---

"She called me mean stuff. And I got angry. That is the whole truth", sa jag till polismannen. Jag låg i min sjukhussäng på Princess Grace Hospital, ett sjukhus som ligger nära Oxford Street och som även anses vara Londons bästa sjukhus. Polismannen suckade och kollade menande på mig. "That doesn't give you a reason to hit someone", sa han allvarligt. "She called me whore", sa jag och polismannen kollade på mig. Jag var helt allvarlig och fortfarande jävligt förbannad. "Without a reason?" frågade han och antecknade något i sitt skrivblock. "Yeah, totally! Me and my friends were just on a shopping tour and then this unknown girl came and just started to call me things!", sa jag. "Okay. I'm going to talk with this girl", sa han och lämnade rummet. Jag suckade djupt. Bästa måndagen ever, verkligen. Jag var inte djupt skadad, utan skulle troligen få åka hem redan i natt. De var bara tvugna att kolla upp hur mycket blod jag förlorat och hur djupa mina sår var.

 

Julia och Felicia kom in. "Dina föräldrar kommer snart", sa Julia. "Great. De kommer dampa sönder", sa jag och himlade med ögonen. Julia log lite. "Sluta le Julia! Det är inte roligt!", sa jag argt. "De kommer inte dampa, de kommer vara mer oroliga", sa Felicia. "Men sedan när de förstår att jag mår bra kommer de ge mig utegångsförbud. I minst en månad! Och sommarlovet som börjar nu...", sa jag olyckligt. Några harklade sig bakom mig och jag såg min mamma, pappa och bror i dörröppningen. Felicia mimade "lycka till" och både hon och Julia lämnade rummet. "Sandra hur mår du?" undrade min mamma oroligt. Hon gick fram till min säng och klappade mig över huvudet. "Sådär", ljög jag, även om jag mådde perfectly fine. "Min stackars lilla flicka", sa mamma och kramade om mig. Pappa kramade mig också och jag fick lite skuldkänslor. "Vem gjorde så här mot dig? Jag kommer slå honom!" sa min brosa Alex. "Det var en tjej", sa jag och kollade på honom. "Och du vann inte?" sa han och höjde på ena ögonbrynet. "Du skulle bara se henne", sa jag lungt och han flinade emot mig.

 

 

En sjuksköterska kom in i rummet. "So, Sandra Ibrahim, right?" frågade hon och log. "Yes", sa jag. "You have a scar in your head, not very big, it will heal without any help... otherwise it just scrapes and bruises that will go away soon. You can go home later tonight", sa hon och log. "Thank you", sa min pappa och log mot sjuksköterskan som lämnade rummet. "Vi åker och hämtar lite McDonalds mat", sa mamma sedan. "Vi kommer tillbaka om en timme ungerfär, okej?" sa hon och pussade mig på pannan. Jag log lite och de lämnade även de rummet.

 

Ungefär en kvart efteråt såg jag ett välbekant ansikte i dörröppningen. Hela jag fylldes av hat och sorg och jag bestämde mig för att inte ens kolla på honom. "Are you okay?" frågade han. Jag låg med huvudet bort i från honom och jag kände hur tårar rann ner för mina kinder. Jag vände mig om och stirrade på honom. "OKAY? YOU WONDERING IF I AM OKAY? HOW ABOUT NO, I'M NOT OKAY. IT IS YOUR FAULT THAT I LAY HERE RIGHT NOW, WITH A FUCKING SCAR IN MY HEAD", skrek jag av ilska. Han var tyst och tittade på mig. "I'm so sorry Sandra. I was jealous", sa han. Jag tog ett djupt andetag och kollade på honom. "Jealous of what? Me and Zayn? Please, I don't love him that way. We are really good friends. Or we were", sa jag och påmindes om hans försök att kyssa mig. "Do you love me that way?" frågade han försiktigt. "You know what Brad. I actually think I did. I should've told you sooner maybe but. I realised I loved you when I saw you with that Sarah girl. Becuase I also got jealous", sa jag med irritation i min röst. Jag var på väg att börja skrika igen men jag försökte lugna ner mig. "I love you Sandra... I hated when you talked about Zayn... Because I loved you, all this freaking time. I wanted us to be more than friends who hang out and acted like a couple. I wanted us to be Brad and Sandra, boyfriend and girlfriend, a couple", sa han och till min förvåning började han gråta. Jag hade aldrig någonsin sett honom gråta. "Sad for you, I don't love you anymore. How could I? You telling everyone that I am a slut? Do you know how much that affect my life? My future? You are stupid. And if you really loved me, you should have used your brain and understand that you can't win back a girl if you spreading rumors about her.", sa jag och även jag grät nu. "Why are you crying?" frågade han. "WHY I'M CRYING? YOUR FUCKING RETARD. YOU HURTED ME. I LOVED YOU, I LOVED YOU. DO YOU GET IT? GET OUT OF HERE AND NEVER, EVER, DARE TO TALK TO ME AGAIN", sa jag och nu sprutade tårarna från mina ögon. Han grät också. "I'm so sorry", sa han. Jag kollade ner på mina händer med tårarna som rann ner på mina kinder. '' You ... you were the only one I could trust. I trusted you with all my heart. And I was going to tell you that I loved you, so we could be together. But then this happend. I want you to leave, I want you to go. I never want to see you again. '' sa jag. '' Sandra, please we can forget this! I'm so sorry, please don't walk away from this. Just give me another chance. '' sa han. Han gick fram till min säng. Han la sin hand om min kind och kysste mig. All glädje jag hade fått från hans kyssar var borta. Allt. Jag kunde inte se på honom, all den sorg han hade orsakat. '' See? We can still be together.. Just give me another chance. Please just look at me. '' sa han med tårarna som rann ner. Jag grät, och såg antagligen ut som ett helvete.  Jag kollade upp till hans ögon. '' I can never look at you the same. You changed. Please .. just go. '' sa jag som en viskning. Han stog där och kollade in i mina ögon, i flera sekunder. '' Go. '' fick jag ut mellan tårarna. Han gav mig en kyss på pannan och inom 20 sekunder hade han lämnat rummet. Hur kunde han? Allt kom strömmande tillbaka. Hur han och jag hade sex för första gången. Låter cheesy, men jag faktiskt insåg att jag älskade honom. Jag älskade Brad. Men efter det han hade gjort kan jag aldrig kolla på honom detsamma igen. Brad hade försvunnit ut ur mitt liv.

---

Felicia är magsjuk så jag skrev åt henne idag! Kommentera nu! :)