Jag och Sandra gick till skolan. Det var en vanlig Onsdagsmorgon, och solen sken. Felicia brukade ta skolbussen till skolan eftersom hon bodde lite längre ifrån, så vi brukade alltid mötas upp i skolan. "Just nu är livet amazing", sa jag drömmande. "Eller hur! Har inte varit så här bra på vadå... två år?", sa Sandra. Vi började närma oss skolan. "Vad har vi först?" frågade Sandra. Hon ställde alltid frågan. Jag kunde både mitt, Sandras och Felicias schema utan till. Jag vet inte varför, det var något jag bara lärde mig. "Du och Feli har biologi. Jag har matte", sa jag och gjorde en grimars. Jag gjorde så bra jag kunde ifrån mig på lektionerna. Jag hade aldrig varit över smart, men aldrig riktigt failat helt totalt heller. "Mrs Carter är den mest ointressanta läraren ever. Jag hatar biologi", klagade Sandra. Vi kom fram till skolan och träffade Vanessa och Nelly. Vi både kramade om dem. "Have you seen Felicia? I have biology with her now", frågade Sandra efter några sekunders småprat. "Nope", sa Nelly. Vanessa skakade också på huvudet. "When I think about it, it is kind of weird. We always riding the same bus in the morning, but I didn't see her today", sa Vanessa. "Maybe she is sick or something. Or just late", sa jag och tittade på Sandra. Fast hon brukade smsa oss på morgonen och säga att hon var sjuk då. Hm. "Blö", sa Sandra och gjorde en grimars. Vi gick in i skolan och jag och Sandra gick bort till våra skåp. "Jag ska träffa Zayn idag föresten", sa Sandra. Jag plockade ut mina matteböcker ur skåpet. "Ensamma?", frågade jag och höjde på ögonbrynet. "Ja, vadå då? Vi är ju liksom vänner nu. Jag är definitivt inte intresserad av honom om du trodde det. Han har dessutom Perrie och jag har ju andra killar på hjärnan", sa hon och stängde igen skåpet men en smäll. "Jaja, om du säger så", sa jag och log. "Jag ska gå till Nelly nu, vi har ju matte tillsammans. Ses senare?" sa jag. Sandra nickade och vi skildes åt. 

 

Matten var ganska seg och vi höll på med komplicerade ekvationer. Nelly och Vanessa var absolut bästisar och ingenting kunde skilja dem åt. Ungefär som mellan mig, Felicia och Sandra. Men vi var ändå super tighta med dem. "Seriously?", sa Nelly och fnissade när jag berättade om vad jag hade gjort i helgen. "You should have told me sooner!", sa hon. "But it is awkward", sa jag med brittisk dialekt. Jag snackade brittiska. Det lät ganska roligt. Skillnaden på att säga awkward på amrikanska och brittiska är stor. Men eftersom jag hade bott här halva mitt liv så var jag van att snacka på ren brittiska. Nelly skakade leende på huvudet. Hon hade ljusbrunt vågigt hår ner till axlarna som för tillfället var uppsatt i en liten hästsvans. "Miss Wahlgren and miss Hamilton! Quiet!", sa våran mattelärare, mrs Hunter. Vi skrattade och försökte att vara uppmärksamma resten av lektionen men det var väldigt ointressant och vi hade gått igenom det här tusen gånger förut. 

 

"Julia. Felicia var inte på lektionen", sa Sandra. "Vi drar bara till henne på lunchrasten", sa jag. Resten av dagen gick i slowmotion. Vi tog bussen hem till Felicia direkt när vi fått lunch. Felicia öppnade. Det första vi såg i hallen var en bild på Felicia och hennes syster, och ett utbrunnet ljus. "Vad har hänt?" frågade Sandra. "Mår du bra?" frågade jag. Hon hade gråtit. "Jag orkar inte ta in er just nu, det är inte lämpligt tillfälle just nu och jag känner att jag behöver vara med min mamma och pappa", sa hon. "Men vad har hänt?" frågade jag oroligt. "Farida blev påkörd igår. Hon är död", sa Felicia med gråten i halsen. Jag och Sandra gick båda fram och kramade henne. Hon hade alltså förlorat sin syster. "Hur kunde det hända?" frågade Sandra och vi klappade henne på ryggen. "Jävla idiot chaufför", sa Felicia. "Han kunde ha sett sig för. Allting känns så hemskt nu", sa hon. Vi pratade en kort stund om det som hade hänt. Vi hade ju känt Felicia sedan vi var tretton, i tre år nu. Hon berättade ofta om hur hon bråkade med sin syster, och om hur jobbig hon var. Men även de hade deras moments, och jag visste hur mycket hon älskade henne innerst inne. Jag kunde inte ens föreställa mig hur hon kände just nu. "Kan ni gå nu?", frågade hon försiktigt. Vi nickade och gav henne en kram till. "Vi är så ledsna", sa Sandra. Jag nickade instämmande och vi lämnade hennes hus.

 

Zayn hade hämtat upp mig efter skolan och just nu satt jag på Starbucks, längst in i ett hörn. Han var borta och beställde. Jag betraktade honom. Han såg fortfarande lika bra ut, om inte bättre. Jag trodde inte längre på att han medvetet varit otrogen, utan att det bara hade hänt. Han verkade vara lycklig med Perrie nu och det var bra. Jag var glad att vi kunde vara vänner. Han kom tillbaka och satte sig ner vid bordet. "This is still you favourite huh?" frågade han oroligt. Jag log. "Yes of course. Nothing can change that", han log. Han hade beställt en brownie och en smoothie till mig. "What happend in school today?" frågade han. "Nothing at all. Felicias sister died yesterday, so Felicia were not in school", sa jag dystert. "How sad. I have to call her later", sa han. "Don't. Text her or something, but she is really upset as you may understand. Can we please talk about something else?", sa jag. Han nickade och log. Jag tog en slurk av min smoothie. "So, you've been in Europe a lot this year. Anything intresting?", sa jag. "We had our concerts. But we went home all the time so we could meet you, Julia and Felicia and our girlfriends", sa han och log. Jag log tillbaka. "Yeah. The weeks without you were kind of boring. It feels like all of us are really close now", sa jag. "We were in Sweden last week, you know that huh?" frågade han. Han åt själv på en brownie och kollade på mig. "No, I didn't know. How was it?" frågade jag. "Good. The swedish fans are crazy but it is funny to be there. Sweden is awesome", sa han. "I know. I'm a proud swedish girl. Even if I live here now", sa jag. "But, are everything ok with the boys? It was two weeks ago we all met", sa jag. "Every one of us doing fine. But I think it is getting really serious between Niall and Harry. They both want Julia you know. Except from that is everything perfect", sa han. "Are you guys busy this weekend? I thought we could do something on friday. Because I missing our nights", sa jag. "No, that works for me. I'm going to talk to the others", svarade han och log snett. Vi småpratade lite till om allt mellan himmel och jord innan vi gick ut. 

 

Vi gick på gatan och solen sken. Jag hade på mig mina solglasögon och skrattade åt ett dåligt skämt som Zayn sa. Jag kollade mig omkring. Min blick stannade på en kille på andra sidan gatan som stod och stirrade på mig. "Åh nej", mumlade jag. Brad var där. Först hade jag bara sett honom, men nu lade jag märke till en tjej som kom bakom honom och tog hans arm. Hon log och sa någonting till honom. Jag kunde inte låta bli att känna ett sting av avund. Varför var han med en annan tjej? Vi tittade på varandra några sekunder till innan han gick. Han tog tjejens hand. "Who was that?" frågade Zayn. Jag slängde en sista blick mot Brad. "No one special", var mitt svar.

---

Hoppas ni gillar delen. Jag och Felicia har föresten bytt dag, nu skriver jag på Onsdagar och hon på Torsdagar. Kommentera!