Jag hade vaknat imorse av att regnet smattrade mot taket. Första dagen utan sol idag. Men vi hade alla haft det ganska mysigt i alla fall. Klockan var elva på förmiddagen och jag satt med Julia, Louis och Harry i köket. Resten satt ute i soffan. "I'm so freaking cold", sa Julia som satt med en filt om sig. Hon satt mitt emot mig. Jag hade varit tyst ganska länge. Inte riktigt kunnat släppa det där som James hade sagt i telefon igår. Jag sneglade mot Julia. Niall hade nog inte berättat för henne. Som tur var. "I want Yorkshire tea", sa Louis och tittade på Julia. Harry satt helt fixerad vid sin mobil och hade gjort i flera minuter, så de enda som snackade var typ Louis och Julia, som båda såg ut att vara på ganska bra humör trots regnet. "I think I took some tea with me", sa Julia och kisade tänkande med ögonen. Hon reste sig från stolen och letade i skafferiet. "Yey!", sa hon när hon hittade en påse med te i. Julia tittade emot mig. "Do you want some?" frågade hon. Jag tittade på henne och öppnade munnen. "Yeah, sure", sa jag. Louis började fixa med teet. "Harry, ask the others if they want a cup", beordrade Julia och Harry släppte blicken från mobilen. "Can't anyone else do that?", klagade han. "You are so lazy", sa Louis. "What are you doing anyway?" frågade Julia. "Texting Cara", sa han. Cara hade vi träffat i princip varenda dag. Sandra och hon var verkligen bra vänner på såhär kort tid, och Harry... tja, hans och Caras vänskap ska vi inte ens prata om. "Just go and ask Harry", sa jag och han gjorde en min mot mig som inte kunde hindra mig från att le. 

 

Tjugo minuter senare satt vi alla elva i soffan med varsin kopp i handen. "I hate this weather", klagade Sandra. "I hope that it's not raining tonight at least. You can't look good on a night club if your make up is like all over your face thanks to the rain", sa Eleanor. Jag log mot henne. "Right, the private show is today! I almost forgot", sa Liam. Alla började pladdra om vad de skulle ha på sig, om att det skulle bli kul och så vidare. Jag orkade inte delta just nu, var inte på humör. Jag kom på att jag inte kollat mobilen på hela dagen. Jag drog upp den ur fickan och bestämde mig för att vara lika osocial som Harry. Jag drog ihop ögonbrynen. Jag hade fått ett sms av Nelly under natten. Det var ju tidsskillnad från London och här, så hon hade väl troligen skickat den under går kvällen. Det var en bild också. Jag öppnade smset.

Jag öppnade bilden. När jag såg vad den föreställde började jag bara gråta. Helt rätt upp och ner. Jag fattade inte att det hände. Allt bara snurrade. James... och någon annan? Det var fel. Det var bara fel. Det hade varit James och Felicia så länge. Hela jag darrade av besvikelse, ilska, och ledsamhet. Bilden föreställde James och en tjej jag mycket väl kände igen från våran årskurs - hon hette Leslie och jag hade aldrig riktigt gillat henne. På bilden höll de om varandra och kysstes. Jag stirrade bara på bilden. "Felicia? What is it?", sa Sandra. "Are you okay?", hördes Julias röst. "Felicia?", sa Liam. Allas röster blandades bara ihop till en hel soppa och allting var ofattbart. Jag kunde bara inte acceptera det. Utan någonting annat i tankarna rusade jag bara upp på mitt rum, och jag hörde alla ropa efter mig, men jag sprang in och bara låste dörren. Jag kastade mig på sängen och bara låg där och grät.

 

"We can't just leave her like that", sa Niall oroligt. "We all have knocked on her door, she won't open", sa Zayn. Alla var oroliga, för ingen visste vad som hade hänt. Vi hade suttit, pratat på som vanligt, och hon hade bara börjat gråta rätt upp och ner. Jag hade tröstat henne så många gånger, och hade sett henne ledsen, men att bara se henne bryta ihop sådär... krossade mig. Mer än vanligt. Det hade gått två timmar. Alla försökte fundera ut vad som hade hänt. "Whatever it was... I hate seeing her sad like that", sa Louis. "Liam. You should try to talk to her again", sa Sandra plötsligt. Alla kollade på mig. "I've already tried", sa jag olyckligt. "She always said that the only one who could make her happy when she was down was you. Please Liam", sa Julia. Jag tittade på alla ett ögonblick. "Okay, I will try", sa jag. Alla tittade tacksamt på mig. 

 

"Felicia? It is me, Liam. Can you please open the door?" sa jag. "It is okay. I'm okay", hördes en ynklig röst inne ifrån. "No you're not. Open Felicia. Please", sa jag i bedjande ton. Det tog några sekunder innan hon öppnade. Hon såg helt förstörd ut och jag kramade om henne. Det kändes så skönt att ha henne i mina armar. Jag stängde dörren om oss. "Tell me now. Everyone is so worried", sa jag. Felicia satte sig på sängen och jag satte mig bredvid sängen och tittade upp på henne. "James he... he cheated on me", snörvlade hon. "HE DID WHAT?" utbrast jag argt. Ingen fick såra henne. Ingen. "But, I've thought it through and I think I'm going to forgive him. I love him way too much to let him go", sa hon. Ilskan blossade upp inom mig. "ARE YOU CRAZY? You can't just do it like that! He doesn't deserve you! He is such a douchebag! You can't let him just... do that to you, do you understand?" skrek jag. Jag var arg på så mycket mer än bara att James hade varit otrogen mot henne... Jag var sur för att hon inte förstog hur mycket hon var värd och att hon förtjänade någon som skulle göra allt för henne. "IT'S NOT YOUR FREAKING CHOICE, SO WHY DO YOU EVEN CARE?!", skrek hon tillbaka på mig. "Because I..." Jag hade varit så nära på att säga de tre små orden. Jag såg på henne att hon fattade det också och hon stirrade bara på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och lämnade bara rummet. Det här var inte alls bra.

 

Att höra om nyheten mellan Felicia och James var bara hemsk. När Felicia till slut efter många om och men hade berättat varför hon hade börjat gråta hade jag blivit så förbannad. Jag menar, hur fan kan han göra så mot henne? James hade varit en av mina närmsta killkompisar men nu när vi kommer tillbaka till London om två veckor... kommer jag inte ens kunna se på honom. Jag, Perrie, Julia, Felicia, Danielle och Eleanor satt på vipplatser framför scenen. Killarna skulle gå upp om en halvtimme och var just nu backstage. Det var en privatspelning, så det var bara runt 100 människor här. "I'm so excited", sa Perrie och gjorde en gest med händerna. Jag skrattade åt henne. Jag och Perrie hade blivit ganska bra vänner och jag gillade det på ett sätt, men samtidigt var det lite konstigt. "Which songs are they going to play?" frågade Felicia. "They told us that when you where up on your room", sa Eleanor och gjorde en medveten sad face min. Alla tyckte att det var synd att hon och James hade trouble in paradise, och innan hade vi snackat om hur hemsk James var. "But anyway, they will sing I Would, Heart Attack, Nobody Compares, Change My Mind and Rock Me", sa Julia och log lite mot Felicia. Hon nickade. "Are you sure that you are okay?" frågade Danielle. "Yeah, totally. I'm getting over it", sa Felicia utan att ens titta på Danielle. Jag såg direkt att något var fel och att det var något mer som oroade henne än James saken. Och dessutom var 'im okay' en stor lögn för hon var inte okej, jag visste det. Men allt det här fick vänta till senare, det viktigaste var att låta killarna uppträda först. Jag och Felicia mötte varandras ögon. "Will Cara be here?" frågade Perrie sedan och tittade på mig. "Nah, she couldn't make it. Harry invited her but she have a fashion show tonight", sa jag. Perrie var på väg att svara men då kom killarna utskuttande på scenen. Lika underbara som alltid. Jag log och Zayn mötte min blick. Han log mot mig också. "Hey guys!", sa Liam. "We going to perform some songs for you here tonight, we hope you enjoooooy", sa Niall och introt till I Would började. Liam började sjunga och vi tjejer sjöng med ibland, men dansade mest runt som pinsamma kompisar och flickvänner. Människorna bakom oss dansade också lite medans de lyssnade så jag antar att vi inte var så onormala trots allt. "Would he say he is in L-O-V-E, well if it was me then I would, I would", hördes Zayns röst. När låten var slut så tjoade vi och skrek. Jag gjorde en min mot Harry som började skratta. "Nice face there Sandra", sa han i mikrofonen och jag skrattade. "So are you guys ready for Heart Attack?" ropade Louis i micken. Ett tydligt "yes" hördes från de hundra människorna i rummet och killarna började sjunga igen. Under Heart Attack satt jag, Julia och Eleanor och mimade under hela låten och gjorde konstiga miner till varandra. Jag sneglade på Felicia. Hon satt bara där, helt fundersam och tittade bara på killarna när de sjöng. Det var inte likt henne - vanligtvis skulle hon deltagit i larvigheterna. Jag var orolig för henne.

 

Även Heart Attack var slut och jag började känna att det var jobbigt att vara där. Jag älskade killarnas låtar och hade alltid gjort. Jag kommer ihåg hur stolt jag var över Liam när What Makes You Beutiful kom ut. Det var ofattbart hur stora de hade blivit. De höll på att sjunga Nobody Compares och jag satt och stirrade på en fläck på scenen. Jag lyssnade på deras framträdande, men jag var inte medveten. Allting bara snurrade runt i mitt huvud. Liam och jag har sex, vi åker till LA och även hans flickvän är där, James som säger att jag inte ens behöver ringa mer någonsin igen, James som kysser Leslie, Liam som är påväg att säga att han älskar mig. Allting var för mycket. Jag orkade inte kändes det som. De här månaderna hade varit kul, innehållsrika - men så mycket hemskt hade hänt. Men ingenting slog att jag förlorade min syster såklart. När jag tänkte på det hela hade den här våren varit helt uppskruvad. Konstiga saker hela tiden, men jag hade ändå haft kul. Jag hörde en djup suck komma ut från min mun. Jag var trött på lögner, trött på att gråta. Nobody Compares avslutades. "Now, It's time for a beutiful little song named Change My Mind. I hope you like it", sa Zayn. 

Louis började sjunga. Och för första gången tittade jag på dem när de sjöng. Han tittade på Eleanor i stort sett hela tiden, men jag granskade honom hela tiden. När Zayn sedan började sjunga tittade han på mig och log, liksom för att muntra upp mig. Jag log tillbaka. När Liam började sjunga vände jag sakta min blick mot honom. Han tittade på mig. Jag visste att det var mig han tittade på. "Cause I don't wanna know I'm walking away, if you'll be mine", sjöng han, och hans blick var på mig hela tiden. Alla killarna sjöng och sedan kom Liam igen: "So baby if you say you want me to stay, I'll change my mind". Det kändes på något sätt som han menade orden. Jag såg att han tog ett djupt andetag. Jag kunde inte slita blicken från honom nu. "Lean in, when you laugh, we take photgraphs, there is no music on, but we dance along", fortsatte han. Jag kommer ihåg ett speciellt minne. Det var en sommar, jag hade varit fjorton och han skulle fylla sjutton senare under sommaren. Vi hade varit i Wolverhampton under sommaren båda två, och Liam hade precis fått veta att han skulle skapa ett band med killarna. Han hade fått en vecka hemma innan de skulle åka till Spanien och till Judges' House. Jag kom ihåg att vi skrattade supermycket och att han hade tagit foton på oss när vi gjorde superfula miner. Vi hade suttit på ett stort fält, dit vi alltid brukade gå när vi var yngre och bygga kojor i träden. Och vi hade också dansat utan musik. Jag hade inte tänkt på det innan, men det kanske fanns en anledning till det solot. "Never felt like this before, are we friends or are we more, as I'm walking towards the door, I'm not sure", sjöng Harry. Liams bruna ögon glänste. Jag visste att han tänkte exakt det som jag tänkte. Var vi vänner eller mer? Jag tittade på honom. Han släppte inte blicken. Och då visste jag.

 

När vi hade satt oss ner för att skriva Change My Mind hade jag helt slumpmässigt bara kommit på den där gången under sommaren i Wolverhampton. På den tiden hade det inte betytt något mer än vänskapligt, utan jag hade bara tyckt att det passade in i låten. Men nu gjorde det de. Jag tittade på hennes bruna ögon som alltid lyste i solskenet. Hennes vackra lockiga hår. Hennes skratt. Hennes läppar, hennes galenskap. Jag hade aldrig varit närmare än person än henne. Hon hade varit min absolut bästa kompis genom allt. Att jag inte insett hur perfekt hon var tidigare. Vi avslutade låten. Jag visste att jag menade vad jag sa. Jag slutade inte att titta på henne. Jag förstod vad det här betydde. Och jag visste att även hon gjorde det.