More than perfect - Del 47
Previous:
Vi började brottas på sängen och det slutade med att vi båda två låg i en hög över varandra och skrattade hejdlöst. Det fanns ingen människa på hela jorden som jag skrattade så mycket med som henne. Med Perrie hade vi strikt varit flickvän och pojkvän, varit gulliga och romantiska med varandra... men med Sandra, hade vi kombinerat det gulliga med det roliga - vi hade både varit som bästa vänner och flickvän och pojkvän. Och jag saknade hur man inte kunde ha tråkigt en sekund med henne. "I won", sa hon leende. Jag skakade på huvudet. "CONFESS IT! CONFESS IT!", ropade hon och skrattade. "OKAY SANDRA IBRAHIM, YOU WON OVER ME!", ropade jag. Och hon bara kollade på mig, med de bruna lockarna hängades i hennes ansikte och log nöjt.
_____________________________________________________________________________________
1. Danielle skrattar 2. Liam gråter 3. Sandra och Zayn kramas
Sandras perspektiv:
Klockan var ungefär 9:00 på morgonen. Vad jag hade sett genom fönstret så kommer det bli en jäkligt varm dag. Jag gick ner för trappan och in till köket. Där stog alla, fullt upp med att förberedda frukost. Men nån fattades, och det var Perrie. ''Godmorning!'' sa jag glatt. Jag har aldrig varit en morgonmänniska precis, men något med LA gjorde mig bara på bättre humör. ''Godmorning sunshine!'' sa Louis. Alla hälsade med leenden och jag hjälpte till att lägga allt på bordet. De hade gjort amerikanska pannkakor, kokat ägg, skärt grönsaker, tagit fram bröd och andra pålägg. ''Is Perrie still asleep?'' frågade jag. ''Yes, she wasn't in the greatest mood yesterday'' sa Danielle. Jag nickade oroande. Jag bryr mig om Perrie, jag gör det verkligen. Och att veta att det är jag som fått henne känna så känns ganska hemskt. Vi alla hade satt oss ner och började lägga upp på tallrikarna. ''It's such a good weather today!'' sa Eleanor. ''Yeah, I don't think I have ever seen a bad weather in LA, not atleast in this couple of weeks'' sa Julia. ''What about going to the beach later?'' frågade Liam. ''Yeah sure, i'm on board!'' sa Zayn. ''Yeah, sounds great'' sa jag och log. Jag tog en brödskiva och började bre smör på den. ''Anndddd?'' sa Niall till mig. ''What?'' sa jag och la brödskivan på tallriken. ''Heeeelllooooo? It's your birthday in about one week and three days!'' sa Harry och viftade med handen. ''Yeah but do you know what that also mean?'' frågade jag. ''It's the last night here in LA'' fortsatte jag. ''Yeah, that kind of sucks'' sa Julia. ''No, don't think like that! We are gonna celebrate you in 1D style!'' sa Louis. Jag kollade upp från fixandet av brödskivan. ''Really? How?'' frågade jag. ''I don't know yet, but it will be priceless!'' sa han. ''17, that's big'' sa Zayn. ''No, it's not. Feel like such a baby. You can't say that, you are three years older!'' sa jag och pekade på honom med min macka. Harry som satt bredvid mig tog tag i min nacke och rufsade till mitt hår. ''You're such a baby!'' sa han. Jag lyckades ta mig ut från hans grepp. ''Hey, you're only two years older!'' sa jag och knuffa till honom. ''Whatever, I'm still older'' sa han och alla skratta.
Zayns perspektiv:
Inget hade blivit bättre. Inget hade löst sig. Allt som skedde mellan mig och Perrie var bråk. Jag försöker göra allt jag kan men vad jag än gör pekar hon bara ut felen. Men det enda som faktiskt får mig tänka att det är värt det är Sandra. En dag med henne får mig glömma alla problem. Och plötsligt känns det inte som ett problem längre när jag är med henne. Vad jag inte hade insett var att Felicias rum var helt ledigt. Istället för att sova i soffan, som faktiskt är konstigt skön så flyttar jag in i hennes gamla. Jag gick in till mitt och Perries gamla rum. Precis när jag steg in såg jag henne stirra. Hon låg på sängen med ett magasin i händerna. ''Hey babe'' sa jag försiktigt. Hennes blick kollade genom mig. ''Don't fucking call me babe'' fnäste hon. Hon kollade på bagaget jag bar. ''What are you doing?'' sa hon med en irritation i rösten. ''I'm just taking my stuff to Felicia's room'' sa jag. Hon bara totalt ignorera mig. Men vad skulle hon annars göra. Stoppa mig och säga att allt var okej? För det kommer hon antagligen aldrig göra. Och jag antar att det är något jag måste acceptera. Men varför kan jag inte det? Jag kände en ilska i mig. Jag vet inte varför, det var bara något i mig som irrieterades rejält. Jag stirrade på Perrie som sedan upptäckte mig. ''Why the fuck are you looking at me like that?'' sa hon irrieterat. Jag gjorde allt för att kontrollera mig. Men av någon anledning kunde jag inte det. Utan någon kontroll knuffade jag ner lilla bordet vid dörren med en vas blommor på. Vasen blev till tusen bitar medan vattnet och blommorna låg på golvet. Hon kollade chockat på mig. ''WHAT THE FUCK ARE YOU DOING?!'' skrek hon. Jag la mina händer vid huvudet. ''I JUST FUCKING CAN'T TAKE THIS ANYMORE!'' skrek jag. Andas ut och in hjälpte inte, inget hjälpte. Min ilska ville inte lägga sig. ''GET THE FUCK OUT OF HERE!'' skrek hon och pekade på dörren. Jag tog mitt bagage med fart och släpade den ut från rummet och sedan till mitt nya. Argt slängde jag den på sängen. Vad jag än gjorde kunde inte ilskan gå ner. Allt det jag hade irrieterat mig på under alla dessa månader kom bara flygande tillbaka till mig. Jag tog glaslampan vid dubbelsängen och slängde den i väggen. Jag ville bara förstöra varenda möbel i rummet. Ilskan hade bara samlat ihop sig och sedan bara sprängts.
Mitt bland detta kände jag en hand mot min axel och vände mig snabbt om. En rädd men ändå orolig Sandra stog där. ''Zayn?..Is everything alright?'' frågade hon försiktigt. Sekunden jag såg henne förändrades de känslorna. Jag kollade ner och la handen på pannan. ''Yeah.. I'm just a little annoyed'' sa jag. Hon skakade på huvudet. ''No, I know you, and you are not just annoyed. Did something happen? Between you and Perrie?'' frågade hon och kollade osäkert på mig. Jag satte mig på sängkanten. För första gången på månader kände jag för att gråta. Det jag kände var mina ögon som blev vattniga. Hon tog min hand och kramade om den med sin. Jag kollade upp mot henne och hon kollade på mig med ett leende. Jag öppnade munnen för att tala. ''I just can't think straight anymore'' sa jag. Och jag kunde inte hålla det för henne, speciellt inte för Sandra. Med tårar som rann ner drog hon upp mig. Hon kollade upp på mig, med hyschande ljud. Med sin varma kropp la hon sina armar om min nacke och drog sig närmre mig. Jag drog in henne tajt, våra kroppar mot varandra. Jag kunde bara inte ta det längre. Ingen av oss sa något, ögonblicket bara var magiskt. Det var skönt att kunna ta ut allt i tystnad. Det kändes som om den omfamningen bara varade en minut när det gått mycket längre. Hennes värme och lukten från hennes hår gjorde bara allt perfekt. Men efter att ha stått sådär i kanske tio minuter släppte hon mig, något som jag inte ville. Och på något sätt förstog jag också att hon själv inte ville att ögonblicket skulle ta slut. Hennes armar hade gått upp lite längre till min midja och lutade sitt huvud mot min bröstkorg. ''I don't want this moment to end'' sa jag. Hon kollade upp mot mig och kollade djupt in i mina ögon. Ord kom från hennes mun som jag inte väntat mig. ''Me too''. Jag lät mina händer glida ner till hennes nacke, och för en sista kyss böjde jag mig för att kyssa hennes panna.
Och då såg jag allt plötsligt helt klart.
Liams perspektiv
Jag ogillade att erkänna det för mig själv. Men jag antog att jag var tvungen. Jag tog ett djupt andetag. Alla var ute på stranden och alla hoppade runt, badade, skrattade. Jag älskade alla här. Men jag hade kommit till en punkt i mitt liv då jag är tvungen att göra ett val. Och jag visste exakt hur det var. Jag ville inte såra henne, men jag var tvungen. Jag kollade på en skrattande Danielle som stod framför mig. Eleanor försökte hälla vatten över henne och Louis hjälpte till. Danielle hade gjort så många av mina dagar. Det fanns ingenting som kunde få mig att sluta bry mig om henne. Hon var betydelsefull på alla sätt och vis. Men jag var inte kär i henne längre. Jag kände inte gnistor slå. Jag blev inte varm inombords bara när jag tittade på henne. Att se hur Eleanor och Louis är mot varandra, hur Julia och Niall är mot varandra... får mig att inse att jag verkligen inte känner samma sak. De såg så lyckliga ut: Niall och Julia stod ute i vattnet och kysstes och Louis hade kommit upp bakom Eleanor och dragit in henne i en kram. Han attackerade hennes kind med pussar. Jag tittade mot Danielle och hon tittade mot mig. "Liam, are you okay?" frågade hon med ett leende på läpparna. Hon ställde sig framför mig. Jag fattade ett beslut. Det här var något som måste göras. "Dani? Can I talk to you?" sa jag plågat, utan att möta hennes blick. "Yeah, sure I guess", sa hon. Jag hörde på hennes tonfall att hon var orolig över vad jag skulle säga. "Can we take a walk?" frågade jag. Hon nickade och vi började gå bort längs stranden. Jag var tyst ganska länge. "What do you want to say?" frågade Danielle efter ett tag. "Gosh, I hate this", sa jag och tog ett djupt andetag. "Just tell me. I won't say anything until you are finished", sa hon och försökte le uppmuntrande. "Danielle... I'm breaking up with you", sa jag snabbt. Hon stannade och kollade på mig. Tårar började bildas i hennes ögon, som nyss sett så glada ut. Jag försökte att inte börja gråta själv. Det här var så svårt. "I'm going to be honest with you, because I care about you way too much. You know that night when we were on the nightclub? And you went home? I had sex with Felicia that night. We were drunk of course, and we didn't mean it", började jag. Tysta tårar rann ner för Danielles kinder och hon tittade bara på mig. "I was still in love you after that you know, and I didn't want to hurt you, and Felicia had James so we decided to keep it as a secret. But nothing turned out right, cause I got feelings for her. I don't know what she feel at all but I can't walk around, pretending that I am in love with you. Cause I'm not anymore. But I'm really protective of you and I care a lot. But I hate lying to you. I'm so sorry Danielle", sa jag och började gråta. "Liam. I actually don't have anything to say", sa Danielle och torkade bort sina tårar. Vi båda stod nu och grät. "How long have you felt this way?" frågade hon. "Since we went to LA", sa jag tyst. Hon skakade bara på huvudet, gråtandes. "I didn't think you were like this. So you've just pretended all this time? Do you know how much it hurts?" skrek hon uppgivet. "I don't have any excuse. I'm so sorry", sa jag. "You know what Liam? Just save it. I leave LA today", sa hon och gick iväg bort i från mig. Jag sjönk ner på stranden och jag såg henne springa in i huset. Jag såg hur alla tittade efter henne och Eleanor som sprang efter. Det var ur världen nu. Men jag hatade hur sårad hon hade blivit. Men jag älskade Felicia. Och oavsett om känslorna var besvarade eller inte, tänkte jag inte ljuga. Jag drog bort tårarna och började gå tillbaka. Det var dags att gå vidare.
Dadadadaaam. Felicia skulle skrivit även idag men hon var inte i skolan och går inte att få tag på så vi fick dela upp det. Hoppas ni gillade delen! Och just det, ville bara säga en sak. Vi shippar alla killarna med deras flickvänner, så länge de är glada är vi glada och alla är ju perfekta för varandra haha. Ville bara klargöra det, men det här är ju en novell så att. Och just det, den här novellen kommer att bli väääldigt lång, haha. KOMMENTERA MYCKET, vad tycker ni om novellen hittills? Kram :)
Kommentarer
Postat av: Lol
Novellen är verkligen jättebra, älskar den verkligen, ska bli så kul att fortsätta följa den, jättebra del! :)
Postat av: Erika
Riktigt bra :D
Trackback
