Den mörka natten svepte in mig med sig. Gatorna lystes upp av ynkliga gatulampor och jag sprang längst bilvägen. Det var ett öde här, inga människor och inga bilar. Allt som fanns här var den kalla höstnatten och jag, gråtandes med min värdighet försvunnen. Jag ville inte det här, jag ville inte känna såhär. Jag kände för att spy, för att få ut alla onda tankar ur mitt huvud. Inget kunde få bort det. För jag var lämnad där, som en ynklig stampad geting, redo att dö. Ingen kunde beskriva hur jag kände, hur de här känslorna kändes. Jag ville att mörkret skulle svepa in mig till sig och aldrig låta mig komma ut. Jag hade aldrig känt mig såhär kränkt någonsin i mitt liv. Jag kände mig smutsig, som om något så rent hade fått blivit släpat genom gruset. Jag grät, grät en flod vad det kändes som. Som om de aldrig ville ta slut. Vad jag än gjorde för att stoppa det så fortsatte det. Jag kände mig som en hora. En jäkla hora. För det var så människor trodde om mig nu. Att jag var en hora, skickar runt saker utan någon stolthet. Jag hade stannat och satt nu på gatan med knäna mot ansiktet. Jag begravde mitt huvud mellan mina knän, för att aldrig komma tillbaka. Mina handflator blödde efter att ha ramlat när jag sprang. Men jag brydde mig inte. För det kunde blöda hur mycket de ville, ingenting skulle kunna få mig må bättre nu. Det var bara en människa, och den människan är ute ur mitt liv. Och jag var anledningen. 

 

För ungefär en kvart sedan hade jag stått i det där rummet, mött allas ansikten och sett bilden. Ändå kändes det som om jag hade gråtit en evighet. Jag hade kommit till mitt hus och slet upp dörren. Jag kände mig ledsen, förödmjukad, kränkt, smutsig, arg och ensam. Mina föräldrar låg i soffan och märkte mig genast. ''Men gud, vad har hänt gumman? Du ser sjuk ut!'', utbrast mamma och satte sig upp. ''Vad har hänt?'', frågade pappa oroligt. Jag kollade på spegeln från hallen. Jag såg helt sjuk ut. Jag var alldeles vit, röd runt ögonen och håret var en helt mess. Fortfarande grät jag, försökte få ut varenda tanke från vad som hade hänt. Men det var deras fel. Allt det här var deras fel. Inget av det här skulle hänt om vi hade stannat kvar i London. Ilskan kokade inom mig, som en vulkan, redo att explodera. Och det gjorde jag. ''Vad som har hänt? Nu ska jag berätta vad som har hänt! Det som hände var att jag blev FUCKING FÖRÖDMJUKAD av alla sjuka jävla horor, och allt det här är erat jävla fel! Jag bryr mig inte, JAG BRYR MIG INTE om du har fått en bättre jobb, jag bryr mig inte ett jävla skit! Jag kanske accepterar det, men det betyder INTE att ni kan fucking släpa mig från London, DÄR HELA MITT LIV ÄR, och tvinga mig att bo i det här fittlandet! Jag har varit snäll, jag har varit jävligt snäll och varje dag håller jag in vad jag känner. JAG ÄR FUCKING TRÖTT PÅ DET'', skrek jag. Jag skrek så nästan grannarna skulle knappast missa ett ord. Och mina föräldrars miner förändrades direkt. De hade aldrig sett den här sidan av mig någonsin. Jag brukade aldrig svära inför mina föräldrar, jag försökte alltid respektera de. Men jag var så jävla trött på att ta all skit, och att ingen ens vet hur just JAG känner. De kollade på mig, först oroligt men det förändrades snabbt till irrieterade miner. ''Vad är det du säger! Snacka inte så!'', sa min mamma arg. Och det var som om hon inte kunde se hur jag dog inuti. Jag grät, tårarna sprutade ut. ''NI HAR FÖRSTÖRT MITT LIV, HELA MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT PÅGRUND AV ER! JAG HATAR ER, JAG HATAR ER AV HELA MITT HJÄRTA'', skrek jag medan tårarna rann. Av ilska puttade jag ner fotöljen och jag kunde höra ett knak. ''NI KAN FUCKING DÖ, JAG HATAR ER, OCH JAG VILL ALDRIG PRATA MED ER IGEN! ALLA HATAR MIG, JAG ÄR BARA ETT MISSTAG'', skrek jag så högt som jag kunde. Jag sprang upp för trappan och slängde upp dörren till badrummet. Gråtandes sprang jag fram till duschen, och satte på den. Jag lät det kalla vattnet skölja bort mitt smink och mina kläder blev genast genomblöta. Jag gled ner och satte mig på duschgolvet. Men jag brydde mig inte. För jag ville bara sitta där i vattnet, gråta så ingen kunde höra mig. 

 

 

Ett leende dök upp genom dörrarna, och den hemtrevliga tjejen vi visste så väl började gå fram mot oss. Bredvid gick fetus Liam, med ett stort leende som tydligt visade att han var lycklig. Jag kollade lite längre ner och upptäckte två sammanflätade händer, tajt ihop som inte kunde lämna varann. Bredvid mig stog Niall och Harry med lika stora leenden som mig. Vi sprang mot Felicia och när vi hade kommit till henne hoppade vi nästan över henne, hälsade henne på vårat sätt. Hon hade inget emot det och kramade oss lika hårt. ''I MISSED YOU GUYS SO MUCH! THREE MONTHS IS TOO MUCH!'', skrek hon i våra öron och kramade oss hårdare. ''WE MISSED YOU TOO'', skrek vi tillbaka i kör. Jag gick fram till Liam och gav honom en klapp på ryggen med ett leende. Liam log stort. ''You look crazy'', sa jag med ett flin. ''Yeah, crazy in her'', sa han och pekade på Felicia som fortfarande kramade om Harry och Niall. ''I'm happy for you guys'', sa jag, något Felicia fångade. ''Naww, thanks Louis!'', sa hon och gav mig en puss. Liam tog hennes bagage eftersom han knappast hade ett handbagage. Jag var glad att jag hade stöttat honom att åka dit, för hur lycklig han såg ut var galet. Jag hade aldrig någonsin sett honom vara så glad. Och det glädje mig. Vi hade börjat gå mot den stora svarta bilen som väntade utanför flygplatsen och ibland stoppades vi av fans som ville ta något kort. Det var varmt i Ohio, solen sken och det var runt 14+. ''I love this weather!'', utbrast Felicia glatt. Niall la armen om henne och log. ''It's great having you here! Finally a girl who can teach us something we can value in this life. C'mon, I love these boys but It don't hurt having a women around sometime'', sa Niall och skratta. ''Yeah, but the problem is that Felicia is immature like us'', sa Harry och flina ''That's almost true! I was the one who said to you guys not to jump from that cliff to the water in LA, mean while Sandra made you almost do it. I'm kind of your mum'', sa Felicia och skratta. Som om hon kunde förstå vad jag skulle säga tog hon upp pekfingret. ''DON'T CALL ME MUMMY'', sa hon högt och vi alla skratta. ''You guys look so happy together, and it doesn't feel wierd'', sa Niall och log. Han var fortfarande lite krossad över Julia, men man kunde se hur han började bli bättre för varje dag. Vi satt nu i bilen, redo att åka till hotellet. Harry kollade på Liam och Felicias händer, sedan mig och tillbaka. ''OH MY GOD, I DIDN'T REALISE YOU WERE HOLDING HANDS UNTIL NOW!'', utbrast han. Felicia flinade med ögonbrynen höjda, en av några saker hon ofta brukade göra. ''So you're like a couple now?'', fortsatte han. ''Kind of'', sa Liam, som innan varit tyst, låtit oss catch up med Felicia. ''THAT'S AWESOME DUDE! Score!'', sa Harry och Liams knoge mötte hans. Liam la sedan armen om Felicia och kysste hennes kind. ''I scored really big'', sa han och drog sin näsa mot hennes kind medan hon slöt ögonen och log. ''Get a room'', mumlade Niall. ''Actually, we already have a room'', sa Liam. ''Be in it! We don't want condoms flying all over the place'', sa jag och alla skratta, både Felicia och Liam. ''Okay then'', sa Felicia med ett leende. Hon tog sedan våra händer i hennes och kollade på oss alla tre. ''I'm so happy I'm finally with my big brothers'', sa hon och log. Vi awwade enkelt. ''Yeah, you're like an annoying little sister'', sa jag och flina. Hon tog sin hand och gnuggade den mot mitt hår. ''I know you love me!'', sa hon och jag tog bort hennes hand. ''HEY! You ruined my hair!''. Hon fnös och skratta. ''Don't be a girl'', sa hon med ett hånfullt leende. Jag vände mig till Niall. ''Niall tell her! Tell her I'm not a girl!'', sa jag, ovanligt gällt. Alla skrattade och vi fortsatte snacka med Felicia, en lillasyster vi hade längtat att få irrietera.

 

 

Efter att ha hälsat på alla drog Liam upp mig till sitt hotellrum och drog in mig i hotellrummet. Han drog in mig i sin famn och kysste mig lätt. Hans ansikte var nära mitt och jag kunna hans mint andedräkt. Han andades lite häftigt, samma som mig. ''I can't get enough of you. I want to touch you, taste you, hold you in my arms. You're so great, and I can't believe you're actually mine'', sa han och rörde sin näsa mot min. Jag log, och grabbade tag i hans rygg hårdare. ''Is it wierd that I love you so much?'', mumlade jag, fast i hans ögonkontakt och i ögonblicket. ''No'', mumlade han. Hans läppar mötte mina,och han höll om mig hårt. Det kändes rätt, det kändes som allt var som de skulle vara. Jag kände mig så lycklig det ögonblicket. Det var verkligen oss. Oss. Och så kommer det föralltid stanna.

 

Berätta vad du tycker! Ha det great ;)