Jag plingade på dörren. Egentligen vet jag inte varför jag kommit hit, vi har ju inte ett sånt förhållande.Men jag behövde någon jag kunde lita på och han var den enda som jag kunde snacka med i nuläget. Jag kände hur droppar föll mot mitt ansikte. De föll bara snabbare och snabbare och blev tillslut till ösregn. Dörren öppnades och där stod han lika prefekt som alltid, Brad. Jag kände hur mitt hår klibbade sig fast vid min kind med regnet som öste ner över mitt huvud. " Hi " sa jag ynkligt. " What happened to you? " sa han förvånat och jag kände hur han granskade mig från huvudet till tårna. " Um I just... " började jag men avbröts av Brad som drog in mig i hans famn. Jag brast i gråt och han tryckte sig emot mig. 

 

Jag låg invirad i en tjock filt med en kopp med choklad I handen. " So they lied to you huh? " sa han och kollade mig djupt in i ögonen. " Yeah I just can't believe they did something like that to me. I mean they've been my best friends for like forever. They know that I would never ever want to talk to that dougebag again and they betrayed me just like that, like it was waaay easy. I don't ever wanna befriend bitches like them again. " sa jag irriterat. Jag drack sedan en klunk ur koppen och ställde försiktigt ner den på bordet . " I can't really say that I know how it feels because I don't. But you know I'll be there to listen and comfort you any time. Honestly though, have you ever actually thought that they maybe didn't mean to hurt you. When you talk about them it really sounds like they mean a lot to you and that they would never even think about hurting you. " sa han försiktigt medan han drog in mig i en öm kyss. Jag drog mig ur hans armar. " No, they know I hate him! You don't understand they betrayed me for the guy that I hate the most in the world. How could they do that to me, I would never do that to them. Obviously they don't give a shit about me. I just feel like this is a bad dream that I never will wake up from! " sa jag och kände tårarna åter igen bränna bakom ögonen. Han kysste mig på pannan och log mot mig. " Well if your with me then I don't want you cry, I want you to smile " sa han och snelog mot mig, det var nästan omöjligt att inte le tillbaka. " That's the smile I remember " sa han och hoppade upp från soffan och höll fram handen mot mig. Jag tog den och han lyfte upp mig och kramade om mig. " So, do you want to eat something my lady " sa han med en fånig röst och bugade sig framför mig. " I would never decline such a wonderful offer " sa jag och drev tillbaka. Han lyfte upp mig och bar mig som en prinsessa. Han gick in genom dörren som ledde till hans fint inredda kök som var i en ljus blå nyans. Över spisen var det kaklat med otroligt vackra mörkblåa kakelplattor.Han satte ner mig på köksön som han hade i mitten av köket.  " Macaroni and cheese? " sa jag och log varmt mot honom. " Like always " sa han och blinkade mot mig och började sen ta fram en kastrull ur en låda under min fötter. Han fick mig att känna mig trygg som om jag var hemma. Det var kanske här jag hörde hemma, med honom? Jag visste i alla fall att jag hade någon som skulle fånga mig om jag föll och det kändes bra.

 

 

Upptaget stod det på skärmen bredvid kontaktbilden på Sandra. Vi visste att hon skulle blivit arg på oss men om hon bara gjort fred med Zayn hade inte allt varit så här jobbigt. Men nu blev det inte så och det är helt vårat fel att hon är ledsen, mitt fel. Om jag bara inte gått med på att Zayn skulle snacka med henne, att jag skulle ljuga för henne. Hur kunde jag vara så dum? Jag visste hela tiden att hon hatar honom med hela sitt hjärta och ändå så lät jag det här hända. Dessutom så fick jag det att drabba Julia också. Jag ringde upp julia. " Hej " hörde jag en ostabil röst från andra änden av luren. " Hej det är jag, hon svarar inte. Hon måste ha stängt av sin telefon jag kan inte nå henne. Inte för att jag skulle gjort det annorlunda heller  " sa jag sorgset. " Jag vet vad du menar men hon betyder så mycket för oss det är inte så att vi kan sluta försöka. Vi måste hitta en annan lösning för om vi inte snackar med henne snart så kommer allt det här bara att bli värre och värre " sa hon och snyftade till. " Vi måste hitta henne, vi borde gå och knacka på hos henne. Det är i alla fall värt ett försök. " sa jag eftertänksamt. " Jag antar att det är det enda vi kan göra just nu jag tänker inte ge upp " sa Julia och försökte vara lite positiv men man hörde att hon inte heller hade mycket hopp kvar. Inte efter igår kväll. Vi hade gått runt överallt och letat efter henne men hon var som spårlöst försvunnen förutom att hon inte ville bli hittad. " Möt mig vid parken utanför hennes hus " sa jag snabbt och vi avslutade samtalet. Jag slängde på mig jacka och skor. Sedan for jag ut genom dörren och in till ösregnet.

 

 

Jag såg hur Felicia sprang emot mig där jag stod i parken. Några meter bakom mig var Sandras hus. Jag skakade av sköld, det var riktigt kallt med regnet som piskade mig i ansiktet. " Vi går in " sa Felicia flåsandes direkt när hon nått fram till mig. " Mmm " instämde jag och vi började gå mot det gula huset. Jag plingade på dörrklockan medan Felicia höll på att vrida sitt halsband fram och tillbaka. Någon öppnade dörren! Jag kände nervositeten gå igenom min kropp, jag höll på att börja gråta. Sandras mamma stack ut huvudet ur huset. Jag andades ut. " Hej tjejer ! Det var länge sen " sa hon glatt. " Mmnh aah det var det "mumlade jag  mållöst. " Ehum är Sandra där? " sa Felicia och verkade förfärad. " Nej hon kom aldrig hem igår och hon har inte ringt eller något heller " sa Sandras mamma och började låta lite oroad. " Har det hänt något? " sa hon. " Det kan man säga sa jag men vi har inte tid att förklara det nu vi måste hitta henne. Så snälla om hon ringer eller kontaktar dig snälla kan du höra av dig?." sa jag oroligt. "Hm ja, så klart jag kan göra det, men om ni hittar henne,be henne komma hem är ni snälla " sa hon artigt. " Jag ska ringa runt lite, om hon kanske gått till någon i släkten. lycka till " tillade hon och log mot oss. Sedan stängde hon dörren. Jag vände mig mot Felicia. " Har du någona aning om var hon kan vara någonstans? " sa jag och rynkade pannan. " Jag har ingen aning hon kan vara var som helst, hon kan vara hos någon av hennes kompisar, i ett café, i en affär. Det finns för många platser att leta på " sa hon tog min hand. " Vi delar upp oss så kanske vi hittar henne snabbare. Vi måste göra allt vi kan för att hitta henne " sa hon och drog mig mot dörren. Vi sprang sedan ut i regnet igen. Hon vinkade hej då  mot mig och sprang emot tunnelbanestationen. Jag började springa mot andra hållet. Var är du?  Sandra snälla var ok tänkte jag i mitt huvud. Förlåt för allt jag har gjort och jag kommer aldrig i hela mitt liv göra om det, jag ångrar det från djupet av mitt hjärta. Om jag bara kunde spola tillbaka tiden men det kunde jag inte, det var för sent.