---

Sandra var hos mig och jag var orolig för henne. Hon såg inte ut att må bra, och som hennes bästa vän undrade jag var som hänt. Hon låg inne i gästrummet och jag satt ute i vardagsrummet och spelade Fifa. Hon hade sagt att hon ville vara för sig själv.

Dörren plingade och jag reste mig upp. Personen fullkomligt misshandlade dörrklockan och jag öppnade dörren. Det var Niall, och han var arg. "SHE IS FUCKING UNBELIEVABLE", skrek han. "Dude, calm down. And don't swear", sa jag. Niall himlade med ögonen. "Is Sandra here?" frågade han. "Yeah?", sa jag undrande. "We have to talk with her, like now", sa Niall och vi gick in i gästrummet. Sandra satte sig upp i sängen. "Niall, what are you doing here?", frågade hon. "I'm here to clean up my girlfriend's mistake", sa han. Han var uppenbart irriterade. "Guys, I don't really follow here", sa jag undrande. "Sandra, you have to tell us exactly everything. We won't judge you. Like Julia did", sa Niall. "First of all, I'm pregnant", sa Sandra med ett djupt andetag. Jag kollade chockat på henne. Hur hade det gått till. "Wait, what?" frågade jag. "Please don't kick me out", bad Sandra. "I'm not going to. You need to be around people who love you under this period", sa jag och klappade hennes mage. Jag tyckte mycket om barn. Och när vi var på tour hade vi ju Lux omkring oss hela tiden. "There is no time for 'i love babies' talk Harry. Sandra, why are you not at Zayn's?" frågade Niall. "Why would she?" frågade jag. "Harry", sa Sandra och kollade mig djupt i ögonen. Hon tog min hand. "He is the father of my child", sa hon. Jag stirrade på henne för ett ögonblick. Jag tog ett djupt andetag. "So how long have you guys had a relationship without telling us?" frågade jag. Sandra berättade allt och jag och Niall lyssnade förstående. "You know you could have told us right?" sa Niall. "I thought that you would get angry at Zayn for not telling you. And mad at me too of course. And it was wrong. All this time. I mean, we can't be together, or anything", sa Sandra. "Who says you can't?", frågade jag. Jag och Niall tog varsin av hennes händer. "He hurted me so many times", sa hon sorgligt. Jag och Niall utbytte en blick. "And after Julia kicked me out...", började Sandra. "She kicked you out?" frågade jag. "YES! That's why I'm so mad at her right now. It's kind of heartless", sa Niall. "She was angry because I didn't tell her", förklarade Sandra för mig. "And Felicia is angry too so this, me and Zayn, just cost me pain", sa Sandra. Jag klappade hennes hand försiktigt. "But anyway, after Julia kicked me out, I just got this random thought you know. That maybe I could build this family with Zayn. Maybe I could forgive him, maybe we could be happy. We loved each other, so what was the problem?" sa Sandra. Tårar hade börjat rinna ner för hennes kinder. "Sandra, what happend?", sa jag. "I was there, at Zayn's house, and I was actually kind of happy. But when the door opens, it isn't Zayn behind it. It was Perrie", sa hon och nu grät hon på riktigt. Niall drog in henne i en kram och hon grät i hans famn. Jag tyckte så synd om henne. "What was Perrie doing there?" frågade jag förvirrat. "They hooked up", sa Sandra med en konstaterande röst. "So I left, but then Zayn came after me and we had this fight. About everything, about us, how it could never work", sa hon och reste sig från Nialls famn. Hon drog bort tårarna. "I don't think I've ever been so sad in my whole life. I loved him through everything, and he just... lies to me. Every single time. And now I'm going to give birth to his child. Wich means that he always will be a part of me", sa hon. "I just feel like I'm not good enough for anyone. That no one really loves me", sa hon. "Sandra, don't say that. I love you so much", sa jag. "And I love you too", sa Niall till henne och vi kollade på henne. Vi kramades alla tre. "We are here for you, you know? I can follow you to the doctor, I can go and buy you lots of chocolate. You can live here", sa jag. Hon log halvhjärtat. "Thanks Harry", sa hon. Jag log uppmuntrande mot henne. "Wanna know something Sandra?" sa Niall. Hon tittade undrande på honom. "You are so beautiful and kind and I'm sure many guys out there want you. And you are so loved. I love you, Harry loves you, Liam loves you, Louis loves you... and Zayn loves you too. I know that. And even though Julia and Felicia might are angry and mad at you right now and are completly selfish I know they love you too. To the moon and back. Don't forget that okay? All of your friends do, and your family too", sa Niall. "Do you really think so?" frågade Sandra. "I know that it is so. Don't worry babe. Things will get better. But me and Harry are here for you okay?", sa Niall. Jag nickade. "Always", sa jag och pussade henne på kinden. Hon log. Det kändes bra att veta om allting. Jag hoppades verkligen att allt skulle lösa sig. Mer än något annat hoppades jag det.

 

"Grandma? I'm home", ropade jag när jag kom in i lägenheten. Jag slängde min väska i hallen och sparkade av mig mina sneakers. Jag gick in i vardagsrummet där sängen stod.

 

Jag hade bott hos min mormor större delen av mitt liv. Min pappa hade lämnat mig och min mamma när jag var nyfödd och jag hade så gott som aldrig träffat honom. Det mesta var hans fel. Det var hans fel att min mamma hade börjat dricka. Jag hade bott med henne tills jag var fyra. Jag hade fått lega i min säng på fredags och lördags kvällarna, ensam, höra den höga partymusiken och alla människor utanför. När festerna äntligen var över kom hon alltid in och sluddrade massor av saker. Hon spydde, svimmade och allt. Hon var ofta onykter under vardagarna också. Pappa var hennes stora kärlek. Och han hade lämnat henne. Det var något hon inte kunde komma över. Hon glömde också väldigt ofta mina födelsedagar. Det var få gånger om året som min mormor hade kommit ner från Aberdeen (där hon tidigare bott) för att hälsa på. Under de gångerna lyckades mamma sköta sig hyfsat. Ingen misstänkte någonsin något, tills den dagen kom när socialtjänsten plingade på. Mamma hade varit full som majoriteten av dagarna och hon fråntogs vårdnaden av mig. En av våra grannar hade tydligen observerat att mamma ofta var onykter och att hon hade ett litet barn. Jag var evigt tacksam till den mannen. Annars hade jag nog varit fast med henne betydligt längre. Vad som hände var i alla fall att mormor köpte en lägenhet i London och vi bodde tillsammans. Min uppväxt hade blivit otroligt mycket bättre efter det. Jag kanske saknade att ha en mamma och pappa ibland, men jag älskade min mormor. Mer än något annat på jorden. Mamma hade gått på rehab. Jag vill inte ens kalla henne 'mamma' längre. Hon har aldrig varit en mammafigur i mitt liv. Mormor hade alltid varit där för mig, i vått och torrt. Och jag hade det ganska bra fram tills förr förra året. Min mormor fick reda på att hon hade cancer, och samtidigt fick jag reda på att min mamma hade varit alkoholfri i tre år. Utan att ta kontakt. Hon brydde sig inte. Det hade samtidigt varit jobbigt i skolan, alla vänner hade svikit mig och jag hade känt mig ensam. Jag drabbades av en depression. Men jag hade kommit ur den helt och hållet för ett halvår sedan. Men det hade varit tufft. Jag hade varit deprimerad i ett och ett halvt år. Mamma tog kontakt med mig i slutet av depressionen. Och nu träffades vi ibland. Eller, på ett halv år hade vi träffats tre gånger. Men hon var alltid så frånvarande, vad vi än gjorde. Det var som om hon var där, men ändå inte. Och hon frågade mig aldrig hur jag mådde. Hur livet gick. Hon bara satt ner, svarade på mina frågor. Huvudanledningen till att hon tog kontakt var troligen mormors cancer. Livet var tufft. Men jag var stark. 

 

Jag tog en stol och ställde den bredvid mormors säng. Hon låg där alla timmar på dygnet, förutom när hon behövde gå på toaletten. Hon var svag. Jag tittade på henne där hon låg. Hennes huvud var kalt och saknade hår. Men jag tyckte ändå att hon var den finaste människan på jorden. Jag kysste henne på pannan. "How are you darling?" frågade hon leende. Jag log tillbaka. "I'm fine. How are you?" frågade jag. "I'm good too", sa hon. "So tell me about your day", sa hon sedan. "It was okay, I got a bit mad at Jack in the school dining hall but they are always like that. So I got over it quite fast", sa jag. "Are you sure they treat you right honey?" frågade mormor oroligt. "Yes, you don't have to worry really! They are really kind most of the time. But they can be really annoying too. But you know I hate the girls at my school. Everyone is so selfish and are so obsessed with how they look and everything. And they always believe in rumours", sa jag. Sen kom jag och tänka på Sandra. Hon hade faktiskt varit snäll. "But I actually met a kind girl today", fortsatte jag. "You did? Tell me about it!", sa mormor glatt. Jag blev så glad att hon brydde sig. Hon ville alltid mitt bästa före allt annat. Det var konstigt att tänka sig att hon var min mammas mamma. Hur kunde en sådan snäll och godhjärtad kvinna vara mamma till en sådan hjärtlös och ansvarslös människa? Det gick inte ihop för mig. "I collied with this girl and everything in my bag fell out. So she helped me and apologized and then she was like 'oh my god you are that awesome girl who can skate like Stacy Peralta' and then we talked and stuff. Her name was Sandra and she got big brown eyes and really curly hair and she seems so cool. To be a girl. And she is friends with the One Direction boys. Three of the girls in our school knows them. One of them used to date James, but she broke up with him for Liam in One Direction. I think that's pretty funny", sa jag. Mormor log. "You see? Not all of the girls are mean. I think you should talk to her again. Maybe you can become friends", sa mormor leende. "I don't know... she is friends with a girl named Nelly. And when they walked away I could hear this Nelly girl say 'don't talk to her, she is trouble and there is rumours about her and blah blah blah'. What if Sandra believes them?" sa jag oroligt. "I think Sandra sounds like a kind girl who doesn't believe about rumours. Give her a chance. Did you hear what she answered?" frågade mormor. Jag nickade. "She said that I seemed cool", sa jag och ett leende smög sig upp i mitt ansikte. "You have nothing to worry about sweetheart", sa mormor och log stort. Plötsligt hostade hon till och jag gav henne en orolig blick. "Has it gone bad?" frågade jag oroat. "It will work out. Don't worry", sa hon och tog min hand. Jag log mot henne. Men jag var orolig. Orolig att jag skulle förlora den som betydde mest.

 

"Tänk om jag har förstört våran relation igen", sa Julia ledsamt. "Jag menar, du skulle sett hur upprörd han blev!", fortsatte hon uppgivet. Vi låg i min säng med fötterna mot väggen. "Jag tror inte han fattar hur besviken man blir när ens bästa vän har hållt något hemligt för en i ett halvår", sa jag. Både jag och Julia var sura på Sandra. Sura och besvikna. "Hur tog Liam det?" frågade Julia mig. "Han tyckte också att det var orättvist att vi var arga på henne, men han skrek inte eller något, han tyckte bara att vi var själviska och borde vara där för henne istället", sa jag. "Det var i alla fall bättre en Nialls skrikande. Men varför säger alla att vi är själviska hela tiden? Liksom, de kan väl försöka sätta sig in i vår situation?", sa Julia. Jag nickade. "Om hon bara hade berättat kunde vi alla tre legat här och snackat om hur hon skulle göra med Zayn och allt", suckade jag. "Eller hur! Och att hon är gravid är bara ännu värre! Jag menar de har haft en relation i 6 månader och nu ska de ha ett barn tillsammans, liksom, what the fuck?" sa hon upprört. "Jag kan bara inte fatta det. Vi satt i LA som fools. Hur kunde vi inte fatta?" frågade jag. "Jag vet inte", sa Julia och skakade på huvudet. Sedan vände hon sig om och kollade på mig. "Tror du att vi är för hårda mot henne? Tänk om vi faktisk är själviska och borde förlåta henne?" undrade Julia. "Hon skulle inte vilja bli vän med oss nu när vi har svikit henne", sa jag. "Sant. Men... samtidigt som jag är arg på henne kan jag inte låta bli att tänka på att vi inte är där för henne. Hon är ju liksom teenpregnant. Och jag hörde henne snacka med Vanessa om att hon hatade Zayn. Så jag tror inte att han vet om barnet. Något måste ha hänt", sa Julia oroligt. "Ska du vara arg eller orolig för henne?" frågade jag. "Jag vet inte. Jag känner mig sviken men samtidigt har jag en känsla av att det kanske är som Niall och Liam säger. Att vi är själviska", sa Julia. Vi båda kollade upp i taket. Ja, kanske. Kanske var vi usla vänner. Men att berätta allt för någon och sedan bli undanhålld en stor del av dennes liv känns inte kul. Och hur många gånger hade jag inte haft moments med Zayn? När vi hade skrattat och haft kul och mysigt och allt. Och hela tiden älskade han min bästa vän. Det var konstigt. Och obekvämt när jag tänkte på det. Om de hade varit öppna med det skulle det inte varit det. För det skulle blivit som min och Nialls relation. Bästa vänner i vått och torrt även om han var min bästa väns pojkvän. Men det hela var konstigt och jobbigt och det kändes som jag hade missat en stor del av Sandras liv. Som om jag inte helt och hållet varit en del av det som pågick. Och jag ogillade det. Starkt.

---

Hoppas ni gillar det, även om det kanske inte var den bästa delen. Har jätte ont i huvudet så mitt skrivande är inte på topp om man säger så. Men vad tycker ni? Dela med er av era åsikter! :) Kram