Det var en varm sommardag här i London, utan moln eller regn. Det stog att imorse i väderbladet att det ska regna senare idag men det var inget jag oroa mig över. Efter att ha kommit hem och varit här i en vecka, legat i sängen och checkat instagram har jag verkligen tänkt. Jag tror min hjärna kommer explodera för jag har aldrig haft så stora bekymmer i mitt liv. Men jag antar att det är saker jag helt enkelt måste gå igenom. Även hur jobbigt och tufft det kommer bli måste jag förstå att det är jag som skapa alla dessa problem. Och det betyder att det är min tur att fixa det. Kanske jag inte är på bästa humör att ta itu med de alla, men hur skulle jag annars göra? Jag tog upp mobilen och gick igenom bilderna. Jag bläddrade genom snabbt, men stannade genast när jag såg just den bilden. Den som gjorde så ont att se på. James och Leslie. Men hur kan jag döma honom? Jag själv har gjort samma sak och mycket mer Jag tror jag aldrig insåg hur mycket det skulle göra ont tills jag själv fått veta hur det känns. James vet inte, och mitt oroande gör mig förvånad om jag ens kommer kunna berätta. Det är inte bara James som jag är rädd att förlora. Det är jag i James. Han har alltid varit en del av mitt liv. Kanske inte det, men vad som känns som en evighet har jag spenderat med honom. Och när jag faktiskt säger de orden kanske jag förlorar allt i det. Mig själv. Min rädsla att bli ensam utan honom såg så långt borta ut. Hur är ens ett liv utan James? Han har alltid varit där. Alltid. Och nu ska jag berätta något jag själv inte förstår. Liam. 

 

Han älskar mig, han gör det tydligen. Men hur känner jag? Hur ska jag någonsin inse vad jag känner? Mitt förvirrande vill inte sluta snurra. Men jag är rädd att när jag väl inser det, så kommer allt förändras. Jag vill inte att någonting ska förändras. Jag vill att allt ska stanna detsamma. Jag gick igenom något stort i år. Jag förlorade min syster. Och hur kommer det bli nu? Jag kommer förlora James. Det är det värsta jag kan se hända. Och Liam? Ska jag bara sitta här och inte förstå? Borde jag inte veta hur jag känner? Jag la handen på min kind och insåg nu tårar som rann ner. Jag är så förvirrad och allt jag känner i mitt hjärta är smärta. Allt det jag trodde var rätt och fel ändrades plötsligt från ingenstans. Min ensamhet i det här dödar mig. Varje dag som går känner jag bara hur jag förlorar mig själv mer och mer. Hur jag var är bara ett minne. Det som har ersatt mig är den här stora sorgen över allt jag inte kan förstå. Det enda jag vill är kunna veta var min plats är. Är den hos James eller hos Liam... Eller är den faktiskt där jag inte ser det klar, hos döden med min syster? Det där fotot tog en del av mig med sig. Och tillslut kommer allt som blev kvar vara borta.

''Hellooo..?'' ropade Zayn och stängde ytterdörren efter sig. ''Living room!'' ropade jag tillbaka. Han kom in till vardagsrummet. ''Where the hell is everyone?'' frågade han. Jag tog ner boken som jag suttit och läst på. ''Yeah everyone left to the beach. Well except Julia and Niall, they are out on a romantic date!'' sa jag med en gäll röst på slutet. Han sa ett enkelt okej och hoppade ner på soffan bredvid mig så jag studsa. Jag tog upp boken igen och började läsa. ''What a bummer'' sa han. ''What?'' sa jag efter tagit blicken från boken. ''About Danielle'' sa han. ''Yeah it really is. She is a really good friend, I miss her. Felicia too'' sa jag. ''Yeah. I wasn't so close with Danielle like I was with Felicia when they both were here'' sa han. Jag nickade och tog upp boken. Jag hörde ett flin och tog återigen ner boken. ''What?'' sa jag och kollade upp från min John Green bok. Jag hade på mig myskläder med håret i en slarvig knut på topp av huvudet. Jag var inte sminkad, men var inte rädd att visa mig utan framför mina närmsta vänner. Jag såg säkert bekväm ut, kanske för bekväm men kan man döma mig? Ibland måste jag komma ifrån alla och komma in till min egna lilla värld, genom böcker. ''You just look cute is all'' sa han och drog av sin scarf han hade haft på sig. Jag flinade lite och han log tillbaka. ''What are you reading this time Sherlock?'' sa han och slängde sina händer bakom huvudet. Han visste min kärlek till böcker. Min typiska söndag förmiddag är alltid spenderad vid en bok. ''Looking for Alaska by John Gren'' sa jag, rättade till locken av mitt bruna hår som hade fallit från min slarviga bulle. ''Didn't you already read that? Like three times?'' sa han förvirrat med en liten retande röst. ''No....It was four times'' sa jag tillbaka, mumlade på den sista biten. Han skrattade sitt hemtrevliga skratt, och jag kunde inte hjälpa att le. ''Is it good?'' frågade han. ''Of course, it's John Green'' sa jag och försökte leta efter stället jag avslutat på. ''What's it about?'' sa han och stängde sina ögon långsamt, antagligen trött efter en lång dag. 

 

Jag älskar hur han verkligen bryr sig. Det är inte så att han bara skiter i, han verkligen undrar över allt. Det är de smågrejjerna som får en känna sig speciell. Även hur trött han än är så försöker han alltid visa sin vänlighet genom att visa att han bryr sig. Det är faktiskt en av de sakerna som jag tycker är bäst med honom. Han sitter där och frågar bara. Det är en sån fantastiskt egenskap som jag är glad att Zayn besitter. Vad som kändes som en stund av dagdrömmande visa sig vara två minuter. ''Earth to Sandra, helllllllooooooo?'' sa Zayn och vevande sin hand. ''Sorry sorry'' sa jag och kom på hans fråga. ''Well it's about a boy, named Pudge, well actully his name is Miles but The Colonial gave him that nick name but that's not his real name either'' sa jag, förvirrad jag själv, men fortsatte med Zayn som lyssnade noga. ''And they are friends with a girl named Alaska-''

''Her name's Alaska? That's a wierd name'' sa Zayn. ''She picked it out when she was young, now may I continue without you interrupting?'' sa jag med ögonbrynen lyfta. Zayn bara log, underhålld av mitt irrieterande, gillade att trycka på mina knappar. ''So they all go to a boarding school in Alabama-'' 

''Alabama, I think we had a concert there once'' sa Zayn, tydligt testade mig. ''Zayn!'' sa jag, satte mig upp och slog till honom med en kudde. Han bara fångade den, tog tag i mina händer i processen. ''Oh c'mon I'm only kidding!'' sa han, och tog tag i mina händer. Utan vilja drog han i mig i sin famn, med inga muskler att kämpa emot. Äntligen gav jag upp kämpandet och lät hans armar hålla om mig, med sin kind mot min och haka mot min axel. Det var mysigt och bekvämt, även fast faktum att det var Zayn, Zayn som betyder trubbel höll om mig. Jag gillade faktiskt ögonblicket, något som förvånade mig. Jag vill inte det, men jag kan inte ljuga för mig själv. Är det en grejj som gör att vi blir såhär i LA? Som om han läste mina tankar frågade han.

 

''Do you think it will stay like this in LA? Or is this just an LA thing?'' frågade han. Det var en bra fråga, en fråga som jag inte hade rätt svar till. Jag skulle normalvist inte låta Zayn ligga här och hålla om mig, men för någon minut var det plötsligt okej. Jag vet inte, och antagligen kommer det stanna som ett mysterium. ''I'm going to miss this. Being here in LA with you, coming to a room with you in it, a smart girl, whose always got her nose in a book, old or new. Hearing you speak about things I wish I could understand like you did'' sa han. Jag log över det han sa. ''Yeah me two'' sa jag. Med hans tunga andetag forstog jag att han var trött. Och vi låg i samma position, med mig i hans armar och hans haka vilande mot min axel. Det var något speciellt med det. Jag la mig ännu bekvämare, sjunkande i hans armar som ett pyssel bit, som var gjord för mig. Jag tog fram boken igen och började läsa för mig själv. ''Read to me'' sa han med sina ögon stängda. Jag scannade genom sidorna för en bra mening och började läsa, flytande och meningsfullt. 

''Thomas Edison's last words were 'It's very beautiful over here'. I don't know where there is, but I believe it's somewhere, and I hope it's beautiful...''

Jag fortsatte läsa tills jag hörde mjuka andetag från Zayn. I sömn. Jag kollade på honom där han sov med sitt lugna ansikte. Jag kommer ihåg alla fina stunder vi har haft när jag har läst för honom efter en tuff dag. Och jag var alltid här för honom. Jag är här. Och jag ser det nu. Och i det ögonblicket förstog jag. Jag förstog plötsligt allt. Den frågan jag frågat mig förstog jag äntligen. Jag har känslor för Zayn, känslor som aldrig försvann. Jag har känslor för Zayn. Det är han. Och jag förstår det nu. Jag bryr mig om honom, och jag orkar inte förneka det längre. Jag trodde allt var över mellan oss, men jag antar att det är kvar en liten gnista där. Hur allt förändrades på några sekunder förstår jag inte och kommer antagligen aldrig förstå. Men att veta de där varma känslorna jag letat efter finns där värmer lite. Och på något sätt kändes det lite magiskt. Där i hans famn kysste jag hans kind, vilade mitt huvud vid hans bröstkorg och bredvid honom somnade jag med.

Men han var fortfarande där, i verkligheten och i drömmen.

 

Stunden var inne, det var tid att säga sanningen. Efter att ha knackat på dörren kändes det som en klocka som tickade. Och efter de sekunderna skulle allt sprängas. Mitt hjärta, mitt sinne, min kropp. Och efter någon minut stog han där. Helt perfekt. James fina ögon kollade på mina. Allt såg precis ut som förut, men det var något som var fel. Vad hände med den tiden då han bara log mot mig, sa att han älskade mig och aldrig nästan kunde bli det minsta arg på mig. Men jag kan inte skylla allt på honom. Han har förändrats. Men det har jag med. ''Hi'' sa han. Ett enkelt hej. Jag antar att han inte var så glad att se mig. Själv ville jag bara hoppa in i hans famn, krama om honom och kyssa honom. ''Can we talk?'' frågade jag försiktigt, medan jag la en slinga hår bakom örat. ''Yeah sure'' sa han. Han satte på sig skor och gick ut från ytterdörren. Han hade bara på sig en enkel vit t-shirt, men det var inte för kallt för det. Ute hade det blivit mörkt och istället för värme hade värmen bytts ut med en sval skön luft. Han pekade på ett par utestolar och soffor som var vid terassen. Bara att kolla på de kom tusen minnen strömmande. När vi brukade ligga där och bara chilla på en varm sommar dag. Eller hur vi brukade grilla på kvällen, även fast det var -2 grader. Så mycket kom tillbaka när jag bara kollade på några soffor. 

 

Vi hade satt oss ner. Det faktum att jag inte kunde säga något dödade mig. Jag ville sågärna göra det. Jag ville berätta hur mycket jag faktiskt hade saknat honom, hur jag ville att saker skulle gå tillsamma, hur jag hatade dessa bråk. Men allt jag kunde höra var en tystnad som inte gick att ta död på. Jag kollade upp på honom. Han visste antagligen inte att jag visste om hans lilla romans med Leslie. Men han visste själv ingenting om Liam. Jag kollade upp på honom. Jag öppnade munnen för att tala. ''James..? I know about you and Leslie'' sa jag enkelt. Han kollade på mig med en förvånad min. ''I don't know what you're talking about''. Mitt hjärta sprack lite där. Varför sitter han där, ljuger? ''James, stop lying, I know!'' sa jag. Han bara skakade på huvudet. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte hålla det bara. Med tårar som rann ner slog jag bråket med en kraft jag aldrig känt förut. ''Why do you keep lying to me!?'' skrek jag med tårarna som sprutade från ögonen. Med en spänd hals och vattniga ögon så kollade han på mig. Och efter det så såg jag bara hur han bröt ner. Han kollade sårat på mig, något jag aldrig sett förut. ''I'm so sorry Felicia, please forgive me'' sa han. Tårarna sprutade och jag kände att jag inte längre hade någon kontroll. Han satte sig på knä. ''Felicia, please''. Han tog min hand och kysste den. ''I'm so sorry'' sa han med tårarna som rann ner från hans kinder. Kanske en liten del av mig trodde att det inte var James på bilden. En del gjorde det. Men att verkligen höra honom säga det, komfirmera det sved i hjärtat. Men jag kan inte låta honom säga de när jag är lika skyldig. Tårarna ville inte sluta rinna och mitt hjärta dunkade snabbare för varje sekund som gick. Hur ska jag kolla in i hans ögon och säga det? Han såg att något var mer fel än vad det var med min andning och kollade oroande på mig. ''Felicia, are you okay?'' sa han oroligt. Han torkade sina tårar och kollade skrämt på mig. Jag andades som om jag hade slut på luft och mitt hjärta dunkade snabbare hela tiden. Jag kollade in i hans ögon. ''I had sex with Liam''. Jag såg bomben släppas. Efter det blev allt i slow motion. Jag såg hur James slängde ner bordet och skrek mot mig. Jag kunde inte höra något klart längre. Det var som om jag inte kunde höra något annat än mina egna tankar. Han skrek, galet och allt jag kände var mitt hjärta som dunkade långsammare. När jag äntligen hörde honom skrika, hörde jag de mest hemska orden. Jag trodde aldrig jag skulle höra de komma från hans mun. De släpptes som en bomb.

''FUCK YOU, DIE YOUR UGLY FUCKING WHORE''

 

Och det var som om jag faktiskt höll med.

 

_________________________________________________________________________________

Kommentera nu! Förlåt för sen del, började sent. Peace! :)