Vi stog fortfarande vid sidan av gatan men båda Range Rover:na slarvigt parkerade. Det var hon som var anledningen varför den här resan slutade såhär. Hon, Sandra. Hon är helt försvunnen. Och att veta att vad som helst kan ha hänt henne gör ganska ont. Klockan var elva på kvällen. Hon försvann för mer än en dag sen. Hon borde vara här. Hon borde stå här, säga att att det bara är ett skämt och att ingenting är fel. Men hon är spårlöst försvunnen. ''Miss, do you want to tell me more about Sandra?'' frågade polismannen mig. Men jag kunde inte. Jag kunde inte stå där, snacka om mina bästa vän som är försvunnen. Han såg vänlig ut, en medelåldersman med mustach och en polishat mitt på huvudet. Jag bara skakade på huvudet, som om jag inte kunde få ut ett ord. ''We can help you sir'' sa Eleanor med Harry vid sidan. ''Come with me'' sa han och ledde de till polisbilen där de samtalade. Jag kunde bara se hur de båda förklara, med polismannen som nickade. Niall stog vid sin mobil, försökte desperat nå restaurangen de vart på för att se om hon kom tillbaka. Cara och Liam satt vid en stor sten på sidan av vägen där de samtalade. Cara såg helt skakad ut och Liam såg helt nere ut. Något som var ovanligt av honom. Louis satt i ena Range Rovern, bara lutade sitt huvud mot sin hand medan han kollade ner på något jag inte såg. Jag kollade mot sidan av vägen. Där satt Zayn och kollade ut. Vid ena sidan kunde man se en sån vacker utsikt över halva LA. Men inte ens det kunde muntra upp humöret som flög runt. Jag greppade extra hårt i Nialls hoody jag fått låna och gick över Zayn. Han bara satt där, kastade stenar ner över den branta stigen. Försiktigt satte jag mig ner, rädd för att ramla ner. Jag vände mig mot Zayn. Hans ansikte var uttrycktslöst. Han såg bara blek och tom ut. Tystnaden över den här platsen var konstig. Ingen hade något att säga. Ingen ville säga något. ''Zayn'' försökte jag. Han bara satt där, kollade ut över LA. Det var som om han med blicken försökte leta efter Sandra. Som om han skulle. Jag kollade ut över LA. Det var vackert. Men jag vill hem. Jag vill hem till London, där jag har min familj, Felicia, mina vänner och där jag hade Sandra. LA hade varit så spännande tills jag såg hur läskigt det faktiskt var. ''Julia, I lied to you''. Jag vände mig mot Zayn. Jag bara kollade förvirrat på honom. ''What?'' fick jag ut. Han kollade in i mina ögon. De var så sorgsfulla. ''I was there when Sandra ran away'' sa han. Han hade ljugit hela den här tiden. Varför? Vad har han för anledning? Jag bara stirrade på honom. ''Why didn't you tell me the truth?!'' sa jag argt. ''I was scared. That I was the reason why she left'' sa han. Hur arg jag än var på honom såg jag det. Han var verkligen ledsen. Och jag kunde se det. Jag satte mig nämre honom och han vände sig till mig. Men Nialls stora ärmar la jag mina armar om hans nacke. Han lutade sitt huvud mot min axel och jag mot hans. Jag kunde höra hans djupa andetag. ''I miss her so much'' mumlade han i hoodyn. Jag la min hand och klappade hans huvud som om han vore ett litet barn. ''Me too Zayn, me too''.

 

Klockan var ungefär 1 på natten och alla var helt trötta. Efter att ha letat, snackat med poliser, väntat så var alla utmattade. Julia och Zayn hade båda somnat. Vi hade kommit fram till huset och Louis parkerade bilen. Jag knäppte upp Julias bälte och gick ut från bilen. Med all min kraft lyfte jag upp henne i brudposition där hon sov. Medan Liam öppnade dörren bar jag in henne och upp för trappan. När jag hade kommit in till vårat rum la jag henne försiktigt på sängen. Med så mjuka handtag som möjligt tog jag av hennes skor och la kudden bättre under hennes huvud. Hon andades djupt medan jag la täcket om henne. Hon såg så trött ut och behövde verkligen vila. Jag kilade ut från rummet och stängde försiktigt dörren. Jag gick ner till köket där jag såg Harry och Liam stå vid bardisken. ''What a crazy night, feels so strange not having Sandra here. I'm so worried'' sa jag. ''Yeah, can't really believe it. She is always here being you know, Sandra, and suddenly she's just completly gone.. It's just hard'' sa Liam. Harry tog upp mjölkpaketet och drack upp det sista. Han var så tyst för att vara han. ''Are you alright mate?'' frågade jag. ''Yes.. No, i'm not. Don't like the thought knowing she is all alone out there. I want to be with her right now you know'' sa han. Jag nickade. ''Yeah.. Maybe some sleep would help'' sa jag. ''Yes, I think we all need it'' sa Liam. ''Did Cara left?'' frågade jag. ''Yeah, she is taking the plane back to London this morning'' sa han. ''I completly forgot we are leaving the day after tomorrow!'' sa Liam. ''Did you forget packing?'' frågade Harry. ''Yes, I think I should start right away'' sa han. ''Yeah do so'' sa jag. Samtidigt som Liam försvann från köket kom Louis. ''I'm so fucking tired'' sa jag medan jag gnuggade ögonen. ''Go to sleep mate'' sa han. ''No, I can't stop thinking about this, I'm quite sure I won't get any sleep tonight'' sa jag. ''It's soon 1:30'' sa Louis. ''I think I won't get any sleep either'' sa Harry. ''Let's drink some beer and play fifa. It should lighten up our mood a bit'' sa Louis. ''Sounds good'' sa jag. ''Zayn's sleeping?'' frågade Harry. ''Yeah like a bear. He is really exhausted after this'' sa Louis. Harry hade hämtat lite öl från kylen och vi gick mot vardagsrummet. ''I can't believe Sandra and Zayn once were together'' sa Harry. ''Yeah, it was such a long time ago'' sa Louis. ''I remember how I first met her. She was backstage with Felicia, and they served chocolate cakes in small portions. I remember how I grabbed the last one, but she was sure she grabbed it first. And then for like a half an hour we had a fight who would have the last chocolate cake. I remember I admired how much she ate'' berättade jag. Vi hade startat fifa och höll på att starta en ny match. ''The first time I met her was when I was also backstage and I was walking around shirtless. When I went passed her, she whistled. After that, we talked and I remember I thought she was really funny, and we laughed so hard about how she whistled, because it sounded really bad'' sa han med ett leende. ''Yeah she was, and is great. We will found her, won't we?'' frågade jag. ''We are traveling home the day after tomorrow. We can't just leave her here if we don't find her'' sa Louis. ''Okay, let's make a deal guys. We are not leaving LA until we find her'' sa Harry. Jag och Louis nickade. ''Okay, deal'' sa jag. Harry och Louis hade börjat köra och jag kollade på matchen uttråkad. ''Hey guys, remember how I said I don't think I will sleep tonight? Well I guess I were wrong. Goodnight!'' sa jag snabbt. Utan att de fick en chans att stoppa mig hade jag redan försvunnit från vardagsrummet, nästan springandes mot sängen.

 

Jag hörde hemtelefonen ringa högt i huset. Jag tog en titt på min väckarklocka. ''6.02''. Efter att ha kämpat mig upp från sängen hittade jag telefonen på byrålådan i hallen. Jag svarade med en nyvaken röst. ''Hey'' fick jag ut av den rostiga rösten. ''Is this were the group of people live who had a missing person, named Sandra Ibrahim?'' frågade en manlig röst. ''Yes?'' sa jag plötsligt helt nyvaken. ''This is Scheriff Darwin calling. We have found Sandra'' sa rösten. Jag hörde de orden jag aldrig trodde jag skulle höra. Mitt hjärta dunkade snabbare, min puls blev bara högre. ''Really?!'' skrek jag. ''Yes. She was found on the street, beside a beach, just outside LA. She don't want to move, she is quite traumatized. She just want someone she knows to drive her home. Could you pick her up or is there anyone else who could take her home?'' frågade rösten. ''I'm coming right away. Is there an adress?'' frågade jag. Mannen gav adressen och jag stängde genast av. Snabbt drog jag på ett par mjukisbyxor och en ren vit t-shirt och sprang sedan ner. Slarvigt satte jag på mig skorna och tog bilnycklarna. Jag hoppade in i bilen och började gasa. Jag ska till Sandra. Sandra lever. Hon är okej. Allt kändes äntligen bra igen. 

 

Jag hade åkt i ungefär en halvtimme och hade äntligen kommit till rätt adress. En polisbil stog där, väntade. Jag stannade bilen och sprang ut från bilen till polisbilen. En man stog där, skrev på något papper. ''I'm here to pick up Sandra'' sa jag. Han kollade på mig. ''Yes okay'' sa han. ''Where is she?'' frågade jag. Med pennan han hade i handen pekade han mot stranden. En bit bort satt en tjej, en väldigt bekant tjej. ''Thank you sir'' sa jag. ''Don't be to rush on her. She is not very well, and very lost. She feels pretty bad mentally, what I see. She is very confused, and if it's big it can really put the person in a strange place. But I'm going now'' sa han. Jag nickade. ''Thank you'' sa jag snabbt. Men jag hade ingen tid att förlora. Hon satt där, kollade ut mot vågorna. Och jag måste berätta hur jag känner. Jag måste veta vad hon känner. Jag sprang mot stranden och kände hur mina skor fylldes med sand. Jag kom nämre och nämre henne tills jag stog bakom henne. Hela hennes klänning var nästan förstörd, hon var barfota och hennes hår var slarvit knutet i en hästsvans. Försiktigt satte jag mig där, bredvid henne. Jag vände mig mot henne. Men hon bara satt där, kollade ut över vattnet. Hon hade inget ansiktsuttryck, bara helt tom med inga känslor. Hennes mascara var utsmetat, hon hade gråtit. Läppen var spräckt med blod som smetat ut sig. Hennes ögon var blodröda, som om de hade sprängts. Jag kollade ner på hennes hals och upptäckte rivsår, som om hon hade rivit sin hals. Hon såg helt förstörd ut. Utanpå och innanpå.

(lyssna på låten nu) 

 

Jag kollade på vågorna som flöt upp mot stranden och ner igen. Det såg så fridfullt ut. Som en plats att vila på. Jag hade suttit här under natten, kollat ner mot vattnet. Jag hade inte ätit något, inte känt något. Jag kände mig tom, men jag kände mig ändå full med känslor. Vet någon hur det känns att känna sig död, men ändå levande på samma gång? Det var som om jag inte kunde röra mig, som om jag var fast i den här stranden. Jag var skakad, jag var lite förstörd. Men den där kvällen tog bort något från mig. Och jag förstog att det saknades. Jag kunde känna det. Jag visste att Zayn satt där. Jag kunde nästan bara inte tro det. Jag sprang den kvällen för jag var rädd och förvirrad. Mitt huvud ville sprängas, jag kunde inte tänka rakt längre. Allt bara snurrade och jag behövde förstå. För jag förstår ingenting längre. Och sen hade jag sprungit så långt att jag inte visste var jag var. Det var mörkt, och jag kunde inte se någonting. Allt jag hörde var vågor som slängde sig och nattens tystnad. Jag kunde inte hitta hem. Jag kunde inte. Han satt där, iakttog mig som om jag vore något monster. Men det var fortfarande jag. Jag kanske inte är hel just nu, inte alls mig själv, men jag är fortfarande jag. Jag har aldrig varit så rädd. Det kändes som om jag var fast i en mardröm jag inte kunde ta mig ur. Men jag kunde tänka när jag satt timme efter timme, kollade på vågorna. Och jag kunde äntligen förstå hur det var. Allt stog så klart, och jag kunde äntligen förstå det jag tänkt på så mycket. Men allt jag hörde nu var tystnad och Zayns andetag. Jag lyckades ta mig från den platsen då jag inte kunde sluta stirra på havet och kollade på honom. Jag mötte hans ögon. ''Sandra'' sa han bara. Jag kände tårarna rulla ner på mina kinder. Jag hade saknat honom. Och jag hade gjort allt för att vara i hans famn för en flera timmar sedan. Men nu plötsligt kollade jag bara på honom, försökte se om jag hade rätt. Och det var då jag hörde de. Det var två år sedan jag hade hört de. De var så simpla ord, men med så meningsfulla betydelser. ''I love you Sandra''. Jag klämde ut ett leende medan tårarna rann ner på mina kinder. ''I love you Zayn'' sa jag. Jag såg hur han log mot mig, men tänkte om det var på riktigt. För allt jag har gått igenom det här 37 timmarna har känts oriktiga. Jag vågar inte älska Zayn. Jag gör det, men jag vågar inte. Jag kollade nu sorgset på honom, med tårar som rann ner. ''Do you hear me? I love you'' upprepade han. Jag bara nickade. ''I hear you Zayn'' sa jag bara. ''But..I can't'' fick jag ut. Och att se hans ögon förändras på den sekunden gjorde ont i hjärtat. Men jag har börjat tro att det inte finns något ställe att göra ont i hjärtat på längre. För den har krossats för många gånger. Han bara kollade på mig. ''I can't be with you because I'm only gonna get  hurt in the end. I don't dare to go thrue that again. I have loved someone three times. You broke my heart. Brad broke it too. And know I'm saving myself. Saving from getting hurt'' sa jag. Jag såg hur tårar rann ner på hans kinder. ''All i ever did was love you-'' sa jag men blev avbruten. ''I'm not going to hurt you'' sa han medan han kolla på mig med sina ledsna ögon. ''I've heard those words before'' sa jag. Mina tårar ville inte sluta rinna. ''I'm just sad right now. And i discoverd that I'm not who I say I am. I'm just a helpless girl screaming for help. Everything changed. It's not you, it's me. And i need to think, i need some time to find myself again. Or we both will lose me"sa jag medan tårarna forsade ner. Han kollade på mig förvirrat. Desperat tog han tag i mina händer, höll de hårt i sina. "Please.. please don't say that. It can be, it can be us. Now when we know how we really feel can we-" sa han men jag bara skakade på huvud. "I'm scared. I'm scared Zayn. I can't ... I can't go thrue it again. I'm scared that you love me now, and one day you'll just get tired. Tired of being with me. How would i survive that?" sa jag. Jag försökte torka bort tårarna men det var ingen ide. "I needed you then. I was screaming but you couldn't hear. I needed you to fight for me" sa jag. Han kollade på mig med tårar. Han kunde inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag älskar Zayn, jag älskar honom verkligen. Men jag är så rädd att bli sårad igen. Jag hade honom, han hade mig. Men han sårade mig. När jag äntligen hade hittat en ny, när jag äntligen kunnat älska någon igen svek han mig. Hur ska jag någonsin kunna kolla på någon och säga "Han kommer göra mig lycklig". De alla gör det men sen blir allt bara svart. Och jag tror att av båda de har de krossat mitt hjärta. Kanske Rebecca kysste honom och inte han. Men att ha trott på en syn så länge är det svårt att släppa det. Det kan aldrig bli oss två. Jag tror jag alltid velat det. Men det är inte hans fel, det är mitt. Det är jag som inte tror på kärlek. Jag förlorade mig själv. Jag kände mig tom och ensam.. Hur jag skulle kunna släppa honom vet jag inte. Hur jag ska sluta älska honom vet jag inte. Han kollade på mig sorgset, något jag inte kunde tåla. Han öppnade munnen för att tala. "I don't want to let you go" viskade han. Och hur ont det än gjorde att säga det gjorde jag det. "If you love me, you will" viskade jag. Jag ställde mig upp, redo att gå iväg. Han bara satt där och kollade ut, vågade inte möta mina ögon. På något sätt ville jag inte gå, men jag måste. Med tårar som rann ner gick jag därifrån, längre och längre bort. Tills Zayn och stranden var långt borta. Det gjorde ont, det kändes som om jag skulle dö. Mitt hjärta dunkade så snabbt och tårarna bara rann. Jag kan inte göra det. Jag kan inte känna den där smärtan igen. Vi kanske inte var menade tillsammans, vi kanske aldrig borde hittat varandra från början. Jag älskar dig Zayn. Jag är bara rädd att jag kommer förlora mig själv igen. Inte kunna känna någonting, bara vara tom med ingen lust att prata. Och tillslut kommer det inte finnas mycket kvar. Tillslut kommer jag vara borta. Förevigt. 

---

VAD TYCKER NI? Kommentera mycket nu tills ikväll när Julias del kommer ut :)