"Jag hatar att vara osams med Sandra", sa jag och kollade bort mot där Sandra stod och pratade med Nelly och Vanessa. Felicia och Sandra är ju mina bästa vänner, men de som står mig näst närmast var Vanessa och Nelly. "Jag med. Jag önskar att vi kunde övertala henne på något sätt att vi bara ville henne väl. Och visst känns det som Nelly och Vanessa ignorerar oss? Tror du Sandra har berättat vad som hänt?", frågade Felicia medans hon tog ut sina böcker ur skåpet bredvid. Jag låste mitt skåp och rätade ut min uniformskjol. Jag hatade verkligen skoluniformer. "Nej. Jag tror att hon håller det privat. Men jag tror de vet att vi är ovänner... det är liksom ganska uppenbart", svarade jag. Jag och Felicia började gå mot våra klassrum. Hon hade bild och jag hade engelska. "Felicia... om vi inte kan övertala henne genom att prata med henne... kanske borde vi skriva till henne?" sa jag eftertänksamt. Hon tittade på mig och skrattade. "Vadå, som ett brev eller? Hur hade du tänkt att vi skulle ge det till henne? Hon försvinner ju så fort hon får syn på oss", svarade hon. Jag log. "Ge det ett försök. Jag är villig att använda alla metoder för att få henne tillbaka. Jag hatar att se henne gå runt utan oss. Jag hatar att inte kunna krama henne eller göra fula miner till henne. Möt mig på lunchrasten och vi fixar brevet, okej?" sa jag. Hon log. "Sure". Vi gav varandra en snabb kram och fortsatte mot våra klassrum.

 

"Är du verkligen säker på det här?", sa Felicia när vi stod utanför Sandras hus. Det var en mild torsdags kväll. "Ja. Hennes föräldrar vet säkert inte om att vi är osams", sa jag. Felicia nickade. "Nej. Tur för oss", sa Felicia. Vi log mot varandra och Felicia plingade på. Sandras mamma öppnade. "Hej", sa jag och Felicia och log. "Hejsan! Jag har inte sett er på länge tjejer. Sandra är på sitt rum, ni kan gå direkt in", sa hon. Vi hängde av oss och hennes mamma försvann in i köket. Vi gick försiktigt upp för trapporna. "Okej, nu börjar jag bli osäker", sa jag. "Fega inte ur nu. Vi fixar det här. Vad är det värsta som kan hända?" Jag fnös. "Hon kan få en allvarlig dampattack på oss. Och sen är vi körda för all framtid", sa jag. Felicia skakade på huvudet. Vi kollade snabbt på varandra innan hon knackade på dörren.

 

Jag stördes av knackningen på dörren. Jag höll på att titta på den nya episoden av Pretty Little Liars eftersom jag inte hade hunnit se den igår. Jag hade tillbringat dagen hos Brad, som vanligt. Jag hade nog aldrig känt mig såhär ensam i hela mitt liv. När jag var med Brad blev allting så mycket lättare. "Vad är det?" ropade jag. Dörrhandtaget drogs in. "Och vad fan tror ni att ni gör här?" fräste jag när jag såg vilka det var. Julia stängde försiktigt dörren bakom oss. "Sandra... vi vill bara be om förlåtelse yttligare", sa Felicia. "Jag trodde ni fattade när jag sa att jag aldrig någonsin ville snacka med er igen. Jag upprepade det för dig Julia till och med!", sa jag och blängde på dem. "Jag förstod vad du sa precis. Men jag tänker inte ge upp förräns vi är vänner igen. Vi hatar att vara utan dig Sandra", sa jag försiktigt. "Synd för er, ni kommer behöva försöka i en evighet. UT UR MITT HUS NU", skrek jag. Jag var förbannad. "HUR KAN NI ENS TRO ATT NI KAN KOMMA IN I MITT HUS BARA SÅDÄR OCH SÄGA FÖRLÅT. INTE ETT ENDA ORD KAN FÖRÄNDRA SITUATIONEN. JAG BRYR MIG FAN INTE OM ER. NI ÄR SÅ HJÄRTLÖSA. HUR KUNDE JAG ENS VÄLJA ER SOM BÄSTA VÄNNER?" skrek jag. Allting var helt hopplöst och jag började gråta. "Fö-rl-åt", stammade Julia. "Vi älskar dig Sandra. Och vi önskar att du kunde ge oss en andra chans", sa Felicia. Hon kom emot mig och försökte att krama om mig medans jag grät hysteriskt. "SLÄPP MIG!" sa jag och knuffade bort henne ifrån mig. "SLUTA STÅ DÄR OCH GLO DITT FUCKING SÄR. UT, NU, BÅDA TVÅ", vrålade jag åt Julia. "Det här är vårat sista hopp. Läs det bara snälla Sandra. Vi vill bara att allt ska bli bra igen. Ge det en chans. Om du bara läser det lovar vi att vi aldrig ska snacka med dig igen om du inte vill det. Jag älskar dig", sa Felicia och la ett brev på mig säng. Jag stirrade på det. "Jag älskar dig också", sa Julia. De lämnade mitt rum. Några minuter senare hörde jag dörren smällas igen på nedervåningen. Jag torkade bort tårarna och tittade på brevet. Varför skulle jag bry mig om något de skriver?

 

Det var två timmar senare och jag satt fortfarande i min säng och kollade på serier medans jag åt potatisallad, min favorit. Mamma gjorde den godaste potatissalladen. Jag kollade på klockan. Den var sex på kvällen. Episoden avslutades precis och jag stängde igen min dator. Livet var sämst just nu. Jag kollade på brevet åter igen, som inte hade lämnat sin plats. Jag suckade för mig själv och tog upp brevet.

Sandra. Du vet inte hur mycket vi älskar dig. Vi älskar dig mer än vad du någonsin kommer kunna förstå. Att se dig ledsen och sviken får oss att känna oss som de sämsta vännerna någonsin. Det var sant. De var de sämsta vännerna någonsin. En tår landade på brevet. Jag drog ett djupt andetag och fortsatte att läsa. Vi vet att allting är vårat fel. Vi vet hur mycket du avskyr Zayn. Så varför gjorde vi det? Sanningen är, att Zayn ville inget annat än att förklara för dig hur det egentligen hände. Han menade aldrig att såra dig. Men det gjorde han. Vill du ärligt veta varför vi lurade dig? Tog dig till killarna, fick dig att tro att du skulle hänga med dem när du egentligen skulle prata med Zayn? Du kom aldrig över honom. Du förtjänade att få veta sanningen, om det du såg inte var sanningen alltså. Om jag ska vara ärlig så hade de rätt. Jag hade aldrig varit över honom. Alltid låg tanken i mitt bakhuvud om att han hade sårat mig. Jag hade aldrig älskat någon mer än honom. Alla gånger han tog mig till ett hemligt ställe där han hade tagit med sig mat eller fika. När han kysste mig. När han kollade på mig och bet sig i läppen. När han skrattade åt mina skämt. När jag vaknade upp bredvid honom på morgonen. Allting hade jag saknat så förfärligt mycket. Jag kunde inte gå vidare, för att jag kunde inte acceptera att han hade kysst en annan tjej. Jag fortsatte att läsa brevet, som var hela 5 sidor långt. Man såg att det var Julia som hade skrivit det, eftersom det var hennes handstil. Jag drog försiktigt handen under ögonen och tog ett andetag när jag skulle läsa de sista raderna. Ett liv utan dig är inte tänkbart. Du är den vackraste, roligaste, finaste, snällaste, mest konstiga personen på hela jorden. Vi tre hör ihop. Och utan dig, saknas en del, och vi är inte fullbordade. Vi älskar dig så mycket att det är sjukt. Att vi tog Zayns sida istället för din... det är något som bästa vänner inte gör. Vi är inte dumma, vi förstod precis varför du inte ville se oss igen. Det har nu gått exakt 2 veckor och 5 dagar sedan du sade upp din vänskap med oss. Men en andra chans...? Kom till Julias hus när du har läst detta. Oavsett ditt beslut kommer vi aldrig sluta älska dig och vi kommer alltid vara vid din sida.

Vid det här laget storbölade jag. Jag älskade ju dem också. Men skulle jag verkligen förlåta dem så enkelt? Eller, enkelt och enkelt... det hade gått nästan tre veckor som de skrev. Felicia brukade kalla att jag buffrade om jag var sur. Jag kunde aldrig godkänna en förlåtelse förräns jag buffrat klart. Ju större bråk det var, desto längre tid behövde jag att buffra. 3 veckor. Var det lång tid nog? När jag lämnade Nialls hus hade jag beslutat mig för att aldrig bli vän med dem igen. Aldrig någonsin. Klockan började närma sig sju och jag var inte klar med biologiläxan tills morgondagen. Men det här var viktigare än allt annat. Jag gick ut, och sprang snabbt upp till Julias uppfart med brevet i handen. Hennes föräldrars bilar var inte där så troligen var de inte hemma. Hade gjort fel val? Jag tvekade innan jag tryckte in ringklockan. Det välbekande plinget hördes inne i från. Både Julia och Felicia öppnade och vi stod och tittade på varandra. "Förlåt oss", sa Julia. "Jag älskar dig såå mycket", sa Felicia och tårar rann ner för deras kinder. Jag grät också. Jag log lite. "Tack för brevet. Det fick mig att tänka. Och jag behöver nog tänka lite mer och vi behöver prata ut det här. Men ni är förlåtna... för tillfället. Men just nu litar jag inte sådär jätte mycket på er. Men jag hoppas att vi kan reda ut det", sa jag. "Kan jag få en kram?" frågade Julia försiktigt och log lite. Jag nickade. Vi alla tre stod och kramade varandra hur länge som helst där vi stod i Julias hall, gråtandes. Jag behövde dem. De gjorde jag. "Jag kan inte prata ut det här nu. Kan vi ha en sleepover imorgon?", frågade jag. Julia nickade. "Vi kan vara här. Mina föräldrar kommer vara hos några gamla vänner till dem. Vilken tid vill du komma?" sa hon medans hon torkade bort sina tårar. "Kan jag komma runt sju?", frågade jag. "Ja, det blir perfekt. Jag ska nämnligen träffa Niall imorgon direkt efter skolan", sa Julia. Man såg på henne att hon var lycklig att prata om Niall och Harry. Hon hade ju aldrig haft en pojkvän någonsin. "Du får berätta för oss allt som har hänt mellan dig och Brad på senaste tiden", sa Felicia. Jag log svagt. "Jag tror att vi har mycket att prata om. Men jag går nu. Jag ska tänka lite och så. Jag vände mig om och steg ut ur Julias hus. Jag tvekande, och sedan vände jag mig om igen. "Jag älskar er också".

---

Det var inte meningen att jag skulle skriva idag, men vi har haft så sjukt mycket med skolan hela den här veckan. Så förlåt för sen del. Delen blev inte alls som jag hade tänkt mig, Sandra är så grymt mycket bättre på att skriva sådana här delar, vilket hon egentligen skulle ha gjort. Besöksrekord igår på novellen föresten! Kommentera gärna vad ni tycker om novellen hittills. Kram!