Jag kände mig trött och förvirrad där jag satt bredvid Liam i hans soffa. Toy Story 3 var på men jag var inte riktigt fokuserad på filmen. Tankarna var överallt kändes det som. Jävla James. Jag hade någon slags hatkärlek till den där killen. Jag tittade försiktigt på Liam. Han såg så glad ut. Han log åt filmen medans han åt på popcorn. Hur skulle jag någonsin kunna svika honom? Jag hade ingen aning om något. Han hade troligen märkt att jag tittade på honom för han vände sig emot mig och log stort mot mig. Jag försökte få fram ett riktigt leende, men det blev bara väldigt stelt. Han lutade sig fram för att ta mer popcorn och la sedan armen om mig. Hela min kropp blev alldes stel. Jag förstod inte varför, jag menar, vanligtvis skulle jag gosat ihop mig nära honom, lutat mitt huvud mot hans axel, kysst hans hals, men nu satt jag bara där. Utan en rörelse. Utan en min. Jag stirrade bara på teven utan att riktigt kolla på den. James älskade mig fortfarande. Varför? Han borde inte göra det. Jag var otrogen mot honom. Sen var han otrogen mot mig. Sedan hade vi ignorerat varandra. Jag hade varit fullkomligt lycklig tills i förrgår natt när han kom. Nu kändes allt helt screwed up och jag ville bara försvinna. Jag tror nog att jag aldrig känt mig så obekväm runt Liam som nu. Efter vi hooked up för ett halv år sedan, sure, det var awkward, men det var uthärdligt. Nu var allt så himla konstigt. Och Liam visste inte ens om det själv. Jag hade inte märkt att han tittade på mig igen. Han pussade min kind. "You look so cute", sa han och petade i min smilegrop. Jag gav honom ett stelt skratt. Han tittade först konstigt på mig men sedan log han igen. Han lutade sig fram för att kyssa mig och våra läppar möttes. Jag blundade och njöt lite. När jag öppnade ögonen var det inte Liam jag såg, utan James. Det var så det skulle slutat igår egentligen. Eller? Jag stoppade kyssen direkt och Liam gav mig en undrande blick. "Babe what's wrong? You're acting all weird", sa Liam. Jag hade seriöst hallucinationer om honom nu också. Fan, vad är det för fel på mig? "Nothing, I just had a rough day you know. Much in school these days", ljög jag. Sanningen var att jag knappt hade gjort något i skolan under dagen. Under biologin och matten som jag hade med James hade vi bokstavligen suttit och småkollat på varandra hela tiden. Och annars hade jag tänkt på honom. Det var inte bra alls. Jag var i ett förhållade. Med Liam. Som jag älskade. "Are sure? Cause it feels like there is something else too", sa han. "No, nothing at all", sa jag och la mig motvilligt och stelt mot hans axel. Det här kändes inte alls bra. Jag var orolig över hur det här skulle sluta. För min magkänsla sa att det inte skulle sluta bra.

 

Jag rörde om i stekpannan. Det var slut. Allt var slut. Det kändes nästan som mitt liv var slut. Jag kände ett par armar runt om mig. Jag borde aldrig sökt tröst hos Perrie från första början. Men hon betydde ändå mycket för mig på något sätt. Jag vände mig om och hon gav mig en kram som jag besvarade lite tafatt. "Are you okay?", frågade hon med en orolig blick. "Yeah", sa jag kort och rörde om i stekpannan igen. Sanningen var att jag inte var okej. Jag kunde inte hjälpa att jag tänkte på vad som skulle varit mitt barn. Sandra hade trott att hon var gravid i en månad. Alla visste förutom jag. Vad hade hon tänkt att göra när hon fick en babybump? Hävda att det inte var mitt? Jag var så arg på henne men samtidigt så ledsen. Jag visste att det verkligen var över med henne en gång för alla. Kanske var det bra. Vi behövde kanske avsluta det en gång för alla. Men jag ville inte att det skulle sluta så här. På något sätt ville jag det verkligen inte. "It smells good", sa Perrie som hade armarna om mig fortfarande. Jag ska försöka starta om igen med Perrie. Jag hade älskat henne, och kanske var det som hon sa - kanske var vi meant to be. Men grejen var att jag alltid trott att jag och Sandra var själsfränder. Men det var bara att försöka. För Zazza fanns inte mer. Det var en relation som varit död länge.

"It does right?", svarade jag frånvarande. "Is it your special chicken?" frågade Perrie och lutade sig över min axel för att titta ner i stekpannan. Jag kunde känna vaniljdoften från hennes hår. "Yep", svarade jag. Jag tänkte på Sandras ansikte igår. Hon hade sett riktigt sjuk ut. Inget uttryck, ingen rörelse. Julias oroliga skrik upprepades i mitt huvud. "Can't you see that she isn't alright?" Nej, jag hade varit för arg då. Men jag nu när jag såg henne framför mig i mitt huvud, såg jag smärtan i hennes ögon. Hon hade trott att hon var gravid men var inte det. Smärtan. "Zayn can you please talk to me? How are you really? Be honest", hördes Perries röst. "Perrie I said that I was fine, and I mean it okay? Can we just leave it like that please", sa jag med en aningens irritation i rösten. "I was just worried...", började hon men jag tog hennes händer och kollade henne djupt i ögonen. En gång hade jag sett min stora kärlek i hennes ögon. Kanske kunde det bli så igen. "Don't be. I'm totally fine", sa jag och kysste henne. Hon besvarade kyssen och gav mig en lång kram. She's not alright. Hur kunde det göra så ont för mig? Att veta att hon inte var okej. Det var som hennes smärta var min smärta. Sandra var inte okej. Hur skulle då jag kunna bli okej?

 

"Julia. Kan du fatta att det här året snart är över? Det är redan 3 December", sa jag eftertänksamt. Vi satt i hennes och Nialls kök på köksbänken och åt apelsinkrokant choklad från Marabou som hon hade tagit med sig från Sverige. Det var bådas favoritchoklad och vi bokstavligen dog för den. "Det har hänt så jäkla många sjuka grejer det här året. Och bra saker också förstås men det har varit så himla mycket bara", svarade Julia och bet av en bit av sin choklad. "Om jag aldrig hade haft min födelsedags fest skulle inget av det här ha hänt. Tror jag", sa jag. "Jag skulle inte träffat the love of my life", sa Julia leende. "Och jag skulle aldrig blivit tillsammans med Liam", sa jag. Och jag skulle aldrig gjort slut med James, tänkte jag, fast jag sa det inte högt. "Och Sandra skulle inte vara som hon är nu...", sa Julia. "Usch, jag vill inte prata om det", sa jag. "Jag fattar inte vad som har hänt. Jag och Harry försökte få kontakt med henne igår utan någon reaktion. Och när jag snackade med Harry påväg till skolan i morse sa han att Cara var där men inte heller fick någon kontakt med henne", sa Julia nedstämt. "Inte hon heller? Tror du att jag borde gå till henne och ta kontakt?" frågade jag undrande. "Du kan väl försöka men jag tror inte att det kommer fungera. Varför har du inte varit där än föresten?" sa Julia och rynkade sina ögonbryn. Sanningen var att jag hade varit lite för caught up i mitt lilla James problem, men det sa jag förstås inte. "Jag tänkte att hon kanske behövde lite space", ljög jag. Julia ryckte på axlarna. "Kanske har du rätt. Jag vill helst inte tänka på det alls. Det gör mig deprimerad att se henne så där. Jag bryr mig alldeles för mycket och jag var den sämsta vännen ever och nu mår hon så här och jag kommer få ett panikutbrott väldigt snart", sa Julia  snabbt. "Ångrar du det här året?" undrade jag. Julia kollade konstigt på mig. Sedan såg hon ut att tänka. Tillslut sa hon: "Nej. Mycket dåligt har hänt det här året. Men jag har träffat Niall. Första killen jag har gett bort mitt hjärta till. Och min oskuld men det är inte irrelevant", hon log svagt, "och jag mötte alla killarna och Eleanor. De är också mina bästa vänner. Och vi har många minnen tillsammans. Och ni alla gör mig lycklig. Vi kanske har haft bråk, gått igenom svåra perioder med depressioner, blivit kära i våran bästa vän, eller det var bara du men i alla fall, haft allmäna up and downs i våra kärleksliv, blivit nästan våldtagna men vi har tagit oss igenom det. Och vad vi alla har är minnen guldvärda". Jag tittade funderande på henne. "Hur kan du vara så posetiv?" frågade jag. "När saker är svårt i livet gäller det bara att bita ihop och se det som är eller har varit posetivt. Annars klarar man inte av att överleva", sa hon. "När blev du så vis?" skämtade jag. "Äh, lägg av", sa hon och log lite. Men hon hade rätt. Man måste lära sig att se det posetiva i det negativa. Jag hoppades bara att Sandra kunde må bättre väldigt snart. För om för mycket negativ energi spreds skulle jag inte heller orka kämpa. Och då skulle vi gå under tillsammans.

 

Det var två dagar sedan Sandra hade fått sitt besked. Hon hade inte rört sig ur fläcken enligt Harry. Hon hade kanske gått på toa, men då hade hon gått som en zombie och utan att säga något gått och lagt sig igen. Hon ville inte äta eller någonting. Jag var djupt orolig för henne. Jag satt bredvid Vanessa på våran fysik lektion och koncentrerade mig inte riktigt på läraren. Jag hade ingen lust och förstod ändå inte vad han sa. Min hjärna var fullproppad med tankar om livet och allting som hänt. Jag kollade ut genom fönstret. Typiskt London att det regnar trots att det är december. Jag suckade och hörde skolklockan ringa. "Miss Wahlgren, can you please stay for a while? I would like to talk to you", sa min fysiklärare. Vanessa tittade på mig och vinkade och lämnade klassrummet. Jag satte mig ner på en stol framför hans kateder. "What is it mr Dawson?", frågade jag trött. "I'm afraid that I have some bad news for you", sa han. "They can't possibly be as bad as everything else right now", sa jag. "Please miss Wahlgren", sa han och jag mötte hans blick. Han tittade oroligt på mig bakom sina glasögon. "As your mentor it's my job to tell you that you have failed a couple of subjects", sa han allvarligt. Jag vaknade genast till. "WHAT? You can't be serious!", utbrast jag. Jag hade aldrig varit underkänd i ett ämne. Alltid haft hyfsade betyg med C:n och B:n för det mesta. Och nu hade jag fått F i inte bara ett ämne utan flera. "You have failed my class, chemistry, spanish and biology", förklarade han. "No, no", började jag. "This can't be true!", sa jag. Det här var inte bra. Alls. "I'm sorry miss Wahlgren", sa mr Dawson. "But please mr Dawson. Life is really tough right now. And I went in a school in Sweden for a couple of months too and...", började jag men han avbröt mig. "You can't let you private life affect you schoolwork. If you don't fight really hard for your grades next semester you might have to repeat this year again", sa han med en beklagande blick. Jag tittade ledsamt på honom. Jag kunde inte gå om ett år. Det var aldrig något jag ens funderat över. "Okay", sa jag och svalde. "I'm just going to leave now", sa jag och reste mig upp. Jag lämnade fysiksalen och gick ut till korridoren. Jag sjönk ner mot väggen och dunkade mitt huvud mot den tre gånger. Att jag ska vara så misslyckad. Fan.

---

Hoppas ni gillar delen och kommentera! Älskar när ni kommenterar för det gör oss så glada! :D Minst tre kommentarer tills nästa del? kram x