"Det ska bli så kul att träffa dem igen!" sa Felicia entusiastiskt. Även jag var ganska förväntansfull. Att träffa killarna och umgås med den var något jag velat ett tag - men rädslan att Zayn var där hade hindrat mig. Men nu oroade jag mig inte, Felicia och Julia sa ju att han inte skulle vara där, och ja, då var han inte där. Därför nickade jag och instämde glatt med Felicia. "Vi ska hem till Niall", sa Julia. "Hans hus är underbart!", fortsatte hon. Jag och Felicia utbytte en blick. Vi klev av tunnelbanan och tog en buss tills vi kom fram. Både Felicia och Julia hade pladdrat på hur trevliga de var som människor och om hur kul vi skulle ha. Vi kom fram till ett stort hus. Jag tittade faschinerat på det. "Det ser underbart ut", sa jag till Julia och log. Hon log tillbaka och vi gick fram till dörren.

 

Niall öppnade omedelbart. "Hello!" sa han och log mot oss alla tre. Han kramade Julia och de log mot varandra. Han gav även mig och Felicia en kram och sa "Nice to see you again", till oss båda. Julia och Felicia fick av sina skor snabbare än mig och gick in vardagsrummet. Det var ovanligt tyst. Jag gick in i vardagsrummet. Det var ett stort luftigt rum med ett valv intill köket. Jag log mot alla som satt i soffan, Harry, Louis och Liam. Liam och Harry gav mig en kram. "We have met before. But just quickly and it was a while ago", sa Louis och log. "Yeah, I know. It was a really long time ago", sa jag och log tillbaka.

 

"It was a while ago I heard your voice", sa en välbekant röst. Han stirrade emot mig med sina bruna ögon från köksvalvet. De bruna ögonen tillhörde Zayn Jawaad Malik. "I can't believe this", sa jag och blängde på Julia och Felicia som redan satt i soffan bredvid Liam och Harry. "Can I talk to you?" frågade han. Jag stirrade på honom i några sekunder, och sen började jag gå ut. Ut ur huset. Jag ville inte se hans ansikte. "Sandra, wait", ropade han bakom mig. Han hann i fatt mig och tog tag i min hand och drog in mig i ett hörn i hallen. Vid det här laget var jag så förbannad. "What do you want? Don't you think you've hurt me enough?!" sa jag argt. Han tittade på mig och tog bort en lock som hängde vid mitt ansikte. "Don't touch me!", skrek jag och slog bort hans hand. "I want to tell you the truth", sa han och försökte vara lugn. "I think what I saw is pretty much the truth", svarade jag, utan att se honom i ögonen. "Look at me. She kissed me. I said no to her but it was too late. You were already there", sa han och jag kunde höra nästan hur han skulle börja gråta. Jag skakade på huvudet. "I don't believie your ugly lies", sa jag ilsket. "Sandra, you have to believe me. This is the truth!", svarade han. "I never wanted to hurt you. I loved you more than everything", sa han. Jag såg in i hans ögon och såg hur han var pågväg att fälla tårar. Men de ögonen sårade mig en gång, de krossade mitt hjärta. För en sekund sen kände jag mig vek och svag, men påminnelsen över hur han sårade mig kom. Orden gjorde ont i mig. För jag hade en gång även älskat honom. '' I get it, she's prettier. I wouldn't choose me either. '' sa jag med tårar i ögonen. '' That's not true Sandra! You don't know how beautiful you are to me. '' sa han. "If this is the truth, how do you explain that you went on a date with her when I broke up with you?" sa jag sårat. "Do you know how much it hurted when you told me that you saw everything, that I was a cheater, that you hated me. She was basically my rebound girl!", sa han desperat. Ilskan blossade upp inom mig. "YOU THINK THAT YOU GOT HURT? WHAT ABOUT ME THEN? YOU KISSED HER. YOU KISSED THAT FUCKING REBECCA. SHE BECAME YOUR GIRLFRIEND WHILE I SAT IN MY ROOM AND CRIED OVER YOU", skrek jag.  '' Sandra.. I'm so sorry. I still miss you. Please stay. '' sa han och tårar rann ner på hans kinder. Jag tog ett djupt andetag. '' You fucking ruined me. Stupid girl, I should've known. I gave up on you. Not because I don't care, but because you didn't. You changed. And now I have done that too. Everything is different now. '' sa jag med tårar i ögonen. "But even if this is the truth Zayn, it doesn't change anything-" sa jag medan tårar rann ner. Jag kollade bara på honom med en död blick. Jag tog min jacka och gick ut. Jag såg till att smälla riktigt hårt i dörren. Inte långt där efter såg jag Julia och Felicia komma utspringandes emot mig. "Sandra!" ropade de. Jag ignorerade de bara, ville inte ha något med dem att göra. Jag gick mot busshållplatsen innan jag satte mig ner på marken och grät. Jag grät som ett litet barn. Det här var inte rättvist. Och hur kunde Felicia och Julia göra det här mot mig? Jag kände mig ensam i världen utan att någon fanns där för mig.

 

 

Efter ett tag kom Zayn in. Alla slutade och satte sig upp. Zayn såg helt förstörd ut. "She is gone", sa han tyst. Jag och Felicia satt tysta medans de andra killarna kramade om honom. "Thanks for your help, anyway", sa han och tittade mot mig och Felicia. "I think I should go. I'm not really in the mood", sa han ledsamt. Jag och Felicia kollade på varandra åter igen en gång och reste oss upp. "We gotta run", sa Felicia. Vi båda slängde iväg slängkyssar åt killarna som satt som frågetecken medans vi båda drog på oss våra ytterplagg och skor och kutade ut. "Hon är där", sa Felicia flåsandes. Det började bli varmare eftersom det var början av April, men det var ändå kväll. Mörkret låg över staden och bara gatulamporna lyste upp gatorna. "Sandra, vänta! Vi måste snacka", ropade jag. "Snälla förlåt oss", sa Felicia. Sandra satt ner på marken och vi hann fram till henne. Jag kunde se hur hennes mascara hade runnit ner för hennes kinder. "Snälla. Vi trodde att det här skulle vara bra för dig!", sa jag med ångest i rösten. "Allt skulle ordna sig om du och Zayn blev neutrala med varandra och han bad oss så att han kunde be om förlåtelse", sa Felicia. Sandra reste sig upp och kollade på oss. Jag hade aldrig sett en sådan besvikelse i någons ögon förut. "Vet ni vad. Jag bryr mig fan inte om Zayn och hans patetiska lögner. Jag bryr mig inte om någonting som har med honom att göra. Det är inte därför jag gråter. Vill ni veta varför jag gråter? Jag gråter för att ni två, som ska föreställa mina bästa vänner och de jag litar på mest i hela världen, sviker mig, för en person som ni vet att jag hatar av hela mitt hjärta! Det är vad som gör mig ledsen", sa hon och kollade på oss med tårar i ögonen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Felicia brukade alltid komma på något att svara men även hon var stum. "Förlåt", viskade jag. Jag kände sakta tårarna rinna. "Vi menade aldrig att såra dig, vi ville bara ditt bästa", sa Felicia osäkert. '' DET HÄR VAR FAN INTE MITT FUCKING BÄSTA! '' skrek hon. '' Sandra förlåt, snälla! '' sa Felicia med gråt i rösten. Sandra grät, darrade nästan. '' Hur kunde ni!? Hur fan kunde ni?! ATT NI KUNDE TA EN OTROGEN KILLES SIDA ISTÄLLET FÖR ERAN BÄSTA VÄN? '' skrek hon medan hon grät. '' Att ni kunde utsätta eran bästa vän för det?! Ring mig aldrig igen, snacka aldrig med mig eller något!  Ni är lika patetiska och hemska som honom! Jag har alltid känt att jag behöver er mer än vad ni behöver mig.  Alla lämnar mig i den här fucking världen! Kanske jag förtjänade aaalllt det här! ", skrek hon och skakade på huvudet. Jag kunde inte sluta gråta. Felicia grät också. Bussen hade kommit och hon steg på. '' Sandra, vi älskar dig du vet det! '' skrek Felicia genom tårarna. Hon vände sig om och kollade på oss. "Den här fucking vänskapen eller vad ni fan kallar den är över. '', sa hon innan hon gick in i bussen och försvann. Bussen körde förbi och hon var borta. Kvar stod vi, helt ovetande om vad vi skulle göra. En av de människorna som betydde mest för oss i hela världen ville aldrig någonsin höra ifrån oss igen. Vi hade nyss förstört våran vänskap med Sandra. Alla mina minnen med henne, säkert, helt borta. Min barndomsvän. Jag känner henne och vad jag vet kommer hon aldrig vilja snacka med oss igen. Tårar rann ner från mina kinder och jag tittade på Felicia. Hon stog där, sina armar runt sig och grät. "Är det här... slutet?" fick jag ut. Med tårarna spruntade ur hennes ögon nickade hon bara.