Sandras perspektiv

Det var fem dagar sedan mitt och Zayns bråk i köket. Varför var allt tvunget att vara så jävla komplicerat? Det kändes som om jag inte kunde göra något rätt. Jag låg med min mobil i sängen och smsade med Cara samtidigt som jag kollade igenom instagram. 

 

"Sandra!", hördes min mammas röst utanför dörren. Hon lät arg. "Jaaa?" svarade jag dröjande. "Öppna dörren!", sa hon. Jag suckade och reste mig upp och drog ut saxen ur nyckellåset. Jag hade aldrig haft en riktig nyckel, så när jag ville låsa min dörr stoppade jag in en sax i stället. Mamma såg väldigt arg ut. Jag vände mig om och återtog min plats på sängen. Om hon skulle skälla på mig för att jag råkat glömma att gå ut med soporna orkade jag faktiskt inte lyssna - jag hade större problem. "Vad är det här?" frågade hon och höll upp en grej som jag väl kände igen - ett graviditetstest. Ja, jag hade tagit det. Min mens skulle kommit dagen efter min och Zayns natt, men den hade inte dykt upp och jag hade blivit orolig igår, eftersom den alltid hade varit regelbunden. Jag svalde. "Jag vet inte... Jag trodde det var din", ljög jag. "Sandra! Ljug inte för mig! Är du gravid?" skrek mamma. Jag skruvade på mig. Vad skulle jag säga? I min familjs tro var det egentligen inte tillåtet att ens ha sex innan man gifte sig, fast min mamma hade haft "the talk" med mig när jag var 13 år och sagt att det var okej så länge jag skyddade mig väl. Vilket jag hade gjort, alltid. Men tydligen hade något gått snett den där natten och här var jag - med en unge i magen. Men om jag mina föräldrar skulle veta skulle de kasta ut mig. "Nej", sa jag. Mamma la graviditetstestet i mitt knä. Ett blått plus lyste. Jag svalde. "VARFÖR SANDRA, VARFÖR?", skrek min mamma. Jag hoppade till av hennes skrikande, fortfarande stirrandes på testet. Det var inte precis att jag ville det här. Jag var en 17 årig tjej som hade ett helt liv kvar att leva innan jag ens ville fundera på att ha barn, och jag hade inte ens en stadig relation till pappan. Hur sjutton skulle jag berätta till Zayn? Vi hade inte pratat sedan kvällen hemma hos Harry och jag hade inga planer på att snacka med honom heller. Jag försökte hindra tårarna från att börja rinna. Jag hade insett att hela mitt liv förstörts när jag såg det blåa plusset. Så jag hade bara slängt den i papperskorgen och försökt att gå vidare. "UT HÄR IFRÅN!", skrek hon sedan. "Det är mitt rum", mumlade jag, även om jag visste vad hon menade. "UT FRÅN HUSET, JAG VILL ALDRIG SE DIG MER! DU ÄR EN SKAM!", skrek mamma argt och stormade ut från rummet. Hon vände i dörröppningen. "Du har en halvtimme på dig att plocka ihop dina saker!", sa mamma. Hennes ögon sköt blixtar. Hon hade nog aldrig varit så besviken på mig. Kunde jag döma henne? Jag hade inte heller någonsin varit mer besviken på mig själv.

 

Jag släpade mina väskor längs gatorna i London. Det var en bit att gå till Alex, men jag antar att det var värt det. Jag kunde inte fatta att allt det komplicerade mellan mig och Zayn hade nu lett till att vi skulle ha en unge tillsammans. Om vi behöll den såklart. Men hur skulle vi kunna gå vidare med allting? Vi skulle aldrig kunna vara ett fungerade par. Jag mådde illa av bara tanken att se oss två gå i parken en solig sommardag med en barnvagn med ett barn i. Det var... så inte oss. Hur mycket jag än ville ge upp och bara kasta mig in i hans armar, bli omplyssad av honom som Felicia och Julia blir av Niall och Liam så hade jag lovat mig själv att jag inte skulle trilla rakt ner i fällan igen. Jag hade gjort det med både Zayn och Brad tidigare och jag tänkte inte låta Zayn få mig att falla för honom igen. Även om jag redan hade det. Mina tankar förvirrade mig, grovt. Jag hade lust att bara slänga mig ner på marken och skrika ut all min ilska och sorg. Jag förstod inte riktigt hur folk kunde lita på varandra i förhållanden. Hur kunde de vara så säkra på att de inte skulle bli svikna? Jag förstod inte hur Louis och Eleanor kunde haft ett helt fungerande förhållande sedan November 2011. De bråkade väl ibland såklart, men hur klarade de sig igenom all press? Alla bråk? Alla gånger man bara ville ge upp? Och Julia och Niall, som var tillsammans igen. Efter att knappt pratat med varandra på tre månader var de som de alltid varit med varandra igen. Hur återfann man förtroendet för varandra så snabbt igen? Det enda jag visste var att de 8 senaste månaderna hade varit underbara, ja, men smärtsamma. Först lyckades jag förlåta Zayn eftersom han hävdade att det var Rebecca som kysst honom och inte tvärtom. Sedan blev vi vänner, och sedan efter den där festen så ville han vara mer än vänner och kysste mig och sa att han var villig att lämna Perrie för mig. Sedan var det bara pinsamt alltsammans, vi åkte till Los Angeles, jag blev supernära vän med Perrie och sedan spårade allt ut. Perrie fick reda på kyssen, hon hatade mig, sedan förlät hon oss båda, jag upptäckte att jag faktiskt hade känslor för honom. Sedan såg hon oss kyssas på stranden, och ja efter allt det har bara varit en fucked up mess. Våra I love you's, mitt "vi kan inte vara tillsammans" argument, våra bråk, dagar vi inte kunnat motstå varandra... Och nu har vi skapat ett barn tillsammans. Jag la handen på magen. Jag kunde varken höra eller känna något. Var det en liten mini Zayn där inne? Eller en mini Sandra? Eller kanske en komplett blandning? Jag ville helst inte tänka på det. Men det var nog dags att ta tag i mina problem en gång för alla istället för att ignorera de som jag alltid hade gjort. Jag drog bort några tårar från mina kinder och började släpa väskorna upp för trapporna till Alex lägenhet.

 

Jag höll in dörrklockan till lägenheten min bror bodde i. Jag hade vetat att jag skulle bli hemlös om mina föräldrar någonsin hittade testet. Så jag hade bara planerat att hålla det borta från de så länge de gick, snacka med Zayn om det och sen ta ett beslut om att behålla det eller inte. Just nu hatade jag varelsen i min mage. Allt var dens fel. Min brorsa öppnade dörren. Han stod i mjukisbyxor och en t-shirt med en cola i handen. "Vad gör du här?" snäste han. Jag kollade undrande på honom. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, för han var alltid sådär, men han såg ju att jag grät. "Snälla Alex, kan jag stanna här med dig några dagar?" bad jag. "Mamma berättade vad du har gjort. Du är en skam för familjen Sandra!", sa han. Han visste. Jag var en skam. Det var bara att låta det sjunka in. "Det var inte meningen", viskade jag. "Du är helt dum i huvudet! Gå inte runt till massa killar, nu har du ett litet monster som växer i din mage när du inte ens har gått ut skolan! Du äcklar mig", sa han. Jag drog ett andetag. Även om han hade sagt många sårande grejer till mig trodde jag att han kanske skulle vara liiiite mer stöttande en mamma. Men icke. "Snälla Alex försök att förstå...", började jag. "Du är ansvarslös! Kom inte tillbaka till min dörr igen", sa han och stängde efter sig. Jag drog ner mina resväskor för alla trappor igen. Jag hade bara en enda känsla inom mig: Hopplöshet.

 

"I'm not gonna let you change my home", sa Niall och tittade på mig. "I've always wanted to decorate my first own home where I can live without my parents. But your house look pretty good already so I guess that I can put up with it", sa jag och log. "You mean our house", sa han och drog in mig i hans armar och attackerade mitt ansikte med pussar. Det var sant. Jag skulle faktiskt få bo i London igen. Med Niall. Efter tre timmars gråtande och bedjande till mina föräldrar i telefonen i går hade de gått med på det. De visste att jag skulle må bättre här. Och jag visste det också. De tre senaste månaderna hade mitt liv varit en ren mardröm. Nu var det som om jag hade vaknat upp till en ny verklighet som var perfekt. Jag och Niall skulle åka till Sverige och hämta lite saker nästa vecka, och sedan skulle jag bo här permanent igen. Min lycka var enorm. "We're going to have the most perfect night ever tonight", sa jag. Jag låg nu i hans knä i den stora soffan och han tittade ner på mig. "What do you have in mind?" frågade han. "How about... us cooking dinner together...", började jag. "I love when we cook together. And your food is almost as good as Nandos", sa han. "I know right?", sa jag och log lite. "Anyways... then we can take a hot rosebath... and then we can cuddle in this fabulous couch... and then...", sa jag men han avbröt mig. "We can have some adult-fun", avslutade han. Jag skrattade. "Niall your nasty boy!" sa jag och han skrattade åt mig. "It sounds perfect babe", sa han sedan och lutade sig ner för att kyssa mig. Precis då dånade dörrklockan genom huset. "Great", sa han och sträckte ut armarna i en gest. "Are we waiting for someone?" frågade jag. "No! And the person, no matter who it is, just ruined our perfect kiss", sa Niall och låtsades vara irriterad. "You can get your perfect kiss later. I open the door", sa jag och gav honom en snabb puss innan jag reste mig från hans knä. Dörrklockan ringde igen genom huset och jag öppnade dörren. "Hej Sandra?" sa jag och kollade förvirrat på henne. Hon såg lite uppskakad ut. "Kan jag stanna här för ett tag?" frågade hon. "Ja såklart!", sa jag och log lite mot henne. "Jag och Niall ska ha den mest perfekta kvällen och natten eftersom det är vår första natt i vårat hus, vi ska...", började jag men avbröt mig själv när jag såg henne dra in två stora resväskor. "Sandra... exakt hur länge ska du stanna?" frågade jag och rynkade på näsan. "Jag vet inte... några dagar kanske...", sa hon. Och där var min natt förstörd.

 

Vi gick in i vardagsrummet och Sandra drog med sina väskor. "Hi Sandra!", sa Niall leende. "Hi Niall", sa Sandra och gav honom ett uppgivet litet leende. När han sedan såg väskorna tittade han undrande på henne. "Are you going somewhere?" frågade han. Hon satte sig ner i soffan. "Julia told me that it was okay if I stayed here a couple of days", sa hon. Niall kollade på mig med en blick. "Sorry, I didn't have a choice", mimade jag. Han kollade ledset på mig och log sedan mot Sandra. "Why don't you live with you parents?" frågade Niall. Jag satte mig ner i en av fotöljerna så jag såg de båda. "Its just a thing, nothing important really, I'm tired, can we talk about it some other time?", frågade hon. "Sure. I go and get you a blanket", sa jag. "And I leave your bags in the guest room", sa Niall. Han tog hennes hand och tittade på henne. "You can tell us everything, don't forget that babe", sa han och pussade hennes hand. Hon log trött. "Thanks guys", sa hon. Niall tog väskorna och vi gick in i gästrummet. "Whats up with her?" frågade han. "Keep your voice down", sa jag. Han himlade med ögonen. "But seriously, she looks kind of dead or something", fortsatte han. "We just let her sleep for a while, maybe she will tell us later", sa jag. "I hope so, I don't like to see her this way", sa Niall och gjorde en beklagande min. "Not me neither", sa jag. Jag tog en filt och vi började gå ut i vardagsrummet igen. "So Julia?" sa Niall lågt. "Yes babe?" svarade jag. "Our night won't happen right?" frågade han. Jag tittade på honom och log. "Sadly no", sa jag. Han gjorde ledsen min och jag bredde ut filten över Sandra. Vi stod och betraktade henne en stund. "Can I at least get that perfect kiss now?" frågade Niall. Jag flinade och gav honom en lång kyss. Och bredvid oss låg en sovande Sandra. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag var orolig för henne. Som alltid.

---

Sådär ja! Stackars Sandra, nu har hon satt sig själv i klistret rejält där. :/ 

Det kommer inte komma en del förens PÅ TISDAG. Jag vet att det är sjukt lång tid men vi behöver hela helgen för att plugga, som Sandra har sagt har jag tre prov nästa vecka, ett på måndagen, ett på tisdagen och ett på onsdagen och hon har på måndagen och onsdagen. För mig är det dessutom prov i mina sämsta ämnen, kemi och spanska. Hatar kemi och spanska är bara jobbigt haha men ja. Hoppas ni står ut, ni får väl läsa om novellen om ni inte har något bättre för er ;)

 

Trevlig helg och VAD TROR NI KOMMER HÄNDA? KOMMENTERA! kraaam ♥