---

Jag kollade upp mot det stora huset. Zayn gick bredvid mig i tystnad. Imorgon skulle vi lämna allt. Åka tillbaka till London, fortsätta med våra liv. Zayn öppnade ytterdörren. "Where the fuck were you? I thought you left too!" hörde jag Julias röst. Hon var helt uppskakad. Jag hörde det på henne. Jag gick fram till dörren. Julias uppmärksamhet gick från Zayn till mig och hon kastade sig emot mig och kramade mig. "Vart var du? Jag var så orolig", sa hon och började gråta. "Det är okej. Jag är okej", sa jag. "Idiot. Jag har oroat mig så jävla mycket. Jag trodde du var död!", sa hon och tittade på mig. Jag klämde fram ett litet leende. Hon kramade om mig igen och jag kurade upp mig i hennes armar - något jag brukade kalla för köttbullekram. "Oh my god, Sandra!", hörde jag Harrys röst och alla andra kom ner för trappan, i underkläder, pyjamasar eller morgonrockar. Harry sprang emot mig och lyfte upp mig och kramade om mig. Alla kramade om mig förutom Perrie som stod i dörröppningen och tittade emot mig. "We were so worried!", sa Eleanor och kramade om mig länge. "Don't ever do that again Sandra, do you understand?", sa Liam och tittade allvarligt på mig. De brydde sig faktiskt, de gjorde det. Jag kollade försiktigt på Zayn. Han mötte mig blick, log halvhjärtat, och gick in i vardagsrummet. Alla var entusiastiska över att jag var tillbaka, och alla killarna läxade upp mig om att jag inte bara kunde springa iväg sådär. Jag kände mig fortfarande död inombords. Och jag visste inte hur länge till jag skulle göra det. 

 

Vi hade ätit frukost, alla hade satt på sig kläder och fixat sig. Sista dagen i LA. Jag ville just nu bara hem. Jag ville träffa Felicia, som jag saknade grymt mycket, jag ville bara sitta bredvid mina föräldrar i vår soffa. Jag ville gå runt i London och lyssna på musik och tänka. 

Det förvånade mig att Perrie inte hade åkt här i från än. Och jag borde snacka med henne. Alla var i sina rum och packade sina saker. Alla var på bra humör och jag hörde skratt och prat från allas rum. Jag gick in i Perries rum - Zayn hade troligen sovit i Felicias rum igen under natten. "Perrie", sa jag bara. Hon tittade på mig, uttryckslöst. Hon satte sig ner på sängen. "I believed you once again. You can't be trusted. And I'm not going to accept your apologies anymore", sa hon. Hon tog ett djupt andetag. "I lied to you. I have feelings for Zayn", sa jag och satte mig bredvid henne. "That is kind of obvious. And he have feelings for you too. And I am here, left", sa hon och tittade ner på sina händer. Hon började gråta. "You will find your special someone one day", sa jag. Jag tittade på tårarna som rann ner för hennes ansikte. Hon snyftade till. "The thing is, I actually thought Zayn was that guy", sa hon och tittade upp på mig, "I trusted you and you lied. But I broke up with Zayn and I can't be mad on you. Actually, I don't have any feelings about you at all. You are just a face to me right now", sa hon. "I understand that, and I'm sorry Perrie. I hope you know that. I wanted to deny that I liked him so bad. Not only for my own sake, for your too. I never wanted to hurt you. But I can't make any more excuses. And my feelings for you were real. I really saw you as one of the best persons I knew, a friend", sa jag. Jag kände att tårarna rann ner för mina kinder nu också. Vi satt båda två bredvid varandra, gråtandes. "I actually don't care anymore. You were not the person I thought you were", sa hon. Jag satt tyst, och bara grät. För orden hon sa stämde. "I'm not the person I thought I was either", sa jag. "Goodbye Sandra", sa Perrie och tittade ner. Jag förstod att det var ett hejdå för att hon ville att jag skulle gå, men också ett hejdå förevigt. "Bye Perrie", sa jag tyst och lämnade rummet.

 

Jag vaknade av den irriterande väckarklockan och kollade på Louis bredvid mig. "Babe, its time to get up", sa jag sömndrucket och ruskade på honom. "Noo", sa han. Klockan var sju och vårat plan skulle gå om lite väl 4 timmar. "Come on", sa jag och började försiktigt pussa honom över hela ansiktet. "I don't want to", sa han igen, fortfarande med ögonen slutna. Jag kysste honom på munnen och drog upp honom i sittande ställning. "So, good morning sleepyhead", sa jag. "What time is it?" frågade Louis och rufsade om sitt hår. "7 am. Our flight is about 4 hours, so you should get ready!", sa jag och reste mig ur sängen. "And don't dare to fall asleep again!", sa jag innan jag gick in i duschen. 

 

När jag väl kom ut igen så hade Louis satt på sig sina kläder. "Good boy", sa jag och log mot honom. "Yeah. I deserve a kiss now", sa han och gick närmre mig. Han la händerna om min midja och kysste mig. "After today I won't see you in a while", sa jag när vi avslutat kyssen. "I know. It will be painful being without my babe", sa han. Vi började gå ner mot frukosten. "You're going on tour, and I'm going back to collage", sa jag och gjorde sadface. "Yeah and every single minute I'm gone I will think of you. And you will think of me", sa han och log. Jag log tillbaka och vi kom ner i köket.

 

"Good morning", sa jag leendes. "This morning is not good", sa Sandra. Alla såg döda ut där de satt och åt. "I don't want to go home", klagade Harry. "This month was so perfect", sa Niall och pussade Julia på kinden. Hon satt i hans knä. Både hon och Sandra hade mjukiskläder på sig och hade båda håret i en bulle. Alla åt frukost och ingen orkade riktigt snacka. "Knock knock", hördes en röst. "Pauly!", sa Zayn med en löjlig röst när han fick se Paul i dörröppningen. "Hi guys", sa han leende. "Did the boys do well?" frågade han mig. "Yeah, totally", sa jag och log mot Louis. "Surprising", sa Paul. "We became good boys here", sa Liam och försökte se allvarlig ut. "I wish I could believe that", sa Paul och alla log. "But anyway, are you guys ready to go?" fortsatte han. "Yeah. I'm so ready to get out of this place", sa Perrie och gick ut i hallen och gjorde i ordning sig. Alla kollade på varandra och Paul såg förvirrad ut. "Okay. I wait for you in the car. And don't be lazy! We're going about 15 minutes", sa han och även han försvann. "Come Niall. Let's go and get our bags", sa Julia och reste sig från hans knä. Alla gick upp till sina respektive rum och hämtade sina saker.

 

"Then we are on our way home", sa jag. Vi hade inte riktigt samma placering som när vi åkte hit - och dessutom var ju varken Felicia eller Danielle kvar här. Jag tyckte att det var synd att Danielle och Liam hade gjort slut. Danielle hade blivit min bästa vän och jag kunde bara tacka det faktum att Liam var tillsammans med henne för det. Men även om det var över mellan dem skulle jag såklart fortfarande träffa henne. "It feels quite good actually, the thought of being back in London", sa Harry, som satt framför mig. Bredvid honom satt Liam och Perrie. Perrie snackade absolut inte med någon just nu, och jag visste att hon var ledsen, men hon ville inte prata. Inte med oss i alla fall - hon skulle säkert ringa Jesy, Jade och Leigh-Anne direkt när hon kom hem. Hon hade hörlurar på sig och lyssnade inte på konversationen. "But I'm going to miss my girly!", sa Sandra som satt bredvid mig, längst in vid fönstret. "And I'm going to miss you too girl!", sa jag och kollade på henne med en ledsen min. "And no one going to miss us nope", sa Louis som satt vid min andra sida. "Of course silly. We all will miss you boys", sa Julia. Hon satt mitt emellan Liam och Niall. "So, when do you guys go on tour?" frågade Sandra. "About one week", sa Zayn. "But we will be back for your birthday Julia!", sa Liam. "Yeah, you are the last one out of all of you girls", sa Harry. "I feeling kind of young", sa Julia och gjorde en beskymrad min. "You are just a month younger than me Julia", sa Sandra. "But you are 4 years and one month younger than me", sa jag och log. "Shut up", sa Julia och log tillbaka. "And my birthday is a week after", sa Liam efter ett tag. "Okay are we just going to talk about birthdays? Mine isn't before february next year!", sa Harry. Alla flinade. "I miss my mum", sa Louis plötsligt. "And you is supposed to be a man", sa Zayn. "Shut up you Zayn! I know you miss yours too!", sa Louis i försvar. Alla skrattade. 

 

Flygresan var otroligt lång. Eftersom vi flög under dagen kändes det som om de 10 timmarna vi var i luften tog en evighet. Alla underhöll sig på sitt egna sätt. För att skynda på tiden började jag och Sandra kolla på en film när det var ungefär 3 timmar kvar av tiden, men den var dötrist så jag somnade mot Louis axel. 

"El! You missed the end!", sa Sandra. "I were asleep", sa jag. "When did you fall asleep?" frågade hon och gjorde en min. "When a half hour had passed on the movie", sa jag och gnuggade mig i ögonen. Jag kollade mig omkring och alla underhöll varandra. "You suck", sa Sandra. "What happend?" frågade jag och försökte låta intresserad. Sandra började berätta hur filmen hade slutat och jag var helt ärligt glad att jag missat det. "No, sad for me I missed it", sa jag när hon berättat klart. "I know you don't care, I know you too well!", sa Sandra och låtsades bli sur. "It is just a halv hour left now", sa Louis som kollade på sin mobil. "Yeey", sa jag. "Flights seriously make me bored. Like, really bored", sa Harry. "Is Cara in London?" frågade Zayn. "Yep. I'm going to take her to Cheshire this week. So I can tell my mum about us", sa han. Sandra naw:ade och Niall log. Jag kollade ut genom fönstret och jag såg London från ovan. Jag log lite. Borta bra, men hemma bäst.

 

"Felicia just texted, she is on the airport", utbrast Julia. "I miss her!", sa Niall bredvid henne. Jag saknade henne jag med. Så mycket. Men jag visste inte riktigt vad som skulle hända mellan oss nu. Hon visste mina känslor, men när jag hade berättat de för henne hade hon bara lagt på luren. "We are now landing on Hearthrow, London. Please make sure you have your seatbelts on and you chairs straight. Thank you", sa piloten i högtalaren. "We're landing", sa Sandra och klappade entusiastiskt händerna. "It sounds like you hated being in LA", sa Louis och kollade menande på henne. "No! I just miss London. In some weird way", sa hon och rynkade på ögonbrynen. "Home sweet home!", utbrast Harry när vi dunsade ner i marken. Alla hade väldigt bråttom att få ner sina väskor och komma ut ur planet. "It is fans out there as usual. Maybe I should get Felicia?" frågade Paul. "Yeah, do so", sa Zayn. "Or else she will drown in all fans", sa Niall. "And we don't want that", fortsatte Eleanor. "I miss her so much", sa Sandra. "Let's go and get her!", sa Louis leende. Vi gick ut ur planet och man hörde redan skriken. "I can already hear the fans scream", sa Julia. "Me too", sa jag. Vi kom ner till rullbandet och tog alla våra väskor. "I see the fans", sa Harry. "This reminds me of the first time we got back from LA", sa Niall. Jag skrattade vid tanken. "The fans were so crazy then!", sa jag. "A girl took the arm off my hoody! Like seriously, how is that even possible?" sa Louis. Alla skrattade och vi tog våra saker. "Felicia!", ropade Sandra glatt. Alla vände sig om och där stod hon. Hon log stort vid synen av oss alla och jag kunde inte heller låta bli att le. Hon hade plattat sitt vanligtvis lockiga hår och hon såg lika vacker ut som vanligt. "Alla gick fram till henne och turades om att krama om henne. "We have so much to tell you!", sa Julia. "You missed quite a lot", sa Sandra. Alla pratade med henne. Jag kollade emot henne och hon mötte min blick och gick mot mig. "We keep going!", ropade Zayn. Jag nickade. "Hi", sa jag. "Hi", svarade hon. Vi kramade varandra. "How are you? I mean, after the break up and stuffs", sa hon. "I'm fine, but how do you know about the break up?" frågade jag. "I met Danielle in London last week", sa hon. "Oh no", sa jag och gav henne en orolig blick. Vi började gå efter de andra som faktiskt var snälla och tog foton med några fans. "Yeah, exactly. She hates me now", sa hon. Vi gick tysta. Det var ganska pinsamt. Det var så mycket jag ville säga till henne men jag visste inte var jag skulle börja.

 

"Are everyone going home to their own place tonight?" frågade Harry när vi satt i bilen efter att ha tagit oss ut i genom alla fans. "Yeah. I bet everyone wants to sleep in their own bed now", svarade jag. "It will feel weird to not share bed with you honey", sa Julia och tittade på Niall. "Yeah! I will be alone in my big bed", sa han. Perrie var fortfarande tyst. Hon hade inte sagt ett ord till någon av oss sedan i går kväll. "I'm going to get my stuff from your house Zayn", sa hon och tittade på honom. Zayn nickade utan att svara. Perrie var tjejen som alltid, alltid var glad. Men hon var helt annorlunda nu. Jag kunde se det på henne. "Where are you staying?" frågade Eleanor oroligt. "I'm going to Jesy", sa Perrie utan att titta på henne. Felicia såg ganska förvirrad ut och Sandra gav henne en min som sa "I'll tell you later". Första stoppet var Zayns hus och både han och Perrie gick ut ur bilen. Alla lyckades få en kram av Perrie förutom Sandra. Zayn kramade alla och de försvann. En efter en hoppade alla ut ur bilen. När Julia skulle av tog det en ganska lång stund innan Niall hade kysst klart henne och alla himlade med ögonen. Till slut var det bara jag och Sandra kvar och nu skulle även hon gå av. "Bye Liam", sa hon och kramade mig. "Bye Sandra. Text me tomorrow okay?", sa jag. "Sure. Love you", sa hon och gav mig en puss på kinden när hon gick ut. 

 

Jag låste upp mitt stora hus. Det var nästan som om jag kunde föreställa mig att Danielle och Loki skulle vara här när jag öppnade. Men ingen Loki kom och skällde på mig. Ingen Danielle kom heller. Jag saknade henne inte riktigt, men jag saknade hennes närvaro. Jag gick runt och kollade i huset. Alla Danielles grejer var borta. På köksbordet låg hennes hemnycklar. Jag svalde. Jag ogillade tystnaden. Och i det ögonblicket insåg jag att jag faktiskt var helt ensam.

---

En ganska lång mellandel :3

Hoppas ni gillade den i alla fall hehe, kommentera! Vi vill höra era åsikter. Tycker ni föresten att novellen är förutsägbar eller är det spännande? Vi vill veta allt! Kommentera minst 5 kommentarer, Felicia skriver imorgon! :)