Jag letade efter mitt stora röda bagage bland alla bagage som åkte runt på rollern. Hur jag lyckats bära runt den i LA fattar jag verkligen inte. Mitt bagage var allt för stort, men tanken innan på att jag ska åka till LA överväldigade mig. Det hade bara gått 2 veckor av den månaden vi skulle tillbringa i usa. Tanken faktiskt kändes sorglig. Men vad skulle jag göra? Det här är det enda jag kan göra. Kanske det inte var helt rätt, men jag var tvungen att fly. Jag måste få tid. Jag måste tänka ut allt det här. Allt som går igenom min hjärna går inte att stoppa, allt är bara så förvirrande. Det är Liam. Liam. Min bästavän jag alltid kan snacka med, han som alltid får mig skratta, han som smittade av sitt fina leende, han jag kan snacka killtrubbel med... Nu istället är han med i en av de. Jag kanske flyr, men jag vågar inte möta det som kommer näst. För alla problem jag redan har är tillräckligt förvirrande. Jag flyr. Men det är antagligen det enda rätta. Jag såg mitt stora bagage som kom allt närmre. Den hade kommit bredvid mig och jag försökte lyfta upp den som inte blev så lyckat. ''Here, let me help you miss'' sa en mörk röst. En man i 40-årsåldern lyfte upp bagaget som sedan landade framför mina fötter. ''Thank you sir!'' sa jag och försökte le. Det enda som kom var ett snett leende som inte såg så bra ut. ''No problem. That bag is really heavy, be carefull'' sa han och skrattade ett hest skratt. Jag försökte le mot honom med tänderna men jag märkte på hans ansiktsuttryck att jag inte är så bra på att fejk le. Med en konstig blick på mig försvann jag därifrån snabbt. Jag kan inte le. Jag kan inte det. Hur mycket jag än försöker. Hur ska jag? Allt jag gör blir fel, allt jag försöker fixa bara rasar över mig. Det var jag och James. Det var han och jag mot världen. Hur kunde allt bli så fel? Det kan inte sluta såhär.

Jag gick in till mitt rum från en trip på stranden. Vi alla hade gått ner och badat, medan jag och Perrie bara hade tänkt att sola. Men såklart kom Niall och Louis som lyfte upp oss och slängde oss i havet. Hur arg jag än var över att mitt hår hade blivit blött, vem kan vara sur på den sötaste Niall i världen? Jag kom in till mitt rum och slängde mig på sängen där jag genast sjönk ner bland de pösiga täcket. På sängbordet låg min Ipod och mina vita hörlurar som jag sträckte mig efter. Jag stoppade i hörlurarna i öronen och bläddrade genom musiken. Jag hittade äntligen en mysig låt och track på play knappen.

 

 (HA INTE FÖR HÖGT, HA LITE MER I BAKGRUNDEN)

 

Det var en gammal låt, minst 5 år gammal. Men jag hade älskat den. Det strömmade musik från hörlurarna in till mitt huvud. Jag lyfte upp händerna och lät de snurra på sig och böja sig. Jag log över mina konstiga rörelser. Jag sjöng med. ''You can be the peanut butter to my jelly,
you can be the butterflies I feel in my belly. You can be the captain and I can be your first mate, you can be the chills that I feel on our first date'' sjöng jag. '' You can be the hero and I can be your side kick, you can be the tear that I cry if we ever split. You can be the rain from the cloud when it's stormin' or you can be the sun when it shines in the mornin'' sjöng jag. Jag ställde mig upp och tog upp min hårborste ''Without you cause boy you complete me, and in time I know that we'll both see, that we're all we need'' sjöng jag med borsten som microfon. Jag låtsades vara en ballerina och snurrade många varv. Jag kände mig virrig och stannade. Jag såg då hur Zayn stog lutad mot dörröppningen med hans armar i kors vid bröstkorgen och det största leendet jag någonsin sett fastlimmat på hans ansikte. Jag stannade genast och tappade greppet av borsten. Snabbt sänkte jag ljudet. Han flinade mot mig.