---

Jag kollade på mig själv där jag stod i den långa svarta klänningen. Det var idag min systers begravning skulle vara. Egentligen orkade jag inte. Kändes inte som om jag orkade någonting. Allting från att min syster dog tills nu har bara varit... jobbigt. Henne, Liam, James. Jag har inte tänkt på någonting annat på en månad. Att förlora henne var det svåraste som någonsin hänt mig. Det var knäpptyst i huset. Jag, mamma och pappa höll på att göra oss i ordning allihopa, och alla höll på med sitt. Vi hade försökt att inte tänka på det, eller prata om det, men allting kastades bara tillbaka på oss idag. Jag kände hur tårar började komma. "Fan", sa jag och torkade ilsket bort dem. Varför var världen så orättvis?

 

"Är du säker på att du klarar dig igenom det här?" frågade Sandra försiktigt. Jag hade bett henne och Julia att vara med under cermonin eftersom jag behövde dem vid min sida. Alla runt om oss var klädda i svart och jag såg inte ett leende på någons läppar. Jag tog ett djupt andetag. "Ja. Jag måste ta farväl av henne, en gång för alla", sa jag och försöka låta stark. Julia la armen om mig. "Det kommer att ordna sig", sa hon. Nej, det skulle inte ordna sig. Ingenting skulle bli som förr. Ingenting. Jag skulle inte ha en stora syster. Ingenting kunde få henne att komma tillbaka. Jag kunde inte precis kalla Liam för min bästa vän längre. Det kändes bara konstigt emellan oss och jag skulle göra allting för att det skulle bli som vanligt mellan oss igen. Som att den där natten aldrig hände. Och slutligen, James. Hur länge skulle jag kunna hålla vad som hände mellan mig och Liam hemligt? Han visste att något var fel. Han hade frågat om det flera gånger. Jag hade för det mesta bara sagt att jag var nere över Farida, min syster, eller att det inte var något. Men så kunde det inte hålla på förevigt? Jag suckade. Julia och Sandra visste inte heller någonting. Jag var trött på hemligheter, lögner, heartbreaks och sorger.

 

Väl inne i kyrkan var det många välbekanta ansikten. De närmaste i min släkt, så som min moster, morbror, mormor, kusiner, farmor och farfar. Alla hade något sorgligt över sig. Hon hade trots allt bara varit 20 år, skulle fyllt 21. Jag kunde haft henne med mig i minst 60 år till. Längst fram i kyrkan såg jag den vita kistan. Där i låg hon. Min syster. Jag önskar att jag bara kunde öppna kistan för att finna henne där, och se henne le och berätta för mig hur töntig jag var för att jag hade trott att hon var borta. Jag önskar att jag bara kunde berätta för henne hur mycket jag älskade henne. Mina föräldrar kom bakom mig. Min mamma grät redan. "Det är okej mamma", sa jag, även om jag själv inte alls tyckte att det var okej. Hon tog min vänsta hand och pappa tog min högra. Vanligtvis skulle jag troligen rycka ut mina händer ur deras men det här var något vi var tvugna att ta oss igenom tillsammans. Hon hade innehavit en av de största platserna i alla våra hjärtan och skulle alltid ha de platserna. Det här var inte enkelt för någon. Vi satte oss längst fram. Jag tittade mig omkring och såg alla hennes vänner, gråtandes. Om de tyckte det var tufft, vad trodde de jag tyckte? Prästen kom in och ställde sig bakom den vita kistan. "We are gathered here today to witness the burial of Farida Tanttu", började prästen. Han började prata om hur underbar hon hade varit. Plötsligt kände jag mig bara arg och irriterad. Han visste ingenting. Han sa bara ord som folk hade sagt till honom. Men han förstod inte. Han förstod inte hur mycket hon hade betytt för mig. Ingen i hela det här rummet gjorde det. Alla bara satt och grät. Och här satt jag, hennes syster, lämnad ensam på jorden. Känslorna vimlade omkring i hela kroppen och jag visste inte om jag skulle skrika eller gråta. "You can now take farewell of Farida", sa prästen till sist. Jag hade inte ens lyssnat på någonting han sa. För det han sa betydde ingenting. Vad som betydde något var mina minnen med henne. Jag, mamma och pappa gick upp till kistan först. Jag stirrade på den medans mamma och pappa sa hejdå. Farväl, hejdå. Det var så mycket mer jag ville säga än just de här orden. Jag kom fram till kistan. Jag klappade den försiktigt. Det såg säkert så himla töntigt ut, men jag visste att hon var här innuti, och hoppades på något sätt att hon kände att jag var här. "Hejdå", viskade jag. Jag började gråta. Jag satte mig i mammas famn och grät. Jag borde inte gå igenom det här. Alls.

 

En halvtimme senare var alla ute på kyrkogården. Det var konstigt att tänka att hon var den första av oss i min familj som skulle dö. Min morfar var begravd hemma i Sverige, så det fanns ingen släkting som var begravd här i London. Pappa hade bärt ut kistan tillsammans med några andra män. Den skulle nu hissas ner i jorden för att aldrig komma upp igen. Tysta tårar rann ner för mitt ansikte. Var stark Felicia, var stark, tänkte jag för mig själv. Kanske var det meningen att man skulle känna så här. Så här... tom. Det kändes som om jag inte hade några känslor kvar. Ingenting att bry mig om. Kistan sänktes långsamt ner i hålet. Jag kollade på gravstenen. Here rests Farida Tanttu, stod det men tjocka bokstäver. 1992-2013 stod det lite längre ner, och allra längst ner på stenen i marmor stod det Vi kommer alltid att älska dig, we'll always love you. 

 

Jag hade knappt märkt att alla hade gått där i från. "Kommer du Felicia?" frågade pappa. Jag vände mig om och gav honom en lång kram. "Nej, jag stannar här ett tag. Jag tar bussen hem senare", sa jag. Han pussade mig på hjässan och log mot mig, "Du är en stark flicka Felicia. Du har alltid varit, kommer alltid att vara", sa han. "Men det är tack vare Farida", sa jag ynkligt. "Det är tack vare din utstrålning och personlighet, hjärtat. Glöm aldrig det". Han gick där i från. Jag kände hur allting jag hållt inom mig den här dagen bara kom ut. Jag var ensam nu. Ensam med Farida. Mina läppar började darra och tårar började strömma ner för mina kinder. "Felicia?" Det var Julias röst. Jag satt på knä framför graven. De stod bakom mig. "Allting känns så hopplöst utan henne. ALLTING! Ingenting har gått rätt sedan hon lämnade jorden. Jag klarar mig inte utan henne", skrek jag och tårarna rann ner för mina kinder. "Felicia, vi kommer alltid vara här för dig. Oavsett vad som händer", sa Sandra. "Vi är bästa vänner av en anledning. Vi behöver varandra och vi finns där för varandra, no matter vad man har gjort eller vad som har hänt", instämde Julia. Vi samlades i en gruppkram. Jag tänkte tillbaka på åren med min syster. Tårar, skratt. Jag minns tiden i Wolverhampton. När Vi som små barn hade sprungit till lekparken. Vi försökte båda alltid ta den bästa gungan. Eftersom hon var äldst hade hon alltid lyckats få den och den hade slutat med att jag sprang till mamma, gråtandes. Eller den där gången då mormor hade köpt oss likadana klänningar med matchande hårband och vi sprang runt med dem på en midsommar. Jag kommer ihåg hur fin jag hade känt mig - jag hade väl varit runt 6, 7 år på den tiden. Jag minns hur vi hade sprungit runt på stranden när vi var i Grekland för ett antal sommrar sedan och sjungit massa låtar högt och ljudligt så att alla strandgäster hade stirrat på oss. Hur hon alltid hjälpte mig med skolarbeten när jag inte klarade av något, så kom hon alltid med sin smarta hjärna och sa precis hur det var. Förutom med matten, för där överbevisade jag henne alltid. Och hennes peppsamtal. När jag mådde dåligt över någonting såg hon det alltid. När jag låg i min säng och grät över saker som vänner eller James hade gjort så kom hon alltid in, satte sig på min sängkant, och tittade menande på mig. Det skulle aldrig hända igen. Men jag inser det nu. Att man måste ta farväl av folk ibland. Hur hårt det än är. Och det var det jag hade gjort idag. Saker blir inte alltid som man vill eller planerat. Tragedier har en förmåga att ske och idag var en sådan dag. Men jag visste, att under alla dessa 60 år vi kunde spenderat tillsammans, kommer hon alltid sitta där uppe och vaka över mig. Min syster.

---

Blev lite ändringar, Felicia skulle tagit min plats idag men det slutade med att jag ändå kunde skriva. Hoppas ni gillade delen, KOMMENTERA!