---

2 veckor. Så lång tid hade det gått sen jag såg Harry och Niall förra gången. Jag hade hängt mycket med Louis och han hade fått mig på bra humör hela tiden, fått mig att skratta och sagt kloka saker till mig hela tiden. Under den väldigt barnsliga och skämtsamma ytan fanns faktiskt en mycket intelligent kille, som jag verkligen litade på. Om jag sa att jag inte saknade Niall eller Harry ljög jag. Jag älskade dem fortfarande. De kom fortfarande sms från dem dagligen.

 

"Julia. Sluta vara så tyst. Jag frågade dig faktiskt någonting", sa Sandra irriterat. Vi var i hennes rum. Det var tisdag och klockan var runt två. Sandra satt på golvet och målade sina tånaglar röda. Jag låg i hennes säng, och funderade. Precis som jag gjort i två veckor. "Förlåt", sa jag. Hon gav mig en beklagande min och la sig bredvid mig på sängen. "Du tänker på dem va?" frågade hon. Jag nickade. Sandra hade inte ens nämnt Brad sen hon berättade vad som hade hänt på sjukhuset. Jag antog att hon försökte komma över honom. Båda två killarna hon hade varit med hade på olika sett svikit henne. Hon var så otroligt stark och jag beundrade henne för det. Jag menar, jag kunde inte precis säga samma sak om mig, som fortfarande grubblade över vem jag älskade. "Julia. Jag vet att de älskade dig", sa Sandra och la sin hand på min. "Det kändes som om jag bara var ett pris som de ville vinna. Och det fick mig att känna mig utnyttjad", sa jag och försökte hindra tårar från att komma. "Vill du vara med dem?" frågade Sandra försiktigt. Vi hade fått sommarlov förra veckan och jag hade varit med Felicia, Sandra eller Louis alla dagar. Jag hade även träffat Liam och Zayn två gånger var, men av någon anledning, verkade de som om Felicia undvek Liam och Sandra undvek Zayn. Felicia var just nu med James och jag gissade på att de strulade. Som alltid. Jag kollade försiktigt på Sandra. "Ja. Men inte med dem. Jag vill vara med honom. Jag behöver bara inse vem han verkligen är, Niall, eller Harry", sa jag. "Det kommer bli bra. Du vet att jag har kommit väldigt nära Harry och jag vet hur mycket han älskade dig. Han sa alltid att du fick honom att känna sig speciell, och att du gjorde honom lycklig. Efter att du berättade att han hade kysst dig på skridskorinken trodde jag faktiskt att det skulle bli ni två", sa hon.

 

Ja, kanske. Kanske var Harry killen jag ville ha. Jag kommer ihåg hur glad jag hade blivit när jag såg honom när han kom in med starbucks kaffet, jag hade hoppat upp i hans armar och kysst honom. Han tog alltid hand om mig och behandlade mig så som jag ville bli behandlad. "Så om du frågar mig, jag är definitivt team Harry. Jag vet att det inte är bra att säga sånt här, men du verkar ha svårt att bestämma dig såg", sa hon. Jag log. "Ja. Jag får fundera lite. Vi gör något kul och galet istället", sa jag och reste mig från sängen. "Jag håller med", sa hon. Vi log mot varandra.

"Sandra svarar inte i telefon", sa Felicia när jag kramade om henne på Onsdagen. "Bajsunge", sa jag och gjorde en min. "Hon borde vara här snart. Vi tar en promenad så länge för jag har stått still och väntat på dig i år", sa hon och gjorde armkrok med mig. Jag älskade den här parken. Den låg mitt emellan mitt och Sandras område och Felicias område. Jag gick alltid hit. "Vad gjorde du med James igår då?" frågade jag. Sandra hade fått mig på bättre humör igår när det kom till vem jag skulle välja. Kanske var Harry rätt trots allt. "Jag tror vi ska undvika den frågan. Du vill inte veta", sa Felicia och skakade på huvudet. Jag skrattade åt henne. Vi gick tysta ett tag.

 

"Du känns gladare än på två veckor", sa Felicia efter ett tag med en konstaterande röst. "Ja. Jag tror att jag ska välja en av killarna", sa jag. "VA? HAR DU VALT?" ropade Felicia. Jag hyssade ner henne. "Skrik inte, det blir pinsamt. Nej det har jag inte. Sandra tycker att jag ska välja Harry", sa jag. "Ingen fattar för vi pratar ändå på svenska", började Felicia med en självklar röst. Jag himlade med ögonen och hon fortsatte, "Men jag tycker att du ska ta Niall. För att vara ärlig. Kommer du ihåg den där dagen när du behövde vara med din familj och jag och  Sandra träffade Harry och Niall?" Jag nickade och kollade intresserat på henne. "Jag och Niall satt kvar medans Sandra och Harry köpte glass. Och vi pratade om dig", sa Felicia. "Och du berättar det här nu för att?" sa jag. "För att det var ett privat samtal. Det är kanske bättre att höra från den rätta personen att den älskar dig, och inte din bästa vän som hört det från honom", sa hon. Jag stannade. "Vänta lite. Sa han att han älskade mig redan då?" Jag var väldigt förvirrad och att Harry var den rätte kändes inte så självklart längre. "Nja. Inte riktigt. Han var så hääär nära på att säga det. Men sedan kom Sandra och Harry tillbaka. Och då kanske det inte var ett bra tillfälle längre om man säger så", sa Felicia. "Åh", sa jag bara kort. Jag kände att Felicia granskade mig från sidan. "Men... innan han var på väg att säga det berättade han exakt vad han tyckte om dig. Och det var det som fick mig att tro att han älskade dig. Han sa att du var värd att kämpa för. Och alla saker han tyckte var vackra med dig. Han älskar dig så mycket Julia. Du är bara för blind för att se det", sa hon. Jag var tyst ett tag. Funderade. "Kolla, där är Sandra!", sa Felicia och vi gick bort mot henne. Jag tittade mellan Felicia och Sandra. En av dem tyckte Harry. Den andre tyckte Niall. Men vad tyckte jag själv?

 

 

Det var nu torsdag. Dagarna hade gått förvånadsvärt snabbt. Sommarloven gick alltid för snabbt. Jag, Sandra och Felicia hade lallat runt i London hela dagen igår. Det var något vi gjorde. Vi kunde gå hela dagen på helger, och bara prata om killar, livet, familjeproblem och vara allmänt konstiga. Jag tryckte in ringklockan på Louis hus.  Dörren öppnades direkt. "Hi Julia", sa Eleanor. Vi kramade om varandra. "How are you?" frågade jag snällt. "I'm perfect. Heard about the boys...", sa hon och gjorde en ledsen min. "Yeah", sa jag. "I guess you wanted to talk with Lou. I was just about to go. We have to meet up soon again okay?", sa hon och log. "Totally", sa jag och log. Vi kramade om varandra igen och jag gick in i vardagsrummet medans Eleanor lämnade huset.

 

Louis låg på soffan och kollade på fotboll på tv. "Hi", sa jag slog mig ner bredvid honom. Han knäppte av tv:n. "So Eleanor gets two hugs but I don't get one at all?" frågade han och försökte kolla på mig med en sårad blick. Vi gav varandra en kram som troligen såg väldigt konstig ut eftersom man inte kan krama folk när man sitter ner. "Okay. I see it in your eyes. You want to talk about something serious", sa han. Han vände sig mot mig i soffan. "Yeah. You are pretty much the person I trust the most after Felicia and Sandra. I feel really close with you", sa jag och log. "Spit it out. I mean it, literally", sa han och log sitt supersöta leende. "Okay. I've decided that I want to accept their apologies. But I don't want to be in this situation again. I'm going to choose one of them. The only problem is, I don't know who", sa jag. Louis nickade och kollade seriöst på mig, som en uppmuntring att jag skulle fortsätta. "And I don't have any clue about it either. I talked with Sandra and Felicia. Sandra thinks that I should choose Harry and Felicia thinks that I should choose Niall. And I'm so confused and it feels like I screwed it all up", sa jag. Tårar började sakta rinna ner för mina kinder. Louis tog in mig i en stor björnkram och jag lutade huvudet mot hans axel. "Julia. Why are you even listening at Sandra and Felicia? Why are you even asking me about advice? The only one who really knows who you want is you. Think about it. I know that you love both of them really much but if I'm going to be honest, I think you love one of them in a more friendly way. Don't cry sweetheart", sa han och torkade bort mina tårar. Det var det bästa rådet jag hade fått på länge. Jag låg i Louis armar och tänkte på varenda sekund jag spenderat med någon av dem. Hur jag hade känt mig. Vid ett speciellt minne kände jag det. Den där känslan du får när du vet att du älskar någon. Jag visste plötsligt vem han var. Jag log. "I think I should go", sa jag och reste mig upp. Louis reste sig också upp och följde mig till dörren. Jag log mot honom. "You know who it is now, don't you?" frågade han. Jag log. "Yeah. I think that I actually knew it all this time...", sa jag. Louis torkade bort det sista av mina tårar och log mot mig. Jag kramade honom jätte länge. "Thank you for being there for me. I love you", sa jag och kysste honom snabbt på kinden. 

 

Efter alla dessa månader, all denna tid... så visste jag faktiskt vem killen jag ville vara med var. Jag hade inte kännt mig så fri, så lycklig på så länge. Jag ringde en taxi som skulle ta mig direkt till hans hus. Det pirrade i hela kroppen. Nu skulle äntligen han bli min, och jag skulle bli hans. 

---

Julia (jag haha) har gjort sitt val.... vem tror ni det är? Vilket team är ni på? Niall eller Harry? Kommentera! :)