Sandras perspektiv:

 

''Perrie?'', fick jag äntligen ut. Det kändes som om det inte fanns luft i mina lungor. Jag hade inte sett henne på fyra månader. Fyra månader sen hon sa de där orden. ''Hejdå''. Men det var inte ett vanligt hejdå. Det var ett hejdå förevigt. Och här stod hon, kollade på mig med en honfull blick. ''Yes it's me'', sa hon och höjde ögonbrynen en aning. Och det enda som jag tänkte på var om hon hade stannat natten här. Och jag ville inte att det skulle vara sant. Men mellan oss var det bara någon spänning. Jag hatade aldrig Perrie, men jag visste att hon hata mig. ''What are you doing here?'', frågade jag. ''Guess'', sa hon. Och jag kunde gissa. Och det slog hjärtat ur min kropp. ''So you're back together?''. Jag kunde känna tårarna bränna. Jag ville inte att det skulle vara sant. Att det var en enkel förklaring, att hon hade glömt något där. ''Yes we are'', sa hon och log ett snett leende. Jag hade kommit hit för att berätta till Zayn att jag älskar honom. Jag hade kommit hit för att jag ville berätta om hans barn. Alla tankar om hur det faktiskt skulle bli oss två, exploderades. Men vad hade jag tänkt? Att jag skulle ringa på hans dörr, berätta om barnet och sen tro att vi skulle bli en liten gullig familj? Hur kunde jag vara så dum?  

(Lyssna på den här låten om du vill) 

 

Zayn dök upp vid Perries sida, och jag stod där fortfarande med mina bagage och min borttappade värdighet. Hans ögon spärrades upp då han såg mig, och lyfte upp armen för ett nervöst kliande. ''Sandra? What are you doing here?'', frågade han förvirrat. Jag klämde ut ett svagt leende. ''I was just stopping by to say hi. But clearly i was stopping by to the past'', sa jag. Zayn kollade ner, men gav mig sedan ett svagt leende. Det hade gått mer än 3 veckor sen bråket. ''How are things?'', frågade han. Jag gav ett falskt leende. ''I'm just gonna go'', sa jag. Med det drog jag mina bagage och gick. De här dagarna hade jag blivit sviken för många gånger för att kunna klara det. Jag gick snabbt, försökte fly från mina värsta mardrömmar. Jag hörde någon springa efter mig och Zayn kom genast fram till mig. Jag ville inte visa mig såhär. Inte såhär, och verkligen inte just nu. Han kollade allvarligt på mig. ''Sandra what's wrong?'', sa han. Vad som var fel? Allt var fel. Jag kände mig så arg, så sviken. Hur kunde han göra såhär mot mig? Och med det exploderade jag. Berättade allt som varit i mina tankar dessa veckor. ''You know what's wrong?! Everything is fucking wrong. Are you really serious about this?! Getting back with her?! With Perrie?!'', skrek jag argt. Han stod där, kollade på mig med ett osäkert uttryck. ''You know, even though we have been thru so much, I really didn't expect this. How could you, thru everything we been thru?! I'm so sick and tired of playing games with you Zayn. I'm so fucking tired. Even though you and I always fight the whole freaking time, we have something. No, we had'', skrek jag. ''Sandra, I-'', sa han men jag lyfte upp handen. ''No Zayn, IT'S MY TIME TO TALK. So you act LIKE YOU LOVE ME, then you just let it all go?! Saying, 'i will wait for you no matter what' and shit! What the fuck is that?! Lying to my face?! I'm not an idiot Zayn. And I FUCKING HATE THAT I LOVE YOU, BECAUSE YOU NEVER LOVED ME. EVERYTHING WAS ONLY YOUR UGLY LIES, FILLING UP MY HEART. HOW COULD YOU DO THIS TO ME?!'', skrek jag. Han stirrade på mig, med en öppen mun. Han lyfte upp händerna i frustration. ''I do love you, I DO! I'm just-''. Han hade inte hunnit längre än det. Det var bara de orden han hann säga. Innan min hand mötte hans kind i en snabb fart. Han stirrade nu på mig. Han skulle aldrig slå tillbaka en kvinna, det visste jag. Men hur kunde han säga de orden? När allt bara var lögner. ''Please don't pretend you give a fuck! You tell me you love me, then you just leave me! It's my fault for thinking that you might care!'', skrek jag. Han stod fortfarande där, inte sa ett endaste ord. Jag kände Zayn, jag visste att han var dålig på att uttrycka sig. Att ta ner sina väggar. Och jag accepterade det. Men allt vi hade gått igenom kändes så värdelöst. Allt vi två, jag och han gjort kändes som borttappad tid. Allt jag någonsin gjort för honom kändes som om det inte var värt det. Alla depplåtar jag hade lyssnat på för att glömma honom flöt bara förbi. Alla tårar jag gråtit, kändes patetiska. Det faktum att jag hade känt alla dessa känslor för honom var bara något man tillslut slängt bort. Tårarna rann på mina kinder, och hans kind hade blivit röd. Och efter allt skrik försökte jag andas ut igen. Jag mötte hans ögon, och det såg ut som om han också skulle börja gråta. Men jag skakade bara på huvudet. ''I'm tired Zayn. I'm tired of you and me. Tired of fighting, making up, thinking that eventually we will end up together. Cause clearly, we won't'', sa jag. Efter att ha skrikit så mycket, kändes det som om jag viskade. För det var svårt att säga det. Mina tårar rann nu och det kändes svårt att snacka. ''And do you know what hurt's the most? Not thinking you ever cheated on me, or that you and Perrie are back together. Not any of that. Thinking it's something wrong with me. Thinking that this is my fault. Because maybe it is? Maybe I'm so fucked up that nothing goes in my way. And do you know what hurt's as much as that? Thinking that it was finally my time to be happy. Thinking that us was finally going to happen. But that will never happen. And it's not that we don't have the chance, it's because I dont wan't to''. Jag grät, viskade. För allt jag hade hållt tillbaka kom fram. ''Sandra, please don't go. We can work this out'', sa han. Jag skakade bara på huvudet. ''That's the thing. This will never work. You and me. And I get that now. This was only a big fat lie. And do you know what the best part was?'', sa jag med tårarna som rann.

''I believed it''. 

 

Jag gick då. Tog mina väskor och gick. Jag var trött på allt som hände, och hur allt skulle lösa sig visste jag inte. Men det var saken. Jag orkade inte. Den här fighten, det här spelet mellan Zayn och jag tycktes aldrig ta slut. Tävla mot varandra, göra illa varandra. I början kanske jag kände mig älskad, kände att det faktiskt skulle sluta bra. Men jag såg inte från andra sidan av korridoren hur allt skulle bara sluta i tårar. Och jag antar att jag är trött. Trött på att försöka vara glad, trött på att ignorera alla dåliga tankar jag har. För ärligt talat har nog jag aldrig varit okej. Jag har blivit sårad på många sätt, och jag vet inte hur jag faktiskt kan stå här och säga att allt är okej. För det är det inte. Jag kunde inte le och inte skratta i det ögonblicket. Jag kunde faktiskt inte göra det på länge. Det gick flera veckor tills jag faktiskt gjorde det igen. Jag antar att jag var i en dålig plats. Men vad jag försöker göra nu är att faktiskt bli okej. Faktiskt må bra igen. Det skulle ta sin tid, men det gick. Det gick också över en månad tills jag såg Zayns ansikte igen. Jag sa inget, bara såg. Han stod vid Perries sida, precis som den där dagen jag berättade allt. Jag mådde antagligen värst då. Men vad jag inte visste den där dagen vid Zayns hus var att något ännu hemskare skulle komma. Något jag faktiskt inte hade någonsin föreställt mig. Något som skulle krossa mitt hjärta ännu mer än vad Zayn gjorde. Men vi är inte där än.

 

Och vad jag visste var att jag fortfarande kunde vinna. Fortfarande vinna Zayn. Jag kunde kämpa enda till slutet. Men kanske jag inte ville vinna. Kanske jag bara ville gå hem. 

Hoppas du gilla det! Vi har haft dålig uppdatering, och vi ber om ursäkt. Ni ska veta att vi alltid kommer luuuv uuu. Kommentera för feedback please ;3