Ursäkter. Jag hatade dem. Efter att jag och Sandra hade stormat ut från Liams hus igår hade jag fått minst 50 sms från vardera Niall och Harry. 'I never saw you as a price. I wanted you because I love you'. Typ något sådant. Jag var inte typen av tjej som skulle hålla på med två killar samtidigt. Visserligen var de medvetna om det, men någonstans djupt inom mig visste jag att det här skulle hända Klockan var runt ett och det var söndag. Fredagsnatten hade varit hemsk. Jag ska aldrig någonsin dricka mer i hela mitt liv. De ledde ju bara till skit. Mobilen plingade till igen. Det var från Harry. 'Please, let me explain'. Nej, jag ville inte låta honom förklara. Jag stoppade i mina hörlurar i mobilen och satte på deppmusik. Taylor Swifts "Last Kiss" strömmade in i mina öron. Taylor var min stora förebild inom musik, och hon var min absolut favoritsångerska. När jag hade berättat det för Harry så började han prata om något helt annat. Deras break up måste varit tuff. Och allt hat från fans som de fick. Harry. Harry med de lockiga håret, som jag älskade att leka med, med de gröna fina ögonen och de charmiga leendet. Harry som jag fick min första kyss av, Harry, killen som alltid kunde få mig att skratta. 

 

När Harry och Niall hade börjat slåss på nattklubben var det som om jag hade vetat att det skulle hända. Jag älskade dem båda. Eller gjorde jag? Jag var förvirrad och bortkommen. Jag visste inte riktigt vart mina känslor låg. 'Julia I love you' kom upp på min hemskärm. Från Niall. Niall, det irländska matvraket som alltid fick mig att le. Han som alltid tog hand om mig, och var där för mig. De blåa ögonen man drunknade i. Han som jag faktiskt hade sagt "I love you" till. Eller inte riktigt, men han hade sagt det till mig och jag hade sagt något i stil med "I agree". Hade jag menat det? Alla de här tankarna hade spökat runt i mitt huvud under hela gårdagen, natten och hela morgonen. Min telefon vibrerade igen. Jag började bli riktigt trött på det här. Det var ett inkommande samtal. "Hi?" svarade jag. "Babe. Are you okay?" sa Louis vänliga röst. För första gången på 38 timmar log jag. "No. Thanks for caring", sa jag. "I'm on my way to your house", fortsatte han. "Why?" undrade jag förvånat och slängde en blick på mig i spegeln. Jag såg ut som ett levande spöke. "To hang out. And talk. I love Harry and Niall and I also love you and I guessed that you maybe wanted to talk about it", sa han. I bakgrunden hörde jag radio från hans bil. "Lou. I don't know if I want to talk about it", sa jag tyst. "Thats okay. We can go and buy ice cream instead", sa han. Jag log för mig själv. "Thank you", sa jag. Jag kunde nästan se hans leende framför mig. "See you soon", sa han. Vi la på. Om jag nu skulle gå ut borde jag troligen fixa i ordning mig. Jag tog en snabb dusch och slängde på mig min älskade superman tröja och ett par jeansshorts. 

 

När Louis kom så kramade han om mig länge. Louis nallekramar var priceless. Min mamma kom ut i hallen och log mot Louis. "Hi Louis", sa hon. "Hello mrs Wahlgren", sa han. Det var roligt att i England kallade man folks föräldrar för mr och mrs. "Julia needs to come out. It is good that you take her. See you later guys", sa hon. Min mamma var som min bästa vän. Jag kunde berätta allt för henne. Jag hade till och med berättat när jag var olyckligt kär i en kille när jag var 12 år. Vilket för många är helt sjukt.

 

"So where are Eleanor?" frågade jag när vi gick runt i parken med glassar i handen. Det var här jag och Harry hade varit på våran första dejt. Det var så längesedan nu. "She is on her way back to collage", sa han. "You miss her much when she is gone huh?" frågade jag. Han tittade snett på mig och nickade. "You know, when you love someone really much, you miss the person even if it just been 1 minute without him or her". Hade jag saknat Niall eller Harry när jag hade varit utan dem? Jag kunde inte komma ihåg, och just nu var jag för sårad för att ens veta om jag saknade dem nu. "Where did you go?" frågade han efter ett tag. Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar. "I just thought", sa jag. "Okay. Want to tell me?", frågade han. Jag skakade på huvudet. Det var nu Juni och det var ganska varmt utomhus. Runt +20C. Jag njöt av det. Jag hatade kraftig värme. Min familj åkte alltid till onormalt varma länder när jag var yngre eftersom min mamma och pappa älskade värme. 20 grader var lagom. Louis la sin arm om mina axlar. Vi gick lite sådär ett tag innan han tryckte sin glass i mitt ansikte. "LOUIS", skrek jag. Han sprang iväg från mig och jag sprang efter honom och hoppade på hans rygg bak i från och tryckte min egen glass i hans ansikte. Vi tittade på varandra och började skratta. Vi båda hade glass droppandes från ansiktet. "You look nice", sa jag och försökte hålla mig från skratt. Han såg ut som en snögubbe i ansiktet. "You too", sa han och puttade ner mig på gräset. Jag började skrika och han satte sig på min mage och la resten av sin glass som han fortfarande hade i handen i mitt ansikte. "I WON", sa han. Jag kunde inte sluta garva. Det var som om jag hade glömt allting som hade hänt. Ibland måste man ignorera de jobbiga sakerna i livet, även om det bara är för en stund, för att njuta av de saker som fortfarande är bra.

 

Det var måndag eftermiddag. Jag, Felicia och Julia hade åkt till Oxfordstreet eftersom vi hade slutat extra tidigt idag på grund utav en håltimme. Vi hade precis gått ut från Abercrombie och vi alla hade varsin påse. "Det är sommarlov nästa vecka, så awesome!", sa jag entusiastiskt. "Jag kommer seriöst vara med er hela sommaren. Det känns bara jobbigt att vara med mamma och pappa nu när Farida är, ja ni vet", sa Felicia. Julia la en tröstande arm om henne. Hon var lite i sin egen värld just nu och drack ur sin latte som hon köpt på Starbucks. "Fredagen var så messed up", sa Julia efter ett tag. "You don't say", sa Felicia. Jag vet inte varför, men jag fick en känsla att hon menade något mer än bara bråket. Julia verkade också få den känslan och kollade på henne. "Varför rodnar du Felicia?" sa hon och hennes ögon smalnade. "Det är varmt okej?" sa Felicia. Jag och Julia kollade på varandra. Men jag kunde inte göra annat än att hålla med dem. När Zayn kysste mig... jag vet inte. Allting bara vändes upp och ner. Jag fattade inte att han faktiskt gjorde samma sak mot Perrie som han gjorde mot mig. "I want you back", ekade hans röst i min hjärna. Han tog sönder mitt hjärta. Han sårade mig mer än någon någonsin sårat mig in my whole entire life. Hans svek slog till och med Julia och Felicias. Men samtidigt... jag hade saknat hans läppar. Galet mycket. För en sekund hade det känts som förr. Men sedan hade jag vaknat upp och insett vad vi faktiskt höll på med. Det var inte okej. Jag kände inte Perrie, men jag tänkte inte låta honom göra likadant mot henne.

 

Jag var försjunken i mina tankar när en röst plötsligt avbröt mig. "Look, there is the slut". Det hade kommit från en tjej, som jag bara kände igen som någon som gick en klass över oss i vår skola. Hon stirrade rakt emot mig. "Who the fuck are you?" frågade Felicia. "Your friend are a whore", sa tjejen och log elakt. "Excuse me? What makes me a whore? You don't even know me!", sa jag. Vad fan ville den här tjejen mig och mitt liv? "No, but Brad does. He told Sarah all the details about your sexlife", sa hon. Hon fortsatte att le elakt. Allting inom mig sjönk. Zayn var just nu mitt minsta problem. Jag stirrade argt på henne. '' Don't fucking talk like that to my friend! '' sa Felicia argt. Hon bara fnös.  "Vem är Sarah?" frågade Julia. Jag ryckte på axlarna. "YOU CAN'T JUST GO TO ME AND TELL ME THAT I'M A SLUT. YOUR UGLY FRIEND DON'T KNOW WHAT SHE TALKS ABOUT", skrek jag argt. "You think that you can do anything about it? Everyone in our school already knows about it. Sandra Ibrahim is a slut", sa hon och hennes två vänner började garva. "Are you looking for a fight, bitch?" frågade jag. Innan hon hann svara gav jag henne världens box i ansikte. Hon ramlade ner på marken och det rann blod från hennes näsa. "You think that you can win over me?", sa tjejen argt. Hon drog i mitt ben så att jag tappade balansen och föll baklänges. Jag slog i mitt bakhuvud och jag gjorde en grimars av att det gjorde så ont. Julia sprang fram till mig medans Felicia gick bort till tjejen och gav henne världens örfil och började skrika på henne. "Är du okej?" frågade Julia oroat och kollade på mitt sår. Det snurrade lite men jag nickade. "Jadå", sa jag och försökte att låta stadig på rösten. Jag reste mig upp och gick fram till bruden som nu låg på marken. Hon hade ett stort rött märke på kinden av Felicias örfil och blödde från näsan. Jag skuffade undan Felicia och gick fram emot henne. "If you... ever... dare... to... say... something.. about ... me... again", sa jag och spottade henne i ansiktet. Jag hörde hur Felicia började skratta bakom mig. Jag  kunde inte låta bli att le lite för mig själv. Så här kändes det att vinna. Men bruden vände på mig och pressade ner mig huvud på marken. Folk att samlats på gatan för att kolla på oss. "I'm calling the police!" ropade en man. "And I'm calling an ambulance!", skrek en kvinna. Jag hade rivsår i hela ansiktet. Jag hörde polissirener och ambulanssirener. Det var det sista jag hörde innan allt slocknade.