"I don't get this shit. Like, seriousley, they're not friends anymore?" sa jag. Harry hade nyss pratat med Julia i telefon och hon hade berättat hur det utvecklat sig de senaste veckorna. Felicia hade bett mig att inte lägga mig i och att hon helst ville vara ifred, men i den här situationen kunde jag inte bara låta henne vara. "Are you going to meet Julia today? She maybe need someone", sa jag till Harry. "She is with Niall", svarade han. Jag flinade lite diskret. "Thats why the narry feelings are a bit low", sa jag. Harry försökte att dölja ett leende. "Shut up". Jag skakade på huvudet. "Anyway, I'm going to Felicia. I don't care about what she says, I want to be with her when she is sad", sa jag. Harry log mot mig. "You're a great friend to her", sa han. Jag log tillbaka och lämnade Harrys villa. 

 

Min telefon ringde plötsligt, mitt när jag satt i bilen halv vägs på väg till henne. Jag log åt skärmen och svarade. "Hello babe", sa jag till Danielle. "Hi Liam. Everything ok?" frågade hon. "I'm still a bit worried over Felicia. She is my best friend and she means everything to me, you know that. I hate to see her upset", svarade jag. "Yeah, I understand. She seems to be a really nice girl, I would like to meet her sometime. But Liam, I was supposed to be with Eleanor today but Louis surprised her with something. Want to meet up and cuddle?", frågade hon. Erbjudandet var frestande men Felicia behövde mig. "I would love to babe, but I'm at Felicias any second. I need to talk to her", sa jag. Det var tyst någon sekund. "Oh, okay. Say hi to her from me", sa hon. "Of course. We can cuddle tomorrow, okay? Love you", sa jag och vi la på. Danielle var den underbaraste människan på jorden och jag älskade henne. Visst hade även vi våra up and downs, som i höstas. Vi hann aldrig ses och vi gjorde slut en månad, men vi kunde inte hålla oss borta från varandra. Jag log lite av tanken. 

 

"Liam", sa Felicia när hon öppnade dörren. Jag log. "Are you alright sweetie?" frågade jag. Hon sträckte upp armarna för att krama mig. Vi stod i hennes hall och höll om varandra länge. Vi satte oss i hennes sovrum, som vi alltid brukade göra. "Your favourite chocholate", sa jag och gav en en chokladkaka jag hade tagit med. Choklad muntrade alltid upp hennee. Hon skrattade lite. "Thank you", sa hon och öppnade den. Hon gav en rad till mig och vi åt under tystnad. "Do you want to talk about it?" frågade jag. Hon nickade. "I love Sandra with my whole heart. Me, Sandra and Julia are like one person and right now, a part of that person is gone. She is my bestfriend and I hate that she hates me right now", sa hon och började gråta. "Don't cry" sa jag och höll om henne. Jag klappade henne över håret och hon grät mot min axel. "Do you know what the saddest part is? I knew this would happen. I knew it all the freaking time. But when I saw Zayn so sad... I could'nt stand it! So I took his side instead of my best friends. I'm stupid!", sa hon. "Look at me Felicia. You're not stupid. You did what you thought would help her. Nothing is blamed on you", sa jag. Hon drog bort sina tårar. "She is blaming everything on me. On me and Julia. And her opinion is the most important", sa hon. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "She gets over it. Give her the time she needs", sa jag till sist. Hon nickade och la sig ner i min famn. "I know something that will make you feel better", sa jag och log snett mot henne. "What?" frågade hon. Jag gick till hennes dvd hylla och drog ut Toy Story. Ett leende uppenbarade sig på hennes läppar. Jag älskade Toy Story och hade gett henne alla filmer förra året i födelsedags present. "Let's watch", sa hon och log. Vi satte in filmen i dvd spelaren och la oss i hennes säng. "Hold me", sa hon tyst. Jag la mina armar runt om henne och vi kollade på filmen. Felicia betydde verkligen allt för mig. Och jag skulle göra allt jag kunde för att få Sandra att förlåta henne och Julia.

 

Daten idag mellan mig och Julia hade inte varit något övernaturligt speciellt. Hon hade kommit hit till mig runt två och vi hade spenderat timmar till att prata. Jag hade planerat att jag skulle laga middag till henne men hon hade insisterat på att hjälpa till. "I love cooking. My parents always forced me to help them cook when I was younger and now I actually like it", sa hon. Hon hade sitt långa blonda hår uppsatt i en hästsvans och hennes snelugg var rufsig. Hon hade ljusblåa jeans, en vit stickad tröja, en grå kofta och en halsband på sig. Jag hade inte tänkt så mycket på det förut, men hon hade ett litet silverkors runt halsen hela tiden. Nu vände hon sig emot mig och kollade på mig med sina gröna ögon. "Niall?" sa hon och log lite. "Sorry", sa jag ursäktande. "I'm sure you are good at cooking", fortsatte jag. Hon skakade på huvudet och log lite. "Anyway, Julia... Your necklace... are you christian?" Hon tog sin hand runt korset och nickade. Hon gick bort till stekpannan och började röra om. "Yes, I am. When no one else is there for me, I know I always have god. He is my hero and I know I can always count on him. My christianity means a lot to me", sa hon. "That is amazing, really. It is beautiful by the way, the necklace", sa jag. Jag försökte lägga lasagne plattorna rätt medans jag granskade henne i ögonvrån. "Thanks. My grandma and grandpa gave it to me when I was 13. Its been on my neck since then", sa hon. Hon kom emot mig med stekpannan och hällde över det på allt annat. Jag försöke smeta runt allting så gott det gick när jag kände hennes armar runt om mig. Jag blev alldeles varm inombords och försökte att inte tänka på det. Hon vilade sitt huvud mot min axel, bakifrån alltså. "I really do like you Niall". Gillade mig? Gillade hon mig mer än Harry? Jag visste att de också gick på dater och jag ville så gärna vinna henne. Jag vände mig om och kollade på henne. Hon log. Jag ville så gärna luta mig fram och bara kyssa henne, men istället drog jag in henne i en kram. "I really do like you too", sa jag. Jag försökte att låta neutral, men inom mig så skrek jag glädjeskrik.

 

Jag bläddrade igenom min kontakt lista på telefonen. Jag passerade massor av nummer och namn. Jag stannade när jag såg hennes namn. Sandra stod det. Jag tryckte på namnet. Kontakt uppgifter kom upp på skärmen. Jag visste inte ens om hon fortfarande hade kvar det här numret. Jag ville bara ringa henne och be om förlåtelse för allting. Jag hade verkligen sabbat alla mina chanser att få fred med henne. Jag hade nog aldrig varit så kär i en tjej som jag var i henne när vi var tillsammans. Vi hade haft allting, men allting förstördes. Jag önskar att efter att vi hade snackat då för en vecka sedan skulle hon ha förlåtit mig. Vi skulle ha kramats och allting skulle känts så bra. Jag skulle få känna hennes armar runt om mig... Jag hade svårt att erkänna det, men ibland saknade jag henne. Hennes sätt att vara på. Det perfekta leendet, att leka med hennes lockiga hår, hur hon peppade mig inför X-Factor... allting. 

 

"Zayn!" Det var Perrie som stod framför mig. "Are you okay? You look sick", sa hon och kände på min panna. Jag log lite och kysste henne. "I'm okay. I just want you to cuddle with me", sa jag och drog ner henne i soffan. Perrie Edwards, min stora kärlek sen snart ett år tillbaka. Jag skakade ut Sandra ur mitt huvud och hoppades bara på att hon var okej. Så länge hon var okej, var jag okej... Perrie låg på min mage och vi kollade på någon konstig tv serie. Jag tog upp min mobil och kollade på skärmen som var precis likadan som när jag lämnade den. Sandra.