More than perfect - Del 52
Previously on more than perfect:
Jag kollade på Niall. "Thanks for saying all those things", sa jag och smekte hans kind. "My biggest fear is that you would become unhappy. I want you to feel that I'm always there for you. I want you to know how much you mean to me and how much I love you. Never forget that. Never believe their words over mine. Can you promise me that?" Jag nickade. "I know that you are there for me. Your words matter. I love you so much. Thank you Niall. For everything", sa jag. Han pussade min hjässa och höll om mig. Vi låg där bredvid varandra. Jag ville tro på vad han sa. Jag ville verkligen det. Men jag hade aldrig riktigt trott på mig själv. Alltid haft ganska dåligt självförtroende. Jag måste medge att Niall hade stärkt det... men det sänktes av att läsa vad alla tyckte om mig. Hur mycket jag än ville tro på att han tyckte att jag var perfekt som jag är var det svårt för mig. Och jag tvivlade på att jag någonsin skulle våga tro på det.
____________________________________________________________________________________
Felicias perspektiv:
Jag hade bestämt mig för att gå ut och shoppa idag. Även om vad James hade sagt hade sårat mig kunde jag inte bli allt för deperimerad över det. Efter att jag gått runt i två timmar utan att ha hittat något så gav jag upp och drog upp vattenflaskan ur min väska. Det var en vana som jag alltid haft, när jag gick någonstans tog jag alltid med en vattenflaska. Även om ibland så blev det lite onödig vikt. Jag gick på Oxford Street när jag såg någons lockiga hår. Jag kände igen det från någonstans så jag började tänka medan jag gick ca 15 meter bakom henne. Det var inte Sandras hår... men ändå. Tjejen vände sig om och nu var jag säker, det var Danielle. Men hur kunde det komma sig att hon var här? Hon skulle ju vara i LA med dom andra. Jag sprang klumpigt ikapp henne och lade ena handen på hennes axel för att stoppa henne från att fortsätta gå. " Hi! What are you doing in London? " utbrast jag med ett leende på läpparna. Hon såg först väldigt förvånad ut, men sedan bildades ett obelåtet ansikts uttryck som spred sig över hela hennes ansikte. " Oh, it's you. " sa hon och fnös. Vad hade jag gjort mot henne? " Ehum is something wrong? Is there like a problem? " sa jag osäkert. "Well, actually you are the problem. I've got nothing to do with you anymore " sa hon och vände ryggen till. Jag tog åter igen tag i hennes axel. " Wait second, you're my friend. We were good friends. You kind of have something to do with me. Or aren't we friends? " sa jag och kollade chockat mot henne. " We're not friends and Liam and I broke up. Now you know the reason I'm back too. " sa hon och kallade in i mina ögon med en kall blick. Jag frös till det första hon sa var som om man fått en bitch slap i ansiktet. Det gjorde ont eftersom jag sett henne som en vän. Men såklart chockade det andra mig mest. När hände det?! " Why? "sa jag, det lät lite okänsligt det kom liksom ut på fel sätt. " Why do you think? I know the truth about you. I thought we were friends but you were just acting all this time. I'm actually disgusted. " sa hon hennes ansiktsuttryck var förvridet i en arg min. Jag hade aldrig sett henne så förut men bakom all ilska såg att hon var sårad. Jag kunde inte fatta att han hade berättat till henne. Nu skulle vi aldrig kunna bli som förut, ännu en person på listan som försvann ut ur mitt liv. " Well, was that all? " fräste hon åt mig. Jag kunde inte förmå mig att svara. Som en idiot stod jag bara där och stirrade ut i tomma luften. Hon började gå. Till slut så kunde jag inte se henne längre. Det var mitt fel att de gjorde slut, varför fortsatte jag såra alla människor runt omkring mig? Förtjänade jag att vara lycklig? Jag kände mig tung medan jag gick mot tunnelbanan. Mina fötter släpade i marken. Jag var bara så förvirrad. Det kändes som det här var droppen.
Julias perspektiv:
Vi hade alla bestämt oss att gå till stranden. Det var ju faktist inte så långt tid kvar att vara i LA. Även om jag skulle sakna värmen, strändern och såklart shoppingen så saknade jag London. Jag kände hur min telefon vibrerade. Motvilligt öppnadae jag sakta ögonen, solen sved i ögonen. Kisandes tog jag upp telefonen och låste upp den. Min låst skärm var en otroligt gullig bild på Niall. Det var svårt att inte le dumt varje gång jag såg den. Det var några meddelanden från twitter.Jag stirrade på telefonen. Det var inte föränn någon dag sen jag hade märk det, allt hat. Det kanske hade varit såhär ett tag och jag inte märkt det. Sen jag sett det för första gången så hade jag inte kollat på min twitter igen. Jag hade inte vågat, varje tweet var som en slag i magen. Det gjorde otroligt ont. Men om jag skulle vara Nialls flickvän så måste jag klara av sånt här, eller hur? Om Eleanor, Perrie och Danielle klarade det så kunde jag göra det tänkte jag osäkert. Direkt när jag öppnade twitter kom bomben. Bomben med de hemska grejerna, de som jag alltid haft problem med själv. Jag avbröts av min egna tankar när jag hörde Louis röst. " Let's go and swim everybody!! " ropade han högt och gav oss alla ett hypat leende. Till min förvåning så lyfte alla på sig. " You too Julia " sa Niall och försökte dra upp mig skrattandes. " No, really it's okay I can stay here. Go and fun I don't really feel like it today " sa jag ursäktande och satte mig ner igen. " Are you okay Julia? " sa Niall oroligt. " Yeah I just don't feel like swimming today " sa jag med ett falskt leende. " Oh, okay " sa han och vände sig mot alla andra som hade iaktagit vår konversation. " Let's go! " utbrast Harry och all började springa mot vattnet, medan jag tog upp min telefon igen. Dumt nog fortsatte jag att läsa meddelandena. " You're not worth being with Niall." " What makes you so much more special than the rest of us? " " You think you're so beautiful and perfect wich you're definitly not." " Just disappear you little whore. " Det gjorde så ont att se vad folk tycker om mig. Kunde allt vara sant? För det var så det kändes. Alla ord ekade i mitt huvd. Jag hade aldrig varit någon som var hatad ( vad jag visste i alla fall). Jag hade alltid varit en person som kom överens med folk. Jag gillar inte när folk hatar mig, det är obekvämt. Mina tårar brände bakom mina ögon. Håll det inombords tänkte jag för mig själv. Det var alltid Niall som jag kom till när något händer, men jag kunde inte alltid luta mig mot honom. Han kanske säger att jag är vacker hela tiden, men av någon anledning tror jag inte på honom. Det här var jag tvungen att hålla för mig själv numera. Stå ut med det. Orden ekade i mitt huvud, de kändes nästan omöjliga.
___________________________________________________________________________________
Förlåt för ett litet inlägg! Förlåt för att jag publicera den en dag senare en vad den skulle, ni kommer fortfarande få en del av Sandra senare ikväll. Se fram emot den! Kommentera, hoppas ni gillar det :)
Kommentarer
Trackback
