Jag drog mig ur Zayns armar och mina läppar lämnade hans. ''NO!'', skrek jag nästan. Jag gnuggade med handen över munnen. Han kollade konstigt på mig, stog fortfarande shirtless. ''What's wrong?'', frågade han förvirrat. Jag pekade häftigt mot han och mig. ''This, THIS, can't happen'', sa jag och kollade upp mot honom. Han närmade sig, tog tag i mina armar. ''C'mon Sandra. I missed you. I was dying to meet you'', sa han sakta, kollade rakt in i mina ögon. Jag blev som hypnoserad i hans ögon och han sakta böjde sig ner. Verkligheten slog ner som en bomb och jag backade igen. ''We can't..'', viskade jag nästan, försökte intala mig det. Men ärligt talat var det inget jag ville mer än att spendera en natt till med honom. Han la sin hand om min kind och log på det där sättet jag älskade. ''Sandra.. Every night I thought about you. I know that we're not together but... I would die to just get to spend one more night with you. Everytime we're together I just want to kiss you.. I love you'', sa han som en viskning. Saker var komplicerade mellan oss. Väldigt komplicerade. Vi var inte tillsammans, men vi var dödskära. Jag antar att jag inte skulle kunna gå igenom det. Gå igenom smärtan om det en dag inte skulle vara oss. Det var därför jag ville hålla det enkelt, utan någon kärlek alls. Men nu stod han där, utan tröja, med det där fina leendet jag älskade och sa att han älskade mig. Ingen skada kunde inte heller ske. En natt skulle inte skada. Och jag ville det. Han är det jag inte kan ha. Jag kollade upp mot hans ögon. Och det var klart. Det var isklart. ''I love you too''. Ett leende uppenbarande på hans ansikte och samma på mitt. Han la sakta sina händer om min midja, där jag fortfarande stod utan tröja, och tryckte sin kropp mot min. Och hans läppar mötte mina, som de hade gjort många gånger innan. 

 

Jag kom ut från gaten och började gå mot rullplattan där alla bagage rullade runt. I min hand höll jag biljetten och i den andra höll jag väskan jag inte visste märket på. Jag drog in luften. Englands luft. Det var faktiskt sant, jag var faktiskt här. Jag hade lämnat allting, lämnat Sverige. Eller bara för fem dagar. Men det var nog för att jag skulle kunna bli glad igen. Jag kunde inte sätta ord för vad som hade hänt de här månaderna. Varje sekund hade varit hemskt. Vad jag trodde spenderade min tid med en ny vän visade sig vara en till bitch som var empatiskt störd. Allt hade blivit helt fel. Det var inte meningen att sluta såhär. Allt jag ville var att passa in, och istället blev jag bara dragen genom smutset. Jag behövde komma iväg, bara en liten stund. Bara för någon sekund. Men jag kunde inte stanna där, jag kunde inte ta en till minut av det. Och jag är glad att mina föräldrar förstår. De var alltid de jag vände till, de fanns där. Och jag var glad för det. 

 

Jag hade tagit mitt bagage och började gå mot utvägen. Min telefon vibrerade kraftigt och jag svarade snabbt. ''Hiiii Julia'', sa en bekant röst. ''Hey Louis'', sa jag glatt. ''Just so you know, we were here for a second ago'', sa han. Jag stannade och kollade förvirrat mot intet. ''What?'', sa jag förvirrat. ''I don't know how, but those lovely bastards new that we we're coming to the airport. Paul won't let us go because If we go, we will be mobbed'', sa han. Jag gjorde en ledsen min för mig själv. ''Aww, so I won't see you guys?'', sa jag sorgligt. ''Don't worry baby doll, we got it all worked out. A car is picking you up and will drive you to a secret location'', berättade han. Jag började gå igen med väskan släpande. ''Sounds cool. I feel like James Bond'', sa jag och garva för mig själv. Jag kunde höra honom sucka. ''How many times do I need to tell you that you can't pull that off?'', sa han och suckade igen. Jag flinade för mig själv. ''So where am I going?'', frågade jag. ''Like I told you, it's a secret location'', sa han med en fånig röst. ''Hiiiiiiii'', sa en röst som jag genast kände igen. ''Sorry, there was a bug on my phone. More like a Cara on my phone'', suckade han. Jag lös upp. ''Oh, Cara is there?'', sa jag glatt. ''Yeah, Sandra got reunited with her bff. They haven't seen each other for like 1 month'', sa han. ''Hey, I haven't seen you for four months!'', sa jag klagande. Jag hade gått ut från flygplatsen och såg genast en svart bil. Framför den stod en chaufför med en skylt, ''Julia''. Jag började gå mot bilen och chauffören nickade mot mig. ''Are you in the car yet?'', frågade en uttråkad Louis. ''Yes, I'm here. I'll see you soon sass master'', sa jag och skratta. ''DON'T CALL ME THAT'', skrek han innan samtalet avslutades. 

 

Bilen stannade på vad som såg ut som att vara vid en restaurang och billuckan öppnades. Från spegeln kunde jag se ett välbekant ansikte. ''ZAYN'', skrek jag nästan. Han mötte min blick och log stort. ''JULIA!'', skrek han tillbaka. Jag såg hur han tog bagaget från luckan och stängde. Jag gick ut från bilen och de nio personerna jag hade längtat efter så mycket stod nu framför mig. Jag hoppade mot de, slängde mig in i en klunga med armarna utsträckta. ''I MISSED YOU SO MUCH'', sa jag och kände allas armar om mig. Alla började jämt och ständigt säga hur mycket de hade saknat mig och jag började krama de seperat. Jag slängde mig in i Sandras famn. ''MY FLUFFY PINK DRAGON'', skrek jag i hennes öra. ''MY IRISH PRINCESS'', skrek hon också. Jag hade saknat alla så mycket. Och att jag nu stod där med alla var så överväldigande. Vi kramades länge och jag fortsatte. ''I missed my batman'', sa jag och kramade Liam. ''It's so great having you here! You have to stay this time!'', sa han och höll hårt om mig. ''I WILL! Or I'll try'', sa jag och skrattade. Jag hade kramat om nästan alla, utom en. Han stod där med sitt blonda hår och log mot mig. Jag klämde ut ett svagt leende. Jag hade nog saknat honom mest av alla. Egentligen ville jag springa fram till honom, omfamna mina ben runt hans midja och pressa hans läppar mot mina. Men den tiden är över nu. Och jag måste bara förstå det. Tre månader har gått, och inga känslor har försvunnits. Jag önska bara att det var enklare. Jag gick fram till honom och gav honom en kram. En ganska awkward sådan. Jag vände mig om och mötte allas leenden. Det kändes så bra att vara här. För det var här jag hörde hemma. Hos mina riktiga vänner. 

 

Jag kollade på Julia från andra sidan bordet. Vi satt på en restaurang. Men inte vilken restaurang som helst. Det var den vi alla åt middag på när vi först började vara med varandra. Jag kollade på henne igen. Hon såg ut att må bra. Men jag kunde se att det var något som gömde sig där. Under det där leendet gömde något sig. Jag drack ur mitt glas, och tog en bit från min stek. Det hade gjort lite ont att se henne. För jag var van att alltid kyssa henne när vi möttes. Vi hade bara varit tillsammans i två månader, men de två månaderna var de bästa månaderna i mitt liv. När jag kollade in i de där fina gröna ögonen kom allt tillbaka. Men det hade blivit bättre. För jag kunde ärligt talat tänka mig vara tillsammans med någon annan. Hon var min första kärlek, men den håller aldrig. Det är vad jag har hört. ''Sweden isn't that bad?'', frågade Liam. ''I'm telling you, I HATED it there'', sa Julia medan hon åt på en broccoli. ''Yeah, I remember me living there. Those kids were MEAN'', sa Sandra löjligt som väckte skratt. ''I can't believe you're only here for five days! That's not enough'', klagade Felicia. ''Unfair'', mumlade Louis och kollade ner mot bordet. Eleanor gnuggade hans rygg. ''Don't be sad! We're gonna have fun!'', sa Julia. ''Yeah, it will be fun'', sa Zayn. Allas tallrikar var nästan tomma och två servitris började samla tallrikerna. ''The order please'', sa Harry artigt. ''We're leaving?'', sa Julia sorgligt. ''C'mon let's go to Liams house and play FIFA'', sa Harry. ''Really polite Harry'', sa Cara sarkastiskt. Han vände sig till henne. ''Well you can play too!'', sa han med en gäll röst. ''C'mon let's go'', sa Zayn. Servitrisen kom med notan och Harry la en sedel i det lilla häftet. Vi alla började ställa oss upp, sätta på oss de varma jackorna. Vi började lämna restaurangen segt. ''I swear, I have the biggest head ache ever'', klagade jag. ''Is that why you were quiet all the time?'', frågade Zayn som gick vid min sida. ''Yeah'', sa jag. Ute var det mörkt, och en fredagskväll som denna borde inte spenderas med huvudvärkoch den jobbigaste smärtan av de alla. Hjärtesorg.

 

Vi satt i Liams vardagsrum och spelade FIFA. Tjejerna chattade uppe i sofforna, och hela rummet var fullt med småprat. Jag kollade upp mot bordet och såg att popcorn skålen var tom Jag ställde mig genast upp, avbröt kollandet från Louis och Zayn som spelade. ''I'll get a new one'', sa Julia. ''No, it's okay'', sa jag och tog tag i skålen. ''I'll do it'', sa hon och började gå mot köket. ''We both do it'', sa jag. Vi gick mot köket och hon gick fram mot det lilla skafferiet och hämtade en popcorn påse, Jag stod lutad mot köksbänken och iaktog henne. ''How are you?'', frågade hon och öppnade micron. ''I'm good. You?'', sa jag tillbaka. ''I'm alright'', sa hon enkelt. Hon hade startat microvågsugnen och stod nu vänd mot mig. Hon hade inte förändrats ett dugg. Hennes långa blonda hår och gröna ögon var detsamma. Och det var som om jag inte kunde hålla tyst om det. Men jag ville veta. Och det var ingen som kunde stoppa mig. ''So you like this Oscar guy, huh?'', frågade jag. Jag kollade in i hennes ögon. För en sekund var de förvirrande, men förvandlades snabbt till irreterade. ''Excuse me?'', sa hon. ''You heard me'', sa jag. Hon lyfte upp huvudet. ''It doesn't have anything to do with you'', sa hon. Vi älskade varandra. Och inte för så länge sen heller. Hon kunde åtminstonde säga om det var något mellan de. ''You know, we were together. I deserves to know'', sa jag lite irrieterat. ''No, you don't. We are not together anymore, I don't own you anything!'', sa hon irrieterat. Från microvågsugnen kunde man höra hur popcorn sakta började poppa. ''I want to know'', sa jag argt. Och jag kunde nu höra på min röst hur skrämmande jag lät. Men jag kunde inte se på henne utan att veta. ''Just shut up okey? I don't want to fucking talk about it with you!'', sa hon argt högt. Och som en vulkan exploderade jag nästan. ''Then why did you broke up with me then?! I don't get it! We were happy!'', skrek jag. Hon kollade argt på mig. ''I don't want to talk about this right now. These months have been the worst months in my life, and I don't want to fight with you the first night I'm finally back home'', sa hon argt. Jag lyfte upp armarna i frustration. ''THEN FUCKING DEAL WITH IT! I will always be that wierd ex, and you just have to fucking deal with it. You and your new boyfriend can fuck yourselves. You're just another cunt I fucked'', skrek jag argt. En bränd lukt började sprida sig i köket. Och jag såg att hon också skulle explodera. ''I CAN'T BELIEVE YOU SAID THAT. YOU'RE SUCH A DAMN IDIOT. You don't get it do you? OSCAR IS NOT MY BOYFRIEND. AND I HATE YOU SO MUCH RIGHT NOW THAT I CAN'T EVEN LOOK AT YOU! I CAN'T BELIEVE I ACTUALLY LOVED YOU'', skrek hon. ''I DON'T FUCKING CARE ABOUT YOUR FUCKING FEELINGS. YOU WERE THE ONE WHO ENDED THINGS BETWEEN US'', skrek jag. Hennes ögon såg så arga ut, något jag aldrig sett innan. Jag hade ångrat allt jag hade sagt. Men jag kunde inte sluta tänka på henne och någon annan kille. Och det gjorde mig så arg. Hon kom fram till mig, kollade på mig med tårar i ögonen. Och jag kunde inte tåla att se henne gråta. Hon gjorde slut. Och jag kunde inte ta det. ''I don't ever want to speak with you again'', viskade hon med tårar som rann ner på kinderna. Med det försvann hon från rummet, och någon minut senare kunde man höra en smäll från ytterdörren. Jag gick ut från köket och mötte allas ögon. Ilskan var fortfarande där, jagade mig. ''YES, WE HAD A FIGHT'', skrek jag. Och jag kände också för att rusa ut från den där dörren, springa bort från allt. Istället stod jag där, försökte tänka igenom allt som hade hänt. Och jag förstod då. Jag hade förstört allt.

__________________________________________________________________________________

 

Hoppas du gilla det. Skrev den här under måndagen, så var ganska trött, SÅ WARNING FÖR STAVFEL! Ha det bäst.

 

 

Imorgon har vi prov och jag framför allt måste plugga hela dagen. De här veckorna är det fullt med prov och det kommer hända ganska ofta att vi måste skippa en dag. Nu på vårterminen har vi alltid fullt upp. Så ni förväntar er det alltså. Hoppas ni förstår! Prov suger typ ut min glädje, stressar alltid ihjäl över de, heh (;

 

"VAD FAN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED?" skrek min pappa. Jag andades ut. Mamma sprang fram emot mig och höll om mig. Hon klappade mitt hår och jag grät mot hennes axel. Jag hade aldrig någonsin varit mer tacksam över att mina föräldrar fanns. Pappa skakade om Oscar. Jag hörde hur han uppläxade honom, men jag lyssnade inte. Jag kopplade bort allting. Jag hade aldrig varit så rädd. Jag var en orädd människa för det mesta, det enda jag varit riktigt rädd för var spyor och även det var inte så kraftfullt längre. Vad jag kom ihåg från de kommande timmarna var poliser, Oscar som fördes bort av dem, mina föräldrar som kramade om mig och hur jag insåg att det här var en upplevelse som skulle sätta spår i mig. För alltid.

---

Måndag. Jag fattade inte hur jag skulle klara av att gå till skolan efter lördagens händelse. Hela söndagen hade jag bara stängt in mig i mitt rum, legat i sängen, lyssnat på deppmusik och stirrat ut genom fönstret. 

Jag hade hört historier om folk som hade blivit våldtagna. Men jag hade alltid viftat bort det och sagt "det kommer inte hända mig". Men det hade hänt. Av en kille som jag trodde var min kompis för ett tag. Att bara se hans ansikte framför mig äcklade mig. Det var kemi idag, vilket betydde att jag skulle sitta bredvid honom igen. Hur skulle jag ta mig igenom det? 

 

Jag låste upp mitt skåp och drog ut mina kemiböcker och slängde in min väska och jacka. Alice stod bredvid mig. Jag undvek att titta åt hennes håll, men jag kunde känna den starka doften av hennes parfym. Jag började gå mot lektion med slöa steg. Någon knuffade till min axel. "Se dig för", sa Alice och kollade på mig med en bitchig blick. Jag himlade med ögonen och suckade. Varenda människa i skolan trodde att jag var en hora, och alla visste hur mina bröst såg ut. Sverige fucking sög. Jag undvek allas blickar och satte mig ner på min plats i klassrummet. Tio minuter gick och Oscar var inte där. Kanske kom han inte till skolan idag. Jag log för mig själv. Det skulle göra min dag så mycket bättre. Men dörren slets upp och in kom han, rufsig i håret och flåsade ett 'förlåt för att jag kommer försent' till läraren. Han gav mig en blick och satte sig i stolen bredvid mig. Jag flyttade min stol så långt jag kunde åt höger och han flyttade sin så långt han kunde till vänster. Han tittade snett på mig. "Idag ska vi göra en labb igen, och ni måste ta mycket hjälp av varandra. Ni är i era vanliga par", sa Marie och log mot klassen. Jag och Oscar utbytte en blick. Det enda jag såg framför mig när jag tittade på honom var en jävla rapist. Jag gick fram till Marie. "Skulle jag kunna få byta plats?" frågade jag. "Varför då? Du och Oscar hade ju så kul ihop förut" frågade Marie. Jag suckade. "Ja Julia, varför vill du inte sitta med Oscar?" frågade Alice och log elakt. Oscar tittade på mig uttryckslöst. Hela klassen kollade på Alice. Adam tittade mot mig. Han slog i bordet och började nåt helt galet uppror som drog med hela klassen. "Julia är en hora". Jag tittade mot Marie som försökte tysta klassen. "Jag klarar inte av er", suckade hon och satte sig ner, liksom för att vänta på att alla skulle bli tysta. Hela klassen sitter och seriöst mobbar en annan elev och läraren bryr sig inte? Sverige är värre än någonsin. Alla började högre. "HÅLL KÄFTEN!", skrek jag och hela klassen kollade roat på mig. Jag tittade Oscar rakt i ögonen. "Jag vill inte sitta bredvid en jävla rapist", sa jag och alla kollade på Oscar. Alice kollade på mig med en min som sa 'det här är priceless'. Hela klassen var tyst och till och med Marie stirrade på Oscar. Han reste sig upp. "JAG VAR FULL! JAG GJORDE INTE ENS NÅGOT!" skrek han. "DU FÖRSÖKTE FÖR FAN TA AV MIG KLÄDERNA DIN JÄVLA IDIOT", skrek jag. Hela klassen följde intresserat konversationen. "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG GILLADE DIG", skrek han. Hela klassen tittade på mig. Det var bekräftat, han hade gillat mig. Alice fick en sårad min. "Om du hade gillat mig så mycket skulle du inte utsatt mig för det där", sa jag. Ludwig visslade och Oscar gav honom en sur blick. "Du är ändå bara en jävla hora", mumlade han. "Vad sa du?" sa jag argt. Jag hade hört precis vad han sa. Jag ville bara att han skulle upprepa det. "DU ÄR ÄNDÅ BARA EN JÄVLA HORA", skrek han. "JÄVLA SVIN!", skrek jag. Tårarna var nära nu och han flinade. "Var du tvungen att ta en nakenbild? För du fick kanske inte tillräckligt mycket uppmärksamhet", sa Oscar och log elakt. "A-T-T-E-N-T-I-ON W-H-O-R-E", bokstaverade Alice och hela klassen skrattade. Tårar började långsamt rulla ner för mina kinder. På tre månader hade jag gråtit waaay to much. "Ska du gråta nu? Gå och ring mamma", sa Oscar och låtsades gråta. Alla började larva sig. Jag drog ilsket bort tårarna. "VET NI VAD? ALLA NI I DEN HÄR JÄVLA KLASSEN ÄR BARA BORTSKÄMDA SMÅ HORUNGAR. LÄR ER HUR MAN FUCKING UPPFÖR SIG", skrek jag och hela klassen tystnade och stirrade på mig. "Och du, din jävla sadist. Du borde fan sitta bakom lås och bom. Alla borde akta sig för dig", sa jag och kollade sedan upp mot klassen. "Om ni inte vill bli våldtagna", fortsatte jag. Jag kastade en sista blick på klassen. Alla i visste vad Oscar hade gjort mot mig. Men ändå stod de på hans sida. Jag öppnade dörren och sprang bort ifrån skolan. Jag tänkte aldrig någonsin komma tillbaka dit igen.

 

November. En kall, tråkig månad. Inget speciellt hände oftast. Jag hade stannat i Liams hus lite längre än vad som var tänkt, och Liam hade inget emot det. Jag trivdes här. Jag låg i soffan och med min laptop och kollade runt på lite olika bloggar. Bredvid mig hade jag en skål med chips. Perfekta myset för en lördagseftermiddag. Plötsligt ekade dörrklockan genom huset. Jag slängde en snabb blick ut i hallen. Eftersom jag var ensam hade jag inte brytt mig om hur jag såg ut och hade mjukiskläder, inget smink och mitt hår var i en slarvig bulle. Jag reste mig motvilligt upp och hoppades innerligt att det inte var något fan som hittat hit för att leta efter Liam. Jag slängde upp dörren. "SANDRA!", sa Harrys röst och omfamnade mig i en stor kram. Han hade ett stort leende på läpparna och en beanie på sig. Jag blev först glad, men sen tittade jag funderande på honom. "Wait, what are you doing here? Shouldn't you be with the other boys in the US?" frågade jag. "But we are here too!", hördes Nialls röst. Han kom upp emot huset, och nu såg jag även Louis, Zayn, Liam, Eleanor och Felicia hoppa ut ur limousien bredvid huset. "Okay I am confused", sa jag och tittade på alla. "I expected something like, oh my god I missed you so much but, you don't even give us a hug? You should be ashamed!" sa Louis. "WAIT! You get hugs when I understand whats going on. Why are you home now?" frågade jag. "The tour is over Sandra", sa Liam och log. "I thought you said you would be gone for 3 months? And isn't until next week or something" sa jag. "No your silly, the tour is over now. We have been away for three months now", sa Harry. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt tappade räkningen. "She didn't miss you", sa Eleanor och skrattade. "Sorry. You can get your hugs now. Come in", sa jag. "Feels weird to get invited to your own house", sa Liam. "It's mine too now. You will be stuck with me forever now Liam", sa jag och gjorde en 'sorry i'm not sorry' min. Han skrattade åt mig och drog in mig i en kram. Jag kramade alla utom Zayn. När jag såg honom gav jag bara honom en snabb awkward kram. Jag var ganska irriterad på honom för att han kysste den där tjejen på nattklubben.

 

Felicia och Liam såg lyckliga ut. "You two look so adorable and happy", sa jag. "We are adorable and happy", sa Felicia och de kysste varandra. "Too much cuteness", sa jag och gjorde en låtsad äcklad min. Liam log stort mot mig. "So how was the tour? And when did you join El?" frågade jag. "I got there the same time as Felicia kind of", sa Eleanor leende. "And the tour was awesome!", sa Niall glatt. Han såg också mycket gladare ut än när han hade lämnat London. Antar att han börjar komma över Julia. "We love our american fans.They are great", sa Zayn. Jag kollade på honom bara och nickade. Han såg undrande ut varför jag var så kall mot honom. Jag tänkte låta honom undra. "It actually looks like you didn't destroy my house Sandra. Good on you", sa Liam leende. "I didn't have the time. I actually planned to make it more messy, but as you all know, I forgot that you would come home today", sa jag. "You know I actually texted you that we would come home this week?", sa Louis. "No you didn't", sa jag för att slippa undan. "Check your phone", sa Louis och log överlägset. Jag kollade snabbt igenom min konversation med Louis och upptäckte att han faktiskt hade skrivit att de skulle komma. "Oppsi", sa jag och gjorde en 'jag är skyldig' min. Alla skrattade åt mig. "Sandra, have you talked to Cara lately?" frågade Harry. "Of course! I text her everyday. I miss her like so much", sa jag. "What do you think I do?" frågade Harry och såg nedstämd ut. "When is she coming back?" frågade Eleanor. "She comes back from France next week", sa Harry och såg lite gladare ut. "So you don't need to be sad", sa Zayn med gullig röst och nypte Harrys kinder. Harry gav honom en bitchblick och alla skrattade åt dem. "Guys! Do you know what? I baked a chocolate cake yesterday. My plan was to eat it all by my self but I'm so kind that I could share it with you if you want to", sa jag. "Is it our special chocolate cake?" frågade Felicia och hela hennes ansikte lyste upp. Jag nickade. "I WANT!", ropade hon. "Me too!", sa Niall och tittade mot kylen med en hungrig blick. Till sist instämde alla om att chokladkaka lät gott och jag dukade fram och alla högg in.

 

Vi alla pratade i fyra timmar som om de aldrig hade varit borta och jag var superglad. Däremot, varenda gång Zayn öppnade munnen ignorerade jag honom. Han märkte det och försökte hela tiden fånga min blick. "It's getting late, I kind of want to sleep in my own bed tonight. And spend some alone time with my babe", sa Louis och kysste Eleanor på kinden. "I'm going to eat Nandos to dinner", sa Niall med ett fånigt leende. Jag flinade åt honom. Vi alla sa hejdå till varandra. Felicia skulle stanna hos Liam. "Gör inget farligt nu", sa jag med ett leende när jag kramade Felicia. "Haha", sa hon utan inlevelse men log ändå lite. Innan vi släppte varandra sa hon: "Ska försöka". Jag skrattade och gick ut. Jag började gå men en hand tog tag i min. "Sandra wait. I don't want you to go home alone in the darkness", sa Zayn. Jag suckade och vände mig om. "Zayn. It's 7pm. No one is going to rape me or something", sa jag. Han döljde ett leende. "But anyway", sa han. Jag himlade med ögonen och började gå. Han gick bredvid mig och jag bestämde mig för att vara tyst. Jag hade ärligt talat ingen lust att snacka med honom och ville just nu bara gå hem och äta mammas mat, som jag inte ätit på typ tre veckor. Vi gick under tystnad tills vi kom fram till Zayns hus. "You can go now", sa jag och tittade på honom. "Why are you mad at me?" frågade han. Jag stoppade händerna i fickan. "I'm not mad. Go home", sa jag. "You are. Sandra, what's wrong?", frågade han. Jag gav upp. "Just go inside, I follow you", sa jag. Han låste upp dörren. Jag älskade hans hus. Det var så hemtrevligt. Jag drog av mig skorna och gick in till köket. "So, what have I done?" frågade han. Jag fnös. "YOU KISSED THAT UNKNOWN GIRL ZAYN!", sa jag. Han tittade förvånat på mig. "Yeah, so what?" frågade han. "Is that all you have to say? 'So what'? YEAH SO WHAT. YOU KISSED SOMEONE!", sa jag upprört. "SANDRA! I am allowed to kiss whoever I want. Because we are not together, remember?" frågade han. Det var sant, vi var inte tillsammans. Men det hade sårat mig i alla fall. "BUT IT HURTED ME TO SEE PICTURES OF YOU STICK DOWN YOUR TONGUE..." Längre än så hann jag inte. Zayns läppar mötte passionerat mina. I just det ögonblicket struntade jag i allt om att jag och Zayn inte borde vara tillsammans. Jag la armarna om hans nacke och kysste honom länge. Hans hand smekte mitt hår och jag bara njöt av allting. Jag hade saknat hans läppar. Det kändes så bra att kyssa dem, även om jag inte borde.  Han drog av mig min tröja. Jag tvekade någon sekund innan jag drog av hans också. Han log lite mot mig. Jag log tillbaka. Det var bara en natt, intalade jag mig själv. Bara en.  

 

Det hade gått tre veckor sedan incidenten i klassrummet. Och jag hade inte gått till skolan sen dess. Jag kanske skulle få hög frånvaro, men helt ärligt brydde jag mig inte. Jag brydde mig inte ett skit om skolan eller någonting alls. Jag kunde inte gå dit. Det var en omöjlig tanke. Första veckan hade jag sagt till mamma och pappa att jag inte kunde klara av att vara i skolan på grund utav händelsen. Andra veckan hade jag som tur var feber. Och den här veckan hade jag faktiskt fejkat febern. Jag visste att mina föräldrar inte trodde på det, men de lät mig vara hemma i alla fall. 

 

Dörren öppnades till mitt rum. "Hej gumman", sa mamma och la sig bredvid mig i sängen. Hon hade med sig två koppar te. Jag kunde inte sova utan att dricka te. Min sömn blev mycket lungnare med ett gott te på kvällen. Men mamma gjorde bara te till mig när hon ville snacka. Jag tittade på henne. "Hej", sa jag. "Hur mår du?" frågade hon. "Sådär", ljög jag. Min fysiska hälsa? På topp. Min mentala hälsa? Nere på noll. Mamma tittade menande på mig. "Du har inte varit i skolan på tre veckor nu", konstaterade hon. "Inte mitt fel att jag fick feber", sa jag. Mamma tog ett djupt andetag. "Jag vet att den där händelsen påverkade dig djupt. Jag har varit orolig i sjutton år för att att det ska hända dig. Och nu gjorde det faktiskt det. Och jag förstår att du inte vill gå till skolan och se honom. Men du kan inte gömma dig förevigt", sa hon. "Jag vet. Men jag mår bara så dåligt där...", sa jag. "Din handledare berättade vad som hänt för tre veckor sedan. Jag förstår att du blev upprörd", sa hon. Jag stirrade ut i luften. "Varför flyttade vi hit?" frågade jag. "För att jag fick ett bättre jobb", försökte mamma. "Men ni tänkte inte på hur mycket det skulle krossa mig och Clara?" frågade jag ledsamt. "Hjärtat då. Du kanske tror att det var lätt för oss. Men det var svårt för oss att lämna våra vänner också. Men du och Clara är tonåringar, så jag förstår att det var extra svårt för er. Men ibland är man tvungen att ta vissa beslut. Vi beslutade att det här skulle bli bättre i längden för alla i familjen", sa mamma. "Vad har varit bra för mig här? Nämn en sak", sa jag. Mamma var tyst. "Just det", sa jag. "Alla i min skola hatar mig. Jag hatar alla i min skola. Jag blev nästan våldtagen av en kille i min skola. London var min trygghet. Inget är bra här", sa jag. "Jag och din pappa har tänkt lite..." började mamma. Jag tittade intresserat på henne. "Du får åka till London i några dagar nästa vecka. Vi tror att du kan behöva det efter allt som har hänt", sa hon. Jag pressade fram ett leende. "Tack", sa jag. Hon kramade mig. Jag besvarade kramen. "Jag älskar dig och jag vill ju att du ska må bra", sa mamma. "Jag mår inte bra. Men jag älskar dig också", sa jag i hennes axel. Vi släppte varandra och hon reste sig från min säng. "Flyget går på måndag morgon", sa mamma. Måndag. Det var Lördag idag... två dagar. Jag log och hon log tillbaka. "Är killarna tillbaka i London?", frågade hon. Jag nickade. "De kom tillbaka idag", sa jag. Mamma log och gick mot dörren. Hon stannade i dörröppningen. "Det ordnar sig Julia. Det gör det alltid", sa hon. Hon stängde dörren och jag drack en slurk av teet. För första gången på en månad kände jag mig ganska glad.

---

Kan inte fatta att vi faktiskt skrivit över 70 delar! Sjukt ju. Det är ni som får oss att vilja skriva! :)

När jag läste era kommentarer på förra delen blev jag så himla glad! Det är sjukt kul att ni kan leva er in i berättelsen. We luv u. ♥ Kommentera fyra kommentarer för del på söndag? KRAM! 

''I can't get enough of you. I want to touch you, taste you, hold you in my arms. You're so great, and I can't believe you're actually mine'', sa han och rörde sin näsa mot min. Jag log, och grabbade tag i hans rygg hårdare. ''Is it wierd that I love you so much?'', mumlade jag, fast i hans ögonkontakt och i ögonblicket. ''No'', mumlade han. Hans läppar mötte mina,och han höll om mig hårt. Det kändes rätt, det kändes som allt var som de skulle vara. Jag kände mig så lycklig det ögonblicket. Det var verkligen oss. Oss. Och så kommer det föralltid stanna.

---

 

Jag undrade om jag någonsin varit lyckligare. Tanken förundrade mig. Jag hade sett Felicia dagen hon föddes redan. Hon hade varit vid min sida genom allt... och nu var hon min. Jag tittade på hennes sovande ansikte. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Jag var upp över öronen förälskad och kunde knappt tänka på något annat.

 

Jag lutade mig över henne och kysste henne. Det tog några sekunder innan hon besvarade kyssen. Hon log sömningt mot mig. "Best way to wake up ever", sa hon. "Right huh? My kisses are amazing", sa jag leende. "Haha. You can't brag enough", sa hon. Jag log. Hon kysste mig på pannan. "Are we going down and eating breakfast with the boys?" frågade hon och satte sig upp i sängen. Hon skulle precis resa sig men jag puttade tillbaka henne. "No, stay in bed. I've bought Dunkin' Donuts for us to breakfast. How does that sound?" frågade jag. "Terrific", sa hon leende. Jag gick och hämtade påsarna som stod på ett bord i hotellrummet.

Jag hade köpt varsin bagel och varsin dount till oss, och hon fick varm choklad och jag fick kaffe. "When did you have time to buy all this?" frågade hon och tog en tugga på sin bagel. "Delicious!", utbrast hon och kollade på mig. "When you were asleep sweetheart", sa jag. "When did you wake up?" frågade hon. "7am. Just to wake up before you did so I could watch you sleepyface", sa jag. "Yeah, cause my sleepyface are so beautiful", sa hon och gjorde en min. "It actually is", sa jag med en larvig röst. Hon gjorde en min åt mig och vi båda skrattade. "Your gig last night was perfect", sa Felicia. "I sang just for you", sa jag. "Naaaw. You really love me do you?", sa hon leende. "I've always had", sa jag och vi kysste varandra. "Where are we going next?" frågade hon sedan. "We're going to Chicago tonight", sa jag. "So we got the day off?" frågade hon. Jag nickade. "Yeey! What are we up to?" frågade hon entusiastiskt. "What ever you want", sa jag. Hon funderade. "Does 'we' include the boys?" frågade hon. Hennes ögon var smala springor och hon granskade mig. "Only if you want to. But Lou is going to the airport to pick up Eleanor, but I think that was now on the morning", sa jag. "WHY DIDN'T YOU TELL ME THAT EL WAS COMING?" frågade Felicia. "I've missed her like crazy! It's been like two and a half month!", sa hon. "I forgot to tell you because I was to busy to think about you", sa jag med cheeky röst. Hon fnissade tjejaktigt. "I couldn't imagine you as the most romantic boyfriend ever", skrattade hon och kysste mig. Känslan när hennes mjuka läppar rörde mina var obeskrivlig. Det var som fjärilar studsade runt i min mage. Det var så det kändes när man var kär. "I love you", sa hon sedan. Hon hade mitt huvud mellan sina händer och klappade mina kinder med sina tummar. Jag log. "I love you more", sa jag. "MY GIRL IS BACK", hörde vi Louis skrika utanför korridoren. Man kunde höra Zayn och Harry skratta åt hans entusiasm. "Eleanor is here!", sa Felicia leende. Vi satte på oss kläder och gick ut i korridoren.

 

"Eleanor!" sa Felicia. "Felicia!", sa Eleanor tillbaka. De kramade om varandra. Jag gav också Eleanor en kram. "Wait a second...", sa Eleanor och granskade mig och Felicia. "Why did you two get out from the same room?" frågade hon. Jag och Felicia tittade på varandra och log. "We are together now", sa Felicia och tog min hand. Ett stort leende spred sig över Eleanors ansikte. "ARE YOU SERIOUS? Someone should have told me sooner! I'm so happy for you", sa hon och kramade om oss båda. Det var ganska konstigt - Danielle var ju Eleanors bästa vän, så egentligen borde hon väl ogilla både mig och Felicia. Men Felicia och Eleanor hade varit bra vänner, och jag och Eleanor också och hon var helt enkelt en person som var glad över vad som var bäst för alla. "Everyone is happy right now!", sa Louis entusiastiskt. Harry började göra en fånig dans och alla joinade honom. Jag kollade på Felicia och hon kollade på mig. Vi log mot varandra. Min lycka var obeskrivlig.

 

Jag och Louis låg på hans säng och kollade på fotboll. Felicia och Liam var med varandra såklart, och Zayn och Harry var ute och shoppade, och Eleanor hade gått ner till Starbucks för att köpa en kaffe till sig själv. "SCORE!" ropade jag när England gjorde mål. "We are so good this match! I think we have a chance to win!", sa Louis. Vi båda kollade fokuserat på matchen när det knackade. Louis kollade på mig. "Niall. Open the door", sa han. "It's your room", sa jag. "You are so annoying!", sa han med ett allvarligt uttryck. Jag skrattade åt honom och han reste sig motvilligt upp från sängen. Eleanor kom in. Louis la sig bredvid mig i sängen igen. "What did I miss?" frågade han. "Nothing", sa jag. "Are you watching football?" frågade Eleanor. "As usual!", sa jag leende. Eleanor sparkade av sig skorna och hon la sig mitt emellan mig och Louis. Han la armen om henne och hon lutade sig mot hans axel. Han pussade henne på pannan.

 

Jag sneglade emot dem. Vanligtvis skulle inget få honom att slita sig från en match. Men Eleanor kunde få honom att göra det. Och... Julia hade kunnat få mig att göra det också. Jag saknade henne, även om jag långsamt började komma över henne. Hon hade gjort mig så lycklig. Det var jobbigt under tiden jag och Harry 'delade' på henne, men hon hade ändå lyst upp mina dagar. Och jag hade seriöst varit villig att vända mig emot min bästa vän för att få henne. Och sedan var hon bara min för två månader. Alla minnen vi hade tillsammans var fantastiska. Men nu var hon i Sverige, och hon var säkert redan tillsammans med den söta killen från hennes skola, han hon hade snackat om med Zayn. Eleanor och Louis kysste varandra. Jag kollade mot dem. Jag var här i USA, och försökte komma över Julia. Och jag var på väg. Men jag saknade att ha någon att hålla om. Jag saknade att ha någon som kysste mig det första hon gjorde när jag vaknade. Jag saknade att hålla om någon om natten medans vi pratade om allt mellan himmel och jord. Jag suckade lite.

 

"Are you okay mate?" frågade Louis. Jag hade inte märkt att både han och Eleanor tittade på mig. "Yeah", sa jag leende. "You are not okay", sa Eleanor och log mot mig. "Don't bully me for my thoughs okay?" frågade jag. "I won't", sa Louis och tittade på mig. "You know... Seeing you two together is hard. It makes me miss Julia so much. We used to be the couple that everyone thought were so cute that you just wanted to puke. But I was happy. I was so lucky all the time with her. And seeing you two guys now making out.... I mean, I get jealous. Because I don't have that opportunity anymore. Lou, you love football, but Eleanor can make you stop watching the match and just look at her. Julia had that effect on me too. And I just miss it. And now seeing Felicia and Liam being the way me and Julia were in the beginning... It reminds me so much about her and I'm jealous of them too", sa jag. Louis och Eleanor log båda uppmuntrande mot mig. "Look Niall. Any girl would be happy to be with you. And I love Louis so much so it is kind of hard to keep my hands off him. But I won't make out with him in front of you if that makes you upset", sa Eleanor snällt. "Thanks Eleanor, but you can make out how much you want. Cause you are two people in love, and I'm happy for you", sa jag. Louis tittade studerande på mig. "I love you Niall. And I love Julia. I still hope that you will get back together cause it would be like so awesome, cause then my besties would be together and I'm really protective of Julia too and if she is with you, I know she is with a good guy. But you should really try to enjoy your self and not do things that reminds you of her. I can't say that I know how it feels but I could feel your pain the day she left.  It's been almost three months since she left now", sa han. Jag och Eleanor utbytte en blick och sedan log jag. "That was wise words Tomlinson", sa jag. "I'm so good at these things", sa han och log stort. "But what I'm trying to say is, just do something that don't makes you think of her. And if it makes you feel better, her life in Sweden sucks according to her", fortsatte Louis. "Why?" frågade jag oroat. "A girl who she thought were her friend texted everyone in her school a picture on her boobs. She called me and cried", sa Louis. "What a bitch!", utbrast Eleanor. "If I would have been there, I would kill that girl", sa jag. "And how was that supposed to make me feel better?" frågade jag surt efter ett tag. "I don't know actually, didn't use my brain", sa Louis. Eleanor flinade och slog till honom på armen. Louis lekte seriöst och kollade på henne och sa "aow" medans han gnuggade sin arm där hon hade slagit honom. Eleanor började skratta åt honom och Louis vände sig mot mig igen. "But something I know will make you feel better is, when she cried to me on the phone, she said that the only one who could make her feel better in that moment were you", sa han och log. "I wish I could be there for her. I've texted with her a lot and she says that everyone in her school is so fake", sa Eleanor. "I wish I could be there too", sa jag drömmande och sedan kollade jag på Eleanor och Louis. "Thanks guys", sa jag. Jag tittade ut genom fönstret. Mina känslor var blandade. Jag ville komma över henne samtidigt som jag inte ville det.

 

 

Den mörka natten svepte in mig med sig. Gatorna lystes upp av ynkliga gatulampor och jag sprang längst bilvägen. Det var ett öde här, inga människor och inga bilar. Allt som fanns här var den kalla höstnatten och jag, gråtandes med min värdighet försvunnen. Jag ville inte det här, jag ville inte känna såhär. Jag kände för att spy, för att få ut alla onda tankar ur mitt huvud. Inget kunde få bort det. För jag var lämnad där, som en ynklig stampad geting, redo att dö. Ingen kunde beskriva hur jag kände, hur de här känslorna kändes. Jag ville att mörkret skulle svepa in mig till sig och aldrig låta mig komma ut. Jag hade aldrig känt mig såhär kränkt någonsin i mitt liv. Jag kände mig smutsig, som om något så rent hade fått blivit släpat genom gruset. Jag grät, grät en flod vad det kändes som. Som om de aldrig ville ta slut. Vad jag än gjorde för att stoppa det så fortsatte det. Jag kände mig som en hora. En jäkla hora. För det var så människor trodde om mig nu. Att jag var en hora, skickar runt saker utan någon stolthet. Jag hade stannat och satt nu på gatan med knäna mot ansiktet. Jag begravde mitt huvud mellan mina knän, för att aldrig komma tillbaka. Mina handflator blödde efter att ha ramlat när jag sprang. Men jag brydde mig inte. För det kunde blöda hur mycket de ville, ingenting skulle kunna få mig må bättre nu. Det var bara en människa, och den människan är ute ur mitt liv. Och jag var anledningen. 

 

För ungefär en kvart sedan hade jag stått i det där rummet, mött allas ansikten och sett bilden. Ändå kändes det som om jag hade gråtit en evighet. Jag hade kommit till mitt hus och slet upp dörren. Jag kände mig ledsen, förödmjukad, kränkt, smutsig, arg och ensam. Mina föräldrar låg i soffan och märkte mig genast. ''Men gud, vad har hänt gumman? Du ser sjuk ut!'', utbrast mamma och satte sig upp. ''Vad har hänt?'', frågade pappa oroligt. Jag kollade på spegeln från hallen. Jag såg helt sjuk ut. Jag var alldeles vit, röd runt ögonen och håret var en helt mess. Fortfarande grät jag, försökte få ut varenda tanke från vad som hade hänt. Men det var deras fel. Allt det här var deras fel. Inget av det här skulle hänt om vi hade stannat kvar i London. Ilskan kokade inom mig, som en vulkan, redo att explodera. Och det gjorde jag. ''Vad som har hänt? Nu ska jag berätta vad som har hänt! Det som hände var att jag blev FUCKING FÖRÖDMJUKAD av alla sjuka jävla horor, och allt det här är erat jävla fel! Jag bryr mig inte, JAG BRYR MIG INTE om du har fått en bättre jobb, jag bryr mig inte ett jävla skit! Jag kanske accepterar det, men det betyder INTE att ni kan fucking släpa mig från London, DÄR HELA MITT LIV ÄR, och tvinga mig att bo i det här fittlandet! Jag har varit snäll, jag har varit jävligt snäll och varje dag håller jag in vad jag känner. JAG ÄR FUCKING TRÖTT PÅ DET'', skrek jag. Jag skrek så nästan grannarna skulle knappast missa ett ord. Och mina föräldrars miner förändrades direkt. De hade aldrig sett den här sidan av mig någonsin. Jag brukade aldrig svära inför mina föräldrar, jag försökte alltid respektera de. Men jag var så jävla trött på att ta all skit, och att ingen ens vet hur just JAG känner. De kollade på mig, först oroligt men det förändrades snabbt till irrieterade miner. ''Vad är det du säger! Snacka inte så!'', sa min mamma arg. Och det var som om hon inte kunde se hur jag dog inuti. Jag grät, tårarna sprutade ut. ''NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV, HELA MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT PÅGRUND AV ER! JAG HATAR ER, JAG HATAR ER AV HELA MITT HJÄRTA'', skrek jag medan tårarna rann. Av ilska puttade jag ner fotöljen och jag kunde höra ett knak. ''NI KAN FUCKING DÖ, JAG HATAR ER, OCH JAG VILL ALDRIG PRATA MED ER IGEN! ALLA HATAR MIG, JAG ÄR BARA ETT MISSTAG'', skrek jag så högt som jag kunde. Jag sprang upp för trappan och slängde upp dörren till badrummet. Gråtandes sprang jag fram till duschen, och satte på den. Jag lät det kalla vattnet skölja bort mitt smink och mina kläder blev genast genomblöta. Jag gled ner och satte mig på duschgolvet. Men jag brydde mig inte. För jag ville bara sitta där i vattnet, gråta så ingen kunde höra mig. 

 

 

Ett leende dök upp genom dörrarna, och den hemtrevliga tjejen vi visste så väl började gå fram mot oss. Bredvid gick fetus Liam, med ett stort leende som tydligt visade att han var lycklig. Jag kollade lite längre ner och upptäckte två sammanflätade händer, tajt ihop som inte kunde lämna varann. Bredvid mig stog Niall och Harry med lika stora leenden som mig. Vi sprang mot Felicia och när vi hade kommit till henne hoppade vi nästan över henne, hälsade henne på vårat sätt. Hon hade inget emot det och kramade oss lika hårt. ''I MISSED YOU GUYS SO MUCH! THREE MONTHS IS TOO MUCH!'', skrek hon i våra öron och kramade oss hårdare. ''WE MISSED YOU TOO'', skrek vi tillbaka i kör. Jag gick fram till Liam och gav honom en klapp på ryggen med ett leende. Liam log stort. ''You look crazy'', sa jag med ett flin. ''Yeah, crazy in her'', sa han och pekade på Felicia som fortfarande kramade om Harry och Niall. ''I'm happy for you guys'', sa jag, något Felicia fångade. ''Naww, thanks Louis!'', sa hon och gav mig en puss. Liam tog hennes bagage eftersom han knappast hade ett handbagage. Jag var glad att jag hade stöttat honom att åka dit, för hur lycklig han såg ut var galet. Jag hade aldrig någonsin sett honom vara så glad. Och det glädje mig. Vi hade börjat gå mot den stora svarta bilen som väntade utanför flygplatsen och ibland stoppades vi av fans som ville ta något kort. Det var varmt i Ohio, solen sken och det var runt 14+. ''I love this weather!'', utbrast Felicia glatt. Niall la armen om henne och log. ''It's great having you here! Finally a girl who can teach us something we can value in this life. C'mon, I love these boys but It don't hurt having a women around sometime'', sa Niall och skratta. ''Yeah, but the problem is that Felicia is immature like us'', sa Harry och flina ''That's almost true! I was the one who said to you guys not to jump from that cliff to the water in LA, mean while Sandra made you almost do it. I'm kind of your mum'', sa Felicia och skratta. Som om hon kunde förstå vad jag skulle säga tog hon upp pekfingret. ''DON'T CALL ME MUMMY'', sa hon högt och vi alla skratta. ''You guys look so happy together, and it doesn't feel wierd'', sa Niall och log. Han var fortfarande lite krossad över Julia, men man kunde se hur han började bli bättre för varje dag. Vi satt nu i bilen, redo att åka till hotellet. Harry kollade på Liam och Felicias händer, sedan mig och tillbaka. ''OH MY GOD, I DIDN'T REALISE YOU WERE HOLDING HANDS UNTIL NOW!'', utbrast han. Felicia flinade med ögonbrynen höjda, en av några saker hon ofta brukade göra. ''So you're like a couple now?'', fortsatte han. ''Kind of'', sa Liam, som innan varit tyst, låtit oss catch up med Felicia. ''THAT'S AWESOME DUDE! Score!'', sa Harry och Liams knoge mötte hans. Liam la sedan armen om Felicia och kysste hennes kind. ''I scored really big'', sa han och drog sin näsa mot hennes kind medan hon slöt ögonen och log. ''Get a room'', mumlade Niall. ''Actually, we already have a room'', sa Liam. ''Be in it! We don't want condoms flying all over the place'', sa jag och alla skratta, både Felicia och Liam. ''Okay then'', sa Felicia med ett leende. Hon tog sedan våra händer i hennes och kollade på oss alla tre. ''I'm so happy I'm finally with my big brothers'', sa hon och log. Vi awwade enkelt. ''Yeah, you're like an annoying little sister'', sa jag och flina. Hon tog sin hand och gnuggade den mot mitt hår. ''I know you love me!'', sa hon och jag tog bort hennes hand. ''HEY! You ruined my hair!''. Hon fnös och skratta. ''Don't be a girl'', sa hon med ett hånfullt leende. Jag vände mig till Niall. ''Niall tell her! Tell her I'm not a girl!'', sa jag, ovanligt gällt. Alla skrattade och vi fortsatte snacka med Felicia, en lillasyster vi hade längtat att få irrietera.

 

 

Efter att ha hälsat på alla drog Liam upp mig till sitt hotellrum och drog in mig i hotellrummet. Han drog in mig i sin famn och kysste mig lätt. Hans ansikte var nära mitt och jag kunna hans mint andedräkt. Han andades lite häftigt, samma som mig. ''I can't get enough of you. I want to touch you, taste you, hold you in my arms. You're so great, and I can't believe you're actually mine'', sa han och rörde sin näsa mot min. Jag log, och grabbade tag i hans rygg hårdare. ''Is it wierd that I love you so much?'', mumlade jag, fast i hans ögonkontakt och i ögonblicket. ''No'', mumlade han. Hans läppar mötte mina,och han höll om mig hårt. Det kändes rätt, det kändes som allt var som de skulle vara. Jag kände mig så lycklig det ögonblicket. Det var verkligen oss. Oss. Och så kommer det föralltid stanna.

 

Berätta vad du tycker! Ha det great ;)

 

''Är du seriös?!'', skrek jag nästan i luren. ''Helt seriös!'', sa Felicia tillbaka. Jag skrek ett gällt skrik. Några personer som gick förbi i den nästan tomma korridoren kollade på mig. ''Jag kan inte fatta det! Äntligen! JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI NI TVÅ!'', skrek jag. Hon skrattade och jag stod där fortfarande, med en öppen mun och uppspärrade ögon. ''Ja, det känns så bra! Allt som har hänt de senaste månaderna känns äntligen som att de var värt det. Liksom han var min bästa vän och nu är han mitt livs kärlek'', sa hon. Jag skrek igen. ''Jag är så glad för eran skull, du låter så lycklig Felicia! Det låter awesome'', sa jag med en glad röst. ''Tack Julia! Och guess what? Liam måste ju åka tillbaka till USA för konserterna och allt, och han tar med mig!'', sa hon glatt i luren. ''Va?! Men Felicia, skola då?'', sa jag förvånat. ''Jag ska bara vara där i ungefär fyra dagar, tre nätter. Liam kommer köpa en biljett hem till mig sen. Jag låtsas vara sjuk bara, sjukanmäler mig. Mina föräldrar tror fortfarande jag är hos Sandra, de kommer aldrig får reda på det. Känns ganska jobbigt att ljuga för mina föräldrar så mycket men det är inte så att vi har det bäst hemma just nu. Så jag kommer hem om några dagar, när det lugnat ner sig där. Förutom att faktiskt vara med älskling kommer jag också åka till fantastiska USA! Fast när jag är där kommer de ha åkt till Ohio, och det låter awesome'', berättade hon. Jag bara stod där och log fult. ''Jag förstår dig ändå. Hoppas det löser för dig där hemma. Ohio låter ass kul! Det är där Glee utspelar sig, haha!'', sa jag och skrattade. ''Du är en sån nörd Julia. By the way, hur är det med Sandra? Jag lämnade ju henne bara, tror hon hatar mig nu'', frågade hon. Jag gick fram och tillbaka i korridoren. Lektionen skulle börja om ungefär en kvart så jag hade inte brottom. ''Hon mår bra. Hon älskar att bo i huset, och som tur är kylskåpet fullt med goda saker, så hon klarar sig. Eller det är vad hon sa till mig på Skype. Oroa dig inte'', sa jag. Jag log för mig själv. ''Så, vad händer ikväll då?'', frågade jag. ''Jag packar just nu för vi ska ju som sagt vidare till USA, men om ungefär två timmar åker i för att ta flyget. Liam hälsar på några släktingar medan han är här. Så ikväll hänger jag med killarna, SOM JAG HAR SAKNAT! Dudå?'', sa hon. Jag gick fortfarande fram och tillbaka. ''Jag hatar dig, allvarligt. Ditt liv låter grymt, medan jag är fast här i Sverige. Krama killarna iallafall från mig, okey? Jag kommer antagligen ha en ganska lame kväll, ärligt talat. Tänker på att ta min data och mina äppelchips och låsa in mig i mitt rum. Deprimerande va?'', sa jag. ''Vänta lite, sa inte du att någon kille bjöd dig på fest?'', frågade hon. Jag stannade och svalde hårt. ''Jag nämde det förut va?'', sa jag mesigt. ''JULIA! Du ska gå på den här festen. Du ska inte bli en lame tjej som har en relation med sin dator, DU SKA UT DIT OCH VARA SOCIAL!'', sa hon med en hög röst. ''Måste jag?'', sa jag och sjönk ner på en bänk vid sidan av skåpen. ''Ja, du måste. Jag tvingar dig. Jag bryr mig inte om jag måste springa över havet till dig bara för att kicka din rumpa, du ska gå'', sa hon. ''NEJ! Jag är den tjejen, jag är den tjejen som har en relation med sin dator och har en kärlek för äppelchips. Jag tänker inte gå'', sa jag. Jag kollade på klockan, ungefär 3 minuter till lektionen börja. ''Alright then, jag orkar inte övertyga'', sa hon. ''Och jag måste gå. Är ändå säker på att jag har noll kronor på telefonen nu. Aja, puss!'', sa jag. ''Puss!'', sa hon innan jag avsluta samtalet. 

 

Det svämmade över den lilla glasbunken, och klassens uppmärksamhet vändes till mig och Oscar. Marie sprang fram till oss och med en stor, stor, pincett och tog hon bort den rykande skålen från oss. Jag mötte Oscars blick. ''Det här är varför vi inte kan bli kemister'', sa han och jag skrattade. Han log mot mig och försökte dra av de gula handskarna. ''Jag måste tvätta av armarna, är rädd att jag fräter bort'', sa han med ett snett leende. Han gick åt sidan från bordet men stannade och vände sig till mig. Jag som hade kollat på boken kollade upp mot honom. ''Du kommer väl till min fest ikväll va?'', sa han. ''Jag kommer int-'', sa jag men avbröts av mig själv. Han log ett nästan oemotståndligt leende, och hans gröna ögon nästan lyste mot mig. Jag har inga känslor för honom och är knappast intresserad, men ingen kunde motstå det där ansiktet. ''Jag kommer!'', sa jag med en gäll röst. ''Bra, ser fram emot det'', sa han lite kaxigt och försvann från bordet. Jag kollade ner mot boken för att dölja min reaktion. Han flörtade, definitivt. Jag kollade bak mot Alice och upptäckte henne stirra på mig. Men den där blicken var annorlunda. Det var som om hon hatade mig.

 

Jag låg i sängen, nästan begravd med alla kuddar och filtar. Min ynkliga laptop låg över allt det, visade filmen ''Because I said so'', en film jag sett många gånger. Jag scrollade genom twitter och kollade på alla trender. Jag spärrade upp ögonen när jag såg de två trenderna. #ZerrieIsOver #WeWantZassa. Jag klickade på #ZerrieIsOver och scrollade. ''Omg, I can't handle this. #ZerrieIsOver ... They broke up. WHAT IS HAPPENING TO THE WORLD'', ''Thank god #ZerrieIsOver, hated that biatch. She don't deserve Zayn''.. Det var inte precis en nyhet för mig att de hade gjort slut men som en bomb hade det slagit ner på alla directioners. Däremot hur de fick reda på det vet jag inte. Jag klickade på #WeWantZassa, antagligen någon dum bromance. Men efter att ha klickat på den öppnade jag munnen av förvåning. De var inte Hazza och Zayn, det var jag och Zayn.

 

Jag gick igenom bilder, gamla bilder då jag och Zayn kysste varandra, höll hand på stan...Nya bilder från i år när vi gick runt på stan, åt middag, var på stranden, skrattade. Jag trodde aldrig alla fans gillade mig, det kändes faktiskt som om de hatade mig när jag var tillsammans med Zayn. Så många sa att de älskade mig, men det var några som hatade mig och sa dumma grejer, som jag tillslut trodde på. Jag fortsatte läsa. ''I ship them so hard. Look how cute they were #WeWantZassa'', ''#WeWantZassa GET BACK TOGETHER, PLEASE! @zaynmalik @sandraibrahim''. Det var någon som hade länkat en bild och jag klickade på den. Den var på stranden, inzoomat på våra ansikten. Vi kollade upp mot varandra, jag skrattade och han med. Hon hade skrivit en twitlonger och jag klicka på den. ''I can see in his eyes that he still loves her. Look at them laughing. It looks like he want's to kiss her so badly, but can't so he laugh instead. Mean while, she is standing there, having no clue. I wish they would get back together, he was so happy with her. And when Zayn is happy, I'm happy. I know that Zayn and Perrie were together when this photo was taken, but I can't help but wonder if it was something between them after all. They belong together. In interviews, Zayn doesn't smile anymore. That boy we love so much, seem to dissapear. He looks so unhappy, and it kills my heart to see that. And I think it is because of her. If they could just realise that they belong together, maybe he wouldn't feel like this. I hope they see the truth eventually, #WeWantZassa'', läste jag för mig själv. Jag kollade återigen på bilden. Fansen brydde sig verkligen, de gjorde det. Jag önskar också allt kunde vara så enkelt, men det är det inte. Jag läste en tweet. ''OMG, HOLY SHIT, #ZerrieIsOver #WeWantZassa #ZaynWithAMysteriousGirl IS TRENDING ALL AT ONCE. OMG, I CAN'T HANDLE IT''. Jag kollade på den tredje trenden jag inte hade upptäckt än och klickade på den. Jag bläddrade genom några tweets och läste en. ''OMG, ZAYN MAKING OUT WITH A GIRL, WHO THE FUCK''. Förvirrat klickade jag på bilden nedanför. Hade någon tagit en bild när vi kysstes i LA? Jag kollade på bilden, och jag spärrade upp ögonen. En bild på när Zayn hånglade med en tjej vid ett hörn, vad det såg ut som, i en nattklubb. Med ilska kastade jag telefonen i väggen. Jag kände hur jag skakade. Alla känslor sprängdes åt samma gång, som om jag inte kunde se något klart längre. Och det kändes som att jag aldrig någonsin skulle kunna igen. Från att ha varit glad, läst allas gulliga tweets, satt jag där och grät i mörkret. Helt ensam.

 

Musiken dunkade i den stora villan, och huset var fullt proppad med människor från skolan. Oscar var tydligt ett rikemansbarn, fick allt han ville. I det stora vardagsrummet stog det ett stort bord, fullproppat med alkohol. Jag hade ingen tanke på att dricka heller. Den stora tv:en var täckt med ett lakan och alla lyfte ena armen och dunkade med musiken, och andra som höll ett plastglas med sprit. Jag kollade på Alice som stog bredvid mig. ''Det ser awesome ut!'', sa hon med ett leende. Lite av hennes ljusbruna hår var lockat, och hon hade tajta jeans med en åtsittande tröja. ''Kom, vi tar en drink'', sa jag och hon följde efter. I högtalarna ekade nu David Guetta och många stog i mitten av vardagsrummet och dansade. Jag letade på bordet efter det jag kände begäret för och hittade det direkt. Jag tog ett plast glas och fyllde den med Cola. Alice kollade konstigt på mig. ''Ska du inte dricka eller?'', sa hon lite kaxigt. ''Jag dricker inte'', svarade jag enkelt. Hon fnös och gjorde en drink till sig själv. Jag kände en hand på min axel och vände mig om. Oscar stod där, log mot mig. ''Du kom!'', ropade han. Jag log stort. ''Ja, det gjorde jag!'', skrek jag för att höras över musiken. ''Vill du dansa?'', fråga han högt. ''Jag ska bara på toa'', sa jag och pekade mot hallen. Han nickade och jag kollade bak mot Alice. Hon stirrade på mig, och jag kollade förvirrat. ''Är det något fel?'', frågade jag. Hon skakade på huvudet. ''Allt är helt perfekt'', sa hon. Jag nickade och gick mot korridoren. Jag kollade på dörren som jag antog var en toalett och öppnade. Genast kände jag en äcklig lukt jag kunde spy för. En tjej spydde i toaletten och jag höll för munnen. Det var det värsta jag visste. Jag kastade dörren och höll fortfarande handen för munnen. Chockad forsatte jag mot övervåningen av det stora huset. Jag gick fram till en dörr och öppnade den försiktigt. Ett rent badrum. Jag pustade ut. Snabbt gick jag in och låste efter mig. Jag kom fram till spegeln och iaktog mig. Med fingrarna tog jag lite vatten och la de i armhålorna, suckade högt. Det kändes konstigt att gå på en fest utan Felicia och Sandra, men jag antar att det är något jag måste göra nu. Jag är helt ensam i Sverige, och jag kommer aldrig flytta tillbaka till England. Jag är inte här tillfälligt. Tjejerna lever sitt egna liv där, och jag här. ''Ett år, ett år, ett år, ett år'', mumlade jag för mig själv. Mer nog 1,5 år. Men så lång tid är det kvar till jag flyttar tillbaka. Tillbaka till mitt riktiga liv.

 

Jag gick ner för trappan och kände alla blickar mot mig. Det var nog inte en endaste människa som inte stirrade på mig. Jag gick vidare till vardagsrummet och mötte allas blickar återigen. Varför stirrar alla? De stog vid sina mobiler, kollade först ner och sedan på mig. ''Snygga bröst, va'', sa en flummig kille bakom mig och jag vände mig förvånat om. Skratt spred sig och jag stog bara där i mitten, förvirrad. Jag kunde känna alla blickar. Men det var en blick som skilde sig från de andra. Alice stod där, log hånfullt mot mig och viftade med mobilen. Jag gick fram till henne och tog tag i den. Det kändes som om mitt hjärta sjönk. Ett foto, i omklädningsrummet där jag stod utan tröja, eller bh. På bilden såg man mitt ansikte och mina bröst. Jag kände mig kränkt, förödmjukad. Minst 100 människor hade sett mina bröst, och antagligen mer. Jag kände tårarna bränna i ögonlocken och kollade upp mot Alice. Och det var så klart då. Det var hon som hade gjort det. Hon stog kvar där, med samma hånfulla leende. Jag kände för att slå till henne, slå henne hårt i ansiktet. Men istället rann tårarna ner och jag sprang ut från vardagsrummet. Allas skratt ekade i huvudet. ''Snygga bröst, va''. Tårarna sprutade och jag sprang ut från huset. Ute stog även folk, rökte på och drack. Jag stannade efter en röst som ropade på mig. Killen som var labbpartner med Alice, Adam kom fram till mig. Han var klassens pajas, men tidigare hade jag snackat med honom och han var faktiskt snäll. Människor hade kommit ut från huset och kollade nu på oss. För en sekund trodde jag att han skulle säga att jag inte skulle bry mig, att alla var idioter. Men när han hade kommit fram till mig sträckte han ut händerna och grappade tag i de. Han skrattade hånfullt och jag skrek, slog bort hans händer. Jag sprang med tårarna som rann ner. Förödmjukad och kränkt, försvann jag i mörkret, tanken på att aldrig komma tillbaka.

 

 

 

"Felicia is... in love with you too", sa Sandra. Jag satte mig upp direkt.  "Really?", sa jag glatt. "I have to talk to her! Where is she?" frågade jag exalterat. Det var som en värme fyllt min kropp, en glädje jag inte känt på länge. Sandra var återigen tyst. "Liam. She left yesterday", sa hon efter ett tag. Leendet på mina läppar försvann. "What, where did she go?" undrade jag. "She went back to Wolverhampton", sa hon. Det var det sista stället jag hade trott att hon skulle gå till. Eller egentligen, varför inte? Felicia hade erkänt för Sandra att hon älskade mig också. Den bästa känslan var när den du älskar älskade dig tillbaka. Jag var tvungen att se henne. Berätta alla mina känslor för henne, hur hon var den mest perfekta personen på jorden. "Liam? Heeellllo?" sa Sandra. Jag dröjde. Jag fattade ett beslut som troligen skulle bli det viktigaste beslutet jag någonsin tagit. "I gotta go...", sa jag. Jag kände bara hur lyckan strömmade igenom min kropp.

---

Jag kastade snabbt ner alla mina saker i resväskan. Vanligtvis brukade jag packa allting ganska prydligt men nu gällde det att åka iväg så snabbt som möjligt. Jag slängde bara på mig ett par kläder och borstade tänderna med min blinkade tandborste (som för övrigt alla directioners visste att jag hade) och slängde sedan ner min neccesär i väskan också. Jag kommer ihåg när jag skaffade tandborsten. Jag hade visat den för Felicia och hon hade skrattat åt mig. Jag log för mig själv och var precis påväg att stänga väskan när dörren öppnas. "Hey man are you coming for breakf.... Liam, what are you doing?" frågade Louis röst. Jag tittade upp på honom. "I'm going home", sa jag. Louis stängde dörren och gick längre in i rummet. "Why?" frågade han. "Because Felicia is in love with me to and I have to talk to her", sa jag snabbt. Ett stort leende spred sig på Louis läppar. "I'm so happy for you", sa han. "So you are not mad cause I'm going?" frågade jag förvirrat. "Why would I?", sa Louis och kollade menande på mig. "So, tell me everything", fortsatte han. Jag berättade om vad Sandra hade sagt. "I knew she loved you too! I'm pro", sa Louis och gjorde en segerdans. Jag log. "I'm just worried for what the fans will say tonight", sa jag oroligt. "Oh come on, that's your least problem. If they are our fans for real, they just want us to be happy. And being with Felicia will make you happy", sa han. Jag stängde väskan. "Thanks Lou", sa jag. "This going to be exciting", sa Louis leende. "You making me nervous", sa jag och tog ut väskan. Vi gick ut ur rummet. "You don't need to be. I mean, she already likes you right?" sa han uppmuntrande. Louis hade problem med att ta saker seriöst, men om man behövde honom, fanns han verkligen där för henne, hur stöttande och allvarlig som helst. Och det var därför jag älskade honom. "I guess", sa jag. Vi hade kommit ner till receptionen och jag skulle precis gå ut och ta en taxi. Louis kramade om mig. "Go and get your girl", sa han och blinkade med ögat. Jag log och sprang ut till närmsta taxi. Jag var påväg till henne nu. Jag var faktiskt på väg.

 

Efter att jag hade sagt hejdå till Sandra igår hade jag åkt till flygplatsen. Det hade visat sig att det inte gick något flyg förens morgonen därpå, och jag kunde definitivt inte åka hem till mina föräldrar för då skulle de bara bli misstänksamma om jag försvann på morgonen. Nej, jag hade varit på Heathrow från halv fem på eftermiddagen igår tills klockan 6 på morgonen då jag kunde boarda. Jag hade underhålligt mig med att gå runt i exakt alla butiker som fanns på flygplatsen, ätit McDonalds till middag, och lyssnat på musik. Och tänkt på Liam. Jag behövde figure things out, och den bästa platsen att göra det på var där jag växt upp. Där jag spenderat största delen av mitt liv med Liam. När han blev känd hade min familj flyttat ner till London, och jag hade träffat honom varenda gång han var hemma. Vi hade varit så bra vänner, verkligen bästa vänner. Jag visste allt om honom och han visste allt om mig. Visst hade det varit perioder då vi inte sågs mycket, som när han var på tour, och vi båda hade varit helt inne i James och Danielle. Men vänskapen hade alltid funnits där. Allt hade förändrats under en natt. Saker blev komplicerade, hela mitt liv hade blivit komplicerat. Men det hade lett mig hit. Jag hade alltid älskat Liam som en vän. Men känslorna var annorlunda nu. 

 

"Nejmen Felicia, vad gör du här?" Min mormor såg helt förvånad ut när jag hade knackat på hennes dörr. Hon hade också bott i Wolverhampton och jag hade träffat henne jätte ofta när jag var yngre, men sedan vi flyttade till London hade det blivit mer sällan. "Kan jag få stanna här några dagar?" frågade jag. "Såklart! Men vet mamma och pappa om att du är här?" frågade hon och släppte in mig i hallen. Det luktade så välbekant här. Vårat hus hade också luktat precis så här. "Nej. Jag ska förklara", sa jag. Jag bar in min resväska till gästrummet. Under tiden hade mormor dukat fram bullar och mjölk. Precis som när jag var yngre. Jag och Liam hade ofta sprungit till min mormor under söndagarna när vi var mindre för att få saft och hennes nybakta bullar. Att vara tillbaka här i Wolverhampton gav mig massor av minnen. Och det skulle nog hjälpa mig att inse vad jag verkligen kände. Jag satte mig på en av stolarna runt bordet. Min mormor tittade på mig med en forskande blick. "Så varför är du egentligen här?" Jag berättade om det, men såklart inte alla detaljer. Och framför allt inte det om Liam. Lyckligtvis var mormor förstående. "Jag ska inte säga något. Men blir de inte oroliga om du inte är hemma?" frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Det var egentligen tänkt att jag och Sandra skulle bo i Liams villa i London under den här veckan för att han är ute på turne, så de tror att jag är kvar där med henne", sa jag. "Jag saknar den pojken", sa mormor drömmande. Jag också, tänkte jag. Jag också.

 

Det var 2 dagar sedan jag lämnade New York. Och nu var jag här, i mina föräldrars hus i Wolverhampton. Jag tänkte söka upp Felicia direkt. Jag hade förklarat hela situationen för mina föräldrar och de hade blivit glada. Min mamma sa att hon alltid hade hoppats att det skulle bli Felicia och jag i slutändan. Och det hoppades jag också. Solen sken när jag steg ut genom dörren. Det var strålande vackert idag. Klockan var runt elva på förmiddagen. Jag kollade mot Felicias hus precis bredvid mina föräldrars. Eller hennes gamla hus. Någon annan bodde där nu. Jag gick bortåt några kvarter mot hennes mormors hus. Det var troligen där hon var. Jag knackade på. Hennes mormor såg mycket förvånad ut när hon öppnad. "Liam! It was a while ago", sa hon. Jag log artigt. "Yeah, nice to see you again", sa jag. "Felicia said you were on tour, so why are you here?", frågade hon. "It's a long story. But is Felicia here?" frågade jag. "You just missed her. She went out a half hour ago", sa hennes mormor med en beklagande min. "Do you know where she went?" frågade jag hoppfullt. "I'm sorry dear, I don't! She just said she needed some air", sa hon. "Thank you", sa jag och började gå ut mot vägen igen. Hon kunde vara vart som helt i Wolverhampton. Det skulle bli en lång dag, men det var värt det.

 

"So you haven't seen her? Okay", sa jag. Jag hade varit precis över allt kändes det som. Just nu var jag på vår favoritresturang där vi hade ätit med våra familjer när vi var yngre. Vi hade älskat det här stället. Jag satte mig på en bänk utanför resturangen och la huvudet i händerna. Jag hade varit på alla ställen hon någonsin älskat som jag kunde komma ihåg. Men jag kunde inte hitta henne någonstans. Jag började ge upp hoppet trots att jag inte ville. Jag klockade på klockuret på min arm. Klockan började närma sig tre. Jag drog en djup suck. Vart kunde hon vara? Plötsligt slog det mig. Jag började springa. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Hon hade sagt att det var hennes absoluta favoritplats på jorden. En kvart senare var jag där, på det stora fältet. Vi hade så många minnen tillsammans från den här platsen. Jag började gå mot mitten av fältet, där vi hade varit den där sommaren för 3 år sedan. Under den vackra eken, ett av många ställen där vi hade byggt en koja när vi var mindre. Då såg jag henne. Det var slutet av oktober men solen sken fortfarande och det var fortfarande runt 10+ ute. Hon satt under eken, och hennes bruna hår var utsläppt och blåste lätt i den svala brisen. Jag gick närmare henne tills hon såg mig. Hon såg förvånad ut. Jag gick fram till henne. "Liam? What are you doing here?" 

Han tittade på mig med sina bruna ögon. Han log. Jag förstod inte vad han gjorde här, men jag var glad att se honom. Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Han drog up mig och kollade på mig fortfarande med sin hand i min. "Because I love you Felicia. More than everything and everyone. It may took a couple of years to understand it, but I can feel that you are the one. There is nobody who can make me as happy as you do. And no matter what you say, you are perfect in my eyes. And I won't let anything keep us apart from each other anymore. Can't you see how much I love you?" frågade han. Våra händer flätades in i varandra och jag tittade på händerna. De var som de var gjorda för varandra. Jag hade kommit hit för att inse hur jag verkligen kände. Och jag hade inte varit beredd på det här. Men att se Liam stå här framför mig, kändes... rätt. "I can", viskade jag. Han tittade studerande på mig. "Without you in my life, I can't actually see a reason to be here. You have been with me forever. You have never let me down. I love you so much that it hurts", sa han. Jag trodde på orden. Jag tog ett djupt andetag. "Liam. You have the biggest heart of everyone I know. And nobody can make me as happy as you can. You are perfection in my eyes", började jag. Han log fortfarande, men svalde. Jag visste att vad jag velat förneka var sant. Men jag tänkte inte göra det längre. "And I love you too", sa jag. Han tittade på mig i några sekunder innan han drog mig intill sig. Våra läppar möttes för första gången på riktigt. Vi hade ju inte kysst varandra förutom den där kvällen, men det hade varit av fylla. Det här var på riktigt. Och det kändes bra. Jag kände mig för första gången på många månader riktigt lycklig. Jag la mina armar om hans hals. Ingen av oss verkade vilja släppa taget. Det fanns ingenting som stoppade oss nu. Det var bara vi mot världen.

 

När vi tillslut släppte tittade vi på varandra. Jag hade tårar i ögonen och han med. "Did you really mean everything you said?" frågade han. Jag nickade. "Every single word. I just denied it to my self before. But now I know. And I'm so fucking happy", sa jag. Han strök bort mina tårar. "I love you so much", sa han. "And I love you. It's weird to think that you been beside me for my whole life and I didn't realise this until now", svarade jag. Vi kysste varandra igen. Det var magiskt. Ingenting gick upp emot den stora lyckan jag kände nu. Det var perfekt. "From now, you are mine", sa jag. Han nickade. "And you're mine", sa han. Han tog min hand och kysste den försiktigt. Solen började gå ner och vi satte oss under eken. Min mage pirrade av känslan. Han flätade in sin hand i min och jag lutade mig mot hans axel. Allt var perfekt. "I think this was meant to be", sa Liam. "We are meant to be", svarade jag lyckligt.

 

Förlåt för att det inte blev någon del igår, det kommer inte alltid komma delar på lördagar och torsdagar, det får ni förbereda er på. Sandra skriver på söndag! Tack för alla söta kommentarer, vi är glada att ni tycker om novellen! Kommentera nu! ♥

"Jag fattar verkligen noll av det här. Hur ska man göra?", frågade Oscar som satt bredvid mig. Han försökte att koncentrera sig, det såg man. Hans gröna ögon fokuserade på provrören vi skulle analysera. Eller något sådant. Grejen var att vi skulle testa massa vätskor i andra väskor typ. Jag hade haft ett D i kemi så länge jag kunde minnas så det var verkligen inte mitt bästa ämne. "Jag har ingen aning", sa jag. "Vi suger", sa han och jag log. "Verkligen. Vi borde inte placerats i samma grupp", sa jag. "Vi båda kommer få F. Vet du verkligen inte vad det här betyder?" frågade han och pekade i boken. "Jag tror det är typ... att vi ska hälla i den svarta vätskan i provröret. Eller kanske inte", sa jag förvirrat. "Det kan hända att det blir en explosion nu. Ska vi bara skita i det här?", frågade han. "Sure. Jag tänker ändå inte bli kemist", sa jag. Han log mot mig. "Inte jag heller. Du är från England va?" frågade han. Jag nickade. "Jepp. Eller jag är född i Sverige. Jag bodde här när jag var yngre, men jag har bott i London annars sedan jag var tio", sa jag. "Jag tycker synd om dig. Det måste kännas lame att komma till Stockholm efter att ha bott i London", sa Oscar. Precis min åsikt. "Du förstår mig! TACK. No offense men jag typ hatar Sverige. Jag har bara bott här i två månader och jag är redan dödstrött på stället", sa jag. "Non taken. Ingen gillar typ Sverige", sa han och log snett. "Var det inte svårt att liksom lämna alla dina vänner?" frågade han. "Jo. Jag lämnade alla jag älskade, mina allra bästa vänner och min pojkvän", sa jag. "Så du har kille?" frågade han. "Nej, inte längre. Vi gjorde slut", sa jag. "Jag gjorde också slut med min tjej för ett tag sedan", sa han. Jag nickade. "Du är alltid med Alice va?" frågade han. Alice, som tidigare suttit bakom oss stod nu i främre delen av klassrummet och snackade med två andra tjejer, Paulina och Vilma. "Japp. Den enda jag lärt känna här. Jag är ganska blyg av mig så ja", sa jag. Han tittade mot mig och log. "Det märks inte", sa han. "Det är för att du är enkel att prata med", sa jag. Och det var sant. Han var enkel att prata med. "Du är också enkel att snacka med. De flesta tjejer här leker dumma i skolan och är allmänt överdrivna. Som Alice till exempel", sa han. Alice vände sig om och log mot honom. Så han gillade inte alls henne. Jag bestämde mig för att jag inte skulle säga det till henne. Han tittade på mig istället. "Skillnaden mellan de och mig är att jag är dum på riktigt", sa jag och han skrattade. "Nej då. Du är säkert supersmart egentligen. Du visste i alla fall att det fanns ett kemiskt ämne som hette kalciumhydroxid", sa han. "Grattis till mig", sa jag och log. "Men... varför tycker du att Alice är sådär?" frågade jag. Alice kom emot oss och satte sig på sin plats bakom mig. Oscar lutade sig mot mig så att hon inte skulle höra. "Jag bara tycker det. Du borde hänga med oss istället", sa han. "Och vilka är 'oss'?" frågade jag. "Mig och mina killkompisar", sa han. "Tack för erbjudandet", sa jag och log. "Jag skojade inte", sa han. "Okej. Sure. Det kanske händer", sa jag. "Bra", sa han. Lektionen slutade och vi båda reste oss upp. "Ses", sa han och log mot mig innan han anslöt sig till sina vänner. 

 

"Julia! Varför bytte du inte plats med mig för?" frågade Alice när vi var på väg till skåpen. "Det skulle varit sjukt elakt", sa jag. Hon kollade på mig med irriterad min. "Och? Det är inte så att ni behöver bli vänner eller något. Vi däremot, är vänner, och därför borde du bytt plats med mig!", sa hon upprört. "Alice, snälla! Det var bara en kemilektion. Om du hade velat vara med honom så gå och snacka med honom!", sa jag. "Du är en dålig vän!", utbrast hon. "Varför är du så larvig? Bara för att du gillar honom behöver det inte betyda att han måste hata mig", sa jag. Alice smällde igen sitt skåp och drog på sig sin jacka. "Du kunde bara ha gjort det för mig", sa hon och tittade allvarligt på mig. Hennes ljusbrunahår vilade på hennes axlar och de blåa ögon tittade surt på mig. "Okej, förlåt", sa jag. Hon tittade granskande på mig. Jag låste mitt skåp och satte på mig jackan. "Det är okej. Jag orkar ändå inte bråka", sa hon och log. Men jag såg på henne att hon fortfarande var lite irriterad. "Okej. Hejdå. Vi ses imorgon okej?" sa jag och kramade henne. Hon kramade mig tillbaka. "Ja. Hejdå", sa hon och lämnade korridoren. Jag letade efter mina hörlurar i väskan. "Julia?" hördes en röst. Jag tittade upp. Oscar stod där med en killkompis. "Det här är Ludwig föresten", presenterade han kompisen och jag log snällt mot honom. Även han såg bra ut. "Hej", sa jag. "Tja", svarade han. "Vi måste fixa kemigrejen imorgon. Vi har bara imorgon på oss", sa han. "Åh. Jag orkar inte", klagade jag. "Inte jag heller. Varför valde jag kemi?", frågade han. "Jag undrar precis samma sak. Vi borde inte snackat istället för att jobba", sa jag. "Men det var roligare i alla fall", sa han leende. Jag log tillbaka. "Helt klart", svarade jag. Vi började gå ut ur byggnaden och vi alla tre småpratade lite. "Jag ska åt det här hållet", sa jag. "Okej, vi ska åt det andra", sa Ludwig. Jag nickade. Vi sa hejdå och började gå åt varsitt håll. "Julia?" ropade Oscar. Jag vände mig om. "Jaa?" ropade jag tillbaka. "Kom till min fest på lördag", sa han. Jag kollade frågande emot honom för några sekunder. "Okej, jag kommer", ropade jag. Jag kunde se att han log. Och jag log också. Kanske skulle det inte bli så hemskt att bo i Sverige i alla fall.

 

Det var inte mer än en månad kvar tills hela touren var slut. Två månader hade gått snabbt, men samtidigt varit jobbiga. Det var något alla vi fem tyckte. Att vara ifrån de man älskade under långa perioder var jobbigt. Harry ringde Cara minst 5 gånger om dagen kändes det som, och Louis ungefär lika många till Eleanor. Jag, Zayn och Niall ringde till Sandra, Felicia och Julia och snackade åtminstonde varannan dag, och vi smsade så fort vi fick tid över. Jag saknade de riktigt mycket. Jag låg på min säng och klockan var 10 på morgonen här i New York, vilket betydde att klockan var fyra hemma i London. Jag tänkte precis ringa Sandra när hon ringde mig istället. "Hellooo", sa hon glatt. "Hi love, I was just about to call you", sa jag. "We can read each others minds", sa hon. Jag skrattade. "How are you?" frågade hon. "I'm fine. I just woke up", sa jag. "I just got home from school", sa hon. "Did you have a good day?", frågade jag. "Nah. It was quite boring. Felicia wasn't there. Liam, come back to London and light up my world!", sa hon klagandes. Jag ignorerade att hon hade sagt att Felicia inte var i skolan. "I miss you a lot now Sandra. I wish I could come", sa jag. "I'm sitting in your couch right now. And this couch isn't made to be alone in", sa hon konstaterande. "I hope you haven't destroyed my house yet", sa jag. "Not yet. But it may happen soon", sa hon med busig röst. "I will kill you if my house isn't perfect when I get back home", sa jag hotfull på skämt. "I don't get that you force my to clean your house all by my self", sa hon. "Felicia will help you too?" sa jag undrande. Sandra blev tyst i luren. "Hello?" frågade jag. "It is actually this thing... ehm", började hon. "You can tell me everything, we are best friends", sa jag. "It isn't a really big deal, or it is but it still isn't", sa hon och jag kunde verkligen föreställa mig hur hon skruvade på sig på andra sidan luren. "Why are you so complicated? Just spit it out", sa jag. Jag låg fortfarande bekvämt i min säng. "Okay it is a huge deal", sa hon. "SANDRA PLEASE. Just say it!", sa jag. "Felicia is... in love with you too", sa Sandra. Jag satte mig upp direkt.  "Really?", sa jag glatt. "I have to talk to her! Where is she?" frågade jag exalterat. Det var som en värme fyllt min kropp, en glädje jag inte känt på länge. Sandra var återigen tyst. "Liam. She left yesterday", sa hon efter ett tag. Leendet på mina läppar försvann. "What, where did she go?" undrade jag. "She went back to Wolverhampton", sa hon. Det var det sista stället jag hade trott att hon skulle gå till. Eller egentligen, varför inte? Felicia hade erkänt för Sandra att hon älskade mig också. Den bästa känslan var när den du älskar älskade dig tillbaka. Jag var tvungen att se henne. Berätta alla mina känslor för henne, hur hon var den mest perfekta personen på jorden. "Liam? Heeellllo?" sa Sandra. Jag dröjde. Jag fattade ett beslut som troligen skulle bli det viktigaste beslutet jag någonsin tagit. "I gotta go...", sa jag. Jag kände bara hur lyckan strömmade igenom min kropp.

---

Förlåt för den dåliga updaten lately, men ni får en del imorgon också! Tack för era kommentarer, det gör oss glada! :) ♥

Zayns perspektiv:

''How you doing?'', frågade hon. ''I'm great! I can't describe how fucking awesome it is to be on tour. It's just amazing. I can't believe we all were here, like two months ago'', sa jag i telefonen. Jag kunde höra Julia sucka på andra sidan linjen. Jag förstod att hon var ganska ledsen över allt som händer just nu. Hon känner sig antagligen ensam, och jag är här för henne. ''Are you okey babe?'', frågade jag. Hon suckade igen. ''Yeah, I'm alright. At least I think...'', sa hon och stoppade mitt i meningen. Jag kunde höra hur hon prasslade med saker och hur det sedan blev tyst igen. ''I just miss everybody. I don't like to be here, feels wierd. Miss you guys! And I miss...'', sa hon och stannade igen. Jag bet läppen. ''Niall huh?'', frågade jag. Det blev tyst i telefonen tills hon svarade igen. ''Yep'', sa hon bara. Niall hade kommit in till vårat omklädningsrum i arenan jag innan varit ensam i. Han kollade på mig med ett frågetecken. Jag spärrade upp ögonen. ''Dude, is that her?'', viskade han och kollade på mig med stora ögon. Jag nickade. ''Speaker!'', fnäste han. Jag skakade på huvudet. ''SPEAKER!'', viskade han, men skrek nästan ändå. ''I thought you were alone?'', frågade Julia. Jag hostade till. ''Yeah, I am.. I'm watching tv'', sa jag och kollade irrieterat på Niall. Han gjorde ett tecken och jag sucka. Jag satte på högtalaren. Han slog till mig på axeln. ''So... You miss Niall huh?'', frågade jag. ''Yeah I do. I really miss him. I guess, I didn't know how hard it would be living without him. I love him'', sa hon. Jag kollade på Niall. Hans ögon var fortfarande fäst på telefonen och han hade ett litet leende. ''But there's a boy in my class, he is kind of cute. I have seen him looking at me, but I didn't think about it until now'', sa hon. Nialls leende försvann direkt. Det var sorgligt att se det. ''Hey, I need to go. And I'm sorry that I sound so boring and tired, we're having alot of samples and don't get any sleep anymore. Okay, bye!'', sa hon. ''Bye babe!'', sa jag innan jag avsluta samtalet. 

 

Jag la telefonen i fickan och kollade på Niall. Hans blick var fortfarande riktad mot bordet, där för tre sekunder sen, en telefon legat. Han ställde sig upp så att stolen ramlade på rygg och kollade argt på mig. ''What did you say to her?!'', sa han argt. Jag ställde mig upp. ''Dude, I didn't say anything'', sa jag argt tillbaka. Jag förstod genast att han menade om den här killen Julia tyckte var söt. ''I can't believe you let her do that!'', skrek han argt. Jag lyfte upp händerna. ''She haven't done anything with that guy yet!'', sa jag irrieterat. ''YOU PUT IDEAS IN HER HEAD'', skrek han argt. Jag såg hur han spände knogarna. Han tog ena stolen och slängde iväg den. ''CALM THE FUCK DOWN'', skrek jag. Louis hade kommit in till rummet och kollade konstigt på oss. Han såg sedan Niall som försökte ta en till stol och sprang fram. Han höll hans armar och tvingade honom att sätta sig ner. Han protesterade våldsamt. ''SHE'S MINE. SHE LOVE ME!'', skrek han argt. ''Calm down Niall!'', sa Louis högljutt. Niall andades häftigt och blev tyst. Hans blick stirrade in på golvet. Jag la ena handen på hans axel, med Louis som fortfarande höll fast honom. ''NIALL! LOOK!'', sa jag och försökte möta hans ögon. Jag örfilade honom lätt för att få hans uppmärksamhet. Han kollade argt på mig. ''Niall! She will come over you! She won't love you forever!'', sa jag högt. ''Maybe she will!'', skrek han. Jag skakade på huvudet. ''She won't dude. She will come over you, ether you like it or not! It's not you anymore! You are not together anymore!'', sa jag. Hans ögon såg sårade ut. Men han hade lugnat ner sig. Och efter jag hade sagt det där, förstog han det nog också. 

 

Jag satt i soffan, huvudet lutad mot kudden som låg vid rygg sisten. Jag hade haft en kraftig huvudvärk när jag fixade mig till skolan med Sandra och valde att gå hem. Klockan var ungefär ett på förmiddagen och Sandra skulle komma hem efter två timmar och en halvtimme. Jag kollade på den tv:en jag kollat på så många gånger innan. Men det var en annan sak då. Jag kollade på klockan igen, försökte få tiden att gå snabbare. Sanningen var att jag faktiskt kände mig ensam. Jag har ju gjort det ganska länge nu. Jag mår bättre, det gör jag. Men det där lilla är fortfarande kvar där. Jag kollade på klockan. Ingen minut hade gått förbi. Jag antar att jag saknar den personen jag kunde snacka allt med. Han. Men det går inte längre. För vänskapen vi hade är över. Och så länge vi har känslor för varandra kommer det aldrig funka. Jag kollade på filten som vilade på andra sidan soffan. Jag kröp mot den breda soffan och tog tag i den. Jag andades in lukten. Den luktade Liam. Såklart, det är hans hem. Men det kändes inte som om jag hade haft en konversation med honom sen så länge tillbaka. Och det kändes ganska sorligt. Jag andades in lukten igen och track den mot ansiktet, hur löjligt det än såg ut. Jag kollade tillbaka. 

 

Jag kände verkligheten slå tillbaka. Jag kollade återigen på klockan. Endast fem minuter hade gått. Med ett suck gick jag upp från soffan och gick till den stora trappan. Jag kommer ihåg hur Liam hade visat sitt nya hus, hösten 2011. Han var så glad över att äntligen ha sitt egna ställe, och ärligt talat, huset var gigantiskt. Och lyxigt. Jag hade kommit fram till den så bekanta dörren. Hittills hade jag inte gått in, försökte undvika alla minnen som skulle flöda tillbaka. Jag puttade upp dörren försiktigt och ljuset från hallen kröp sig in i det mörka rummet. Jag tog in handen och tände lampan. Allt jag inte ville skulle hända, hände på samma sekund. Jag ville inte minnas den där natten, men samtidigt ville jag det. Jag kollade på den gigantiska sängbordet och gick fram till ena sängbordet. Försiktigt öppnade jag ena lådan och kollade in. En anteckningsbok, tuggummi, en penna, ett foto...Jag tog upp fotot och kollade på det. Jag vände sedan på det. ''Liam and Felicia, 1999''. Jag spärrade upp ögonen. Det var verkligen mig och Liam. Vi kramade om varandra, kollade in i kameran. Jag satte mig ner, överraskad. Har han fortfarande kvar det här fotot? Och det var nästan som om jag visste det, först jag såg bilden. Jag älskade verkligen Liam. Och det var det som skrämde mig.

 

Några timmar hade gått och jag hade packat klart. Jag behövde åka hem för att tänka. Sandra hade kommit inför dörren och kollade nu på mig och mitt bagage. Hon kollade sorgligt på mig. ''Åh, ska du hem? Redan? Vi har ju fem dagar kvar! Vi som hade så kul!'', sa hon besviket. Jag bara skakade på huvudet. ''Jag ska inte hem till mitt hus. Jag ska åka tillbaka till Wolverhampton''.

 

''Jag säger ju det, hon är galen!'', sa Sandra i telefonen. ''Hur kan hon bara åka? Åker hennes föräldrar med eller?'', frågade jag. ''Nej, hon åker helt ensam. Hon sa till sina föräldrar att hon ska åka på en klassresa. Och de trodde henne! Och inte för att jag kunde stoppa henne, hon bara gick. Så nu är jag ensam i det här stora gigantiska huset. Som tur är kylskåpet full med sötsaker så det är okej. Tydligen hade hon beställt en bussbiljett. Men hon kan ju inte bara skita i skolan?!'', skrek Sandra nästan i telefonen. ''Det är galet. Men jag måste gå, jag har kemi. Vi snackar mer sen'', sa jag. ''Har du kemi nu? Har ni inte slutat än?'', frågade hon förvånat. Det var nästan de roligaste jag hört under hela veckan. Jag skrattade och hon frågade på vad jag skrattade åt. ''Det är en timmes skillnad, remember?'', sa jag och skratta. ''Jaja, hejdå!'', sa hon och vi avsluta samtalet. 

 

Resten av klassen hade börjat gå in till lektionen och Alice vinkade till mig att komma. Vi gick in till klassrummet och satte oss ner. Våran lärare, Ann-Marie kom fram till tavlan. Normalt var jag van att kalla min lärare efter efternamn, men det är ju helt olikt här i Sverige. Det hade blivit tyst i klassen och hon öppnade munnen för att tala. ''God eftermiddag! Jag har delat in er i grupper, två stycken i varje. Med eran labbpartner ska ni göra labb som jag visar. Kom ihåg att det här betygsätts'', sa hon. ''Nu ska jag ropa upp paren'', fortsatte hon. Hon började ropa upp namn och jag väntade på mitt. ''Alice och Adam'', sa Marie. Jag hörde hur Alice suckade och satte sig vid bordet bakom där Adam redan satt. ''Oscar och Julia''. Jag kollade ner på händerna som vilade på bordet. Oscar var den killen som hade kollat på mig, killen Alice gillade. Han hade kommit fram till mitt bord och satte sig ner. Jag kollade på honom och log. ''Hej, jag heter Oscar'', sa han med ett snett leende. ''Julia'', sa jag och log. ''Jag varnar dig, jag är inte bra på kemi!'', sa jag och skratta. ''Inte jag heller, så vi kommer ha stora problem'', sa han och skratta med mig. ''Jag går och hämtar provrör'', sa han. Han reste sig upp och försvann från bordet. ''JULIA!'' ropade en röst bakom mig. Jag kollade bak. ''Byt plats med mig'', sa Alice. Jag kollade förvirrat på henne. ''Byt plats med mig!'', upprepade hon. ''Jag kan inte byta nu, jag har redan snackat med honom!'', sa jag förvirrat. Hon kollade irrieterat på mig. ''Kom igen, du vet att jag gillar honom!'', viskade hon. Jag skakade på huvudet. Han kom fram till bordet och satte sig ner. Men fortfarande kunde jag känna Alices blick bränna i nacken.

Är så ledsen för det här, ni har ju varit jätte duktiga att kommentera och så vidare. Tack för kommentarerna, vi uppskattar de verkligen och de gör oss jätte glada.

Jag trodde att jag skulle vara ledig ikväll men it turned out att jag skulle åka iväg i alla fall, och Sandra är också upptagen. Det kommer en del imorgon i alla fall, don't you worry. Ha en bra kväll. :) ♥

---

Att vara i en helt annan stad från en dag till en annan var en upplevelse. Jag gillade det. Vi var just nu i Louisville och hade en kväll ledigt efter gårdagens show. "It feels like a long time ago we went away partying", sa jag. "Wich is a perfect opportunity for you single boys to have some fun", sa Louis och la armarna om Niall och Liam. Både Niall och Liam kollade bara på Louis. "Okay, okay. I will shut up", sa han och jag och Harry skrattade. "I'm going to have a beer, will someone else join me?" frågade Niall. "I come", sa Liam. "We all start our night together, come on now guys", sa Harry och vi alla gick bort till baren, beställde varsin öl och ställde oss vid ett bord. "I'm so tired, didn't get any sleep", sa Niall och tog en klunk av sin öl. "You better not be. Tonight is the first night we actually have off this month", sa Liam. "Exactly Liam. And that's why you should cheer up a bit, brother", sa Louis och la armen om honom och klappade honom på axeln. "What? I'm fine?" sa Liam förvirrat. "We all know that you can't stop thinking about a specific little lady", sa Harry. "You maybe should try to let her go", sa Niall. "And that comes from you", sa jag och log lite. Niall gjorde en grimars mot mig. "What you trying to say is that she don't like me, right?" sa Liam. "I wouldn't put it that way...", sa Louis och släppte armen om honom. "What we mean is that you should talk with other girls... you know what I mean", sa Harry. "I'm just not used to being single! I mean, I was still together with my ex when I met Danielle...", sa Liam. "So you haven't been single in three or four years?" sa Niall förvånat. "I've told you that bunch of times Niall!", sa Liam och Harry flinade. "And you were together with Danielle when you got feelings for Felicia. I smell a badboy over here", sa Louis och låtsades sniffa i luften. "Badboy badboy badboy", sa jag med irriterande röst. "Shut up Zayn, you are the bradford badboi", sa Liam. Jag tystnade och Niall började skratta. Men intressant nog var jag och Liam i samma sits. Vi båda hade fallt för en annan tjej när vi var tillsammans med Perrie och Danielle - saken var bara den, att jag visste att Sandra gillade mig tillbaka. Men vi kunde bara inte var tillsammans enligt henne. Liam däremot, hade ingen aning om Felicias känslor riktigt. Jag hade inte berättat något om mig och Sandra till killarna så därför kunde jag inte prata med Liam om det. "Anyway... you three guys should go and get some new friends while me and Louis, who both have girlfriends...", började Harry men Liam avbröt honom. "Okay you don't need me to feel bad", sa han. "I didn't mean to", började Harry och log, "anyway, we stay here and drink a couple of more beers", fortsatte han. "You going to get drunk", sa jag. "Blabla ciao amigos", sa Louis. "You mixed spanish and italian", sa Niall. "I don't care mr professor in spanish. Go and enjoy your selves instead", sa Louis och puttade iväg oss. "Why are they doing this?" frågade Liam. "Don't ask me", sa jag och fick syn på en tjej som såg ganska bra ut. Hon gick rakt emot mig. "Looks like you already got a jackpot Zayn", sa Niall som också sett det. Han och Liam försvann ut i folkmassan och tjejen kom fram till mig. 

 

"Hello there handsome", sa hon. Hon höll en drink i handen. Hon var uppenbart snygg och jag log. "Hi to you too stunning", sa jag. "So what is Zayn Malik doing in a nightclub in Louisville a night like this?" frågade hon. "Enjoying my self with people like you", sa jag flörtigt. Tjejen var snygg, men hon var ingen Sandra. Sandra hade massor av flaws som vilken annan tjej som helst, och det var det jag älskade med henne. Som Niall än gång hade sagt - 'I wouldn't date a model because models are perfect and perfect is boring'. Även om majorieten av alla modeller såg extremt bra ut skulle jag föredra Sandra framför de. Jag skulle föredra henne framför alla tjejer i hela världen. "How about me enjoying you over there?" sa tjejen och pekade på ett hörn lite längre in i nattklubben. Jag tvekade. Det skulle på något sätt kännas som jag var otrogen mot Sandra om jag följde med henne. Men vi var inte tillsammans, och hon ville ju till och med att jag skulle komma över henne så att vi kunde leva som vänner. Jag tittade mot Louis och Harry som gjorde tummen upp mot mig. Jag skakade på huvudet mot dem. "Okay", sa jag. Hon tog min hand och drog med mig till hörnet.

 

Efter två timmar av hett kyssande gav jag henne en avslutande kyss. "Don't stop now", sa hon. "I don't even know your name", sa jag. "Ivy", sa hon och fortsatte att kyssa mig. Jag slutade igen. "What is suddenly wrong?" frågade hon. "Someone maybe capture this", sa jag. "And why do you care? Do you have a girlfriend or something?" undrade hon med en skeptisk min. Jag tittade ner. "No", sa jag. "Then I don't see the problem. Come, we can go to the toilet instead", sa hon. Vi gick in till toaletten och fortsatte. Jag hade ingen riktig ursäkt till att inte göra det. Det var bara att... det kändes inte riktigt bra.

 

"Känns exciting att faktiskt ha nycklarna till Liams hus. Att kunna öppna hans hus bara sådär", sa jag glatt. Jag och Felicia satt på bussen och skulle strax gå av. Det var lördag eftermiddag och solen sken ute. "När vi var barn och bodde grannar brukade jag bara gå in i hans hus. Helt random. Fast det var hans hus i Wolverhampton. Det var ett tillfälle när jag hade kommit in genom Liams fönster runt nio på kvällen för att leka cowboys, och helt plötsligt på Geoff in och frågade 'Oh Felicia, when did you come?' och jag svarade, som en oskyldig, sex årig flicka, 'I came through the window', och han svarade typ 'Do your parents know you're here' och jag sa att de visste de inte, och då visade det sig att klockan snart var tolv och att min mamma var på väg att ringa polisen för att hon inte visste vart jag varit! Och Liams kommentar till det hela var typ, 'dad, we are cowboys'. Så jag är coolare än dig. Du har kanske nycklarna - men jag hade fönstret", sa hon. Jag skrattade. "Tack för din life experience berättelse. Ni var verkligen bästisar", sa jag och log. Hon log tillbaka. "Trots att han var kille och tre år äldre än mig så ville han alltid leka med mig. När han skulle söka till X-Factor första gången skulle han fylla femton under året, och jag tolv - ändå var det mig han pratade med om det. Ändå var det mig och ingen annan av sina vänner han ville ta med sig dit. Jag har nog aldrig berättat för honom hur mycket jag uppskattade det", sa hon eftertänksamt. "Liam är verkligen den sötaste killen alive. Jag kan bara imagine er som små barn i cowboyhattar", sa jag. Felicia skrattade och vi gick av bussen. Vi snackade om hur roligt allt skulle bli, att vara ensamma i Liams stora hus, fixa allt själva. När vi tog studenten kanske vi skulle köpa en lägenhet att dela på i London, om vi är singlar fortfarande förstås. Det fick mig att tänka på Zayn. Han var med de andra killarna, och enligt Niall som jag senast pratat med var de för tillfället i Louisville. Jag hoppades att de hade superkul. Jag ville inget annat än det bästa för Zayn. Och det bästa för honom var att inte gilla mig längre. För jag skulle aldrig ge med mig. Jag skulle alltid vara rädd att han skulle svika mig igen. Att någon kille skulle svika mig. Vi kunde helt enkelt inte vara tillsammans. 

 

"Jag vet att jag har varit här en miljon gånger förut, men, wow", sa jag när vi kom in i huset. "Varför sa du det inte första gången du var här?" frågade Felicia. "Därför att det skulle varit awkward", sa jag med konstaterande röst. Vi gick runt i huset. "Varenda liten prick i det här huset är vårat nu. För en vecka i alla fall", sa jag. "Ska vi sova i Liams säng?" frågade Felicia. "Japp. Han sa att det var okej", sa jag och log. Felicia gav mig en awkward blick. "Vad är fel?" frågade jag. "Förra gången jag sov i den sängen var efter du-vet-vad. Så jag vet inte... det känns lite obekvämt", sa hon oroligt. "Sluta vara jobbig. Det är inte precis så att han inte bytt lakan", sa jag och log åt mig själv. "Euw Sandra. Bara euw", sa Felicia. Vi båda skrattade och gick upp till hans rum. Jag slängde min väska på golvet och slängde mig sedan i sängen. "Mjukaste. Sängen. Ever. Asså åhhh vad jag önskar att jag var han. Eller någon av de andra killarna. Alla har så mjuka sängar", sa jag. Felicia ramlade ner bredvid mig och sjönk ner i den sköna sängen. "Så skönt", sa hon. Vi låg tysta och tittade på omgivningen. Jag satte mig upp. "Kortet på Danielle, Liam och Loki är borta", sa jag och pekade på hans byrå. "Inte så konstigt?", sa Felicia. "Men det är ändå tomt", sa jag. Felicia svarade inte utan sa istället: "Kan vi inte köpa pizza? Jag svälter", sa hon. 

 

En sex timmar senare satt vi i soffan med pizzakartongerna uppe på hans soffbord. Vi hade film maraton och vi hade sett två filmer hittills, hade precis börjat på den tredje som var en skräckfilm. "Tur att inte Julia är här. Hon skulle förstöra stämmningen med filmen", sa Felicia. Vi låg båda ner, jag innerst och hon ytterst. "Nej det är ju bra om hon är här! Eftersom hon börjar skratta åt filmen blir det inte lika läskigt!", sa jag. "Du skulle hört henne när vi tittade på en zombiefilm hos henne med killarna helgen innan hennes födelsedag. Hon och Harry förstörde allt för att de tyckte att zombien såg fejkad ut", sa hon. "Men han sa till mig efteråt att zombien verkligen såg fejkad ut", sa jag överlägset och rufsade om hennes hår. Hon försökte rätta till det "Gör så. Lyssna på dom. Lyssna inte på mig", sa Felicia. Jag skrattade och knuffade ner henne från soffan. "The war is on bitch!", skrek hon medans hon skrattade. Vi låg och brottades på golvet i ungefär en kvart innan en psykiskt störd tjej på filmen skrek jätte högt. Vi skrek lika högt och när vi sedan insåg att det var filmen garvade vi jätte länge. "Jag vinner alltid våra brottningsmatcher", sa Felicia leende. "Nej! Vi blir alltid lika. Sluta låtsas att du är bättre", sa jag och låtsades vara sur. "Okej. Vi är lika bra då", sa Felicia. "Bra", sa jag. "Medans vi hade det här löjliga argumentet sitter Julia säkert i sin säng med sin dator och kollar på ett serieavsnitt eller så är hon med sin nya kompis", sa Felicia. "Ja. Och killarna uppträder på scenen. Men vi är i Liams hus och har ätit pizza. Vem har det mest awesome? Svar, vi", sa jag och vi gjorde high five. "Kom, vi plockar upp och sen lägger vi oss i Liams mjuka säng och snackar!", sa jag. "Yey", sa Felicia och log. Vi stängde av filmen och slängde pizza kartongerna.

 

Vi hade legat i sängen och pratat om killar ganska länge. "Det är tur att ingen av oss har känslor för någon. We are single and ready to mingle", sa jag. Det var ju inte helt sant men det behövde inte Felicia få veta. Hon tittade ner. "Vad är problemet?" frågade jag undrande. "Sandra...", började Felicia. Jag visste att hon skulle berätta något för mig. "Jaaaaa....?" frågade jag. "Jag har känslor för någon...", sa hon. "Åh nej, säg inte att du fortfarande gillar James?" sa jag med en äcklad min. "Han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta! Du vet att han var min första kärlek. Men nej, det är inte han", sa hon. Jag tittade på henne med granskande ögon och försökte komma på varenda tänkbara kille hon kunde ha en crush på. "Jag tror att jag faktist har känslor för Liam", sa hon snabbt. Det kändes som jag skulle svälja min tunga. "Vad?" sa jag. Felicia tittade på mig. "Okej. Varför berättar du det här nu? Han är madly in love with you och du har suttit här utan att berätta för någon om det. Och det borde inte vara jag du berättar för, det borde vara han!", utbrast jag. "Ja, jag vet", sa hon undvikande. "Men det finns ett men eller?" sa jag. "Nej, eller, ja. Jag vet inte. Det känns som det skulle förstöra vår vänskap", sa hon oroat. "No offence Felicia. Men eran vänskap förstördes samma morgon du vaknade upp naken bredvid honom", sa jag. Hon tittade surt på mig. "Förlåt, men the truth had to get out", sa jag. Hon tittade ner, förvirrad. "Vad jag menar är, vad finns det att förlora? Ni skulle vara så fina ihop, voila, perfect couple!", sa jag. Hon log. "Kanske. Men jag vill tänka på det. Kan vi snacka om något annat?" frågade hon. Jag nickade. "Kram först!", sa jag och vi kramades.

Så Felicia hade känslor för Liam. Julia hade självklart fortfarande känslor för Niall. Och jag hade känslor för Zayn. Jag hade en känsla av att det här inte skulle sluta bra.

---

Så där ja! Ni har blivit urdåliga på att kommentera om jag får säga det. Statistiken är högre än någonsin men era kommentarer är nere på noll, haha. Nejdå, vi älskar er ändå! Men vi vill gärna ha respons, vad ni tycker och så. Vi sa ju att ni inte skulle få en del varenda lördag, men ni kommer att få det OM ni kommenterar tre kommentarer. Ha en superbra fredag, kramar! :*

Vi har prov imorgon så det blir ingen del idag! Julia kommer att skriva en del imorgon som vanligt. Ha en bra torsdag! :)

---

"Jag hoppas du känner dig typ välkommen här. Det är inte lätt att gå i en ny klass, speciellt när man kommer mitt i terminen", sa Alice leende. Alice var den enda som jag riktigt connectat med i min nya skola. Hon var snäll, ganska rolig och lätt att prata med. "Jadå. Du är den enda som varit riktigt välkomnande", sa jag och log tillbaka. Vi satt i matsalen och åt. Det var någon äcklig sörja och det var precis så här jag kom ihåg den svenska skolmaten. I Storbritannien hade jag tagit med mig lunch till skolan varenda dag eftersom jag hatade skolmat så mycket, men här var det inte ett alternativ. "Jag vet att det här är en känslig fråga, du behöver inte svara - men vad hände mellan dig och Niall egentligen?" frågade hon plötsligt. Jag kollade på henne. "Det är okej. Vi gjorde bara slut eftersom jag skulle åka till Sverige", sa jag. Jag orkade inte förklara hela situationen. Vi kände inte varandra så bra än. "Ni var jätte gulliga tillsammans. Jag har kanske inte berättat det, men jag är typ beroende av One Direction och...", började hon. "Alice, du har sagt det typ en miljon gånger", sa jag och skrattade. "Förlåt! Men det här är jag i alla fall säker på att jag inte har sagt att jag var team Jiall från starten", sa hon. "Fanns det team också?" frågade jag undrande. "Japp. Alla vi med fanaccount på twitter och instagram var antingen team Jiall eller team Jarry", sa hon. "Vänta. Kallades jag och Harry för Jarry?", frågade jag med ett roat leende. "Både du och dina vänner har bro och ship namn med alla killarna", sa hon. "Varför visste jag inte det här?" utbrast jag. "Var glad att du inte gjorde det! Det var värsta hetsen och massa hat", sa hon. "Jag har upplevt hat. Det är i alla fall något posetivt, att det är över", sa hon. Alice tittade på mig. "Jag har sett vad folk skrivit. Och det är inte snälla saker. Eftersom jag inte kände dig kunde jag inte döma dig med du verkade vara en bra person och Niall verkade så lycklig med dig", sa hon. "Men nu känner du mig!", sa jag och log. "Japp. Och jag gillar dig. Så jag hoppas vi lär känna varandra bättre", sa hon och log. Jag log tillbaka. 

Att bekanta sig med en directioner kanske inte hade varit det bästa. Men det var i alla fall någon jag kunde prata med killarna om. Jag hade trots allt också varit ett fan (som faktiskt kunde ha träffat killarna när jag ville pågrund utav Felicias relation med Liam och Sandras med Zayn) som älskade att snacka om killarna som alla andra fans. Och så länge hon inte bara pratade om de så var allting okej. "Ser du den där killen där?", frågade hon och pekade på killen jag hade haft ögonkontakt med första dagen. "Oscar?" frågade jag, eftersom det var hans namn. "Du kunde hans namn. Varför kunde du hans namn?" frågade hon. Jag skrattade. "Jag har bra namnminne. Har du en crush på honom eller något?" sa jag. "JA! Erkänn att han är ashet!", sa hon. "Visst. Han ser bra ut. Ni skulle se bra ut tillsammans", sa jag. "Tycker du?", frågade hon glatt. "Jadå", sa jag och log åt hennes entusiasm. Vi båda tittade emot honom. Efter några sekunder vände han sig mot vårat bord också. "Han tittar hitåt!", sa Alice glatt. Jag skrattade åt henne. "Varför går du inte bara och snackar med honom? Du är inte blyg precis så vad är problemet?", sa jag. "Julia! Du måste följa med mig någon gång då", sa hon. Jag nickade. "Lovar", sa jag. "Pinky promise", frågade hon bedjande. Jag skakade på huvudet och vi gjorde pinky promise innan vi reste oss upp och lämnade matsalen.

 

 

"JULIA!", ropade Sandra och Felicia. Jag kollade på deras leende ansikten genom skärmen. Skype var det bästa som fanns. Det hade nu gått en månad. "Jag saknar er!", sa jag och log mot de. "Vad händer i kalla Sverige då?" frågade Felicia. "Det är typ varmare här än i England", sa jag och rynkade ögonbrynen åt hennes dumhet. "ÄN DÅ!", sa hon. Jag log. "Inte mycket i alla fall. Jag spenderar större delen av tiden med att plugga och titta på serier. Funny life", sa jag. "Sorry to say it girl, men det var typ var du gjorde när du bodde här också", sa Sandra. "Innan jag träffade killarna ja!", sa jag. Sandra skrattade lite. "Här är det i alla fall som vanligt. Vi går till skolan varenda dag precis som vanligt", sa Felicia med uttråkad röst. "Jag saknar skoluniformen. Helt ärligt. Och de blåa skåpen. De är grå här", sa jag. "Du är weird. Hur kan du sakna att se ut som en geek varenda dag? Nu kan du ha på dig vad du vill och du borde vara glad!", sa Sandra. Jag räckte ut tungan mot henne. "Killarna har varit borta i en månad nu", sa Felicia dystert. "Jag gillar inte de för att de lämnar mig", sa Sandra. Jag log lite. "Vi ska föresten bo hos Liam en vecka", sa Sandra glatt. "Medans han är borta?" frågade jag. "Jupp. Vi kommer få mycket tid att prata om allt och så. Alla dagar kommer vara som en sleepover", sa Felicia och log. "Oh my god Feli, vi kommer ha så mysigt och kul", utbrast Sandra och de gjorde någon minifangirling gest på andra sidan skärmen. "Hallå! Jag är fortfarande här!", sa jag och låtsades vara irriterad. "Förlåt min vackra irish princess", sa Sandra. "Det är okej rosiga fluffiga drake", svarade jag och log.  "Hur mår du föresten Feli?" frågade jag. "Det blir bättre för varje dag som går", sa hon. "Jag är så glad för din skull. Stay Strong", sa jag med fånig röst och en larvig gest med händerna. De skrattade. "Vad gör du i skolan? Har du hittat någon som är lika fabulous som vi?", sa Sandra. "Det är helt omöjligt", sa jag och skrattade. "Men, ja, det finns en tjej som jag snackar med i skolan. Hon är jätte snäll men vi är liksom inte close på något sätt. Men hon är bra att snacka med", sa jag. "Har denna tjej något namn?" sa Felicia. "Japp. Alice heter hon", sa jag. "Don't replace us", sa Sandra. "Won't happen", sa jag. "Julia?", sa Felicia. "Jaaa", sa jag dröjande. "Finns det några heta swedish boys i din skola?" frågade hon. Sandra kollade på henne med världens blick. "Det finns snygga ja. Men de är inget för mig", sa jag och log. "Det finns ingen förutom en för henne så tyst Felicia", sa Sandra. Det blev tyst. "Jag saknar London. Jag hatar svenska. Det är seriöst det mest lame språket i hela världen", sa jag. "Tyska är värre", sa Felicia menande. Jag skrattade. "När kommer du hit Julia?" frågade Sandra. "Pappa sa på lovet - vilket är om en och en halv månad", sa jag. "Killarna kommer inte vara tillbaka då", sa Felicia. "Harry sa att de skulle vara det! Förvirrade människa", sa jag. "Typical han", sa Sandra och flinade. "Jag messar nån av de andra. Jag kommer i alla fall tidigast om 2 månader då. Fast troligen inte förens till jul", sa jag. "Du måste skoja med mig", sa Felicia. Sandra började skaka deras dator så att skärmen blev alldeles konstig. "KVINNA! DU MÅSTE KOMMA HIT TIDIGARE!", skrek hon. Jag och Felicia skrattade. "Jag övertalar mina föräldrar. They owe me one", sa jag. "Jag måste gå nu tydligen", sa Felicia som kollade på sin mobil. "Vi får snacka jätte snart igen", fortsatte hon. Hon pussade skärmen. "Tack Felicia för saliviet på min skärm", sa Sandra och jag skrattade. Felicia svarade något som jag inte riktigt kunde uppfatta. Hon sa hejdå och Felicia lämnade Sandras rum. "Jag borde också gå", sa jag. "Ska du också dissa mig?" sa hon och gjorde en min. "Sadly ja. Jag lovade mamma och pappa att fixa middag idag", sa jag. Sandra kollade på mig och plutade överdrivet med sina läppar på det sättet bara hon kunde. Hon började sänka och höja ögonbrynen. "Luv u babe", sa hon flera gånger medans hon rörde sina ögonbryn upp och ner medans hon plutade med sina läppar. Jag började härma henne och vi satt sådär mot varandra i minst fem minuter. "Jag borde seriöst gå ok hejdå", sa jag snabbt och stängde ner. Tre sekunder senare fick jag ett kik meddelande av henne där det stod Evil Bitch. Jag skrattade och började gå ner till köket. Trots att de var så långt bort, kändes det fortfarande som om Sandra bodde precis i huset bredvid och man inte behövde gå mer en en kvart för att komma till Felicia. Jag var verkligen glad att vår vänskap inte förändrats så mycket. 

 

Vi var i Miami, Florida. Jag hade alltid älskat Florida. Det var en av mina favoritplatser på jorden. Speciellt Sea World i Orlando. Ikväll hade vi en konsert här i den stora American Airlines Arena. Vi hade uppträtt där förra året under Up All Night touren så det var bekant. Under dagen hade vi bara legat vid poolen och solat, men vi hade nu bestämt oss för att gå ut och träffa lite fans utanför hotellet. "It's crowded!" utbrast Louis när vi stod i receptionen och kollade ut genom glasdörrarna. Ett antal säkerhetsvakter fick stå och passa så att inte fans kom in till hotellet. "I just hope they don't rip my clothes off", sa Niall och vi skrattade. Louis och han gick ut först och alla började skrika. "You just gotta love them", sa Zayn och log. Jag, han och Harry gick också ut och alla fansen skrek ännu högre. "Hi", sa Harry och vinkade med handen till alla på sitt lilla cheeky sätt. "The fans goes crazy for you saying hi Hazza", sa jag. Han log mot mig och vi gick ut i folkmassan. "Hi Liam, can I take a picture with you? I just love you guys sooooo much", sa en tjej med brunt vågigt hår och tandställning. Jag log mot henne. "Sure babe", sa jag och tog hennes kamera och tog en bild på oss. Vi gick alla runt emellan de ungefär 200 fansen. "Niall will you marry me? Pleeease I love you", sa ett fan som stod bredvid Niall en bit ifrån mig. Han tittade först mot mig och log och sen på tjejen. "You will me my 1000th wife", sa han och tog ett kort med tjejen. Jag kramade massor av fans, skrev autografer, var med på bilder och så vidare. "Liam, will you sign my shoe?" frågade en tjej. "Ofcourse love", sa jag och log mot henne. Jag signade hennes skor och hon tittade på mig. "I hope it will be you and Felicia one day. Because you are like made for each other", sa hon. Jag log mot henne, ovetande om vad jag skulle svara. "Yeah, many of you hope so", sa jag osäkert. Hon log. "And so do you I see. I love you, bye", sa hon och försvann bara. Jag fortsatte gå runt mellan fansen. Tjejen hade tydligen sett igenom mig. Jag gillade inte att prata om det på något sätt, när jag inte visste om hennes känslor. Jag hade varit singel i ungefär två månader. Jag har inte ångrat att jag gjorde slut med Danielle. Men jag saknar att ha någon att gosa med. Det enda jag behövde var Felicias känslor. Men jag visste att hon inte mådde så bra just nu och jag ville inte pusha henne till någonting.

 

Efter två timmar sa Paul åt oss att vi var tvunga att gå in igen. "Our fans are so cute", sa Harry. "They are always there for us", instämde Zayn och la armen om Harry. Vi var på väg in till våra hotellrum för att hämta saker innan vi skulle åka iväg till arenan. 

 

"So Miami are you ready for Niall to drive you to KFC?" skrek Louis i mikrofonen. På en av våra tidigare shower i år hade Niall bytit ut sista frasen i Change My Mind till "So baby if you say you want me to drive, to KFC", och det hade självklart blivit känt. Alla fansen började skrika och introt till Change My Mind började. Vi stod på plattformen över alla fans och Louis började sjunga. Den här låten skulle alltid påminna mig om Felicia. Och nu när jag stod här, var det enda jag såg hennes ansikte. Jag hade inte kunnat tolka hennes reaktion riktigt då. De bruna ögonen bara titta på mig, utan något uttryck. Jag älskade henne så himla mycket. Och jag önskade att hon kunde stå här efter den här låten, berätta för mig att hon kände samma sak för mig som jag kände för henne. Men det hände inte. Och jag undrade om det någonsin skulle hända. 

---

Förlåt för alla mellandelar på sista tiden, håll ut människor, det kommer! Jag är fortfarande sjuk så delen kanske inte är den bästa men mitt huvud dödar mig haha. Det är föresten 28 dagar kvar tills One Directions konsert här! Ska några av er läsare gå? Både jag, Sandra och Felicia ska det i alla fall och jag längtar ihjäl mig haha. Kommentera minst tre kommentarer! :) x

 

 

Jag hade slängt i flingorna i skålen med mjölken och började snabbt äta. Stressad, försökte jag sätta på mig hoodyn samtidigt som jag åt, något som inte var lika enkelt som jag trodde. Mobilen vibrera häftigt på bordet och jag tog genast upp den och svarade ''Hey! You're coming to the airport right?'', frågade en bekant röst. Jag hade inte ens hunnit se vem det var och jag kände verkligen inte igen rösten. ''Wait. You are one of One direction right?'', frågade jag eftersom jag skulle åka till flygplatsen och säga hejdå till killarna inom 50 minuter, och jag var knappast redo att åka. Det skulle också ta lite tid att åka dit. ''Uhm, yeah..? It's Zayn'', sa han med en förvånad ton. Jag fick genast ett leende på läpparna. ''Hey Zayn. What is wrong with your voice?'', frågade jag medan jag åt på flingorna. ''My throat is just a little bit rusty'', sa han och hostade till. ''You will still sing right? You are going on tour, you are aware about that right? Like 'hey, i can't sing but i will be fun anyway''', sa jag och imitera en mans röst på slutet. ''Thanks for caring. No, but it will be alright. Our first concert is tomorrow, so I will have time to take care of my throat'', sa han med en sarkastisk röst i början. ''I care about your fans!'', sa jag högt medan jag nästan slängde in skålen i disken. ''Yeah yeah. Are you the only one who's coming to say goodbye? .. Are Sandra coming?'', frågade han med en annan ton på slutet. Jag höjde ögonbrynen. Vad är det med de två? Och det är tid att jag får veta. ''What is going on between you and Sandra? The only thing I heard was that she saw your wiener'', sa jag medan jag knöt mina skor, med telefonen tryckt mot örat med hjälp av axeln. ''WHAT?!'', skrek han i telefonen.

 

Jag nästan tappade telefonen över hans höga röst. ''Easy! Yeah, she saw your wiener. Or that's what she told me? She said she ran into you when you were naked. She was telling the truth right? Because I have the feeling she didn't. Maybe you two should do it. You know, do IT. Anyway, she said it was big so be glad. Maybe she want's to do you. But she have seen your thing before, but that was a long way back. You did to IT, when you were together right?'', sa jag och skratta. ''My wiener? My dick? Oh, okay. And yes, we did do it. Alot '', sa han och skratta. ''Do you think she want's to do it with me or?..'', frågade han försiktigt. ''Not that I want to hear how you two used to do it.. You're hot, so totally'', sa jag och skratta. Han skratta högt i telefonen. ''Yes, maybe we should do it'', sa han och skratta. Vi båda skratta i luren och efter ungefär fem minuter var det äntligen tyst i luren. ''Okay, but our driver just picked me up, so now we will pick up the others. It's like a big black van. But anyway, go now before the place will be full of fans. When Julia left, no one knew we were going to the airport, but they found us anyway. But we're going to the first class, so it will be more private. We meet in the airport, and you'll get these, I don't know, kind of bracelets, you know, entrance to the vip room'', berättade han. ''No, I don't know. But yeah, sound complicated but I bet it will be easy when we're there. Sandra will be here any minute now, so we are kind of on our way'', sa jag medan jag tog min lätta skinnjacka från galgen. ''Alright see you girls there, peace out sistah'', sa han och jag kunde känna av att han log. ''Peace out brother'', sa jag innan jag avslutade samtalet. Och som om det vore magi, ringde det i samma sekund på dörren. Jag öppnade och en Sandra stog där med ett leende. ''Redo att säga hejdå?.'' Hennes leende försvann och hon kollade osäkert på mig. ''Nej.'' 

Och ärligt talat var jag inte heller det.

 

De hade hämtat upp mig och Cara hade följt med mig. Hur jag skulle säga hejdå till henne förstår jag inte. Hur jag ska kunna säga hejdå till någon av tjejerna vet jag inte heller. Men på samma sekund är jag exalterad. Vi ska ut på tour, en av de roligaste sakerna någonsin, och äntligen träffa våra fans bättre. Det var en Nordamerika tour, och skulle pågå i ungefär tre månader. Usa är också helt fantastiskt, något som också är en positiv sak. Det finns inget bättre än att gå ut, sjunga för sina fans och känna kärleken. För vi har världens bästa fans, det har vi verkligen. Och vi är skyldiga allt till de. Vi hade kommit in till flygplatsen och många fans stog där. Vi hade lyckats ta foto med de mesta, men var tvugna att börja gå. En bit bort stog Felicia och Sandra, väntade på oss. De stog vid våran tour manager, Paul och var väl informerade om hur det här skulle gå till. För varje gång vi åker till flygplatsen alla tillsammans blir det nästan galet. När man åker ensam är det lugnare, men med alla här blir det dubbelt så galet. Jag, Zayn, Louis, Niall, Liam, Eleanor, Felicia, Sandra och Cara. Alla är kända för någonting. Vi hade kommit fram till tjejerna och jag släppte Caras hand när jag kramade om de två. Alla kramades och vi började gå till den andra ingången, vip ingången. Vi alla var redan full satt med att diskutera om den nya touren. Vi skulle åka med vårat privat jet, den vi använde när vi skulle åka på tour. Vi hade visat upp allt som behövdes att komma in, och började gå in i gaten. ''I'm so damn excited'', sa Louis som gick vid min ena sida. ''Right? This is like the best'', sa Liam och såg helt upphetsad ut. ''I hoped you would do some concert's here but nope. I wish we could go!'', sa Eleanor och tydligt menade hon och tjejerna. Louis la armen om henne och gav henne en kyss på kinden. ''Don't worry, you'll visit us'', sa han. ''Yeah but we won't!'', utbrast Felicia. ''Stupid school'', stöna Sandra. ''Yeah'', instämde Cara. Både Sandra och Felicia vände sina ansikten till henne. ''HEY! You can visit them anytime you want!'', ubrast Felicia. ''Yeah, BIATCH'', sa Sandra med en grimars som bara fick Cara skratta. Hon släppte min hand och la armarna om de båda. ''We can take my jet'', sa hon. Sandra sken upp direkt. ''YOU HAVE A JET?'' utbrast hon. Cara utbytte blickar med mig mig med ett leende. ''Yes, my imaginary jet'', sa hon och skratta. De båda bara suckade. ''You suck'', sa Felicia och Sandra drog ner Caras mössa som skapade skratt över alla oss. Vi hade kommit ut, och gick där flygplanen stod, påväg till vårat egna flygplan. Himlen var grå, och moln täckte över himlen. Det var inte så kallt, det var endast början av september, men man kunde känna hur det gick över till höst.

 

''I can't believe you're leaving too'', sa Felicia dystert. ''Yeah, it kinds of sucks. But I want to graduate soon as possible!'', sa Eleanor. Sandra hade lagt sin arm om henne. ''Who will be my girrrrl?'', sa hon och sucka. ''Yeah girl, you're the only light in my endless life'', sa Eleanor och sucka. ''I miss summer'', sa jag. ''Yeah me too! We had so much in LA'', sa Cara. ''Hey Louis, remember when me and Niall pushed you from the stairs with all those plaits?!'', sa Zayn medan han skrattade. Niall och Zayn gjorde en high five medan Louis bara log sarkastiskt. ''Yes, that felt really nice'', sa han sarkastiskt. Vi hade kommit fram till planet och trappan var nedfälld. Det spred sig en tystnad mellan alla. För ögonblicket vi hade väntat på var redan inne.

 

 

Alla stod där, nästan helt knäpptysta. Harry avbröt tiden som stog still och gick fram till Cara, kramade om henne. Jag tog tag i Louis tröja, och drog in honom i en kram. Jag höll honom hårt, ville inte att han skulle gå. Felicia kramade Niall medan Eleanor kramade Liam. ''Hug every fan you see for both of us. Because your fans are just the sweetest. Call me? Alright?'', sa jag sorgligt och kollade upp mot hans ögon. Han log mot mig, och gav mig en puss på kinden. ''I promise'', sa han. ''I love you'', sa jag och tog hans hand. Han höll min i hans hårt. ''I love you too'' sa han. Jag gav honom en sista kram innan jag fortsatte mot Niall. Han kollade på mig innan han drog in mig i hans famn. ''Are you alright?'', viskade jag i hans bröstkorg. Jag kunde känna att han nickade. ''Kind of. I just miss Julia alot. I love her, you know that'', viskade han tillbaka. Jag nickade. Från sidan kunde jag se de andra krama de andra tjejerna. Jag tog bort mitt huvud från hans bröstkorg och kollade upp mot honom. ''Don't worry okay? Everything will be alright. And I know Julia, I know for a fact that she still love you, and miss you. I'm always here for you, okay?'', sa jag medan jag kollade djupt in i hans ögon. Han drog in mig i en till varm kram. ''You are so kind, do you know that? I'm always here for you too. And I swear on my life, if some guy break your heart, I will break his neck'', sa han i mitt hår. Jag kollade ner mot marken. ''Thanks'', sa jag ynkligt. Jag gick ur hans famn och gav honom en puss på kinden. Jag kollade på de andra. Zayn hade Felicia i sin famn, som fällde tårar. Jag hade inte gjort det än. Jag kommer ju snacka med killarna nästan varje vecka ändå. Men ändå, jag är så van att vara med de nästan varannan dag att det skulle kända konstigt. De är mina bröder. Eleanor och Louis stog och kysstes medan Cara kramade Niall. Cara är inte väldigt nära med killarna som vi andra är, men de är fortfarande vänner. Jag och Cara är så nära. Vi försöker träffas varje vecka, eftersom hon oftast är upptagen med photoshoots i andra länder eller har bara fullt upp i London. Men jag älskar verkligen henne, hon är en sån fin bästa vän. Jag kände någon knacka på min axel och vände mig om.

 

Liam stod där och log mot mig. Jag kramade om honom hårt. ''My Liam! My Liamliocus!'', utbrast jag. ''My cutie pie!'', utbrast han med en tjejröst. Jag skrattade i hans tröja. Jag backade och kollade på honom. ''Call me. Text me. Skype me. ANYTHING'', utbrast jag och skratta. Han kollade på mig med ett stort leende. ''Oh how I will miss that smile!'', sa han och drog in mig i en till kram. Jag backade återigen och kollade på honom. ''I hope everything is fine between you and Felicia'', sa jag och kollade noga på honom. ''I guess. I don't know really. I know that we're friends. But I have feelings for her, and I wonder if she feels the same'', sa han. Jag nickade. ''I know. I'll talk to her. Don't worry'', sa jag och gav honom en puss. ''Thanks'', sa han innan han släppte taget om min arm. Alla snackade, sa hejdå. Medan Cara och Harry stog där, grovhånglade. Med ett flin gick jag fram till de. ''HEY!'', utbrast jag. De slet sig ifrån varandra och kollade förvirrat på mig. ''Can I borrow this idiot one minute'', sa jag och log stort. Cara skrattade och släppte taget om Harry. Han log genast stort mot mig och vi tänkte samma sak. Han lyfte upp mig och jag skrek till. ''HARRY'', skrek jag. ''SANDRA!'', retade han tillbaka. Han hade kastat runt mig tills han äntligen tog ner mig, och fötterna stog tryggt på marken. Jag gav honom en lätt örfil. ''I'll miss you'', sa jag sorgligt. ''I'll miss you too'', sa han och började låtsas gråta. Jag skrattade. ''I can't be sad around you. Give me a hug'', sa jag. Han gav mig en hård kram, jag kunde nästan känna hur ryggraden var nära på knäckas. ''TOO.. HARD!'', fick jag ut. Han släppte mig och gav mig en puss. Jag kollade på de andra. Alla stog och snackade, förutom två. Jag kollade åt sidan och såg Felicia och Liam. De såg så lugna ut, men ändå ledsna. Jag hörde någon hosta bakom mig och vände mig. Zayn stod där och log oskyldigt. Jag klämde ut ett leende och fick försiktigt fram till honom. Det var en månad sen den där händelsen på stranden, och sen vi faktiskt sa 'I love you' till varandra. Och det kändes konstigt det gjorde det verkligen. Och det var först när jag såg Zayn då jag kände mig ledsen. Det var som om det var först nu jag insåg att de skulle åka, att han skulle åka. Jag tog tag i hans lösa tröja och han drog in mig en kram. Jag kände hans bekanta lukt och andades djupt in. För jag älskar fortfarande honom, det gör jag. Och jag undrar om han fortfarande gör det. Det var först nu tårarna rann ner på mina kinder. Vi var tysta, sa ingenting till jag klämde ut det. ''I love you'', viska jag. Det var en tystnad som dödade mig. Men han sa det faktiskt. ''I love you too''. Den här gången begärde han ingenting, inget om något förhållande. Vi bara stod där, jag i hans armar och njöt. Även fast tårarna rann. Han hostade till. ''Soo.. You saw my dick, huh?'', sa han och jag kunde känna att han log. Jag föll genast i skratt i hans armar, och han började också garva till döds. Det var en lögn, en fet lögn för att rädda mig själv. Och det här var nog det roligaste jag hört på länge.

 

Vi stog vid det stora fönstrerna, kollade på planet som snart skulle åka. Liam skulle åka. Hur mycket jag än inte ville det. Jag höll Sandras hand. Jag har känslor för Liam, det har jag. Det enda som stoppade mig var James förut och allt jag kände. Nu var det bara det här tre månaderna. Och problemet är, han vet inte. Och ärligt talat, har jag inget berättande planerat. Planet började röra sig och åka. Vi tjejer stod där, kollade på planet som lyfte. Och när den gjorde det, sjönk allas hjärtan lite.

 

 

---

Jag satt i klassrummet, i min nya skola. Jag hade tagit tunnelbanan hit till gymnasiet i centrala Stockholm. Skolan var väl okej. Jag orkade inte lyssna på läraren. Jag tittade runt på människorna i min nya klass. De var en typisk klass. De populära, de normala och töntarna. En kille fångade min blick. Han tittade på mig. Han hade gröna ögon och solbränd hy. Han såg bra ut. Det var inte förens då det slog mig. Jag tittade emot läraren. Jag skulle aldrig älska någon som jag älskat Niall. Det var en fact som jag inte skulle komma bort ifrån. Hur bra någon än såg ut, hur snäll och gullig någon än var, skulle jag alltid jämnföra honom med Niall. Jag saknade honom redan till döds. Jag började på allvar ångra att jag inte gav oss en chans. Tanken har gått fram och tillbaka i mitt huvud sedan ögonblicket vi sa hejdå. Jag hörde skolklockan ringa. Det var ovant att inte behöva ha skoluniform. Jag måste erkänna att jag faktiskt saknade blusen, kjolen och knästrumporna lite. Jag har liksom sett ut så alla dagar till skolan i sju år. Alla hade sett likadana ut, här hade alla olika kläder. Jag satte mig på en bänk vid skåpen och drog upp min mobil och kollade på twitter. Louis hade skrivit en tweet - @julia_wahlgren I miss you already :( x. Jag log lite och svarade honom. Jag kollade igenom allas tweets och gick till slut in på Nialls. Yeah guys, the rumours are true. Me and Julia are taking a break, hade han skrivit. Så nu visste alla om det. Det gjorde mig ledsen att ens läsa det. Worldwide trenderna var #WeMissJiall och #BitchIsGone. Halva fandomet hade hatat mig, halva respekterat. Jag förstod de på något konstig sätt, även om jag hade gråtit i Nialls armar i LA. Jag trodde inte på att någon skulle kunna ersätta honom. Så varför hade jag lämnat honom?

 

Jag mådde bättre. Det gjorde jag. Vad Liam hade sagt till mig dagen jag försökt skära mig hade gjort allt så mycket bättre. Jag hade världens mest fantastiska vänner som alltid var där för mig. Och det betydde något. Det betydde allt. Jag låg på min säng och tittade upp i taket. Det var fredag kväll. Julia hade varit borta i fyra dagar nu. Allt hade varit som vanligt för mig. Jag och Sandra hade varit i skolan, varit med varandra efter skolan, träffat killarna några gånger. Men imorgon åkte de på sin USA tour. Och Eleanor åkte tillbaka till Manchester och hennes universitet. Så jag och Sandra skulle bli ensamma kvar här. Livet hade varit bättre, det hade det verkligen. Men det var på väg uppåt. Jag hade haft en svacka, en dålig period, men det skulle bli bättre. Det knackade på dörren. "Kom in", sa jag och tittade upp mot dörren. Mamma kom in. Jag hade inte pratat med henne på ett långt tag. Hon satte sig på sängkanten. "Hur mår du egentligen Felicia?" frågade hon. Hon gick rakt på sak. Jag tittade på henne. "Varför bryr du dig?" frågade jag. "För att jag älskar dig", sa hon. "Det gör du inte. Du bryr dig inte ens om mig längre", sa jag och satte mig irriterat upp. "Felicia, titta på mig. Du är min dotter. Jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mitt liv", sa hon och tittade allvarligt på mig. Jag tittade granskande på henne. "Jag ser på dig att något är fel", sa hon. "Allt är fel", sa jag snabbt. "Vill du berätta?" frågade hon. "Farida är borta, död. Du skriker och är arg på mig hela tiden. Jag ser knappt pappa längre för att han bara jobbar. Jag är inte tillsammans med James längre. Min och Liams vänskap var på väg att gå ner i botten. Julia är i Sverige", sa jag bara. "Men du umgås ju mer än någonsin med Liam? Karen och jag har varit så glada över det", sa mamma. Karen, Liams mamma, och min mamma, var bästa vänner. De hade varit det sedan långt innan jag eller Liam föddes och det var så vi blivit bästa vänner. "Visst. Men saker förändras. Men det blir bättre", sa jag med gråten i halsen. "Gumman", sa mamma oroligt och klappade mig över kinden. "Jag finns här för dig", sa hon. "Varför känns det inte så då?" frågade jag. Tårar rann nu ner för mina kinder. Hon kramade om mig. "Förlåt", sa hon. Jag kunde höra henne börja gråta också. "Förlåt för att jag inte räcker till", mumlade hon. Hon släppte mig och kollade på mig. Hon strök bak en hårslinga från mitt ansikte. "Både du och jag och pappa har gått igenom något av det svåraste som kan hända i ens liv. Jag och pappa förlorade våran dotter. Du förlorade din syster. Det finns inget värre. Vi har försökt bortse från det, men det blir som om vi gömmer oss i våran egna värld. Jag borde varit där för dig när jag visste att du behövde mig", sa hon. "Ja, det borde du. Jag vet inte om jag skulle klarat mig igenom allt det här utan mina vänner", sa jag. "Jag är ledsen för det. Jag älskar dig Felicia, och jag kommer alltid göra oavsett vad. Glöm inte det", sa mamma och kramade om mig igen. Jag hade inte kramat min mamma på evigheter. Och det kändes så bra att för en gångs skull kunna känna sig liten och var i hennes armar.

 

"So you leaving tomorrow right?" sa jag med lite nedstämd röst. Jag snackade med Liam i telefon. "Yeah we do. I'm gonna miss you babe", sa han. "Naaaw. I'm going to miss you too Liamlicious. Me and Felicia will come to the airport", sa jag. "Good on yah", sa han. "Why are everyone leaving, why Leyum why?" sa jag med tillgjord röst. "We all going to leave you alone", sa han med barnslig röst. "You are mean. I'm going to send you a spoon", sa jag. "Aaaahhh spooon", ropade han. Jag började skratta. "Where are you? I bet you are not out because you would never scream 'spooon' official", sa jag och log lite. "You know me all too well. I'm actually home, packing. Do you think I should bring my black jeans or my chinos?", frågade han. "Take both", sa jag och tog fram nagellack ur en låda. "Okay then", sa han och jag hörde honom rota i väskan. Jag började måla mina naglar svarta, en färg jag älskade att ha på naglarna. "Sandra! I forgot to ask you", utbrast Liam plötsligt. Jag blåste på mina naglar. "What?" frågade jag. "Do you and Felicia want to stay at my place for a week?", frågade han. "Wait what? Live at your house? Why?" frågade jag. "So you and Felicia can spend more time together after... yeah you know what", sa han. Han menade hur Felicia hade mått. "Yeah, sure I guess. I'm going to talk to her. That would be kind of fun actually. Thanks Liam", sa jag. "Everything for my Sandraliciuos", sa han. Vi hade sagt de där fåniga namnen i Los Angeles när vi hade hängt upp och ner i soffan. "So see you tomorrow then?" frågade han. "Ofcourse my love! Love you", sa jag. "Love you too", sa han och la på. Killarna hade verkligen blivit som bröder för mig. Jag älskade de så mycket. De var sådana där vänner man inte kunde lägga på luren till utan att ha sagt "I love you". De var de bästa som hänt mig. Jag log lite och granskade resultatet av mina naglar. Jag kände mig ovanligt glad idag. Trots att killarna skulle åka så kändes det som något bra skulle hända snart. Något roligt.

---

Jag levererar en ny del med tråkiga nyheter! Felicia har bestämt sig för att hon inte vill skriva längre och jag och Sandra förstår henne. Det var helt enkelt inte hennes grej, hon brann inte för skrivandet. Men jag och Sandra kommer fortfarande skriva, så oroa er inte! ;) Däremot kommer det bli lite ändring av dagarna - vi kommer bara kunna skriva på lördagar ibland. Om vi inte är upptagna. Hoppas det är okej för er och att ni fortsätter att läsa i alla fall. Felicia skulle egentligen skrivit den här delen igår men jag är sjuk så jag hade tid att skriva den nu på morgonen. Sandra kommer ge er en del ikväll! Kram

---

Julias perspektiv

Planet hade precis lyft. Jag kollade ut över min hemstad, London. Det fanns inte ord för hur mycket jag hatade att lämna Storbritannien. Lämna Sandra och Felicia. Lämna killarna och Eleanor. Men framför allt att lämna Niall efter det här... Jag tog ett djupt andetag. Jag kunde ha valt att stanna med honom, även om jag skulle bo i Sverige och han i London. Jag kunde sagt att vi kunde försöka. Men jag gjorde det inte.

Jag hade lyckats få fönsterplatsen, och satt lutad mot väggen. Det var helt otroligt att för en månad sedan hade jag varit på väg hem från LA, ovetande om att jag en månad senare skulle sitta på ett plan tillbaka till Sverige. Jag var inte på humör för att prata med någon i min familj. Både jag och Clara var ganska så irriterade på våra föräldrar. Det var inte rättvist någonstans. Jag tog upp mina hörlurar och tryckte upp låsskärmen på mobilen. Min bakgrundsbild på den låsta skärmen var fortfarande en bild på mig och Niall. Jag strök fingret över skärmen och försökte hindra tårarna från att komma. Kanske borde jag ha gett oss en chans. Jag älskade honom tillräckligt mycket för att kunna kämpa för oss. Men jag valde den enklaste utvägen. Jag slog bort tanken och låste upp telefonen. Den vanliga bakgrundsbilden var på alla oss i Los Angeles. Så många minnen. Jag undrade om jag skulle skapa några fler med dem. Jag satte på min 'sorgliga låtar' lista och tittade ut genom fönstret där jag bara såg moln. En av mina favoritlåtar av Taylor Swift kom - Last Kiss. När jag var yngre hade jag alltid varit på väg att gråta när jag lyssnade på den låten, och jag hade inte ens haft en pojkvän då. Niall var min första och det var redan över. Jag hatade tanken i huvudet. Jiall fanns inte mer. Jag och Niall hade varit halvt tillsammans sedan Mars, fast då var Harry inne i bilden också. Vi hade varit tillsammans officiellt i bara två och en halv månad. Så kort tid, men ändå så många vackra minnen. Tårarna började sakta rinna ner för mina kinder. I never thought we have a last, kiss... Never imagined we end like this, your name, forever the name on my lips, strömmade Taylors röst igenom mina öron. Dagen jag sprang till Nialls hus för att berätta hur mycket jag älskade honom hade jag aldrig någonsin trott att jag skulle behöva lämna honom. Och jag tvivlade på att jag skulle någonsin sluta älska honom, oavsett hur lång tid vi var borta från varandra. Mitt hjärta sa att jag skulle gett oss en chans att vara tillsammans. Men min hjärna sa att det aldrig skulle funka. Och av någon anledning hade jag mer litat på min hjärna. Jag rös till. Tårarna droppade ner från mitt ansikte. Jag gjorde ingen insats för att ta bort dem. Jag bara lät de droppa, medans alla sorgliga break up sånger hördes i mina öron. 

 

Att veta att Julia var påväg bort från Storbritannien, bort från London, och bort från mig gjorde ont. Jag kollade ut genom fönstret där jag satt i min bil, fast i trafiken. När jag hade kommit till flygplatsen hade alla de andra redan åkt, och jag hade precis fått ett sms från Felicia att alla var hos Zayn och att jag kunde komma om jag ville. Jag behövde alla mina vänner just nu. Äntligen började bilarna framför mig rulla igen och jag körde in på gatan mot Zayns hus. Jag drog av mig mina solglasögon och kollade i spegeln. Mina ögon var rödgråtna och jag försökte få det att se bra ut igen, men det gick inte. Jag drog ett djupt andetag och klev ut ur bilen.

 

"Hey guys", sa jag när jag öppnade Zayns dörr som varit olåst. "Hi", hördes deras röster. Jag gick in och fick se alla i vardagsrummet. Jag såg på de alla att de hade gråtit de med. Det fanns inte ett leende på någons läppar. Eleanor satt i Louis knä i hörnet av soffan, Sandra hade huvudet lutat mot Harrys axel, Felicia höll om Zayns arm och Liam stod lutad över soffan. Alla tittade forskande på mig där jag stod framför soffan. "So... she is gone now", sa Liam och kollade på mig. "Yeah. I went to the airport", sa jag. Alla kollade förvånat på mig. Igår hade jag berättat för alla killarna att det var över mellan mig och henne på grund utav en incident, och försökt låta cool om det när jag egentligen bara velat gråta över det. "You did?" frågade Sandra och vände upp huvudet från Harrys axel. Jag nickade. "What happend?" frågade Eleanor. "I went in to the securitycheck, and there she was with her family", började jag. "Wait, I thought you guys were over?" frågade Harry förvirrat. "We are. She broke up with me the night she told me, after my reaction was 'i don't care if you leave'", sa jag. "You said what?" sa Louis och kollade surt på mig. "Yeah, that wasn't cool bro", instämde Zayn. "I didn't mean it! I was scared. Scared of the thought being without her", sa jag och satte mig ner på kanten av soffan bredvid Felicia. "What did you say to her?" frågade Felicia. Jag kollade på henne. "That I didn't mean anything I said", sa jag tyst. "And what did she say?" frågade Liam. Jag visste att alla runt om mig redan visste svaret. "That it wouldn't work out", sa jag. Det spreds en tystnad i rummet. "I'm sorry pal", sa Louis och kollade medlidande på mig. Jag försökte att inte börja gråta. Felicia klappade sin hand över min rygg. "I'm proud over you. You actually went to the airport", sa hon och försökte le mot mig. "Yeah, I think it made Julia happy. She asked us if you would come and we said no", sa Harry. "She did? I thought she was angry", sa jag. "You are so stupid. She still loved you, of course she wanted you to come", sa Sandra som om det var den mest självklara saken i världen. "No matter what, we are here for you Niall", sa Zayn och log lite. "And don't forget - If two people are meant to be together, eventually they'll find their way back", sa Sandra och log. "That line is from Gossip Girl", sa Eleanor och log mot Sandra. "Sssh, you destroy the moment", sa Sandra och flinade. Jag log mot dem. "Thank you", sa jag bara. Jag möttes bara av leende ansikten.

 

Felicia, Liam och Eleanor hade gått hem precis. Eleanor skulle packa lite saker eftersom hon snart skulle åka tillbaka till collage, Liam hade varit trött efter dagen, och Felicia ville gå hem med ursäkten att det var skola imorgon. Men jag visste också att hon ville vara lite för sig själv och figure things out. Klockan var elva och det var fem timmar sedan Julias plan hade lyft till Sverige. Vi hade beställt kinamat tidigare under kvällen och nu satt vi alla och slöade framför en film i soffan. Niall gäspade ljudligt. "Are you tired?" frågade jag och tittade skeptiskt på honom. "Yeah! It's been a long day", sa han. "You guys can sleep here if you want to", sa Zayn och kollade på oss alla. "I'm in!", sa Louis och la sig över Zayn och låtsades sova. Harry la sig också över de båda och sedan kom Niall. Det var bara jag kvar. Jag kastade mig över allihopa så att alla ramlade omkull. "I... can't... breathe..." flåsade Zayn när vi hade gått av honom. Harry kollade på honom med ett stort gulligt leende.  "Anyways, I stay too", sa han. "Me too", sa Niall. Alla tittade på mig. Jag mötte Zayns blick. Pinsamt. "Uhm, you know guys, I have school tomorrow, need to get up early", sa jag och gjorde ledsen min. Men jag hade sovit över hos killarna förut när det hade varit skola dagen efter. Det slutade alltid med att jag vaknade ungefär en kvart innan skolan började och bara slängde på mig gårdagens kläder och inte ens bry mig om att sminka mig eller fixa håret, utan bara kuta till bussen. Och alltid kom jag en halvtimme försent. Och sedan klagade jag inför Felicia och Julia hur ful jag såg ut hela dagen. Typ. Men det var inte därför jag inte ville stanna. Det var bara allmänt awkward att sova över hos Zayn helt enkelt. "Stay with me Sandra!", sa Niall och Louis och Harry låtsades gråta. Jag skrattade lite. "No, I can't guys", sa jag och tittade osäkert mot Zayn igen. Han tyckte uppenbarligen också att det var pinsamt, för han tittade ner. Jag kunde se att han bet sig i läppen, något han bara gjorde om han var nervös. "Give us a big bear hug now then", sa Louis och sträckte ut armarna. Jag kramade om alla tre och kollade sedan på Zayn. Vi kramade varandra lite fumligt. "Good night Sandra", sa han. "Good night Zayn", sa jag. Våra blickar möttes och vi båda slog ner blicken. Jag gick ut ur huset i den svala sommarkvällen. Fan att det alltid ska bli så pinsamt.

 

Jag vaknade upp på den trånga madrassen. Först blev jag förvirrad, och visste inte vart jag var. Rummet var ganska stort och ljust och det stod flyttkartonger över allt. Jag reste mig upp ur sängen. Sverige. Mitt ursprung. Jag var hundra procent svensk, hade väl någon avlägsen släkting med ursprung från USA men annars var jag helt svensk. Jag borde känna mig hemma här, men det gjorde jag inte. Imorgon skulle jag börja skolan igen, en ny, svensk skola. Jag hade alltid haft svårt att lita på folk och framför allt vara mig själv med folk jag inte kände mig bekväm med. Och både Sandra, Felicia, Niall, Louis, Harry, Liam, Zayn och Eleanor hade fått mig att känna mig bekväm i deras sällskap. Och få lyckades med det. Det skulle dröja ett tag innan jag kunde kalla någon här vän. Jag tittade ut genom fönstret. Det var en helt vanlig förortsgata. Allt stod på svenska och det var inte lika vackert som centrala London. Jag kollade mig omkring i rummet. Här skulle jag tillbringa mitt sista år hemma. Jag var fastbesluten om att så fort jag fyllde arton skulle jag lämna Sverige och åka tillbaka till London. Men då skulle saker och ting vara förändrat. För det var ett år tills dess. Jag avskydde redan huset, och rummet, även om det var mycket större än rummet jag haft i London.

 

Jag gick ner till köket. Mamma och pappa hade dukat fram frukost så som de alltid gjorde på helgmorgonar. Alla tre av mina familjemedlemmar satt runt bordet, och våran bengalkatt Dexter, som vi hade haft sedan jag var typ nio, sprang oroligt runt i huset. "Godmorgon!", sa mamma leende. Jag fattade inte hur de inte kunde känna något. London hade varit vårat hem i 7 år. Mamma och pappa hade massor av vänner där, de var vana vid att bo där. Och de brydde sig bara inte? Clara satt och åt på en toast alldeles tyst. Hon hade sitt ginger-ljusbruna hår i en slapp hästsvans och hennes lugg var helt messed up. Hon hade hatat när hon var yngre att jag kallade henne för ginger, men sanningen var att hon hade en blanding mellan den hårfärgen, brunt och blondt. Typ lite rödlätt som folk brukade säga. Hon hade växt mycket under åren. När vi kom dit hade hon bara varit sex år, och nu skulle hon fylla tretton om två månader. Hon hade haft jätte kort hår ett tag, men nu var det långa håret hon hade haft när hon var yngre tillbaka.

 

"Godmorgon", hälsade jag lite surmulet och slog mig ner bredvid pappa. Jag hade alltid suttit i mitt rum och kollat på någon episode av en serie när jag åt frukost och vi var lediga, men nu hade jag knappt något rum. "Så, vad tycker ni om huset då?" frågade pappa. Jag och Clara utbytte en blick. "Jag har knappt sett det än. Men det lilla jag har sett, ogillar jag", sa jag och bredde min smörgås. "Julia, var inte så otacksam", sa mamma. "Inte ens Dexter gillar huset", sa Clara. Vi båda kollade menande på våra föräldar. "Vi förstår att ni kommer sakna London och alla era vänner där men", började mamma, men Clara avbröt henne. "Jag kommer aldrig hitta någon bästis som Angelica igen", sa hon. "Ni skaffar nya vänner", sa pappa. "Det är inte bara att 'skaffa nya vänner'. Folk är alltid så dömande och man vet inte vem man kan lita på förens det gått typ ett år eller nåt", sa jag. "Överdriv inte", sa mamma. "Jag är inte hungrig", sa jag och slängde ifrån mig den halvätna mackan på bordet och reste mig.

Jag var både förbannad och ledsen. Det hade inte ens gått ett dygn och redan längtade jag sönder efter alla hemma i London. Sandra, Felicia, Nelly och Vanessa stod troligen vid skåpen i sina uniformer och pratade som alltid. Och jag var här. Jag hade vanligtvis en bra relation med mina föräldrar, och de hade alltid varit som mina bästa vänner ibland, för de var alltid där för mig. Men just nu så var jag så arg och ledsen på de för att de tvingat mig hit. Jag kollade snabbt runt i huset. Inget speciellt. "Julia, hjälp mig bära upp dina möbler", sa pappa. Jag gick och hjälpte honom.

 

Efter tre timmar hade vi alla basmöbler på plats. "Vad säger du? Det här kan bli ganska bra i alla fall va?" frågade han. Jag kollade på honom. "Fattar ni ingenting? Alla som jag älskar mest i världen finns i London. De enda jag har nu är ni. Jag känner ingen här. Och jag saknar redan alla som in i helvete. Det blir inte bra pappa", sa jag. Han kollade ledset på mig. "Jag förstår att du känner så här. Jag lovar att du ska få åka till London under höstlovet och vara med dina vänner", sa han. "Lovar du?" frågade jag. Han nickade. Jag kramade om honom. "Mormor och morfar kommer i eftermiddag. Är du färdig tills dess?" frågade han. "Ja", sa jag. Han stängde dörren till mitt rum. Det var ett hopp att jag skulle få åka till de i Oktober. Två och en halv månad skulle jag behöva stå ut utan dem. Jag började packa upp alla mina dekorationer. När jag nästan var klar tog jag fram fotografierna i min låda. Det fanns en bild på mig och min syster, när vi hade varit i USA första gången, sommaren jag skulle fylla tretton. Jag hade också en bild på hela min familj från två år sedan, i London. Jag placerade de två bilderna i fönstret. Sedan hade jag hur många bilder som helst på mig och Sandra, på mig och Felicia, och på alla oss tre tillsammans. De var mina bästa vänner för livet. Och så hade jag ett antal fotografier som jag nyss framkallat från den senaste tiden - alltså sen vi träffade killarna. Jag ställde upp alla på olika ställen. På mitt nattduksbord fick en bild på alla oss stå. Det var jag, alla killarna, Sandra, Felicia, Eleanor och Cara på bilden. Vi såg alla glada ut. På en hylla över sängen ställde jag en personlig bild på mig och var och en av killarna och Eleanor. Och såklart bilderna på mig och Sandra och Felicia. Jag tittade på den på mig och Niall. Niall hade hållt kameran och jag pussade honom på kinden. Jag log lite åt bilden. Vi kanske inte var tillsammans länge, men det betydde inte att jag inte älskade honom. Jag älskade varenda lite del med honom. Min mobil pep till. Det var ett sms från Niall. I repeat all the things you've said to me in my head. Julia, I won't be able to move on. Cause I'm still in love with you, läste jag. Jag grät inte ofta, men jag började storgråta direkt. Jag satte mig på sängen och bara stirrade på smset medans jag bara grät. Jag älskade honom så mycket så att det gjorde ont. Jag drog bort tårarna. Det kändes som om alla minnen strömmade igenom mitt huvud på en minut. Jag hatade tanken på att vi inte var tillsammans. Men framför allt hatade jag tanken på att det kanske aldrig skulle bli vi igen.

Hejhej söta läsare!

Som ni märkte kom det ingen del igår - beror dels på att varken jag eller Sandra fick tag på Felicia, hennes mobil är troligen urladdad as always haha nejmen ja, och för att ni inte kommenterade tillräckligt! Men nu har vi fått fyra kommentarer så jag ska börja skriva på del 63! :)

 

Kram! :) ♥

''You can't do it,'', sa jag medan Julia gick runt i sitt rum, stressad över alla saker hon inte packat. ''I wish it was that easy'', sa hon medan hon packade inför resan. ''But..'', sa jag, försökte hitta på ursäkter så hon skulle stanna. ''No but's'', sa hon. Hon hade stannat och kollade nu på mig. Jag vred på munnen. ''I'm just gonna miss you so much'', sa jag medan jag kollade ner. ''I'll miss you too'', sa hon innan hon gick fram till mig och kramade om mig. Hon kramade om mig hårt tills hon släppte taget och fortsatte packandet. ''Why didn't you pack before?'', sa jag förvånat. ''I did! I just forgot somethings. Or many things. Mum is freaked out right now, and we're leaving in about five hours'', sa Julia. ''You're crazy'', sa jag och satte mig ner på det tomma golvet. Det här rummet var nästan tomt, förutom en hög i mitten av golvet som Julia galet försökte packa. Jag hade inte vart här många gånger, men det kändes annorlunda utan alla möbler och minnen. Det var måndag idag, dagen Julia skulle åka. Jag hade kommit direkt från skolan, för att säga ett sista hejdå. ''When is Vanessa coming?'', frågade hon. ''I don't know really'', sa jag. ''I can't leave without saying goodbye to her!'', sa Julia. ''Who said you could leave without saying goodbye to me?'', sa en bekant röst från dörröppningen. Vanessa log och Julia kasta sig i hennes armar. ''I thought you would never come'', sa Julia och kramade om henne hårt. De släppte varandra och hon kom fram till mig och krama om mig. Vanessa är min bästa vän, och har alltid varit det. Julia, Sandra och Felicia har alltid varit bra vänner men våran vänskap är väldigt tight. ''So what's going on?'', frågade hon efter att ha kramat mig. ''I'm just packing last minute'', sa Julia. ''Where is Sandra and Felicia?'', frågade Vanessa. ''They are coming later, the boys are coming too. But not to the house, to the airport'', berättade Julia. ''It seems like I'll never meet those hot delicious boys'', klagade Vanessa. ''Julia just don't want them to meet you because they will fall in love with you'', sa jag och skratta. ''Yep, because I'm so irrestistable'', sa hon och skratta.

 

Julia hade lagt in sitt handbagage i deras familjebil och rummet stog nu tomt. ''This doesn't feel like the end'', sa jag. ''Because it isn't. I will visit you guys'', sa Julia och la armarna i kors. ''Really?'', sa Vanessa försiktigt. ''Really. Now give me a group hug'', sa hon och log. Vi alla möttes i mitten och sträckte ut armarna. Vi kramade om varandra hårt, för hårt så alla ramlade på golvet med skratt. Vi låg på varandra och skrattade. ''That was fun'', sa Vanessa och ställde sig upp. Det spred sig en tystnad, en tystnad som var jobbig. Julia log mot oss och gav oss sedan en varsin kram. ''Bye guys'', sa hon och log. ''Bye!'', sa vi båda innan vi försvann från rummet, ut från huset. Det kändes sorgligt, väldigt sorgligt. Vissa saker som när vi alla snackar vid skåpen skulle inte bli detsamma. Men det kändes inte som slutet heller.

 

 

''Jag pratade nyss med mormor och hon är väldigt glad att få träffa er igen. Ett år är en väldigt lång tid'', sa mamma medan hon höll på med sin mobil. ''Kommer vi träffa henne direkt när vi kommer dit?'', frågade Clara. ''Ja, hon kommer vänta i det nya huset'', sa hon. Jag höjde volymen på hörlurarna för att stänga ut mig och kollade ner på min mobil. Jag hann inte få en stund för mig själv till jag kunde se flygplatsen från mitt fönster. Jag drog ut hörlurarna och mötte min systers blick. ''Nu är vi här!'', utbrast pappa. Vi alla tog av säkerhetsbälterna och jag kollade ut från fönstret. Jag kollade noga och såg en grupp människor stå där, en bekant grupp. Jag lös upp direkt. ''Pappa, är det okej om jag går nu och är lite med mina vänner?'', frågade jag försiktigt. ''Gå du, bara för att jag är snäll'', sa han med en fånig röst på slutet. Jag kände äntligen energi och flög ut från bilen. Jag började springa mot den lilla gruppen och de alla vände sig när de såg mig. Alla räckte ut sina händer med stora leenden på deras ansikten. Och den enda tanken jag fick då var: Hur ska jag kunna lämna de här idioterna?

 

 

Mitt ansikte hade lyst upp när jag såg Julia. De här dagarna har varit mörka för mig, någonsin som varit så annorlunda. Jag försöker må bättre, och jag är på vägen dit. Jag hade tänkt göra det, jag hade tänkt skära mig. Men om Sandra inte hade stoppat mig så hade jag gjort det. Och jag är glad att hon gjorde det. Och mitt bland allt det här skulle Julia faktiskt åka. Det skulle faktiskt hända, något jag trodde skulle avbrytas. Men här stod vi alla, skulle säga ett sista hejdå. Alla kramade om henne och hälsade. Det hade varit ett mulet väder och man kunde nu känna hur vattendroppar mot kroppen. Julias familj kom en bit bort och vi alla gick in till flygplatsen. ''Can't believe it's actually happening'', sa Zayn som hade lagt sin arm om Julias axel. ''Yeah, our music bird is going away!'', sa Liam klagande. ''How much time do we have?'', frågade Harry. ''About half an hour. My family are going to check in the bags and then we're going to security through'', sa Julia. ''So how does it feel?'', frågade Eleanor. ''Honestly? This fucking sucks'', sa hon. ''Yeah, like who am I gonna play sims with?'', frågade Sandra med en ledsen min. ''That's seriously lame'', sa Louis. ''I have messed you up one time, I can do it again'', sa Sandra och knäppte med fingrarna. ''Yeah, don't mess with us simsers!'', sa Julia. Hon och Sandra fall i skratt medan vi resten bara kollade på de. När Julia hade slutat skratta kom hon fram till mig, gav mig en extra kram. Medan började resten småprata med varandra, och var redan fullt upp i ett argument. ''Hur mår du sweety?'', frågade hon och kollade in i mina ögon. Och om jag berättade sanningen, jag mådde skit. Men jag skulle aldrig kunna ta all den uppmärksamhet från Julias sorgliga dag bara för att jag känner så. ''Jag mår bra'', sa jag och log. ''Du kan berätta för mig', sa hon. Och jag förstog då att jag kunde berätta utan att det skulle förstöra något. För jag förstog då att hon inte brydde sig om det, allt hon ville veta var om jag mådde bra. ''Jag vet inte, jag antar att jag är okej. Känns bara konstigt med allt som händer och nu att du åker.. Jag kommer sakna dig så mycke'', sa jag. Jag kunde känna hur ögonen fylldes med tårar. Hon gav mig en puss på kinden och kramade om mig. ''Jag vill inte åka, jag vill inte lämna dig. Jag kommer sakna dig. Jag älskar dig'', sa hon. Och jag kunde höra på hennes röst att hon fällde tårar. Och nu gjorde jag också det. ''Jag älskar dig också'', fick jag ut mellan tårarna. För det var svårt att säga hejdå. Ett hejdå till Julia.

 

Jag kramade om Liam hårt. ''I hear she says goodbye to everyone invidually'', sa Liam. ''What do you think I'm hiding for?'', sa jag. Han släppte taget och kollade på mig. ''What?'', sa han förvirrat. ''I don't want to say goodbye. I hate goodbyes. And it always end with me crying'', sa jag. Jag hade släppt taget om honom och stog nu framför honom. ''I'm not the type of guy who cries'', sa han. Jag bara höjde ögonbrynen. ''Please, you cry too. I have seen you cry two times'', sa jag. ''No you haven't'', sa han bestämt. ''Yes, I have'', argumenterade jag tillbaka. ''No!'', sa han gällt. Jag bara skaka på huvudet. ''Okay, let's say so. Who has she said goodbye to yet?'', frågade jag. ''Felicia, Harry, Eleanor and now she's talking to Zayn'', sa han. Jag vände mig mot de. De stog en liten bit bort. Jag kunde se Zayn se ledsen ut och Julia i tårar. De kramades sedan länge och Zayn som pussade hennes panna. De började komma hit och jag kände paniken. Jag vände mig tillbaka till Liam. ''Holy shit, she's coming. Act cool'', sa jag. Efter några sekunder hade hon kommit fram till oss och log mot oss. Hennes ögon var röda. ''Liam can I talk to you?'', sa hon. Han nickade och följde med. Jag bara stod kvar där ensam, nervös inför det lilla samtalet. Alla stog i små grupper, snackade med varandra. Eleanor kom fram till mig och krama om mig. ''I'm not ready for this'', mumla jag i hennes hår. ''If i cried, you will cry a river'', sa hon. Jag skrattade nervöst och slog till hennes arm. ''Don't make me nervous!'', sa jag och gav henne en sur blick. Vi snackade en stund och Liam kom tillbaka där vi stog. Jag kunde se att han hade gråtit men hade torkat bort sina tårar. ''How did it go?'', frågade jag. ''I was kind of strong about it, but you will cry'', sa han. Jag känner Liam och jag förstår att han lägger upp en front för att inte verka svag. Men han är en känslig kille, en kille jag verkligen älskar för den han är. Jag klappade hans rygg och kände nervositeten bli större. Jag kunde känna någons hand mot min axel och vände mig om. ''Kan jag få snacka med dig?'', frågade Julia. Jag mötte hennes ögon. ''Måste vi?'', sa jag osäkert. ''Ja'', sa hon med en bestämd röst. 

 

Vi hade gått till sidan och hon kollade nu djupt i mina ögon. Och jag insåg faktiskt då att Julia skulle åka. Julia. Min Julia. Att veta att hon inte skulle vara här med mig gjorde ont. Och jag kunde nästan inte acceptera det faktum att vi knappast kommer ses längre. För vi ser varandra nästan varje dag. Och nu kommer det bli månader. Jag tog tag i hennes hand och höll den hårt. ''Jag vill inte att du ska lämna mig'', sa jag. Hennes ögon fylldes med tårar. Kanske det var för att hon var ledsen eller för att jag höll hennes hand så hårt. Men jag ville inte släppa taget. ''Jag vill inte lämna dig heller'', sa hon. Nu hade mina ögon också blivit blöta. ''Vem ska nu säga att jag är hennes fluffiga rosa drake?'', sa jag och kände tårarna rinna. ''Och vem ska säga att jag är hennes prinsessa?'', fick hon ut mellan tårarna. Vi möttes i en kram och jag borrade in mitt ansikte vid hennes hals. Jag ville inte att hon skulle gå. ''Jag älskar dig'', sa hon och snyftade i min tröja. Jag tog upp ansiktet från hennes axel och kollade på henne. Med ett leende, fortfarande med tårarna som rann ner sa jag det. ''Jag älskar dig med''.

 

 

Jag hade sagt hejdå till varenda en nu. Ett till hejdå och jag skulle spricka till miljoner bitar. Jag kollade på alla mina vänner, snacka med varandra och skämta. Och jag skulle sakna de. För vi alla är ett gäng, en grupp. Vi är en familj. Några fans hade kommit igenom dörrarna och jag tänkte att det var tid att säga hejdå till alla tillsammans. Min mamma hade sagt att det snart var dags att gå, även fast jag inte ville det. ''It's time for me to go'', sa jag. Och med den meningen kom all uppmärksamhet på mig. ''Really?'', sa Louis med en besviken blick. Jag nickade bara. Niall var inte här. Och att veta det sved mycket. ''Is Niall coming?'', frågade jag. Men allt jag fick var besvikna ansikten. ''I don't think so Julia'', sa Harry. Jag bara nickade. ''That's okey. I bet he got better things to do'', sa jag, försökte inte gråta. Jag vände mig om och såg min pappa vinka. Han stog vid säkerhetskontrollen, höll på att lägga in saker. ''I have to go'', sa jag. ''Group hug?'', frågade Eleanor. Jag log mot henne. Vi alla samlades i en hög och kramade om varandra. Alla skrattade. Jag gav de en varsin kram och puss, och sedan började gå baklänges. Alla vinkade och jag försvann längre bort. Och destu längre bort jag gick, ju mer tårar rann ner. Jag gick från mina bästa vänner. Min familj.

  

 

Jag hade kommit fram till säkerhetskontrollen och stog nu i ledet med min familj. De hade nu gått därifrån. Det kändes tomt. Och det kändes inte äkta. Inte äkta att lämna något av de här. Min pappa såg på mig. ''Hur är det?'', sa han och klappade min rygg. ''Det är okej antar jag'', sa jag. Men inget av det här var okej. Inget var okej när det gällde att jag inte skulle få säga hejdå till Niall. Ingenting. Men jag hörde då någon ropa mitt namn. Det kom nämre och nämre tills jag såg vem det kom från. Han stog där, helt perfekt. Och jag kände för att gråta av glädje när jag såg honom, men jag kom då ihåg vad han hade sagt. Och varför han inte hade kommit tidigare förstår jag inte. ''Niall'', viskade jag för mig själv. Vi stog nu först i ledet, och skulle lägga våra saker i lådor för att skanna av de. Jag tog tag i mammas jacka och drog. ''Jag måste ta tag i det här'', sa jag. Hon kollade på Niall och sedan mig. ''Gå du. Ta inte för lång tid på dig bara'', sa hon. Jag gick imot ledet och sa ungefär ursäkta till tjugo människor. Men det var värt det. För Niall. Jag hade nu kommit fram till honom och stog framför honom. Det kändes som en dröm att se honom. Det kändes inte som om det var verklighet. Han kunde nästan inte säga något, bara stod där och iaktog mig. Och jag gjorde samma sak. Han öppnade sin mun för att tala. ''Don't leave'', sa han som en viskning. Men vad skulle jag göra? Jag kände hur ögonen fylldes med tårar. För det var Niall som stod där. Och hur det här skulle sluta visste jag inte. ''Why did you say that?'', sa jag, försökte hålla tårarna. Han närmade sig mig och tog tag i min hand. Hans hand flätad med min. Det var så det var meningen att det skulle vara här. Men varför kändes det inte som det brukade? Något hade hänt. Och jag kunde känna det. Han hackade med rösten. ''I.. I was scared. I couldn't handle it. You don't know... when I heard you say that.. My heart just broke. I couldn't accept that the love of my life actually would leave. And I'm so sorry. I didn't mean anything what I said'', sa han. Han höll sin hand hårt i min. Jag förstog honom, och jag accepterade det. Men jag var också rädd. Rädd att förlora honom. ''I understand'', sa jag och kollade ner. Han drog mig nämre, och jag kollade upp mot hans ögon. De var lika ledsna som mina. Hans läppar snuddade mina. En sekund senare var hans läppar mot mina. Och de var menade att vara där. Han höll om mig hårt. Våra läppar lämnade varandra och jag kramade sedan om honom hårt. Tårarna forsade ut från mina ögon. ''Please don't let me go'', sa jag i hans öra. Han höll om mig hårdare. Men jag förstog då. Kanske det inte var så enkelt. Så som jag trodde. Och jag förstog att de skulle hända i det ögonblicket. Jag skulle förlora på honom. På något skulle jag. Jag gick ur hans famn och backade. Det var som om de hade slagit mig som en örfil. Jag kollade in i hans ögon. Han kunde nästan se att jag skulle göra det. Jag öppnade munnen för att viska det jag aldrig trodde jag skulle säga. ''This won't work''. Han kollade konstigt på mig. Som om han inte förstog vad jag sa. ''What?'', fick han ut. ''We can't do this'', sa jag bara. Jag grät nu, och tårar rann nu ner på hans kinder. ''What do you mean?'', sa han. ''I will miss you too much. And I won't bare the thought missing you'', sa jag och kollade in i hans ögon. ''Please.. Please don't say goodbye'', sa han. Jag darrade nästan, tårarna forsade ut. Det skulle inte funka. Det här förhållandet skulle till slut ta slut. Och jag kunde se det komma. Jag vände mig om och kollade på mina föräldrar. De gjorde kom tecknet till mig. Jag kollade tillbaka på Niall. Och han grät nu också. Det här var ett hejdå. Men det har var inte bara ett hejdå till honom. Det var ett hejdå till oss. Jag gick fram till honom, och han kollade ner på mig. De där fina blåa ögonen kollade in i mina, så som många gånger innan. Men det här skulle vara den sista. Den sista som faktiskt betydde något. Jag mötte hans läppar igen, och han besvarade kyssen. Men det som var så speciellt med den här kyssen var att det skulle vara våran sista.

 

Och med det gick jag. Ledet hade försvunnit och jag gick in till säkerhetskontrollen.

Del är pågång, däremot kan ni vänta er ett väldigt sent inlägg eftersom jag var dum och startade sent.

Försöker skriva den så bra som möjligt, och hoppas verkligen att ni älskar den. 

Idag kommer en del! Den här delen kommer Julia åka iväg, undrar ni hur det kommer gå?

För att få en del idag, glöm inte att kommentera förra delen, så vi får veta vad ni tycker!

 

 

Del kommer av Sandra ikväll. Ha det bäst,

 

 

Jag hade inte sovit på hela natten. Jag fattade ingenting. Var livet så orättvist att det kunde gå från perfekt till hemskt? Jag fattade verkligen noll. Hur kunde han bara säga "Okay"? Det fanns ingenting som var okej med att jag skulle åka ifrån honom. Klockan var 7 på morgonen och inte många i London var vakna en söndags morgon som denna. Jag drog bort tårarna som inte verkade vilja sluta rinna och ringde på gång på gång på Sandras dörr. Det enda som hördes var mina egna snyftningar. "Julia, vad gör du här?" sa Sandra sömningt. "Jag gjorde slut med Niall", grät jag och kastade mig i hennes armar. "Va?", frågade hon förvirrat. Jag bara snyftade till svar. "Kom, vi går upp till mitt rum. Harry och Zayn ligger och sover i vardagsrummet", sa hon. Jag fortsatte att gråta. Vi gick in till hennes rum och jag satte mig på hennes säng och hon stängde dörren. "Vad har hänt?" frågade hon. "Jag berättade för honom", började jag och drog ett djupt andetag, "och det enda han sa var 'okay'. Han liksom brydde sig inte", sa jag. "Skojar du?" Sandra kollade på mig. Hon såg bokstavligen ut som ett frågetecken. "Varför skulle han göra så mot dig?", sa hon. "Jag vet inte! Jag är bara så arg och ledsen och jag åker till Sverige imorgon! Jag hatar det här", sa jag upprört. Sandra kollade medlidande på mig. "Du ser hemsk ut", sa hon. Jag kastade en blick i spegeln. Jag såg verkligen hemsk ut. Hela mitt smink var utsmetat och min tröjärm var alldeles svart av mascaran. Jag hade mörka ringar under ögonen och ögonen var också ganska röda av allt gråtande. Mitt hår var överallt och jag såg bokstavligen ut som om jag hade gett upp hoppet om livet. "Du har rätt", sa jag och log lite. Hon kramade om mig. "Jag ska fixa till dig sen innan killarna vaknar. Men jag kan bara inte förstå varför han gjorde sådär. Det låter inte som Niall", sa hon fundersamt. "Jag fattar det inte heller. Allt var så perfekt, och han bryr sig inte ens om att vi inte kommer ses på jag vet inte hur länge? Han sa till och med att han inte brydde sig om att jag åkte!", sa jag och tårarna började rinna igen. "Jag kommer aldrig vara tillsammans med någon igen! Du hade rätt, det enda killar gör är att såra en", sa jag. Sandra tittade på mig. "Kanske. Men det låter så jäkla konstigt. Jag är här för dig, du vet det va?" sa hon. Jag nickade. "Kom, så fixar vi i ordning dig. Folk kommer bli rädda om du går ut på gatan sådär", skojade hon. Jag kunde inte låta bli att le lite.

 

Efter yttligare två timmar hade vi pratat igenom det flera gånger. Sandra fattade lika lite som jag. Men jag hade i alla fall någon att prata med. Killarna hade precis vaknat och vi alla fyra satt i köket och åt frukost. "When did you get here?" frågade Zayn och kollade på mig. "This morning. I was bored so I just came over", sa jag. Sandra hade hjälpt mig att fixa i ordning mig så inga misstankar kunde ske. "You were bored in the morning so you came here? Sounds weird", sa Harry. Sandra kollade på mig med en blick som sa 'du suger på att ljuga'. Jag var verkligen en usel lögnare. "Yeah", sa jag bara. "More toast, someone?" frågade Sandra som stod borta vid brödrosten. "I want!", sa både Zayn och Harry. "How much do you guys eat?" frågade Sandra och gjorde en grimars. "Hey, you eat much too!", sa Harry. "Thats true", sa jag och log. "Okay, all of us eat much", sa Sandra och tryckte ner några mackor i rosten. "JULIA! You told Niall last night right?" frågade Harry och tittade intresserat på mig. Sandra vände sig om för att se min reaktion. "Yeah...", började jag och tittade frågande på Sandra. Hon gav mig inga svar utan kollade bara på mig. "So, how did it go? He got crushed right?" frågade Zayn. Nej, han blev inte krossad. Han brydde sig inte. Jag tog ett djupt andetag. "He took it well. It went good", sa jag och försökte se ut som om jag inte brydde mig. Både Zayn och Harry kollade på mig förvånat. "That wasn't expected", sa Harry. Jag valde att inte svara och Sandra kom tillbaka med bröden. Vi utbytte en blick medans Zayn och Harry smörade på bröden. Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan Niall berättade för dem. Och de skulle ses redan idag. Jag tog ett djupt andetag. Imorgon åkte jag till Sverige, troligtvis för gott. "I have to go", sa jag bara och gav alla tre en snabb kram. "I call you!", ropade Sandra inne ifrån köket. Jag gick hem och lade mig i min säng igen. Det dröjde inte länge innan tårarna började komma igen.

 

"I'm going with you out, I forgot my t-shirt at Felicias place and I really want to wear it tomorrow", sa jag till Harry. Zayn hade redan gått strax efter Julia och nu skulle även Harry iväg till deras repetition inför touren. "I can give you a ride", sa han. "No, you are already late to your rehearsals. I can walk", sa jag. Jag och Harry kramade om varandra och han pussade mig snabbt på kinden innan han försvann in i sin bil. 

 

Jag plingade på hemma hos Felicia. Hennes pappa öppnade och han såg stressad ut. "Hej", sa jag leende. "Hej Sandra. Felicia är i sitt rum, som vanligt", sa han. Jag tog av mig mina skor och gick upp för den välbekanta trappan. Av vana öppnade jag bara dörren. "WHAT THE FUCK GÖR DU?!", skrek jag när jag fick se henne. Hon satt på golvet med en rakhyvel i handen, och hon hade precis skärt ett litet sår i hennes högra handled. Hon släppte rakhyveln och började gråta. "Felicia är du helt dum? Hur kan du göra så här mot dig själv?", sa jag upprört och kramade henne. Hon låg och grät mot min axel. "Jag vill inte leva längre", snyftade hon. "Vad fan säger du?", sa jag argt. "Jag är trött på allt. Jag orkar inte. Fatta! Jag orkar inte med det här", sa hon. Jag kramade om henne. "Vi kan ta oss igenom det här tillsammans", sa jag och pussade hennes panna.

(Lyssna på låten)

"Jag vågar inte", viskade hon. "Så många jag älskade är så gott som borta ur mitt liv. Farida, James och även Liam på något sätt. Jag känner mig så ensam", fortsatte hon. "Du har alltid mig och Julia, du vet det", sa jag. Jag blev orolig över henne. Hon grät bara medans jag höll henne i mina armar. "Felicia. Hur länge har du känt så här?" frågade jag. Jag var orolig för att jag redan visste svaret. "Sen det var över mellan mig och James. Det var då allt rasade. Precis allt", sa hon. Jag strök bort hennes tårar. "Jag finns alltid här för dig, glöm inte det. Du kunde ha pratat med mig", sa jag. Jag var inte arg. Jag var ledsen för hennes skull och orolig som fan. "Jag ville inte att någon skulle veta. Jag ville att allt skulle vara som det alltid varit. Och jag trodde att det skulle bli det om jag låtsades. Men ingenting kommer bli som vanligt. Snart kommer Julia också försvinna. Yttligare en person som jag älskar", sa hon. "Julia kommer alltid vara kvar, även om hon inte bor här", sa jag. "Men det kommer inte bli samma sak", sa Felicia försiktigt. Och hon hade rätt. Saker förändrades så himla mycket. Jag hade inte tänkt riktigt på hur det skulle bli. Men annorlunda, ja, det skulle det bli. "Jag är glad att jag har dig. Jag älskar dig", sa hon tyst. "Jag älskar dig också. Jag finns alltid. Glöm inte det", sa jag. Hon låg i mina armar på golvet. Jag drog upp hennes arm där hon hade skadat sig. Det var ett väldigt litet sår, men det skulle bli ett litet ärr där. "Har du gjort det här förut?" frågade jag tyst. "Nej, det här var första gången. Men jag har varit på väg flera gånger", sa hon. "Du får inte göra så!", sa jag och strök mitt finger över hennes handled. "Du är inte ensam Felicia. Vi tar oss igenom det här tillsammans. Lova mig?" sa jag. Felicia satte sig upp och kollade på mig. "Det är inte så enkelt. Det känns som jag är i ett svart hål och ingen kan dra mig upp. För jag har själv inte viljestyrkan", sa hon. Jag kollade på henne ett ögonblick. "Försök", sa jag bedjande. Men hon svarade bara med en blick som inte var svår att tolka.

 

Jag hade sagt att jag skulle på toaletten, men istället hade jag ringt både Julia och Liam. Hon behövde dem just nu. Jag själv var just nu väldigt orolig. Båda mina bästa vänner hade gråtit i mina armar under dagen. Och jag visste inte hur det skulle sluta. Felicias pappa hade lämnat huset för att åka till kontoret. Felicia sa att han arbetade på tok för mycket nu för tiden. Och jag hade ju märkt att han var stressad när jag kom ut. Felicias mamma visste jag däremot inte vart hon var. Inte hemma i alla fall. Jag öppnade dörren för Julia och Liam som båda två såg väldigt oroliga ut. "What happend?" frågade Julia. "I explain to you Julia. Liam - just go and talk to her. I think she will listen to you", sa jag och kollade på Liam. "I don't even know what this is about. I'm worried", sa han. Och han såg orolig ut. Jag visste att han älskade henne så mycket. "Let her explain", sa jag. Vi alla tre gick upp och Liam gick in Felicias rum och stängde dörren. Jag och Julia sjönk ner på golvet utanför hennes rum. "Vad hände?" frågade Julia direkt. "Jag avslöjade Felicia när hon försökte skära sig själv", sa jag. Julias ögon blev stora och hon kollade på mig. "Vad menar du?" sa hon. Hon var nu mer orolig än innan. "Hon har varit deprimerad en längre tid", sa jag. Julia kollade beskymrat på mig. "På grund utav James, på grund ut av Farida? Allt om Liam?" frågade hon. Jag nickade. "Ja, allt som har hänt helt enkelt", sa jag. "Det här får mina problem att framstå som bullshit. Jag känner mig som den sämsta bästa vännen i världen. Vi borde sett att något var fel!", utbrast hon. "Julia, vi kunde inte. Hon var ju fullt normal runt om oss. Det är lätt att känna något inom sig men att man döljer det", sa jag. "You can hide everything with a smile", sa Julia tyst och kollade ut i tomma intet. "Precis", sa jag. Vi båda satt tysta och försökte höra vad Liam och Felicia snackade om. Men de måste pratat väldigt tyst, för man hörde ingenting. "Vad tror du de snackar om?", frågade Julia. "Vet inte. Liam är nog för uppskakad för att ens komma på något att säga. Jag var i alla fall det. Liksom, vad säger man om man avslöjar sin bästa vän med att skära sig själv?" sa jag. "Men Liam kommer alltid på smarta saker att säga. Och han kommer att göra allt för att få henne att må bra igen", invände Julia. "Ja. Han har alltid varit så protective. Han bryr sig verkligen. Han kommer nog hitta något att säga", sa jag och log svagt. Julia log tillbaka. "Allting har gått från perfekt till hemskt", konstaterade hon och kollade på mig. Hon hade rätt. Ingenting var rätt, allting var fel. Det var inte meningen att det skulle vara såhär. Felicia som var deprimerad, Julia som skulle flytta ifrån oss - och jag, som inte visste vad jag ville längre. Allting förvirrade mig. Jag tittade på henne och bara nickade.

---

Mycket händer nu va? Haha. Ni fick tidig del idag för att ni gav oss så många kommentarer så snabbt! :D Vi blir så himla glada av alla er supersöta kommentarer. You light up our world! ♥ Det kommer tyvärr inte bli någon del imorgon för alla vi tre är upptagna! Och jag kommer inte skriva på fredag, utan Sandra kommer göra det. Så nästa del kommer ut på fredag kväll av Sandra! Missa inte det! :) Fortsätt kommentera, minst 5 kommentarer nu eller? kram!

''Don't do that'', klagade jag över en slaskig Harry som track in chipsen i munnen med handen. ''Do what?'', sa han med munnen full med dorito chips. ''Eating like that. It's disgusting'', klagade jag återigen. ''It's not'', sa han och började dela ut korten på bordet. ''Yes it is. When you're at my place, you're not allowed to eat like that'', sa jag och tog upp mina kort. ''What are we even playing?'', frågade han. ''I don't have a clue'', sa jag och skrattade. Jag gick upp från stolen och tog tag i den nu tomma skålen. ''I love being alone in the house. And now when Alex moved out, like four months ago, I don't want to smash the house down anymore'', sa jag medan jag fyllde på skålen. ''Why did you want to smash down the house?'', frågade han. Jag kollade bak mot honom. Han vilade sitt huvud mot hans arm. Han såg ganska trött och utmattad ut. ''I just got angry all day. Nevermind, what's the matter with you? Why are you so tired?'', frågade jag medan jag la den nyfyllde skålen på bordet och satte mig ner. ''We are having rehearsal all day. Can't escape it. Our tour starts in a few weeks, and we need practice'' sa han medan han tog en näve med chips. ''Go on'', sa jag medan jag började äta. ''I'm so excited, like it's the best going on tour, meeting the fans, being with the lads. I'm just tired that's all'', berättade han. Jag nickade. ''Get some sleep Haz, and no night adventures with Cara'', sa jag och log stort. Han lös upp direkt. ''Isn't she great?'', sa han. ''I talk to her like everyday, she is having it great in Paris'', sa jag medan jag fyllde munnen med chips. Han satte sig upp direkt. ''Hey, she said she forgot her charger to her phone!'', sa han. ''Oh, trouble in paradise?'', sa jag och höjde ögonbrynen. ''I can't believe it, we are having such a great time. I just thoug-'', sa han men jag avbröt honom. ''Calm the tits down would you? I'm only messing around with you. We talk thrue skype'', sa jag med min tydliga brittiska accent och gjorde konstiga handrörelser. ''You're such a pain the ass'', sa han medan han åt på chips. ''Yes, I like to mess around in people's butts'', sa jag och skratta. Han bara flina. ''Anyway, where are your parents?'', frågade han. ''Mum is visiting a friend a hour away and dad is on vacation in Dubai. I'm having the night all by myself. Want to sleep over?'' frågade jag. ''Yeah sure, I'm too tired to drive back home'', sa han medan han blandade korten. Dörrklockan ringde och jag gick upp från stolen. Med snabba steg kom jag fram till dörren och öppnade den. En blond tjej med ett leende stog där, Julia. ''Hey come in'', sa jag glatt och hon klev in. Jag gav henne en kram och hon började ta av sig sina kor. Jag började gå mot köket. ''We are in the kitchen!'', ropade jag. Efter jag hade satt mig kom hon in. Harry gick upp från stolen och kramade om henne. ''Hellooo'', sa hon och log. Hon satte sig på en av stolarna runt bordet. ''So what's happening?'', frågade hon. ''Talking and playing cards'', sa jag. ''I don't even think we're playing'', sa han medan han började äta på chipsen. Jag kollade på Julia som verkligen försökte motstå att äta chipsen. ''Eat'', sa jag och putta skålen till henne. ''I shouldn't'', sa hon med en osäker röst. ''EAT!'', sa Harry bestämt och hon började äta. ''So this is the night huh?'', sa jag medan jag delade ut kort. ''Yep, tonight it's happening'', sa hon medan hon stressat åt chips. ''What's happening tonight, I'm confused'', sa Harry och tog upp sina kort. ''I'm telling Niall that I'm moving to Sweden'', sa hon. Han suckade. ''You know, everytime you say that it always makes me sad. Stop saying that'', sa han besviket. ''I can't help it! I don't want to move'', sa hon. ''And I defenitly don't know how to tell Niall'', fortsatte hon medan hon lutade sitt huvud mot sin hand. ''He is gonna get crushed'', sa Harry medan han la ut ett kort. ''Yeah, I don't know if I can deal with it'', sa hon. ''Julia, just rip the patch off. You can't escape this. I'm sure you two will work this out'', sa jag. Hon suckade långt. ''I just want to dig a whole and hide there. I DON'T WANT TO MOVE'', sa hon. ''Look, everything will be fine. You know I have family in Sweden so I will visit in the summer. Felicia have her grandparents there'', sa jag. ''And we can fly down to Stockholm or you can visit us. I'm sure it will get crazy with the fans, but we have to work it out. Just because you're moving doesn't mean that we won't keep in touch'', sa Harry. ''Alright then'', sa hon. ''I need to go. Need to tell Niall'', fortsatte hon. ''Okay then'', sa jag och hon ställde sig upp. ''Already? You were here for like tre minutes!'', sa han besviket. ''Just wanted little guiding'', sa hon och log. Hon pussade Harry på kinden och gav mig en snabb kram. ''BYE!'', hörde jag henne skrika från ytterdörren och två sekunder efter det hade hon gått.

 

''Call someone, call Liam'', sa jag medan jag tuggade på chips. ''Liam is busy tonight. I can call Louis'', sa han. ''No Louis is out with Stan. I texted him a hour ago'', sa jag. ''Just call someone fun'' sa jag och sucka. Han tog upp sin mobil och efter någon minut hade han telefonen vid örat. Jag bara satt där, uttråkad. ''Hey Zayn''. Jag spärrade upp ögonen. Jag satte mig upp. ''Hey what's up?'', sa han i telefonen. Jag satt där, skakade på huvudet. ''Want to come over to Sandra's place?'', frågade han. Jag hoppade på stolen och gjorde konstiga handrörelser. Jag kan inte träffa Zayn. Jag kollade panikslaget på honom. Han kollade tillbaka på mig, gav mig en konstig blick. ''In five minutes?'', sa han. Jag gjorde avbryta märket med händerna. ''Okay, bye'', sa han och stängde av. ''What the fuck was that?!'', sa han och imitera mina handrörelser. ''I JUST. I JUST CAN'T'' skrek jag och satte mig ner. ''Is something wrong?'', sa han och kollade irrieterat på mig. Jag stirrade på honom. ''DID SOMEONE DROP YOU WHEN YOU WERE A CHILD?'', skrek jag. ''Do you want a piece of me, huh?'', sa han irrieterat. Jag ställde mig genast upp. ''BRING IT ON'', fräste jag. Han ställde sig upp och vi var fullt upp med att sätta oss på varandra och slå varandra. Det var som om jag hade min brorsa här igen. Efter några minuter hörde jag en dörr öppnas och vi båda brottades till hallen. Jag kollade upp och såg Zayn stå där, kollade konstigt på oss. Oh fuck.

 

''JAG BRYR MIG INTE!'', skrek jag från trappan. ''Kom ner nu!'', skrek min mamma. Jag bara gick därifrån, in till mitt rum och smällde dörren. Tavlan på ena min vägg ramlade ner. Jag kollade ner på den. Helt förstörd. En konstnär hade målat mig och Farida tillsammans när vi var i Grekland. Jag hade haft den i minst fem år, en tavla som betydde allt för mig numera. Nu låg den där på golvet, förstörd. Ett minne av henne hade förstörts. Och jag kunde inte ta det då. Jag började gråta. Tårarna forsade ut från ögonen. Jag har aldriv varit så känslig i mitt liv, det var som om varenda sak fick mig att bli upprörd. Jag kunde bara inte ta det längre. Jag var inte okej. Jag är inte okej. Det är som om varje sak får mig inse hur närmre jag är att förlora allt. Som om jag knuffas till det. Jag är trött, jag är utmattad. Trött på att känna att varenda sak jag rör förstörs. Jag är trubbel, jag skaffar trubbel. Och jag skadar bara människor runt omkring mig.

 

Jag gick mot sängen och la mig ner. Sakta drog jag över täcket över mig så allt blev svart. Allt var svart även utan det där täcket. Kanske det skulle bara vara bättre såhär? Om jag bara såg svart, inte kunna känna någonting. För det är vad jag vill, inte känna någonting. Jag vill inte må såhär, jag vill inte må dåligt. Men jag kan inte fixa det. Jag vet inte hur. Det är som om jag har demoner i min kropp, försöker få mig förlora mig själv. Och jag är nära att göra det. Tårarna bara rann ner, så nästan hela kudden blev blöt. Den här kudden har gått igenom mycket med mig, och jag är tacksam över det. Jag har världens bästa vänner, som går igenom vått och torrt för mig. Men även fast jag vet om det har jag aldrig känt mig så ensam. Det känns som om det inte finns en endaste människa som förstår mig, som fattar hur jag känner. Är det bara jag? För jag undrar verkligen om det finns någon annan som vet hur det känns. James var allt. Jag älskade honom, och jag gör det fortfarande. Jag ville inte att han skulle lämna mitt liv, jag ville inte att han skulle försvinna och förändras. Från att ha varit den där söta ungen som brydde sig har han blivit något jag inte kan förstå mig på. Liam var min bästa vän, och sen allt hände har inget varit detsamma. Det var som om jag inte kunde vända mig till honom längre. Och jag skapade det. Farida försvann och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gör fortfarande inte det. Jag förlorade min syster. Min familj. Och sen hon försvann så har inget varit rätt i den här familjen. Mamma bara pekar ut allt jag gör fel, pappa bara arbetar för att försvinna härifrån. Och jag förstår honom, jag vill också försvinna härifrån. Här ligger jag, helt ensam. Och jag förstår det. Jag är deprimerad. Det är sanningen. Men sanningen är också att jag vill dö.

 

Jag kollade ut från bussfönstret. Det hade blivit mörkt och regnet smackade ner. På gatorna hade det blivit djupa regnpölar som flög när bilarna körde våldsamt på vägen. Jag kollade ner på mina ben och drog ner tröjan längre. Jag vill inte. Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Jag kan inte lämna honom. Hur ska jag? Hur ska jag kolla in i hans ögon, säga det. De ögonen jag kollat in i så många gånger. Men det här skulle vara en av de sista. Jag såg vattendroppar på mina jeans och först då insåg att tårar rann ner på mina kinder. Det här var löljigt. Jag har inte ens berättat det, och redan gråter jag. Jag torkade bort de snabbt. Bussen hade stannat vid min station och jag gick upp från sätet, ut från bussen. Genast när jag kom ut blev jag blöt och började springa. Mina converse hade blivit blöta och jag fortsatte springa. Efter kanske ha sprungit i åtta minuter hade jag kommit fram till hans uppfart och till hans dörr. Jag bankade på dörren för att komma in från regnet. Han öppnade dörren och ett leende spred på hans ansikte. Jag försökte le, bara lite. Men inget ville komma. Att se honom stå där gjorde bara allt för ont. Han kollade på mig. Jag stod fortfarande där i regnet. För det gjorde så ont.

 

''Come in, it's blody raining!'', sa han och drog in mig. Han stängde dörren efter mig. Jag var helt genomblöt, med sminket förstört och håret. Han la sina händer om min nacke och log. ''You're so cute'', sa han innan han tryckte sina läppar mot mina. Jag besvarade kyssen, en kyss jag inte ville skulle sluta. För hans läppar på mina hör ihop. Och att inte kunna kyssa de här läpparna på månader tills vi skulle träffas igen skulle göra ont. Och för en sekund glömde jag allting. Jag glömde att jag faktiskt skulle flytta från London, till Sverige. Jag glömde att jag skulle flytta ifrån Niall. Jag glömde oroandet om att berätta till honom. För i den sekunden var det bara jag och han, som det alltid varit. Hans läppar lämnade mina och han log mot mig. Och då var allt plötsligt tillbaka igen. Något jag inte ville. Det var som om han såg det, såg att något dåligt skulle hända. Han backade och kollade på mig. ''What is it?'', frågade han. Jag kollade in i hans ögon. Försökte inte att gråta. ''I'm-'', fick jag bara ut. Jag lutade mig på väggen och sjönk ner. Jag kunde bara inte stå just nu. Han satte sig på sina knän och la armen på min axel. ''Tell me what's wrong, I can fix it'', sa han. Men han kunde inte. Det här skulle vara det svåraste jag någonsin gjort. Han kollade förvirrat på mig. ''Did someone hurt you?'', sa han argt. ''No..'', fick jag ut. Jag la handen över munnen. Jag skulle ta det värre än vad han skulle. Och jag släppte då ut det. Jag sa de små hemska orden och lät de lösa i världen.

 

 

_________________________________________________________________________________

 

 

" I'm gonna miss you so much! " utbrast Eleanor som reagerade först. " It really feels awful that you're going " fortsatte jag. Det kändes konstigt att veta att hon skulle åka, jag skulle sakna henne så mycket! " I'm gonna miss my little Julia " sa Louis och skrattade lite. " So are you looking forward to going? " frågade Liam lite osäker på vad han skulle säga. " Are you kidding me? I fougt with my mom in like an hour! But my grand parents are there so it's at least good that I can meet them more often. " sa Julia och log. " So you're gonna miss us? " sa jag med en tillgjord röst. " Of course I'm gonna miss you! I'm gonna leave all of my best friends behind it's not like that's very easy " sa hon och kastade en kudde på mig. " Okay okay I now you're gonna miss me because I'm so loveable " sa jag och fick ännu en kudde i ansiktet. " Hahaha oh shut up " sa Eleanor. Alla började skratta. "I'm gonna miss you"  sa Zayn som inte hade sagt något på ett tag. " Hopefully we'll all get used to it and I'll make you visit me quite often so I think it'll be alright " sa hon och skrattade sitt underbara skratt. Det skulle jag sakna, hennes skratt. Det var en av grejerna jag skulle sakna med henne. Hon var nästan alltid glad, bara en allmänt positiv person som skrattade mycket. Jag älskar sånna människor.

 

 

" Hug? " frågade jag och sträckte ut armarna mot dem. Alla kastade sig in i kramen. Det kändes tryggt att ha deras armar runt omkring mig och jag ville inte släppa taget. Jag skulle sakna alla så mycket, jag menar kom igen de är ju mina bästa vänner. Snart lättade trycket av kramen och alla drog sig ur. " I love you guys " sa jag och alla gav mig ett var sitt leende. " We love you too " sa de alla samtidigt. " Well I guess I have to go home and pack. " sa jag och suckade tungt. " What already? " sa Louis besviket. " I'm going in a couple of days and we've got like everything in the house to pack. It'll take quite a while. Not because I'm really looking forward to packing so much stuff. It'll take like days. " sa jag klagande. " I get what you mean " sa Liam och ställde sig upp. Sedan räckte han ut handen åt mig. Jag tog den och han drog mig upp från soffan. Det här skulle nog vara den sista gången jag var hemma hos Harry. Eller förhoppningsvis inte för alltid men kanske för något år, tills jag hälsar på igen. Men vi kommer precis ha flyttat och köpt ett nytt hus och så. Det kommer kosta en del pengar så antagligen kommer jag inte komma hit på ett långt tag. Medan jag gick mot hallen " tog jag farväl " av huset. Det fanns så många saker som jag var tvungen att lämna. Egetligen så ville jag ju stanna här med dom. Men jag visste också att jag inte hade något annat val än att flytta. Så det var bara att acceptera och sedan göra det bästa av tiden som jag har kvar här. Jag satte på mig mina hög klackade skor snabbt och sedan min jacka. " By the way, why didn't you invite Niall here? "sa Zayn och kollade frågande mot mig. " I thought that I had to tell him alone. It's more than just telling him, it's gonna be really hard. " sa jag medan jag fumlade med min mobil som låg i jack fickan. " Just a little bit of advice, the longer you wait. The harder it'll be " sa Liam och log varmt mot mig. " I know I'll tell him soon! Well I better get going. " sa jag och öppnade ytterdörren. " BYEEE " hörde jag alla skrika efter mig där jag gick på gatan. Jag vände mig om och vinkade en sista gång. Nu började jag tänka på Niall. Hur skulle jag berätta? Vad Liam sa var sant jag var tvungen att berätta för honom så snart som möjligt.

 

 

" Det här ska bli så roligt, jag har alltid velat gå på madam tussaud med er! " utbrast jag lyckigt och kollade upp mot solen som bländade mig. " Aaah jag med men kön as lång! Vi har stått här i typ 1 timme och vi är inte ens framme än! " klagade Felicia. " Kom igen det här är en av Julias sista dagar i London, var inte så negativ " sa jag med ett leende och letade i min väska efter min system kamera. " Jaaaa, jag vet men det är varmt och vi bara står här " muttrade hon lite. " Kom igen, en grupp bild? " sa jag och drog in dem under mina armar. " Le " sa Julia och jag knäppte bilden. Vi alla ställde oss så att vi alla såg bilden som vi nyss tagit. " EUUW " utbrast jag. På bilden stog jag som en alien i mitten av dom. " Skojar du ? Ni blev ju bra kolla på min dubbel haka! " ropade Felicia. Vi allra brast i skratt. Det var så här jag ville att dagen skulle vara, vi skulle ha en rolig dag tillsammans eftersom det var en av dom sista och det var det bara att inse. Jag ville verkligen göra det bästa av tiden vi har tillsammans. " Kolla det är inte långt kvar! Äntligen! " sa Julia glatt medan vi äntligen kom inomhus, även om kön såklart fortsatte där inne.

 

Vid entrén av byggnaden fanns det ett glas bord där det stod massa ögon med olika färger och också ett på börjat huvud. Över hade man placerat en liten skärm som visade hur de hade gjort dockorna och hur de mätte osv. Vi alla tre stod fascinerade och glodde på skärmen som tre idioter.  Längre in gick kön lite fortare och vi gick runt friare. Vi skippade såklart att ta bilder med några gamla weird artister som var så gamla att vi inte ens kände igen dom. De hade till och med gjort Napoleon och Barack Obama. Det var otoligt coolt att se. Vi stod och posade med Zack Efron, Vanessa Hudgens, Miley Cyrus, Brad Pitt, Angelina Jolie, Jim Carrey, Justin Bieber och Demi Lovato. Så klart var det så många fler! Det var helt otroligt hur många de var. När vi kom till Logan Lerman var jag och Felicia nära att ta sönder vax figuren. Det spelar ingen roll om det var en docka den var ändå as lik honom och han var HET. Vi gick förbi Britney Spears, Beyonce, Amy Whinehouse och Rihanna som vi alla tog bilder av. Snart kom vi till slutet och där stod inga mindre än One Direction. För att vara helt ärlig så var dockorna väldigt lika dem. Okej såklart det fanns skillnader men ingen skulle kunna göra det helt perfekt liksom. Bra jobbat till den som gjorde det här, tänkte jag i mitt huvud. " Can you be so kind and take a picture of us please? " frågade Julia en random kille som stod bredvid. Han nickade kort och vi ställde oss på plats. Det blev som en photo shoot fast istället för wannabe modell bilder gjorde vi de bästa peddo bilderna någonsin. De skulle kunna få vem som helst att skratta. När vi kommit ut skrek jag " NEXT STOP - LONDON EYE! " och vi sprang mot närmaste taxi. Inte direkt för att vi hade bråttom men jag antar att det bara var något typsikt som antagligen bara vi skulle göra.

 

 Taxin stannade på den närmaste gatan till London eye. Felicia betalade snabbt och vi hoppade ut ur bilen. " Det ser så vackert ut här! " sa Julia och kollade upp mot London eye och sedan ner mot vattnet som låg bakom. Fram till det stora hjulet så var det en gullig gata som in ramades med två långa rader med träd. Folk, till stor del par, gick där på gatan och pratade skrattade. Vi alla utbytte en blick och sedan började vi gå längs gatan. " Hur kommer det sig att vi inte varit här tillsammans tidigare? " sa jag och fortsatte kolla fram mot London eye. De stora vagnarna som hängde ner var stora och såg ut att väga rätt så mycket. Det var ungefär 30 pers i varje vagn. " Jag vet inte, antagligen för att det här är en turistattraktion och vi bor här. Men det är kul att komma hit i alla fall! " sa Julia och tog våra händer.  Efter att ha stått i en inte så lång kö så betalade vi mannen som släppte in oss i en vagn. Jag och Felicia hade redan innan bestämt att vi skulle betala extra så vi kunde på en egen vagn, så att det blev en ännu bättre upplevelse. " London är verkligen vackert, det är inte förens nu när jag ska åka som jag faktiskt uppskattar det. " sa Julia lite sorgset medan hon kollade ut. " Det är sant, jag känner också så även om jag inte är den som ska åka " sa Felicia som ställde sig bredvid Julia som kollade ut mot havet. " Jag kommer verkligen sakna er. Om ni tror att ni kan glömma bort mig så är ni dumma. Tror ni verkligen att jag skulle låta er göra det? Aldrig i hela mitt liv kommer jag släppa de bästa vännerna jag någonsin kommer att hitta" sa Julia och vände sig om mot oss halvt tårögod. Vi alla tre möttes i en kram. " Vi kommer aldrig ens komma på tanken att glömma dig. Vi är inte bara vänner utan familj och familj håller ihop eller hur? " sa Felicia log samtidigt som vi avslutade kramen. " Tack för en underbar dag då! Det var as roligt ju, vi måste göra om det fast i Sverige, det var ju as länge sen vi var där! " sa jag och de båda skrattade lite. " Japp det måste vi göra " instämde de. Vi var bästa vänner och vi skulle älska varandra tills jordens undergång. Ända sen det blev vi tre kunde hade jag haft the time of my life tack vare de här två tjejerna. Vi hade gått igenom vått och torrt med varandra och det skulle inte sluta här utan vi skulle fortsätta att vara vad vi alltid har varit. En familj.

Hoppas ni gillar delen och skriv KOMMENTARER!!!! Tack för att ni läser och glad påsk på er! <3