Jag bara stirrade på mina föräldrar. Flytta tillbaka till Sverige? Jag vill inte det. Här har jag mina vänner, min pojkvän. Jag kan inte lämna de. Inte bara det, jag trivs här i England. Jag har inte ens minnen från Sverige, bara hur faktiskt mitt liv verkligen startade när jag flyttade hit. London är mitt hem, inte Sverige. De stog där och väntade på ett svar. Men vad skulle jag säga? Nej mamma, du kan stanna på ditt jobb här för jag vill inte åka. Det känns så fel att säga det. Jag kollade ner på biljetterna. Vi ska åka om en vecka. En vecka och sen är jag borta. Borta från mina vänners och pojkväns liv. Jag kollade upp mot de igen. Jag öppnade munnen för att tala. ''Menar ni allvar?'' fick jag ut. De båda gav mig förvirrande blickar. ''Ja, vi åker inom en vecka. Det kommer bli ganska mycket packning de här dagarna'' sa mamma. Jag kollade på Clara som stog där med armarna i kors. ''Kolla inte på mig, jag vill ju inte åka'' sa hon. ''Ni kan inte mena allvar?!'' sa jag och flög upp från sängen. ''Jag kan inte lämna England, det är mitt hem!'' sa jag argt. ''Du kommer trivas i Sverige. Kommer du ihåg hur negativ du var när vi sa att vi skulle flytta till England? Kolla hur mycket du trivs nu!'' sa Pappa. ''Ja, och det är just därför jag inte vill åka! Mamma jag har alla mina vänner här, jag har Niall här! Jag kan inte åka!'' sa jag frustrerat. Clara hade försvunnit från rummet och pappa hade satt sig ner på stolen. ''Gumman, du kan skaffa nya vänner! Du är också ung för kärlek, sånt är livet'' sa mamma. Jag bara stirrade på henne. Hur kunde hon säga så? Jag har redan gått igenom det här, varför ska jag göra det igen? ''Snälla, kan du inte stanna på ditt jobb här? Snälla mamma!'' bad jag. Pappa ställde sig upp. ''Julia, vi trodde att det här var kanske något du ville'' sa han. Jag lyfte upp händerna i frustration. ''Hur kan det här vara något jag vill?! Lämna mina vänner, min pojkvän?!'' sa jag argt. ''Nu kan du träffa dina kusiner oftare, mormor och morfar, farmor och farfar. Du kan bli närmare släkten'' sa han. ''Pappa, det är något bra, men ni förstår inte! Hur ska jag lämna Sandra och Felicia? De har varit mina bästa vänner sen föralltid!'' sa jag. Mamma pekade sitt finger mot mig. ''Slut diskuterat! Vi åker oavsett om du vill eller inte. Vi ska börja packa om några dagar och jag förväntar att du hjälper till. Jag vill inte bråka med dig på din födelsedag, men du har inget att säga om det här'' sa mamma med en bestämd röst. Och med det försvann hon från mitt rum, med pappa efter sig. Jag satte mig på sängen och sjönk ner. Jag vill inte åka, jag kan inte åka. Hur ska jag berätta det? En ännu jobbigare fråga. Hur ska jag berätta det till Niall?

 

Jag öppnade mitt skåp och la in min väska. Jag var inte glad, eller excited. Nyheten hade totalt förstört min födelsedag. Vad jag trodde skulle bli en grym dag visade sig att inte vara det. ''Happy birthday Julia!'' utbrast Nelly som hade smygit sig till mitt skåp. ''Thanks Nelly'' sa jag. ''So what did you do on summer break?'' frågade jag medan jag tog ut min noteringsbok. ''Just been in france all summer. Met a really cute guy there, a summer romance!'' sa hon. Jag nickade och log. ''Oh cool, so it's been great?'' frågade jag. ''Yes really great. But tell me about your summer! Photos of you, Sandra and Felicia being with One Direction in LA is everywhere!'' sa hon. ''Yeah, it was a great summer. Had lots of fun. We were there in about a month and lived in a beautiful beach house, and had a own pool and beach. First we lived in a great hotel, but fans of One Direction knocked on our doors so we had to move to something more private. So yeah, that's when we moved in to that awesome villa'' berättade jag. ''Sounds great. And Harry is a real hotty. Can't believe you dated him. But now your together with Niall, and he is super hot. You should introduce me to Harry sometime'' sa hon. ''Yeah Harry is such a sweetheart. Sorry for you, but he's not available'' sa jag medan jag letade efter pennan som mystiskt nog hade försvunnit. ''Seriosuly?! Oh man. Who is he dating?'' frågade hon. ''Cara Delevingne. She is really great. She and Sandra are really close, best friends. She is also really funny and wild, perfect for him'' sa jag. ''Are you telling me that he is dating 'The Cara Delevingne'? She is like the new Kate Moss! And that Sandra and her are best friends?'' sa hon. Jag nickade. ''She is really beautiful. They are perfect for each other. And Sandra and her have the same sense of humor'' sa jag. ''Your summer sounds so much greater than mine'' sa hon. Sandra kom fram till oss med böcker i sina händer. Samma sekund som hon såg mig slängde hon bort böckerna dramatiskt och stirrade på mig. Med ett steg sprang hon fram till mig och hoppade över mig. ''HAPPY BIRTHDAY PRINCESS!'' skrek hon i mitt öra. Jag ramlade ner på golvet med henne över mig. ''No you couldn't just say Happy Birthday like a normal person!'' sa jag och skrattade. Hon ställde sig upp och hjälpe mig upp. ''But that wouldn't be me'' sa hon och log. ''Hey Sandra!'' sa Nelly som stog bredvid henne. ''Heeeey Nelly! Missed you so much! Sorry that we couldn't meet up, have been in LA most of the summer with my sweethearts'' berättade hon medan de kramade om varandra hårt. ''Yeah, Julia told me. But it wasn't the first time I heard about it, it's all over the internet'' sa Nelly. Jag hade äntligen hittat min geografi bok. ''Yeah, you know is a tough life being a celebrity'' sa Sandra och borstade bort ingenting från axeln. Nelly bara skratta. ''Really tough'' sa hon. ''Where is Felicia?'' frågade jag. ''She told me she missed the bus'' sa Sandra. ''Being late first day of school? That don't seem good'' sa jag medan jag stängde skåpet. ''Can't believe it's first day of school!'' utbrast Nelly. ''A second ago it was the last day of school!'' sa Sandra. Jag stog nu lutad mot skåpet och kollade på de. ''Where is Vanessa?'' frågade jag. ''Don't know really'' sa Nelly. Jag såg en tjej gå förbi oss, den tjejen. Leslie. Skolans tjej som alla killar ville ha och alla tjejer ville va. Det var iallafall något jag, Nelly, Felicia, Sandra och Vanessa inte tyckte. ''Look at that bitch'' sa Nelly. Leslie fortsatte gå till James skåp där han stog och snackade med sina vänner. Han vände sig om och log kaxigt mot henne, sedan möttes de i en kyss. Hon vände till oss och log hånfullt, sedan fortsatte hon gå. James stog bara där, lutad mot skåpet med armarna i kors med skateboarden vid hans fötter. Den där snygga populära killen hade förvandlats till en kaxig, skolkande, rebell unge. Sandra bara bitchblickade James. ''That fucking prick. I thought he was my bestfriend, but he is just a stupid moron. Thinking he's so fucking tough'' fnäste hon. Jag såg hur hon spände sin knoge. ''Don't let him ruin your day'' sa Nelly. ''He changed. Can't believe we were friends with him'' sa jag. Vi alla stog där, hatade på honom. Den arga spänningen försvann när en stressad men ändå glad Felicia sprang mot oss. ''HAPPY BIRTHDAY JULIA!'' sa hon och mötte mig i en kram. Hon andades häftigt. ''You do know class started like five minutes ago?'' sa hon. ''SHIT!'' utbrast Sandra. Vi alla började gå snabbt i korridoren och gick förbi James och hans vänner. Jag såg hur Felicia och han stirrade på varandra. Just nu orkade jag inte fokusera på deras problem. För jag själv har stora problem, några som jag inte ens vet hur jag ska ta itu med. 

 

''I'm so tired. Seriously got 3 hours sleep'' sa jag. Vi hade kommit in till mitt sovrum, efter en lång dag i skolan och för Zayn, en lång dag med rehearsal för deras turne de skulle ha inom några veckor. ''Why?'' frågade Zayn. ''I can't just stop think about Li-'' sa jag men stannade genast. Zayn vet inget. Och jag vill inte avslöja just nu att jag har haft sex med Liam, och undrar om mina känslor för honom. ''Who?'' sa han och lyfte upp sina ögonbryn. ''No one'' sa jag och satte mig på min stol vid bordet. Han sjönk ner på min säng. ''Who is it?'' upprepade han. ''It's not a big deal'' sa jag och vifta med handen. ''God damn woman, tell me who!'' sa han. Jag suckade. Jag tänkte berätta men tvekade direkt. ''Li-Liumaad'' sa jag sakta och uttalade orden försiktigt. ''Liumaad?'' sa Zayn och kollade löjligt på mig. Jag svalde. ''Yes, Liumaad!'' konstatera jag. ''Okay where did you meet this Liumaad?'' frågade han. Jag kollade ner på skrivbordet och kollade på anteckningsblocket. Jag försökte komma på något snabbt. ''I met him this summer, on writing camp'' sa jag och försökte få ut ord så snabbt som möjligt. ''You didn't go to a writing camp'' sa han. ''Yes I did!'' sa jag osäkert. ''Okay..'' sa han bara och ruska på huvudet. Jag andades ut. Det var ju sant. Det enda jag kan tänka på är Liam. Han är fast i mitt huvud. Jag vet bara inte hur jag känner. 

 

''I brought chocolate, and coca co-'' sa en röst som kom från trappan och in till mitt rum. Sandra tvärstannade när   hon såg Zayn. Hon nästan tappade coca colan flaskan och gav mig en blick med ögonen uppspärrade. Jag fattar inte vad som är med henne, har det hänt något mellan Zayn och henne? ''Oh you didn't tell me Zayn was going to be with us'' sa hon osäkert och jag såg hur hon svalde tungt. ''I was just leaving'' sa han och log ett väldigt tillgjord leende. Han gick upp. De möttes i dörröppningen och gick åt samma sida. ''i'm gonna go this way'' sa hon men de gjorde samma misstag igen. ''Just go-'' sa han men de båda gick åt samma sida igen. ''Umh'' fick hon ut. ''I'm going your left'' sa han. De försökte igen med gick åt samma sida. Han suckade och tog tag i hennes armar. Hans armar spände till när han lyfte upp henne och vände henne till andra sidan. ''Bye'' sa han och jag vinka. Han försvann från rummet medan Sandra bara stod där och strök sin tröja. ''Okey'' sa hon till sig själv. ''Det var kul'' sa hon. ''Vad var allt det om?'' sa jag förvånat. ''Oh ingenting.. I LA...'' sa hon och såg fundersam ut. Hon la Coca Cola flaskan och chokladen på bordet. ''Fortsätt'' sa jag. ''Jag såg hans sak'' sa hon snabbt. Jag höjde ögonbrynen. ''Du såg hans..'' sa jag med toning på slutet. ''Ja, hans wiener'' sa hon och svalde. Jag skrattade och la handen över munnen. ''Men du har redan sett den?'' frågade jag. ''Vi var tillsammans då, och jag kom inte ihåg hur den ... såg ut'' sa hon. ''Okej, hur var den?!'' sa jag med ett leende. Hon kollade ner. ''Den var.. Den var stor'' sa hon osäkert. Jag bara skrattade. Det kändes som om hon ljög. ''Du kommer inte på det här bara va?'' sa jag med ett leende. Man kunde nästan tro att hon var i samma situation som jag hade med Zayn. ''Nej. Den var stor...och ja lång'' sa hon. Jag bara log stort. ''Okej, vet du var Julia är? Hon borde vara här nu'' sa jag. ''Hon är-'' sa hon men avbröts av en röst.

 

''Hey!'' sa Julia som kommit innanför dörren. ''Hej Julia, var var du?'' frågade jag. ''Jag tog med lite choklad'' sa hon. ''Vi har redan choklad'' sa jag. ''Du kan aldrig ha tillräckligt med choklad!'' sa Sandra och log stort. ''Yeah, seriously Felicia'' sa Julia med en tillgjord röst och jag bara skratta. ''Så gillade du din födelsedag?'' frågade jag. ''Ja, loved it! Så kul att äta på Nandos och hänga hos Liam'' sa hon. ''Hoppas du gillade min present'' sa Sandra. ''Gillade den? JAG ÄLSKADE DEN! Runaway dreams kläder?!'' sa hon med en excited röst. ''Och din också! Du vet hur mycket jag ville ha den där väskan'' sa hon efter att ha vänt sig till mig. ''Bra, blev lite orolig där'' sa jag och log. ''Så vad händer? Jag kan fatta att Sandra tog med sig choklad för hon är Sandra, men när du hämtar, betyder att du har nyheter'' sa jag. Hon la chokladen på bordet. ''Det är något jag måste berätta till er'' sa hon och svalde tungt. ''Det låter viktigt'' sa Sandra. Hon pekade på sängen. ''Sätt er ner'' sa hon. Jag mötte Sandras blick. Vi båda satte oss ner på sängen. ''Skräm mig inte nu'' sa Sandra. ''Jag måste'' sa Julia. ''Vad händer?'' frågade jag oroligt. ''Kom ihåg att det här är något jag inte kan påverka. Jag önskar jag kunde'' sa hon. Det kändes som sekunder som tickade ner. Det var något som oroade Julia, jag kunde se det. Och då släppte hon ut det. Som om det vore så enkelt. ''Jag ska flytta tillbaka till Sverige''. Jag mötte Sandras ansikte. Det var som om hon heller inte kunde tro det. Julia kollade bara på oss, en blick jag aldrig någonsin sett henne använda. Men det var Julia. Julia som skulle lämna oss. Ingen av oss protesterade för vi förstog att det inte var en bra ide. Det var bara en tystnad som kändes att vara en evighet. ''Menar du allvar? Eller är det här ett skämt?'' frågade Sandra. Jag bara satt där och försöka buffra det här. ''Det är allvar. Jag vill inte åka, men jag måste'' sa Julia och jag såg hur tårar fyllde hennes ögon. Jag vände mig om igen och kollade på Sandra igen. Hon satt nu där i tårar. Och det var då jag insåg att jag också gjorde det.