Jag ska lägga den där horan på plats.

---

Jag höll precis på att lägga mig i sängen när någon slängde upp dörren. Perrie stormade fram till mig och skakade om hela min kropp. "I TRUSTED YOU! I TRUSTED YOU! I THOUGHT WE WERE FRIENDS!", skrek hon på mig. "PERRIE!", skrek jag tillbaka och puttade undan henne från mig. Jag var lite småfull, inte överdrivet, och kände mig nästan lite snurrig. Perrie snyftade av ilska. "What the fuck was that?!", skrek jag. "DON'T PRETEND!", skrek hon. Hon tog ett djupt andetag och log ironiskt mot mig. "Or wait. You've already pretend all this time. Since the first time we met. Your selfish bitch", sa hon. Långsamt började jag ana vad hon snackade om. "Perrie, believe me. I didn't kiss him", sa jag och försökte att låta lugn. "WHY WOULD I EVER BELIEVE SOMETHING YOU SAID", skrek hon. "LISTEN! He was drunk and he kissed me! I didn't kiss him back, I swear! I would never let him do that to you!", sa jag. "THEN WHY DIDN'T YOU TELL ME?! When we were on the plane for example. I sat down there, as the fool I am, talking to my boyfriends ex, actually liking her, thinking she was nice and funny. I told you how much I loved him and trusted him, and you just sat there, LIED?!" Jag kunde se hur arg och sårad hon var. "I DON'T LIKE HIM IN THAT WAY, I SWEAR!", skrek jag tillbaka. "I actually thought we were friends Sandra. We really bounded and now this?", suckade hon. Tysta tårar rann ner för hennes kinder och jag kände mig så upprörd. Jag hade inte gjort någonting alls. Och jag skulle nu förlora en vän tack vare Zayns handlingar. "We are friends", försökte jag. Perrie tittade på mig och fejkskrattade bittert. "Friends you said? How could you possibly call me a friend when you, all this time, lied in my face? Every sentence you said was a lie. Everything", sa hon. "Perrie. I never wanted to hurt you. I don't like Zayn and he don't like me either. We both was drunk that night and he didn't mean what he did. He loves you", sa jag. Men det var en lögn. Vad Zayn hade sagt tidigare idag... spökade i mitt huvud. "I DON'T CARE ABOUT THAT YOU NEVER WANTED TO HURT ME. GUESS WHAT BITCH, YOU DID!", skrek hon och tårar strömmade ner från hennes kinder. Även jag kände att jag ville bara gråta. Perrie var alltid så snäll och rolig. Man kunde prata om saker med henne, och hon var bara lätt som människa. Jag ville inte förlora henne. Orden hon sa sårade mig i själen, men jag kunde inte ens föreställa mig hennes känslor just nu. "I'm so sorry Perrie", sa jag tyst. Även jag började gråta. "Why are you crying?", fräste hon. "Because I don't want to lose you", sa jag. "You just did", sa Perrie. Hon reste sig upp och gick ut genom dörren och såg till att smälla den riktigt hårt. Ensam kvar var jag, utan att veta vad jag skulle göra. Jag la mig ner i sängen. Vad fan hade jag gjort?

 

Cara hade sovit över här, i min säng. Vi hade bara deckat på min säng efter våran strandpromenad. Jag kände mig på ovanligt bra humör när jag gick ner för trappan. "Goodmorning friends!", sa jag och log stort. "Are you happy or something?" sa Niall och log. "It's just a great day", sa jag och slog mig ner bredvid Sandra, där jag alltid satt. Solen sken där vi satt ute på terassen. "What is everyone up to today?", sa jag leende. "Me and Sandra are going in to LA for some shopping", sa Julia. Även hon var glad vilket tydde på att Niall faktiskt blivit lucky igår. "Can I join?" frågade Cara och log mot dem. Sandra tittade bara ner i bordet. Både hon, Perrie och Zayn var väldigt tysta och de alla tre satt så långt i från varandra som möjligt. Julia tittade mot Sandra utan reaktion. "Yes, of course", sa hon och log mot Cara. Cara log tillbaka men tittade sedan oroligt mot Sandra. "I think I'm going to lie in bed all day, and ask god why he made me so unhappy", sa Perrie och tittade menande mot Sandra och Zayn. Hon reste sig från frukostbordet och försvann in. Alla satt som frågetecken och stirrade på Zayn och Sandra som mötte varandras blick. "Okay...", sa Niall och gjorde en 'this was awkward' min. "I'm going out with Danielle", sa Liam. Han hade betett sig en aningens konstigt sedan Felicia åkte här i från. Han var väl orolig över henne antar jag. "How about that we sitting inside and playing fifa all day?" sa Louis och tittade på mig, Eleanor, Zayn och Niall. "I rather join the ladies", sa jag. "Me too, it is too hot to be inside all day", sa Niall. "Thanks for ditching me guys. It makes me really warm in here", sa Louis och klappade där hjärtat satt. Alla flinade åt honom. "I can join you", sa Zayn som plötsligt öppnat munnen. "Greeeeat man!", sa Louis och log. "And that leaves me with no choice", sa Eleanor. "You can always join us", sa Cara leende. Eleanor funderar. "Yeah. Sorry babe", sa hon till Louis och de kysstes. "Poor me. Come on Zayn, lets play!", sa han istället.

 

Efter två timmar hade jag och Niall kommit på att det kanske hade varit bättre om vi hade stannat och spelat fifa trots allt. Alla sprang i olika butiker, och det kom fans hela tiden till oss och bad om bilder. Både Cara, Sandra, Eleanor och Julia hade väldigt många påsar. "They will use us as slaves soon", sa jag och skakade plågat på huvudet. "I'm waiting for that moment to arrive", instämde Niall. "You two should stop standing there and buy something to yourselves!", sa Sandra leende. Hon var på bättre humör. "Only if you give me a hug first", sa jag. Hon log och kramade mig. "Are you okay?" viskade jag. Hon släppte mig och nickade kort. Jag antog att jag skulle få reda på det snart i alla fall. "Niall, babe? I just found the perfect shirt for you!", ropade Julia inne i från butiken hon stod i. "I guess I'm going", sa Niall och lunkade iväg. Eleanor och Cara kom emot mig och Sandra. "I have to go home now! I have to be at a fashionshow this afternoon", sa Cara och kollade på klockan. "I can walk you home", sa jag och log. "Would you? Thanks Harry!", sa Cara glatt. "Tell Niall and Julia that I'm going home after this", sa jag sedan och kollade på Sandra och Eleanor. "Okay. See you later then!", sa Eleanor och kramade Cara. Sandra gav henne också en kram och sen försvann de två iväg, i armkrok mot Victorias Secret. Jag och Cara gick ut i från shoppingcentret. "I bought like fifteen new garments!", sa Cara entusiastiskt. "Like what?" frågade jag och kollade leende på henne. "5 t-shirts, 4 jeans, 3 sweaters, 3 pair of shoes and some bras and underpants", sa hon leende. Jag skakade leende på huvudet. Hon stötte mig i sidan. "What?" frågade hon och skrattade. "Your entusiasm is cute", sa jag och log. "And your 'I pretend that I hate shopping image' is quite cute too", sa hon leende. Det tog ungefär 10 minuter att gå till Caras hotell och vi var snabbt där. Vi gick skrattandes upp till hennes rum. "I have to go now", sa hon och gjorde sad face. "Good luck tonight", sa jag och log. Jag var på väg att krama henne, men det blev en kyss istället. Vi båda tittade rodnande på varandra innan vi log mot varandra. "I liked it", sa hon och log busigt. "Me too. We should do it again sometime", sa jag. "Totally", sa hon innan våra läppar möttes en andra gång.

 

Jag betraktade Danielle som låg sovandes bredvid mig. Det var tyst i huset och alla hade gått och lagt sig i sina rum. Zayn sov på soffan av någon anledning - troligen eftersom han och Perrie hade bråkat över något som verkade ha med Sandra att göra. Jag vred mig om och kollade på klockan. 3:12am ekade klockan. Jag stirrade på den. 3:13am. Jag saknade Felicia. Valet att sjunga till henne hade varit något som känts bra för stunden. Men det hade lett till att hon nu var i London, och jag var kvar här, förvirrad. Jag kunde verkligen inte sova. Jag tog min mobil och reste mig upp ur sängen och tassade försiktigt ner för trappan. Jag passerade Zayn som låg snarkandes i soffan och försökte att inte väcka honom. Men han sov tillräckligt hårt, så han märkte inte när jag öppnade verandra dörren och gick ut mot stranden i bara pyjamasbyxor. Trots att det var mitt i natten så var det runt 18 grader ute, ganska behagligt med andra ord. Jag satte mig i en av solstolarna och tittade ut mot havet där vågorna guppade. Jag kunde se mig själv bärandes på Felicia som i en flashback. Jag hade den kvällen trott att jag kunde stå ut. Att jag faktiskt kunde fixa det här. Jag älskade Danielle, det visste jag. Men på vilket sätt... det var jag inte säker på. Allt jag hade kunnat tänka på den senaste tiden var Felicia och jag önskade bara att jag kunde kasta ut känslorna ur min kropp. Jag ville inte såra Danielle. Det var det sista jag ville. Men jag måste förstå att vad jag vill är vad som måste prioriteras. Jag tog upp mobilen. 3:29am. Jag bläddrade bland kontakterna tills jag tryckte på hennes namn. Jag väntade långsamt på att signalerna skulle gå fram. Det var förmiddag i London just nu, så hon borde vara vaken. "Hi", hördes hennes röst. Jag var tyst i några sekunder. Man kunde bara höra våra andetag. "I miss you", sa jag. Hon svarade först inte. "I miss you too", sa hon sedan tyst. "I'm sorry that I put so much pressure on you. With the song you know", sa jag sedan. "I didn't leave only because of you", sa Felicia sedan. "I have a boyfriend here, and you have a girlfriend there you are. I might be confused over my feelings for you, but it is not supposed to be like that anyway", sa hon sedan. "But what if it is?" sa jag. "Liam. Let's face it. Its never going to be you and me. You know its never going to workout", sa hon. Jag visste att hon flydde över det här. Men jag kunde inte hejda mina känslor längre. "Felicia. I love you", sa jag. Det var tyst i några sekunder innan min mobil tutade att hon hade lagt på. 

---

Tack för kommentarerna vi får, ni ska veta att det inspirerar oss att skriva mer! Så ni som kommenterar, fortsätt med det och gör oss glada! Fyra kommentarer igen åtminstone? :D Så vad tycker ni om allt som händer? Vilka par shippar ni? KOMMENTERA! :)