Våran update har sugit igen och nu när sommaren kommer blir det nog inte bättre. Men ikväll blir det i alla fall två delar för att make it up to you! :D

Felicia kommer skriva sin först, och jag (Julia) känner henne så hon kommer troligen publicera sin mellan 23:00-00-00 eller kanske ännu senare. Min del som jag skriver kommer komma en timme efter hennes så om hennes kommer ut sent får ni ta och läsa den imorgon bitti istället! 

Statistiken är jämn även om vi är dåliga på att uppdatera, och det visar bara hur bra och söta och fina ni alla läsare är! We love you♥♥

 

Hoppas ni gillar delarna som kommer ikväll, kramar!

Vi alla är upptagna så tyvärr blir det ingen del idag! Håll utkik under helgen! :)

---

Sandra var hos mig och jag var orolig för henne. Hon såg inte ut att må bra, och som hennes bästa vän undrade jag var som hänt. Hon låg inne i gästrummet och jag satt ute i vardagsrummet och spelade Fifa. Hon hade sagt att hon ville vara för sig själv.

Dörren plingade och jag reste mig upp. Personen fullkomligt misshandlade dörrklockan och jag öppnade dörren. Det var Niall, och han var arg. "SHE IS FUCKING UNBELIEVABLE", skrek han. "Dude, calm down. And don't swear", sa jag. Niall himlade med ögonen. "Is Sandra here?" frågade han. "Yeah?", sa jag undrande. "We have to talk with her, like now", sa Niall och vi gick in i gästrummet. Sandra satte sig upp i sängen. "Niall, what are you doing here?", frågade hon. "I'm here to clean up my girlfriend's mistake", sa han. Han var uppenbart irriterade. "Guys, I don't really follow here", sa jag undrande. "Sandra, you have to tell us exactly everything. We won't judge you. Like Julia did", sa Niall. "First of all, I'm pregnant", sa Sandra med ett djupt andetag. Jag kollade chockat på henne. Hur hade det gått till. "Wait, what?" frågade jag. "Please don't kick me out", bad Sandra. "I'm not going to. You need to be around people who love you under this period", sa jag och klappade hennes mage. Jag tyckte mycket om barn. Och när vi var på tour hade vi ju Lux omkring oss hela tiden. "There is no time for 'i love babies' talk Harry. Sandra, why are you not at Zayn's?" frågade Niall. "Why would she?" frågade jag. "Harry", sa Sandra och kollade mig djupt i ögonen. Hon tog min hand. "He is the father of my child", sa hon. Jag stirrade på henne för ett ögonblick. Jag tog ett djupt andetag. "So how long have you guys had a relationship without telling us?" frågade jag. Sandra berättade allt och jag och Niall lyssnade förstående. "You know you could have told us right?" sa Niall. "I thought that you would get angry at Zayn for not telling you. And mad at me too of course. And it was wrong. All this time. I mean, we can't be together, or anything", sa Sandra. "Who says you can't?", frågade jag. Jag och Niall tog varsin av hennes händer. "He hurted me so many times", sa hon sorgligt. Jag och Niall utbytte en blick. "And after Julia kicked me out...", började Sandra. "She kicked you out?" frågade jag. "YES! That's why I'm so mad at her right now. It's kind of heartless", sa Niall. "She was angry because I didn't tell her", förklarade Sandra för mig. "And Felicia is angry too so this, me and Zayn, just cost me pain", sa Sandra. Jag klappade hennes hand försiktigt. "But anyway, after Julia kicked me out, I just got this random thought you know. That maybe I could build this family with Zayn. Maybe I could forgive him, maybe we could be happy. We loved each other, so what was the problem?" sa Sandra. Tårar hade börjat rinna ner för hennes kinder. "Sandra, what happend?", sa jag. "I was there, at Zayn's house, and I was actually kind of happy. But when the door opens, it isn't Zayn behind it. It was Perrie", sa hon och nu grät hon på riktigt. Niall drog in henne i en kram och hon grät i hans famn. Jag tyckte så synd om henne. "What was Perrie doing there?" frågade jag förvirrat. "They hooked up", sa Sandra med en konstaterande röst. "So I left, but then Zayn came after me and we had this fight. About everything, about us, how it could never work", sa hon och reste sig från Nialls famn. Hon drog bort tårarna. "I don't think I've ever been so sad in my whole life. I loved him through everything, and he just... lies to me. Every single time. And now I'm going to give birth to his child. Wich means that he always will be a part of me", sa hon. "I just feel like I'm not good enough for anyone. That no one really loves me", sa hon. "Sandra, don't say that. I love you so much", sa jag. "And I love you too", sa Niall till henne och vi kollade på henne. Vi kramades alla tre. "We are here for you, you know? I can follow you to the doctor, I can go and buy you lots of chocolate. You can live here", sa jag. Hon log halvhjärtat. "Thanks Harry", sa hon. Jag log uppmuntrande mot henne. "Wanna know something Sandra?" sa Niall. Hon tittade undrande på honom. "You are so beautiful and kind and I'm sure many guys out there want you. And you are so loved. I love you, Harry loves you, Liam loves you, Louis loves you... and Zayn loves you too. I know that. And even though Julia and Felicia might are angry and mad at you right now and are completly selfish I know they love you too. To the moon and back. Don't forget that okay? All of your friends do, and your family too", sa Niall. "Do you really think so?" frågade Sandra. "I know that it is so. Don't worry babe. Things will get better. But me and Harry are here for you okay?", sa Niall. Jag nickade. "Always", sa jag och pussade henne på kinden. Hon log. Det kändes bra att veta om allting. Jag hoppades verkligen att allt skulle lösa sig. Mer än något annat hoppades jag det.

 

"Grandma? I'm home", ropade jag när jag kom in i lägenheten. Jag slängde min väska i hallen och sparkade av mig mina sneakers. Jag gick in i vardagsrummet där sängen stod.

 

Jag hade bott hos min mormor större delen av mitt liv. Min pappa hade lämnat mig och min mamma när jag var nyfödd och jag hade så gott som aldrig träffat honom. Det mesta var hans fel. Det var hans fel att min mamma hade börjat dricka. Jag hade bott med henne tills jag var fyra. Jag hade fått lega i min säng på fredags och lördags kvällarna, ensam, höra den höga partymusiken och alla människor utanför. När festerna äntligen var över kom hon alltid in och sluddrade massor av saker. Hon spydde, svimmade och allt. Hon var ofta onykter under vardagarna också. Pappa var hennes stora kärlek. Och han hade lämnat henne. Det var något hon inte kunde komma över. Hon glömde också väldigt ofta mina födelsedagar. Det var få gånger om året som min mormor hade kommit ner från Aberdeen (där hon tidigare bott) för att hälsa på. Under de gångerna lyckades mamma sköta sig hyfsat. Ingen misstänkte någonsin något, tills den dagen kom när socialtjänsten plingade på. Mamma hade varit full som majoriteten av dagarna och hon fråntogs vårdnaden av mig. En av våra grannar hade tydligen observerat att mamma ofta var onykter och att hon hade ett litet barn. Jag var evigt tacksam till den mannen. Annars hade jag nog varit fast med henne betydligt längre. Vad som hände var i alla fall att mormor köpte en lägenhet i London och vi bodde tillsammans. Min uppväxt hade blivit otroligt mycket bättre efter det. Jag kanske saknade att ha en mamma och pappa ibland, men jag älskade min mormor. Mer än något annat på jorden. Mamma hade gått på rehab. Jag vill inte ens kalla henne 'mamma' längre. Hon har aldrig varit en mammafigur i mitt liv. Mormor hade alltid varit där för mig, i vått och torrt. Och jag hade det ganska bra fram tills förr förra året. Min mormor fick reda på att hon hade cancer, och samtidigt fick jag reda på att min mamma hade varit alkoholfri i tre år. Utan att ta kontakt. Hon brydde sig inte. Det hade samtidigt varit jobbigt i skolan, alla vänner hade svikit mig och jag hade känt mig ensam. Jag drabbades av en depression. Men jag hade kommit ur den helt och hållet för ett halvår sedan. Men det hade varit tufft. Jag hade varit deprimerad i ett och ett halvt år. Mamma tog kontakt med mig i slutet av depressionen. Och nu träffades vi ibland. Eller, på ett halv år hade vi träffats tre gånger. Men hon var alltid så frånvarande, vad vi än gjorde. Det var som om hon var där, men ändå inte. Och hon frågade mig aldrig hur jag mådde. Hur livet gick. Hon bara satt ner, svarade på mina frågor. Huvudanledningen till att hon tog kontakt var troligen mormors cancer. Livet var tufft. Men jag var stark. 

 

Jag tog en stol och ställde den bredvid mormors säng. Hon låg där alla timmar på dygnet, förutom när hon behövde gå på toaletten. Hon var svag. Jag tittade på henne där hon låg. Hennes huvud var kalt och saknade hår. Men jag tyckte ändå att hon var den finaste människan på jorden. Jag kysste henne på pannan. "How are you darling?" frågade hon leende. Jag log tillbaka. "I'm fine. How are you?" frågade jag. "I'm good too", sa hon. "So tell me about your day", sa hon sedan. "It was okay, I got a bit mad at Jack in the school dining hall but they are always like that. So I got over it quite fast", sa jag. "Are you sure they treat you right honey?" frågade mormor oroligt. "Yes, you don't have to worry really! They are really kind most of the time. But they can be really annoying too. But you know I hate the girls at my school. Everyone is so selfish and are so obsessed with how they look and everything. And they always believe in rumours", sa jag. Sen kom jag och tänka på Sandra. Hon hade faktiskt varit snäll. "But I actually met a kind girl today", fortsatte jag. "You did? Tell me about it!", sa mormor glatt. Jag blev så glad att hon brydde sig. Hon ville alltid mitt bästa före allt annat. Det var konstigt att tänka sig att hon var min mammas mamma. Hur kunde en sådan snäll och godhjärtad kvinna vara mamma till en sådan hjärtlös och ansvarslös människa? Det gick inte ihop för mig. "I collied with this girl and everything in my bag fell out. So she helped me and apologized and then she was like 'oh my god you are that awesome girl who can skate like Stacy Peralta' and then we talked and stuff. Her name was Sandra and she got big brown eyes and really curly hair and she seems so cool. To be a girl. And she is friends with the One Direction boys. Three of the girls in our school knows them. One of them used to date James, but she broke up with him for Liam in One Direction. I think that's pretty funny", sa jag. Mormor log. "You see? Not all of the girls are mean. I think you should talk to her again. Maybe you can become friends", sa mormor leende. "I don't know... she is friends with a girl named Nelly. And when they walked away I could hear this Nelly girl say 'don't talk to her, she is trouble and there is rumours about her and blah blah blah'. What if Sandra believes them?" sa jag oroligt. "I think Sandra sounds like a kind girl who doesn't believe about rumours. Give her a chance. Did you hear what she answered?" frågade mormor. Jag nickade. "She said that I seemed cool", sa jag och ett leende smög sig upp i mitt ansikte. "You have nothing to worry about sweetheart", sa mormor och log stort. Plötsligt hostade hon till och jag gav henne en orolig blick. "Has it gone bad?" frågade jag oroat. "It will work out. Don't worry", sa hon och tog min hand. Jag log mot henne. Men jag var orolig. Orolig att jag skulle förlora den som betydde mest.

 

"Tänk om jag har förstört våran relation igen", sa Julia ledsamt. "Jag menar, du skulle sett hur upprörd han blev!", fortsatte hon uppgivet. Vi låg i min säng med fötterna mot väggen. "Jag tror inte han fattar hur besviken man blir när ens bästa vän har hållt något hemligt för en i ett halvår", sa jag. Både jag och Julia var sura på Sandra. Sura och besvikna. "Hur tog Liam det?" frågade Julia mig. "Han tyckte också att det var orättvist att vi var arga på henne, men han skrek inte eller något, han tyckte bara att vi var själviska och borde vara där för henne istället", sa jag. "Det var i alla fall bättre en Nialls skrikande. Men varför säger alla att vi är själviska hela tiden? Liksom, de kan väl försöka sätta sig in i vår situation?", sa Julia. Jag nickade. "Om hon bara hade berättat kunde vi alla tre legat här och snackat om hur hon skulle göra med Zayn och allt", suckade jag. "Eller hur! Och att hon är gravid är bara ännu värre! Jag menar de har haft en relation i 6 månader och nu ska de ha ett barn tillsammans, liksom, what the fuck?" sa hon upprört. "Jag kan bara inte fatta det. Vi satt i LA som fools. Hur kunde vi inte fatta?" frågade jag. "Jag vet inte", sa Julia och skakade på huvudet. Sedan vände hon sig om och kollade på mig. "Tror du att vi är för hårda mot henne? Tänk om vi faktisk är själviska och borde förlåta henne?" undrade Julia. "Hon skulle inte vilja bli vän med oss nu när vi har svikit henne", sa jag. "Sant. Men... samtidigt som jag är arg på henne kan jag inte låta bli att tänka på att vi inte är där för henne. Hon är ju liksom teenpregnant. Och jag hörde henne snacka med Vanessa om att hon hatade Zayn. Så jag tror inte att han vet om barnet. Något måste ha hänt", sa Julia oroligt. "Ska du vara arg eller orolig för henne?" frågade jag. "Jag vet inte. Jag känner mig sviken men samtidigt har jag en känsla av att det kanske är som Niall och Liam säger. Att vi är själviska", sa Julia. Vi båda kollade upp i taket. Ja, kanske. Kanske var vi usla vänner. Men att berätta allt för någon och sedan bli undanhålld en stor del av dennes liv känns inte kul. Och hur många gånger hade jag inte haft moments med Zayn? När vi hade skrattat och haft kul och mysigt och allt. Och hela tiden älskade han min bästa vän. Det var konstigt. Och obekvämt när jag tänkte på det. Om de hade varit öppna med det skulle det inte varit det. För det skulle blivit som min och Nialls relation. Bästa vänner i vått och torrt även om han var min bästa väns pojkvän. Men det hela var konstigt och jobbigt och det kändes som jag hade missat en stor del av Sandras liv. Som om jag inte helt och hållet varit en del av det som pågick. Och jag ogillade det. Starkt.

---

Hoppas ni gillar det, även om det kanske inte var den bästa delen. Har jätte ont i huvudet så mitt skrivande är inte på topp om man säger så. Men vad tycker ni? Dela med er av era åsikter! :) Kram

 

Jag kunde se henne gå iväg. Allt var så förvirrande. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär. Ilskan som hade legat där länge nu hade grävts upp, och jag kände bara hur jag ville slå något. Jag gick snabbt in i huset, med spända knytnävar. Hur kunde Perrie vara så jävla dum? Förstöra allt för mig? Och vad hon hade sagt ville jag veta. Det var inte meningen att hon skulle komma igår kväll. Jag kände mig ensam, ville ha något, ringde Perrie, hon kom hit och vi gjorde det. Men inget mer var det. Jag ville inte ringa henne alls egentligen, men efter att inte ha sett Sandra på så länge kände jag mig inte hel längre. Jag älskar Sandra, och jag har varit villig att vänta på henne. Jag förstår att hon har blivit sårad för många gånger för att kunna ha ett förhållande på länge, men vad skulle jag då göra? Jag kände mig ensam och det var allt. Och när hon kom hit, kanske bad om mer så förstörde jag det. Nej, hon förstörde det. Jag kom in till huset, slängde upp dörren. Perrie stog vid diskbänken i köket, och jag gick snabbt fram till henne. ''What the fuck did you do?!'', skrek jag argt. Hon såg rädd ut, men just nu var jag för arg för att bry mig. Hon stod bara där, med öppna ögon. ''Tell me Perrie!'', skrek jag. Hon öppnade munnen för att tala, men stod fortfarande ordlös. ''I'm ..I- I don-'', stammade hon. Jag gick närmre henne, stirrade in i hennes ögon. ''I told her we were back together'', sa hon, kollade ner i golvet. Jag la händerna vid tinningarna i frustration. ''ARE YOU FUCKING KIDDING WITH ME?!'', skrek jag argt. Jag gick från henne och vände ryggen från henne. ''I'm sorry Zayn! I'm so sorry! I just missed you so much, and then you called and ... Maybe this was meant to be?'', sa hon försiktigt. Jag vände mig, mötte hennes ansikte. ''What?'', sa jag irriterat. ''I- I don't know'', stummade hon. ''Maybe you should be with me! Maybe last night brought us back together!'', sa hon och gick närmare mig. Hon tog sin hand och smekte min kind. Jag var så frustrerad och arg. Hon hade förstört allt jag kämpat för. Sandra. ''Don't touch me'', sa jag argt och hon tog genast ner handen. Tårar började bildas i hennes ögon. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Tårar rann ner på hennes kind, och jag bara stod där och iakttog henne. ''I'm so sorry Zayn! I just discoverd I still love you! And you love me too, I know that! Right?'', sa hon desperat. Jag kollade in i hennes ögon. ''Why do you do this Perrie?'', sa jag äcklat. Hon kollade på mig, torkade bort sina tårar. ''BECAUSE I'M ALONE! Okay?! I'm tired of not feeling loved. When you kissed Sandra, that broke my heart a bit. I thought I hated you, that I would never want to see you again'', sa hon. Hon la handen på min bröstkorg och mötte mina ögon. ''But then.. You called me. Things changed. I just knew that this was a chance for us. And Zayn, underneath everything, you know that you have feelings for me'', sa hon. Jag älskar Sandra, det gör jag. Men det var inte länge sen jag och Perrie var tillsammans. Och ibland kändes det skönt att ha någon där. Jag skakade på huvudet. Jag tog bort hennes hand från mitt bröst och backade. ''I need to think''. För ärligt talat behövde jag det. 

''Seriously Jack, that's really disgusting'', sa jag och kollade på Jack som hade lagt rullade skinkbitar i sina näsborrar. Resten av killarna satt och hojtade, kollade på en av mina så kallade bästa vänner. Mer en pajas än en bästa vän. Men vad skulle jag göra? Gå och sätta mig hos tjejerna? Aldrig någonsin. Done that already. Nej, jag tyckte faktiskt om mina killvänner även hur löjliga de än kan vara. Men ibland kunde de vara för mycket. ''Hey Ebba! Don't be so lame'', hojta Brandon. ''I'm not lame, you're acting like children'', sa jag en aning irriterat. ''What's up with your mood today? Are you having your period or something?'', sa Peter. ''My mood is like it always is'', sa jag och tog upp min mobil. ''Oh, you're having your period!'', utbrast Jack löjligt. ''What are you, five years old?'', sa jag irrieterat. ''Don't be so cocky'', sa James medan han stoppade i sig en bit av sin macka. ''You shouldn't be cocky to me. Oh wait, didn't your girlfriend leave you for Liam in One Direction?'', sa jag kaxigt. ''Shut up Ebba'', sa han argt med mat i munnen. James var oftast ganska cool mot mig, men ibland blev han för mycket. Vi hade hooked up en gång tidigare, och ibland hände det att vi flörtade. Men om det någonsin kommer bli oss? Inte säkert. Jag tog min mobil, la den i väskan och gick upp från stolen. ''Where are you going?'', frågade Brandon. ''Away. You're acting like dicks'', sa jag och började gå. Jag kände plötsligt en smäll mot mitt ass, och vände mig om direkt. Jack log stort och killarna höll sig för skratt. Med fart puttade jag Jack från stolen och han ramlade genast av. ''You're such a jackass'', sa jag argt innan jag försvann från matsalen. Med snabba steg gick jag mot den enskilda toaletten och stängde snabbt efter mig. Jag gick fram mot handfatet och lutade mig mot det. Ärligt talat brukar de inte vara sådär. Jag var inte oftast heller såhär mot någon av de. Det händer bara saker i mitt liv just nu som jag inte kan hantera. Saker jag inte vill tänka på.

 

Jag vände mig om och mötte mig själv i spegeln. Jag flyttade mitt eldröda hår från sidan och rufsa till det en aning. Vanligtvis brukade mina ögon lysa sin isblåa färg, men sen allt mörker jag hittat i mig själv känns de inte som om de lyser så starkt längre. Jag mår ju inte dåligt längre, men fortfarande upptäcker jag något för varenda dag som går. Medans jag öppnade dörren för att gå ut letade jag efter min skåpnyckel till mitt skåp. Jag gick ut från toaletten men kände plötsligt en smäll mot hela kroppen. Jag ramlade ner på golvet och mötte hennes ögon. De var bruna stora ögon, med mörka ögonbryn till. Hela min väskas innehåll hade ramlat ut vid fallet och hon började genast hjälpa till. ''I'm sooo sorry, didn't see clearly'', sa hon och försökte samla allt snabbt. ''No, it's okey. It was my fault too'', sa jag och hjälpte till. Hon kollade upp på mig och log och sedan fortsatte med att samla böckerna. Hon stoppade genast och stirra på mig. ''Wait, aren't you that awesome girl who can skate like Stacy Peralta?!'', utbrast hon. ''Uhm, I guess?'', sa jag. ''Oh my god, you are crazy. Like good crazy. What you can do is SICK. I wish I could do all that stuff. Don't get me wrong, I'm quite good, but you are AWESOME!'', sa hon med uppspärrade ögon. ''Haha, thanks'', sa jag med ett leende. Vi hade samlat ihop grejerna och lagt tillbaka de i väskorna. Jag ställde mig upp och hon kollade fortfarande på mig, sittandes på marken. ''Want a hand?'', sa jag och sträckte ut handen. ''Oh sorry'', sa hon och tog tag i den. Hon gjorde en min när hon lyftes upp och jag kollade konstigt på henne. ''I'm not a lunitic, I just hit someone in the face really hard'', sa hon och visade upp en röd höger handflata. Jag skrattade till. ''Why did you hit someone in the face?'', sa jag leendes. ''Oh just a guy. A total jerk. But I'm over it'', sa hon och kollade ner. Jag hade känt den här tjejen i två minuter, och jag förstod att det var mer bakom den historien. Och inte för att hon såg okej ut när hon snacka om det. ''OH, I'm sorry, I forgot to ask your name, Jr Stacy Peralta'', sa hon med ett leende. ''I'm Ebba'', sa jag och log. ''I'm Sandra'', sa hon. Jag kände igen det där namnet. Faktiskt väldigt väl. Och det var då jag kom ihåg. ''Wait, aren't you dating that Zayn guy from One Direction? Or that you're best friend with them?'', fråga jag, första gången jag startade ett samtalsämne med henne. ''The first is totally not true, I'm not even friends with him. And the second thing is actually true'', sa hon. Jag nickade och hon log mot mig. En tjej dök upp bredvid henne och la armkrok med henne. En tystnad spred som jag inte var så bekväm med. ''Sorry, this is Nelly!'', sa Sandra och pekade på tjejen. ''Nelly, this is Ebba'', fortsatte hon. Jag nickade. ''Hi. Sandra we need to go'', sa hon. ''Oh, something important?'', frågade hon. ''Yes, kind of'', sa Nelly. Sandra kollade på mig. ''Well it was nice to meet you. See you sometime?'', frågade Sandra. Jag nickade. ''Sure, sometime''. Hon log innan hon försvann med Nelly och jag kunde höra deras röster. Diskret försökte jag lyssna på de. ''Don't talk to her''.

Jag log till lite innan jag började gå. Första gången på länge jag kom överens med en tjej. Och hon var inte heller ett psyko.

Jag hade nyss kommit hem från skolan och hade begravt mig i den mjuka soffan. Jag hade inte sett Sandra på hela dagen, även fast jag visste att hon var i skolan. Men jag brydde mig inte. Hon kunde knappast berätta sanningen i flera månader. Här har jag avslöjat allting, trott att vi var bästa vänner och så släpper hon bara den bomben? Jag skakade på huvudet. Jag ville inte koncentrera mig på det. Det enda jag kunde koncentrera mig på var Niall. Jag hade faktiskt inte sett honom sen igår morse när han han gick till studion. Han krashade hos Harry när det blev för sent, och ensam blev jag här. Det kändes annorlunda att vara helt ensam i London. Hela min familj var i Sverige, flera 1000 mil ifrån mig. Men jag hade gått med på det, och det här beslutet gladde mig.

 

Jag hörde en dörr öppnas och jag lös upp direkt. En blond rufsig Niall kom in i vardagsrummet och planterade en kyss på mina läppar.''Hi'', sa jag och log. Han slängde sig bredvid mig och tog tag i fjärrkontrollen. ''Hey babe'', svarade han. Efter vi hade småpratat lite allmänt satte han på tv:n och riktade sin uppmärksamhet dit. ''Where is Sandra?'', frågade han. Jag kollade ner på min mobil innan jag svara. ''I kicked her out''. Han vände sig direkt mot mig och stirra. ''What? Why?'', utbrast han förvirrat. ''Because I'm not friends with her anymore'', sa jag. Hans spände sina ögonbryn förvirrat. ''Can you please explain to me why?'', sa han. ''Because she didn't tell me! She didn't tell me that she and Zayn has been hooking up and kissing and shit! Now she's pregnant! I can't believe she didn't tell me. I tell her EVERYTHING. I mean it, everything. And she couldn't tell me?'', utbrast jag. Han kollade konstigt på mig och stängde av tv:n. Jag kollade förvirrat på honom, eftersom den där minen verkade inte rätt. Han satte sig upp rätare. ''I can't believe you are saying this. Are you this selfish?'', sa han. Jag kollade förvånat på honom. ''Niall, she's pregnant'', upprepa jag. ''I heard what you said. I didn't knew about this, I'm Sandras best friend, and am I this upset as you? Julia, are you fucking kidding with me? Our best friend are telling us she's pregnant, and the first thing you do is kick her out?!'', sa han och började höja sin röst. Han hade nu ställt sig upp och kollade ner på mig. ''I'm- i..'', mumla jag men han avbröt mig. ''And what if they were having something? Why wouldn't you let them have that? Why would you don't want that for your best friend?'', sa han irrieterat. ''I'm just saying, she didn't told me!'', försäkrade jag. Han kollade argt på honom. ''So this is about you? Cause lately I've been feeling that most things is about you'', sa han argt. Jag kollade irrieterat på honom. ''I'm not saying that, you are getting this completely wrong. But maybe she doesn't deserve him, maybe-'', sa jag men hans höga röst avbröt mig återigen. ''So you're saying that he is too good for her? Does that mean that I'm too good for you?!'', sa han högt med en arg röst. Han började gå från vardagsrummet och jag sprang efter honom. ''NO, Niall hear me out!'', sa jag högt. ''No Julia! This is my home too, and Sandra is one of my closest friends. You are fucking selfish for doing that to her. You're fucking unbelievable'', sa han argt. Han tog sin jacka och försvann snabbt från huset. Jag stod bara där med händerna över ansiktet. Hade jag verkligen förstört allting?

____________________________________________________________________________________

Hoppas du gilla det! Nu kom Ebba in också! Vad tycker ni om den nya karaktären? Fyra kommentarer till nästa? Kommentera och säg vad du tycker (:

 

 

Vi tänkte berätta vem som har vunnit tävlingen. 

 

Som ni vet så hade vi en tävling om att vara med i novellen. 

Vi har läst genom alla bidrag, funderat och tänkt. Och vi har hittat en tjej som vi tyckte om väldigt mycket!

Vi har också diskuterat hur mycket den här tjejen ska vara med och vi har även bestämt det.

Faktiskt, ska den här tjejen vara med ganska mycket. Hon kommer kanske till och med i tiden bli till en av de huvudkaraktärerna! Så vem vann nu då? Trumvirvel,

 

Hemligt hemligt!

 

Vi tänkte mess with your heads, så den som vinner får ni se i nästa del som kommer ut ikväll. Stay tuned, avslöjandet kommer när som helst!

 

 Sandras perspektiv:

 

''Perrie?'', fick jag äntligen ut. Det kändes som om det inte fanns luft i mina lungor. Jag hade inte sett henne på fyra månader. Fyra månader sen hon sa de där orden. ''Hejdå''. Men det var inte ett vanligt hejdå. Det var ett hejdå förevigt. Och här stod hon, kollade på mig med en honfull blick. ''Yes it's me'', sa hon och höjde ögonbrynen en aning. Och det enda som jag tänkte på var om hon hade stannat natten här. Och jag ville inte att det skulle vara sant. Men mellan oss var det bara någon spänning. Jag hatade aldrig Perrie, men jag visste att hon hata mig. ''What are you doing here?'', frågade jag. ''Guess'', sa hon. Och jag kunde gissa. Och det slog hjärtat ur min kropp. ''So you're back together?''. Jag kunde känna tårarna bränna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Att det var en enkel förklaring, att hon hade glömt något där. ''Yes we are'', sa hon och log ett snett leende. Jag hade kommit hit för att berätta till Zayn att jag älskar honom. Jag hade kommit hit för att jag ville berätta om hans barn. Alla tankar om hur det faktiskt skulle bli oss två, exploderades. Men vad hade jag tänkt? Att jag skulle ringa på hans dörr, berätta om barnet och sen tro att vi skulle bli en liten gullig familj? Hur kunde jag vara så dum?  

(Lyssna på den här låten om du vill) 

 

Zayn dök upp vid Perries sida, och jag stod där fortfarande med mina bagage och min borttappade värdighet. Hans ögon spärrades upp då han såg mig, och lyfte upp armen för ett nervöst kliande. ''Sandra? What are you doing here?'', frågade han förvirrat. Jag klämde ut ett svagt leende. ''I was just stopping by to say hi. But clearly i was stopping by to the past'', sa jag. Zayn kollade ner, men gav mig sedan ett svagt leende. Det hade gått mer än 3 veckor sen bråket. ''How are things?'', frågade han. Jag gav ett falskt leende. ''I'm just gonna go'', sa jag. Med det drog jag mina bagage och gick. De här dagarna hade jag blivit sviken för många gånger för att kunna klara det. Jag gick snabbt, försökte fly från mina värsta mardrömmar. Jag hörde någon springa efter mig och Zayn kom genast fram till mig. Jag ville inte visa mig såhär. Inte såhär, och verkligen inte just nu. Han kollade allvarligt på mig. ''Sandra what's wrong?'', sa han. Vad som var fel? Allt var fel. Jag kände mig så arg, så sviken. Hur kunde han göra såhär mot mig? Och med det exploderade jag. Berättade allt som varit i mina tankar dessa veckor. ''You know what's wrong?! Everything is fucking wrong. Are you really serious about this?! Getting back with her?! With Perrie?!'', skrek jag argt. Han stod där, kollade på mig med ett osäkert uttryck. ''You know, even though we have been thru so much, I really didn't expect this. How could you, thru everything we been thru?! I'm so sick and tired of playing games with you Zayn. I'm so fucking tired. Even though you and I always fight the whole freaking time, we have something. No, we had'', skrek jag. ''Sandra, I-'', sa han men jag lyfte upp handen. ''No Zayn, IT'S MY TIME TO TALK. So you act LIKE YOU LOVE ME, then you just let it all go?! Saying, 'i will wait for you no matter what' and shit! What the fuck is that?! Lying to my face?! I'm not an idiot Zayn. And I FUCKING HATE THAT I LOVE YOU, BECAUSE YOU NEVER LOVED ME. EVERYTHING WAS ONLY YOUR UGLY LIES, FILLING UP MY HEART. HOW COULD YOU DO THIS TO ME?!'', skrek jag. Han stirrade på mig, med en öppen mun. Han lyfte upp händerna i frustration. ''I do love you, I DO! I'm just-''. Han hade inte hunnit längre än det. Det var bara de orden han hann säga. Innan min hand mötte hans kind i en snabb fart. Han stirrade nu på mig. Han skulle aldrig slå tillbaka en kvinna, det visste jag. Men hur kunde han säga de orden? När allt bara var lögner. ''Please don't pretend you give a fuck! You tell me you love me, then you just leave me! It's my fault for thinking that you might care!'', skrek jag. Han stod fortfarande där, inte sa ett endaste ord. Jag kände Zayn, jag visste att han var dålig på att uttrycka sig. Att ta ner sina väggar. Och jag accepterade det. Men allt vi hade gått igenom kändes så värdelöst. Allt vi två, jag och han gjort kändes som borttappad tid. Allt jag någonsin gjort för honom kändes som om det inte var värt det. Alla depplåtar jag hade lyssnat på för att glömma honom flöt bara förbi. Alla tårar jag gråtit, kändes patetiska. Det faktum att jag hade känt alla dessa känslor för honom var bara något man tillslut slängt bort. Tårarna rann på mina kinder, och hans kind hade blivit röd. Och efter allt skrik försökte jag andas ut igen. Jag mötte hans ögon, och det såg ut som om han också skulle börja gråta. Men jag skakade bara på huvudet. ''I'm tired Zayn. I'm tired of you and me. Tired of fighting, making up, thinking that eventually we will end up together. Cause clearly, we won't'', sa jag. Efter att ha skrikit så mycket, kändes det som om jag viskade. För det var svårt att säga det. Mina tårar rann nu och det kändes svårt att snacka. ''And do you know what hurt's the most? Not thinking you ever cheated on me, or that you and Perrie are back together. Not any of that. Thinking it's something wrong with me. Thinking that this is my fault. Because maybe it is? Maybe I'm so fucked up that nothing goes in my way. And do you know what hurt's as much as that? Thinking that it was finally my time to be happy. Thinking that us was finally going to happen. But that will never happen. And it's not that we don't have the chance, it's because I dont wan't to''. Jag grät, viskade. För allt jag hade hållt tillbaka kom fram. ''Sandra, please don't go. We can work this out'', sa han. Jag skakade bara på huvudet. ''That's the thing. This will never work. You and me. And I get that now. This was only a big fat lie. And do you know what the best part was?'', sa jag med tårarna som rann.

''I believed it''. 

 

Jag gick då. Tog mina väskor och gick. Jag var trött på allt som hände, och hur allt skulle lösa sig visste jag inte. Men det var saken. Jag orkade inte. Den här fighten, det här spelet mellan Zayn och jag tycktes aldrig ta slut. Tävla mot varandra, göra illa varandra. I början kanske jag kände mig älskad, kände att det faktiskt skulle sluta bra. Men jag såg inte från andra sidan av korridoren hur allt skulle bara sluta i tårar. Och jag antar att jag är trött. Trött på att försöka vara glad, trött på att ignorera alla dåliga tankar jag har. För ärligt talat har nog jag aldrig varit okej. Jag har blivit sårad på många sätt, och jag vet inte hur jag faktiskt kan stå här och säga att allt är okej. För det är det inte. Jag kunde inte le och inte skratta i det ögonblicket. Jag kunde faktiskt inte göra det på länge. Det gick flera veckor tills jag faktiskt gjorde det igen. Jag antar att jag var i en dålig plats. Men vad jag försöker göra nu är att faktiskt bli okej. Faktiskt må bra igen. Det skulle ta sin tid, men det gick. Det gick också över en månad tills jag såg Zayns ansikte igen. Jag sa inget, bara såg. Han stod vid Perries sida, precis som den där dagen jag berättade allt. Jag mådde antagligen värst då. Men vad jag inte visste den där dagen vid Zayns hus var att något ännu hemskare skulle komma. Något jag faktiskt inte hade någonsin föreställt mig. Något som skulle krossa mitt hjärta ännu mer än vad Zayn gjorde. Men vi är inte där än.

 

Och vad jag visste var att jag fortfarande kunde vinna. Fortfarande vinna Zayn. Jag kunde kämpa enda till slutet. Men kanske jag inte ville vinna. Kanske jag bara ville gå hem. 

Hoppas du gilla det! Vi har haft dålig uppdatering, och vi ber om ursäkt. Ni ska veta att vi alltid kommer luuuv uuu. Kommentera för feedback please ;3

 

 

Vi är så sjukt ledsna för vår rent ut sagt USLA uppdatering, vi skulle egentligen planerat under den här veckan men jag blev sjuk, så det blev ingen planering. Vi lovar att det kommer dyka upp en del inom kort men ingen av oss har några ideér i huvudet (Sandra brukar alltid ha ideér haha) men jag antar att vi är ganska trötta eftersom vi har haft hektiska veckor i skolan. Hoppas ni alla mår bra i alla fall och glöm inte att ansöka till tävlingen! :)

 

Jag och Sandra har ett instagram konto som ni gärna får följa, och om ni kommenterar att ni läser novellen på någon av våra bilder får ni självklart en follow back!

@obsessedwith5britishboys

 

SÅ FÖLJ! Namnet suger haha och Niall är ju irländsk men lev med det!

 

we luv u ok

Anledningen varför vi suger, är som sagt för att i har det VÄLDIGT jobbigt i skolan just nu.

Vi har inte tiden och lack på inspiration. Det var meningen att vi skulle träffas för att planera, men det blev inte gjort. Vi ska göra det snart, och försöka komma igång. OCHHH.. som förlåt för vi har verkligen varit dåliga på att uppdatera tänkte vi ge er en liten chans...

 

 

Vi kommer se om du ska vara med i några delar, eller om vi ska ha dig ett ganska långt tag. Det är som sagt om vi tycker det passar med en ny person. Om detta utvecklar till en huvudperson får vi se, men det är väldigt möjligt! :) 

Ingen del kommer idag. Både jag och Julia har ganska lite inspiration just nu, och vi behöver planera och sånt. Därför ska vi träffas imorgon och börja planera så ni inte behöver längta efter delar! Jag hoppas du förstår, för just nu är skolan seriöst stress och våran fantasi minskar. Ha det bäst så kommer antagligen en del snart. HÅLL UT!

 

Jag hade bott hos Julia och Niall i fyra dagar. Jag hade inte varit på något speciellt humör precis, mest hade jag bara legat i soffan, tittat på film eller suttit och snackat med Julia eller Niall. Eller så var jag i skolan. Det var en plåga att bara gå dit. Hur skulle alla i skolan reagera när de fick veta om att jag var gravid? Vad skulle de säga liksom? En miljon tankar snurrade runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag petade i flingorna där vi satt i köket. Jag hade ingen aptit direkt, till skillnad från Niall som redan fått i sig fyra mackor. Jag kunde känna Julias blick. "Sandra, you look pale", sa hon. Hon gick ju inte i skolan här än, hon var fortfarande inskriven som att hon bodde i Sverige men det skulle ändras nästa vecka. Så jag och Felicia gick fortfarande i skolan ensamma. Niall ändrade fokus från sin femte macka till mig. "I just feel a bit down you know", sa jag undvikande. "You can stay home with me today", sa Julia bestämt. "Yeah Sandra, you should do that. You don't look good", sa Niall med oro i rösten. "Okay", sa jag och tog en sked av flingorna. "When are you heading out?" frågade Julia Niall. "Now, kind of", sa han och stoppade i sig det sista av sin macka och reste sig. "Where are you going?" frågade jag med trött röst. "Me and the boys are going to a photoshoot for our new album", sa Niall och log lite mot mig. Jag nickade. "Have it nice today girls", sa han och pussade Julia snabbt på munnen och mig på kinden. "Hope you feel better soon Sandra", sa han och tittade menande på mig. Han gick ut i hallen och man kunde höra dörren stängas. Julia, som hade tittat ut i hallen, vände sig om och lutade sig mot mig över köksbordet. "När planerar du att berätta för mig vad som händer?" sa hon. "Julia...", började jag, men hon avbröt mig. "Säg inte 'jag orkar inte idag'. Jag kan se på dig att du inte mår bra och du har ingen feber eller något och du verkar bara allmänt låg och jag blir orolig. Berätta bara liksom, jag förtjänar att veta, jag är din bästa vän och för tillfället bor du under mitt tak", sa hon. Jag lyfte mig upp från stolen och ställde flingskålen i diskhon. Jag kunde känna hennes blick i min nacke. Jag vände mig om och tittade på henne. "Okej då", sa jag. Hon log uppmuntrande.

 

Vi satte oss i vardagsrummet och Julia kollade intresserat på mig. Jag drog ett djupt andetag. "Jag är gravid", sa jag. Julias ansikte blev helt långt och hon såg jätte förvånad ut. "VA?", sa hon högt och stirrade på mig. Jag nickade och kollade ner i knäet. "Hur gick det till?" frågade hon chockat. "Hur tror du?" sa jag och hon himlade med ögonen. "Jag menar, vem är pappan? Du har ingen pojkvän eller något", sa Julia. Sant. Jag hade ingen pojkvän. Men ändå hade jag ett barn i min mage. Jag svalde. "Det är väl inte någon random kille va?", frågade Julia oroligt. Nej, det var det inte. Men det var troligen den sista hon skulle kunna tro. Varken Felicia eller Julia eller någon annan förutom Perrie visste om vad som hade hänt mellan mig och Zayn den senaste tiden. Jag kunde visserligen ljuga och säga att det var bara någon random kille som jag inte kände, men det var nog på tiden att Julia fick veta. "Sandra? Hallå?" sa Julia. Jag tittade på henne. Hennes ansikte visade mixade känslor. "Det är Zayn", sa jag tyst. Jag vågade inte titta på henne, vågade inte möta hennes blick. "Va?", sa hon igen. Den här gången lät hon inte chockad. Hon lät besviken. En tår började rinna ner från mitt ansikte och jag drog snabbt bort den. Mitt liv var en total mess. Jag visste det själv. Jag nickade mot henne. Julia satt bara tyst i några minuter. "Hur länge?" frågade hon tillslut. Jag blev förvånad av frågan och tittade på henne. "Hur länge?" upprepade hon. Hennes röst lät skarp. "Han kysste mig första gången efter festen. Du vet den där gången när Niall och Harry började slåss", sa jag, fortfarande med en låg röst. Julia drog ett djupt andetag och jag kunde se att hon ansträngde sig för att inte börja skrika. "6 månader Sandra", sa hon. "Ett jävla fucking halvår har du hållit tyst om att du har en affär med Zayn. Och han är föresten inte bättre själv. BÅDA NI TVÅ ÄR LÖGNARE!", sa hon med hög röst. "Zayn är min bästa vän och jag har berättat mycket till honom, och jag är besviken på honom, men Sandra, vi är supposed to be allra bästa vänner. Jag har alltid berättat allt för dig och du håller en sådan här sak ifrån mig? SERIÖST?!", sa Julia. "Och hur kunde du göra sådär mot Perrie?", sa hon argt. Hon suckade och la huvudet i sina händer. Jag satt tyst. "Hur kunde jag vara så dum?" frågade hon sig själv. "Det är ju ganska självklart föresten. När vi lämnade Liams hus den där morgonen efter festen... Jag var för inne i mina egna problem men jag kommer ihåg att du också grät... och jag visste inte ens varför... och när Perrie helt plötsligt började undvika alla i LA... och när du försvann på din födelsedag och Zayn var jätte ledsen och jag tröstade honom... HUR FAN KUNDE JAG VARA SÅ BLIND? DET ÄR SJÄLVKLART!", skrek hon. Hon såg riktigt upprörd ut. Jag sa ingenting. Tårar droppade ner från mitt ansikte. "Jag trodde vi berättade allt för varandra", viskade Julia. "Förlåt", sa jag. "Jag kan inte fatta att du är gravid", sa hon sedan. "Inte jag heller", sa jag. Julia tittade uppgivet på mig. "Jag är ledsen Sandra, men jag kan faktiskt inte ha dig här just nu. Jag känner mig enormt sviken och jag har faktiskt svårt att se på dig överhuvudtaget", sa hon. Jag hade förväntat mig att hon skulle bli besviken på mig. Jag ångrade lite att jag hade berättat allt för henne. Jag nickade och drog bort tårarna ur mitt ansikte. "Jag förstår", sa jag med darrande röst. "Jag ska gå..", fortsatte jag och reste mig upp ur soffan. "Ja. Jag vill inte se eller prata med dig på ett tag", sa Julia tyst. Hon satt kvar i fotöljen i vardagsrummet utan att vända sig om. Jag tog mina väskor och gick ut i hallen. Innan jag öppnade dörren för att gå ut tittade jag på henne från hallen. Jag såg bara hennes blonda bakhuvud. "Julia. Jag är så ledsen", sa jag. Hon svarade inte.

 

Alltid gjorde jag något fel. Det var min enda tanke när jag gick mot busshållsplatsen. Ingen älskade mig tillräckligt. Det var så jag kände. Det var så det var. Min mamma kastade ut mig från mitt hem för att jag var tonåring och gravid. Min bror tyckte också att jag var en skam för familjen, så hos honom fick jag inte heller bo. Och nu Julia. Hon reagerade inte sådär pågrundutav graviditets grejen. Hon var bara besviken på att jag inte sagt något om Zayn. Om jag försökte berätta för Felicia skulle hon troligen reagera likadant. Och Zayn visste inte ens om barnet... En tanke slog mig. Jag tog bussen och gick av inne i stan, och stannade på Starbucks för en fika. Tanken som hade slagit mig var ganska absurd. Men kanske sann. Kanske skulle jag och Zayn bilda en familj. Jag menar, vi älskade ju varandra. Vad kunde problemet möjligen vara? Vi kanske hade problem ibland, men hade inte alla par det? Inga par kunde vara helt perfekta. Jag älskade Zayn. Han älskade mig. Det var simpelt. Jag log lite för mig själv och tog ett bett av bullen som var lite torr. Jag borde berätta för honom för att se hur han reagerar. Jag tror att han skulle ta det helt okej. Han skulle vara stöttande. För vem hade jag kvar att gå till om inte honom? Jag kunde inte gå till någon annan av killarna, för om jag berättade för de om allting skulle de bli arga på Zayn för att han inte berättat något, och arga på mig också såklart, och då skulle också Zayn bli arg på mig för att jag inte hade berättat om att jag var gravid. Nej, om jag inte ville sova på gatan i natt behövde jag ta tag i det hela. Så var det bara. Det värsta som skulle kunna hända var väl att även han slängde ut mig från sitt hus, och jag hade redan varit med om det 3 gånger den senaste veckan så. Jag slängde en blick på klockan. Den var två på eftermiddagen. Hade Niall sagt vilken tid han skulle komma tillbaka? Nej, jag kunde inte komma ihåg att han gjort det. Jag antog att jag fick chansa. Jag tog mina väskor och gick ut från Starbucks med ett litet leende. Jag gick till närmaste busshållplats bara för att se att nästa buss inte kom förens om 25 minuter. Det var väl bara att gå då. Det tog nog inte mer än max en halvtimme, och det var väl bra för mig att få motion, jag som hade legat i soffan de senaste dagarna bara. 

 

Efter att ha gått i tio minuter kände jag mig ganska löjlig för att jag hade oroat mig så mycket förut. Zayn skulle förstå. Han skulle vara stöttande. Han skulle krama om mig och säga att vi skulle ta oss igenom allt tillsammans. Att vi skulle fixa allt, att vi skulle bli bra föräldrar till våran lilla son eller dotter. Abort var nästan inte en möjlighet enligt mig själv. Det kändes bara hemskt att göra det. Allt skulle gå bra. Jag kanske hade velat leva mitt liv, men nu hade jag hamnat i den här situationen och det var bara att göra det bästa av det. Och han förtjänade att veta. Jag riktigt längtade efter att han skulle krama mig nu, säga att allt skulle bli bra. Jag började närma mig det stora huset och jag kände mig riktigt glad. Om de inte hade kommit tillbaka än så skulle jag sitta på hans trappa och vänta. Jag kände mig för en gångs skull riktigt förväntansfull på att se honom. Det hade gått tre veckor sedan jag träffade honom sist, men vi löste det alltid. Jag gick upp till hans tomt och höll in ringklockan. Ett stort leende var placerat på mina läppar. Dörren öppnades och mitt leende försvann. "Hello Sandra. I'm back". Jag bara stirrade på henne. Perrie.

---

dadaddaaaam! Som sagt har vi uppdaterat dålig men här är en ny del. Vad tycker ni? Vi skulle uppskatta mååånga kommentarer tills nästa del på söndag! kram! xx

Hej fina, söta små läsare. :)

Det har ju snart gått en vecka sen vi uppdaterade. Vi nämnde för ett tag sedan att vi skulle ha sjukt mycket plugg och det är vad vi har gjort senaste tiden. Jag har varit fullkomligt begravd i skolböcker och har inte ens öppnat min laptop sedan i Söndags. Hoppas ni förstår. :)

 

Jag kommer skriva en del till er imorgon, ska försöka göra en extra lång eftersom ni har väntat så länge. Och föresten, Felicia har beslutat sig för att börja skriva igen, vilket är superkul! Och det innebär ju mer uppdatering för er också! ♥

 

Igår hade killarna sin konsert i Sverige, vi alla tre var där och det var verkligen AMAZAYN! De sjöng perfekt live och jag var seriöst lycklig varenda minut. Det var den bästa kvällen i mitt liv verkligen, och jag vet att Sandra och Felicia håller med mig haha. Sjukt kul och jag har asont i halsen men det är det värt! Om ni var på konserten får ni gärna dela med er av eran experience, vart ni satt och vad ni tyckte och så vidare. Jag tycker att det är superkul att läsa om haha. 

 

Det var i alla fall det bästa som har hänt mig och alla killarna var heeeelt perfekta och gaaah. Har väntat på det här ögonblicket sedan november 2011 så jag tycker verkligen att det var galet kul och bra. Okej nu ska jag sluta, det kommer i alla fall en del imorgon.

 

Puss och kram! 

Sandras perspektiv

Det var fem dagar sedan mitt och Zayns bråk i köket. Varför var allt tvunget att vara så jävla komplicerat? Det kändes som om jag inte kunde göra något rätt. Jag låg med min mobil i sängen och smsade med Cara samtidigt som jag kollade igenom instagram. 

 

"Sandra!", hördes min mammas röst utanför dörren. Hon lät arg. "Jaaa?" svarade jag dröjande. "Öppna dörren!", sa hon. Jag suckade och reste mig upp och drog ut saxen ur nyckellåset. Jag hade aldrig haft en riktig nyckel, så när jag ville låsa min dörr stoppade jag in en sax i stället. Mamma såg väldigt arg ut. Jag vände mig om och återtog min plats på sängen. Om hon skulle skälla på mig för att jag råkat glömma att gå ut med soporna orkade jag faktiskt inte lyssna - jag hade större problem. "Vad är det här?" frågade hon och höll upp en grej som jag väl kände igen - ett graviditetstest. Ja, jag hade tagit det. Min mens skulle kommit dagen efter min och Zayns natt, men den hade inte dykt upp och jag hade blivit orolig igår, eftersom den alltid hade varit regelbunden. Jag svalde. "Jag vet inte... Jag trodde det var din", ljög jag. "Sandra! Ljug inte för mig! Är du gravid?" skrek mamma. Jag skruvade på mig. Vad skulle jag säga? I min familjs tro var det egentligen inte tillåtet att ens ha sex innan man gifte sig, fast min mamma hade haft "the talk" med mig när jag var 13 år och sagt att det var okej så länge jag skyddade mig väl. Vilket jag hade gjort, alltid. Men tydligen hade något gått snett den där natten och här var jag - med en unge i magen. Men om jag mina föräldrar skulle veta skulle de kasta ut mig. "Nej", sa jag. Mamma la graviditetstestet i mitt knä. Ett blått plus lyste. Jag svalde. "VARFÖR SANDRA, VARFÖR?", skrek min mamma. Jag hoppade till av hennes skrikande, fortfarande stirrandes på testet. Det var inte precis att jag ville det här. Jag var en 17 årig tjej som hade ett helt liv kvar att leva innan jag ens ville fundera på att ha barn, och jag hade inte ens en stadig relation till pappan. Hur sjutton skulle jag berätta till Zayn? Vi hade inte pratat sedan kvällen hemma hos Harry och jag hade inga planer på att snacka med honom heller. Jag försökte hindra tårarna från att börja rinna. Jag hade insett att hela mitt liv förstörts när jag såg det blåa plusset. Så jag hade bara slängt den i papperskorgen och försökt att gå vidare. "UT HÄR IFRÅN!", skrek hon sedan. "Det är mitt rum", mumlade jag, även om jag visste vad hon menade. "UT FRÅN HUSET, JAG VILL ALDRIG SE DIG MER! DU ÄR EN SKAM!", skrek mamma argt och stormade ut från rummet. Hon vände i dörröppningen. "Du har en halvtimme på dig att plocka ihop dina saker!", sa mamma. Hennes ögon sköt blixtar. Hon hade nog aldrig varit så besviken på mig. Kunde jag döma henne? Jag hade inte heller någonsin varit mer besviken på mig själv.

 

Jag släpade mina väskor längs gatorna i London. Det var en bit att gå till Alex, men jag antar att det var värt det. Jag kunde inte fatta att allt det komplicerade mellan mig och Zayn hade nu lett till att vi skulle ha en unge tillsammans. Om vi behöll den såklart. Men hur skulle vi kunna gå vidare med allting? Vi skulle aldrig kunna vara ett fungerade par. Jag mådde illa av bara tanken att se oss två gå i parken en solig sommardag med en barnvagn med ett barn i. Det var... så inte oss. Hur mycket jag än ville ge upp och bara kasta mig in i hans armar, bli omplyssad av honom som Felicia och Julia blir av Niall och Liam så hade jag lovat mig själv att jag inte skulle trilla rakt ner i fällan igen. Jag hade gjort det med både Zayn och Brad tidigare och jag tänkte inte låta Zayn få mig att falla för honom igen. Även om jag redan hade det. Mina tankar förvirrade mig, grovt. Jag hade lust att bara slänga mig ner på marken och skrika ut all min ilska och sorg. Jag förstod inte riktigt hur folk kunde lita på varandra i förhållanden. Hur kunde de vara så säkra på att de inte skulle bli svikna? Jag förstod inte hur Louis och Eleanor kunde haft ett helt fungerande förhållande sedan November 2011. De bråkade väl ibland såklart, men hur klarade de sig igenom all press? Alla bråk? Alla gånger man bara ville ge upp? Och Julia och Niall, som var tillsammans igen. Efter att knappt pratat med varandra på tre månader var de som de alltid varit med varandra igen. Hur återfann man förtroendet för varandra så snabbt igen? Det enda jag visste var att de 8 senaste månaderna hade varit underbara, ja, men smärtsamma. Först lyckades jag förlåta Zayn eftersom han hävdade att det var Rebecca som kysst honom och inte tvärtom. Sedan blev vi vänner, och sedan efter den där festen så ville han vara mer än vänner och kysste mig och sa att han var villig att lämna Perrie för mig. Sedan var det bara pinsamt alltsammans, vi åkte till Los Angeles, jag blev supernära vän med Perrie och sedan spårade allt ut. Perrie fick reda på kyssen, hon hatade mig, sedan förlät hon oss båda, jag upptäckte att jag faktiskt hade känslor för honom. Sedan såg hon oss kyssas på stranden, och ja efter allt det har bara varit en fucked up mess. Våra I love you's, mitt "vi kan inte vara tillsammans" argument, våra bråk, dagar vi inte kunnat motstå varandra... Och nu har vi skapat ett barn tillsammans. Jag la handen på magen. Jag kunde varken höra eller känna något. Var det en liten mini Zayn där inne? Eller en mini Sandra? Eller kanske en komplett blandning? Jag ville helst inte tänka på det. Men det var nog dags att ta tag i mina problem en gång för alla istället för att ignorera de som jag alltid hade gjort. Jag drog bort några tårar från mina kinder och började släpa väskorna upp för trapporna till Alex lägenhet.

 

Jag höll in dörrklockan till lägenheten min bror bodde i. Jag hade vetat att jag skulle bli hemlös om mina föräldrar någonsin hittade testet. Så jag hade bara planerat att hålla det borta från de så länge de gick, snacka med Zayn om det och sen ta ett beslut om att behålla det eller inte. Just nu hatade jag varelsen i min mage. Allt var dens fel. Min brorsa öppnade dörren. Han stod i mjukisbyxor och en t-shirt med en cola i handen. "Vad gör du här?" snäste han. Jag kollade undrande på honom. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, för han var alltid sådär, men han såg ju att jag grät. "Snälla Alex, kan jag stanna här med dig några dagar?" bad jag. "Mamma berättade vad du har gjort. Du är en skam för familjen Sandra!", sa han. Han visste. Jag var en skam. Det var bara att låta det sjunka in. "Det var inte meningen", viskade jag. "Du är helt dum i huvudet! Gå inte runt till massa killar, nu har du ett litet monster som växer i din mage när du inte ens har gått ut skolan! Du äcklar mig", sa han. Jag drog ett andetag. Även om han hade sagt många sårande grejer till mig trodde jag att han kanske skulle vara liiiite mer stöttande en mamma. Men icke. "Snälla Alex försök att förstå...", började jag. "Du är ansvarslös! Kom inte tillbaka till min dörr igen", sa han och stängde efter sig. Jag drog ner mina resväskor för alla trappor igen. Jag hade bara en enda känsla inom mig: Hopplöshet.

 

"I'm not gonna let you change my home", sa Niall och tittade på mig. "I've always wanted to decorate my first own home where I can live without my parents. But your house look pretty good already so I guess that I can put up with it", sa jag och log. "You mean our house", sa han och drog in mig i hans armar och attackerade mitt ansikte med pussar. Det var sant. Jag skulle faktiskt få bo i London igen. Med Niall. Efter tre timmars gråtande och bedjande till mina föräldrar i telefonen i går hade de gått med på det. De visste att jag skulle må bättre här. Och jag visste det också. De tre senaste månaderna hade mitt liv varit en ren mardröm. Nu var det som om jag hade vaknat upp till en ny verklighet som var perfekt. Jag och Niall skulle åka till Sverige och hämta lite saker nästa vecka, och sedan skulle jag bo här permanent igen. Min lycka var enorm. "We're going to have the most perfect night ever tonight", sa jag. Jag låg nu i hans knä i den stora soffan och han tittade ner på mig. "What do you have in mind?" frågade han. "How about... us cooking dinner together...", började jag. "I love when we cook together. And your food is almost as good as Nandos", sa han. "I know right?", sa jag och log lite. "Anyways... then we can take a hot rosebath... and then we can cuddle in this fabulous couch... and then...", sa jag men han avbröt mig. "We can have some adult-fun", avslutade han. Jag skrattade. "Niall your nasty boy!" sa jag och han skrattade åt mig. "It sounds perfect babe", sa han sedan och lutade sig ner för att kyssa mig. Precis då dånade dörrklockan genom huset. "Great", sa han och sträckte ut armarna i en gest. "Are we waiting for someone?" frågade jag. "No! And the person, no matter who it is, just ruined our perfect kiss", sa Niall och låtsades vara irriterad. "You can get your perfect kiss later. I open the door", sa jag och gav honom en snabb puss innan jag reste mig från hans knä. Dörrklockan ringde igen genom huset och jag öppnade dörren. "Hej Sandra?" sa jag och kollade förvirrat på henne. Hon såg lite uppskakad ut. "Kan jag stanna här för ett tag?" frågade hon. "Ja såklart!", sa jag och log lite mot henne. "Jag och Niall ska ha den mest perfekta kvällen och natten eftersom det är vår första natt i vårat hus, vi ska...", började jag men avbröt mig själv när jag såg henne dra in två stora resväskor. "Sandra... exakt hur länge ska du stanna?" frågade jag och rynkade på näsan. "Jag vet inte... några dagar kanske...", sa hon. Och där var min natt förstörd.

 

Vi gick in i vardagsrummet och Sandra drog med sina väskor. "Hi Sandra!", sa Niall leende. "Hi Niall", sa Sandra och gav honom ett uppgivet litet leende. När han sedan såg väskorna tittade han undrande på henne. "Are you going somewhere?" frågade han. Hon satte sig ner i soffan. "Julia told me that it was okay if I stayed here a couple of days", sa hon. Niall kollade på mig med en blick. "Sorry, I didn't have a choice", mimade jag. Han kollade ledset på mig och log sedan mot Sandra. "Why don't you live with you parents?" frågade Niall. Jag satte mig ner i en av fotöljerna så jag såg de båda. "Its just a thing, nothing important really, I'm tired, can we talk about it some other time?", frågade hon. "Sure. I go and get you a blanket", sa jag. "And I leave your bags in the guest room", sa Niall. Han tog hennes hand och tittade på henne. "You can tell us everything, don't forget that babe", sa han och pussade hennes hand. Hon log trött. "Thanks guys", sa hon. Niall tog väskorna och vi gick in i gästrummet. "Whats up with her?" frågade han. "Keep your voice down", sa jag. Han himlade med ögonen. "But seriously, she looks kind of dead or something", fortsatte han. "We just let her sleep for a while, maybe she will tell us later", sa jag. "I hope so, I don't like to see her this way", sa Niall och gjorde en beklagande min. "Not me neither", sa jag. Jag tog en filt och vi började gå ut i vardagsrummet igen. "So Julia?" sa Niall lågt. "Yes babe?" svarade jag. "Our night won't happen right?" frågade han. Jag tittade på honom och log. "Sadly no", sa jag. Han gjorde ledsen min och jag bredde ut filten över Sandra. Vi stod och betraktade henne en stund. "Can I at least get that perfect kiss now?" frågade Niall. Jag flinade och gav honom en lång kyss. Och bredvid oss låg en sovande Sandra. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag var orolig för henne. Som alltid.

---

Sådär ja! Stackars Sandra, nu har hon satt sig själv i klistret rejält där. :/ 

Det kommer inte komma en del förens PÅ TISDAG. Jag vet att det är sjukt lång tid men vi behöver hela helgen för att plugga, som Sandra har sagt har jag tre prov nästa vecka, ett på måndagen, ett på tisdagen och ett på onsdagen och hon har på måndagen och onsdagen. För mig är det dessutom prov i mina sämsta ämnen, kemi och spanska. Hatar kemi och spanska är bara jobbigt haha men ja. Hoppas ni står ut, ni får väl läsa om novellen om ni inte har något bättre för er ;)

 

Trevlig helg och VAD TROR NI KOMMER HÄNDA? KOMMENTERA! kraaam ♥

Heeeeeeeeeeeeeej.

 

Vi tänkte bara be om ursäkt för den näst senaste delen när Sandra skrev. (Jag, Sandra) skrev inte egentligen under

tisdagen utan jag skrev under måndagen. Anledningen var för att jag ville ut och fira valborg, och jag skulle inte hunnit att skriva under tisdagen. Så jag bah, ''ahmen nu skriver jag då på måndagen istället och gör ett tidsinställt''.

 

Det är ett ganska stort problem på måndagar. JAG ÄR GRYMT TRÖTT. Efter att ha läst om min del efter jag hade publicerat den upptäckte jag väldigt mycket stavfel inom engelskan. Holy shit var det första jag tänkte på. Jag fungerar inte på måndagar, min hjärna är helt seg och jag har inte lusten. Jag vet att det var mycket fel och jag hoppas vi kan glömma det, ha-ha. Det var därför en ganska dålig del publicerades i tisdags. Just in case. Nu har vi också ganska många prov. Julia har fem prov de här två veckorna, jag har fyra men jag hade även ett väldigt stort franska projekt och geografi projekt. Felicia som brukade skriva har SEX prov de här två veckorna. Det är galet mycket vi har i skolan just nu. Om du upptäcker mycket stavfel, grammatik fel m.m så ber vi om förlåtelse. Men stressen och ångesten tar över helt. Hoppas du förstår. Nu ska jag plugga med Felicia genom skype till matteprovet, franska förhöret och fysik läxan jag har till imorgon. Framför allt kemi provet på måndag. Japp, mycket på gång. 

 

HA DET BÄST. Love you.

 

Jag satte mig ilsket ner på Louis och Eleanors trappa utanför deras hus. Vi hade kommit överens om att jag skulle bo här tills jag skulle tillbaka hem till Sverige. Jag var arg på Niall. Och ledsen. När jag hade åkt tillbaka hit hade jag såklart sett fram emot att träffa alla de andra, men jag hade längtat så mycket efter att få krama honom. Vi hade inte pratat sedan jag lämnade London. Jag hade frågat de andra killarna (som jag pratat massvis med) hur han mådde någon gång då och då men inte pratat med honom. För jag hade varit rädd att bryta ihop om jag hörde hans röst.

 

Och nu efter de här tre månaderna så börjar han bråka med mig, om Oscar. Han var den hemskaste människan jag någonsin träffat och Niall var tvungen att ta upp honom. Fast han visste ju inte vad han hade gjort mot mig. Men det var ingen ursäkt i alla fall, han hade ingen rätt att lägga sig i om jag hade en ny pojkvän eller inte. Det hade för guds skull gått tre månader. Vi var inte tillsammans längre, så om jag skulle haft någon ny, hade det varit non of his business. 

 

"JULIA! What the fuck happend?" Det var Louis röst. Han och Eleanor kom emot mig. De båda stirrade på mig. Eleanor gick och öppnade dörren. "You can't be quiet", sa Louis och tittade på mig med arg blick. Jag fortsatte att vara tyst. Jag hade ingen lust att diskutera med honom just nu. "Oh Julia for gods sake!", sa han och lyfte upp mig. Han slängde ner mig på deras soffa. "Was that really neccesary?", frågade jag. Han nickade allvarligt. I vanliga fall skulle jag le åt det men inte nu. "I'm going to leave you two alone", sa Eleanor och gick upp för trapporna. "She didn't have to leave", sa jag. "But she did. Now tell me, why did you and Niall fight?" frågade han. Han var allvarlig. "He started to ask things about Oscar", sa jag surt. "And what did you tell him?" sa Louis. "That it was non of his business", sa jag bestämt. "YOU ARE SUCH A FOOL!", skrek han. "WHY ARE YOU YELLING AT ME?" skrek jag tillbaka. "YOU MADE HIM UPSET", skrek Louis tillbaka. Han var argt på mig. "BUT HE MAKES ME UPSET WHEN HE ASKING ME ABOUT A JERK WHO RAPED ME", skrek jag. Louis stirrade på mig några sekunder. "WHY DIDN'T ANYONE OF YOU TELL HIM ABOUT IT?" frågade jag argt. "Because he would get hurt", sa Louis kort. "IT'S ALWAYS ABOUT NIALL GETTING HURT!" skrek jag. "WHAT ABOUT ME? I'VE LIVED IN A NIGHTMARE THE PAST MONTHS. AND THE FIRST THING NIALL DOES IS ASKING ME IF I HAVE A NEW BOYFRIEND, AND WHEN I DON'T WANT TO ANSWER HE TELLS ME THAT I WAS JUST ANOTHER GIRL WHO HE SLEPT WITH! I NEVER WANT TO TALK TO HIM AGAIN", skrek jag. Tårarna var nära. Jag hade gråtit så mycket det senaste året. Louis ställde sig upp. "JULIA, YOU ARE SO FUCKING BLIND. HE LOVES YOU TO DEATH! HE OVERHEARD YOUR CONVERSATION WITH ZAYN ABOUT OSCAR AND HE GOT HURT. IT ISN'T WEIRD THAT HE ASKS YOU ABOUT IT!", skrek han. Jag var tyst och tittade på honom. "He went crazy. Me and Zayn had to calm him down. He threw chairs and god knows what", sa Louis. Han satte sig ner bredvid mig och kollade på mig. Tårarna kom. Fan. "He can't stop thinking about you. And he tried to get over you but he couldn't. And he thought all this time that you were together with Oscar", fortsatte han. "Why didn't you just tell him how it was?" frågade jag. Louis la armen om mig och jag lutade mig mot hans axel. "He wouldn't stop think about it then. You need to tell him yourself", sa Louis och kysste mig på pannan. "I'm sorry", mumlade jag. "You shouldn't say you're sorry to me. Tell him", sa han. Jag nickade. "Yeah, I guess", sa jag. Och precis som den där dagen i Maj lämnade jag Louis hus för att se honom.

 

Jag var så dum. Jag var tvungen att be om ursäkt. Jag kunde inte stå ut med att hon var arg på mig. Jag hade låtit min avundsjuka sida ta över. Jag gick med snabba steg i rikting mot Louis och Eleanors villa. 

Plötsligt såg jag henne. Hon gick också med snabba steg. Hon fick syn på mig och började springa. Jag sprang också. Vi kom närmare och närmare varandra innan jag slog mina armar om henne och hon la sina armar runt om min hals. "I'M SO SORRY", sa vi i munnen på varandra. Vi tittade på varandra. "I'm such a idiot", sa vi, återigen i munnen på varandra. Jag log. Hon log tillbaka. "I didn't mean what I said to you", viskade jag. Hennes gröna ögon glittrade i kvällsnatten. "I didn't mean what I said either", sa hon. "Look", sa vi båda. "You first", sa jag. "No you", sa hon. "I was just jealous. I couldn't stand thinking of you with another guy. And I guess I just have to accept if you are together with this Oscar guy", sa jag. Jag hoppades innerligt på att vad hon hade sagt i köket var sant, att hon inte var tillsammans med honom, men hon kunde ju också ha ljugit för att inte såra mig. Hon svalde. Jag kollade frågande på henne. "What is it?" frågade hon. Hon drog ett djupt andetag och kollade mig rakt i ögonen. "Oscar is not my boyfriend. He did some awful things to me...", sa hon och berättade hela historien. "I'm going to kill that guy", sa jag argt. "Please Niall, just forget it. I don't want to think about it okay?" sa hon och jag försökte protestera men hon la sitt pekfinger över mina läppar. Jag tystnade. " Look. You're not a idiot. Louis told me how it really was", sa hon. Jag nickade och log lite. "I'm sorry for acting the way I did. And you are just not another cunt I slept with", sa jag. Hon tittade ner i marken och log lite. "You are actually special. You were the first girl I was really in love with", sa jag. "I thought you had a girlfriend before me?" frågade hon, även om hon log. "That was when I was fifteen or sixteen. I wasn't really in love back then", sa jag och hon skrattade lite. "And do you know something?" frågade jag. Jag la mina händer på hennes kinder. "I'm still in love with you", sa jag tyst. Ett stort leende spred sig över hennes läppar. Hon lutade sig fram och kysste mig. Det var så länge sedan vi hade kysst varandra. Men det kändes lika fantastiskt som alla andra gånger. När kyssen avslutades kollade hon på mig. "I love you", viskade hon och log. Jag tog hennes hand och kysste den. "Come. Let me take you somewhere special", sa jag.

 

Vi gick hand i hand. "Are you serious?" sa Julia och log stort när hon såg vart vi var. Korvkiosken, dit vi varit på våran första dejt. Trots att klockan snart var elva stod den kraftige korvgubben inne i kiosken som vanligt. "Yes I am", sa jag och la mina händer runt hennes midja och kysste henne snabbt. Hon skrattade. Vi gick fram till honom i luckan. "Two hot dogs. Both with ketchup and mustard on", sa jag. Hon log. "You remember", sa hon och tittade på mig. "Of course", sa jag. "I remember you two", sa korvgubben. "Really?" sa Julia. "Yeah. You were the couple who sat on the car", sa han. Jag skrattade. "Yeah, exactly", sa jag. "Still a happy couple?" sa han undrande med ett leende. Vi kollade på varandra. "Yes. Totally", sa Julia. Vi släppte blicken från varandra och jag nickade mot honom. Han log och gav oss våra korvar. "We have to find a car now", sa jag. "So we're just going to take a random car?" sa Julia. Jag nickade. "We're a bad couple", sa jag. "I feel so cool", sa hon ironiskt och log. Det var som vi aldrig hade gjort slut. Kunde man verkligen vara menad för en person? För om man kunde det, visste jag att det var Julia jag var menad för och ingen annan. "Here, we take this", sa Julia. Det var en röd sliten bil. Jag gav henne korvarna och lyfte upp henne på motorhuven och hoppade sedan upp själv. Vi lutade oss mot vindrutan och kollade mot stjärnorna. "We did this in March last time. And now it's November. It was cold outside both of the times", sa jag. "Yep. We have serious problems with judging the weather", sa Julia och kollade leende mot mig. Jag log. "It's weird you know... It feels like we never broke up right now", sa jag. "I know right!", sa hon med korv i munnen. Jag skrattade och hon svalde och började också skratta. "I was just thinking the same thing", sa hon sedan. "I missed you", sa jag. Hon blev allvarlig. "I missed you too. Sorry for never calling", sa hon med en beklangade min. "I didn't call you either so we're even", sa jag och log. "Honestly I was afraid to call you because I was scared that I would break if I heard your voice", sa hon. "I was just scared that you didn't want to talk to me", sa jag. "Hey, I thought you overheard my conversation with Zayn? I made it pretty clear that I missed you to him", sa hon. "Okay, I confess, I was just scared to call you", sa jag. Hon log. "Eat", sa jag och sträckte fram min korv. Hon tittade frågande på mig och var påväg att ta ett bett innan jag tryckte korven i hennes ansikte så att hon fick mos, ketchup och senap i ansiktet. "Hey!", sa hon och skrattade och gjorde samma sak på mig. Vi var nu i full gång med att smeta ner varandras ansikten. Det slutade med att vi båda tappade våra korvar och låg på motorhuven och skrattade. "We look so nice", sa Julia skrattandes. "We are the two most attractive people in the world", sa jag. Vi båda skrattade. Jag tog hennes hand. "I'm so happy right now", sa jag. Hon log. "Me too. Even though you have ketchup all over your face", sa hon. Jag log. "I'm going to get some napkins", sa hon. Jag låg kvar och tänkte på hur olycklig jag varit tidigare ikväll, och hur lycklig jag var nu. Hon kom tillbaka med massor av servetter. "You should have seen his face, he was like, 'what happend to you'", sa Julia och skrattade. Jag skrattade också. Hon torkade av mitt ansikte. Jag tog några och torkade av hennes. Hon hoppade upp på motorhuven och kysste mig. Vi praktiskt taget låg på den. "You smell ketchup and mustard", sa jag. "You too", sa hon. Vi satte oss upp och tittade upp mot stjärnorna. "Look at the stars, look how they shine for you", började jag sjunga. Det var ur Coldplays låt Yellow. Hon kände igen låten. "And everything you do", fortsatte hon att sjunga. "And they were all yellow", sjöng vi tillsammans. Vi log mot varandra. Jag kollade på våra sammanflätade händer. De passade perfekt i varandra. Precis som jag och Julia passade perfekt med varandra.

"I can't believe no one of you told me about what Oscar did to Julia", sa Niall och kollade menande på oss alla. Vi satt alla tillsammans i Harrys hus. "I'm not even going to try to explain why we didn't tell you. But it doesn't matter now anyway, because you are together again", sa jag och log. Jag var glad för de båda. Julia satt i Nialls knä och han hade armarna runt henne och de båda såg glada ut. Det kändes som gamla tider. Nu var både Julia och Felicia lyckliga. Och jag var också okej. "But what he did was seriously awful", sa Felicia. "It was so terrible that I can't even explain it in words", sa Zayn. "Do you even know how close I was to just jump on a plane to Sweden and go and kill him?" frågade Louis. "Thanks for being so protective guys", sa Julia. "We always got your back", sa Harry och stoppade in ett nachochips doppat i salsa i munnen. "Everyone is happy now", sa Eleanor. "And everyone of us is in a relationship", sa Liam och tittade kärleksfullt på Felicia. "Except from Sandra and Zayn", sa Cara. "We're doing fine on our own", sa jag. Cara log lite mot mig. Alla paren började kyssa varandra för att reta oss. "You can stop now", sa Zayn. "You make me wanna throw up", sa jag och bokstavligen slet Felicia och Liam ifrån varandra. Alla skrattade åt mig. "So whats happening this week?" frågade Julia. "You are here, duh", sa Harry. "We have to make the best of it", sa Niall. "Yeah, are you two going to have a distance relationship now?" undrade Felicia. "PLEASE MOVE HERE!", skrek jag plötsligt och alla kollade konstigt på mig. Julia kollade på mig och försökte att inte skratta. "I will try to convince my parents", sa hon. Alla blev glada och började snacka om det. "All of us ten being together reminds me of LA so much", sa Eleanor. "Los Angeles will always be my favourite place on earth", sa Julia. "We have like thousand memories from the house and everything", sa Louis. Jag tog ett chips och skulle doppa det i guacamole när jag insåg att det var slut. "Who ate the last guacemole?" frågade jag och kollade runt på alla. "I'm afraid that I might be the gulity one", sa Niall. "Shame on you my friend, shame on you", sa jag och skakade på huvudet. Niall skrattade åt mig. "I go and get some more", sa jag. "Do you know where everything is?" undrade Harry. "Harry, I've been in your house like thousand times. It's like my own kitchen. Can someone join me?" frågade jag. "I can", sa Zayn. Jag tittade granskande på honom. Jag hade föredragit någon annan men nu fick det bli så. "Sure. While we're gone can you stick down your tongue in each other mouths", sa jag och gjorde en äcklad min.

 

Jag och Zayn gick ner till nedervåningen. Jag började göra guacamolen. "You're doing it wrong", sa han. "No, this is how you make real guacamole", sa jag, en aningens irriterat. "That's not how I make guacamole at least", sa han, också med en viss irritation i rösten. "What makes your way the best?" frågade jag surt. Så löjlig diskussion, varför var han alltid tvungen. "It isn't best, what you're doing is not right", sa han. "CAUSE NOTHING I DO IS RIGHT", blossade jag upp. Han tittade först undrande på mig men började han också skrika. "ACCORDING TO YOU IS EVERYTHING I DO WRONG", skrek han tillbaka. "WHEN DID I EVER EVEN SAY THAT?" frågade hon. "YOU ARE JUST WRONG, YOU CAN'T EVEN BE IN A RELATIONSHIP", skrek han. Vad som började som ett argument om guacamole vändes om till något helt annat. Som vanligt. "THIS IS WHY I CAN'T!", skrek hon. "NO. IT'S BECAUSE YOU'RE WEIRD!" Jag tittade sårat på honom. "YES. I'M WEIRD, I'M DOING EVERYTHING WRONG AND NO ONE LOVES ME", skrek jag. "I LOVE YOU SANDRA BUT YOU STILL DON'T WANT TO BE WITH ME! WHAT AM I DOING WRONG?" skrek han. "WE CAN'T BE TOGETHER, WHEN ARE YOU GOING TO GET IT?" skrek jag. Jag orkade egentligen inte. Orkade verkligen inte. "YOU ARE SO FUCKING COMPLICATED!", skrek han. Jag drog ett djupt andetag och tysta tårar rann ner från mina kinder. "This is what I mean. I'm complicated. I can't be in a relationship because everything is complicated. Everything I do is wrong and I hate my self", sa jag. "Sandra I'm sorry, I didn't mean...", började Zayn men jag höll ut handen mot honom och drog bort mina tårar. "Just save it Zayn. I just can't take it anymore", sa jag och gick ut ur köket och ut ur huset. Det var sant. Jag kunde verkligen inte ta något av det här längre.

---

Två skrikande scener och en love scene. Eftersom jag är Julia är jag glad att Julia och Niall är tillsammans igen. Börjar typ fangirla av era kommentarer, haha ni gör mina dagar! I luv u. ♥♥ Nästa del kommer på fredag, kommentera nu vad ni tycker! :D