"VAD FAN TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED?" skrek min pappa. Jag andades ut. Mamma sprang fram emot mig och höll om mig. Hon klappade mitt hår och jag grät mot hennes axel. Jag hade aldrig någonsin varit mer tacksam över att mina föräldrar fanns. Pappa skakade om Oscar. Jag hörde hur han uppläxade honom, men jag lyssnade inte. Jag kopplade bort allting. Jag hade aldrig varit så rädd. Jag var en orädd människa för det mesta, det enda jag varit riktigt rädd för var spyor och även det var inte så kraftfullt längre. Vad jag kom ihåg från de kommande timmarna var poliser, Oscar som fördes bort av dem, mina föräldrar som kramade om mig och hur jag insåg att det här var en upplevelse som skulle sätta spår i mig. För alltid.

---

Måndag. Jag fattade inte hur jag skulle klara av att gå till skolan efter lördagens händelse. Hela söndagen hade jag bara stängt in mig i mitt rum, legat i sängen, lyssnat på deppmusik och stirrat ut genom fönstret. 

Jag hade hört historier om folk som hade blivit våldtagna. Men jag hade alltid viftat bort det och sagt "det kommer inte hända mig". Men det hade hänt. Av en kille som jag trodde var min kompis för ett tag. Att bara se hans ansikte framför mig äcklade mig. Det var kemi idag, vilket betydde att jag skulle sitta bredvid honom igen. Hur skulle jag ta mig igenom det? 

 

Jag låste upp mitt skåp och drog ut mina kemiböcker och slängde in min väska och jacka. Alice stod bredvid mig. Jag undvek att titta åt hennes håll, men jag kunde känna den starka doften av hennes parfym. Jag började gå mot lektion med slöa steg. Någon knuffade till min axel. "Se dig för", sa Alice och kollade på mig med en bitchig blick. Jag himlade med ögonen och suckade. Varenda människa i skolan trodde att jag var en hora, och alla visste hur mina bröst såg ut. Sverige fucking sög. Jag undvek allas blickar och satte mig ner på min plats i klassrummet. Tio minuter gick och Oscar var inte där. Kanske kom han inte till skolan idag. Jag log för mig själv. Det skulle göra min dag så mycket bättre. Men dörren slets upp och in kom han, rufsig i håret och flåsade ett 'förlåt för att jag kommer försent' till läraren. Han gav mig en blick och satte sig i stolen bredvid mig. Jag flyttade min stol så långt jag kunde åt höger och han flyttade sin så långt han kunde till vänster. Han tittade snett på mig. "Idag ska vi göra en labb igen, och ni måste ta mycket hjälp av varandra. Ni är i era vanliga par", sa Marie och log mot klassen. Jag och Oscar utbytte en blick. Det enda jag såg framför mig när jag tittade på honom var en jävla rapist. Jag gick fram till Marie. "Skulle jag kunna få byta plats?" frågade jag. "Varför då? Du och Oscar hade ju så kul ihop förut" frågade Marie. Jag suckade. "Ja Julia, varför vill du inte sitta med Oscar?" frågade Alice och log elakt. Oscar tittade på mig uttryckslöst. Hela klassen kollade på Alice. Adam tittade mot mig. Han slog i bordet och började nåt helt galet uppror som drog med hela klassen. "Julia är en hora". Jag tittade mot Marie som försökte tysta klassen. "Jag klarar inte av er", suckade hon och satte sig ner, liksom för att vänta på att alla skulle bli tysta. Hela klassen sitter och seriöst mobbar en annan elev och läraren bryr sig inte? Sverige är värre än någonsin. Alla började högre. "HÅLL KÄFTEN!", skrek jag och hela klassen kollade roat på mig. Jag tittade Oscar rakt i ögonen. "Jag vill inte sitta bredvid en jävla rapist", sa jag och alla kollade på Oscar. Alice kollade på mig med en min som sa 'det här är priceless'. Hela klassen var tyst och till och med Marie stirrade på Oscar. Han reste sig upp. "JAG VAR FULL! JAG GJORDE INTE ENS NÅGOT!" skrek han. "DU FÖRSÖKTE FÖR FAN TA AV MIG KLÄDERNA DIN JÄVLA IDIOT", skrek jag. Hela klassen följde intresserat konversationen. "DET ÄR INTE MITT FEL ATT JAG GILLADE DIG", skrek han. Hela klassen tittade på mig. Det var bekräftat, han hade gillat mig. Alice fick en sårad min. "Om du hade gillat mig så mycket skulle du inte utsatt mig för det där", sa jag. Ludwig visslade och Oscar gav honom en sur blick. "Du är ändå bara en jävla hora", mumlade han. "Vad sa du?" sa jag argt. Jag hade hört precis vad han sa. Jag ville bara att han skulle upprepa det. "DU ÄR ÄNDÅ BARA EN JÄVLA HORA", skrek han. "JÄVLA SVIN!", skrek jag. Tårarna var nära nu och han flinade. "Var du tvungen att ta en nakenbild? För du fick kanske inte tillräckligt mycket uppmärksamhet", sa Oscar och log elakt. "A-T-T-E-N-T-I-ON W-H-O-R-E", bokstaverade Alice och hela klassen skrattade. Tårar började långsamt rulla ner för mina kinder. På tre månader hade jag gråtit waaay to much. "Ska du gråta nu? Gå och ring mamma", sa Oscar och låtsades gråta. Alla började larva sig. Jag drog ilsket bort tårarna. "VET NI VAD? ALLA NI I DEN HÄR JÄVLA KLASSEN ÄR BARA BORTSKÄMDA SMÅ HORUNGAR. LÄR ER HUR MAN FUCKING UPPFÖR SIG", skrek jag och hela klassen tystnade och stirrade på mig. "Och du, din jävla sadist. Du borde fan sitta bakom lås och bom. Alla borde akta sig för dig", sa jag och kollade sedan upp mot klassen. "Om ni inte vill bli våldtagna", fortsatte jag. Jag kastade en sista blick på klassen. Alla i visste vad Oscar hade gjort mot mig. Men ändå stod de på hans sida. Jag öppnade dörren och sprang bort ifrån skolan. Jag tänkte aldrig någonsin komma tillbaka dit igen.

 

November. En kall, tråkig månad. Inget speciellt hände oftast. Jag hade stannat i Liams hus lite längre än vad som var tänkt, och Liam hade inget emot det. Jag trivdes här. Jag låg i soffan och med min laptop och kollade runt på lite olika bloggar. Bredvid mig hade jag en skål med chips. Perfekta myset för en lördagseftermiddag. Plötsligt ekade dörrklockan genom huset. Jag slängde en snabb blick ut i hallen. Eftersom jag var ensam hade jag inte brytt mig om hur jag såg ut och hade mjukiskläder, inget smink och mitt hår var i en slarvig bulle. Jag reste mig motvilligt upp och hoppades innerligt att det inte var något fan som hittat hit för att leta efter Liam. Jag slängde upp dörren. "SANDRA!", sa Harrys röst och omfamnade mig i en stor kram. Han hade ett stort leende på läpparna och en beanie på sig. Jag blev först glad, men sen tittade jag funderande på honom. "Wait, what are you doing here? Shouldn't you be with the other boys in the US?" frågade jag. "But we are here too!", hördes Nialls röst. Han kom upp emot huset, och nu såg jag även Louis, Zayn, Liam, Eleanor och Felicia hoppa ut ur limousien bredvid huset. "Okay I am confused", sa jag och tittade på alla. "I expected something like, oh my god I missed you so much but, you don't even give us a hug? You should be ashamed!" sa Louis. "WAIT! You get hugs when I understand whats going on. Why are you home now?" frågade jag. "The tour is over Sandra", sa Liam och log. "I thought you said you would be gone for 3 months? And isn't until next week or something" sa jag. "No your silly, the tour is over now. We have been away for three months now", sa Harry. Jag kunde inte fatta att jag faktiskt tappade räkningen. "She didn't miss you", sa Eleanor och skrattade. "Sorry. You can get your hugs now. Come in", sa jag. "Feels weird to get invited to your own house", sa Liam. "It's mine too now. You will be stuck with me forever now Liam", sa jag och gjorde en 'sorry i'm not sorry' min. Han skrattade åt mig och drog in mig i en kram. Jag kramade alla utom Zayn. När jag såg honom gav jag bara honom en snabb awkward kram. Jag var ganska irriterad på honom för att han kysste den där tjejen på nattklubben.

 

Felicia och Liam såg lyckliga ut. "You two look so adorable and happy", sa jag. "We are adorable and happy", sa Felicia och de kysste varandra. "Too much cuteness", sa jag och gjorde en låtsad äcklad min. Liam log stort mot mig. "So how was the tour? And when did you join El?" frågade jag. "I got there the same time as Felicia kind of", sa Eleanor leende. "And the tour was awesome!", sa Niall glatt. Han såg också mycket gladare ut än när han hade lämnat London. Antar att han börjar komma över Julia. "We love our american fans.They are great", sa Zayn. Jag kollade på honom bara och nickade. Han såg undrande ut varför jag var så kall mot honom. Jag tänkte låta honom undra. "It actually looks like you didn't destroy my house Sandra. Good on you", sa Liam leende. "I didn't have the time. I actually planned to make it more messy, but as you all know, I forgot that you would come home today", sa jag. "You know I actually texted you that we would come home this week?", sa Louis. "No you didn't", sa jag för att slippa undan. "Check your phone", sa Louis och log överlägset. Jag kollade snabbt igenom min konversation med Louis och upptäckte att han faktiskt hade skrivit att de skulle komma. "Oppsi", sa jag och gjorde en 'jag är skyldig' min. Alla skrattade åt mig. "Sandra, have you talked to Cara lately?" frågade Harry. "Of course! I text her everyday. I miss her like so much", sa jag. "What do you think I do?" frågade Harry och såg nedstämd ut. "When is she coming back?" frågade Eleanor. "She comes back from France next week", sa Harry och såg lite gladare ut. "So you don't need to be sad", sa Zayn med gullig röst och nypte Harrys kinder. Harry gav honom en bitchblick och alla skrattade åt dem. "Guys! Do you know what? I baked a chocolate cake yesterday. My plan was to eat it all by my self but I'm so kind that I could share it with you if you want to", sa jag. "Is it our special chocolate cake?" frågade Felicia och hela hennes ansikte lyste upp. Jag nickade. "I WANT!", ropade hon. "Me too!", sa Niall och tittade mot kylen med en hungrig blick. Till sist instämde alla om att chokladkaka lät gott och jag dukade fram och alla högg in.

 

Vi alla pratade i fyra timmar som om de aldrig hade varit borta och jag var superglad. Däremot, varenda gång Zayn öppnade munnen ignorerade jag honom. Han märkte det och försökte hela tiden fånga min blick. "It's getting late, I kind of want to sleep in my own bed tonight. And spend some alone time with my babe", sa Louis och kysste Eleanor på kinden. "I'm going to eat Nandos to dinner", sa Niall med ett fånigt leende. Jag flinade åt honom. Vi alla sa hejdå till varandra. Felicia skulle stanna hos Liam. "Gör inget farligt nu", sa jag med ett leende när jag kramade Felicia. "Haha", sa hon utan inlevelse men log ändå lite. Innan vi släppte varandra sa hon: "Ska försöka". Jag skrattade och gick ut. Jag började gå men en hand tog tag i min. "Sandra wait. I don't want you to go home alone in the darkness", sa Zayn. Jag suckade och vände mig om. "Zayn. It's 7pm. No one is going to rape me or something", sa jag. Han döljde ett leende. "But anyway", sa han. Jag himlade med ögonen och började gå. Han gick bredvid mig och jag bestämde mig för att vara tyst. Jag hade ärligt talat ingen lust att snacka med honom och ville just nu bara gå hem och äta mammas mat, som jag inte ätit på typ tre veckor. Vi gick under tystnad tills vi kom fram till Zayns hus. "You can go now", sa jag och tittade på honom. "Why are you mad at me?" frågade han. Jag stoppade händerna i fickan. "I'm not mad. Go home", sa jag. "You are. Sandra, what's wrong?", frågade han. Jag gav upp. "Just go inside, I follow you", sa jag. Han låste upp dörren. Jag älskade hans hus. Det var så hemtrevligt. Jag drog av mig skorna och gick in till köket. "So, what have I done?" frågade han. Jag fnös. "YOU KISSED THAT UNKNOWN GIRL ZAYN!", sa jag. Han tittade förvånat på mig. "Yeah, so what?" frågade han. "Is that all you have to say? 'So what'? YEAH SO WHAT. YOU KISSED SOMEONE!", sa jag upprört. "SANDRA! I am allowed to kiss whoever I want. Because we are not together, remember?" frågade han. Det var sant, vi var inte tillsammans. Men det hade sårat mig i alla fall. "BUT IT HURTED ME TO SEE PICTURES OF YOU STICK DOWN YOUR TONGUE..." Längre än så hann jag inte. Zayns läppar mötte passionerat mina. I just det ögonblicket struntade jag i allt om att jag och Zayn inte borde vara tillsammans. Jag la armarna om hans nacke och kysste honom länge. Hans hand smekte mitt hår och jag bara njöt av allting. Jag hade saknat hans läppar. Det kändes så bra att kyssa dem, även om jag inte borde.  Han drog av mig min tröja. Jag tvekade någon sekund innan jag drog av hans också. Han log lite mot mig. Jag log tillbaka. Det var bara en natt, intalade jag mig själv. Bara en.  

 

Det hade gått tre veckor sedan incidenten i klassrummet. Och jag hade inte gått till skolan sen dess. Jag kanske skulle få hög frånvaro, men helt ärligt brydde jag mig inte. Jag brydde mig inte ett skit om skolan eller någonting alls. Jag kunde inte gå dit. Det var en omöjlig tanke. Första veckan hade jag sagt till mamma och pappa att jag inte kunde klara av att vara i skolan på grund utav händelsen. Andra veckan hade jag som tur var feber. Och den här veckan hade jag faktiskt fejkat febern. Jag visste att mina föräldrar inte trodde på det, men de lät mig vara hemma i alla fall. 

 

Dörren öppnades till mitt rum. "Hej gumman", sa mamma och la sig bredvid mig i sängen. Hon hade med sig två koppar te. Jag kunde inte sova utan att dricka te. Min sömn blev mycket lungnare med ett gott te på kvällen. Men mamma gjorde bara te till mig när hon ville snacka. Jag tittade på henne. "Hej", sa jag. "Hur mår du?" frågade hon. "Sådär", ljög jag. Min fysiska hälsa? På topp. Min mentala hälsa? Nere på noll. Mamma tittade menande på mig. "Du har inte varit i skolan på tre veckor nu", konstaterade hon. "Inte mitt fel att jag fick feber", sa jag. Mamma tog ett djupt andetag. "Jag vet att den där händelsen påverkade dig djupt. Jag har varit orolig i sjutton år för att att det ska hända dig. Och nu gjorde det faktiskt det. Och jag förstår att du inte vill gå till skolan och se honom. Men du kan inte gömma dig förevigt", sa hon. "Jag vet. Men jag mår bara så dåligt där...", sa jag. "Din handledare berättade vad som hänt för tre veckor sedan. Jag förstår att du blev upprörd", sa hon. Jag stirrade ut i luften. "Varför flyttade vi hit?" frågade jag. "För att jag fick ett bättre jobb", försökte mamma. "Men ni tänkte inte på hur mycket det skulle krossa mig och Clara?" frågade jag ledsamt. "Hjärtat då. Du kanske tror att det var lätt för oss. Men det var svårt för oss att lämna våra vänner också. Men du och Clara är tonåringar, så jag förstår att det var extra svårt för er. Men ibland är man tvungen att ta vissa beslut. Vi beslutade att det här skulle bli bättre i längden för alla i familjen", sa mamma. "Vad har varit bra för mig här? Nämn en sak", sa jag. Mamma var tyst. "Just det", sa jag. "Alla i min skola hatar mig. Jag hatar alla i min skola. Jag blev nästan våldtagen av en kille i min skola. London var min trygghet. Inget är bra här", sa jag. "Jag och din pappa har tänkt lite..." började mamma. Jag tittade intresserat på henne. "Du får åka till London i några dagar nästa vecka. Vi tror att du kan behöva det efter allt som har hänt", sa hon. Jag pressade fram ett leende. "Tack", sa jag. Hon kramade mig. Jag besvarade kramen. "Jag älskar dig och jag vill ju att du ska må bra", sa mamma. "Jag mår inte bra. Men jag älskar dig också", sa jag i hennes axel. Vi släppte varandra och hon reste sig från min säng. "Flyget går på måndag morgon", sa mamma. Måndag. Det var Lördag idag... två dagar. Jag log och hon log tillbaka. "Är killarna tillbaka i London?", frågade hon. Jag nickade. "De kom tillbaka idag", sa jag. Mamma log och gick mot dörren. Hon stannade i dörröppningen. "Det ordnar sig Julia. Det gör det alltid", sa hon. Hon stängde dörren och jag drack en slurk av teet. För första gången på en månad kände jag mig ganska glad.

---

Kan inte fatta att vi faktiskt skrivit över 70 delar! Sjukt ju. Det är ni som får oss att vilja skriva! :)

När jag läste era kommentarer på förra delen blev jag så himla glad! Det är sjukt kul att ni kan leva er in i berättelsen. We luv u. ♥ Kommentera fyra kommentarer för del på söndag? KRAM!