________________________________________________________________________________________

Vi hade gått ut skolan. Vi hade klarat det. Runt om mig i mina föräldrars trädgård stod alla mina närmsta vänner, alla småpratandes med varandra. Min mamma och Felicias mamma stod och småpratade lite medans de drack champagne, vilket förövrigt alla förutom jag, Julia, Felicia, Nelly, Vanessa, James och Ebba fick dricka. Mina föräldrar hade insisterat på att de skulle vara delaktiga i festen, så Louis som köpt alkohol åt oss fick lämna den hemma. Mina föräldrar hade verkligen ansträngt sig och satt upp ett stort partytält i trädgården där det var väldigt fint dukat. I bakgrunden spelades lugn musik och det hela var faktiskt ganska vackert. Min pappa var inne i köket och Felicias pappa pratade med Liam. Jag vände mig till Julia som stod bredvid mig och sipprade på sin äppelcider. "Vad synd att dina föräldrar inte kunde komma", sa jag. "De bor liksom i Sverige. Jag såg de för inte så länge sedan, så jag dör inte", sa hon och log mot mig. Det kändes som hennes mage bara blev större för varenda dag och den var numera väldigt synlig. Det var bara tre-fyra månader kvar tills barnet skulle komma. Hon hade på sig en tight klänning så det faktum att hon var gravid skymdes inte undan. "Men hade det ändå inte varit kul om de hade varit med under din graduation liksom?" frågade jag. "Helt ärligt är jag lite glad. Jag slipper i alla fall pappas pinsamma tal som han alltid måste hålla. De har ingen mening, det är typ samma sak han säger varenda gång", sa hon och skakade på huvudet. Jag log. ''SKOLAN ÄR ÄNTLIGEN ÖVER, FYFAN!'', utbrast jag. ''INGE MER SCHOOL, BARA DU OCH JAG MOT VÄRLDEN SANDRA'', sa Julia med ett stort leende. Vi kramade om varandra hårt. ''Tack gode gud är det över'', mumlade jag för mig själv. Louis höll på och "busa" med Nelly och Vanessa. Det var första gången de egentligen "umgicks" med killarna och självklart var Louis tvungen att ta fram sin mindre mogna sida. "Vad håller han på med?" sa jag och skakade leendes på huvudet. Nelly skrek till av att Louis hade kittlat henne lite och Vanessa skrattade. "Kolla, Harry går och läxar upp honom nu", sa Julia. Vi båda skrattade lite åt dem. "Hoppas att vi kan hålla den här festen drama fri", sa jag när vi hade skrattat klart. "Inget drama än så länge i alla fall", sa Julia. "Det känns som om vi aldrig kan vara på en fest utan att något big ass deal händer", sa jag med en suck. "What are you girls chit chatting about on swedish?" frågade Cara som kom bakom oss och la sina båda armar om oss båda. "Our darkest secrets", sa Julia ironiskt. "And I can't know? I thought that we were supposed to be friends", sa Cara med en sad face min. Hon släppte oss och log sedan. "I promise you Cara, as my best friend you already know my darkest secrets", sa jag och log. "Good for you", sa hon och hennes ögon smalnade men sedan återgick hon till att vara normal. "How does it feel to not go in school anymore?" frågade hon sedan. "Good. I feel free like a bird", sa Julia. Jag och Cara lekte fåglar och gjorde massa konstiga ljud. Julia skrattade. "Birds doesn't even sound like that!" påpekade hon. "You should not insult our bird sounds Julia!", sa jag. "We may bite you", sa Cara. "Sandra and Felicia are biting me all the time anyway!", sa Julia. Jag skrattade. "I love to bite you randomly!", sa jag. "What are you talking about?" frågade Zayn som passerade oss. "We were just talking about how Sandra and Felicia always bite Julia", sa Cara och log snett. Zayn skakade på huvudet och log åt oss. "Where do you have your lovely fianceé by the way?" frågade Cara. "He's at work, but he will be here any minute", sa jag. "LIAM!" hördes plötsligt Felicias röst. Vi alla fyra tystnade och kollade på dem. "You are drinking alcohol! I can smell it!", skrek hon. "Oh no", sa Julia. "And here we go again", sa Cara med en suck. "Felicia I'm not!", sa Liam. "Harry, taste this!", skrek Felicia drog Liams drink ur händerna på honom och gav den till Harry. Harry drack försiktigt. "Its alcohol", konstaterade han. "WHY ARE YOU DOING THIS?" skrek Felicia. "Why is it such a big deal?" hörde jag Vanessas röst väsa. "He is not allowed to drink alcohol anymore because if his kidneys stop working again he will die", förklarade Louis för henne bakom oss. "I'M SORRY, IT'S JUST A DRINK FELICIA CALM DOWN", sa Liam. Allas föräldrar var inne i köket men jag kunde se Felicias mamma titta ut genom fönstret på sin skrikande dotter. "LIAM, YOU CAN'T DRINK! WHEN ARE YOU GOING TO FUCKING GET IT!", skrek Felicia. "Ser ut som om det inte blir en dramafri kväll trots allt", viskade jag till Julia och hon log lite mot mig och skakade på huvudet. "IT'S NOTHING FELICIA!", skrek Liam. "YES IT IS! I DIDN'T GIVE YOU MY KINDNEY JUST SO YOU CAN DIE!" skrek Felicia. "She is kind of right", sa Eleanor högt. "Okay I'm sorry!" sa han irriterat. "YOU BETTER BE!" skrek Felicia och tittade sedan runt på alla. "CAN YOU ALL JUST STOP STARING?" skrek hon åt alla och försvann in i huset. "I'm gonna go and talk to Liam", sa Zayn. "You better do that", sa Cara och kollade allvarligt på honom. "Share your smartness", sa Julia och log lite. Zayn log tillbaka mot henne och gick bort till Liam. "Should we go and talk to her?" frågade Eleanor som kom bredvid oss. "Let her calm down, she will be fine soon", sa jag.

 

Jag låste upp toalett dörren och gick ut i hallen. Jag hade alltid gillat Sandras hus. Eftersom jag bara hade haft killkompisar tidigare som ogärna tog med sig mig hem så hade jag känt att allt var så nytt när jag kom hem till Sandra första gången. Nu hade jag varit här många gånger och kände mig bekväm i huset. Jag var på väg ut från huset och ut till trädgården för att återgå till att snacka med alla igen. Fokuserad på mina egna tankar märkte jag inte att Felicia kom emot mig. Vi krockade. "LOOK WHERE YOU'RE GOING", skrek hon. "I was just going out, please", sa jag. "Why do you even bother? Everyone is having fun without you anyway", sa hon. "Felicia, all of that is old now. I've heard it plenty of times. Don't even try. They're my friends", sa jag och försökte gå förbi henne men hon blockerade vägen för mig. Jag kollade irriterat på henne. "You think they're your friends", sa hon med en bitchig ton i rösten. "Let's stop pretend and start realising the truth shall we?" fortsatte hon. "Sandra started hanging out with you in the first place because she felt sorry for you. Because you didn't have any real friends and you were depressed and god knows what", sa hon och viftade med ena handen. Jag visste inte om jag skulle tro henne eller inte. Men jag hade faktiskt berättat för Sandra och endast Sandra i förtroende om min depression. Hon är den enda som kunde berättat för Felicia så... Jag kände hur det sved lite inombords, men jag försökte att hålla en stark fasad fortfarande. "And everyone else here is just pretending to like you just because they also feel sad for you. I'm just being honest with you, they can pretend, but they're MY friends, and I know them and I can see them through. When Sandra told them about you they were kind to you but that's how they are. It wasn't like Niall even mentioned you when he woke up after his coma. He didn't care that we didn't say your name when we told him who had been there to say goodbye. And you are supposed to be one in this 'gang'. I tell you what sweetie. You know how you got your invitation like yesterday to this party? It was because Sandra forgot you. You doesn't mean anything to her. You are just an annoying dog who walks after all of us. None of us do really want you here, so I suggest you leave. Now", sa hon. Allt hon sa fick mig att tänka. Felicia hade alltid hatat mig. Men det var något som fick mig att tro henne i alla fall. Jag kände hur mina ögon började tåras upp. "Go home and cry in mummy's arms. Oh, I forgot. She doesn't care about you. No one cares about you. Now have a nice night Ebba", sa Felicia och log lite sarkastiskt mot mig och gick förbi. Jag stod kvar, blixtstilla och kände en tår rinna ner för min kind. Jag torkade snabbt bort den och sprang upp för trappan. Jag behövde samla mig. Inget av vad hon säger är sant, intalade jag mig själv och öppnade dörren till Sandras gamla sovrum. Jag satte mig ner på sängen och lät några tårar droppa. "Are you okay?" hörde jag en bekant röst säga. Jag vände mig snabbt om och såg James sitta i en av Sandras fotöljer. Jag hade varit för upptagen med mina känslor för att märka honom. "Please leave James", sa jag och drog bort alla tårar under mina ögon. Han reste sig upp, så jag trodde att han skulle gå, men istället satte han sig bredvid mig. "Tell me", sa han och jag kände hans blå ögon kolla på mig. "Why would I? You don't care anyway", sa jag och tog ett djupt andetag för att hindra tårarna. "Yes I do. I'm sorry for what I said at the hospital. I didn't mean it", sa han. En tår rann ner för min kind och jag tittade upp mot honom. "Oh really? Because it sounded pretty much like you did", sa jag. "I know that I'm a douchebag and everything but I just tried to take my girlfriends side back then. I didn't mean to say it like that. You were my friend and I shouldn't have done that", sa han allvarligt. "Do you know why I am crying James? Because of shit that your ex girlfriend says. She makes me feel like I'm worth nothing. And maybe I'm not, so", sa jag. "That's not true. I'm sorry for all the mean things I said okay?" sa han. Han försökte ta min hand men jag drog undan den. "You know, I liked you. I don't think you can understand how much it hurt when you said all those things", sa jag och tittade på mina bleka händer med de som vanligt svarta naglarna. "I'm so sorry", mumlade han. "It hurt so much James and actually it still does. We have known each other for so long and I really thought that I meant more to you than that as a friend at least. You really loved Felicia right? So imagine if she had told you that you were a hopeless bitch just looking for attention. That was your exact words by the way. It hurt so much because I loved you as you loved Felicia and...", Men mitt babblande avbröts av ett par mjuka läppar mot mina. James läppar. 

 

Efter mycket mingel så var det dags för middag. Jag färdades på rullstol, eftersom min förmåga att gå fortfarande var svag. Men även om Julia redan hade tillräckligt mycket med vikt i sin mage, drog mig runt med ett stort leende. Jag hade aldrig sett henne vara så glad, och att se henne vara så lycklig gjorde mig glad. Att jag faktiskt fortfarande levde var ett mirakel, men jag antar att det var Gud som bestämde att jag hade saker att avsluta. Vi satt runt det långa bordet, med bara oss ungdomar. Killarna var här, bland annat Eleanor, Ebba, James och Cara och deras egna vänner, Vanessa och Nelly. Sandra, Felicia och Julia hade valt att inte bjuda många från sin skola, då de inte ville ha en för stor fest. Jack hade anslutit oss och satt med armen om Sandra. Runt om i trädgården var de andra bord med de vuxna, alla som babblade och skrattade. Sandras mamma kom till bordet med sin prickiga röda klänning och ett stort leende på sina läppar. ''It's time for a toast!'', sa hon och log mot oss alla. ''Mum, please don't'', sa Sandra och skaka på huvudet. ''She always think I'm embarrassing! Oh well'', sa hon. Sandras mamma öppnade munnen igen och Sandra skakade sakta på huvudet. ''I just want to start off by saying that I'm so proud. Not only for my lovely daughter, but for the two girls who always rang the doorbell and asked if Sandra would play with them. I have watched you grow since you were tiny girls, and now, you are women. My angel has found her soul mate and I can truly say that they are a perfect match'', sa Sandras mamma. Jack och Sandra log mot varandra. ''He spends so much time with her-'', fortsatte hon men avbröts av Cara som rev åt på tallriken med kniven. ''Oh I'm sorry. Continue'', sa Cara och klämde ut ett falskt leende. ''As I was saying, he always put Sandra first, and-'', hon stannade av Cara. ''At least someone is a good boyfriend'', mumlade hon. Sandras mamma kollade osäkert på Cara. ''I'm sorry?'', sa hon trevligt. Cara skrattade och kollade på Harry. All uppmärksamhet var nu på henne. ''Not now Cara'', sa Harry. ''Did you hear that Harry? Jack. Is. A. Good. Boyfriend'', sa hon punktligt medan hon slog handen på bordet. ''Is everything alright?'', frågade Eleanor. ''Everything is fine, everyting is PER-FECT'', sa Cara med en hög röst. Sandras mamma kollade ner, log mot alla. ''Maybe I'll just come back later'', sa hon. ''I think that's for the best'', sa Sandra och hon lämnade bordet. Cara började skratta, kollade på Harry med ett stort falskt leende. ''What's so damn funny?'', sa Harry irriterat. ''I just think it's so funny that you suck being a boyfriend'', sa hon och skratta igen. Cara vände ansiktet till oss andra. ''Did you know that he cancelled our date, just so he could go out, party with CAROLINE?'', sa Cara med ett leende. ''You did what?!'', sa Felicia förvånat. ''Yeah. FOR HIS EX'', sa hon nu surt. ''It's not like that. You know I love you to pieces'', sa Harry. ''Well, call me when you want to prove that!'', sa Cara högt och slängde duket på bordet innan hon rusade från bordet. Harry log ett leende mot oss alla. ''Everything is fine, everything will be fine'', sa Harry och log innan han lämnade bordet, försökte få tag i Cara. När de hade gått var det en förvånad tystnad. Vi alla kollade på varandra med stora ögon. ''Well that was wierd'', sa Ebba och bröt isen. ''I didn't even now they had problems'', sa Julia. ''Well, we don't know anything for sure'', sa Liam. ''Remember when you and Louis was fighting'', sa Sandra med ett leende till Eleanor. ''Yeah that was tough times'', sa Louis och la armen om Eleanor. ''Yeah and look where you stand now!'', sa Julia glatt. ''Yeah, we are stronger than ever. Nothing can break us now. It's just not the same without my boo bear'', sa Eleanor och Louis gav henne en kyss på kinden. ''I really admire you how strong you were, forgiving that Louis kissed another girl. If I would found out that Jack would've cheated on me, I would kill him!'', sa Sandra. Eleanor kollade på Sandra med stora ögon. ''WHAT?!'', skrek hon. Sandra la händerna över munnen. Alla öppnade sina munnar i förvåning. ''DID HE KISS ANOTHER GIRL?!'', skrek hon nu. ''WHAT THE FUCK SANDRA, YOU KNEW SHE DIDN'T KNOW THAT!'', utbrast Julia. ''I completly forgot, OH MY GOD'', sa Sandra högt i förvåning. ''SERIOUSLY SANDRA. ARE YOU FUCKING SERIOUS?!'', sa Louis argt. Eleanor ställde sig upp och kollade ner på Louis. ''YOU FUCKING BASTARD!'', skrek hon. Flera av de andra borden vände sig, men återvände efter några sekunder. ''That's not cool dude'', sa Zayn och skaka på huvudet. ''Good on yah'', sa James och höjde ögonbrynen. Eleanor stormade från bordet. ''How could you do that to her Louis!'', sa Felicia argt. ''Oh save it, you cheated on Liam with James!'', sa han argt innan han lämnade bordet för Eleanor. Felicia ställde sig upp, täckte över sin mun. ''YOU CHEATED ON HIM!?'', sa Sandra förvånat. ''It was 2 years ago okay?! Before I got together with James, I told Liam!'', förklarade Felicia sig. ''WHY DIDN'T YOU TELL US, HOW COULD YOU DO THAT TO HIM! AND YOU ARE FINE WITH THIS LIAM'', skrek Julia. ''Of course the thought bothers me, and I didn't respond well, but it's in the past now'', sa Liam. ''Oh my god'', mumlade James och la handen på pannan. ''Is this true James?!'', sa Ebba förvånat. Han vände sig till henne. ''The truth is out'', sa han. ''You flirted with a girl that already had a boyfriend?!'', sa Ebba irriterat. Han kollade lite förvånat på henne. ''I don't get why it bothers you. You and me hooked up when I was together with Felicia, when she was in LA'', sa James. ''YOU DID WHAT?!'', sa Sandra förvånat. Felicia kollade irriterat på Ebba. ''Why do you even care, it's not like you're dating'', sa Felicia argt. Ebba ställde sig upp argt och knuffade in stolen. ''ACTUALLY, WE ARE'', sa Ebba argt innan hon sprang in till huset. ''Sorry girls'', sa James innan han själv sprang efter henne. Hälften av oss var nu kvar, lämnade med för mycket att tänka på. Hela tiden hade jag suttit tyst, inte försökt kommentera något som skulle kunna göra något värre. ''This is too much drama'', sa Sandra och masserade sina tinningar. ''I can't, I just can't!'', sa Julia och lyfte upp sina händer. Vanessa och Nelly, som suttit vid sitt hörn av bordet sa nu något för första gången. ''This is totally awesome!'', utbrast Vanessa. ''Yeah, it's like reading a magazine about celebrities!'', utbrast Nelly. Alla vände sina ögon till de, dödsblicka de. ''Maybe we should go..'', sa Nelly. ''Maybe, YOU SHOULD'', sa Felicia irriterat. När de lämna huvudet, kom Eleanor rusandes till vårat. Hon höll en skynklig påse med något innehåll som såg ut som vitt pulver. Mina ögon blev genast stora. Kokain. ''WHAT IS THIS LIAM?!'', skrek Eleanor. Liams ansikte blev genast stelt. ''ARE YOU TAKING DRUGS AGAIN?!'', skrek Eleanor. ''WHAT?!'', sa Felicia och ställde sig upp. ''Why are you going through my stuff!?'', sa han argt. ''I was going to take my headphones you borrowed 2 days go in your pocket, and found this!'', sa Eleanor chockat. ''HOW COULD YOU PUT YOURSELF THROUGH THAT AGAIN LIAM. WHY LIAM, WHY'', sa Sandra med en sorglig röst. ''Calm the fuck down! It's my friend's, he's going through a bad time so I took them from him! And I only did it once after the surgery, Julia knows it!'', försökte han förklara. Felicia öppnade munnen i chock. ''YOU TOOK DRUGS AFTER I GAVE YOU MY OWN KIDNEY?! AND YOU KNEW THIS JULIA?!'', skrek Felicia. ''Why didn't you tell us?!'', sa Zayn argt. ''OH MY GOD, IT JUST KEEPS COMING DRAMA'', sa Sandra och lyfte upp händerna. Jag bara skakade på huvudet, hade en tillräckligt stor huvudvärk att inte säga något. ''I was going to tell you, It just took a while! I'm sorry!'', sa Julia. ''CAN YOU BE THIS CRUEL, AND KEEP THIS FROM ME?!'', skrek Felicia till både Liam och Julia. Bakom oss kollade alla, men Sandras mamma sprang runt och försökte starta en konversation med alla för att distrahera. ''I'm out of here!'', sa Liam och gick från bordet. ''DON'T WALK AWAY FROM ME'', skrek Felicia och gick efter honom. Det var nu tyst vid bordet, men ingen som skrek. ''How you can handle this, I'll never understand'', sa Jack som hade suttit tyst för det mesta, precis som mig själv. Han, jag, Zayn, Sandra och Julia var de enda som nu var vid bordet. Numret på personer som hade lämnat bordet den senaste kvarten var galet. Alla i trädgården började nu återgå till sitt, och vi alla satt lugnt, försökte reperera oss från alla hemligheter som hade avslöjats. ''That was fucking mental'', sa jag, kommenterade för första gången. Julia kollade på mig, klappade min rygg. Det var bara för mycket. Komiskt, men för mycket. ''Okay, let's just have fun. I got an app, with a loads of questions that we can ask each other!'', sa Sandra med ett leende. ''Please don't'', sa Julia. ''C'mon, it will be fun!'', sa Sandra. ''Okay why not'', sa Zayn och log. ''Yey! Okay you can start Julia. Just press this button'', sa Sandra och gav hennes telefon. Julia tryckte på skärmen och jag kunde se henne läsa. ''Are you attrached to the person who is next to you'', läste hon upp. Hon kollade på mig och skratta. ''Uhm yeah dahh?'', sa hon och log. Hon gav Sandra telefonen som gav den till Jack. Han tryckte på knappen och läste högt. ''What is the person who's sitting on your right sides favourite colour?'', läste han. ''This is just too easy'', sa han och kollade på mig. ''I don't even have to answer this one'', sa han. ''C'mon, answer it!'', sa Sandra med ett leende. ''You know, I know the answer'', sa Jack. Sandra kollade förvånat på honom. ''Why don't you just answer the question, what's wrong'', frågade hon. ''Because it's a stupid question'', sa han. Hon tog bort hans hand från hennes axlar och kollade på honom. Jag mötte Julias ögon. ''Answer it'', sa hon plötsligt allvarligt. ''Answer it now'', sa hon. Jag kollade ner på maten som inte hade blivit rörd. Jack satt där tyst, kollade på henne tills Zayn öppna sin mun. ''It's dark red''. Vi alla vände huvudet och kollade på honom. Jack kollade irriterat på honom. ''You think you're smart now? Just because you said her favourite colour?'', sa han irriterat. ''Dude, you are her fiancee, you should know this. Don't try blaming this on me'', sa Zayn och höjde ögonbrynen. ''Don't act like you're the big man here'', sa Jack argt. ''Jack stop. Just stop!'', sa Sandra argt. ''Let's just go'', sa Sandra och de båda gick upp från bordet. Efter någon minut lämnade Zayn och Julia och jag satt vid det ensamma bordet. Jag suckade, trummade lite på bordet. ''Yup, just leave me here. That's fine. Everything is juuuuust fine''

 

 (LYSSNA PÅ MUSIKFIL!)

 

 

Jag gick ut från huset, försökte ta lite luft. Hjärnan var seg efter all drama. Jag kollade mot gatan där en mängd bilar var parkerade och såg Sandra luta sig mot en bil. Sakta gick jag fram dit, kollade på henne. Hon hade armarna i kors och blundade. Jag ställde mig bredvid henne, lutandes mot bilen. ''Well this was a shitty night'', sa jag. ''Not like I expected'', sa hon. Hon log mot mig. ''Too many secret's'', sa jag. ''Secret's should remain secret's'', sa hon. Vi stod där i en liten tystnad. En skön tystnad. Som om vi ville behålla varenda sekund av det. Jag kollade på henne igen. ''I'm sorry'', sa jag. Hon kollade på mig. ''It's okay'', sa hon. Hon suckade. ''My soon to be husband that I'm marrying in one week doesn't know my own favourite colour'', sa hon. Jag svalde hårt. ''I didn't mean to make a scene'', sa jag. Hon vände sig till mig, kollade mig i ögonen. ''I know Zayn, I know. You didn't make any harm. You just know me. You know me better than anyone else'', sa hon. Jag log mot henne. ''It's true isn't it? I'll always be that person'', sa jag. ''Yeah. That's why I'm planning on having you in my life forever. Even though we may not be that good friends'', sa hon. Jag kollade ner på mina nike skor. ''It's complicated'', sa han. ''Is it though? Is everything that complicated? You know, I wanted to marry you. We have been through so much together. We loved each other, but everything just got that messed up. We just hurt each other'', sa hon. Jag kollade in i hennes bruna ögon. ''Even though I'm marrying someone else, it will always be Sandra and Zayn, friends'', sa hon. Jag knöt min hand. ''Maybe I don't want that. Maybe I don't want to be your friend'', sa jag. Hon kollade ner. Jag tog hennes hand i min. ''I know you feel it too. And you can't deny that'', sa jag. ''This can't happen. I can't go through this again. Not one more time. No more tears. Can't you see? It's only a game. We have been on/off for almost 4 years! That isn't normal!'', sa hon. Hon kollade in i mina ögon. ''How could we ever trust each other, when we can't even be together for a day? How will I trust you? It's not the same anymore. I'm not the same girl that you fell in love with. I'm older, and i don't believe in dreams anymore. Maybe you are my true love. Maybe you really are.. And maybe I'm missing out on something beautiful. But this is over, and what we had is gone'', sa hon. Jag såg att hon ville gråta, hur mycket hon höll sig från att gråta. Jag skakade på huvudet. Det var inte rätt. ''I don't believe that. Not for a second. 2,5 years ago, you told me you loved me. This can't be over now'', sa jag. Hon tog sin hand från min. Pressade ihop sina läppar. ''This is over. Jack is the one. And he is twice as man as you, he-'', sa hon men la handen över munnen. Tårar rann nu ner på hennes kinder. ''He have never hurt me, and you have done it a thousand times'', sa hon. Hon gick förbi, men jag tog tag i hennes hand. Hon drogs tillbaka till mig. ''I wanted to give you so much more. But this is all I could do. I know that you feel the same. And I know you don't want this to be over. I know that you love me just as much as I love you, just like on that beach in LA'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''ZAYN! Why don't you just go?! Why don't you just walk away just like you did 2 years ago!? Like you have ALWAYS done?! Why don't you just leave me, leaving me feeling like it's something wrong with me?! You have already done it so many times! Just leave Zayn! FOR GOOD'', skrek hon nu. Det kom så plötsligt.  Jag bet min läpp hårt. Jag har verkligen sårat henne. Tårar rann ner snabbt. Men det finns ingen beskrivning på hur mycket jag älskar henne.

 

''I love you''. Hon kollade på mig. För en sekund kändes det som hennes kropps drogs till min. Jag ville höra de orden. Bara en gång till. Från henne. ''I lov..'', sa hon. Men längre kom hon inte. Hon torka sina tårar. 

''Goodbye Zayn'', sa hon. ''Please don't go'', sa jag. Men det var redan försent. Hon var redan borta.

______________________________________________________________________________________

Hejhej! Både jag (Sandra) och Julia skrev den här delen för er! Jag själv lovade en del, men min födelsedag kom upp, vi möblerade om mitt rum, och det var mycket på gång! Det blev en lång del, men vi hoppas ni gilla det! Skriv fem kommentarer för nästa del! :)

 

Vi båda har insett att vi kommer inte ha lika mycket tid med novellen som förra året. Vi båda delar en sådan kärlek till att skriva den här novellen så vi vill samtidigt inte avsluta den, plus att vi har så mycket planerat innan den blir klar!

Dock så går vi i skolan från 8:00-16.00 i genomsnitt varenda dag, och vi går i en skola som ligger en bit bort vilket gör att vi är hemma runt 16:45 varenda dag. När vi kommer hem har vi plugg och andra saker att fixa vilket inte ger novellen mycket tid och helt ärligt orkar man inte sitta i tre timmar med en del eftersom man är väldigt trött efter en lång skoldag. Och såklart vill vi ju också hinna umgås med vänner och familj och kunna göra andra fritidssaker.

Vi hoppas ni förstår och accepterar detta. Vi ska försöka få ihop en del per vecka nu i alla fall.

Vet inte om det kommer en ny del den här veckan, jag (Julia) har varit sjuk i en vecka och ligger mycket efter i skolarbetet och det får komma i första hand. Men vi vet i alla fall exakt vad delen ska handla om och så vidare och tro mig, det är mycket drama!

Vi hoppas att ni förstår och att ni inte lämnar novellen för detta.

Much love xoxo

Den här veckan har varit galen när det gäller plugget. Har seriöst gått till skolan, kommit hem sent då jag har varit tvungen att ta extra kurser än de andra, gått och pluggat i tre timmar sträck, sedan gått och lagt mig. Så har varje dag varit. Idag ska jag försöka ta det lugnt, eftersom jag har varit galet frustrerad. Jag ska försöka skriva en del under den här helgen, och hoppas att jag kan publicera den så snart som möjligt! 

 

Det är en ganska exciting del, hoppas ni kommer gilla den :)

 

Stay tuned, 

 

Jag tittade in i de blåa vackra ögonen. I över tre veckor hade de varit stängda, och bara igår hade jag trott att jag aldrig skulle se in i dem igen. Men där var han. Levandes. Han log lite. Jag sprang emot honom och kastade mig om hans hals. Utan förvarning brast jag ut i gråt. "I love you so much Niall", sa jag gråtandes mot hans axel. Han låg i sängen, men hans armar höll ändå om mig varmt. "I thought that I would never see you again, that you were dead", sa jag. Han släppte mig och tog mitt huvud i sina händer. Han smekte försiktigt mina kinder med sina tummar. "You are the most beautiful person in the world. Do you know that?" frågade han och kollade in i mina ögon. "I am so happy that you are alive", viskade jag. Jag kände en stor glädje, men samtidigt en stor chock. Jag hade varit så inställd på att han var död, att han aldrig skulle finnas mer, att jag aldrig skulle höra hans röst. Men nu hörde jag den. Hörde hans röst. "I love you Julia", sa han. Tysta tårar rann ner för hans kinder. "Don't cry", sa jag. "You are crying too", sa han. Jag log. Han drog in mig i en hård kram igen. "I was so scared, I love you so much, and I couldn't stop thinking that the last thing I said to you was fuck you and...", sa jag högt och snabbt. Han skrattade. "Julia, it's okay, I'm here now. Alive", sa han. Han kysste mig, hårt men samtidigt ömt. Vi båda grät av glädje. Jag höll om honom så hårt. Som om jag aldrig  någonsin tänkte släppa. Det var helt otroligt att jag faktiskt hade hans mjuka läppar på mina igen. "How does it feel?", frågade jag. Han släppte mig, men höll fortfarande i mina händer. "Weird. I don't know what happend at all. Feels like those three weeks have never existed. Like yesterday was the day that truck almost killed me", sa han. "I talked to you. Every single day. Even though you didn't hear me", sa jag. "And we all said goodbye to you... when all the others get to know tomorrow morning...", fortsatte jag. "Are everyone alright?" frågade han. "Don't even ask that, everyone is crushed. The other boys fought about stupid things and no one is happy. We all love you so much. It hurted so much when I understood that you were dead", sa jag. Han kysste mig igen. "I'm not dead, I'm here okay? And I'm fine", sa han och log uppmuntrande mot mig. Hans leende smittade av sig och jag log stort. "I'm so glad", sa jag. "We both should stop crying", sa han. Jag log och drog bort några av mina tårar. "Yeah, totally", sa jag. "It feels like I've never been happier in my whole entire life. God, I love you so much", sa jag och kramade om honom än en gång. Vi höll om varandra i flera minuter. Gud hade inte stoppat Niall's tid på jorden. Att älska någon så mycket som jag älskade Niall, var svårt att föreställa sig om man inte visste vad kärlek verkligen innebar. Han betydde allt för mig. Och att han faktiskt var här, bredvid mig, levandes kändes nästan overkligt. Men det var sant. Han var där, och jag satt bredvid honom. Precis så som det alltid skulle vara.

 

Det var en stor chock när jag hade vaknat upp på söndags morgonen och fått veta att Niall fortfarande var levande. Jag hade först inte trott på det, men när vi alla kom in för att se honom blev alla så lyckliga. Lyckligare än någonsin. Han var lycklig han med. Förvirrad, men glad. Han skulle få åka hem imorgon så att han kunde vara med på vår graduation. Men han skulle sitta i rullstol ett tag. Men ingen brydde sig. För det viktigaste var att han levde och att han skulle bli helt okej. Alla hade lämnat sjukhuset förutom Julia, som inte kunde vara utan Niall för en sekund. Han kunde inte vara utan henne heller för den delen. Jag hade för första gången på tre veckor sett glädje i Julias ögon. Hopp. Vilket gjorde mig glad.

"Sandra!", ropade Jack. Jag klev ut ur duschen och öppnade badrumsdörren. "What?" frågade jag. Under de senaste tre veckorna på sjukhuset hade det inte funnits många tillfällen att duscha, så det var otroligt skönt att få skölja av sig. Just nu kändes det som om en enorm tyngd hade lyfts från mina axlar. Jag var lycklig helt enkelt. "We have to plan our wedding", sa han. Vi var tre veckor efter i planeringen. Bröllopet skulle hända om drygt en månad. Vi hade tänkt ta det i höst till en början, men sedan ångrade vi oss. Vi ville gifta oss så snabbt som möjligt. "Shit", svor jag. Jag la i mina produkter i mitt hår och drog på mig en av Jacks t-shirts och slog mig ner i soffan. "Sorry that I haven't thought about the wedding at all, but I didn't seem so important when Niall was going to die so", sa jag och la upp fötterna på vårat soffbord. "I know. I'm glad that he is alive. You are much happier now", sa han. "Yeah. Niall is my best friend. I love him to pieces", sa jag. Vi satt tysta ett tag. "About the wedding...", började han men jag avbröt honom. "I've already got a dress, and I got my bridesmaids. And I believe John is going to be your bestman?" sa jag. John var hans äldre bror. "Yes, exactly", sa han. "And then there is the flowers. I'm thinking that I'm going to have...", sa jag. "Sandra. Let me get paper and pen so I can write down all the shit you are saying", sa han och log mot mig. Jag log tillbaka. Jack förstod mig så bra. Det hade han alltid gjort. Jag hade inte ägnat många tankar till vårat bröllop den senaste tiden, men jag var ändå glad över att gifta mig med honom. Han kom tillbaka. "Anyway, what I was going to say is that I would really like to have blue hydrangeas as flowers. The girls dresses are blue so I was kind of thinking that that would be nice", sa jag. "Whatever you like", sa han och log. "We have a time on wednesday to try out some food", sa han. "Yeah okay, that sounds good", sa jag. "What do you think about a white, classic wedding cake?" frågade han. "That was exactly what I wanted too! This is why we are soul mates man", sa jag. Han skrev ner det. "Well this goes smoothly forward. Do you want a big or a small wedding?" frågade jag. "I would prefer big actually", sa han. "Yeah... but can we please not turn in to those people who invites people they've spoken to like once to their wedding cause that would just be weird", sa jag. "Ofcourse not. We're just going to invite relatives and friends", sa han. "I want my whole family to come. Obviously my mum, dad and brother, but also my cousins, aunts and uncles. My grandma's and grandpa. You know how close I am to them", sa jag. "Obviously. I'm also gonna invite all in my family", sa han. "Then we are already up in 50 people", sa jag. Han skrattade. "And then there's all of our friends", sa han. "All of this is easy. We just have to come up with invitation cards and voila, then we're good", sa jag och ställde mig upp. "You are not in your planning mood right now, are you?" frågade Jack ned i från soffan och höjde på ett ögonbryn. "No! I'm sorry but I have a lot on my mind right now. This is quite boring too. Graduation tomorrow you know, and I'm going to host a party", sa jag. Han fick först ett litet sårat ansiktsuttryck men bytte snabbt ut det mot ett svagt leende. Han ställde sig upp. "I know sweetheart", sa han och kysste mig på pannan. 

Jag gick in i vårat sovrum och tog upp min mobil för att ringa Liam. Han och Felicia var de enda som var kvar på sjukhuset eftersom de fortfarande inte fick lämna det. Han svarade efter två signaler. "Hi Sandra", sa han glatt. "Hello Liam, how is Niall?" frågade jag. "He is fine. The doctors are giving him medicine and stuff right now. And Julia won't leave his side", sa han. Jag flinade. "Not so unexpected. I just wanted to check that everything was okay. How are you and Felicia then?" frågade jag sen. "We are good. I don't really get why we need to stay in this hospital but we are getting out tonight. Just like Niall", sa han. "Things gonna go back to normal now huh?" frågade jag. "Yeah. Hopefully. No more drunk me, no more hospitals, no more fights, no more worries. We all will be happy I believe. I guess everyone of us have someone to love right now and that's important. It is like it should be", sa han. "Yeah, I guess you are right", sa jag. "I'm coming tomorrow to your graduation", sa Liam. "Best for you. I wouldn't let you miss our big ass day. No more school until collage! Wooohoo. I can do whatever I want for a while", sa jag i en nöjd ton. Egentligen visste jag inte vad jag ville göra nu när skolan slutade. Vad jag ville jobba med. Jag hade ingen aning. Men det skulle jag troligen komma på förr eller senare. "Lots of parties or?" frågade Liam. Jag kunde föreställa mig hur han flinade på andra sidan luren. "Maybe. Graduation party tomorrow night at least", sa jag. "I'm proud over you", sa han. "Me and Jack are planning our wedding", sa jag. "Already?" frågade han. "We are getting married in the begginning of July, Payne. But the only thing we decided was that my flowers will be blue. Kind of. But we are going to do the rest of everything later this week", sa jag. "In July? It feels like I've missed much. But you should keep planning", sa han. "So you want to hung up on me?" frågade jag. "I can see your sad face right now. But sorry, I need to go. I love you Sandra, don't forget that ever", sa han. "I love you too", sa jag och han la på. "Jack?", ropade jag. Jack visade sig i dörröppningen. "Let's keep planning the wedding", sa jag och ett stort leende spred sig på hans läppar. 

 

"The first thing you do when you get out from the hospital is coming to help me with a party. I feel honored", sa Sandra med ett leende. Julia körde Niall's rullstol in i Sandras föräldrars hus. "I have rested enough. I just wanted to hang out with everyone", sa jag. Sandra gav Niall en puss på kinden och han log mot henne. "Louis is here too", sa Sandra. Louis kom ut till hallen. Han gav mig och Julia varsin kram och log stort mot Niall. "I'm glad to see you here mate", sa han. "It feels good to not be in bed all the time", sa Niall. Han pratade inte mycket. Jag antar att han var trött mentalt. "So what are we going to help you with Sandra?" frågade Julia. "This is not just my party, it is our party. I was thinking that we could put up our first picture we ever took together all three of us and write something on", sa Sandra. "Are you kidding me? We were like thirteen on that pic", sa jag. Jag kommer ihåg att vi hade tyckt så mycket om bilden när vi först lärde känna varandra, det var liksom grunden till vår vänskap, men nu skulle det bara vara weird. Vi var så små på den bilden. Trots det skulle jag ändå troligen alltid ha en kärlek till den. "Yeah seriously Sandra, I look like I don't know what", sa Julia. "Oh come on girls! You are gorgeous as usual!", sa Louis. "Oh stop it Lou", sa Julia och svängde fånigt med handen. "Yeah, listen to uncle Louis", sa Sandra och Louis la armen om henne. "Fine", sa jag. Sandra hoppade av iver. "I'm so happy right now!", sa hon. "It will be a amazing party Sandra", sa Niall. "It will be more amazing now that you are here babe", svarade Sandra och log. "Louis you have to buy us alcohol", sa Sandra. "Sandra is getting drunk tomorrow", sa Niall och flinade. "Party all day, all night", sa Sandra. "Sandra are you going to invite James?" frågade Julia medans hon plockade upp några dekorationer som skulle hänga i taket. Mitt hjärta stannade och jag kollade osäkert på Sandra. Sandra gav mig en osäker min tillbaka. "Yeah...", sa hon. "Seriously Sandra!", sa jag. "He is one of my close friends!", argumenterade Sandra. Julia drog ut en stol och stog på tå för att nå upp till taket. "And my ex boyfriend", sa jag. "Since like two days", sa Louis och log retsamt mot mig. Jag slog honom löst på armen. "When I woke up it was like a whole new world was opening up. Suddenly you and Liam were just together again", sa Niall. "That was pretty much the only thing you missed except from us all sitting at the hospital, miserable", sa Julia och kysste honom. Han log mot henne när de avslutat kyssen. "Have you guys thought about that all of us have been through something quite dramatic?" frågade jag. "Except from me and Harry", sa Louis. "What have Zayn been through?" frågade Sandra och rynkade på ögonbrynen. "All the stuff with you..", sa Niall lågt. "What did you say?" frågade Sandra. Vi alla visste att hon hade hört men hon ville inte erkänna att det hade påverkat honom. "Uhm nothing", sa Niall och log mot henne. Hon log lite tillbaka. "I think it only shows that we are strong people", sa Julia. Jag och Louis lyfte undan soffan från vardagsrummet och drog in den i matsalen. "Julia is probably right", sa Louis där vi stod. Vi gick in till de andra igen. "We have been through alot together these past years. Hopefully we will get through a lot more things", sa Sandra. "What do you mean? I don't really want to be in coma again" sa Niall med undrande röst. "I didn't mean it like that. I just hope we will know each other forever", svarade Sandra lättsamt. "We will. Our friendship is very strong", sa jag. "Imagine us all being married in the future, with kids and stuff", sa Julia. "It will happen soon for you Sandra", sa Niall. "I know! I'm kind of excited even though I'm feeling a big pressure. It's a bit weird, me being the first one to get married", sa Sandra. "I would have guessed that Louis would be the first one to get married", sa jag. "Yeah, cause you and Eleanor have been together since forever", sa Julia. "It will happen someday eventually", sa Louis och log hemlighetsfullt. "I love you all", sa Niall. "All of us love each other. And that's all that matters", svarade Sandra.

---

Sorry för mellandel, det kommer hända mycket inom den kommande framtiden so stay tuned!

 

Vi vet att delarna kommer med enorma mellanrum, men skolan kommer vara extremt tuff för oss den kommande tiden och vi är ju nu bara två som skriver och vi försöker att få plugg, fritid, vänner och familj att gå ihop så ni får räkna med att vänta på delar ett tag. Har ingen aning om när nästa del kommer, Sandra kommer nog skriva den när hon får tid.

Hoppas ni gillade den här delen i alla fall, antar att många av er räknade ut att vi inte bara kunde döda Niall haha, det hade varit lite konstigt. Kommentera mycket nu så att vi blir taggade på att ge er en ny händelserik del! ;))

kramar xo

Allt jag kunde höra var det tutande pipet. Det långa pipet. Mitt hjärta sjönk. Niall var borta. Min Niall var borta. Förevigt. Det fanns inget sätt att få honom tillbaka. Tårarna sprutade ut. Eleanor höll mig hårt så jag inte skulle ramla ner på golvet. Jag skrek, skrek ut hans namn. ''NIALL!'', skrek jag medan tårarna forsade. Alla kollade medlidande på mig med tårar som rullade ner på deras kinder. ''NIALL'', skrek jag igen, ihopp om att han bara skulle lyfta ett finger. ''Get her out of here!'', skrek Louis. ''NO!'', skrek jag, försökte kämpa Eleanors armar. Men jag var för svag. För svag för att ens kunna vinna. ''PLEASE!'', skrek jag. Men jag drogs iväg. Iväg från hans döda kropp. Jag var i ett tillstånd jag inte förstod. Som om mitt enda minne var hur Niall bara gick bort. Han skulle aldrig hålla om mig igen. Aldrig röra mig igen. Aldrig kyssa mig, med hans blåa ögon nära mina. Han skulle aldrig ta min hand, säga att allting skulle bli okej. Det var vi två, men nu var det bara jag kvar. Min rygg var mot väggen och jag slog med mina händer mot väggen. Sandra sprang fram till mig, med tårar som rullade ner från hennes kinder. Mascaran rann och hennes lockiga hår var rufsigt. Hon kollade på mig, hyschade försiktigt. ''HAN ÄR DÖD SANDRA'', skrek jag medan tårarna sprutade. ''Jag vet, jag vet...'', sa hon med en sorglig röst. Hon kramade om mig, lät mitt huvud vila på hennes axel. ''Han är död'', sa jag igen, den här gången lugnt, och hon höll om mig hårdare. Som om hon var rädd att jag skulle ramla ner på golvet. ''Det är okej Julia. Vi kommer gå igenom det här. Tillsammans'', sa hon och jag kunde höra hur hon snyftade. Jag försökte intala mig själv att allting skulle bli okej. Att jag skulle kunna lämna sjukhuset, åka till mitt och Nialls hem, sova i sängen vi delade och bara leva klart mitt liv. Men det var inte så det skulle bli. Jag skulle uppfostra barnet ensam, och barnet skulle växa upp utan sin fader. Jag älskade barnet så mycket. Sandra drog mig lätt ifrån sig och våra ansikten var nära. Hon kollade på mig, rakt i ögonen. ''Och tro inte för en sekund att du är ensam i det här. Vi kommer alla vara här för dig med barnet, okej? Allting kommer bli okej. Förstår du mig?'', sa hon med tårar som rann ner. Jag nickade. Jag kunde inte släppa tanken att mitt livskärlek nyss hade dött framför mina ögon. ''Han är borta. Det sista jag sa till honom var 'fuck you and goodnight'', sa jag med tårar som rann ner. ''Och nu är borta. Jag... jag fick aldrig berätta hur mycket jag älskade honom'', fortsatte jag med min darrande röst. Hon gav mig en puss på kinden och kramade om mig hårdare än innan. ''Han visste hur mycket du älskade honom. Han älskade dig med hela sitt hjärta. Oavsett det där bråket, så älskade han dig till månen och tillbaka. Du vet det själv'', sa Sandra och kollade på mig igen. Hennes ögon var röda, och hennes läppar var narriga. Jag skakade på huvudet. ''Jag vet inte vad vad jag ska veta längre'', sa jag, torkade bort mina tårar som inte ville sluta rinna. Louis kom fram till oss. Han själv grät, och jag kollade upp mot honom. Han var som min bror. ''It's gonna be okay Julia'', sa han och la sin hand på min axel. Men det var ju inte rätt. Inget skulle någonsin bli okej igen. Hur kunde de bara säga ord de själva inte förstod? Jag slöt ögonen, försökte fantisera mig bort. Men saken var att jag var fast här. Jag var fast på jorden medan Niall var i himlen. Det enda han skulle minnas av mig nu var hur jag sa att jag inte ville att han skulle följa sina drömmar. Jag skakade huvudet enkelt för mig själv. Jag hade förstört allt. 

 

Jag öppnade mina ögon av många ljud och människor som kom springande till Nialls rum. Alla som nu hade stått och gråtit var plötsligt oroliga. Sjuksköterskor, läkare sprang in i rummet och jag kunde höra skrik. Jag gick ifrån väggen jag hade vilat på och sprang in till rummet. Niall var nu omgiven av olika läkare från hela sjukhuset. Alla gjorde grejer jag inte kunde förstå. ''What is happening?!'', skrek jag, kände hur mitt hjärta dunkade snabbt. ''Mrs. Wahlgren I'm afraid you have to leave!'', sa en stressad sjuksköterska. Felicia, Louis, Liam, Eleanor och Harry stod bakom mig, ville också ta reda på vad som hände. ''I'm not going anywhere until you tell me what you're doing!'', skrek jag. Jag kände på min bröstkorg och märkte nu att den gick upp och ner. Ovanligt mycket. ''GET OUT NOW!'', skrek en sjuksköterska. Min oro om vad som hände ville inte sluta. Jag kände hur jag tog in ovanligt mycket luft som om jag hade brist på syre. En sjuksköterska ledde oss ut och stängde dörren efter sig. Jag lutade mig mot samma vägg och sakta gled ner på golvet. Jag var nu andfådd, och kollade ner på mina händer som skakade. Vita prickar simmade runt vid synfältet och det kändes som om jag inte kunde andas. Det var nu Sandra märkte mig. ''Julia.. Julia är du okej?'', sa hon oroligt. Det var nu jag började skrika. Mitt hjärta bultade så snabbt att jag kunde känna det i blodet. Jag var nu omgiven av alla andra som kollade ner på mig, och jag kände hur luften blev tunnare. Jag såg Sandra putta iväg de med sina händer och nu skrek hon. ''BACK OFF, CAN'T YOU SEE SHE'S HAVING A PANIC ATTACK?!'', skrek hon argt. Jag bet min läpp för att inte skrika igen, men kände smaken av blod. ''HARRY, get a nurse!'', sa Sandra snabbbt innan hon satte sig på huk och försökte lugna ner mig. Jag hade inte haft en panikattack sen jag var 13 år. Jag tänkte på allt som hade hänt sen jag träffade Niall. Hur mycket mitt liv hade förändrats. Jag tänkte på alla bra ögonblick och alla dåliga. Jag träffade mina livsbästa vänner, mitt livskärlek och jag väntade nu barn. Jag var 16 år när de bästa åren i mitt liv kom. Men nu var allt över. Alla minnen var svarta, och alla känslor jag någonsin känt kom tillbaka samtidigt. Paniken steg tills det kändes som om jag hade blod i hjärnan. Sjuksköterskan och Harry kom springande för att hjälpa mig. Men det var försent. Mitt medvetande hade redan försvunnit.

 

 

Vi killar hade satt oss på cafet, en våning under Nialls förra rum. Det hade gått en timma sen Julia hade fått sin panikattack, och hade fått hjälp av sjuksköterskor. Hon vilade i ett rum, antagligen sov. Hon behövde det. Kassörskan räckte fram den inslagna mackan till mig och sa priset. Jag räckte fram småmynt och hon tackade mig. ''Are you okay mate?'', frågade Liam mig och jag vände mig till honom. ''I'm fine'', sa jag enkelt och försökte klämma ut ett leende. Men det var knappast ett leende. Det var bara att inse att jag antagligen inte skulle kunna le på flera dagar. Min bror hade nyss gått bort, och jag förväntade mig inte att må bra. ''I've lost my appetite'', sa Harry som endast tagit några tuggor från sin macka. Vi hade suttit oss ner vid ett runt gammalt bord. Ingen såg särkild glad ut. Att vi endast nu var fyra killar kändes inte normalt och jag skulle aldrig kunna lära mig bli van. ''I don't even get why we're still in this fucking hospital'', sa Harry surt. Louis suckade högt. ''You just don't fucking leave when someone just died'', svara Louis argt. ''Don't say it like that. He wasn't someone, he was Niall'', sa Liam. Jag kollade ner på min macka, skrapade lite på plastfolien över. Jag hade ingen avsikt att börja bråka just nu. ''I'll say whatever I like, okay?'', sa Louis och lutade sig framåt. Jag suckade irriterat och ställde mig upp. ''I don't want to sit with you if you just gonna fight, alright? Our brother passed away, have some respect'', sa jag irriterat. De alla kollade upp på mig och jag bara skakade huvudet innan jag vände mig om. Jag hade bara ingen ork.

 

Jag gick längst korridoren och kom fram till den stora entren. Jag tänkte gå ut från sjukhuset och ta lite luft men upptäckte att jag inte hade på mig min varma hoodie. Det var inte en varm dag och jag tänkte inte frysa. ''Upstairs'', mumlade jag för mig själv, kom på att jag hade glömt tjocktröjan utanför Nialls rum. Jag gick till trapporna och började gå upp. Efter att ha gått i den bekanta korridoren hittade jag dit. En bit bort kunde jag se en bekant figur. Hon satt på en stol och var den enda i den stora hallen. När jag väl var tillräckligt nära såg jag hennes långa lockiga hår. Sandra. Hon lät sitt huvud vila på sin hand och såg trött ut. När jag var några meter ifrån henne märkte hon mig. Fortfarande höll jag mackan, hade nästan hela mackan kvar. Hon kollade upp mot mig, klämde ut ett falskt leende. Hennes ögon var röda, och i hennes knä log min hoodie med hennes händer i. Jag såg smärtan i hennes ögon och satte mig ner. ''I was going to give your hoodie back, but my hands were so cold that I had to warm them up'', sa hon. Hon lät som ett oskyldigt barn. Jag var överraskad att jag kunde klämma ett svagt leende. ''It's okay Sandra'', sa jag. Hon nickade sakta och vände huvudet. Jag var tillomed överraskad att jag ens satt här. Jag hade inte haft en ensam konversation med henne på en väldigt lång tid. Det kändes så bekant, något jag hade älskat tidigare. Jag kollade på henne och iakttog henne. Hon såg så svag ut. Jag kollade ner på min macka och sedan upp på henne igen. ''Have you eaten?'', frågade jag. Hon kollade på mig. ''No, not in days'', svarade hon. Jag räckte sakta fram min macka och hon log lite. ''No thanks Zayn. But not even you can make me cheerful right now'', sa hon. Jag pressade ihop läpparna. ''Just one bite'', sa jag. Hon skakade på huvudet. ''One bite'', sa jag, försökte säga det övertygande. Hon log nu, skakade. ''C'mon one bite!'', sa jag. ''No Zayn I'm not hungry!'', sa hon. Jag räckte fram mackan igen. ''You know me, I won't stop until you take one bite'', sa jag. Hon suckade och tog tag i mackan. Hon tog bort en bit av plasten och sakta tog en tugga. Jag såg hur mycket hon njöt, även fast hon inte ville visa det. ''See? You loved it'', sa jag. ''Oh shut up'', sa hon och skratta lite. Henne skratt fick mig le ett riktigt leende. Det kanske bara var för två sekunder men jag var tacksam. Jag var glad att hon skratta, se henne i sån smärta var inte något jag njöt av. Vi har fortfarande en historia. Men lika snabbt som skrattet kom försvann det. Nialls dörr hade öppnats och en läkare hade gått ut. Ingen visste vad som hände, men vi fick inte ut någon information heller. Vi bara nickade och accepterade. Hon satt nu i tårar. Jag kollade på henne, bet mig i läppen. ''Shit'', mumlade hon till sig själv. Hon lekte med sina fingrar och jag kunde höra henne snyfta. ''I just can't... I can't-'', sa hon, men kunde inte fortsätta. Tårar rann nu ner på hennes kinder och hon mötte mina ögon. ''Niall's gone Zayn. He's gone'', sa hon och grät. Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag krama henne, trösta henne, gå därifrån? Jag ville själv gråta, men inte just nu. Hon gömde sitt ansikte med sina händer. Plötsligt kom det som en instinkt och jag ställde mig upp. Hon kollade upp på mig med sina stora ögon och jag gav ut min hand. Sakta tog hon min hand i sin och jag drog upp henne sakta. Såhär nära hade vi inte varit på två år. Vi hade inte ens rört varandra. Jag kunde höra henne andas tungt. Det var ett speciellt ögonblick jag inte hade upplevt på länge. Kanske jag hade dejtat Kate ett tag, men det var inte samma sak. Inte samma berörningar, samma rörelse, inte samma känslor. Allt var annorlunda med henne. Det var ett svagt ögonblick. Men det var inte rätt. Hon kollade in i mina ögon som hon inte hade gjort på länge. Tårarna rann ner på hennes kinder. Vi hade flätat våra händer med varandras och hennes bruna ögon kolla djupt in i mina. Jag tog sakta hennes händer och drog de lätt till min rygg. Sakta la jag mina armar om henne och omfamnade henne. Hennes kropp var nära min och kunde känna henne andas. Hon grät nu i min famn. Jag höll om henne hårt, som om det skulle vara min sista berörning. ''I don't even remember the last words I said to him'', viskade hon sakta. Jag grävde in min näsa vid hennes hals och mumlade. ''Not me either''. Jag hade förlorat min bästa vän och det hade Sandra också. Vi var två i det här. Vi kanske inte hade snackat så mycket de två senaste åren, men jag skulle alltid stå vid hennes sida. Jag sa till henne, den julafton, två år sedan på Bethlem Royal Hospital, att jag skulle vara tvungen att låta henne gå. Låta henne växa utan mig. Inte göra någon skada för henne någon mer. Och det var exakt det jag hade gjort. Men nu, när jag kramade henne så hårt två år senare kändes det som om det var i onödan. För jag ville inte släppa taget. 

 

''Sandra?'', sa en bekant röst. Jag kollade upp och såg Jack. Kate bredvid honom. Sandra drog sig snabbt loss ur min famn och sprang fram till Jack. Hon hoppade in i hans famn. ''Oh Jack, I'm so glad you're finally here. I'm not okay'', sa hon, grät i hans famn. Två sekunder tidigare var hon i min. Kate kom fram till mig, log mot mig. ''Are you okey?'', frågade hon. ''I'm fine'', sa jag, kollade inte ens på henne. Jag kollade på Jack och Sandra som sakta gick längre och längre bort. Jag bara önska, att hon inte hade släppt taget. 

 

Lyssna på musik för bra upplevelse! Ha bra volym. 

Jag vaknade i det mörka rummet och lampan bredvid mig var tänd. Framför mig stod en bekant man. Jag gnuggade mina ögon, och upptäckte att jag var i sjukhuset. Det var då jag insåg. Varför jag var här, varför jag hade kommit hit i första början, varför jag låg i den här sängen.. Jag började andas snabbt, och kände genast hur tårar rann ner. ''Calm down Mrs. Wahlgren, everything is alright'', sa mannen. Jag såg Dr. Browns ansikte. Jag tog upp täcket längre upp. ''Nothing is alright. We lost him'', sa jag, andades tungt. Han log mot mig. Hur kunde han le mot mig? Min pojkvän hade nyss dött. Niall hade dött. ''We didn't lost him'', sa han. Mitt hjärta stannade snabbt. We didn't lost him. Vad menade han? Var det här ett skämt för honom, var det var det var? Jag kände hur jag fick en plötslig ilska. ''Are you fucking joking with me doctor, because I don't feel like joking'', sa jag argt. Han tog upp sin hand och gjorde en lugn rörelse. ''Mrs. Wahlgren, he never died''. 

 

Jag gick i korridoren, sakta med Dr. Brown bredvid mig. Allt vi sa när han väckte mig för 5 minuter sen upprepades i min hjärna. ''What do you mean he didn't die?!''. Det var natt, men sjukhusets lampor var tända. ''His heart stopped for 20 minutes. We thought he was dead, but when you all left the room, his heart started beating again. He was very weak, we didn't know if he would survive so we didn't tell you'''. Vi gick fortfarande och jag gick barfota, omfamnad av en filt. ''Are you sick, why didn't you tell me?! Why did you let me think he was dead?!''. Jag hade gått förbi Jack och Sandra som sov bredvid varandra på ett par stolar. ''I'm sorry Mrs. Wahlgren but it's hospital policies!''. De enda som hördes i korridoren var våra steg. ''So he is alive, in this very moment?!'', kom jag ihåg mig själv skrika. ''Yes, very much alive''. Vi var närmare, och hans dörr skulle snart dyka upp. ''I want to see him. I want to see him now''. Vi var framme vid dörren. Dr. Brown vänta utanför medan jag sakta öppnade den glisrande dörren. En kropp låg i sängen och jag mötte hans ögon. Och då såg jag att doktorn berätta sanning. Det var inte lögner. Hans lysande blåa ögon kollade på mina. Han levde.

 

 Niall levde.

 

Förlåt för dålig uppdatering, men jag kan nu säga att jag arbetar på en del och den kommer ut så snart som

möjligt. Jag måste tyvärr sluta skriva just nu för jag har läxor att plugga på, men jag är väldigt säker att jag kan publicera delen imorgon (: 

 

Tack för erat tålamod love uu,