnade munnen. ''Isn't this place where-''. sa jag men stannade. Ett leende spred sig på hans läppar och han nickade. Jag bara skakade huvudet med ett leende. ''You romantic bastard''. Han skrattade och stannade när vi hade kommit in i parkeringen. Framför oss kunde man se starbucks, olika café med uteserveringar och andra random affärer. Men det var ett speciellt cafe alla brukade gå till för fyra år sedan. Ett säkert många yngre ungdomar fortfarande gjorde: Juniphé. Så fort man hörde det namnet så dök tusen minnen upp. Man kunde säga Juniphé till vilken tonåring som helst i de här trakterna, och alla skulle svara med ett leende. Jag minns det mycket väl. Innan jag och James blev ett par hatade vi nästan varandra. Älsk-hat. Jag kommer ihåg hur James hade smsat mig att komma till just den parkeringsplatsen och jag dök ut från Juniphé. Han stod där, vilade mot en bil som inte ens var hans egna. Och för första gången hade vi en riktig konversation, utan några argumentationer. Och till slut kysstes vi. Vi delade våran första kyss. Min första kyss. Och det var magiskt. Det var då vi insåg hur vi verkligen kände, och började ses. Och det bästa med den här platsen var att man verkligen kunde se ut över allt. Människor gick in och ut från de olika affärerna och caférna. Mest ungdomar var det där på sommaren och det var lite mindre människor som nu vandrade runt. Det var inga uteserveringar nu när det var vinter, och eftersom det var dagen innan Julafton var stämningen härlig.

Vi var alla i Harrys hus. Det var vår normala mötesplats numera eftersom ingen vågade lämna Sandra ensam. Det var söndag eftermiddag och datumet var 8 December. Kylan var ganska stark så här års i London och vi alla satt i stora varma tröjor. "Guys... I have a kind of problem", sa Julia. "Whatever it is, we're here for you my lady", sa Louis och log mot henne. "I've failed in a couple of subjects in school this semester", sa Julia och skruvade på sig. Jag kollade storögt på henne. "WHAT?" utbrast jag. Hon kollade lite tveksamt på mig. "Not that you are a big role model for her Niall, you own a shirt that says 'skool sucks'", sa Liam. "Yeah but she is smart girl! She can't fail!", sa jag irriterat och kollade allvarligt på henne. "Yeah, how is that even possible, you've always been good in school", sa Felicia. "I haven't really focussed on my studying", sa hon. "Julia your dumbass", sa Zayn. Julia kollade förolämpat på honom men han bemötte henne med ett leende. "Yeah, what the hell are you doing here with us? You have to get approved in those subjects!", sa Eleanor allvarligt. "But El, it's too late now. I'm gonna get a F in physics, spanish, chemistry and biology", sa hon och suckade. "It's your fault Julia, we can't do anything", sa Harry. "We can help her with her studying?" sa Cara. "No one of you got time for that. And Harry is right, it's my own business. But I probably gonna sit and study for the whole christmas break", sa Julia nedslaget. "If you need help, I'm here for you", sa Liam. "Thank Liam", sa Julia och log mot honom. "Oh my god! Look, it's snowing!", utbrast Louis plötsligt. Alla vände sig om och ett stort leende spreds på allas läppar. "It's never snowing here!", sa jag glatt. "What are we waiting for? Let's get out!", sa Eleanor. Alla fylldes av en sorts energi som jag inte sett någon ha sedan Sandra fick sitt besked. Vi gick alla ut till Harrys hall och alla hade fullt upp med att dra på sig sina täckjackor och mössor och vantar. Snön yrde och det hade redan hunnit komma ett tjockt snötäcke över Harrys tomt. "I feel so excited!", sa Harry. Han såg ut som en fyra åring, lycklig över att det snöade. Zayn formade en snöboll och kastade den i Felicias ansikte. "Hey!", utbrast hon och formade en egen snöboll som hon kastade emot honom. Sedan var snöbollskriget i full gång. Louis höll om Eleanor och mulade hela henne med en snöboll, men hon bara skrattade. Julia stod och skrattade åt dem och jag passade på att skicka iväg en snöboll rakt emot henne. Hon tittade på mig och började samla en snöboll för att kasta tillbaka men jag sprang emot henne och knuffade ner henne i snön så att jag låg över henne. "I won", sa jag. "Yes you did", sa hon och log. "I deserve a kiss now", sa jag och närmade mig hennes läppar men fick istället massa snö kastat i mitt ansikte. Jag ramlade på rygg och hon hoppade upp från marken och skrattade. "Sorry babe, but I'm the master of snowballs", sa Julia och alla skrattade åt mig. Harry, Cara och Zayn låg på marken och gjorde snöänglar. "I feel like an angel", sa Cara. "That's because you are mine", sa Harry. "Spare me your cuteness", sa Zayn och reste sig upp. "Your snowangel is ugly", sa Louis till honom. "I think it's really beautiful", sa Zayn menande. Eleanor och Felicia skrattade åt honom. Liam kom smygande bakom Felicia och gjorde tysttecknet mot mig. Jag log och Zayn, som också hade sett det, flinade stort. Innan Felicia hade fattat något hade Liam lyft upp henne och sprang nu runt med henne på tomten. Felicia skrek högt och vi alla dog av garv. "I think your neighbors wonders if we rape her or something", sa Cara till Harry. Liam snubblade och både han och Felica föll ihop i snön. Jag sprang och kastade mig på dem och sen kastade sig alla på varandra i en hög, skrattandes. "Niall you're killing me!", flämtade Felicia. "It's okay", sa jag leendes. "All of you killing me, I have like 500 kilos on me!", sa Liam. "You could never imagine that you would die this way Liam", sa Eleanor. "I would really appreciate if I didn't die at this young age", sa han och vi alla gick av högen en efter en. "Thank god", pustade Felicia ut. "You got snow in your nose Louis", sa Julia. Louis började fräsa och all snö kom ut, tillsammans med lite snor. Ett högt "euw", hördes från samtliga av oss med Louis bara skrattade. "Wanna taste?" skämtade han. "You're so disgusting Lou", sa Harry. Vi samlade ihop oss och gick in igen. "I think we need some hot chocolate", sa jag. "Oh yes!", utbrast Cara. "Do you have cream Harry? And marshmellows?" frågade Julia förhoppningsfullt. "I don't know... but if I have, who says you're going to get it?" sa Harry. Julia och Felicia gav honom hundvalps miner. "Only because you are so cute", sa Harry leendes och försvann ut i köket. Vi alla satte oss tillrätta i soffan. Alla hade rödrosiga kinder av snön och kylan och Eleanor, som hade haft smink på sig, liknade en tvättbjörn eftersom Louis hade fullkomligt mulat henne. "It was such a long time ago I played in the snow!", sa Liam glatt. "Right! It was years ago. I forgot how fun it is", sa Zayn. "Can somebody help me to bring all this cups with chocolate out?" ropade Harry från köket. "I'm coming!" sa Cara och reste sig upp. De kom ut med två brickor med nio koppar choklad och grädde och marshmellows. Julia och Felicia såg lyckliga ut och gjorde high five. Alla tog för sig och sedan satt vi där allihopa med våra koppar. Vi var nog alla lite inne i vår egna värld medans vi drack.

"Is it only me or do we have to talk serious about Sandra?", sa Liam plötsligt. Zayn suckade och jag kunde se hur Felicia halvt mördade honom med blicken. "I'm really really concerned about her", sa Julia som satt på min högra sida. Jag hade armen om henne och höll om henne hårdare. Hon log svagt mot mig. "I think we all are. I mean, she is just sitting there, without saying anything?" sa Eleanor. "Yeah. She don't even eat. She don't talk or anything", sa Harry. Han såg väldigt orolig ut. "She won't even talk to me", sa Cara och drog handen genom håret. Jag undrade verkligen vad som hade hänt med henne. Hon var helt förstörd. "I don't know what do, I just feel so worried about her", sa Felicia. "Is there even anything we can do?" frågade jag. "Take her to a doctor?" föreslog Louis. "What kind of doctor? A psych doctor?" sa Zayn. "Man why are you so mean?", frågade Liam. "I just think everyone is overreacting a bit", sa Zayn och tog en slurk av sin choklad. "Over reacting? Are you serious? She haven't said a word in weeks Zayn. She don't eat. How can you not be fucking worried?" sa Julia argt. "Julia, calm down a bit", sa jag. "No she is right! Stop being so childish Zayn! We all know that you love her so just stop acting like a jerk!", sa Felicia. "They're right Zayn", sa Eleanor. Han suckade. "I'm out of here", sa han. "Wait Zayn, let me talk to you!" ropade jag. Julia tittade undrande på mig med en irriterad blick. Jag gav henne en likadan blick tillbaka och reste mig upp från soffan.

 

Zayn var redan ute i hallen. "What's your problem Zayn?" undrade jag. Han drog på sig sin ena sko och tittade på mig. "Everything is about Sandra. Everything. Can anyone of you even think a second about me? She didn't even tell me that she thought she was pregnant. I got to know it when it already was gone", sa han. Hans ögon sprakade av ilska. "But you don't even care that she's seriously ill Zayn?" sa jag. "See, you make it about her once again", sa han och tog på sig sin andra sko. "I thought you loved her", sa jag. Han slutade knyta sitt skosnöre och tittade långsamt upp mot mig. "Well, you thought wrong", sa han snabbt och fortsatte. "You've always been good at lying Zayn, but you can't lie about this. I know you all too well", sa jag. "Niall. Please just leave it. I don't really care about her at the moment. I have to focus on me right now", sa han och reste sig upp. Jag suckade. "Why are you doing this?" frågade jag. Han tog sin jacka och drog på sig den. Han gick mot dörren. Han höll ner handtaget men vände sig om. "I'm doing this for her", sa han bara innan han slutligen tryckte ner handtaget helt och hållet och gick ut i kylan. 

 

Måndags morgonar var definitivt inte min favorit. Hela London var nu ett stort snötäcke för ovanlighetens skull och jag pulsade fram i snön mot skolan i mina uggs och stora canada goose jacka. Jag hatade verkligen utekläderna man hade under vintern, det fick en verkligen att likna en jäkla flodhäst. Det brukade vara roligare att gå till skolan under vintern när Sandra var med. Vi brukade då alltid gå tillsammans till skolan och skratta åt varandra när vi halkade på isen eller snubblade i snön. Men nu var jag ensam varenda morgon. Jag kom fram till vår korridor och låste upp mitt skåp. Jag drog av mig ytterkläderna och tryckte in de i skåpet. Min stora mössa åkte också in och jag rufsade om mitt hår. "Eh, Julia right?" hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om och fick se en tjej med illrött hår ner till axlarna med en svart beanie på huvudet och isblåa ögon. "Yes, that's me", sa jag och log undrande. "Sorry, I'm Ebba by the way", sa hon. "Right, I think you are in my english class?" sa jag frågande. Hon nickade. "I haven't seen Sandra around for a while...", började hon. "Wait, are you friends with her?" frågade jag. "I don't know, I mean, we have talked and stuff", sa hon. "Sorry, I didn't mean to sound offensive or something. I just didn't realise how much I missed while we fought", sa jag. Hon log mot mig för första gången. "I was just wondering where she was", sa hon. "She's sick. Got really high temperature, I don't think she will come back until the break starts. So I guess you will see her in january", sa jag. Det var en vit lögn. Jag kunde ju inte direkt säga att hon inte snackade eller åt och bara satt och stirrade in i en vägg. "Is she okay?" sa Ebba oroligt. "She will be fine", sa jag och log. "Juuuulia", hördes Felicias röst. Hon kom bredvid mig och kramade mig. "This is Felicia", sa jag till Ebba. "We have already met", sa Felicia i en bitchig ton och jag kollade undrande på henne. "Okay", sa jag sedan och flyttade min blick från Felicia till Ebba. "I gotta go to class", sa Ebba. "Yeah, we too. I see you around right?", frågade jag. Hon nickade och gick. "Feli varför var du så elak mot henne? Vad har hon gjort?" frågade jag medans vi gick mot spanska lektionen. "Hon är bara en bitch, det är allt. Jag kan inte fatta att Sandra snackade med henne", sa Felicia och kollade efter henne där hon gick några meter framför oss med två killar. "Är inte det där James och Brandon bredvid henne?" frågade jag. "Jo", sa Felicia kort. "Jag fattar fortfarande inte...", började jag men Felicia avbröt mig. "Tyst Julia, vi snackar senare. Du måste koncentrera dig ordentligt på spanskan nu, du har F i det, remember?" sa hon och vi satte oss längst bak i klassrummet. How could I ever forget? Dags att plugga stenhårt.

 

Jag gillade inte att både Sandra och Julia snackade med den där Ebba tjejen. Jag gick in till hemkunskaps lektionen. James och Ebba var båda i min grupp och de satt bredvid varandra och snackade. James gav mig ett leende. Jag log tillbaka och satte mig ner bredvid en tjej som hette Olivia. "So I thought that we could bake gingerbreads today", sa mrs Martins, vår hemkunskapslärare. Hon var en ung väldigt spinkig kvinna med glasögon och mörkbrunt kort klippt hår. "Gingerbread, gingerbread, gingerbread all the way", sjöng Jack larvigt och Ebba och James skrattade åt honom. Jag kunde inte låta bli att le lite jag också. James mötte min blick. Varför såg han så oemotståndlig ut för? Ebba upptäckte att han tittade mot mig och gav mig en sur blick. "You're going to be three and three. Miss Tanttu, move your chair next to mr Campbell and miss Bloom. You three going to work together today", sa mrs Martins. Motvilligt flyttade jag min stol mot deras stora bord medans mrs Martins fortsatte ropa upp grupper. "We gonna make the best gingerbreads ever! Or what do you say?" sa James entusiastiskt. "Yeey", sa Ebba oengagerat och jag gav henne en blick innan jag log mot James. "We will rock this shit", sa jag och jag och James gjorde high five. Vi fick varsin del av pepparkaksdeg och vi började plocka ut mjöl ur påsen för att kunna kavla degen. Jag strödde ut lite mjöl och kollade lite på James. Han hade mjöl i handen och log mot mig. Jag log tillbaka, men träffades av mjöl. 

Jag kände mig trött och förvirrad där jag satt bredvid Liam i hans soffa. Toy Story 3 var på men jag var inte riktigt fokuserad på filmen. Tankarna var överallt kändes det som. Jävla James. Jag hade någon slags hatkärlek till den där killen. Jag tittade försiktigt på Liam. Han såg så glad ut. Han log åt filmen medans han åt på popcorn. Hur skulle jag någonsin kunna svika honom? Jag hade ingen aning om något. Han hade troligen märkt att jag tittade på honom för han vände sig emot mig och log stort mot mig. Jag försökte få fram ett riktigt leende, men det blev bara väldigt stelt. Han lutade sig fram för att ta mer popcorn och la sedan armen om mig. Hela min kropp blev alldes stel. Jag förstod inte varför, jag menar, vanligtvis skulle jag gosat ihop mig nära honom, lutat mitt huvud mot hans axel, kysst hans hals, men nu satt jag bara där. Utan en rörelse. Utan en min. Jag stirrade bara på teven utan att riktigt kolla på den. James älskade mig fortfarande. Varför? Han borde inte göra det. Jag var otrogen mot honom. Sen var han otrogen mot mig. Sedan hade vi ignorerat varandra. Jag hade varit fullkomligt lycklig tills i förrgår natt när han kom. Nu kändes allt helt screwed up och jag ville bara försvinna. Jag tror nog att jag aldrig känt mig så obekväm runt Liam som nu. Efter vi hooked up för ett halv år sedan, sure, det var awkward, men det var uthärdligt. Nu var allt så himla konstigt. Och Liam visste inte ens om det själv. Jag hade inte märkt att han tittade på mig igen. Han pussade min kind. "You look so cute", sa han och petade i min smilegrop. Jag gav honom ett stelt skratt. Han tittade först konstigt på mig men sedan log han igen. Han lutade sig fram för att kyssa mig och våra läppar möttes. Jag blundade och njöt lite. När jag öppnade ögonen var det inte Liam jag såg, utan James. Det var så det skulle slutat igår egentligen. Eller? Jag stoppade kyssen direkt och Liam gav mig en undrande blick. "Babe what's wrong? You're acting all weird", sa Liam. Jag hade seriöst hallucinationer om honom nu också. Fan, vad är det för fel på mig? "Nothing, I just had a rough day you know. Much in school these days", ljög jag. Sanningen var att jag knappt hade gjort något i skolan under dagen. Under biologin och matten som jag hade med James hade vi bokstavligen suttit och småkollat på varandra hela tiden. Och annars hade jag tänkt på honom. Det var inte bra alls. Jag var i ett förhållade. Med Liam. Som jag älskade. "Are sure? Cause it feels like there is something else too", sa han. "No, nothing at all", sa jag och la mig motvilligt och stelt mot hans axel. Det här kändes inte alls bra. Jag var orolig över hur det här skulle sluta. För min magkänsla sa att det inte skulle sluta bra.

 

Jag rörde om i stekpannan. Det var slut. Allt var slut. Det kändes nästan som mitt liv var slut. Jag kände ett par armar runt om mig. Jag borde aldrig sökt tröst hos Perrie från första början. Men hon betydde ändå mycket för mig på något sätt. Jag vände mig om och hon gav mig en kram som jag besvarade lite tafatt. "Are you okay?", frågade hon med en orolig blick. "Yeah", sa jag kort och rörde om i stekpannan igen. Sanningen var att jag inte var okej. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på vad som skulle varit mitt barn. Sandra hade trott att hon var gravid i en månad. Alla visste förutom jag. Vad hade hon tänkt att göra när hon fick en babybump? Hävda att det inte var mitt? Jag var så arg på henne men samtidigt så ledsen. Jag visste att det verkligen var över med henne en gång för alla. Kanske var det bra. Vi behövde kanske avsluta det en gång för alla. Men jag ville inte att det skulle sluta så här. På något sätt ville jag det verkligen inte. "It smells good", sa Perrie som hade armarna om mig fortfarande. Jag ska försöka starta om igen med Perrie. Jag hade älskat henne, och kanske var det som hon sa - kanske var vi meant to be. Men grejen var att jag alltid trott att jag och Sandra var själsfränder. Men det var bara att försöka. För Zazza fanns inte mer. Det var en relation som varit död länge.

"It does right?", svarade jag frånvarande. "Is it your special chicken?" frågade Perrie och lutade sig över min axel för att titta ner i stekpannan. Jag kunde känna vaniljdoften från hennes hår. "Yep", svarade jag. Jag tänkte på Sandras ansikte igår. Hon hade sett riktigt sjuk ut. Inget uttryck, ingen rörelse. Julias oroliga skrik upprepades i mitt huvud. "Can't you see that she isn't alright?" Nej, jag hade varit för arg då. Men jag nu när jag såg henne framför mig i mitt huvud, såg jag smärtan i hennes ögon. Hon hade trott att hon var gravid men var inte det. Smärtan. "Zayn can you please talk to me? How are you really? Be honest", hördes Perries röst. "Perrie I said that I was fine, and I mean it okay? Can we just leave it like that please", sa jag med en aningens irritation i rösten. "I was just worried...", började hon men jag tog hennes händer och kollade henne djupt i ögonen. En gång hade jag sett min stora kärlek i hennes ögon. Kanske kunde det bli så igen. "Don't be. I'm totally fine", sa jag och kysste henne. Hon besvarade kyssen och gav mig en lång kram. She's not alright. Hur kunde det göra så ont för mig? Att veta att hon inte var okej. Det var som hennes smärta var min smärta. Sandra var inte okej. Hur skulle då jag kunna bli okej?

 

"Julia. Kan du fatta att det här året snart är över? Det är redan 3 December", sa jag eftertänksamt. Vi satt i hennes och Nialls kök på köksbänken och åt apelsinkrokant choklad från Marabou som hon hade tagit med sig från Sverige. Det var bådas favoritchoklad och vi bokstavligen dog för den. "Det har hänt så jäkla många sjuka grejer det här året. Och bra saker också förstås men det har varit så himla mycket bara", svarade Julia och bet av en bit av sin choklad. "Om jag aldrig hade haft min födelsedags fest skulle inget av det här ha hänt. Tror jag", sa jag. "Jag skulle inte träffat the love of my life", sa Julia leende. "Och jag skulle aldrig blivit tillsammans med Liam", sa jag. Och jag skulle aldrig gjort slut med James, tänkte jag, fast jag sa det inte högt. "Och Sandra skulle inte vara som hon är nu...", sa Julia. "Usch, jag vill inte prata om det", sa jag. "Jag fattar inte vad som har hänt. Jag och Harry försökte få kontakt med henne igår utan någon reaktion. Och när jag snackade med Harry påväg till skolan i morse sa han att Cara var där men inte heller fick någon kontakt med henne", sa Julia nedstämt. "Inte hon heller? Tror du att jag borde gå till henne och ta kontakt?" frågade jag undrande. "Du kan väl försöka men jag tror inte att det kommer fungera. Varför har du inte varit där än föresten?" sa Julia och rynkade sina ögonbryn. Sanningen var att jag hade varit lite för caught up i mitt lilla James problem, men det sa jag förstås inte. "Jag tänkte att hon kanske behövde lite space", ljög jag. Julia ryckte på axlarna. "Kanske har du rätt. Jag vill helst inte tänka på det alls. Det gör mig deprimerad att se henne så där. Jag bryr mig alldeles för mycket och jag var den sämsta vännen ever och nu mår hon så här och jag kommer få ett panikutbrott väldigt snart", sa Julia  snabbt. "Ångrar du det här året?" undrade jag. Julia kollade konstigt på mig. Sedan såg hon ut att tänka. Tillslut sa hon: "Nej. Mycket dåligt har hänt det här året. Men jag har träffat Niall. Första killen jag har gett bort mitt hjärta till. Och min oskuld men det är inte irrelevant", hon log svagt, "och jag mötte alla killarna och Eleanor. De är också mina bästa vänner. Och vi har många minnen tillsammans. Och ni alla gör mig lycklig. Vi kanske har haft bråk, gått igenom svåra perioder med depressioner, blivit kära i våran bästa vän, eller det var bara du men i alla fall, haft allmäna up and downs i våra kärleksliv, blivit nästan våldtagna men vi har tagit oss igenom det. Och vad vi alla har är minnen guldvärda". Jag tittade funderande på henne. "Hur kan du vara så posetiv?" frågade jag. "När saker är svårt i livet gäller det bara att bita ihop och se det som är eller har varit posetivt. Annars klarar man inte av att överleva", sa hon. "När blev du så vis?" skämtade jag. "Äh, lägg av", sa hon och log lite. Men hon hade rätt. Man måste lära sig att se det posetiva i det negativa. Jag hoppades bara att Sandra kunde må bättre väldigt snart. För om för mycket negativ energi spreds skulle jag inte heller orka kämpa. Och då skulle vi gå under tillsammans.

 

Det var två dagar sedan Sandra hade fått sitt besked. Hon hade inte rört sig ur fläcken enligt Harry. Hon hade kanske gått på toa, men då hade hon gått som en zombie och utan att säga något gått och lagt sig igen. Hon ville inte äta eller någonting. Jag var djupt orolig för henne. Jag satt bredvid Vanessa på våran fysik lektion och koncentrerade mig inte riktigt på läraren. Jag hade ingen lust och förstod ändå inte vad han sa. Min hjärna var fullproppad med tankar om livet och allting som hänt. Jag kollade ut genom fönstret. Typiskt London att det regnar trots att det är december. Jag suckade och hörde skolklockan ringa. "Miss Wahlgren, can you please stay for a while? I would like to talk to you", sa min fysiklärare. Vanessa tittade på mig och vinkade och lämnade klassrummet. Jag satte mig ner på en stol framför hans kateder. "What is it mr Dawson?", frågade jag trött. "I'm afraid that I have some bad news for you", sa han. "They can't possibly be as bad as everything else right now", sa jag. "Please miss Wahlgren", sa han och jag mötte hans blick. Han tittade oroligt på mig bakom sina glasögon. "As your mentor it's my job to tell you that you have failed a couple of subjects", sa han allvarligt. Jag vaknade genast till. "WHAT? You can't be serious!", utbrast jag. Jag hade aldrig varit underkänd i ett ämne. Alltid haft hyfsade betyg med C:n och B:n för det mesta. Och nu hade jag fått F i inte bara ett ämne utan flera. "You have failed my class, chemistry, spanish and biology", förklarade han. "No, no", började jag. "This can't be true!", sa jag. Det här var inte bra. Alls. "I'm sorry miss Wahlgren", sa mr Dawson. "But please mr Dawson. Life is really tough right now. And I went in a school in Sweden for a couple of months too and...", började jag men han avbröt mig. "You can't let you private life affect you schoolwork. If you don't fight really hard for your grades next semester you might have to repeat this year again", sa han med en beklagande blick. Jag tittade ledsamt på honom. Jag kunde inte gå om ett år. Det var aldrig något jag ens funderat över. "Okay", sa jag och svalde. "I'm just going to leave now", sa jag och reste mig upp. Jag lämnade fysiksalen och gick ut till korridoren. Jag sjönk ner mot väggen och dunkade mitt huvud mot den tre gånger. Att jag ska vara så misslyckad. Fan.

---

Hoppas ni gillar delen och kommentera! Älskar när ni kommenterar för det gör oss så glada! :D Minst tre kommentarer tills nästa del? kram x

Jag kollade på Sandra. Hon satt på gäst sängen, lutade sig mot väggen med knäna uppe och blicken mot ingenting. Hon kollade inte på något. Hon bara stirrade in i andra sidan av väggen. Inga böjda ögonbryn, inga kisande ögon, inga rörda mungipor, inga höjande kindben. Hon hade gråtit, hon hade skrikit, hon hade rivt. Men nu satt hon bara där, stirrade på intet. Inget ljud gjorde hon ifrån sig heller. Hon bara satt där. Det var svårt att se henne så, det var det verkligen. Att hennes barn aldrig fanns var förvånande, och överraskande. Aldrig hade jag sett henne må sådär. Men den verkliga förvåningen var inte hennes barn som aldrig fanns, utan att för tio minuter sen grät hon, var självmordsbenägen och nu satt hon bara där. Sa inte ett endaste ord. Det var som att gå på ett museum, stirra in i de livlösa tavlorna. Ärligt talat var jag lite rädd för att ens säga något. Jag hade svikit henne pågrund av gradiviteten och Zayn. Jag hade tänkt komma för att säga förlåt, säga att jag hade varit en sån jäkla idiot. Men det första jag hörde när jag kom in var skrämmande skrik, högt gråt. Genast hade jag sprungit upp och funnit Sandra. Det krossade mig att se henne må dåligt. Jag antar att jag hade varit en dålig vän, något jag inte var stolt över. Jag ville betala tillbaka henne för det. Jag hade ringt Harry och han var redan påväg. Det sista Sandra behövde just nu var alla sina bästa vänner klänga på henne. Och alla visste inte ens om det. Eleanor, Louis och Cara som alla var hennes bästa vänner visste inte om det. Inte Nelly eller Vanessa heller. Men framförallt - Zayn visste inte om det. 

Jag hörde dörren öppnas en våning ner och jag lämnade genast rummet. Jag gick nerför den stora breda trappan och fann Harry där. Han kollade på mig med oroliga ögon. ''Is it true?'', frågade han försiktigt. Jag väntade lite tills jag svarade. ''Yes it is..'', sa jag sakta. Han kollade ner och gnuggade sitt ansikte med sina händer som sedan drogs genom hans hår. Han drog in sina läppar och jag kunde se att han var lite chockad. Jag gick fram till honom och la armen om honom. Han drog in mig i en kram och släppte mig sedan. ''Is she okay?'', frågade han. ''I don't know.. She cried and screamed. And suddenly, she just stopped'', sa jag. ''Where is she?'', frågade han. ''In the bedroom. She's just sitting there, all quiet. I don't think she's alright'', berättade jag. Han drog in luft och pressade ihop sina läppar. ''It's just unbelievble. She's pregnant. Or was. She wasn't pregnant, but we thought.. Damn, it's confusing'', sa Harry och mumla för sig själv på slutet. ''Harry.. When she found out. You know, the truth.. Harry, she wanted to kill herself'', sa jag försiktigt. Han kollade på mig med allvarliga ögon. Jag vred på läpparna innan jag fortsatte. ''And I know.. That if i hadn't come by. She would've killed herself. She doesn't want to live anymore'', fortsatte jag. Han kollade ner på golvet. Det var som om han själv inte kunde tro det. Men det var sanningen. Hon hade skrikit så hemska saker. Och jag visste att det inte bara var ord. ''Oh god. The baby was the only thing that made her want to live'', sa han. Vi avbröts av dörren som aldrig varit riktigt stängd. Den hade varit på glänt hela tiden. Han kollade på oss, med de ögonen jag nästan inte kände igen. Han hade hört varenda ord vi hade sagt. Zayn.

 

Jag började genast springa mot trappan för att konfrontera Sandra. Jag kände ett våldsamt ryck mot min tröja och såg Harry som hade greppat tag i mig och jag knuffade våldsamt bort honom. Ilskan kokade inuti mig. ''You can't go up there!'', skrek Harry till mig som sedan tog tag i mig igen. Med all min kraft knuffade jag honom ifrån mig och tog upp knäven. ''DON'T FUCKING STOP ME HARRY'', skrek jag argt. Vi båda andades häftigt och Julia stirrade på mig med skrämda ögon. Jag fortsatte mot trappan och sprang upp för den. Inget kunde stoppa mig från att göra det här. I över en månad hade hon hållt det här hemligt. Över en fucking månad. Jag sprang genom hallen och kollade igenom alla dörrar. Jag slängde upp den sista dörren och fann Sandra sitta där. Hon satt lutad mot väggen med knäna mot hakan och stirrade mot ena väggen. Hur blek och sjuk hon än såg ut just nu brydde jag mig inte. För hon kunde inte berätta sanningen. Jag pekade på henne, och hon lyfte inte ens blicken mot mig. ''ARE YOU FUCKING KIDDING WITH ME?! IS THIS A FUCKING JOKE TO YOU?!'', skrek jag argt. ''YOU THOUGHT YOU WERE PREGNANT, AND YOU DIDN'T TELL ME?! FOR A DAMN MONTH?!'', skrek jag. Hon hade än inte mött min blick, något som verkligen irrietera mig. ''LOOK AT ME WHILE I'M TALKING TO YOU, DON'T FUCKING DISRESPECT ME'', skrek jag. Jag hade aldrig hatat henne så mycket som jag gjorde just nu. Jag hade faktiskt aldrig hatat henne. Men hennes jävla lögner och hennes ignorerande irrieterade mig. Hon vände sitt ansikte mot mig och jag mötte hennes ögon. De såg helt annorlunda ut. Men jag var för arg för att bry mig. Julia hade kommit in till rummet och puttade mig. ''LEAVE HER ALONE! ARE YOU FUCKING STUPID! CAN'T YOU SEE SHE ISN'T ALRIGHT?!'', skrek Julia på mig och putta mig ut. ''JULIA, WE TWO HAVE TO TALK'', skrek jag argt. ''This isn't talking Zayn. It's time for you to go'', sa hon argt till mig. Jag kastade en sista blick mot Sandra som hade kollat bort och sedan mot Julia. Jag sa ingenting utan bara gick ner. Om jag hade stannat ett tag till så skulle någon bli skadad. Jag kunde blivit en pappa och hon kunde inte säga något. Men jag var trött på henne. Och jag skulle gå vidare. Utan henne.

Jag satt inne i vardagsrummet och åt på chipsen jag hade sparat hela veckan för. Tv:n rullade och jag satt och njöt. Ärligt talat var det inte så kul. Igår kväll kom James över, sa alla de sakerna som verkligen förvirrade mig. Jag älskar Liam, det gör jag verkligen. Så mycket. Men hur ska jag kunna vara i ett förhållande med Liam när jag vet att det fortfarande finns något mellan mig och James? Allt är så förvirrande. Jag hörde ytterdörren öppnas och fötter som gick mot mig. ''Mamma?'', frågade jag. ''It's me''. Jag täckte över mina fula myskläder jag hade satt på med filten och ett skratt kom genast ut från hans mun. ''I have seen you in those clothes thousands of times'', sa James med ett leende. Jag började själv skratta, och vi båda kollade på varandra med leenden. ''Who let you in?'', frågade jag. ''Your mum was just outside, she were going to the supermarket and she let me in'', sa han och log. ''Damn you mum'', mumlade jag tyst för mig själv. ''Oh don't pretend you're not happy to see me!'', sa han med ett leende och slog sig ner bredvid mig. ''Have a seat'', sa jag ironiskt. ''Well, you're gonna like me more when I show you what I brought!'', sa han och tog fram något hade han gömt bakom sin rygg hela tiden. Ett stort leende spred sig genast på mitt ansikte. ''Oh my god, you know that I love smurf soda!'', sa jag glatt och tog tag i läsken. ''How did you get this!?'', sa jag och inspekterade flaskan. ''I got my contacts'', sa han med en lite för kaxig röst. Jag kollade på honom och höjde ögonbrynen en aning. ''Okay, my grandma went to finland and got back home a week ago. We share favourite as you obviously know, and I thought I could share mine with you my lady'', sa han och log. ''That's really sweet. Thank you James'', sa jag med ett leende. Han kollade på mig med sina fina blåa ögon. De var verkligen fantastiska, något man inte kan ljuga om. Vi satt där och kollade på varandra, som hyptnoserade tills jag öppnade munnen för att tala. ''Why are you really here for James?'', frågade jag så vänligt som jag kunde. Han vred på mungipan tills han svara igen. ''Like I said, I want to be with you. And it wasn't just 'words', I was serious. I want to spend as much time with you as I possible can'', sa han. En av hans egenskaper var verkligen charmig. Något som jag hade älskat förut. ''Alright then! Let's drink this delicious soda!'', sa jag glatt med min tydliga brittiska accent. ''Let's play a little game. You'll say something, and I'll guess if it's true or false. If I guess right, I get to drink a little bit soda. Then we switch'', sa jag. ''Okay'', sa han och log. ''But It will be quite easy because we known each other for 5 years. But I will be fun'', sa James och flina. Han tog tag i flaskan och jag tänkte ut något. ''I like olives in my sandwiches'', sa jag. Han skakade på huvudet. ''False. You don't like it at all'', sa han. ''That's right'', sa jag med ett leende. Han drack en klunk från flaskan och passade den vidare till mig. ''Okay. I want to start taking classes in skateboard schools'', sa han med ett snett leende. Jag skakade snabbt på huvud. ''Faaaaalse. You hate skateboard schools. You think that the talent comes natuarlly, not from a teacher. And you think they are total pricks'', sa jag. Jag tog sakta en klunk från flaskan. ''Have I underestimated you Felicia?'', sa han och skratta. Jag tryckte in ansiktet i soffan och han skratta över mig. Jag tog upp ansiktet, log mot honom. ''You totally have. I know you best'', sa jag med ett leende. ''Okay, let's start for real now'', sa han allvarligt. Jag satte mig bekvämare och försökte tänka ut något. ''I am a fan of two boy bands'', sa jag. Han kisade lite med ögonen innan han svarade. ''Nooo.. I think'', sa han försiktigt. Jag hann inte svara tills han fortsatte. ''THAT'S TOTALLY FALSE. You counted One Direction and 5sos, but you didn't mention Emblem3'', sa han snabbt. Jag la handen på pannan. ''Can you get wrong on at least one thing!?'', klagade jag. ''It's official. I know you too well'', sa han och jag skratta. Vi log med blicken mot varandras ögon. Det kändes som en evighet. Och det var en bra sak. Han tog min hand i sin. ''Okay, let's see if your answer is right now..'', sa han försiktigt. Vi kollade fortfarande djupt i ögonen. ''There's a girl I like, I'm in love with her eyes and totally just want to kiss her right now'', sa han försiktigt. Det var som om jag hade blivit hypnoserad. Jag ville verkligen kyssa honom. Och det var nära nu. Hans is blåa ögon stirrade in i mina, och min hand var fortfarande i hans. Men då ryckte jag till. Han var snart tillräckligt nära och jag tog upp läsken mellan oss. ''TRUE!'', skrek jag nästan och försökte dricka så länge som möjligt från flaskan. Hur mycket jag än ville, så kunde jag inte. Det var bara en tanke jag hade då - Liam.

 

Jag hörde en knackning från ytterdörren och ett leende spred sig på mina läppar. Jag gick genast fram och öppnade dörren. Min Cara stod där, log lika fånigt som jag gjorde. Hon hoppade in i min famn. ''Babyyy'', utbrast hon. Jag hade inte sett henne på över två månader. Hon hade åkt till Milan och Japan för sina plåtningar, och jag hade haft fullt upp med att arbeta på bonusalbumet. Att inte se henne på så länge var tufft, men nu var hon äntligen här. Och jag hade saknat henne som i helvete. Hennes läppar mötte mina, och hennes armar höll hårt om min hals medan mina gled ner till hennes midja. Det var så skönt att se henne. ''Missed you like crazy'', sa jag och flåsa lite efter kyssen. ''I missed you too. But don't worry I'm here now, and I'm not going anywhere'', sa hon. Jag gav henne en puss på munnen. ''Good'', sa jag. Hon backade lite men höll fortfarande om mig. ''How i she?'', frågade hon. ''It's just crazy.. You know what happend, you know the baby thing.. She won't talk'', sa jag. ''What do you mean?'', frågade hon. ''I tried everything. Trying to make her laugh, trying to make her happy, everything. But she just sits there, looking no where and being all quiet. Me and Julia have tried everything, but she won't talk to either of us. Since she found out, 10 hours ago.. She hasn't been herself'', sa jag. Hon kollade ner och skakade på huvudet. ''I feel so bad. I'm her best friend. I should've been here a month ago, comforting her. She needed me a month ago, and I was away'', sa hon och kollade ner. Jag tog mina händer och omfamna hennes ansikte. ''Hey, hey'', sa jag och försökte få hennes uppmärksamhet. Hon kollade upp mot mina ögon. ''You came as fast as you could. Don't feel bad. Louis, Eleanor and Liam doesn't even know either, and they all are her best friends. Okay?'', sa jag. Hon nickade och klämde ut ett leende. ''I love you so much, do you know that?'', sa hon och närmade mig. ''I kind of love you too'', sa jag och log snett. ''And I'm really happy that you're here'', sa jag. Vi båda log innan vi möttes i en kyss igen. Jag släppte taget om henne och hon log fortfarande. ''Go talk to with her. You two are really close, and I think she will open up to you'', sa jag. Hon nickade. ''Yeah, I will try'', sa hon. Jag log mot henne innan hon gick. Jag hoppades verkligen att det skulle funka. 

 

Efter ungefär tio minuter gick jag sakta vidare i korridoren. Jag gick till Sandras rum, där dörren stod på glänt. Försiktigt öppnade jag den, kollade in. Sandra satt fortfarande i exakt samma position hon hade gjort innan och Cara stod på knä framför henne. Cara hade tagit hennes hand, men den låg fortfarande orörd. ''I'm gonna be here okay? So whenever you want to talk, I'll be here okay? Wake me up, four o'clock in the middle of the night, I don't care. I love you Sandra, you are my best friend. And I'll help you get through this'', sa Cara. Inte en min kom från Sandra, inte ett endaste ljud. Hon bara blinkade. Cara släppte försiktigt hennes hand och ställde sig upp. Hon vände sig till mig och skakade sakta på huvudet. Det hade inte gått bra. Hon gick ut med mig och jag stängde försiktigt dörren. Hon skakade huvudet igen. ''She won't talk. Not a single word'', viskade hon. Jag tog upp handen och drog den genom håret. Jag suckade. ''How will we make her talk?'', viskade jag. Hon bet sig i läppen. ''Harry, I don't think it's a good idea. Just give her some time to heal. Let her be alone, I think she needs it'', viskade hon sakta. Jag nickade. ''So what do you think it's wrong with her?'', frågade jag. Det tog ett tag tills hon svara. ''I don't really know.. I think that when she found out about the baby, she broke. She has been through a lot of things, and she have always tried to be strong. But I guess, that her damaged heart couldn't take it anymore so it just broke.. Maybe she just didn't know how to make herself happy. She has been acting like she's fine all this time, but truth is, she hates herself. She's tired of feeling unwanted, lonely and miserable. And maybe she wants to commit suicide now because she thinks it will take the pain away. Like it's the only way to find peace. But I think.. Deep inside..

Säg vad ni tycker! :) EN TILL DEL AV JULIA KOMMER KLOCKAN 6 PÅ MORGONEN

James var här. Vad fan gjorde han här? De här månaderna hade han inte ens sagt ett ord till mig. De enda orden jag kunde höra när jag gick förbi var whore, slut, tramp, ugly, disgusting. Listan var för lång. Och nu stod han utanför mitt fönster? Det här kunde inte vara rätt. Klockan var halv tolv, och mina dåliga vanor att vara uppe hade inte förbättrats. Ute var det mörkt, och hans mörka luva fick han se ut som en skugga. Vad jag visste sov mina föräldrar, och jag ville definitivt inte väcka de. ''What are you doing here?!'', viskade jag. Jag såg hur han svalde innan han svarade. ''I need to talk to you!''. Jag suckade och skakade på huvudet. ''Are you serious?'', viskade jag. ''YES, I really need to talk to you!'', skrek han. Jag la fingret mot läpparna och huschade snabbt. ''Schhhh! My parent are asleep, jackass!'', viska jag högt. Han drog med fingrarna över munnen som en dragkedja. Jag suckade igen innan jag stängde igen fönstret. Mina föräldrar skulle allvarligt DÖDA mig om de upptäckte att jag hade gått ut. Som tur hade jag ett litet tak nedanför mitt fönster som jag enkelt kunde klättra ner. Jag kollade runt i mitt rum och letade efter bästa skorna. Snabbt upptäckte jag att mina kängor var nere. ''Fan'', mumla jag till mig själv. Jag letade i garderoben efter de bästa skorna att gå ut i den här kalla december månaden och det enda jag hittade var ett par balleriner förutom ett par flipp flopp. Jag satte mig snabbt på skorna och en kofta innan jag öppnade fönstret. Det här hade jag gjort många gånger, något jag älskade med mitt rum. Försiktigt smög jag ut och landade på den säkra plattformen. Jag gick till kanten och hoppade ner på det nära tjocka staketet som stod stadigt. Hela tiden kunde jag känna James blick mot mig. Jag hoppade sedan ner på marken och ett högt duns hördes. ''Shit'', mumla jag för mig själv. Snabbt började gå mot James håll och fortsatte gå med honom bakom mig. ''That was cool'', sa han och försökte hålla ikapp. ''Shut up'', sa jag. Vi hade kommit till den lilla parken vid utsvängen av mitt område och jag stannade vid gungorna. Snabbt vände jag till James. ''Why the fuck are you here?'', sa jag irrieterat. ''Why are you so angry?'', frågade han med höjda ögonbryn. Varför jag var arg? Hur kunde jag inte var arg? Vi hade varit tillsammans i fyra år. Fyra år hade vi varit tillsammans. Vad jag gjorde var fel, hur mycket jag än älskar Liam, så var det fel vad jag gjorde. Men jag var full, och lite ensam. Han gjorde det också. Och att sedan börja kalla mig alla dessa saker, få alla killar i skolan hata mig? För jag hade fått höra att jag var en hora allt för ofta. Och ärligt talat var jag väldigt trött på det. Men det var James. James. Den dära snygga killen som alltid hade en bred keps vänd bakåt, med sitt bruna rufsiga hår åt sidan. Och hans blåa fina ögon med hans perfekta fyllda läppar. Att han var den där skateboard killen, och hur han verkade vara så farlig när han var med sina vänner men sekunden jag kom så blev han den där gulliga killen. Hur hans leende alltid lyste upp min dag, och hur hans hand alltid höll min. Han är perfekt. Nej, han var perfekt. Även fast det hade varit vi för så länge var jag över ärligt talat över honom. För att höra alla fula grejer han sa om mig gjorde det lite enklare. Hur perfekt han än var förut så hade det förändrats. Han förändrades. Och jag antar att lämna den personen som hade varit i mitt liv varje dag i över fyra år var jobbigt. Att jag sa ''jag kan aldrig leva utan dig'', och nu går jag här, lever. Och jag antar också att efter det försökte jag växa, glömma allting. Att glömma alla kyssar, alla perfekta ögonblick, alla skratt var jobbigt. Ärligt talat, det var svårt att komma över honom. Det var jäkligt svårt. Men efter allt han hade gjort var jag trött på honom. Arg för att jag hade slösat över fyra år i mitt liv på en sån jäkla idiot. Och jag hade aldrig ogillat någon så mycket jag som jag ogillade honom just nu. Men även fast det, krossade han nästan mitt hjärta. Och även hur mycket jag ogillade honom, skulle han alltid vara den där söta killen. Hur mycket jag än inte ville det. ''Okay, you been quiet for two minutes now. And why are you being that way?'', sa han. Jag skakade på huvudet innan jag höjde mina ögonbryn. ''Uhm, why I'm behing this way? Are you fucking kidding with me? You are seriously pissing me off right now. You are, almost 12 pm, at night, making me go down from my freaking window just because you want to 'talk'. You have been a nightmare this couple of months, what do you even want from me?!'', sa jag argt. ''Okay okay, don't freak out, I just want to talk. Seriously you ar-'', sa han innan jag avbröt honom. ''Then talk! Talk James. Because you haven't done that for many months!'', sa jag. Och nu upptäckte jag hur gäll min röst var. Tårar rann på mina kinder, och jag kunde inte få det sluta. Han kollade på mig, visste nästan inte vad han skulle säga. Jag visste inte själv varför jag grät, jag antar bara att det var svårt att se honom. Efter att ha varit han och jag för så länge, kändes det här så annorlunda. Och jag antar att det är något som är känsligt. ''I'm tired of you ignoring me. Tired of you calling me mean stuff, and when it comes to saying it to my face you don't have the balls to it. You're a total pussy, do you know that?'', sa jag argt medan tårarna rann. För jag hade ärligt talat blivit sårad när han hade sagt alla saker. Jag var trött på att bli sårad varje dag. Jag torkade de snabbt och satte mig ner på sanden. Jag tog upp knäna och kollade ut på den ödelika parken. Sakta satte han sig ner, och jag kunde känna hans blick mot mig. Jag vände mig om och mötta hans blick. Hans is blåa ögon lyste nästan i mörkret. Fan att de måste vara så fina. ''I'm sorry Felicia. I really am'', sa han. Jag nickade och drog min blick från hans. Jag kunde känna hans hand glida mot min och han la den över min. ''Is this what it's all about? That you are feeling lonely?'', sa jag och kollade på honom med sårade ögon. Tårarna rann fortfarande och detsamma med näsan. ''Because I'm not something you own. I am not-'', sa jag men blev abruten. ''No, no no! It's not like that. It's complicated. It's hard to explain'', sa han och tog bort sin hand från min. Hans ögon såg förvirrande ut, och det var även jag. ''Then explain''. Han ställde sig upp och jag kollade upp mot honom. Han drog upp sin keps och drog handen genom sitt hår innan han la tillbaka den. Han mumlade lite innan han mötte mina ögon igen. ''I just.. I still..'', mumla han. Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna. Hans ögon mötte mina. ''I'm still in love with you''. Jag öppnade min mun i förvåning. Var det seriöst sant? För jag hade ingen ide vad jag skulle svara på det. ''You are?'', frågade jag. ''Yes, yes I am. I'm so sorry that I have been such a jackass these months, but truth is.. I still love you. I just couldn't bare the thought losing you, that I .. acted so bad. And I really do love you Felicia'', sa han. Han tog sina händer i mina och jag besvarade omfamningen. Jag visste inte varför, men det väckte gamla minnen. Fina minnen. Och kanske jag hade några känslor kvar? För jag hade saknat honom, det hade jag. Men det var då något jag hade helt glömt bort kom upp. Liam. Jag älskar Liam. Och jag vill aldrig förlora honom. Men allt jag känner är så mixat, något jag själv inte kan förstå. Jag skakade på huvudet i frustration. ''No James. I'm with Liam now, I can't'', sa jag förvirrat. Han skakade bara på huvudet. ''I don't care. I don't care about him, Felicia. I'm gonna win you back. Because we are meant to be, and I know that you still have feeling for me. Otherwise, you wouldn't be holding my hands right now'', sa han. Jag hade helt glömt bort det, för det hade känts så naturligt. Jag släppte det snabbt och han log sitt fina leende mot mig. ''I don't care about you and him. Because it's you and me. It always have been'', sa han. Han tog sin skateboard och började gå. Jag följde blicken mot honom och han vände sig om för sista gången. ''It's you and me''. Och efter det åkte han iväg. Han lämnade mig helt förvirrad. Efter det han hade sagt, hade det väckt upp många minnen.

____________________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Så James är tillbaka, och Sandra är inte gravid. Too much. Kommentera 4 kommentarer till nästa del (:

 

Previously on More than perfect:

 

 

Jag ogillade starkt att vara tillbaka här. Sverige hade aldrig känts som ett hem för mig, och skulle aldrig göra. Men jag kände att London var inte the place to be längre heller. Niall och Sandra hatade mig för tillfället, Felicia hade förlåtit Sandra - vilket jag också ville, jag hade liksom bara inte svalt min stolthet och gjort det än - och var sur på mig för att jag inte gjort det. Och jag visste inte situationen mellan mig och de andra killarna - eller,  jag hade pratat med Louis och han var inte sur på mig, men han var ändå inte på min sida. Jag hade snackat med honom om att jag skulle till Sverige och han tyckte att det lät bra tydligen - men i alla fall, eftersom jag var such an asshole så var de troligen också sura på mig. Jag bestämde mig för att ringa Harry. Det var mörkt ute, klockan var runt halv nio och jag var påväg hem från Ica där jag hade handlat en Ben&Jerry Stawberry Cheesecake som jag skulle äta upp helt själv bara för att jag kunde. Sedan skulle jag gosa ner mig i min egna säng och kolla på 90210 hela natten. Typiskt mig innan Niall kom in i bilden. Den senaste veckan hade jag bott ensam i hans stora hus. Han hade bott hos Harry med Sandra. Jag hoppades att allt det här kunde vara över snart. Jag var verkligen inte bra på att klara mig utan honom. Istället för att bläddra igenom alla mina kontakter gick jag in på favoriter där Harrys nummer tillsammans med Sandra och Felicias nummer och killarnas nummer låg. Jag tryckte på ring och tog upp telefonen mot örat. Tre signaler hann gå fram innan han svarade. "Yeah?", sa han bara. Jag var tyst för en sekund. Han var sur. Annars skulle han sagt hi babe, hi sweetheart, hi honey, eller bara hi Julia. Men nej. "Hi Harry, how are you?" frågade jag. "Fine", sa han bara. Det var olikt Harry att vara såhär så han var garranterat sur. Det var tyst. "I miss you", försökte jag. "Okay", sa han bara. Jag suckade. "Harry seriously, don't be mad at me!", sa jag uppgivet. "It's your fault Julia. I can't believe you actually did that to her. I didn't think you were like that and I thought I knew you really well", sa han. "I'm not like that and I'm stupid okay! And you do know me well", sa jag. "I'm not so sure anymore. If you're not like that, then how come you haven't apologized yet?", sa Harry surmulet. Jag var tyst. "This is what I mean Julia", sa han med en arg suck. "Harry let me expl...", började jag men han avbröt mig. "Save it", sa han bara och la på. Där stog jag som ett fån med telefonen fortfarande mot örat. Han hade just slängt på luren. Jag var verkligen en idiot.

 

Uppgivet fortsatte jag att gå. Harry och jag bråkade aldrig. Det hade hänt en gång innan i LA att han var sur på mig, annars hade vi alltid gått ihop. Jag ogillade situationen starkt. Men han hade rätt. Jag hade satt mig i den här sitsen av min egna vilja. Jag började närma mig mitt hus. Gatulyktornas sken visade en gestalt på en bänk längre bort. Jag försökte gå förbi bänken och personen utan att få uppmärksamhet. "Julia?" Mitt hjärta hoppade över några slag. Jag behövde inte vända mig om för att se vem rösten tillhörde. Jag svalde. Fortfarande utan att kolla emot honom sa jag: "Oscar". Jag kunde höra hur han reste sig upp från bänken och kom upp bakom mig. "Jag trodde att du hade flytt landet", sa han enkelt. Jag kunde känna hans andedräkt mot min kind. Han stod precis bakom mig och hans överkropp närmade sig min rygg. "Jag är här för att hämta mina saker", sa jag. Jag ansträngde mig för att inte darra på rösten. Men rädd, det var jag. Den senaste tiden hade jag försökt skjuta undan tanken att jag faktiskt nästan blivit våldtagen av en jämnårig kille som jag trodde var min vän. Men nu var han tillbaka igen. Självklart. "Var har du pojkvännen då?" frågade Oscar med tillgjord gullig röst. "Han behövde jobba", ljög jag. "Otur", sa han och la sin arm runt min midja. Hela min kropp blev som en stel pinne och jag vågade inte röra mig. Jag kunde inte röra mig. "Varför gillade du mig inte?" frågade han. Hans röst var bara skräckinjagande och han började gå runt mig i cirklar och lät hans hand följa med längs min midja. "Jag gjorde det, tills du försökte våldta mig", sa jag och försökte låta stark. "Nej. Du ville aldrig ha mig. Aldrig så som jag ville ha dig", sa han och stannade. Han stod nu framför mig och hade båda sina hände om min midja. Jag gjorde inget för att ta bort dem, hur gärna jag än ville. Jag var som förstenad. För första gången under kvällen mötte han min blick. "Det kunde ha blivit vi, du vet", sa han. "Det skulle aldrig blivit vi", sa jag och lät för första gången arg. "Vi får väl se om det", sa han och tryckte sig mot mig. "DON'T FUCKING TOUCH HER", hördes Nialls röst.

Innan Oscar ens hann inse att någon hade kommit gav Niall honom en käftsmäll. Oscar låg nu på marken. Niall satte sig ner på huk och gav honom en till samt ett slag i magen. Oscar låg och kved på marken. Efter några sekunder upphörde hans läten. Niall granskade honom.  "He passed out", konstaterade han. Jag kollade på honom, förundrad över att han nyss hade räddat mig. Hans blick vandrade från Oscar till mig. "Let's get away from here", sa han och vi började gå. Jag vände mig om och tittade på Oscar som låg ner. I vanliga fall skulle jag fått dåligt samvete, men helt ärligt brydde jag mig inte nu.  "Look Niall, I'm so sorry. I'm such a bad friend and everyone hates me right now. I was so disappointed at her and I was selfish as hell. And I feel so bad about it but I don't know how I would tell her that I'm sorry", sa jag och höll armarna omkring kroppen. Jag hade tagit min tunnare täckjacka och gick och huttrade.  "You're a jerk. And you've been a pretty crappy friend to her. Sure, I was mad, and I just walked around thinking, why am I with a girl like that?", började han. Jag kollade oroat på honom. "But then I realised. You're not like that. I fell in love with you for a reason. But the Julia I'm in love with would never do that to her friend", sa han. Jag sneglade på honom. Han mötte min blick. "I guess that I'm mad about a lot of things lately. I came back to London after all this with the Oscar guy...", började jag. "It was him right?" frågade Niall och vände sig om och kollade mot hållet där Oscar låg. Jag nickade. Nialls hand tog min och vi gick. "And then things went bad with you and then suddenly everything was good again and out of nowhere Sandra tells me she's pregnant and that Zayn, one of my best friends, is the dad and that I didn't even know that they've hooked up a couple of times and everything. I guess I just couldn't take any of it. But still, that's not a excuse for my actions", sa jag. "It may not be a excuse, but it explains things", sa Niall och log uppmuntrande mot mig. "How is she?" undrade jag tyst. Nialls hand kramade min. "She's okay I guess. Harry and I take good care of her. She will survive it", sa han. "I've never doubt that. She is strong. And independent. And I believe in her. I'm glad she is okay", sa jag. "You just need to explain all of this to her and apologize Julia. Then all of this will be over", sa Niall. "I guess I'm not brave enough. After what I did, I mean, I can't even look at here without feeling an enormous shame", svarade jag. "You have to do it Julia. You have to", sa han. Vi hade kommit fram till mitt hus och stog nu utanför. Jag tog hans huvud i mina händer och ställde mig på tå för att kyssa honom. "Why did you come?" frågade jag. "This was something we were supposed to do together, remember?", sa han och log. Jag nickade. 

 

"So Niall, you came after all?" frågade min pappa. Vi satt vid middagsbordet. Niall hade inte ätit middag så han fick rester av kvällens middag och satt och åt som en häst, som vanligt. Jag kollade glatt på honom. "Yeah, I had to come after all", sa han medans han åt. "We are glad that you're here", sa mamma. "I'm glad that you're having me", sa Niall leende. Mina föräldrar kände Niall ganska bra. Och eftersom jag berättade typ allt till mina föräldrar, visste de ganska mycket om honom. Till och med Clara satt vid bordet med sin telefon i handen. "What are you doing?" frågade Niall och pekade på hennes mobil. "I'm just texting my best friend back in London", sa hon. "What's her name?" frågade Niall. Jag kollade beundrande på honom. Han satt seriöst där och hade en konversation med min syster. Och engagerade sig faktiskt i det. "Angelica. She was the best friend I've ever had. I miss her", sa Clara. "You have to come and visit me and Julia in our house soon so you can meet your best friend", sa Niall. "Really?" sa Clara och tittade mot mig. "Sure, come whenever you like", sa jag och log. "She has to have our permission first", sa mamma och kollade menande. "Yes of course", sa jag. "But that's quite obvious", sa Niall. Alla log mot honom. "What took you guys so long by the way?" frågade pappa. Jag och Niall utbytte en blick. Jag ville inte göra de upprörda i onödan, så jag gav Niall en blick som sa 'undvik ämnet'. "It was just much queue and I had to wait for my luggage for years", sa han och jag log tacksamt mot honom. "The traffic in Stockholm is bad", sa mamma. "Not as bad as it is in London", sa jag. "Far from", instämde Clara. Niall hade ätit upp. "Ewa, it was delicious", sa Niall och log mot mamma. "Thank you Niall, I'm glad you liked it", svarade mamma leende. "Thanks for letting me stay here", sa han sedan. "No problem. The ones that Julia loves is always welcome to our house", sa pappa. "Wow, how emotional dad", sa jag. Han skrattade lite. "I can help you with you luggage", sa Clara. "Thanks!", sa Niall glatt. "I'm just going to get my ben and jerry, I'm coming soon", sa jag till Niall. Jag nynnande på en sång medans jag öppnade frysen och plockade ut glassen. "Jag trodde att du sa att du och Niall hade det lite jobbigt nu?" sa mamma. "Inte längre", sa jag glatt. "Han gör dig glad. Jag kan se det på dig", sa pappa som plockade in allting i diskmaskinen. Jag nickade. "Han är mitt allt", sa jag leende. Jag plockade ut två skedar och sprang upp till mitt rum. Niall hade satt på sig mjukisbyxor och hade ingen tröja på sig. "Somebody is hot", sa jag och log. "Somebody is gorgeous", sa Niall och log. Han gav mig en snabb kyss och slängde sig sedan på min säng. "I'm going to change to sweatpants too", sa jag och drog fram ett par mjukisbyxor och ett linne ur min garderob. "I can't believe that I'm going to pack all those things one more time to get them to our house", sa jag medans jag drog av mig mina jeans och satte på mig mjukisbyxorna. "You've had my t-shirts for a way too long time now", sa Niall. Jag drog av mig min t-shirt och log mot honom. "But I like your t-shirts!", sa jag medans jag satte på mitt linne. "They're so cozy", fortsatte jag och kröp ner i den mjuka sängen bredvid honom. "I think you're cozy", sa han och började attackera mig med kyssar. Jag skrattade. "I can't kiss you when you laugh!", sa han. Jag fortsatte skratta och höll om hans huvud. "But..", sa jag. "Ssshhh", sa han och la handen ovanför min mun tills jag slutade skratta. Sen gav han mig en riktig kyss. "Much better", sa han belåtet. Jag log och drog upp min laptop. "Do you want to watch a movie?" frågade jag. "Sure babe", sa han och kollade på skärmen. Jag kollade alltid på serier och filmer online. "I think we should watch Grease", sa jag. "Yes! We definately should!", sa han. Det var en av mina favoritfilmer genom tiderna, tillsammans med Titanic, Hungergames och Notting Hill, och det var även en av hans favoritfilmer. Jag satte igång filmen och öppnade locket på ben and jerryn. Jag tog en stor skopa av skeden och gav honom. "This ice cream is perfect", sa jag. Vi kollade genom hela filmen och jag kände mig glad igen. Men jag hade haft tanken inom mig hela kvällen. Vad skulle hänt om Niall inte hade dykt upp? Skulle Oscar faktiskt lyckats? Jag kollade på honom. Han var helkoncentrerad på filmen medans han åt ur glassen. "Niall?" sa jag. Han vände sitt fokus mot mig. "Yeah?" sa han. "I'm glad we're okay", sa jag. Han log. "Me too".

 

Killarnas nya skiva som precis kommit ut dunkade i mitt rum. Jag satt vid mitt skrivbord och tecknade manga. Jag kunde rita ganska bra, fast jag gillade inte att erkänna det. Jag hade alltid lärt mig låtar snabbt, så nu satt jag redan och sjöng med i refrängerna. Varenda gång jag hörde Liams röst fylldes jag av en värme. Vi hade varit tillsammans i precis en månad igår och vi hade firat och haft det mysigt. December var snart här och det kändes ganska okej ändå. Det var mysigt att ha en pojkvän under vintern som man kunde gosa med och titta på filmer med och dricka varm choklad och allt det där. Annars blev man näst intill deprimerad när det var kallt och inget hände. Ett nytt sms ploppade upp på min iPhone. Det var ett under att den var laddad eftersom jag vanligtvis aldrig laddade den. I miss you xx stod det från Liam. Jag log och skrev med snabba fingrar ett svar. I miss you more, I was just thinking about you xxx svarade jag och klickade glatt på 'send'. Liam och jag var ett sådant där äckligt gulligt par som fick dig att bara vilja spy. 

Det lät som om någon kastade något mot fönstret. Jag rynkade på ögonbrynen och kollade ut från min stol. Äh, det var säkert inget, tänkte jag och fortsatte skissa på min människa som jag ritade. Allt var bra just nu. Sandra hade förlåtit mig. Julia hade sagt att hon också skulle säga förlåt men det hade hon inte gjort än. Det hade irriterat mig så nu var jag också sur på henne. Hon hade åkt tillbaka till Sverige nu så vitt jag visste. Ett nytt sms uppenbarade sig på min skärm. I was thinking about you too. I love you soooo much. I'm the luckiest boy on the planet xxx hade han skrivit. Jag blev glad. Liam var verkligen den gulligaste. Jag svarade lika gulligt tillbaka. Återigen lät det som om någon kastade något på mitt fönster. Jag suckade och reste mig upp från stolen och öppnade fönstret. Nedanför såg jag ett välbekant ansikte. Jag granskade honom för några sekunder. "Hi Felicia!", ropade han. Massor av tankar och minnen började spridas i mitt huvud av den rösten. James.

---

Sådär ja! Hoppas ni gillade delen, kommenteeera!! :D

 

 

 "Ska du vara arg eller orolig för henne?" frågade jag. "Jag vet inte. Jag känner mig sviken men samtidigt har jag en känsla av att det kanske är som Niall och Liam säger. Att vi är själviska", sa Julia. Vi båda kollade upp i taket. Ja, kanske. Kanske var vi usla vänner. Men att berätta allt för någon och sedan bli undanhålld en stor del av dennes liv känns inte kul. Och hur många gånger hade jag inte haft moments med Zayn? När vi hade skrattat och haft kul och mysigt och allt. Och hela tiden älskade han min bästa vän. Det var konstigt. Och obekvämt när jag tänkte på det. Om de hade varit öppna med det skulle det inte varit det. För det skulle blivit som min och Nialls relation. Bästa vänner i vått och torrt även om han var min bästa väns pojkvän. Men det hela var konstigt och jobbigt och det kändes som jag hade missat en stor del av Sandras liv. Som om jag inte helt och hållet varit en del av det som pågick. Och jag ogillade det. Starkt.

 

 

 

 

 

" These are sooo good! " sa Louis medan han kastade i sig chips efter chips. Vi hade köpt en ny sort som vi inte hade ätit förut. Den var gudomligt god, helt underbar. " I knooow they're so good that I'm gonna go craaaazy! " sa jag halvt oseriöst. Men seriöst, de här chipsen var så goda. Det stod inte riktigt vad smaken var, jag kunde inte riktigt sätta fingret på det heller. Smaken var obeskrivlig. "They're so good that if I would pay 200 dollars for one bag! " sa han och fortsatte. Jag gav honom en blick som för att säga, ' utmanar du mig? '. Han nickade sakta. " They're soo good that if someone vomited on them then pooped on them AND then poured a hell of a lot sugar on them, I WOULD STILL EAT THEM!" sa han och gav mig en intensiv blick med överdrivet uppspärrade ögon. Plötsligt fick jag en bild i huvudet av det. Det fick mig att vilja spy, men jag var tvungen att komma på någon sorts come back. " Ummm well...  They're so good that if they were a girl I would definitely marry them!" sa jag även om jag visste att det var den värsta come backen ever. " HAHAHAHA that's what you came up with? Really, I thought better of you Niall." sa han och garvade as högt " And by the way you've already got Julia so you don't need another girlfriend do you? " sa han när han lugnat ner sig lite. Jag visste att han inte sa det seriöst men sedan blev det lite tyst. Det var inte direkt så att vi hade bråkat, nej inte alls. Men jag tyckte att det hon gjorde var fel och orättvist mot Sandra. " Well right about Julia she's in Sweden. About now " sa Louis och kollade på klockan. " What is she doing there? " sa jag och försökte verka oberörd. " It's nothing special really she told me that she was just going there to get some of the stuff she left there. Though we won't meet her for a couple of days " förklarade han med munnen full av ' himmelska chips'.  Det kändes lite tomt , det var inte så långt dit men jag kände redan saknaden av henne. Vi hade precis blivit tillsammans och nu kan jag inte träffa henne på ett tag. Inte få känna hennes armar runt mig, inte heller hennes mjuka läppar mot mina. " Niall? ". Louis väckte mig ur mina tankar. " Oh, but it's only a couple of days, so it's not like it's that big of a deal " ljög jag. " Well yeah right. " fnös han och sedan fortsatte vi snacka om chipsen. Men jag hade fortfarande hennes ansikte i mitt huvud jag ville vara med henne just nu.

 

 

 

Hon behövde oss. Jag hade fått tid på mig att tänka över det och jag hade fel. Eller kanske inte helt, att ha fel var något jag inte skulle erkänna. Men vi var också dåliga vänner, okej hon borde berättat. Men vi borde ha märkt från början och då kanske hon inte skulle haft en unge i sin mage just nu. Men det var ingenting jag kunde göra åt det nu, det enda jag kunde göra nu var att vara där för henne och hjälpa henne igenom det här. Som förväntat gick hon ut från SO lektionen som vanligt. Det var kanske lite weird att jag memoriserade hennes schema men det är bra att veta. Hon gick mot toaletterna och jag gick efter hennes i en långsam rytmisk takt. När jag kom in några sekunder efter henne så såg jag några fötter under en av dörrarna till toaletterna. " Sandra? " frågade jag ut i tomma luften bara för att kolla att det verkligen var hon i båset. " Felicia? " sa hon frågande. " Ah, och innan du säger något annat, eller till och med rusar ut härifrån för att jag var en så dåligt vän vill jag att du ska lyssna. Först och främst vill jag be så mycket om ursäkt jag har varit hemsk. Men vi brukar berätta absolut allt till varandra, dessutom fick jag höra allt det här av Julia och inte dig. Det sårade mig verkligen, för jag trodde du kunde lita på mig tillräckligt mycket för att du skulle kunna berätta sånt här. Du borde berättat för oss första dagen det hände så skulle vi hjälpt dig som vi alltid brukar göra med varandra. Men i alla fall, skulle du kunna tänka dig att förlåta en ful, wierd och dålig vän som mig? " sa jag bedjande, samtidigt så tryckte jag mig i princip emot toalett dörren. Det blev tyst en liten stund. " Felicia jag kommer alltid att älska dig, du kommer alltid vara en av mina allra bästa vänner som jag kan snacka om allt med. Såklart jag förlåter dig, men jag gjorde också fel. Jag borde berättat från början, för om ni skulle hållit något så stort ifrån mig så skulle jag bli av besviken också, så jag förstår " sa hon och utan att märka det så hade jag börjat le ett stort apliknande leende. Jag öppnade låset till toaletten ( det var ett jätte enkelt lås att öppna. När vi var mindre så brukade några bryta sig in i toaletterna och ta kort på de som satt där inne ) och kastade mig över henne. " JAG ÄLSKAR DIG! " skrek jag ut lyckligt. " Varför kramar du inte mig tillbaka? " sa jag när jag endast kunde känna en awkward klapp på min rygg. " Ehum, Felicia ... kan vi kanske kramas lite senare " sa hon och harklade sig. Jag släppte taget om henne och kollade mot henne frågande. Det var inte förens då jag insåg att hon satt på toa och utförde sina... behov. Jag blev as generad. " Hehehe förlåt jag, ehum, insåg inte. Jag , hrrm väntar untanför. " Okej " sa hon och log lika generat mot mig.

 

Vi gick ut ur toaletten medan Sandra var i full fart med att berätta om när hon var hemma hos Zayn, om hennes famiilj,. Alltså om allt som jag missar, även lite detaljer om saker som hänt innan. Plötsligt kom en tjej upp till oss, jag tror att jag kände igen henne. Men hennes namn kunde jag definitivt inte. " Sandra you missed the English lesson. Where were you? " sa hon och lutade huvudet på sne. " I had to do something important so I skipped " sa hon och gav mig en varm blick. "This is Ebba, she has been with me through out all of this " sa hon och log. "Hi, I'm Felicia " sa jag och log mot henne. " Felicia.... Felicia... Your the girl that was cheating with that One direction guy , James told me about it " sa hon som om hon kommit på värsta upptäckten. " Jupp, that's me " sa jag lite tyst. " How do you know him? " lade jag till. " I'm a good friend of his " sa hon kort och kollade nonchalant mot mig. Det irriterade mig lite. " Oh, then you probably know that he's a real duchebag. He's not really someone you want to hang around. " jag och lyfte på ena ögonbrynet lite. " When he told me about Everything he said that your a whore. I kind of believed him and who knows how many other guys you've slept with. I Think that it's you who aren't any fun to hang around. I kind of get why he hates you so much " sa hon bitchigt. Mina blodådror började koka direkt. Kallade den där lilla fula skit ungen mig just hora? Vem tror hon att hon är, hon känner inte mig? Så vad gav henne rätt att döma mig! " Ehum I'm not a whore and if you ever say that again, then we're gonna have a problem." sa jag kallt och gav henne en rejält ilsken blick. " Well whatever I'm gonna go to the next lesson. See you later Sandra! " sa hon och vände på klacken och gick därifrån. " Yeah whatever " sa jag betydligt tystare men lika argt. Jag hade velat kasta mig över henne, men jag vet att jag faktiskt gjorde fel och det var det enda som stoppade mig. Varför hade Sandra blivit vän med en sån bitch? Ännu en gång så kunde jag ångra djupt att jag varit en dålig vän. Men vad som har hänt har hänt och det kunde jag inte göra något åt. Hur mycket jag än ville.

_______________________________________________________________________________

Känns weird att skriva igen men nu är jag tillbaka i alla fall. Det här är min första del på länge så KOMMENTERA! Älskar er :3

 

---

Sandra var hos mig och jag var orolig för henne. Hon såg inte ut att må bra, och som hennes bästa vän undrade jag var som hänt. Hon låg inne i gästrummet och jag satt ute i vardagsrummet och spelade Fifa. Hon hade sagt att hon ville vara för sig själv.

Dörren plingade och jag reste mig upp. Personen fullkomligt misshandlade dörrklockan och jag öppnade dörren. Det var Niall, och han var arg. "SHE IS FUCKING UNBELIEVABLE", skrek han. "Dude, calm down. And don't swear", sa jag. Niall himlade med ögonen. "Is Sandra here?" frågade han. "Yeah?", sa jag undrande. "We have to talk with her, like now", sa Niall och vi gick in i gästrummet. Sandra satte sig upp i sängen. "Niall, what are you doing here?", frågade hon. "I'm here to clean up my girlfriend's mistake", sa han. Han var uppenbart irriterade. "Guys, I don't really follow here", sa jag undrande. "Sandra, you have to tell us exactly everything. We won't judge you. Like Julia did", sa Niall. "First of all, I'm pregnant", sa Sandra med ett djupt andetag. Jag kollade chockat på henne. Hur hade det gått till. "Wait, what?" frågade jag. "Please don't kick me out", bad Sandra. "I'm not going to. You need to be around people who love you under this period", sa jag och klappade hennes mage. Jag tyckte mycket om barn. Och när vi var på tour hade vi ju Lux omkring oss hela tiden. "There is no time for 'i love babies' talk Harry. Sandra, why are you not at Zayn's?" frågade Niall. "Why would she?" frågade jag. "Harry", sa Sandra och kollade mig djupt i ögonen. Hon tog min hand. "He is the father of my child", sa hon. Jag stirrade på henne för ett ögonblick. Jag tog ett djupt andetag. "So how long have you guys had a relationship without telling us?" frågade jag. Sandra berättade allt och jag och Niall lyssnade förstående. "You know you could have told us right?" sa Niall. "I thought that you would get angry at Zayn for not telling you. And mad at me too of course. And it was wrong. All this time. I mean, we can't be together, or anything", sa Sandra. "Who says you can't?", frågade jag. Jag och Niall tog varsin av hennes händer. "He hurted me so many times", sa hon sorgligt. Jag och Niall utbytte en blick. "And after Julia kicked me out...", började Sandra. "She kicked you out?" frågade jag. "YES! That's why I'm so mad at her right now. It's kind of heartless", sa Niall. "She was angry because I didn't tell her", förklarade Sandra för mig. "And Felicia is angry too so this, me and Zayn, just cost me pain", sa Sandra. Jag klappade hennes hand försiktigt. "But anyway, after Julia kicked me out, I just got this random thought you know. That maybe I could build this family with Zayn. Maybe I could forgive him, maybe we could be happy. We loved each other, so what was the problem?" sa Sandra. Tårar hade börjat rinna ner för hennes kinder. "Sandra, what happend?", sa jag. "I was there, at Zayn's house, and I was actually kind of happy. But when the door opens, it isn't Zayn behind it. It was Perrie", sa hon och nu grät hon på riktigt. Niall drog in henne i en kram och hon grät i hans famn. Jag tyckte så synd om henne. "What was Perrie doing there?" frågade jag förvirrat. "They hooked up", sa Sandra med en konstaterande röst. "So I left, but then Zayn came after me and we had this fight. About everything, about us, how it could never work", sa hon och reste sig från Nialls famn. Hon drog bort tårarna. "I don't think I've ever been so sad in my whole life. I loved him through everything, and he just... lies to me. Every single time. And now I'm going to give birth to his child. Wich means that he always will be a part of me", sa hon. "I just feel like I'm not good enough for anyone. That no one really loves me", sa hon. "Sandra, don't say that. I love you so much", sa jag. "And I love you too", sa Niall till henne och vi kollade på henne. Vi kramades alla tre. "We are here for you, you know? I can follow you to the doctor, I can go and buy you lots of chocolate. You can live here", sa jag. Hon log halvhjärtat. "Thanks Harry", sa hon. Jag log uppmuntrande mot henne. "Wanna know something Sandra?" sa Niall. Hon tittade undrande på honom. "You are so beautiful and kind and I'm sure many guys out there want you. And you are so loved. I love you, Harry loves you, Liam loves you, Louis loves you... and Zayn loves you too. I know that. And even though Julia and Felicia might are angry and mad at you right now and are completly selfish I know they love you too. To the moon and back. Don't forget that okay? All of your friends do, and your family too", sa Niall. "Do you really think so?" frågade Sandra. "I know that it is so. Don't worry babe. Things will get better. But me and Harry are here for you okay?", sa Niall. Jag nickade. "Always", sa jag och pussade henne på kinden. Hon log. Det kändes bra att veta om allting. Jag hoppades verkligen att allt skulle lösa sig. Mer än något annat hoppades jag det.

 

"Grandma? I'm home", ropade jag när jag kom in i lägenheten. Jag slängde min väska i hallen och sparkade av mig mina sneakers. Jag gick in i vardagsrummet där sängen stod.

 

Jag hade bott hos min mormor större delen av mitt liv. Min pappa hade lämnat mig och min mamma när jag var nyfödd och jag hade så gott som aldrig träffat honom. Det mesta var hans fel. Det var hans fel att min mamma hade börjat dricka. Jag hade bott med henne tills jag var fyra. Jag hade fått lega i min säng på fredags och lördags kvällarna, ensam, höra den höga partymusiken och alla människor utanför. När festerna äntligen var över kom hon alltid in och sluddrade massor av saker. Hon spydde, svimmade och allt. Hon var ofta onykter under vardagarna också. Pappa var hennes stora kärlek. Och han hade lämnat henne. Det var något hon inte kunde komma över. Hon glömde också väldigt ofta mina födelsedagar. Det var få gånger om året som min mormor hade kommit ner från Aberdeen (där hon tidigare bott) för att hälsa på. Under de gångerna lyckades mamma sköta sig hyfsat. Ingen misstänkte någonsin något, tills den dagen kom när socialtjänsten plingade på. Mamma hade varit full som majoriteten av dagarna och hon fråntogs vårdnaden av mig. En av våra grannar hade tydligen observerat att mamma ofta var onykter och att hon hade ett litet barn. Jag var evigt tacksam till den mannen. Annars hade jag nog varit fast med henne betydligt längre. Vad som hände var i alla fall att mormor köpte en lägenhet i London och vi bodde tillsammans. Min uppväxt hade blivit otroligt mycket bättre efter det. Jag kanske saknade att ha en mamma och pappa ibland, men jag älskade min mormor. Mer än något annat på jorden. Mamma hade gått på rehab. Jag vill inte ens kalla henne 'mamma' längre. Hon har aldrig varit en mammafigur i mitt liv. Mormor hade alltid varit där för mig, i vått och torrt. Och jag hade det ganska bra fram tills förr förra året. Min mormor fick reda på att hon hade cancer, och samtidigt fick jag reda på att min mamma hade varit alkoholfri i tre år. Utan att ta kontakt. Hon brydde sig inte. Det hade samtidigt varit jobbigt i skolan, alla vänner hade svikit mig och jag hade känt mig ensam. Jag drabbades av en depression. Men jag hade kommit ur den helt och hållet för ett halvår sedan. Men det hade varit tufft. Jag hade varit deprimerad i ett och ett halvt år. Mamma tog kontakt med mig i slutet av depressionen. Och nu träffades vi ibland. Eller, på ett halv år hade vi träffats tre gånger. Men hon var alltid så frånvarande, vad vi än gjorde. Det var som om hon var där, men ändå inte. Och hon frågade mig aldrig hur jag mådde. Hur livet gick. Hon bara satt ner, svarade på mina frågor. Huvudanledningen till att hon tog kontakt var troligen mormors cancer. Livet var tufft. Men jag var stark. 

 

Jag tog en stol och ställde den bredvid mormors säng. Hon låg där alla timmar på dygnet, förutom när hon behövde gå på toaletten. Hon var svag. Jag tittade på henne där hon låg. Hennes huvud var kalt och saknade hår. Men jag tyckte ändå att hon var den finaste människan på jorden. Jag kysste henne på pannan. "How are you darling?" frågade hon leende. Jag log tillbaka. "I'm fine. How are you?" frågade jag. "I'm good too", sa hon. "So tell me about your day", sa hon sedan. "It was okay, I got a bit mad at Jack in the school dining hall but they are always like that. So I got over it quite fast", sa jag. "Are you sure they treat you right honey?" frågade mormor oroligt. "Yes, you don't have to worry really! They are really kind most of the time. But they can be really annoying too. But you know I hate the girls at my school. Everyone is so selfish and are so obsessed with how they look and everything. And they always believe in rumours", sa jag. Sen kom jag och tänka på Sandra. Hon hade faktiskt varit snäll. "But I actually met a kind girl today", fortsatte jag. "You did? Tell me about it!", sa mormor glatt. Jag blev så glad att hon brydde sig. Hon ville alltid mitt bästa före allt annat. Det var konstigt att tänka sig att hon var min mammas mamma. Hur kunde en sådan snäll och godhjärtad kvinna vara mamma till en sådan hjärtlös och ansvarslös människa? Det gick inte ihop för mig. "I collied with this girl and everything in my bag fell out. So she helped me and apologized and then she was like 'oh my god you are that awesome girl who can skate like Stacy Peralta' and then we talked and stuff. Her name was Sandra and she got big brown eyes and really curly hair and she seems so cool. To be a girl. And she is friends with the One Direction boys. Three of the girls in our school knows them. One of them used to date James, but she broke up with him for Liam in One Direction. I think that's pretty funny", sa jag. Mormor log. "You see? Not all of the girls are mean. I think you should talk to her again. Maybe you can become friends", sa mormor leende. "I don't know... she is friends with a girl named Nelly. And when they walked away I could hear this Nelly girl say 'don't talk to her, she is trouble and there is rumours about her and blah blah blah'. What if Sandra believes them?" sa jag oroligt. "I think Sandra sounds like a kind girl who doesn't believe about rumours. Give her a chance. Did you hear what she answered?" frågade mormor. Jag nickade. "She said that I seemed cool", sa jag och ett leende smög sig upp i mitt ansikte. "You have nothing to worry about sweetheart", sa mormor och log stort. Plötsligt hostade hon till och jag gav henne en orolig blick. "Has it gone bad?" frågade jag oroat. "It will work out. Don't worry", sa hon och tog min hand. Jag log mot henne. Men jag var orolig. Orolig att jag skulle förlora den som betydde mest.

 

"Tänk om jag har förstört våran relation igen", sa Julia ledsamt. "Jag menar, du skulle sett hur upprörd han blev!", fortsatte hon uppgivet. Vi låg i min säng med fötterna mot väggen. "Jag tror inte han fattar hur besviken man blir när ens bästa vän har hållt något hemligt för en i ett halvår", sa jag. Både jag och Julia var sura på Sandra. Sura och besvikna. "Hur tog Liam det?" frågade Julia mig. "Han tyckte också att det var orättvist att vi var arga på henne, men han skrek inte eller något, han tyckte bara att vi var själviska och borde vara där för henne istället", sa jag. "Det var i alla fall bättre en Nialls skrikande. Men varför säger alla att vi är själviska hela tiden? Liksom, de kan väl försöka sätta sig in i vår situation?", sa Julia. Jag nickade. "Om hon bara hade berättat kunde vi alla tre legat här och snackat om hur hon skulle göra med Zayn och allt", suckade jag. "Eller hur! Och att hon är gravid är bara ännu värre! Jag menar de har haft en relation i 6 månader och nu ska de ha ett barn tillsammans, liksom, what the fuck?" sa hon upprört. "Jag kan bara inte fatta det. Vi satt i LA som fools. Hur kunde vi inte fatta?" frågade jag. "Jag vet inte", sa Julia och skakade på huvudet. Sedan vände hon sig om och kollade på mig. "Tror du att vi är för hårda mot henne? Tänk om vi faktisk är själviska och borde förlåta henne?" undrade Julia. "Hon skulle inte vilja bli vän med oss nu när vi har svikit henne", sa jag. "Sant. Men... samtidigt som jag är arg på henne kan jag inte låta bli att tänka på att vi inte är där för henne. Hon är ju liksom teenpregnant. Och jag hörde henne snacka med Vanessa om att hon hatade Zayn. Så jag tror inte att han vet om barnet. Något måste ha hänt", sa Julia oroligt. "Ska du vara arg eller orolig för henne?" frågade jag. "Jag vet inte. Jag känner mig sviken men samtidigt har jag en känsla av att det kanske är som Niall och Liam säger. Att vi är själviska", sa Julia. Vi båda kollade upp i taket. Ja, kanske. Kanske var vi usla vänner. Men att berätta allt för någon och sedan bli undanhålld en stor del av dennes liv känns inte kul. Och hur många gånger hade jag inte haft moments med Zayn? När vi hade skrattat och haft kul och mysigt och allt. Och hela tiden älskade han min bästa vän. Det var konstigt. Och obekvämt när jag tänkte på det. Om de hade varit öppna med det skulle det inte varit det. För det skulle blivit som min och Nialls relation. Bästa vänner i vått och torrt även om han var min bästa väns pojkvän. Men det hela var konstigt och jobbigt och det kändes som jag hade missat en stor del av Sandras liv. Som om jag inte helt och hållet varit en del av det som pågick. Och jag ogillade det. Starkt.

---

Hoppas ni gillar det, även om det kanske inte var den bästa delen. Har jätte ont i huvudet så mitt skrivande är inte på topp om man säger så. Men vad tycker ni? Dela med er av era åsikter! :) Kram

 

Jag kunde se henne gå iväg. Allt var så förvirrande. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär. Ilskan som hade legat där länge nu hade grävts upp, och jag kände bara hur jag ville slå något. Jag gick snabbt in i huset, med spända knytnävar. Hur kunde Perrie vara så jävla dum? Förstöra allt för mig? Och vad hon hade sagt ville jag veta. Det var inte meningen att hon skulle komma igår kväll. Jag kände mig ensam, ville ha något, ringde Perrie, hon kom hit och vi gjorde det. Men inget mer var det. Jag ville inte ringa henne alls egentligen, men efter att inte ha sett Sandra på så länge kände jag mig inte hel längre. Jag älskar Sandra, och jag har varit villig att vänta på henne. Jag förstår att hon har blivit sårad för många gånger för att kunna ha ett förhållande på länge, men vad skulle jag då göra? Jag kände mig ensam och det var allt. Och när hon kom hit, kanske bad om mer så förstörde jag det. Nej, hon förstörde det. Jag kom in till huset, slängde upp dörren. Perrie stog vid diskbänken i köket, och jag gick snabbt fram till henne. ''What the fuck did you do?!'', skrek jag argt. Hon såg rädd ut, men just nu var jag för arg för att bry mig. Hon stod bara där, med öppna ögon. ''Tell me Perrie!'', skrek jag. Hon öppnade munnen för att tala, men stod fortfarande ordlös. ''I'm ..I- I don-'', stammade hon. Jag gick närmre henne, stirrade in i hennes ögon. ''I told her we were back together'', sa hon, kollade ner i golvet. Jag la händerna vid tinningarna i frustration. ''ARE YOU FUCKING KIDDING WITH ME?!'', skrek jag argt. Jag gick från henne och vände ryggen från henne. ''I'm sorry Zayn! I'm so sorry! I just missed you so much, and then you called and ... Maybe this was meant to be?'', sa hon försiktigt. Jag vände mig, mötte hennes ansikte. ''What?'', sa jag irriterat. ''I- I don't know'', stummade hon. ''Maybe you should be with me! Maybe last night brought us back together!'', sa hon och gick närmare mig. Hon tog sin hand och smekte min kind. Jag var så frustrerad och arg. Hon hade förstört allt jag kämpat för. Sandra. ''Don't touch me'', sa jag argt och hon tog genast ner handen. Tårar började bildas i hennes ögon. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Tårar rann ner på hennes kind, och jag bara stod där och iakttog henne. ''I'm so sorry Zayn! I just discoverd I still love you! And you love me too, I know that! Right?'', sa hon desperat. Jag kollade in i hennes ögon. ''Why do you do this Perrie?'', sa jag äcklat. Hon kollade på mig, torkade bort sina tårar. ''BECAUSE I'M ALONE! Okay?! I'm tired of not feeling loved. When you kissed Sandra, that broke my heart a bit. I thought I hated you, that I would never want to see you again'', sa hon. Hon la handen på min bröstkorg och mötte mina ögon. ''But then.. You called me. Things changed. I just knew that this was a chance for us. And Zayn, underneath everything, you know that you have feelings for me'', sa hon. Jag älskar Sandra, det gör jag. Men det var inte länge sen jag och Perrie var tillsammans. Och ibland kändes det skönt att ha någon där. Jag skakade på huvudet. Jag tog bort hennes hand från mitt bröst och backade. ''I need to think''. För ärligt talat behövde jag det. 

''Seriously Jack, that's really disgusting'', sa jag och kollade på Jack som hade lagt rullade skinkbitar i sina näsborrar. Resten av killarna satt och hojtade, kollade på en av mina så kallade bästa vänner. Mer en pajas än en bästa vän. Men vad skulle jag göra? Gå och sätta mig hos tjejerna? Aldrig någonsin. Done that already. Nej, jag tyckte faktiskt om mina killvänner även hur löjliga de än kan vara. Men ibland kunde de vara för mycket. ''Hey Ebba! Don't be so lame'', hojta Brandon. ''I'm not lame, you're acting like children'', sa jag en aning irriterat. ''What's up with your mood today? Are you having your period or something?'', sa Peter. ''My mood is like it always is'', sa jag och tog upp min mobil. ''Oh, you're having your period!'', utbrast Jack löjligt. ''What are you, five years old?'', sa jag irrieterat. ''Don't be so cocky'', sa James medan han stoppade i sig en bit av sin macka. ''You shouldn't be cocky to me. Oh wait, didn't your girlfriend leave you for Liam in One Direction?'', sa jag kaxigt. ''Shut up Ebba'', sa han argt med mat i munnen. James var oftast ganska cool mot mig, men ibland blev han för mycket. Vi hade hooked up en gång tidigare, och ibland hände det att vi flörtade. Men om det någonsin kommer bli oss? Inte säkert. Jag tog min mobil, la den i väskan och gick upp från stolen. ''Where are you going?'', frågade Brandon. ''Away. You're acting like dicks'', sa jag och började gå. Jag kände plötsligt en smäll mot mitt ass, och vände mig om direkt. Jack log stort och killarna höll sig för skratt. Med fart puttade jag Jack från stolen och han ramlade genast av. ''You're such a jackass'', sa jag argt innan jag försvann från matsalen. Med snabba steg gick jag mot den enskilda toaletten och stängde snabbt efter mig. Jag gick fram mot handfatet och lutade mig mot det. Ärligt talat brukar de inte vara sådär. Jag var inte oftast heller såhär mot någon av de. Det händer bara saker i mitt liv just nu som jag inte kan hantera. Saker jag inte vill tänka på.

 

Jag vände mig om och mötte mig själv i spegeln. Jag flyttade mitt eldröda hår från sidan och rufsa till det en aning. Vanligtvis brukade mina ögon lysa sin isblåa färg, men sen allt mörker jag hittat i mig själv känns de inte som om de lyser så starkt längre. Jag mår ju inte dåligt längre, men fortfarande upptäcker jag något för varenda dag som går. Medans jag öppnade dörren för att gå ut letade jag efter min skåpnyckel till mitt skåp. Jag gick ut från toaletten men kände plötsligt en smäll mot hela kroppen. Jag ramlade ner på golvet och mötte hennes ögon. De var bruna stora ögon, med mörka ögonbryn till. Hela min väskas innehåll hade ramlat ut vid fallet och hon började genast hjälpa till. ''I'm sooo sorry, didn't see clearly'', sa hon och försökte samla allt snabbt. ''No, it's okey. It was my fault too'', sa jag och hjälpte till. Hon kollade upp på mig och log och sedan fortsatte med att samla böckerna. Hon stoppade genast och stirra på mig. ''Wait, aren't you that awesome girl who can skate like Stacy Peralta?!'', utbrast hon. ''Uhm, I guess?'', sa jag. ''Oh my god, you are crazy. Like good crazy. What you can do is SICK. I wish I could do all that stuff. Don't get me wrong, I'm quite good, but you are AWESOME!'', sa hon med uppspärrade ögon. ''Haha, thanks'', sa jag med ett leende. Vi hade samlat ihop grejerna och lagt tillbaka de i väskorna. Jag ställde mig upp och hon kollade fortfarande på mig, sittandes på marken. ''Want a hand?'', sa jag och sträckte ut handen. ''Oh sorry'', sa hon och tog tag i den. Hon gjorde en min när hon lyftes upp och jag kollade konstigt på henne. ''I'm not a lunitic, I just hit someone in the face really hard'', sa hon och visade upp en röd höger handflata. Jag skrattade till. ''Why did you hit someone in the face?'', sa jag leendes. ''Oh just a guy. A total jerk. But I'm over it'', sa hon och kollade ner. Jag hade känt den här tjejen i två minuter, och jag förstod att det var mer bakom den historien. Och inte för att hon såg okej ut när hon snacka om det. ''OH, I'm sorry, I forgot to ask your name, Jr Stacy Peralta'', sa hon med ett leende. ''I'm Ebba'', sa jag och log. ''I'm Sandra'', sa hon. Jag kände igen det där namnet. Faktiskt väldigt väl. Och det var då jag kom ihåg. ''Wait, aren't you dating that Zayn guy from One Direction? Or that you're best friend with them?'', fråga jag, första gången jag startade ett samtalsämne med henne. ''The first is totally not true, I'm not even friends with him. And the second thing is actually true'', sa hon. Jag nickade och hon log mot mig. En tjej dök upp bredvid henne och la armkrok med henne. En tystnad spred som jag inte var så bekväm med. ''Sorry, this is Nelly!'', sa Sandra och pekade på tjejen. ''Nelly, this is Ebba'', fortsatte hon. Jag nickade. ''Hi. Sandra we need to go'', sa hon. ''Oh, something important?'', frågade hon. ''Yes, kind of'', sa Nelly. Sandra kollade på mig. ''Well it was nice to meet you. See you sometime?'', frågade Sandra. Jag nickade. ''Sure, sometime''. Hon log innan hon försvann med Nelly och jag kunde höra deras röster. Diskret försökte jag lyssna på de. ''Don't talk to her''.

Jag log till lite innan jag började gå. Första gången på länge jag kom överens med en tjej. Och hon var inte heller ett psyko.

Jag hade nyss kommit hem från skolan och hade begravt mig i den mjuka soffan. Jag hade inte sett Sandra på hela dagen, även fast jag visste att hon var i skolan. Men jag brydde mig inte. Hon kunde knappast berätta sanningen i flera månader. Här har jag avslöjat allting, trott att vi var bästa vänner och så släpper hon bara den bomben? Jag skakade på huvudet. Jag ville inte koncentrera mig på det. Det enda jag kunde koncentrera mig på var Niall. Jag hade faktiskt inte sett honom sen igår morse när han han gick till studion. Han krashade hos Harry när det blev för sent, och ensam blev jag här. Det kändes annorlunda att vara helt ensam i London. Hela min familj var i Sverige, flera 1000 mil ifrån mig. Men jag hade gått med på det, och det här beslutet gladde mig.

 

Jag hörde en dörr öppnas och jag lös upp direkt. En blond rufsig Niall kom in i vardagsrummet och planterade en kyss på mina läppar.''Hi'', sa jag och log. Han slängde sig bredvid mig och tog tag i fjärrkontrollen. ''Hey babe'', svarade han. Efter vi hade småpratat lite allmänt satte han på tv:n och riktade sin uppmärksamhet dit. ''Where is Sandra?'', frågade han. Jag kollade ner på min mobil innan jag svara. ''I kicked her out''. Han vände sig direkt mot mig och stirra. ''What? Why?'', utbrast han förvirrat. ''Because I'm not friends with her anymore'', sa jag. Hans spände sina ögonbryn förvirrat. ''Can you please explain to me why?'', sa han. ''Because she didn't tell me! She didn't tell me that she and Zayn has been hooking up and kissing and shit! Now she's pregnant! I can't believe she didn't tell me. I tell her EVERYTHING. I mean it, everything. And she couldn't tell me?'', utbrast jag. Han kollade konstigt på mig och stängde av tv:n. Jag kollade förvirrat på honom, eftersom den där minen verkade inte rätt. Han satte sig upp rätare. ''I can't believe you are saying this. Are you this selfish?'', sa han. Jag kollade förvånat på honom. ''Niall, she's pregnant'', upprepa jag. ''I heard what you said. I didn't knew about this, I'm Sandras best friend, and am I this upset as you? Julia, are you fucking kidding with me? Our best friend are telling us she's pregnant, and the first thing you do is kick her out?!'', sa han och började höja sin röst. Han hade nu ställt sig upp och kollade ner på mig. ''I'm- i..'', mumla jag men han avbröt mig. ''And what if they were having something? Why wouldn't you let them have that? Why would you don't want that for your best friend?'', sa han irrieterat. ''I'm just saying, she didn't told me!'', försäkrade jag. Han kollade argt på honom. ''So this is about you? Cause lately I've been feeling that most things is about you'', sa han argt. Jag kollade irrieterat på honom. ''I'm not saying that, you are getting this completely wrong. But maybe she doesn't deserve him, maybe-'', sa jag men hans höga röst avbröt mig återigen. ''So you're saying that he is too good for her? Does that mean that I'm too good for you?!'', sa han högt med en arg röst. Han började gå från vardagsrummet och jag sprang efter honom. ''NO, Niall hear me out!'', sa jag högt. ''No Julia! This is my home too, and Sandra is one of my closest friends. You are fucking selfish for doing that to her. You're fucking unbelievable'', sa han argt. Han tog sin jacka och försvann snabbt från huset. Jag stod bara där med händerna över ansiktet. Hade jag verkligen förstört allting?

____________________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Nu kom Ebba in också! Vad tycker ni om den nya karaktären? Fyra kommentarer till nästa? Kommentera och säg vad du tycker (:

 

 

 Sandras perspektiv:

 

''Perrie?'', fick jag äntligen ut. Det kändes som om det inte fanns luft i mina lungor. Jag hade inte sett henne på fyra månader. Fyra månader sen hon sa de där orden. ''Hejdå''. Men det var inte ett vanligt hejdå. Det var ett hejdå förevigt. Och här stod hon, kollade på mig med en honfull blick. ''Yes it's me'', sa hon och höjde ögonbrynen en aning. Och det enda som jag tänkte på var om hon hade stannat natten här. Och jag ville inte att det skulle vara sant. Men mellan oss var det bara någon spänning. Jag hatade aldrig Perrie, men jag visste att hon hata mig. ''What are you doing here?'', frågade jag. ''Guess'', sa hon. Och jag kunde gissa. Och det slog hjärtat ur min kropp. ''So you're back together?''. Jag kunde känna tårarna bränna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Att det var en enkel förklaring, att hon hade glömt något där. ''Yes we are'', sa hon och log ett snett leende. Jag hade kommit hit för att berätta till Zayn att jag älskar honom. Jag hade kommit hit för att jag ville berätta om hans barn. Alla tankar om hur det faktiskt skulle bli oss två, exploderades. Men vad hade jag tänkt? Att jag skulle ringa på hans dörr, berätta om barnet och sen tro att vi skulle bli en liten gullig familj? Hur kunde jag vara så dum?  

(Lyssna på den här låten om du vill) 

 

Zayn dök upp vid Perries sida, och jag stod där fortfarande med mina bagage och min borttappade värdighet. Hans ögon spärrades upp då han såg mig, och lyfte upp armen för ett nervöst kliande. ''Sandra? What are you doing here?'', frågade han förvirrat. Jag klämde ut ett svagt leende. ''I was just stopping by to say hi. But clearly i was stopping by to the past'', sa jag. Zayn kollade ner, men gav mig sedan ett svagt leende. Det hade gått mer än 3 veckor sen bråket. ''How are things?'', frågade han. Jag gav ett falskt leende. ''I'm just gonna go'', sa jag. Med det drog jag mina bagage och gick. De här dagarna hade jag blivit sviken för många gånger för att kunna klara det. Jag gick snabbt, försökte fly från mina värsta mardrömmar. Jag hörde någon springa efter mig och Zayn kom genast fram till mig. Jag ville inte visa mig såhär. Inte såhär, och verkligen inte just nu. Han kollade allvarligt på mig. ''Sandra what's wrong?'', sa han. Vad som var fel? Allt var fel. Jag kände mig så arg, så sviken. Hur kunde han göra såhär mot mig? Och med det exploderade jag. Berättade allt som varit i mina tankar dessa veckor. ''You know what's wrong?! Everything is fucking wrong. Are you really serious about this?! Getting back with her?! With Perrie?!'', skrek jag argt. Han stod där, kollade på mig med ett osäkert uttryck. ''You know, even though we have been thru so much, I really didn't expect this. How could you, thru everything we been thru?! I'm so sick and tired of playing games with you Zayn. I'm so fucking tired. Even though you and I always fight the whole freaking time, we have something. No, we had'', skrek jag. ''Sandra, I-'', sa han men jag lyfte upp handen. ''No Zayn, IT'S MY TIME TO TALK. So you act LIKE YOU LOVE ME, then you just let it all go?! Saying, 'i will wait for you no matter what' and shit! What the fuck is that?! Lying to my face?! I'm not an idiot Zayn. And I FUCKING HATE THAT I LOVE YOU, BECAUSE YOU NEVER LOVED ME. EVERYTHING WAS ONLY YOUR UGLY LIES, FILLING UP MY HEART. HOW COULD YOU DO THIS TO ME?!'', skrek jag. Han stirrade på mig, med en öppen mun. Han lyfte upp händerna i frustration. ''I do love you, I DO! I'm just-''. Han hade inte hunnit längre än det. Det var bara de orden han hann säga. Innan min hand mötte hans kind i en snabb fart. Han stirrade nu på mig. Han skulle aldrig slå tillbaka en kvinna, det visste jag. Men hur kunde han säga de orden? När allt bara var lögner. ''Please don't pretend you give a fuck! You tell me you love me, then you just leave me! It's my fault for thinking that you might care!'', skrek jag. Han stod fortfarande där, inte sa ett endaste ord. Jag kände Zayn, jag visste att han var dålig på att uttrycka sig. Att ta ner sina väggar. Och jag accepterade det. Men allt vi hade gått igenom kändes så värdelöst. Allt vi två, jag och han gjort kändes som borttappad tid. Allt jag någonsin gjort för honom kändes som om det inte var värt det. Alla depplåtar jag hade lyssnat på för att glömma honom flöt bara förbi. Alla tårar jag gråtit, kändes patetiska. Det faktum att jag hade känt alla dessa känslor för honom var bara något man tillslut slängt bort. Tårarna rann på mina kinder, och hans kind hade blivit röd. Och efter allt skrik försökte jag andas ut igen. Jag mötte hans ögon, och det såg ut som om han också skulle börja gråta. Men jag skakade bara på huvudet. ''I'm tired Zayn. I'm tired of you and me. Tired of fighting, making up, thinking that eventually we will end up together. Cause clearly, we won't'', sa jag. Efter att ha skrikit så mycket, kändes det som om jag viskade. För det var svårt att säga det. Mina tårar rann nu och det kändes svårt att snacka. ''And do you know what hurt's the most? Not thinking you ever cheated on me, or that you and Perrie are back together. Not any of that. Thinking it's something wrong with me. Thinking that this is my fault. Because maybe it is? Maybe I'm so fucked up that nothing goes in my way. And do you know what hurt's as much as that? Thinking that it was finally my time to be happy. Thinking that us was finally going to happen. But that will never happen. And it's not that we don't have the chance, it's because I dont wan't to''. Jag grät, viskade. För allt jag hade hållt tillbaka kom fram. ''Sandra, please don't go. We can work this out'', sa han. Jag skakade bara på huvudet. ''That's the thing. This will never work. You and me. And I get that now. This was only a big fat lie. And do you know what the best part was?'', sa jag med tårarna som rann.

''I believed it''. 

 

Jag gick då. Tog mina väskor och gick. Jag var trött på allt som hände, och hur allt skulle lösa sig visste jag inte. Men det var saken. Jag orkade inte. Den här fighten, det här spelet mellan Zayn och jag tycktes aldrig ta slut. Tävla mot varandra, göra illa varandra. I början kanske jag kände mig älskad, kände att det faktiskt skulle sluta bra. Men jag såg inte från andra sidan av korridoren hur allt skulle bara sluta i tårar. Och jag antar att jag är trött. Trött på att försöka vara glad, trött på att ignorera alla dåliga tankar jag har. För ärligt talat har nog jag aldrig varit okej. Jag har blivit sårad på många sätt, och jag vet inte hur jag faktiskt kan stå här och säga att allt är okej. För det är det inte. Jag kunde inte le och inte skratta i det ögonblicket. Jag kunde faktiskt inte göra det på länge. Det gick flera veckor tills jag faktiskt gjorde det igen. Jag antar att jag var i en dålig plats. Men vad jag försöker göra nu är att faktiskt bli okej. Faktiskt må bra igen. Det skulle ta sin tid, men det gick. Det gick också över en månad tills jag såg Zayns ansikte igen. Jag sa inget, bara såg. Han stod vid Perries sida, precis som den där dagen jag berättade allt. Jag mådde antagligen värst då. Men vad jag inte visste den där dagen vid Zayns hus var att något ännu hemskare skulle komma. Något jag faktiskt inte hade någonsin föreställt mig. Något som skulle krossa mitt hjärta ännu mer än vad Zayn gjorde. Men vi är inte där än.

 

Och vad jag visste var att jag fortfarande kunde vinna. Fortfarande vinna Zayn. Jag kunde kämpa enda till slutet. Men kanske jag inte ville vinna. Kanske jag bara ville gå hem. 

Hoppas du gilla det! Vi har haft dålig uppdatering, och vi ber om ursäkt. Ni ska veta att vi alltid kommer luuuv uuu. Kommentera för feedback please ;3

 

 

Anledningen varför vi suger, är som sagt för att i har det VÄLDIGT jobbigt i skolan just nu.

Vi har inte tiden och lack på inspiration. Det var meningen att vi skulle träffas för att planera, men det blev inte gjort. Vi ska göra det snart, och försöka komma igång. OCHHH.. som förlåt för vi har verkligen varit dåliga på att uppdatera tänkte vi ge er en liten chans...

 

 

Vi kommer se om du ska vara med i några delar, eller om vi ska ha dig ett ganska långt tag. Det är som sagt om vi tycker det passar med en ny person. Om detta utvecklar till en huvudperson får vi se, men det är väldigt möjligt! :) 

Ingen del kommer idag. Både jag och Julia har ganska lite inspiration just nu, och vi behöver planera och sånt. Därför ska vi träffas imorgon och börja planera så ni inte behöver längta efter delar! Jag hoppas du förstår, för just nu är skolan seriöst stress och våran fantasi minskar. Ha det bäst så kommer antagligen en del snart. HÅLL UT!

 

Jag hade bott hos Julia och Niall i fyra dagar. Jag hade inte varit på något speciellt humör precis, mest hade jag bara legat i soffan, tittat på film eller suttit och snackat med Julia eller Niall. Eller så var jag i skolan. Det var en plåga att bara gå dit. Hur skulle alla i skolan reagera när de fick veta om att jag var gravid? Vad skulle de säga liksom? En miljon tankar snurrade runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag petade i flingorna där vi satt i köket. Jag hade ingen aptit direkt, till skillnad från Niall som redan fått i sig fyra mackor. Jag kunde känna Julias blick. "Sandra, you look pale", sa hon. Hon gick ju inte i skolan här än, hon var fortfarande inskriven som att hon bodde i Sverige men det skulle ändras nästa vecka. Så jag och Felicia gick fortfarande i skolan ensamma. Niall ändrade fokus från sin femte macka till mig. "I just feel a bit down you know", sa jag undvikande. "You can stay home with me today", sa Julia bestämt. "Yeah Sandra, you should do that. You don't look good", sa Niall med oro i rösten. "Okay", sa jag och tog en sked av flingorna. "When are you heading out?" frågade Julia Niall. "Now, kind of", sa han och stoppade i sig det sista av sin macka och reste sig. "Where are you going?" frågade jag med trött röst. "Me and the boys are going to a photoshoot for our new album", sa Niall och log lite mot mig. Jag nickade. "Have it nice today girls", sa han och pussade Julia snabbt på munnen och mig på kinden. "Hope you feel better soon Sandra", sa han och tittade menande på mig. Han gick ut i hallen och man kunde höra dörren stängas. Julia, som hade tittat ut i hallen, vände sig om och lutade sig mot mig över köksbordet. "När planerar du att berätta för mig vad som händer?" sa hon. "Julia...", började jag, men hon avbröt mig. "Säg inte 'jag orkar inte idag'. Jag kan se på dig att du inte mår bra och du har ingen feber eller något och du verkar bara allmänt låg och jag blir orolig. Berätta bara liksom, jag förtjänar att veta, jag är din bästa vän och för tillfället bor du under mitt tak", sa hon. Jag lyfte mig upp från stolen och ställde flingskålen i diskhon. Jag kunde känna hennes blick i min nacke. Jag vände mig om och tittade på henne. "Okej då", sa jag. Hon log uppmuntrande.

 

Vi satte oss i vardagsrummet och Julia kollade intresserat på mig. Jag drog ett djupt andetag. "Jag är gravid", sa jag. Julias ansikte blev helt långt och hon såg jätte förvånad ut. "VA?", sa hon högt och stirrade på mig. Jag nickade och kollade ner i knäet. "Hur gick det till?" frågade hon chockat. "Hur tror du?" sa jag och hon himlade med ögonen. "Jag menar, vem är pappan? Du har ingen pojkvän eller något", sa Julia. Sant. Jag hade ingen pojkvän. Men ändå hade jag ett barn i min mage. Jag svalde. "Det är väl inte någon random kille va?", frågade Julia oroligt. Nej, det var det inte. Men det var troligen den sista hon skulle kunna tro. Varken Felicia eller Julia eller någon annan förutom Perrie visste om vad som hade hänt mellan mig och Zayn den senaste tiden. Jag kunde visserligen ljuga och säga att det var bara någon random kille som jag inte kände, men det var nog på tiden att Julia fick veta. "Sandra? Hallå?" sa Julia. Jag tittade på henne. Hennes ansikte visade mixade känslor. "Det är Zayn", sa jag tyst. Jag vågade inte titta på henne, vågade inte möta hennes blick. "Va?", sa hon igen. Den här gången lät hon inte chockad. Hon lät besviken. En tår började rinna ner från mitt ansikte och jag drog snabbt bort den. Mitt liv var en total mess. Jag visste det själv. Jag nickade mot henne. Julia satt bara tyst i några minuter. "Hur länge?" frågade hon tillslut. Jag blev förvånad av frågan och tittade på henne. "Hur länge?" upprepade hon. Hennes röst lät skarp. "Han kysste mig första gången efter festen. Du vet den där gången när Niall och Harry började slåss", sa jag, fortfarande med en låg röst. Julia drog ett djupt andetag och jag kunde se att hon ansträngde sig för att inte börja skrika. "6 månader Sandra", sa hon. "Ett jävla fucking halvår har du hållit tyst om att du har en affär med Zayn. Och han är föresten inte bättre själv. BÅDA NI TVÅ ÄR LÖGNARE!", sa hon med hög röst. "Zayn är min bästa vän och jag har berättat mycket till honom, och jag är besviken på honom, men Sandra, vi är supposed to be allra bästa vänner. Jag har alltid berättat allt för dig och du håller en sådan här sak ifrån mig? SERIÖST?!", sa Julia. "Och hur kunde du göra sådär mot Perrie?", sa hon argt. Hon suckade och la huvudet i sina händer. Jag satt tyst. "Hur kunde jag vara så dum?" frågade hon sig själv. "Det är ju ganska självklart föresten. När vi lämnade Liams hus den där morgonen efter festen... Jag var för inne i mina egna problem men jag kommer ihåg att du också grät... och jag visste inte ens varför... och när Perrie helt plötsligt började undvika alla i LA... och när du försvann på din födelsedag och Zayn var jätte ledsen och jag tröstade honom... HUR FAN KUNDE JAG VARA SÅ BLIND? DET ÄR SJÄLVKLART!", skrek hon. Hon såg riktigt upprörd ut. Jag sa ingenting. Tårar droppade ner från mitt ansikte. "Jag trodde vi berättade allt för varandra", viskade Julia. "Förlåt", sa jag. "Jag kan inte fatta att du är gravid", sa hon sedan. "Inte jag heller", sa jag. Julia tittade uppgivet på mig. "Jag är ledsen Sandra, men jag kan faktiskt inte ha dig här just nu. Jag känner mig enormt sviken och jag har faktiskt svårt att se på dig överhuvudtaget", sa hon. Jag hade förväntat mig att hon skulle bli besviken på mig. Jag ångrade lite att jag hade berättat allt för henne. Jag nickade och drog bort tårarna ur mitt ansikte. "Jag förstår", sa jag med darrande röst. "Jag ska gå..", fortsatte jag och reste mig upp ur soffan. "Ja. Jag vill inte se eller prata med dig på ett tag", sa Julia tyst. Hon satt kvar i fotöljen i vardagsrummet utan att vända sig om. Jag tog mina väskor och gick ut i hallen. Innan jag öppnade dörren för att gå ut tittade jag på henne från hallen. Jag såg bara hennes blonda bakhuvud. "Julia. Jag är så ledsen", sa jag. Hon svarade inte.

 

Alltid gjorde jag något fel. Det var min enda tanke när jag gick mot busshållsplatsen. Ingen älskade mig tillräckligt. Det var så jag kände. Det var så det var. Min mamma kastade ut mig från mitt hem för att jag var tonåring och gravid. Min bror tyckte också att jag var en skam för familjen, så hos honom fick jag inte heller bo. Och nu Julia. Hon reagerade inte sådär pågrundutav graviditets grejen. Hon var bara besviken på att jag inte sagt något om Zayn. Om jag försökte berätta för Felicia skulle hon troligen reagera likadant. Och Zayn visste inte ens om barnet... En tanke slog mig. Jag tog bussen och gick av inne i stan, och stannade på Starbucks för en fika. Tanken som hade slagit mig var ganska absurd. Men kanske sann. Kanske skulle jag och Zayn bilda en familj. Jag menar, vi älskade ju varandra. Vad kunde problemet möjligen vara? Vi kanske hade problem ibland, men hade inte alla par det? Inga par kunde vara helt perfekta. Jag älskade Zayn. Han älskade mig. Det var simpelt. Jag log lite för mig själv och tog ett bett av bullen som var lite torr. Jag borde berätta för honom för att se hur han reagerar. Jag tror att han skulle ta det helt okej. Han skulle vara stöttande. För vem hade jag kvar att gå till om inte honom? Jag kunde inte gå till någon annan av killarna, för om jag berättade för de om allting skulle de bli arga på Zayn för att han inte berättat något, och arga på mig också såklart, och då skulle också Zayn bli arg på mig för att jag inte hade berättat om att jag var gravid. Nej, om jag inte ville sova på gatan i natt behövde jag ta tag i det hela. Så var det bara. Det värsta som skulle kunna hända var väl att även han slängde ut mig från sitt hus, och jag hade redan varit med om det 3 gånger den senaste veckan så. Jag slängde en blick på klockan. Den var två på eftermiddagen. Hade Niall sagt vilken tid han skulle komma tillbaka? Nej, jag kunde inte komma ihåg att han gjort det. Jag antog att jag fick chansa. Jag tog mina väskor och gick ut från Starbucks med ett litet leende. Jag gick till närmaste busshållplats bara för att se att nästa buss inte kom förens om 25 minuter. Det var väl bara att gå då. Det tog nog inte mer än max en halvtimme, och det var väl bra för mig att få motion, jag som hade legat i soffan de senaste dagarna bara. 

 

Efter att ha gått i tio minuter kände jag mig ganska löjlig för att jag hade oroat mig så mycket förut. Zayn skulle förstå. Han skulle vara stöttande. Han skulle krama om mig och säga att vi skulle ta oss igenom allt tillsammans. Att vi skulle fixa allt, att vi skulle bli bra föräldrar till våran lilla son eller dotter. Abort var nästan inte en möjlighet enligt mig själv. Det kändes bara hemskt att göra det. Allt skulle gå bra. Jag kanske hade velat leva mitt liv, men nu hade jag hamnat i den här situationen och det var bara att göra det bästa av det. Och han förtjänade att veta. Jag riktigt längtade efter att han skulle krama mig nu, säga att allt skulle bli bra. Jag började närma mig det stora huset och jag kände mig riktigt glad. Om de inte hade kommit tillbaka än så skulle jag sitta på hans trappa och vänta. Jag kände mig för en gångs skull riktigt förväntansfull på att se honom. Det hade gått tre veckor sedan jag träffade honom sist, men vi löste det alltid. Jag gick upp till hans tomt och höll in ringklockan. Ett stort leende var placerat på mina läppar. Dörren öppnades och mitt leende försvann. "Hello Sandra. I'm back". Jag bara stirrade på henne. Perrie.

---

dadaddaaaam! Som sagt har vi uppdaterat dålig men här är en ny del. Vad tycker ni? Vi skulle uppskatta mååånga kommentarer tills nästa del på söndag! kram! xx

Sandras perspektiv

Det var fem dagar sedan mitt och Zayns bråk i köket. Varför var allt tvunget att vara så jävla komplicerat? Det kändes som om jag inte kunde göra något rätt. Jag låg med min mobil i sängen och smsade med Cara samtidigt som jag kollade igenom instagram. 

 

"Sandra!", hördes min mammas röst utanför dörren. Hon lät arg. "Jaaa?" svarade jag dröjande. "Öppna dörren!", sa hon. Jag suckade och reste mig upp och drog ut saxen ur nyckellåset. Jag hade aldrig haft en riktig nyckel, så när jag ville låsa min dörr stoppade jag in en sax i stället. Mamma såg väldigt arg ut. Jag vände mig om och återtog min plats på sängen. Om hon skulle skälla på mig för att jag råkat glömma att gå ut med soporna orkade jag faktiskt inte lyssna - jag hade större problem. "Vad är det här?" frågade hon och höll upp en grej som jag väl kände igen - ett graviditetstest. Ja, jag hade tagit det. Min mens skulle kommit dagen efter min och Zayns natt, men den hade inte dykt upp och jag hade blivit orolig igår, eftersom den alltid hade varit regelbunden. Jag svalde. "Jag vet inte... Jag trodde det var din", ljög jag. "Sandra! Ljug inte för mig! Är du gravid?" skrek mamma. Jag skruvade på mig. Vad skulle jag säga? I min familjs tro var det egentligen inte tillåtet att ens ha sex innan man gifte sig, fast min mamma hade haft "the talk" med mig när jag var 13 år och sagt att det var okej så länge jag skyddade mig väl. Vilket jag hade gjort, alltid. Men tydligen hade något gått snett den där natten och här var jag - med en unge i magen. Men om jag mina föräldrar skulle veta skulle de kasta ut mig. "Nej", sa jag. Mamma la graviditetstestet i mitt knä. Ett blått plus lyste. Jag svalde. "VARFÖR SANDRA, VARFÖR?", skrek min mamma. Jag hoppade till av hennes skrikande, fortfarande stirrandes på testet. Det var inte precis att jag ville det här. Jag var en 17 årig tjej som hade ett helt liv kvar att leva innan jag ens ville fundera på att ha barn, och jag hade inte ens en stadig relation till pappan. Hur sjutton skulle jag berätta till Zayn? Vi hade inte pratat sedan kvällen hemma hos Harry och jag hade inga planer på att snacka med honom heller. Jag försökte hindra tårarna från att börja rinna. Jag hade insett att hela mitt liv förstörts när jag såg det blåa plusset. Så jag hade bara slängt den i papperskorgen och försökt att gå vidare. "UT HÄR IFRÅN!", skrek hon sedan. "Det är mitt rum", mumlade jag, även om jag visste vad hon menade. "UT FRÅN HUSET, JAG VILL ALDRIG SE DIG MER! DU ÄR EN SKAM!", skrek mamma argt och stormade ut från rummet. Hon vände i dörröppningen. "Du har en halvtimme på dig att plocka ihop dina saker!", sa mamma. Hennes ögon sköt blixtar. Hon hade nog aldrig varit så besviken på mig. Kunde jag döma henne? Jag hade inte heller någonsin varit mer besviken på mig själv.

 

Jag släpade mina väskor längs gatorna i London. Det var en bit att gå till Alex, men jag antar att det var värt det. Jag kunde inte fatta att allt det komplicerade mellan mig och Zayn hade nu lett till att vi skulle ha en unge tillsammans. Om vi behöll den såklart. Men hur skulle vi kunna gå vidare med allting? Vi skulle aldrig kunna vara ett fungerade par. Jag mådde illa av bara tanken att se oss två gå i parken en solig sommardag med en barnvagn med ett barn i. Det var... så inte oss. Hur mycket jag än ville ge upp och bara kasta mig in i hans armar, bli omplyssad av honom som Felicia och Julia blir av Niall och Liam så hade jag lovat mig själv att jag inte skulle trilla rakt ner i fällan igen. Jag hade gjort det med både Zayn och Brad tidigare och jag tänkte inte låta Zayn få mig att falla för honom igen. Även om jag redan hade det. Mina tankar förvirrade mig, grovt. Jag hade lust att bara slänga mig ner på marken och skrika ut all min ilska och sorg. Jag förstod inte riktigt hur folk kunde lita på varandra i förhållanden. Hur kunde de vara så säkra på att de inte skulle bli svikna? Jag förstod inte hur Louis och Eleanor kunde haft ett helt fungerande förhållande sedan November 2011. De bråkade väl ibland såklart, men hur klarade de sig igenom all press? Alla bråk? Alla gånger man bara ville ge upp? Och Julia och Niall, som var tillsammans igen. Efter att knappt pratat med varandra på tre månader var de som de alltid varit med varandra igen. Hur återfann man förtroendet för varandra så snabbt igen? Det enda jag visste var att de 8 senaste månaderna hade varit underbara, ja, men smärtsamma. Först lyckades jag förlåta Zayn eftersom han hävdade att det var Rebecca som kysst honom och inte tvärtom. Sedan blev vi vänner, och sedan efter den där festen så ville han vara mer än vänner och kysste mig och sa att han var villig att lämna Perrie för mig. Sedan var det bara pinsamt alltsammans, vi åkte till Los Angeles, jag blev supernära vän med Perrie och sedan spårade allt ut. Perrie fick reda på kyssen, hon hatade mig, sedan förlät hon oss båda, jag upptäckte att jag faktiskt hade känslor för honom. Sedan såg hon oss kyssas på stranden, och ja efter allt det har bara varit en fucked up mess. Våra I love you's, mitt "vi kan inte vara tillsammans" argument, våra bråk, dagar vi inte kunnat motstå varandra... Och nu har vi skapat ett barn tillsammans. Jag la handen på magen. Jag kunde varken höra eller känna något. Var det en liten mini Zayn där inne? Eller en mini Sandra? Eller kanske en komplett blandning? Jag ville helst inte tänka på det. Men det var nog dags att ta tag i mina problem en gång för alla istället för att ignorera de som jag alltid hade gjort. Jag drog bort några tårar från mina kinder och började släpa väskorna upp för trapporna till Alex lägenhet.

 

Jag höll in dörrklockan till lägenheten min bror bodde i. Jag hade vetat att jag skulle bli hemlös om mina föräldrar någonsin hittade testet. Så jag hade bara planerat att hålla det borta från de så länge de gick, snacka med Zayn om det och sen ta ett beslut om att behålla det eller inte. Just nu hatade jag varelsen i min mage. Allt var dens fel. Min brorsa öppnade dörren. Han stod i mjukisbyxor och en t-shirt med en cola i handen. "Vad gör du här?" snäste han. Jag kollade undrande på honom. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, för han var alltid sådär, men han såg ju att jag grät. "Snälla Alex, kan jag stanna här med dig några dagar?" bad jag. "Mamma berättade vad du har gjort. Du är en skam för familjen Sandra!", sa han. Han visste. Jag var en skam. Det var bara att låta det sjunka in. "Det var inte meningen", viskade jag. "Du är helt dum i huvudet! Gå inte runt till massa killar, nu har du ett litet monster som växer i din mage när du inte ens har gått ut skolan! Du äcklar mig", sa han. Jag drog ett andetag. Även om han hade sagt många sårande grejer till mig trodde jag att han kanske skulle vara liiiite mer stöttande en mamma. Men icke. "Snälla Alex försök att förstå...", började jag. "Du är ansvarslös! Kom inte tillbaka till min dörr igen", sa han och stängde efter sig. Jag drog ner mina resväskor för alla trappor igen. Jag hade bara en enda känsla inom mig: Hopplöshet.

 

"I'm not gonna let you change my home", sa Niall och tittade på mig. "I've always wanted to decorate my first own home where I can live without my parents. But your house look pretty good already so I guess that I can put up with it", sa jag och log. "You mean our house", sa han och drog in mig i hans armar och attackerade mitt ansikte med pussar. Det var sant. Jag skulle faktiskt få bo i London igen. Med Niall. Efter tre timmars gråtande och bedjande till mina föräldrar i telefonen i går hade de gått med på det. De visste att jag skulle må bättre här. Och jag visste det också. De tre senaste månaderna hade mitt liv varit en ren mardröm. Nu var det som om jag hade vaknat upp till en ny verklighet som var perfekt. Jag och Niall skulle åka till Sverige och hämta lite saker nästa vecka, och sedan skulle jag bo här permanent igen. Min lycka var enorm. "We're going to have the most perfect night ever tonight", sa jag. Jag låg nu i hans knä i den stora soffan och han tittade ner på mig. "What do you have in mind?" frågade han. "How about... us cooking dinner together...", började jag. "I love when we cook together. And your food is almost as good as Nandos", sa han. "I know right?", sa jag och log lite. "Anyways... then we can take a hot rosebath... and then we can cuddle in this fabulous couch... and then...", sa jag men han avbröt mig. "We can have some adult-fun", avslutade han. Jag skrattade. "Niall your nasty boy!" sa jag och han skrattade åt mig. "It sounds perfect babe", sa han sedan och lutade sig ner för att kyssa mig. Precis då dånade dörrklockan genom huset. "Great", sa han och sträckte ut armarna i en gest. "Are we waiting for someone?" frågade jag. "No! And the person, no matter who it is, just ruined our perfect kiss", sa Niall och låtsades vara irriterad. "You can get your perfect kiss later. I open the door", sa jag och gav honom en snabb puss innan jag reste mig från hans knä. Dörrklockan ringde igen genom huset och jag öppnade dörren. "Hej Sandra?" sa jag och kollade förvirrat på henne. Hon såg lite uppskakad ut. "Kan jag stanna här för ett tag?" frågade hon. "Ja såklart!", sa jag och log lite mot henne. "Jag och Niall ska ha den mest perfekta kvällen och natten eftersom det är vår första natt i vårat hus, vi ska...", började jag men avbröt mig själv när jag såg henne dra in två stora resväskor. "Sandra... exakt hur länge ska du stanna?" frågade jag och rynkade på näsan. "Jag vet inte... några dagar kanske...", sa hon. Och där var min natt förstörd.

 

Vi gick in i vardagsrummet och Sandra drog med sina väskor. "Hi Sandra!", sa Niall leende. "Hi Niall", sa Sandra och gav honom ett uppgivet litet leende. När han sedan såg väskorna tittade han undrande på henne. "Are you going somewhere?" frågade han. Hon satte sig ner i soffan. "Julia told me that it was okay if I stayed here a couple of days", sa hon. Niall kollade på mig med en blick. "Sorry, I didn't have a choice", mimade jag. Han kollade ledset på mig och log sedan mot Sandra. "Why don't you live with you parents?" frågade Niall. Jag satte mig ner i en av fotöljerna så jag såg de båda. "Its just a thing, nothing important really, I'm tired, can we talk about it some other time?", frågade hon. "Sure. I go and get you a blanket", sa jag. "And I leave your bags in the guest room", sa Niall. Han tog hennes hand och tittade på henne. "You can tell us everything, don't forget that babe", sa han och pussade hennes hand. Hon log trött. "Thanks guys", sa hon. Niall tog väskorna och vi gick in i gästrummet. "Whats up with her?" frågade han. "Keep your voice down", sa jag. Han himlade med ögonen. "But seriously, she looks kind of dead or something", fortsatte han. "We just let her sleep for a while, maybe she will tell us later", sa jag. "I hope so, I don't like to see her this way", sa Niall och gjorde en beklagande min. "Not me neither", sa jag. Jag tog en filt och vi började gå ut i vardagsrummet igen. "So Julia?" sa Niall lågt. "Yes babe?" svarade jag. "Our night won't happen right?" frågade han. Jag tittade på honom och log. "Sadly no", sa jag. Han gjorde ledsen min och jag bredde ut filten över Sandra. Vi stod och betraktade henne en stund. "Can I at least get that perfect kiss now?" frågade Niall. Jag flinade och gav honom en lång kyss. Och bredvid oss låg en sovande Sandra. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag var orolig för henne. Som alltid.

---

Sådär ja! Stackars Sandra, nu har hon satt sig själv i klistret rejält där. :/ 

Det kommer inte komma en del förens PÅ TISDAG. Jag vet att det är sjukt lång tid men vi behöver hela helgen för att plugga, som Sandra har sagt har jag tre prov nästa vecka, ett på måndagen, ett på tisdagen och ett på onsdagen och hon har på måndagen och onsdagen. För mig är det dessutom prov i mina sämsta ämnen, kemi och spanska. Hatar kemi och spanska är bara jobbigt haha men ja. Hoppas ni står ut, ni får väl läsa om novellen om ni inte har något bättre för er ;)

 

Trevlig helg och VAD TROR NI KOMMER HÄNDA? KOMMENTERA! kraaam ♥

Heeeeeeeeeeeeeej.

 

Vi tänkte bara be om ursäkt för den näst senaste delen när Sandra skrev. (Jag, Sandra) skrev inte egentligen under

tisdagen utan jag skrev under måndagen. Anledningen var för att jag ville ut och fira valborg, och jag skulle inte hunnit att skriva under tisdagen. Så jag bah, ''ahmen nu skriver jag då på måndagen istället och gör ett tidsinställt''.

 

Det är ett ganska stort problem på måndagar. JAG ÄR GRYMT TRÖTT. Efter att ha läst om min del efter jag hade publicerat den upptäckte jag väldigt mycket stavfel inom engelskan. Holy shit var det första jag tänkte på. Jag fungerar inte på måndagar, min hjärna är helt seg och jag har inte lusten. Jag vet att det var mycket fel och jag hoppas vi kan glömma det, ha-ha. Det var därför en ganska dålig del publicerades i tisdags. Just in case. Nu har vi också ganska många prov. Julia har fem prov de här två veckorna, jag har fyra men jag hade även ett väldigt stort franska projekt och geografi projekt. Felicia som brukade skriva har SEX prov de här två veckorna. Det är galet mycket vi har i skolan just nu. Om du upptäcker mycket stavfel, grammatik fel m.m så ber vi om förlåtelse. Men stressen och ångesten tar över helt. Hoppas du förstår. Nu ska jag plugga med Felicia genom skype till matteprovet, franska förhöret och fysik läxan jag har till imorgon. Framför allt kemi provet på måndag. Japp, mycket på gång. 

 

HA DET BÄST. Love you.

 

Jag satte mig ilsket ner på Louis och Eleanors trappa utanför deras hus. Vi hade kommit överens om att jag skulle bo här tills jag skulle tillbaka hem till Sverige. Jag var arg på Niall. Och ledsen. När jag hade åkt tillbaka hit hade jag såklart sett fram emot att träffa alla de andra, men jag hade längtat så mycket efter att få krama honom. Vi hade inte pratat sedan jag lämnade London. Jag hade frågat de andra killarna (som jag pratat massvis med) hur han mådde någon gång då och då men inte pratat med honom. För jag hade varit rädd att bryta ihop om jag hörde hans röst.

 

Och nu efter de här tre månaderna så börjar han bråka med mig, om Oscar. Han var den hemskaste människan jag någonsin träffat och Niall var tvungen att ta upp honom. Fast han visste ju inte vad han hade gjort mot mig. Men det var ingen ursäkt i alla fall, han hade ingen rätt att lägga sig i om jag hade en ny pojkvän eller inte. Det hade för guds skull gått tre månader. Vi var inte tillsammans längre, så om jag skulle haft någon ny, hade det varit non of his business. 

 

"JULIA! What the fuck happend?" Det var Louis röst. Han och Eleanor kom emot mig. De båda stirrade på mig. Eleanor gick och öppnade dörren. "You can't be quiet", sa Louis och tittade på mig med arg blick. Jag fortsatte att vara tyst. Jag hade ingen lust att diskutera med honom just nu. "Oh Julia for gods sake!", sa han och lyfte upp mig. Han slängde ner mig på deras soffa. "Was that really neccesary?", frågade jag. Han nickade allvarligt. I vanliga fall skulle jag le åt det men inte nu. "I'm going to leave you two alone", sa Eleanor och gick upp för trapporna. "She didn't have to leave", sa jag. "But she did. Now tell me, why did you and Niall fight?" frågade han. Han var allvarlig. "He started to ask things about Oscar", sa jag surt. "And what did you tell him?" sa Louis. "That it was non of his business", sa jag bestämt. "YOU ARE SUCH A FOOL!", skrek han. "WHY ARE YOU YELLING AT ME?" skrek jag tillbaka. "YOU MADE HIM UPSET", skrek Louis tillbaka. Han var argt på mig. "BUT HE MAKES ME UPSET WHEN HE ASKING ME ABOUT A JERK WHO RAPED ME", skrek jag. Louis stirrade på mig några sekunder. "WHY DIDN'T ANYONE OF YOU TELL HIM ABOUT IT?" frågade jag argt. "Because he would get hurt", sa Louis kort. "IT'S ALWAYS ABOUT NIALL GETTING HURT!" skrek jag. "WHAT ABOUT ME? I'VE LIVED IN A NIGHTMARE THE PAST MONTHS. AND THE FIRST THING NIALL DOES IS ASKING ME IF I HAVE A NEW BOYFRIEND, AND WHEN I DON'T WANT TO ANSWER HE TELLS ME THAT I WAS JUST ANOTHER GIRL WHO HE SLEPT WITH! I NEVER WANT TO TALK TO HIM AGAIN", skrek jag. Tårarna var nära. Jag hade gråtit så mycket det senaste året. Louis ställde sig upp. "JULIA, YOU ARE SO FUCKING BLIND. HE LOVES YOU TO DEATH! HE OVERHEARD YOUR CONVERSATION WITH ZAYN ABOUT OSCAR AND HE GOT HURT. IT ISN'T WEIRD THAT HE ASKS YOU ABOUT IT!", skrek han. Jag var tyst och tittade på honom. "He went crazy. Me and Zayn had to calm him down. He threw chairs and god knows what", sa Louis. Han satte sig ner bredvid mig och kollade på mig. Tårarna kom. Fan. "He can't stop thinking about you. And he tried to get over you but he couldn't. And he thought all this time that you were together with Oscar", fortsatte han. "Why didn't you just tell him how it was?" frågade jag. Louis la armen om mig och jag lutade mig mot hans axel. "He wouldn't stop think about it then. You need to tell him yourself", sa Louis och kysste mig på pannan. "I'm sorry", mumlade jag. "You shouldn't say you're sorry to me. Tell him", sa han. Jag nickade. "Yeah, I guess", sa jag. Och precis som den där dagen i Maj lämnade jag Louis hus för att se honom.

 

Jag var så dum. Jag var tvungen att be om ursäkt. Jag kunde inte stå ut med att hon var arg på mig. Jag hade låtit min avundsjuka sida ta över. Jag gick med snabba steg i rikting mot Louis och Eleanors villa. 

Plötsligt såg jag henne. Hon gick också med snabba steg. Hon fick syn på mig och började springa. Jag sprang också. Vi kom närmare och närmare varandra innan jag slog mina armar om henne och hon la sina armar runt om min hals. "I'M SO SORRY", sa vi i munnen på varandra. Vi tittade på varandra. "I'm such a idiot", sa vi, återigen i munnen på varandra. Jag log. Hon log tillbaka. "I didn't mean what I said to you", viskade jag. Hennes gröna ögon glittrade i kvällsnatten. "I didn't mean what I said either", sa hon. "Look", sa vi båda. "You first", sa jag. "No you", sa hon. "I was just jealous. I couldn't stand thinking of you with another guy. And I guess I just have to accept if you are together with this Oscar guy", sa jag. Jag hoppades innerligt på att vad hon hade sagt i köket var sant, att hon inte var tillsammans med honom, men hon kunde ju också ha ljugit för att inte såra mig. Hon svalde. Jag kollade frågande på henne. "What is it?" frågade hon. Hon drog ett djupt andetag och kollade mig rakt i ögonen. "Oscar is not my boyfriend. He did some awful things to me...", sa hon och berättade hela historien. "I'm going to kill that guy", sa jag argt. "Please Niall, just forget it. I don't want to think about it okay?" sa hon och jag försökte protestera men hon la sitt pekfinger över mina läppar. Jag tystnade. " Look. You're not a idiot. Louis told me how it really was", sa hon. Jag nickade och log lite. "I'm sorry for acting the way I did. And you are just not another cunt I slept with", sa jag. Hon tittade ner i marken och log lite. "You are actually special. You were the first girl I was really in love with", sa jag. "I thought you had a girlfriend before me?" frågade hon, även om hon log. "That was when I was fifteen or sixteen. I wasn't really in love back then", sa jag och hon skrattade lite. "And do you know something?" frågade jag. Jag la mina händer på hennes kinder. "I'm still in love with you", sa jag tyst. Ett stort leende spred sig över hennes läppar. Hon lutade sig fram och kysste mig. Det var så länge sedan vi hade kysst varandra. Men det kändes lika fantastiskt som alla andra gånger. När kyssen avslutades kollade hon på mig. "I love you", viskade hon och log. Jag tog hennes hand och kysste den. "Come. Let me take you somewhere special", sa jag.

 

Vi gick hand i hand. "Are you serious?" sa Julia och log stort när hon såg vart vi var. Korvkiosken, dit vi varit på våran första dejt. Trots att klockan snart var elva stod den kraftige korvgubben inne i kiosken som vanligt. "Yes I am", sa jag och la mina händer runt hennes midja och kysste henne snabbt. Hon skrattade. Vi gick fram till honom i luckan. "Two hot dogs. Both with ketchup and mustard on", sa jag. Hon log. "You remember", sa hon och tittade på mig. "Of course", sa jag. "I remember you two", sa korvgubben. "Really?" sa Julia. "Yeah. You were the couple who sat on the car", sa han. Jag skrattade. "Yeah, exactly", sa jag. "Still a happy couple?" sa han undrande med ett leende. Vi kollade på varandra. "Yes. Totally", sa Julia. Vi släppte blicken från varandra och jag nickade mot honom. Han log och gav oss våra korvar. "We have to find a car now", sa jag. "So we're just going to take a random car?" sa Julia. Jag nickade. "We're a bad couple", sa jag. "I feel so cool", sa hon ironiskt och log. Det var som vi aldrig hade gjort slut. Kunde man verkligen vara menad för en person? För om man kunde det, visste jag att det var Julia jag var menad för och ingen annan. "Here, we take this", sa Julia. Det var en röd sliten bil. Jag gav henne korvarna och lyfte upp henne på motorhuven och hoppade sedan upp själv. Vi lutade oss mot vindrutan och kollade mot stjärnorna. "We did this in March last time. And now it's November. It was cold outside both of the times", sa jag. "Yep. We have serious problems with judging the weather", sa Julia och kollade leende mot mig. Jag log. "It's weird you know... It feels like we never broke up right now", sa jag. "I know right!", sa hon med korv i munnen. Jag skrattade och hon svalde och började också skratta. "I was just thinking the same thing", sa hon sedan. "I missed you", sa jag. Hon blev allvarlig. "I missed you too. Sorry for never calling", sa hon med en beklangade min. "I didn't call you either so we're even", sa jag och log. "Honestly I was afraid to call you because I was scared that I would break if I heard your voice", sa hon. "I was just scared that you didn't want to talk to me", sa jag. "Hey, I thought you overheard my conversation with Zayn? I made it pretty clear that I missed you to him", sa hon. "Okay, I confess, I was just scared to call you", sa jag. Hon log. "Eat", sa jag och sträckte fram min korv. Hon tittade frågande på mig och var påväg att ta ett bett innan jag tryckte korven i hennes ansikte så att hon fick mos, ketchup och senap i ansiktet. "Hey!", sa hon och skrattade och gjorde samma sak på mig. Vi var nu i full gång med att smeta ner varandras ansikten. Det slutade med att vi båda tappade våra korvar och låg på motorhuven och skrattade. "We look so nice", sa Julia skrattandes. "We are the two most attractive people in the world", sa jag. Vi båda skrattade. Jag tog hennes hand. "I'm so happy right now", sa jag. Hon log. "Me too. Even though you have ketchup all over your face", sa hon. Jag log. "I'm going to get some napkins", sa hon. Jag låg kvar och tänkte på hur olycklig jag varit tidigare ikväll, och hur lycklig jag var nu. Hon kom tillbaka med massor av servetter. "You should have seen his face, he was like, 'what happend to you'", sa Julia och skrattade. Jag skrattade också. Hon torkade av mitt ansikte. Jag tog några och torkade av hennes. Hon hoppade upp på motorhuven och kysste mig. Vi praktiskt taget låg på den. "You smell ketchup and mustard", sa jag. "You too", sa hon. Vi satte oss upp och tittade upp mot stjärnorna. "Look at the stars, look how they shine for you", började jag sjunga. Det var ur Coldplays låt Yellow. Hon kände igen låten. "And everything you do", fortsatte hon att sjunga. "And they were all yellow", sjöng vi tillsammans. Vi log mot varandra. Jag kollade på våra sammanflätade händer. De passade perfekt i varandra. Precis som jag och Julia passade perfekt med varandra.

"I can't believe no one of you told me about what Oscar did to Julia", sa Niall och kollade menande på oss alla. Vi satt alla tillsammans i Harrys hus. "I'm not even going to try to explain why we didn't tell you. But it doesn't matter now anyway, because you are together again", sa jag och log. Jag var glad för de båda. Julia satt i Nialls knä och han hade armarna runt henne och de båda såg glada ut. Det kändes som gamla tider. Nu var både Julia och Felicia lyckliga. Och jag var också okej. "But what he did was seriously awful", sa Felicia. "It was so terrible that I can't even explain it in words", sa Zayn. "Do you even know how close I was to just jump on a plane to Sweden and go and kill him?" frågade Louis. "Thanks for being so protective guys", sa Julia. "We always got your back", sa Harry och stoppade in ett nachochips doppat i salsa i munnen. "Everyone is happy now", sa Eleanor. "And everyone of us is in a relationship", sa Liam och tittade kärleksfullt på Felicia. "Except from Sandra and Zayn", sa Cara. "We're doing fine on our own", sa jag. Cara log lite mot mig. Alla paren började kyssa varandra för att reta oss. "You can stop now", sa Zayn. "You make me wanna throw up", sa jag och bokstavligen slet Felicia och Liam ifrån varandra. Alla skrattade åt mig. "So whats happening this week?" frågade Julia. "You are here, duh", sa Harry. "We have to make the best of it", sa Niall. "Yeah, are you two going to have a distance relationship now?" undrade Felicia. "PLEASE MOVE HERE!", skrek jag plötsligt och alla kollade konstigt på mig. Julia kollade på mig och försökte att inte skratta. "I will try to convince my parents", sa hon. Alla blev glada och började snacka om det. "All of us ten being together reminds me of LA so much", sa Eleanor. "Los Angeles will always be my favourite place on earth", sa Julia. "We have like thousand memories from the house and everything", sa Louis. Jag tog ett chips och skulle doppa det i guacamole när jag insåg att det var slut. "Who ate the last guacemole?" frågade jag och kollade runt på alla. "I'm afraid that I might be the gulity one", sa Niall. "Shame on you my friend, shame on you", sa jag och skakade på huvudet. Niall skrattade åt mig. "I go and get some more", sa jag. "Do you know where everything is?" undrade Harry. "Harry, I've been in your house like thousand times. It's like my own kitchen. Can someone join me?" frågade jag. "I can", sa Zayn. Jag tittade granskande på honom. Jag hade föredragit någon annan men nu fick det bli så. "Sure. While we're gone can you stick down your tongue in each other mouths", sa jag och gjorde en äcklad min.

 

Jag och Zayn gick ner till nedervåningen. Jag började göra guacamolen. "You're doing it wrong", sa han. "No, this is how you make real guacamole", sa jag, en aningens irriterat. "That's not how I make guacamole at least", sa han, också med en viss irritation i rösten. "What makes your way the best?" frågade jag surt. Så löjlig diskussion, varför var han alltid tvungen. "It isn't best, what you're doing is not right", sa han. "CAUSE NOTHING I DO IS RIGHT", blossade jag upp. Han tittade först undrande på mig men började han också skrika. "ACCORDING TO YOU IS EVERYTHING I DO WRONG", skrek han tillbaka. "WHEN DID I EVER EVEN SAY THAT?" frågade hon. "YOU ARE JUST WRONG, YOU CAN'T EVEN BE IN A RELATIONSHIP", skrek han. Vad som började som ett argument om guacamole vändes om till något helt annat. Som vanligt. "THIS IS WHY I CAN'T!", skrek hon. "NO. IT'S BECAUSE YOU'RE WEIRD!" Jag tittade sårat på honom. "YES. I'M WEIRD, I'M DOING EVERYTHING WRONG AND NO ONE LOVES ME", skrek jag. "I LOVE YOU SANDRA BUT YOU STILL DON'T WANT TO BE WITH ME! WHAT AM I DOING WRONG?" skrek han. "WE CAN'T BE TOGETHER, WHEN ARE YOU GOING TO GET IT?" skrek jag. Jag orkade egentligen inte. Orkade verkligen inte. "YOU ARE SO FUCKING COMPLICATED!", skrek han. Jag drog ett djupt andetag och tysta tårar rann ner från mina kinder. "This is what I mean. I'm complicated. I can't be in a relationship because everything is complicated. Everything I do is wrong and I hate my self", sa jag. "Sandra I'm sorry, I didn't mean...", började Zayn men jag höll ut handen mot honom och drog bort mina tårar. "Just save it Zayn. I just can't take it anymore", sa jag och gick ut ur köket och ut ur huset. Det var sant. Jag kunde verkligen inte ta något av det här längre.

---

Två skrikande scener och en love scene. Eftersom jag är Julia är jag glad att Julia och Niall är tillsammans igen. Börjar typ fangirla av era kommentarer, haha ni gör mina dagar! I luv u. ♥♥ Nästa del kommer på fredag, kommentera nu vad ni tycker! :D

Jag drog mig ur Zayns armar och mina läppar lämnade hans. ''NO!'', skrek jag nästan. Jag gnuggade med handen över munnen. Han kollade konstigt på mig, stog fortfarande shirtless. ''What's wrong?'', frågade han förvirrat. Jag pekade häftigt mot han och mig. ''This, THIS, can't happen'', sa jag och kollade upp mot honom. Han närmade sig, tog tag i mina armar. ''C'mon Sandra. I missed you. I was dying to meet you'', sa han sakta, kollade rakt in i mina ögon. Jag blev som hypnoserad i hans ögon och han sakta böjde sig ner. Verkligheten slog ner som en bomb och jag backade igen. ''We can't..'', viskade jag nästan, försökte intala mig det. Men ärligt talat var det inget jag ville mer än att spendera en natt till med honom. Han la sin hand om min kind och log på det där sättet jag älskade. ''Sandra.. Every night I thought about you. I know that we're not together but... I would die to just get to spend one more night with you. Everytime we're together I just want to kiss you.. I love you'', sa han som en viskning. Saker var komplicerade mellan oss. Väldigt komplicerade. Vi var inte tillsammans, men vi var dödskära. Jag antar att jag inte skulle kunna gå igenom det. Gå igenom smärtan om det en dag inte skulle vara oss. Det var därför jag ville hålla det enkelt, utan någon kärlek alls. Men nu stod han där, utan tröja, med det där fina leendet jag älskade och sa att han älskade mig. Ingen skada kunde inte heller ske. En natt skulle inte skada. Och jag ville det. Han är det jag inte kan ha. Jag kollade upp mot hans ögon. Och det var klart. Det var isklart. ''I love you too''. Ett leende uppenbarande på hans ansikte och samma på mitt. Han la sakta sina händer om min midja, där jag fortfarande stod utan tröja, och tryckte sin kropp mot min. Och hans läppar mötte mina, som de hade gjort många gånger innan. 

 

Jag kom ut från gaten och började gå mot rullplattan där alla bagage rullade runt. I min hand höll jag biljetten och i den andra höll jag väskan jag inte visste märket på. Jag drog in luften. Englands luft. Det var faktiskt sant, jag var faktiskt här. Jag hade lämnat allting, lämnat Sverige. Eller bara för fem dagar. Men det var nog för att jag skulle kunna bli glad igen. Jag kunde inte sätta ord för vad som hade hänt de här månaderna. Varje sekund hade varit hemskt. Vad jag trodde spenderade min tid med en ny vän visade sig vara en till bitch som var empatiskt störd. Allt hade blivit helt fel. Det var inte meningen att sluta såhär. Allt jag ville var att passa in, och istället blev jag bara dragen genom smutset. Jag behövde komma iväg, bara en liten stund. Bara för någon sekund. Men jag kunde inte stanna där, jag kunde inte ta en till minut av det. Och jag är glad att mina föräldrar förstår. De var alltid de jag vände till, de fanns där. Och jag var glad för det. 

 

Jag hade tagit mitt bagage och började gå mot utvägen. Min telefon vibrerade kraftigt och jag svarade snabbt. ''Hiiii Julia'', sa en bekant röst. ''Hey Louis'', sa jag glatt. ''Just so you know, we were here for a second ago'', sa han. Jag stannade och kollade förvirrat mot intet. ''What?'', sa jag förvirrat. ''I don't know how, but those lovely bastards new that we we're coming to the airport. Paul won't let us go because If we go, we will be mobbed'', sa han. Jag gjorde en ledsen min för mig själv. ''Aww, so I won't see you guys?'', sa jag sorgligt. ''Don't worry baby doll, we got it all worked out. A car is picking you up and will drive you to a secret location'', berättade han. Jag började gå igen med väskan släpande. ''Sounds cool. I feel like James Bond'', sa jag och garva för mig själv. Jag kunde höra honom sucka. ''How many times do I need to tell you that you can't pull that off?'', sa han och suckade igen. Jag flinade för mig själv. ''So where am I going?'', frågade jag. ''Like I told you, it's a secret location'', sa han med en fånig röst. ''Hiiiiiiii'', sa en röst som jag genast kände igen. ''Sorry, there was a bug on my phone. More like a Cara on my phone'', suckade han. Jag lös upp. ''Oh, Cara is there?'', sa jag glatt. ''Yeah, Sandra got reunited with her bff. They haven't seen each other for like 1 month'', sa han. ''Hey, I haven't seen you for four months!'', sa jag klagande. Jag hade gått ut från flygplatsen och såg genast en svart bil. Framför den stod en chaufför med en skylt, ''Julia''. Jag började gå mot bilen och chauffören nickade mot mig. ''Are you in the car yet?'', frågade en uttråkad Louis. ''Yes, I'm here. I'll see you soon sass master'', sa jag och skratta. ''DON'T CALL ME THAT'', skrek han innan samtalet avslutades. 

 

Bilen stannade på vad som såg ut som att vara vid en restaurang och billuckan öppnades. Från spegeln kunde jag se ett välbekant ansikte. ''ZAYN'', skrek jag nästan. Han mötte min blick och log stort. ''JULIA!'', skrek han tillbaka. Jag såg hur han tog bagaget från luckan och stängde. Jag gick ut från bilen och de nio personerna jag hade längtat efter så mycket stod nu framför mig. Jag hoppade mot de, slängde mig in i en klunga med armarna utsträckta. ''I MISSED YOU SO MUCH'', sa jag och kände allas armar om mig. Alla började jämt och ständigt säga hur mycket de hade saknat mig och jag började krama de seperat. Jag slängde mig in i Sandras famn. ''MY FLUFFY PINK DRAGON'', skrek jag i hennes öra. ''MY IRISH PRINCESS'', skrek hon också. Jag hade saknat alla så mycket. Och att jag nu stod där med alla var så överväldigande. Vi kramades länge och jag fortsatte. ''I missed my batman'', sa jag och kramade Liam. ''It's so great having you here! You have to stay this time!'', sa han och höll hårt om mig. ''I WILL! Or I'll try'', sa jag och skrattade. Jag hade kramat om nästan alla, utom en. Han stod där med sitt blonda hår och log mot mig. Jag klämde ut ett svagt leende. Jag hade nog saknat honom mest av alla. Egentligen ville jag springa fram till honom, omfamna mina ben runt hans midja och pressa hans läppar mot mina. Men den tiden är över nu. Och jag måste bara förstå det. Tre månader har gått, och inga känslor har försvunnits. Jag önska bara att det var enklare. Jag gick fram till honom och gav honom en kram. En ganska awkward sådan. Jag vände mig om och mötte allas leenden. Det kändes så bra att vara här. För det var här jag hörde hemma. Hos mina riktiga vänner. 

 

Jag kollade på Julia från andra sidan bordet. Vi satt på en restaurang. Men inte vilken restaurang som helst. Det var den vi alla åt middag på när vi först började vara med varandra. Jag kollade på henne igen. Hon såg ut att må bra. Men jag kunde se att det var något som gömde sig där. Under det där leendet gömde något sig. Jag drack ur mitt glas, och tog en bit från min stek. Det hade gjort lite ont att se henne. För jag var van att alltid kyssa henne när vi möttes. Vi hade bara varit tillsammans i två månader, men de två månaderna var de bästa månaderna i mitt liv. När jag kollade in i de där fina gröna ögonen kom allt tillbaka. Men det hade blivit bättre. För jag kunde ärligt talat tänka mig vara tillsammans med någon annan. Hon var min första kärlek, men den håller aldrig. Det är vad jag har hört. ''Sweden isn't that bad?'', frågade Liam. ''I'm telling you, I HATED it there'', sa Julia medan hon åt på en broccoli. ''Yeah, I remember me living there. Those kids were MEAN'', sa Sandra löjligt som väckte skratt. ''I can't believe you're only here for five days! That's not enough'', klagade Felicia. ''Unfair'', mumlade Louis och kollade ner mot bordet. Eleanor gnuggade hans rygg. ''Don't be sad! We're gonna have fun!'', sa Julia. ''Yeah, it will be fun'', sa Zayn. Allas tallrikar var nästan tomma och två servitris började samla tallrikerna. ''The order please'', sa Harry artigt. ''We're leaving?'', sa Julia sorgligt. ''C'mon let's go to Liams house and play FIFA'', sa Harry. ''Really polite Harry'', sa Cara sarkastiskt. Han vände sig till henne. ''Well you can play too!'', sa han med en gäll röst. ''C'mon let's go'', sa Zayn. Servitrisen kom med notan och Harry la en sedel i det lilla häftet. Vi alla började ställa oss upp, sätta på oss de varma jackorna. Vi började lämna restaurangen segt. ''I swear, I have the biggest head ache ever'', klagade jag. ''Is that why you were quiet all the time?'', frågade Zayn som gick vid min sida. ''Yeah'', sa jag. Ute var det mörkt, och en fredagskväll som denna borde inte spenderas med huvudvärkoch den jobbigaste smärtan av de alla. Hjärtesorg.

 

Vi satt i Liams vardagsrum och spelade FIFA. Tjejerna chattade uppe i sofforna, och hela rummet var fullt med småprat. Jag kollade upp mot bordet och såg att popcorn skålen var tom Jag ställde mig genast upp, avbröt kollandet från Louis och Zayn som spelade. ''I'll get a new one'', sa Julia. ''No, it's okay'', sa jag och tog tag i skålen. ''I'll do it'', sa hon och började gå mot köket. ''We both do it'', sa jag. Vi gick mot köket och hon gick fram mot det lilla skafferiet och hämtade en popcorn påse, Jag stod lutad mot köksbänken och iaktog henne. ''How are you?'', frågade hon och öppnade micron. ''I'm good. You?'', sa jag tillbaka. ''I'm alright'', sa hon enkelt. Hon hade startat microvågsugnen och stod nu vänd mot mig. Hon hade inte förändrats ett dugg. Hennes långa blonda hår och gröna ögon var detsamma. Och det var som om jag inte kunde hålla tyst om det. Men jag ville veta. Och det var ingen som kunde stoppa mig. ''So you like this Oscar guy, huh?'', frågade jag. Jag kollade in i hennes ögon. För en sekund var de förvirrande, men förvandlades snabbt till irreterade. ''Excuse me?'', sa hon. ''You heard me'', sa jag. Hon lyfte upp huvudet. ''It doesn't have anything to do with you'', sa hon. Vi älskade varandra. Och inte för så länge sen heller. Hon kunde åtminstonde säga om det var något mellan de. ''You know, we were together. I deserves to know'', sa jag lite irrieterat. ''No, you don't. We are not together anymore, I don't own you anything!'', sa hon irrieterat. Från microvågsugnen kunde man höra hur popcorn sakta började poppa. ''I want to know'', sa jag argt. Och jag kunde nu höra på min röst hur skrämmande jag lät. Men jag kunde inte se på henne utan att veta. ''Just shut up okey? I don't want to fucking talk about it with you!'', sa hon argt högt. Och som en vulkan exploderade jag nästan. ''Then why did you broke up with me then?! I don't get it! We were happy!'', skrek jag. Hon kollade argt på mig. ''I don't want to talk about this right now. These months have been the worst months in my life, and I don't want to fight with you the first night I'm finally back home'', sa hon argt. Jag lyfte upp armarna i frustration. ''THEN FUCKING DEAL WITH IT! I will always be that wierd ex, and you just have to fucking deal with it. You and your new boyfriend can fuck yourselves. You're just another cunt I fucked'', skrek jag argt. En bränd lukt började sprida sig i köket. Och jag såg att hon också skulle explodera. ''I CAN'T BELIEVE YOU SAID THAT. YOU'RE SUCH A DAMN IDIOT. You don't get it do you? OSCAR IS NOT MY BOYFRIEND. AND I HATE YOU SO MUCH RIGHT NOW THAT I CAN'T EVEN LOOK AT YOU! I CAN'T BELIEVE I ACTUALLY LOVED YOU'', skrek hon. ''I DON'T FUCKING CARE ABOUT YOUR FUCKING FEELINGS. YOU WERE THE ONE WHO ENDED THINGS BETWEEN US'', skrek jag. Hennes ögon såg så arga ut, något jag aldrig sett innan. Jag hade ångrat allt jag hade sagt. Men jag kunde inte sluta tänka på henne och någon annan kille. Och det gjorde mig så arg. Hon kom fram till mig, kollade på mig med tårar i ögonen. Och jag kunde inte tåla att se henne gråta. Hon gjorde slut. Och jag kunde inte ta det. ''I don't ever want to speak with you again'', viskade hon med tårar som rann ner på kinderna. Med det försvann hon från rummet, och någon minut senare kunde man höra en smäll från ytterdörren. Jag gick ut från köket och mötte allas ögon. Ilskan var fortfarande där, jagade mig. ''YES, WE HAD A FIGHT'', skrek jag. Och jag kände också för att rusa ut från den där dörren, springa bort från allt. Istället stod jag där, försökte tänka igenom allt som hade hänt. Och jag förstod då. Jag hade förstört allt.

__________________________________________________________________________________

 

Hoppas du gilla det. Skrev den här under måndagen, så var ganska trött, SÅ WARNING FÖR STAVFEL! Ha det bäst.

 

"VAD FAN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED?" skrek min pappa. Jag andades ut. Mamma sprang fram emot mig och höll om mig. Hon klappade mitt hår och jag grät mot hennes axel. Jag hade aldrig någonsin varit mer tacksam över att mina föräldrar fanns. Pappa skakade om Oscar. Jag hörde hur han uppläxade honom, men jag lyssnade inte. Jag kopplade bort allting. Jag hade aldrig varit så rädd. Jag var en orädd människa för det mesta, det enda jag varit riktigt rädd för var spyor och även det var inte så kraftfullt längre. Vad jag kom ihåg från de kommande timmarna var poliser, Oscar som fördes bort av dem, mina föräldrar som kramade om mig och hur jag insåg att det här var en upplevelse som skulle sätta spår i mig. För alltid.

---

Måndag. Jag fattade inte hur jag skulle klara av att gå till skolan efter lördagens händelse. Hela söndagen hade jag bara stängt in mig i mitt rum, legat i sängen, lyssnat på deppmusik och stirrat ut genom fönstret. 

Jag hade hört historier om folk som hade blivit våldtagna. Men jag hade alltid viftat bort det och sagt "det kommer inte hända mig". Men det hade hänt. Av en kille som jag trodde var min kompis för ett tag. Att bara se hans ansikte framför mig äcklade mig. Det var kemi idag, vilket betydde att jag skulle sitta bredvid honom igen. Hur skulle jag ta mig igenom det? 

 

Jag låste upp mitt skåp och drog ut mina kemiböcker och slängde in min väska och jacka. Alice stod bredvid mig. Jag undvek att titta åt hennes håll, men jag kunde känna den starka doften av hennes parfym. Jag började gå mot lektion med slöa steg. Någon knuffade till min axel. "Se dig för", sa Alice och kollade på mig med en bitchig blick. Jag himlade med ögonen och suckade. Varenda människa i skolan trodde att jag var en hora, och alla visste hur mina bröst såg ut. Sverige fucking sög. Jag undvek allas blickar och satte mig ner på min plats i klassrummet. Tio minuter gick och Oscar var inte där. Kanske kom han inte till skolan idag. Jag log för mig själv. Det skulle göra min dag så mycket bättre. Men dörren slets upp och in kom han, rufsig i håret och flåsade ett 'förlåt för att jag kommer försent' till läraren. Han gav mig en blick och satte sig i stolen bredvid mig. Jag flyttade min stol så långt jag kunde åt höger och han flyttade sin så långt han kunde till vänster. Han tittade snett på mig. "Idag ska vi göra en labb igen, och ni måste ta mycket hjälp av varandra. Ni är i era vanliga par", sa Marie och log mot klassen. Jag och Oscar utbytte en blick. Det enda jag såg framför mig när jag tittade på honom var en jävla rapist. Jag gick fram till Marie. "Skulle jag kunna få byta plats?" frågade jag. "Varför då? Du och Oscar hade ju så kul ihop förut" frågade Marie. Jag suckade. "Ja Julia, varför vill du inte sitta med Oscar?" frågade Alice och log elakt. Oscar tittade på mig uttryckslöst. Hela klassen kollade på Alice. Adam tittade mot mig. Han slog i bordet och började nåt helt galet uppror som drog med hela klassen. "Julia är en hora". Jag tittade mot Marie som försökte tysta klassen. "Jag klarar inte av er", suckade hon och satte sig ner, liksom för att vänta på att alla skulle bli tysta. Hela klassen sitter och seriöst mobbar en annan elev och läraren bryr sig inte? Sverige är värre än någonsin. Alla började högre. "HÅLL KÄFTEN!", skrek jag och hela klassen kollade roat på mig. Jag tittade Oscar rakt i ögonen. "Jag vill inte sitta bredvid en jävla rapist", sa jag och alla kollade på Oscar. Alice kollade på mig med en min som sa 'det här är priceless'. Hela klassen var tyst och till och med Marie stirrade på Oscar. Han reste sig upp. "JAG VAR FULL! JAG GJORDE INTE ENS NÅGOT!" skrek han. "DU FÖRSÖKTE FÖR FAN TA AV MIG KLÄDERNA DIN JÄVLA IDIOT", skrek jag. Hela klassen följde intresserat konversationen. "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG GILLADE DIG", skrek han. Hela klassen tittade på mig. Det var bekräftat, han hade gillat mig. Alice fick en sårad min. "Om du hade gillat mig så mycket skulle du inte utsatt mig för det där", sa jag. Ludwig visslade och Oscar gav honom en sur blick. "Du är ändå bara en jävla hora", mumlade han. "Vad sa du?" sa jag argt. Jag hade hört precis vad han sa. Jag ville bara att han skulle upprepa det. "DU ÄR ÄNDÅ BARA EN JÄVLA HORA", skrek han. "JÄVLA SVIN!", skrek jag. Tårarna var nära nu och han flinade. "Var du tvungen att ta en nakenbild? För du fick kanske inte tillräckligt mycket uppmärksamhet", sa Oscar och log elakt. "A-T-T-E-N-T-I-ON W-H-O-R-E", bokstaverade Alice och hela klassen skrattade. Tårar började långsamt rulla ner för mina kinder. På tre månader hade jag gråtit waaay to much. "Ska du gråta nu? Gå och ring mamma", sa Oscar och låtsades gråta. Alla började larva sig. Jag drog ilsket bort tårarna. "VET NI VAD? ALLA NI I DEN HÄR JÄVLA KLASSEN ÄR BARA BORTSKÄMDA SMÅ HORUNGAR. LÄR ER HUR MAN FUCKING UPPFÖR SIG", skrek jag och hela klassen tystnade och stirrade på mig. "Och du, din jävla sadist. Du borde fan sitta bakom lås och bom. Alla borde akta sig för dig", sa jag och kollade sedan upp mot klassen. "Om ni inte vill bli våldtagna", fortsatte jag. Jag kastade en sista blick på klassen. Alla i visste vad Oscar hade gjort mot mig. Men ändå stod de på hans sida. Jag öppnade dörren och sprang bort ifrån skolan. Jag tänkte aldrig någonsin komma tillbaka dit igen.

 

November. En kall, tråkig månad. Inget speciellt hände oftast. Jag hade stannat i Liams hus lite längre än vad som var tänkt, och Liam hade inget emot det. Jag trivdes här. Jag låg i soffan och med min laptop och kollade runt på lite olika bloggar. Bredvid mig hade jag en skål med chips. Perfekta myset för en lördagseftermiddag. Plötsligt ekade dörrklockan genom huset. Jag slängde en snabb blick ut i hallen. Eftersom jag var ensam hade jag inte brytt mig om hur jag såg ut och hade mjukiskläder, inget smink och mitt hår var i en slarvig bulle. Jag reste mig motvilligt upp och hoppades innerligt att det inte var något fan som hittat hit för att leta efter Liam. Jag slängde upp dörren. "SANDRA!", sa Harrys röst och omfamnade mig i en stor kram. Han hade ett stort leende på läpparna och en beanie på sig. Jag blev först glad, men sen tittade jag funderande på honom. "Wait, what are you doing here? Shouldn't you be with the other boys in the US?" frågade jag. "But we are here too!", hördes Nialls röst. Han kom upp emot huset, och nu såg jag även Louis, Zayn, Liam, Eleanor och Felicia hoppa ut ur limousien bredvid huset. "Okay I am confused", sa jag och tittade på alla. "I expected something like, oh my god I missed you so much but, you don't even give us a hug? You should be ashamed!" sa Louis. "WAIT! You get hugs when I understand whats going on. Why are you home now?" frågade jag. "The tour is over Sandra", sa Liam och log. "I thought you said you would be gone for 3 months? And isn't until next week or something" sa jag. "No your silly, the tour is over now. We have been away for three months now", sa Harry. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt tappade räkningen. "She didn't miss you", sa Eleanor och skrattade. "Sorry. You can get your hugs now. Come in", sa jag. "Feels weird to get invited to your own house", sa Liam. "It's mine too now. You will be stuck with me forever now Liam", sa jag och gjorde en 'sorry i'm not sorry' min. Han skrattade åt mig och drog in mig i en kram. Jag kramade alla utom Zayn. När jag såg honom gav jag bara honom en snabb awkward kram. Jag var ganska irriterad på honom för att han kysste den där tjejen på nattklubben.

 

Felicia och Liam såg lyckliga ut. "You two look so adorable and happy", sa jag. "We are adorable and happy", sa Felicia och de kysste varandra. "Too much cuteness", sa jag och gjorde en låtsad äcklad min. Liam log stort mot mig. "So how was the tour? And when did you join El?" frågade jag. "I got there the same time as Felicia kind of", sa Eleanor leende. "And the tour was awesome!", sa Niall glatt. Han såg också mycket gladare ut än när han hade lämnat London. Antar att han börjar komma över Julia. "We love our american fans.They are great", sa Zayn. Jag kollade på honom bara och nickade. Han såg undrande ut varför jag var så kall mot honom. Jag tänkte låta honom undra. "It actually looks like you didn't destroy my house Sandra. Good on you", sa Liam leende. "I didn't have the time. I actually planned to make it more messy, but as you all know, I forgot that you would come home today", sa jag. "You know I actually texted you that we would come home this week?", sa Louis. "No you didn't", sa jag för att slippa undan. "Check your phone", sa Louis och log överlägset. Jag kollade snabbt igenom min konversation med Louis och upptäckte att han faktiskt hade skrivit att de skulle komma. "Oppsi", sa jag och gjorde en 'jag är skyldig' min. Alla skrattade åt mig. "Sandra, have you talked to Cara lately?" frågade Harry. "Of course! I text her everyday. I miss her like so much", sa jag. "What do you think I do?" frågade Harry och såg nedstämd ut. "When is she coming back?" frågade Eleanor. "She comes back from France next week", sa Harry och såg lite gladare ut. "So you don't need to be sad", sa Zayn med gullig röst och nypte Harrys kinder. Harry gav honom en bitchblick och alla skrattade åt dem. "Guys! Do you know what? I baked a chocolate cake yesterday. My plan was to eat it all by my self but I'm so kind that I could share it with you if you want to", sa jag. "Is it our special chocolate cake?" frågade Felicia och hela hennes ansikte lyste upp. Jag nickade. "I WANT!", ropade hon. "Me too!", sa Niall och tittade mot kylen med en hungrig blick. Till sist instämde alla om att chokladkaka lät gott och jag dukade fram och alla högg in.

 

Vi alla pratade i fyra timmar som om de aldrig hade varit borta och jag var superglad. Däremot, varenda gång Zayn öppnade munnen ignorerade jag honom. Han märkte det och försökte hela tiden fånga min blick. "It's getting late, I kind of want to sleep in my own bed tonight. And spend some alone time with my babe", sa Louis och kysste Eleanor på kinden. "I'm going to eat Nandos to dinner", sa Niall med ett fånigt leende. Jag flinade åt honom. Vi alla sa hejdå till varandra. Felicia skulle stanna hos Liam. "Gör inget farligt nu", sa jag med ett leende när jag kramade Felicia. "Haha", sa hon utan inlevelse men log ändå lite. Innan vi släppte varandra sa hon: "Ska försöka". Jag skrattade och gick ut. Jag började gå men en hand tog tag i min. "Sandra wait. I don't want you to go home alone in the darkness", sa Zayn. Jag suckade och vände mig om. "Zayn. It's 7pm. No one is going to rape me or something", sa jag. Han döljde ett leende. "But anyway", sa han. Jag himlade med ögonen och började gå. Han gick bredvid mig och jag bestämde mig för att vara tyst. Jag hade ärligt talat ingen lust att snacka med honom och ville just nu bara gå hem och äta mammas mat, som jag inte ätit på typ tre veckor. Vi gick under tystnad tills vi kom fram till Zayns hus. "You can go now", sa jag och tittade på honom. "Why are you mad at me?" frågade han. Jag stoppade händerna i fickan. "I'm not mad. Go home", sa jag. "You are. Sandra, what's wrong?", frågade han. Jag gav upp. "Just go inside, I follow you", sa jag. Han låste upp dörren. Jag älskade hans hus. Det var så hemtrevligt. Jag drog av mig skorna och gick in till köket. "So, what have I done?" frågade han. Jag fnös. "YOU KISSED THAT UNKNOWN GIRL ZAYN!", sa jag. Han tittade förvånat på mig. "Yeah, so what?" frågade han. "Is that all you have to say? 'So what'? YEAH SO WHAT. YOU KISSED SOMEONE!", sa jag upprört. "SANDRA! I am allowed to kiss whoever I want. Because we are not together, remember?" frågade han. Det var sant, vi var inte tillsammans. Men det hade sårat mig i alla fall. "BUT IT HURTED ME TO SEE PICTURES OF YOU STICK DOWN YOUR TONGUE..." Längre än så hann jag inte. Zayns läppar mötte passionerat mina. I just det ögonblicket struntade jag i allt om att jag och Zayn inte borde vara tillsammans. Jag la armarna om hans nacke och kysste honom länge. Hans hand smekte mitt hår och jag bara njöt av allting. Jag hade saknat hans läppar. Det kändes så bra att kyssa dem, även om jag inte borde.  Han drog av mig min tröja. Jag tvekade någon sekund innan jag drog av hans också. Han log lite mot mig. Jag log tillbaka. Det var bara en natt, intalade jag mig själv. Bara en.  

 

Det hade gått tre veckor sedan incidenten i klassrummet. Och jag hade inte gått till skolan sen dess. Jag kanske skulle få hög frånvaro, men helt ärligt brydde jag mig inte. Jag brydde mig inte ett skit om skolan eller någonting alls. Jag kunde inte gå dit. Det var en omöjlig tanke. Första veckan hade jag sagt till mamma och pappa att jag inte kunde klara av att vara i skolan på grund utav händelsen. Andra veckan hade jag som tur var feber. Och den här veckan hade jag faktiskt fejkat febern. Jag visste att mina föräldrar inte trodde på det, men de lät mig vara hemma i alla fall. 

 

Dörren öppnades till mitt rum. "Hej gumman", sa mamma och la sig bredvid mig i sängen. Hon hade med sig två koppar te. Jag kunde inte sova utan att dricka te. Min sömn blev mycket lungnare med ett gott te på kvällen. Men mamma gjorde bara te till mig när hon ville snacka. Jag tittade på henne. "Hej", sa jag. "Hur mår du?" frågade hon. "Sådär", ljög jag. Min fysiska hälsa? På topp. Min mentala hälsa? Nere på noll. Mamma tittade menande på mig. "Du har inte varit i skolan på tre veckor nu", konstaterade hon. "Inte mitt fel att jag fick feber", sa jag. Mamma tog ett djupt andetag. "Jag vet att den där händelsen påverkade dig djupt. Jag har varit orolig i sjutton år för att att det ska hända dig. Och nu gjorde det faktiskt det. Och jag förstår att du inte vill gå till skolan och se honom. Men du kan inte gömma dig förevigt", sa hon. "Jag vet. Men jag mår bara så dåligt där...", sa jag. "Din handledare berättade vad som hänt för tre veckor sedan. Jag förstår att du blev upprörd", sa hon. Jag stirrade ut i luften. "Varför flyttade vi hit?" frågade jag. "För att jag fick ett bättre jobb", försökte mamma. "Men ni tänkte inte på hur mycket det skulle krossa mig och Clara?" frågade jag ledsamt. "Hjärtat då. Du kanske tror att det var lätt för oss. Men det var svårt för oss att lämna våra vänner också. Men du och Clara är tonåringar, så jag förstår att det var extra svårt för er. Men ibland är man tvungen att ta vissa beslut. Vi beslutade att det här skulle bli bättre i längden för alla i familjen", sa mamma. "Vad har varit bra för mig här? Nämn en sak", sa jag. Mamma var tyst. "Just det", sa jag. "Alla i min skola hatar mig. Jag hatar alla i min skola. Jag blev nästan våldtagen av en kille i min skola. London var min trygghet. Inget är bra här", sa jag. "Jag och din pappa har tänkt lite..." började mamma. Jag tittade intresserat på henne. "Du får åka till London i några dagar nästa vecka. Vi tror att du kan behöva det efter allt som har hänt", sa hon. Jag pressade fram ett leende. "Tack", sa jag. Hon kramade mig. Jag besvarade kramen. "Jag älskar dig och jag vill ju att du ska må bra", sa mamma. "Jag mår inte bra. Men jag älskar dig också", sa jag i hennes axel. Vi släppte varandra och hon reste sig från min säng. "Flyget går på måndag morgon", sa mamma. Måndag. Det var Lördag idag... två dagar. Jag log och hon log tillbaka. "Är killarna tillbaka i London?", frågade hon. Jag nickade. "De kom tillbaka idag", sa jag. Mamma log och gick mot dörren. Hon stannade i dörröppningen. "Det ordnar sig Julia. Det gör det alltid", sa hon. Hon stängde dörren och jag drack en slurk av teet. För första gången på en månad kände jag mig ganska glad.

---

Kan inte fatta att vi faktiskt skrivit över 70 delar! Sjukt ju. Det är ni som får oss att vilja skriva! :)

När jag läste era kommentarer på förra delen blev jag så himla glad! Det är sjukt kul att ni kan leva er in i berättelsen. We luv u. ♥ Kommentera fyra kommentarer för del på söndag? KRAM! 

''I can't get enough of you. I want to touch you, taste you, hold you in my arms. You're so great, and I can't believe you're actually mine'', sa han och rörde sin näsa mot min. Jag log, och grabbade tag i hans rygg hårdare. ''Is it wierd that I love you so much?'', mumlade jag, fast i hans ögonkontakt och i ögonblicket. ''No'', mumlade han. Hans läppar mötte mina,och han höll om mig hårt. Det kändes rätt, det kändes som allt var som de skulle vara. Jag kände mig så lycklig det ögonblicket. Det var verkligen oss. Oss. Och så kommer det föralltid stanna.

---

 

Jag undrade om jag någonsin varit lyckligare. Tanken förundrade mig. Jag hade sett Felicia dagen hon föddes redan. Hon hade varit vid min sida genom allt... och nu var hon min. Jag tittade på hennes sovande ansikte. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Jag var upp över öronen förälskad och kunde knappt tänka på något annat.

 

Jag lutade mig över henne och kysste henne. Det tog några sekunder innan hon besvarade kyssen. Hon log sömningt mot mig. "Best way to wake up ever", sa hon. "Right huh? My kisses are amazing", sa jag leende. "Haha. You can't brag enough", sa hon. Jag log. Hon kysste mig på pannan. "Are we going down and eating breakfast with the boys?" frågade hon och satte sig upp i sängen. Hon skulle precis resa sig men jag puttade tillbaka henne. "No, stay in bed. I've bought Dunkin' Donuts for us to breakfast. How does that sound?" frågade jag. "Terrific", sa hon leende. Jag gick och hämtade påsarna som stod på ett bord i hotellrummet.

Jag hade köpt varsin bagel och varsin dount till oss, och hon fick varm choklad och jag fick kaffe. "When did you have time to buy all this?" frågade hon och tog en tugga på sin bagel. "Delicious!", utbrast hon och kollade på mig. "When you were asleep sweetheart", sa jag. "When did you wake up?" frågade hon. "7am. Just to wake up before you did so I could watch you sleepyface", sa jag. "Yeah, cause my sleepyface are so beautiful", sa hon och gjorde en min. "It actually is", sa jag med en larvig röst. Hon gjorde en min åt mig och vi båda skrattade. "Your gig last night was perfect", sa Felicia. "I sang just for you", sa jag. "Naaaw. You really love me do you?", sa hon leende. "I've always had", sa jag och vi kysste varandra. "Where are we going next?" frågade hon sedan. "We're going to Chicago tonight", sa jag. "So we got the day off?" frågade hon. Jag nickade. "Yeey! What are we up to?" frågade hon entusiastiskt. "What ever you want", sa jag. Hon funderade. "Does 'we' include the boys?" frågade hon. Hennes ögon var smala springor och hon granskade mig. "Only if you want to. But Lou is going to the airport to pick up Eleanor, but I think that was now on the morning", sa jag. "WHY DIDN'T YOU TELL ME THAT EL WAS COMING?" frågade Felicia. "I've missed her like crazy! It's been like two and a half month!", sa hon. "I forgot to tell you because I was to busy to think about you", sa jag med cheeky röst. Hon fnissade tjejaktigt. "I couldn't imagine you as the most romantic boyfriend ever", skrattade hon och kysste mig. Känslan när hennes mjuka läppar rörde mina var obeskrivlig. Det var som fjärilar studsade runt i min mage. Det var så det kändes när man var kär. "I love you", sa hon sedan. Hon hade mitt huvud mellan sina händer och klappade mina kinder med sina tummar. Jag log. "I love you more", sa jag. "MY GIRL IS BACK", hörde vi Louis skrika utanför korridoren. Man kunde höra Zayn och Harry skratta åt hans entusiasm. "Eleanor is here!", sa Felicia leende. Vi satte på oss kläder och gick ut i korridoren.

 

"Eleanor!" sa Felicia. "Felicia!", sa Eleanor tillbaka. De kramade om varandra. Jag gav också Eleanor en kram. "Wait a second...", sa Eleanor och granskade mig och Felicia. "Why did you two get out from the same room?" frågade hon. Jag och Felicia tittade på varandra och log. "We are together now", sa Felicia och tog min hand. Ett stort leende spred sig över Eleanors ansikte. "ARE YOU SERIOUS? Someone should have told me sooner! I'm so happy for you", sa hon och kramade om oss båda. Det var ganska konstigt - Danielle var ju Eleanors bästa vän, så egentligen borde hon väl ogilla både mig och Felicia. Men Felicia och Eleanor hade varit bra vänner, och jag och Eleanor också och hon var helt enkelt en person som var glad över vad som var bäst för alla. "Everyone is happy right now!", sa Louis entusiastiskt. Harry började göra en fånig dans och alla joinade honom. Jag kollade på Felicia och hon kollade på mig. Vi log mot varandra. Min lycka var obeskrivlig.

 

Jag och Louis låg på hans säng och kollade på fotboll. Felicia och Liam var med varandra såklart, och Zayn och Harry var ute och shoppade, och Eleanor hade gått ner till Starbucks för att köpa en kaffe till sig själv. "SCORE!" ropade jag när England gjorde mål. "We are so good this match! I think we have a chance to win!", sa Louis. Vi båda kollade fokuserat på matchen när det knackade. Louis kollade på mig. "Niall. Open the door", sa han. "It's your room", sa jag. "You are so annoying!", sa han med ett allvarligt uttryck. Jag skrattade åt honom och han reste sig motvilligt upp från sängen. Eleanor kom in. Louis la sig bredvid mig i sängen igen. "What did I miss?" frågade han. "Nothing", sa jag. "Are you watching football?" frågade Eleanor. "As usual!", sa jag leende. Eleanor sparkade av sig skorna och hon la sig mitt emellan mig och Louis. Han la armen om henne och hon lutade sig mot hans axel. Han pussade henne på pannan.

 

Jag sneglade emot dem. Vanligtvis skulle inget få honom att slita sig från en match. Men Eleanor kunde få honom att göra det. Och... Julia hade kunnat få mig att göra det också. Jag saknade henne, även om jag långsamt började komma över henne. Hon hade gjort mig så lycklig. Det var jobbigt under tiden jag och Harry 'delade' på henne, men hon hade ändå lyst upp mina dagar. Och jag hade seriöst varit villig att vända mig emot min bästa vän för att få henne. Och sedan var hon bara min för två månader. Alla minnen vi hade tillsammans var fantastiska. Men nu var hon i Sverige, och hon var säkert redan tillsammans med den söta killen från hennes skola, han hon hade snackat om med Zayn. Eleanor och Louis kysste varandra. Jag kollade mot dem. Jag var här i USA, och försökte komma över Julia. Och jag var på väg. Men jag saknade att ha någon att hålla om. Jag saknade att ha någon som kysste mig det första hon gjorde när jag vaknade. Jag saknade att hålla om någon om natten medans vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag suckade lite.

 

"Are you okay mate?" frågade Louis. Jag hade inte märkt att både han och Eleanor tittade på mig. "Yeah", sa jag leende. "You are not okay", sa Eleanor och log mot mig. "Don't bully me for my thoughs okay?" frågade jag. "I won't", sa Louis och tittade på mig. "You know... Seeing you two together is hard. It makes me miss Julia so much. We used to be the couple that everyone thought were so cute that you just wanted to puke. But I was happy. I was so lucky all the time with her. And seeing you two guys now making out.... I mean, I get jealous. Because I don't have that opportunity anymore. Lou, you love football, but Eleanor can make you stop watching the match and just look at her. Julia had that effect on me too. And I just miss it. And now seeing Felicia and Liam being the way me and Julia were in the beginning... It reminds me so much about her and I'm jealous of them too", sa jag. Louis och Eleanor log båda uppmuntrande mot mig. "Look Niall. Any girl would be happy to be with you. And I love Louis so much so it is kind of hard to keep my hands off him. But I won't make out with him in front of you if that makes you upset", sa Eleanor snällt. "Thanks Eleanor, but you can make out how much you want. Cause you are two people in love, and I'm happy for you", sa jag. Louis tittade studerande på mig. "I love you Niall. And I love Julia. I still hope that you will get back together cause it would be like so awesome, cause then my besties would be together and I'm really protective of Julia too and if she is with you, I know she is with a good guy. But you should really try to enjoy your self and not do things that reminds you of her. I can't say that I know how it feels but I could feel your pain the day she left.  It's been almost three months since she left now", sa han. Jag och Eleanor utbytte en blick och sedan log jag. "That was wise words Tomlinson", sa jag. "I'm so good at these things", sa han och log stort. "But what I'm trying to say is, just do something that don't makes you think of her. And if it makes you feel better, her life in Sweden sucks according to her", fortsatte Louis. "Why?" frågade jag oroat. "A girl who she thought were her friend texted everyone in her school a picture on her boobs. She called me and cried", sa Louis. "What a bitch!", utbrast Eleanor. "If I would have been there, I would kill that girl", sa jag. "And how was that supposed to make me feel better?" frågade jag surt efter ett tag. "I don't know actually, didn't use my brain", sa Louis. Eleanor flinade och slog till honom på armen. Louis lekte seriöst och kollade på henne och sa "aow" medans han gnuggade sin arm där hon hade slagit honom. Eleanor började skratta åt honom och Louis vände sig mot mig igen. "But something I know will make you feel better is, when she cried to me on the phone, she said that the only one who could make her feel better in that moment were you", sa han och log. "I wish I could be there for her. I've texted with her a lot and she says that everyone in her school is so fake", sa Eleanor. "I wish I could be there too", sa jag drömmande och sedan kollade jag på Eleanor och Louis. "Thanks guys", sa jag. Jag tittade ut genom fönstret. Mina känslor var blandade. Jag ville komma över henne samtidigt som jag inte ville det.

 

 

Den mörka natten svepte in mig med sig. Gatorna lystes upp av ynkliga gatulampor och jag sprang längst bilvägen. Det var ett öde här, inga människor och inga bilar. Allt som fanns här var den kalla höstnatten och jag, gråtandes med min värdighet försvunnen. Jag ville inte det här, jag ville inte känna såhär. Jag kände för att spy, för att få ut alla onda tankar ur mitt huvud. Inget kunde få bort det. För jag var lämnad där, som en ynklig stampad geting, redo att dö. Ingen kunde beskriva hur jag kände, hur de här känslorna kändes. Jag ville att mörkret skulle svepa in mig till sig och aldrig låta mig komma ut. Jag hade aldrig känt mig såhär kränkt någonsin i mitt liv. Jag kände mig smutsig, som om något så rent hade fått blivit släpat genom gruset. Jag grät, grät en flod vad det kändes som. Som om de aldrig ville ta slut. Vad jag än gjorde för att stoppa det så fortsatte det. Jag kände mig som en hora. En jäkla hora. För det var så människor trodde om mig nu. Att jag var en hora, skickar runt saker utan någon stolthet. Jag hade stannat och satt nu på gatan med knäna mot ansiktet. Jag begravde mitt huvud mellan mina knän, för att aldrig komma tillbaka. Mina handflator blödde efter att ha ramlat när jag sprang. Men jag brydde mig inte. För det kunde blöda hur mycket de ville, ingenting skulle kunna få mig må bättre nu. Det var bara en människa, och den människan är ute ur mitt liv. Och jag var anledningen. 

 

För ungefär en kvart sedan hade jag stått i det där rummet, mött allas ansikten och sett bilden. Ändå kändes det som om jag hade gråtit en evighet. Jag hade kommit till mitt hus och slet upp dörren. Jag kände mig ledsen, förödmjukad, kränkt, smutsig, arg och ensam. Mina föräldrar låg i soffan och märkte mig genast. ''Men gud, vad har hänt gumman? Du ser sjuk ut!'', utbrast mamma och satte sig upp. ''Vad har hänt?'', frågade pappa oroligt. Jag kollade på spegeln från hallen. Jag såg helt sjuk ut. Jag var alldeles vit, röd runt ögonen och håret var en helt mess. Fortfarande grät jag, försökte få ut varenda tanke från vad som hade hänt. Men det var deras fel. Allt det här var deras fel. Inget av det här skulle hänt om vi hade stannat kvar i London. Ilskan kokade inom mig, som en vulkan, redo att explodera. Och det gjorde jag. ''Vad som har hänt? Nu ska jag berätta vad som har hänt! Det som hände var att jag blev FUCKING FÖRÖDMJUKAD av alla sjuka jävla horor, och allt det här är erat jävla fel! Jag bryr mig inte, JAG BRYR MIG INTE om du har fått en bättre jobb, jag bryr mig inte ett jävla skit! Jag kanske accepterar det, men det betyder INTE att ni kan fucking släpa mig från London, DÄR HELA MITT LIV ÄR, och tvinga mig att bo i det här fittlandet! Jag har varit snäll, jag har varit jävligt snäll och varje dag håller jag in vad jag känner. JAG ÄR FUCKING TRÖTT PÅ DET'', skrek jag. Jag skrek så nästan grannarna skulle knappast missa ett ord. Och mina föräldrars miner förändrades direkt. De hade aldrig sett den här sidan av mig någonsin. Jag brukade aldrig svära inför mina föräldrar, jag försökte alltid respektera de. Men jag var så jävla trött på att ta all skit, och att ingen ens vet hur just JAG känner. De kollade på mig, först oroligt men det förändrades snabbt till irrieterade miner. ''Vad är det du säger! Snacka inte så!'', sa min mamma arg. Och det var som om hon inte kunde se hur jag dog inuti. Jag grät, tårarna sprutade ut. ''NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV, HELA MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT PÅGRUND AV ER! JAG HATAR ER, JAG HATAR ER AV HELA MITT HJÄRTA'', skrek jag medan tårarna rann. Av ilska puttade jag ner fotöljen och jag kunde höra ett knak. ''NI KAN FUCKING DÖ, JAG HATAR ER, OCH JAG VILL ALDRIG PRATA MED ER IGEN! ALLA HATAR MIG, JAG ÄR BARA ETT MISSTAG'', skrek jag så högt som jag kunde. Jag sprang upp för trappan och slängde upp dörren till badrummet. Gråtandes sprang jag fram till duschen, och satte på den. Jag lät det kalla vattnet skölja bort mitt smink och mina kläder blev genast genomblöta. Jag gled ner och satte mig på duschgolvet. Men jag brydde mig inte. För jag ville bara sitta där i vattnet, gråta så ingen kunde höra mig. 

 

 

Ett leende dök upp genom dörrarna, och den hemtrevliga tjejen vi visste så väl började gå fram mot oss. Bredvid gick fetus Liam, med ett stort leende som tydligt visade att han var lycklig. Jag kollade lite längre ner och upptäckte två sammanflätade händer, tajt ihop som inte kunde lämna varann. Bredvid mig stog Niall och Harry med lika stora leenden som mig. Vi sprang mot Felicia och när vi hade kommit till henne hoppade vi nästan över henne, hälsade henne på vårat sätt. Hon hade inget emot det och kramade oss lika hårt. ''I MISSED YOU GUYS SO MUCH! THREE MONTHS IS TOO MUCH!'', skrek hon i våra öron och kramade oss hårdare. ''WE MISSED YOU TOO'', skrek vi tillbaka i kör. Jag gick fram till Liam och gav honom en klapp på ryggen med ett leende. Liam log stort. ''You look crazy'', sa jag med ett flin. ''Yeah, crazy in her'', sa han och pekade på Felicia som fortfarande kramade om Harry och Niall. ''I'm happy for you guys'', sa jag, något Felicia fångade. ''Naww, thanks Louis!'', sa hon och gav mig en puss. Liam tog hennes bagage eftersom han knappast hade ett handbagage. Jag var glad att jag hade stöttat honom att åka dit, för hur lycklig han såg ut var galet. Jag hade aldrig någonsin sett honom vara så glad. Och det glädje mig. Vi hade börjat gå mot den stora svarta bilen som väntade utanför flygplatsen och ibland stoppades vi av fans som ville ta något kort. Det var varmt i Ohio, solen sken och det var runt 14+. ''I love this weather!'', utbrast Felicia glatt. Niall la armen om henne och log. ''It's great having you here! Finally a girl who can teach us something we can value in this life. C'mon, I love these boys but It don't hurt having a women around sometime'', sa Niall och skratta. ''Yeah, but the problem is that Felicia is immature like us'', sa Harry och flina ''That's almost true! I was the one who said to you guys not to jump from that cliff to the water in LA, mean while Sandra made you almost do it. I'm kind of your mum'', sa Felicia och skratta. Som om hon kunde förstå vad jag skulle säga tog hon upp pekfingret. ''DON'T CALL ME MUMMY'', sa hon högt och vi alla skratta. ''You guys look so happy together, and it doesn't feel wierd'', sa Niall och log. Han var fortfarande lite krossad över Julia, men man kunde se hur han började bli bättre för varje dag. Vi satt nu i bilen, redo att åka till hotellet. Harry kollade på Liam och Felicias händer, sedan mig och tillbaka. ''OH MY GOD, I DIDN'T REALISE YOU WERE HOLDING HANDS UNTIL NOW!'', utbrast han. Felicia flinade med ögonbrynen höjda, en av några saker hon ofta brukade göra. ''So you're like a couple now?'', fortsatte han. ''Kind of'', sa Liam, som innan varit tyst, låtit oss catch up med Felicia. ''THAT'S AWESOME DUDE! Score!'', sa Harry och Liams knoge mötte hans. Liam la sedan armen om Felicia och kysste hennes kind. ''I scored really big'', sa han och drog sin näsa mot hennes kind medan hon slöt ögonen och log. ''Get a room'', mumlade Niall. ''Actually, we already have a room'', sa Liam. ''Be in it! We don't want condoms flying all over the place'', sa jag och alla skratta, både Felicia och Liam. ''Okay then'', sa Felicia med ett leende. Hon tog sedan våra händer i hennes och kollade på oss alla tre. ''I'm so happy I'm finally with my big brothers'', sa hon och log. Vi awwade enkelt. ''Yeah, you're like an annoying little sister'', sa jag och flina. Hon tog sin hand och gnuggade den mot mitt hår. ''I know you love me!'', sa hon och jag tog bort hennes hand. ''HEY! You ruined my hair!''. Hon fnös och skratta. ''Don't be a girl'', sa hon med ett hånfullt leende. Jag vände mig till Niall. ''Niall tell her! Tell her I'm not a girl!'', sa jag, ovanligt gällt. Alla skrattade och vi fortsatte snacka med Felicia, en lillasyster vi hade längtat att få irrietera.

 

 

Efter att ha hälsat på alla drog Liam upp mig till sitt hotellrum och drog in mig i hotellrummet. Han drog in mig i sin famn och kysste mig lätt. Hans ansikte var nära mitt och jag kunna hans mint andedräkt. Han andades lite häftigt, samma som mig. ''I can't get enough of you. I want to touch you, taste you, hold you in my arms. You're so great, and I can't believe you're actually mine'', sa han och rörde sin näsa mot min. Jag log, och grabbade tag i hans rygg hårdare. ''Is it wierd that I love you so much?'', mumlade jag, fast i hans ögonkontakt och i ögonblicket. ''No'', mumlade han. Hans läppar mötte mina,och han höll om mig hårt. Det kändes rätt, det kändes som allt var som de skulle vara. Jag kände mig så lycklig det ögonblicket. Det var verkligen oss. Oss. Och så kommer det föralltid stanna.

 

Berätta vad du tycker! Ha det great ;)