Jag hade bott hos Julia och Niall i fyra dagar. Jag hade inte varit på något speciellt humör precis, mest hade jag bara legat i soffan, tittat på film eller suttit och snackat med Julia eller Niall. Eller så var jag i skolan. Det var en plåga att bara gå dit. Hur skulle alla i skolan reagera när de fick veta om att jag var gravid? Vad skulle de säga liksom? En miljon tankar snurrade runt i mitt huvud och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag petade i flingorna där vi satt i köket. Jag hade ingen aptit direkt, till skillnad från Niall som redan fått i sig fyra mackor. Jag kunde känna Julias blick. "Sandra, you look pale", sa hon. Hon gick ju inte i skolan här än, hon var fortfarande inskriven som att hon bodde i Sverige men det skulle ändras nästa vecka. Så jag och Felicia gick fortfarande i skolan ensamma. Niall ändrade fokus från sin femte macka till mig. "I just feel a bit down you know", sa jag undvikande. "You can stay home with me today", sa Julia bestämt. "Yeah Sandra, you should do that. You don't look good", sa Niall med oro i rösten. "Okay", sa jag och tog en sked av flingorna. "When are you heading out?" frågade Julia Niall. "Now, kind of", sa han och stoppade i sig det sista av sin macka och reste sig. "Where are you going?" frågade jag med trött röst. "Me and the boys are going to a photoshoot for our new album", sa Niall och log lite mot mig. Jag nickade. "Have it nice today girls", sa han och pussade Julia snabbt på munnen och mig på kinden. "Hope you feel better soon Sandra", sa han och tittade menande på mig. Han gick ut i hallen och man kunde höra dörren stängas. Julia, som hade tittat ut i hallen, vände sig om och lutade sig mot mig över köksbordet. "När planerar du att berätta för mig vad som händer?" sa hon. "Julia...", började jag, men hon avbröt mig. "Säg inte 'jag orkar inte idag'. Jag kan se på dig att du inte mår bra och du har ingen feber eller något och du verkar bara allmänt låg och jag blir orolig. Berätta bara liksom, jag förtjänar att veta, jag är din bästa vän och för tillfället bor du under mitt tak", sa hon. Jag lyfte mig upp från stolen och ställde flingskålen i diskhon. Jag kunde känna hennes blick i min nacke. Jag vände mig om och tittade på henne. "Okej då", sa jag. Hon log uppmuntrande.

 

Vi satte oss i vardagsrummet och Julia kollade intresserat på mig. Jag drog ett djupt andetag. "Jag är gravid", sa jag. Julias ansikte blev helt långt och hon såg jätte förvånad ut. "VA?", sa hon högt och stirrade på mig. Jag nickade och kollade ner i knäet. "Hur gick det till?" frågade hon chockat. "Hur tror du?" sa jag och hon himlade med ögonen. "Jag menar, vem är pappan? Du har ingen pojkvän eller något", sa Julia. Sant. Jag hade ingen pojkvän. Men ändå hade jag ett barn i min mage. Jag svalde. "Det är väl inte någon random kille va?", frågade Julia oroligt. Nej, det var det inte. Men det var troligen den sista hon skulle kunna tro. Varken Felicia eller Julia eller någon annan förutom Perrie visste om vad som hade hänt mellan mig och Zayn den senaste tiden. Jag kunde visserligen ljuga och säga att det var bara någon random kille som jag inte kände, men det var nog på tiden att Julia fick veta. "Sandra? Hallå?" sa Julia. Jag tittade på henne. Hennes ansikte visade mixade känslor. "Det är Zayn", sa jag tyst. Jag vågade inte titta på henne, vågade inte möta hennes blick. "Va?", sa hon igen. Den här gången lät hon inte chockad. Hon lät besviken. En tår började rinna ner från mitt ansikte och jag drog snabbt bort den. Mitt liv var en total mess. Jag visste det själv. Jag nickade mot henne. Julia satt bara tyst i några minuter. "Hur länge?" frågade hon tillslut. Jag blev förvånad av frågan och tittade på henne. "Hur länge?" upprepade hon. Hennes röst lät skarp. "Han kysste mig första gången efter festen. Du vet den där gången när Niall och Harry började slåss", sa jag, fortfarande med en låg röst. Julia drog ett djupt andetag och jag kunde se att hon ansträngde sig för att inte börja skrika. "6 månader Sandra", sa hon. "Ett jävla fucking halvår har du hållit tyst om att du har en affär med Zayn. Och han är föresten inte bättre själv. BÅDA NI TVÅ ÄR LÖGNARE!", sa hon med hög röst. "Zayn är min bästa vän och jag har berättat mycket till honom, och jag är besviken på honom, men Sandra, vi är supposed to be allra bästa vänner. Jag har alltid berättat allt för dig och du håller en sådan här sak ifrån mig? SERIÖST?!", sa Julia. "Och hur kunde du göra sådär mot Perrie?", sa hon argt. Hon suckade och la huvudet i sina händer. Jag satt tyst. "Hur kunde jag vara så dum?" frågade hon sig själv. "Det är ju ganska självklart föresten. När vi lämnade Liams hus den där morgonen efter festen... Jag var för inne i mina egna problem men jag kommer ihåg att du också grät... och jag visste inte ens varför... och när Perrie helt plötsligt började undvika alla i LA... och när du försvann på din födelsedag och Zayn var jätte ledsen och jag tröstade honom... HUR FAN KUNDE JAG VARA SÅ BLIND? DET ÄR SJÄLVKLART!", skrek hon. Hon såg riktigt upprörd ut. Jag sa ingenting. Tårar droppade ner från mitt ansikte. "Jag trodde vi berättade allt för varandra", viskade Julia. "Förlåt", sa jag. "Jag kan inte fatta att du är gravid", sa hon sedan. "Inte jag heller", sa jag. Julia tittade uppgivet på mig. "Jag är ledsen Sandra, men jag kan faktiskt inte ha dig här just nu. Jag känner mig enormt sviken och jag har faktiskt svårt att se på dig överhuvudtaget", sa hon. Jag hade förväntat mig att hon skulle bli besviken på mig. Jag ångrade lite att jag hade berättat allt för henne. Jag nickade och drog bort tårarna ur mitt ansikte. "Jag förstår", sa jag med darrande röst. "Jag ska gå..", fortsatte jag och reste mig upp ur soffan. "Ja. Jag vill inte se eller prata med dig på ett tag", sa Julia tyst. Hon satt kvar i fotöljen i vardagsrummet utan att vända sig om. Jag tog mina väskor och gick ut i hallen. Innan jag öppnade dörren för att gå ut tittade jag på henne från hallen. Jag såg bara hennes blonda bakhuvud. "Julia. Jag är så ledsen", sa jag. Hon svarade inte.

 

Alltid gjorde jag något fel. Det var min enda tanke när jag gick mot busshållsplatsen. Ingen älskade mig tillräckligt. Det var så jag kände. Det var så det var. Min mamma kastade ut mig från mitt hem för att jag var tonåring och gravid. Min bror tyckte också att jag var en skam för familjen, så hos honom fick jag inte heller bo. Och nu Julia. Hon reagerade inte sådär pågrundutav graviditets grejen. Hon var bara besviken på att jag inte sagt något om Zayn. Om jag försökte berätta för Felicia skulle hon troligen reagera likadant. Och Zayn visste inte ens om barnet... En tanke slog mig. Jag tog bussen och gick av inne i stan, och stannade på Starbucks för en fika. Tanken som hade slagit mig var ganska absurd. Men kanske sann. Kanske skulle jag och Zayn bilda en familj. Jag menar, vi älskade ju varandra. Vad kunde problemet möjligen vara? Vi kanske hade problem ibland, men hade inte alla par det? Inga par kunde vara helt perfekta. Jag älskade Zayn. Han älskade mig. Det var simpelt. Jag log lite för mig själv och tog ett bett av bullen som var lite torr. Jag borde berätta för honom för att se hur han reagerar. Jag tror att han skulle ta det helt okej. Han skulle vara stöttande. För vem hade jag kvar att gå till om inte honom? Jag kunde inte gå till någon annan av killarna, för om jag berättade för de om allting skulle de bli arga på Zayn för att han inte berättat något, och arga på mig också såklart, och då skulle också Zayn bli arg på mig för att jag inte hade berättat om att jag var gravid. Nej, om jag inte ville sova på gatan i natt behövde jag ta tag i det hela. Så var det bara. Det värsta som skulle kunna hända var väl att även han slängde ut mig från sitt hus, och jag hade redan varit med om det 3 gånger den senaste veckan så. Jag slängde en blick på klockan. Den var två på eftermiddagen. Hade Niall sagt vilken tid han skulle komma tillbaka? Nej, jag kunde inte komma ihåg att han gjort det. Jag antog att jag fick chansa. Jag tog mina väskor och gick ut från Starbucks med ett litet leende. Jag gick till närmaste busshållplats bara för att se att nästa buss inte kom förens om 25 minuter. Det var väl bara att gå då. Det tog nog inte mer än max en halvtimme, och det var väl bra för mig att få motion, jag som hade legat i soffan de senaste dagarna bara. 

 

Efter att ha gått i tio minuter kände jag mig ganska löjlig för att jag hade oroat mig så mycket förut. Zayn skulle förstå. Han skulle vara stöttande. Han skulle krama om mig och säga att vi skulle ta oss igenom allt tillsammans. Att vi skulle fixa allt, att vi skulle bli bra föräldrar till våran lilla son eller dotter. Abort var nästan inte en möjlighet enligt mig själv. Det kändes bara hemskt att göra det. Allt skulle gå bra. Jag kanske hade velat leva mitt liv, men nu hade jag hamnat i den här situationen och det var bara att göra det bästa av det. Och han förtjänade att veta. Jag riktigt längtade efter att han skulle krama mig nu, säga att allt skulle bli bra. Jag började närma mig det stora huset och jag kände mig riktigt glad. Om de inte hade kommit tillbaka än så skulle jag sitta på hans trappa och vänta. Jag kände mig för en gångs skull riktigt förväntansfull på att se honom. Det hade gått tre veckor sedan jag träffade honom sist, men vi löste det alltid. Jag gick upp till hans tomt och höll in ringklockan. Ett stort leende var placerat på mina läppar. Dörren öppnades och mitt leende försvann. "Hello Sandra. I'm back". Jag bara stirrade på henne. Perrie.

---

dadaddaaaam! Som sagt har vi uppdaterat dålig men här är en ny del. Vad tycker ni? Vi skulle uppskatta mååånga kommentarer tills nästa del på söndag! kram! xx