Det var söndag, jag gick och lyssnade på Taylor Swift och sjöng med där jag gick på trottoaren. Jag hade haft den perfekta dagen. Vi hade haft tre håltimmar och musik som inte är jobbigt alls! Dessutom så spenderade jag håltimmarna med James, även om vi inte direkt pratade under de mesta av timmarna. Nu var det enda som faktiskt kunde göra dagen bättre var kladdkakan som låg och väntade på mig i kylskåpet. Mamma hade köpt nudlar också, det kanske inte är det mest avancerade men ändå så gott. Jag svängde in där mitt hus var och gick upp mot verandan. Jag drog ut mina nycklar ur bakfickan, låste upp dörren och steg in. Direkt hörde jag någon ifrån köket. " Hallå? " ropade jag högt. Ingen svarade, var det bara något jag hörde tänkte jag för mig själv. Jag drog av mig skorna och jackan. Ett högt snörvel kom ifrån köket, det måste vara någon där. Smygandes gick jag sakta upp för trappan till köket. Jag stack sakta in huvudet genom köksdörren, där satt min mamma och snyftade medan hon vilade huvudet mot händerna. " Ehuum... vad gör du hemma så här tidigt? ! sa jag förvirrad och gick fram och granskade henne." Feli... cia? .. Är du hemma redan?" sa hon och lyfte upp huvudet från bordet med ett ryck. Hennes ansikte såg förstört ut. Hon hade stora påsar under ögonen efter att ha gråtit. Hennes smink var utsmetat över hela hennes ansikte och hennes hår var som ett fågelbo. Jag visste inte vad jag skulle säga, det måste hänt något. Hon kollade allvarligt och ledset in i mina ögon och andades in djupt. " Felicia... jag behöver berätta en grej åt dig så snälla sätt dig ner"

Jag hade aldrig sett henne så här, hon skakade till och med. Tårar rullade ner från hennes ögon. Jag tog upp skeden från kladdkakan som jag hade väntat på att få äta. Men just nu så var inte den så aptitretade längre. " Vad har hänt? " sa fick jag ur mig. " Jag vet inte hur någon skulle kunna säga det här till sin egen dotter. Jag hoppades verkligen att jag aldrig jag skulle säga det här till någon, men du måste veta... " sa hon och kollade ner mot bordet medan ytterligare en tår rann ner från hennes ögonvrå. " Snälla berätta bara, rip the bandage off! Det blir inte bättre om du bara sitter där? Säg det nu jag tänker inte sitta här och vänta på att du säger det." skrek jag. Det var inte med meningen att bli arg. Men det har alltid varit så här med mig eftersom jag och min mamma inte har så värst bra relation. Vad kunde det vara som fick henne att gråta så hårt. Något som hon inte ens kan hitta ord för att berätta. " Det... hon..borta..." stammade hon och brast ut i gråt. " Vem är borta? Vad har hänt mamma, ta dig samman" skrek jag och skakade om henne ordentligt. " Hennes ögon spärrades upp. " Farida, hon är borta för alltid! Någon körde över henne och nu är hon borta!" skrek hon tillbaka och liknade någon som hörde hemma på ett sjukhus för psykiskt sjuka människor. " Du skojar väl med mig? " sa jag ostadigt. " DU SKOJAR VÄL MED MIG! " skrek jag och skakade hennes axlar våldsamt. Jag vill bara ta sönder något. Jag kunde inte ta in det, acceptera, buffra det hon sagt. Varför var det här tvunget att hända. Nej det kan inte vara sant. Jag slöt mina ögon, önskan på att Farida skulle stå vid dörröppningen och säga att det var ett skämt. Men när jag öppna de, var samma dörröppning där utan min syster. Jag slängde på mig skorna och smällde igen dörren efter mig och sprang. Jag hade ingen aning var jag var på väg men jag vill bara härifrån, till henne. Hon var den enda som förstod mig, någonsin. Det var inte samma grej som med vänner eller James heller. Hon var den enda jag gillar i min familj. Den enda som accepterar mina dåliga sidor fula sidor allt. Hon är den enda som bryr sig i min familj nog för att verkligen vilja att jag ska ha en ljus framtid, ett bra liv. När jag mår som dåligast så är det alltid hon som tröstar och hjälper mig med mina problem. Det här går inte. Jag vill inte vara här utan henne. JAG VILL INTE. Jag stannade vid en bänk och sjönk ner. Tårarna svämmade över och jag grät floder. Folk som gick förbi kollade på mig, men varför skulle jag bry mig om deras åsikt. Hon borde inte försvunnit från jorden, den mest underbara människan på jorden. " FÖRLÅT " skrek jag ut i luften " förlåt.... för allt jag gjort mot dig. Alla gånger jag slagit dig, fått dig att gråta och sårat dig. Förlåt för alla gånger jag kallar dig ful och snackat skit om dig med mina vänner." Men det har alltid varit så det varit mellan oss. Jag kände mig så hopplös där jag satt på bänken. Hon hade försvunnit och hur mycket jag än skulle velat att hon skulle var här så skulle hon för alltid vara bort. Hon hade inte fått upplevt allt som hon borde hon var värd mycket mer än det här. Hon fick inte dö så här. Jag sprang fram till ett träd och började sparka på det så hårt jag kunde. Jag ville bara få ut min ilska. Det gjorde ont men jag kunde inte sluta tänka på vad hon fått gå igenom. Varför var det inte jag? Jag har alltid varit det "dåliga barnet " så varför valde gud henne? Jag kollade upp mot himlen och tänkte vad gjorde hon för att förtjäna det här?

I mörkret gick jag runt och tänkte, grät, skrek. Det kändes som att jag skulle bli galen. Jag måste göra något tänkte jag och gick hemåt. När jag kommit innanför dörren så stod det något i hallen. Det var en bild på Farida och massa rosor, blommor och flera ljus. Sedan fanns det en bild från när vi var små och lekte. Jag sjönk ner vid väggen. Det här var för mycket för mig, jag vill bara dö. Jag gick upp för trappan och öppnade en låda där knivarna låg. Om det ända jag kunde göra var att åka upp med henne dit och skydda henne så var de det jag skulle göra. Jag kollade mot kniven och ledde den mot min hals.

Det kändes som om jag kände hennes lugnande närvaro. Nej, hon skulle inte vilja det här. Om hon skulle vara här skulle hon sagt att det här inte var den bästa lösningen. Hon skulle velat att jag levde istället för henne, hon skulle sagt " Felicia du vet bättre än att skada dig själv. Du är så vacker och smart tjej jag vet att du kan bättre. " Hon kunde alltid muntra upp mig. Jag släppte kniven som föll till golvet. Skakandes gick jag ner till hallen igen där hennes foto stod, jag rörde vid det. Jag hade buffrat klart, jag hade tagit in det. Hon var borta och kunde inte komma tillbaka hur mycket hon än ville. Men med tanken i huvudet att jag älskar henne och hon älskar mig vad som än händer så kunde jag slappna av lite. Jag satt i flera timmar och pratade med bilden. " Jag älskar dig " viskade jag och log lite. Sedan så somnade jag på golvet bredvid henne, min perfekta syster.