Jag drog mig ur Zayns armar och mina läppar lämnade hans. ''NO!'', skrek jag nästan. Jag gnuggade med handen över munnen. Han kollade konstigt på mig, stog fortfarande shirtless. ''What's wrong?'', frågade han förvirrat. Jag pekade häftigt mot han och mig. ''This, THIS, can't happen'', sa jag och kollade upp mot honom. Han närmade sig, tog tag i mina armar. ''C'mon Sandra. I missed you. I was dying to meet you'', sa han sakta, kollade rakt in i mina ögon. Jag blev som hypnoserad i hans ögon och han sakta böjde sig ner. Verkligheten slog ner som en bomb och jag backade igen. ''We can't..'', viskade jag nästan, försökte intala mig det. Men ärligt talat var det inget jag ville mer än att spendera en natt till med honom. Han la sin hand om min kind och log på det där sättet jag älskade. ''Sandra.. Every night I thought about you. I know that we're not together but... I would die to just get to spend one more night with you. Everytime we're together I just want to kiss you.. I love you'', sa han som en viskning. Saker var komplicerade mellan oss. Väldigt komplicerade. Vi var inte tillsammans, men vi var dödskära. Jag antar att jag inte skulle kunna gå igenom det. Gå igenom smärtan om det en dag inte skulle vara oss. Det var därför jag ville hålla det enkelt, utan någon kärlek alls. Men nu stod han där, utan tröja, med det där fina leendet jag älskade och sa att han älskade mig. Ingen skada kunde inte heller ske. En natt skulle inte skada. Och jag ville det. Han är det jag inte kan ha. Jag kollade upp mot hans ögon. Och det var klart. Det var isklart. ''I love you too''. Ett leende uppenbarande på hans ansikte och samma på mitt. Han la sakta sina händer om min midja, där jag fortfarande stod utan tröja, och tryckte sin kropp mot min. Och hans läppar mötte mina, som de hade gjort många gånger innan. 

 

Jag kom ut från gaten och började gå mot rullplattan där alla bagage rullade runt. I min hand höll jag biljetten och i den andra höll jag väskan jag inte visste märket på. Jag drog in luften. Englands luft. Det var faktiskt sant, jag var faktiskt här. Jag hade lämnat allting, lämnat Sverige. Eller bara för fem dagar. Men det var nog för att jag skulle kunna bli glad igen. Jag kunde inte sätta ord för vad som hade hänt de här månaderna. Varje sekund hade varit hemskt. Vad jag trodde spenderade min tid med en ny vän visade sig vara en till bitch som var empatiskt störd. Allt hade blivit helt fel. Det var inte meningen att sluta såhär. Allt jag ville var att passa in, och istället blev jag bara dragen genom smutset. Jag behövde komma iväg, bara en liten stund. Bara för någon sekund. Men jag kunde inte stanna där, jag kunde inte ta en till minut av det. Och jag är glad att mina föräldrar förstår. De var alltid de jag vände till, de fanns där. Och jag var glad för det. 

 

Jag hade tagit mitt bagage och började gå mot utvägen. Min telefon vibrerade kraftigt och jag svarade snabbt. ''Hiiii Julia'', sa en bekant röst. ''Hey Louis'', sa jag glatt. ''Just so you know, we were here for a second ago'', sa han. Jag stannade och kollade förvirrat mot intet. ''What?'', sa jag förvirrat. ''I don't know how, but those lovely bastards new that we we're coming to the airport. Paul won't let us go because If we go, we will be mobbed'', sa han. Jag gjorde en ledsen min för mig själv. ''Aww, so I won't see you guys?'', sa jag sorgligt. ''Don't worry baby doll, we got it all worked out. A car is picking you up and will drive you to a secret location'', berättade han. Jag började gå igen med väskan släpande. ''Sounds cool. I feel like James Bond'', sa jag och garva för mig själv. Jag kunde höra honom sucka. ''How many times do I need to tell you that you can't pull that off?'', sa han och suckade igen. Jag flinade för mig själv. ''So where am I going?'', frågade jag. ''Like I told you, it's a secret location'', sa han med en fånig röst. ''Hiiiiiiii'', sa en röst som jag genast kände igen. ''Sorry, there was a bug on my phone. More like a Cara on my phone'', suckade han. Jag lös upp. ''Oh, Cara is there?'', sa jag glatt. ''Yeah, Sandra got reunited with her bff. They haven't seen each other for like 1 month'', sa han. ''Hey, I haven't seen you for four months!'', sa jag klagande. Jag hade gått ut från flygplatsen och såg genast en svart bil. Framför den stod en chaufför med en skylt, ''Julia''. Jag började gå mot bilen och chauffören nickade mot mig. ''Are you in the car yet?'', frågade en uttråkad Louis. ''Yes, I'm here. I'll see you soon sass master'', sa jag och skratta. ''DON'T CALL ME THAT'', skrek han innan samtalet avslutades. 

 

Bilen stannade på vad som såg ut som att vara vid en restaurang och billuckan öppnades. Från spegeln kunde jag se ett välbekant ansikte. ''ZAYN'', skrek jag nästan. Han mötte min blick och log stort. ''JULIA!'', skrek han tillbaka. Jag såg hur han tog bagaget från luckan och stängde. Jag gick ut från bilen och de nio personerna jag hade längtat efter så mycket stod nu framför mig. Jag hoppade mot de, slängde mig in i en klunga med armarna utsträckta. ''I MISSED YOU SO MUCH'', sa jag och kände allas armar om mig. Alla började jämt och ständigt säga hur mycket de hade saknat mig och jag började krama de seperat. Jag slängde mig in i Sandras famn. ''MY FLUFFY PINK DRAGON'', skrek jag i hennes öra. ''MY IRISH PRINCESS'', skrek hon också. Jag hade saknat alla så mycket. Och att jag nu stod där med alla var så överväldigande. Vi kramades länge och jag fortsatte. ''I missed my batman'', sa jag och kramade Liam. ''It's so great having you here! You have to stay this time!'', sa han och höll hårt om mig. ''I WILL! Or I'll try'', sa jag och skrattade. Jag hade kramat om nästan alla, utom en. Han stod där med sitt blonda hår och log mot mig. Jag klämde ut ett svagt leende. Jag hade nog saknat honom mest av alla. Egentligen ville jag springa fram till honom, omfamna mina ben runt hans midja och pressa hans läppar mot mina. Men den tiden är över nu. Och jag måste bara förstå det. Tre månader har gått, och inga känslor har försvunnits. Jag önska bara att det var enklare. Jag gick fram till honom och gav honom en kram. En ganska awkward sådan. Jag vände mig om och mötte allas leenden. Det kändes så bra att vara här. För det var här jag hörde hemma. Hos mina riktiga vänner. 

 

Jag kollade på Julia från andra sidan bordet. Vi satt på en restaurang. Men inte vilken restaurang som helst. Det var den vi alla åt middag på när vi först började vara med varandra. Jag kollade på henne igen. Hon såg ut att må bra. Men jag kunde se att det var något som gömde sig där. Under det där leendet gömde något sig. Jag drack ur mitt glas, och tog en bit från min stek. Det hade gjort lite ont att se henne. För jag var van att alltid kyssa henne när vi möttes. Vi hade bara varit tillsammans i två månader, men de två månaderna var de bästa månaderna i mitt liv. När jag kollade in i de där fina gröna ögonen kom allt tillbaka. Men det hade blivit bättre. För jag kunde ärligt talat tänka mig vara tillsammans med någon annan. Hon var min första kärlek, men den håller aldrig. Det är vad jag har hört. ''Sweden isn't that bad?'', frågade Liam. ''I'm telling you, I HATED it there'', sa Julia medan hon åt på en broccoli. ''Yeah, I remember me living there. Those kids were MEAN'', sa Sandra löjligt som väckte skratt. ''I can't believe you're only here for five days! That's not enough'', klagade Felicia. ''Unfair'', mumlade Louis och kollade ner mot bordet. Eleanor gnuggade hans rygg. ''Don't be sad! We're gonna have fun!'', sa Julia. ''Yeah, it will be fun'', sa Zayn. Allas tallrikar var nästan tomma och två servitris började samla tallrikerna. ''The order please'', sa Harry artigt. ''We're leaving?'', sa Julia sorgligt. ''C'mon let's go to Liams house and play FIFA'', sa Harry. ''Really polite Harry'', sa Cara sarkastiskt. Han vände sig till henne. ''Well you can play too!'', sa han med en gäll röst. ''C'mon let's go'', sa Zayn. Servitrisen kom med notan och Harry la en sedel i det lilla häftet. Vi alla började ställa oss upp, sätta på oss de varma jackorna. Vi började lämna restaurangen segt. ''I swear, I have the biggest head ache ever'', klagade jag. ''Is that why you were quiet all the time?'', frågade Zayn som gick vid min sida. ''Yeah'', sa jag. Ute var det mörkt, och en fredagskväll som denna borde inte spenderas med huvudvärkoch den jobbigaste smärtan av de alla. Hjärtesorg.

 

Vi satt i Liams vardagsrum och spelade FIFA. Tjejerna chattade uppe i sofforna, och hela rummet var fullt med småprat. Jag kollade upp mot bordet och såg att popcorn skålen var tom Jag ställde mig genast upp, avbröt kollandet från Louis och Zayn som spelade. ''I'll get a new one'', sa Julia. ''No, it's okay'', sa jag och tog tag i skålen. ''I'll do it'', sa hon och började gå mot köket. ''We both do it'', sa jag. Vi gick mot köket och hon gick fram mot det lilla skafferiet och hämtade en popcorn påse, Jag stod lutad mot köksbänken och iaktog henne. ''How are you?'', frågade hon och öppnade micron. ''I'm good. You?'', sa jag tillbaka. ''I'm alright'', sa hon enkelt. Hon hade startat microvågsugnen och stod nu vänd mot mig. Hon hade inte förändrats ett dugg. Hennes långa blonda hår och gröna ögon var detsamma. Och det var som om jag inte kunde hålla tyst om det. Men jag ville veta. Och det var ingen som kunde stoppa mig. ''So you like this Oscar guy, huh?'', frågade jag. Jag kollade in i hennes ögon. För en sekund var de förvirrande, men förvandlades snabbt till irreterade. ''Excuse me?'', sa hon. ''You heard me'', sa jag. Hon lyfte upp huvudet. ''It doesn't have anything to do with you'', sa hon. Vi älskade varandra. Och inte för så länge sen heller. Hon kunde åtminstonde säga om det var något mellan de. ''You know, we were together. I deserves to know'', sa jag lite irrieterat. ''No, you don't. We are not together anymore, I don't own you anything!'', sa hon irrieterat. Från microvågsugnen kunde man höra hur popcorn sakta började poppa. ''I want to know'', sa jag argt. Och jag kunde nu höra på min röst hur skrämmande jag lät. Men jag kunde inte se på henne utan att veta. ''Just shut up okey? I don't want to fucking talk about it with you!'', sa hon argt högt. Och som en vulkan exploderade jag nästan. ''Then why did you broke up with me then?! I don't get it! We were happy!'', skrek jag. Hon kollade argt på mig. ''I don't want to talk about this right now. These months have been the worst months in my life, and I don't want to fight with you the first night I'm finally back home'', sa hon argt. Jag lyfte upp armarna i frustration. ''THEN FUCKING DEAL WITH IT! I will always be that wierd ex, and you just have to fucking deal with it. You and your new boyfriend can fuck yourselves. You're just another cunt I fucked'', skrek jag argt. En bränd lukt började sprida sig i köket. Och jag såg att hon också skulle explodera. ''I CAN'T BELIEVE YOU SAID THAT. YOU'RE SUCH A DAMN IDIOT. You don't get it do you? OSCAR IS NOT MY BOYFRIEND. AND I HATE YOU SO MUCH RIGHT NOW THAT I CAN'T EVEN LOOK AT YOU! I CAN'T BELIEVE I ACTUALLY LOVED YOU'', skrek hon. ''I DON'T FUCKING CARE ABOUT YOUR FUCKING FEELINGS. YOU WERE THE ONE WHO ENDED THINGS BETWEEN US'', skrek jag. Hennes ögon såg så arga ut, något jag aldrig sett innan. Jag hade ångrat allt jag hade sagt. Men jag kunde inte sluta tänka på henne och någon annan kille. Och det gjorde mig så arg. Hon kom fram till mig, kollade på mig med tårar i ögonen. Och jag kunde inte tåla att se henne gråta. Hon gjorde slut. Och jag kunde inte ta det. ''I don't ever want to speak with you again'', viskade hon med tårar som rann ner på kinderna. Med det försvann hon från rummet, och någon minut senare kunde man höra en smäll från ytterdörren. Jag gick ut från köket och mötte allas ögon. Ilskan var fortfarande där, jagade mig. ''YES, WE HAD A FIGHT'', skrek jag. Och jag kände också för att rusa ut från den där dörren, springa bort från allt. Istället stod jag där, försökte tänka igenom allt som hade hänt. Och jag förstod då. Jag hade förstört allt.

__________________________________________________________________________________

 

Hoppas du gilla det. Skrev den här under måndagen, så var ganska trött, SÅ WARNING FÖR STAVFEL! Ha det bäst.