''Är du seriös?!'', skrek jag nästan i luren. ''Helt seriös!'', sa Felicia tillbaka. Jag skrek ett gällt skrik. Några personer som gick förbi i den nästan tomma korridoren kollade på mig. ''Jag kan inte fatta det! Äntligen! JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI NI TVÅ!'', skrek jag. Hon skrattade och jag stod där fortfarande, med en öppen mun och uppspärrade ögon. ''Ja, det känns så bra! Allt som har hänt de senaste månaderna känns äntligen som att de var värt det. Liksom han var min bästa vän och nu är han mitt livs kärlek'', sa hon. Jag skrek igen. ''Jag är så glad för eran skull, du låter så lycklig Felicia! Det låter awesome'', sa jag med en glad röst. ''Tack Julia! Och guess what? Liam måste ju åka tillbaka till USA för konserterna och allt, och han tar med mig!'', sa hon glatt i luren. ''Va?! Men Felicia, skola då?'', sa jag förvånat. ''Jag ska bara vara där i ungefär fyra dagar, tre nätter. Liam kommer köpa en biljett hem till mig sen. Jag låtsas vara sjuk bara, sjukanmäler mig. Mina föräldrar tror fortfarande jag är hos Sandra, de kommer aldrig får reda på det. Känns ganska jobbigt att ljuga för mina föräldrar så mycket men det är inte så att vi har det bäst hemma just nu. Så jag kommer hem om några dagar, när det lugnat ner sig där. Förutom att faktiskt vara med älskling kommer jag också åka till fantastiska USA! Fast när jag är där kommer de ha åkt till Ohio, och det låter awesome'', berättade hon. Jag bara stod där och log fult. ''Jag förstår dig ändå. Hoppas det löser för dig där hemma. Ohio låter ass kul! Det är där Glee utspelar sig, haha!'', sa jag och skrattade. ''Du är en sån nörd Julia. By the way, hur är det med Sandra? Jag lämnade ju henne bara, tror hon hatar mig nu'', frågade hon. Jag gick fram och tillbaka i korridoren. Lektionen skulle börja om ungefär en kvart så jag hade inte brottom. ''Hon mår bra. Hon älskar att bo i huset, och som tur är kylskåpet fullt med goda saker, så hon klarar sig. Eller det är vad hon sa till mig på Skype. Oroa dig inte'', sa jag. Jag log för mig själv. ''Så, vad händer ikväll då?'', frågade jag. ''Jag packar just nu för vi ska ju som sagt vidare till USA, men om ungefär två timmar åker i för att ta flyget. Liam hälsar på några släktingar medan han är här. Så ikväll hänger jag med killarna, SOM JAG HAR SAKNAT! Dudå?'', sa hon. Jag gick fortfarande fram och tillbaka. ''Jag hatar dig, allvarligt. Ditt liv låter grymt, medan jag är fast här i Sverige. Krama killarna iallafall från mig, okey? Jag kommer antagligen ha en ganska lame kväll, ärligt talat. Tänker på att ta min data och mina äppelchips och låsa in mig i mitt rum. Deprimerande va?'', sa jag. ''Vänta lite, sa inte du att någon kille bjöd dig på fest?'', frågade hon. Jag stannade och svalde hårt. ''Jag nämde det förut va?'', sa jag mesigt. ''JULIA! Du ska gå på den här festen. Du ska inte bli en lame tjej som har en relation med sin dator, DU SKA UT DIT OCH VARA SOCIAL!'', sa hon med en hög röst. ''Måste jag?'', sa jag och sjönk ner på en bänk vid sidan av skåpen. ''Ja, du måste. Jag tvingar dig. Jag bryr mig inte om jag måste springa över havet till dig bara för att kicka din rumpa, du ska gå'', sa hon. ''NEJ! Jag är den tjejen, jag är den tjejen som har en relation med sin dator och har en kärlek för äppelchips. Jag tänker inte gå'', sa jag. Jag kollade på klockan, ungefär 3 minuter till lektionen börja. ''Alright then, jag orkar inte övertyga'', sa hon. ''Och jag måste gå. Är ändå säker på att jag har noll kronor på telefonen nu. Aja, puss!'', sa jag. ''Puss!'', sa hon innan jag avsluta samtalet. 

 

Det svämmade över den lilla glasbunken, och klassens uppmärksamhet vändes till mig och Oscar. Marie sprang fram till oss och med en stor, stor, pincett och tog hon bort den rykande skålen från oss. Jag mötte Oscars blick. ''Det här är varför vi inte kan bli kemister'', sa han och jag skrattade. Han log mot mig och försökte dra av de gula handskarna. ''Jag måste tvätta av armarna, är rädd att jag fräter bort'', sa han med ett snett leende. Han gick åt sidan från bordet men stannade och vände sig till mig. Jag som hade kollat på boken kollade upp mot honom. ''Du kommer väl till min fest ikväll va?'', sa han. ''Jag kommer int-'', sa jag men avbröts av mig själv. Han log ett nästan oemotståndligt leende, och hans gröna ögon nästan lyste mot mig. Jag har inga känslor för honom och är knappast intresserad, men ingen kunde motstå det där ansiktet. ''Jag kommer!'', sa jag med en gäll röst. ''Bra, ser fram emot det'', sa han lite kaxigt och försvann från bordet. Jag kollade ner mot boken för att dölja min reaktion. Han flörtade, definitivt. Jag kollade bak mot Alice och upptäckte henne stirra på mig. Men den där blicken var annorlunda. Det var som om hon hatade mig.

 

Jag låg i sängen, nästan begravd med alla kuddar och filtar. Min ynkliga laptop låg över allt det, visade filmen ''Because I said so'', en film jag sett många gånger. Jag scrollade genom twitter och kollade på alla trender. Jag spärrade upp ögonen när jag såg de två trenderna. #ZerrieIsOver #WeWantZassa. Jag klickade på #ZerrieIsOver och scrollade. ''Omg, I can't handle this. #ZerrieIsOver ... They broke up. WHAT IS HAPPENING TO THE WORLD'', ''Thank god #ZerrieIsOver, hated that biatch. She don't deserve Zayn''.. Det var inte precis en nyhet för mig att de hade gjort slut men som en bomb hade det slagit ner på alla directioners. Däremot hur de fick reda på det vet jag inte. Jag klickade på #WeWantZassa, antagligen någon dum bromance. Men efter att ha klickat på den öppnade jag munnen av förvåning. De var inte Hazza och Zayn, det var jag och Zayn.

 

Jag gick igenom bilder, gamla bilder då jag och Zayn kysste varandra, höll hand på stan...Nya bilder från i år när vi gick runt på stan, åt middag, var på stranden, skrattade. Jag trodde aldrig alla fans gillade mig, det kändes faktiskt som om de hatade mig när jag var tillsammans med Zayn. Så många sa att de älskade mig, men det var några som hatade mig och sa dumma grejer, som jag tillslut trodde på. Jag fortsatte läsa. ''I ship them so hard. Look how cute they were #WeWantZassa'', ''#WeWantZassa GET BACK TOGETHER, PLEASE! @zaynmalik @sandraibrahim''. Det var någon som hade länkat en bild och jag klickade på den. Den var på stranden, inzoomat på våra ansikten. Vi kollade upp mot varandra, jag skrattade och han med. Hon hade skrivit en twitlonger och jag klicka på den. ''I can see in his eyes that he still loves her. Look at them laughing. It looks like he want's to kiss her so badly, but can't so he laugh instead. Mean while, she is standing there, having no clue. I wish they would get back together, he was so happy with her. And when Zayn is happy, I'm happy. I know that Zayn and Perrie were together when this photo was taken, but I can't help but wonder if it was something between them after all. They belong together. In interviews, Zayn doesn't smile anymore. That boy we love so much, seem to dissapear. He looks so unhappy, and it kills my heart to see that. And I think it is because of her. If they could just realise that they belong together, maybe he wouldn't feel like this. I hope they see the truth eventually, #WeWantZassa'', läste jag för mig själv. Jag kollade återigen på bilden. Fansen brydde sig verkligen, de gjorde det. Jag önskar också allt kunde vara så enkelt, men det är det inte. Jag läste en tweet. ''OMG, HOLY SHIT, #ZerrieIsOver #WeWantZassa #ZaynWithAMysteriousGirl IS TRENDING ALL AT ONCE. OMG, I CAN'T HANDLE IT''. Jag kollade på den tredje trenden jag inte hade upptäckt än och klickade på den. Jag bläddrade genom några tweets och läste en. ''OMG, ZAYN MAKING OUT WITH A GIRL, WHO THE FUCK''. Förvirrat klickade jag på bilden nedanför. Hade någon tagit en bild när vi kysstes i LA? Jag kollade på bilden, och jag spärrade upp ögonen. En bild på när Zayn hånglade med en tjej vid ett hörn, vad det såg ut som, i en nattklubb. Med ilska kastade jag telefonen i väggen. Jag kände hur jag skakade. Alla känslor sprängdes åt samma gång, som om jag inte kunde se något klart längre. Och det kändes som att jag aldrig någonsin skulle kunna igen. Från att ha varit glad, läst allas gulliga tweets, satt jag där och grät i mörkret. Helt ensam.

 

Musiken dunkade i den stora villan, och huset var fullt proppad med människor från skolan. Oscar var tydligt ett rikemansbarn, fick allt han ville. I det stora vardagsrummet stog det ett stort bord, fullproppat med alkohol. Jag hade ingen tanke på att dricka heller. Den stora tv:en var täckt med ett lakan och alla lyfte ena armen och dunkade med musiken, och andra som höll ett plastglas med sprit. Jag kollade på Alice som stog bredvid mig. ''Det ser awesome ut!'', sa hon med ett leende. Lite av hennes ljusbruna hår var lockat, och hon hade tajta jeans med en åtsittande tröja. ''Kom, vi tar en drink'', sa jag och hon följde efter. I högtalarna ekade nu David Guetta och många stog i mitten av vardagsrummet och dansade. Jag letade på bordet efter det jag kände begäret för och hittade det direkt. Jag tog ett plast glas och fyllde den med Cola. Alice kollade konstigt på mig. ''Ska du inte dricka eller?'', sa hon lite kaxigt. ''Jag dricker inte'', svarade jag enkelt. Hon fnös och gjorde en drink till sig själv. Jag kände en hand på min axel och vände mig om. Oscar stod där, log mot mig. ''Du kom!'', ropade han. Jag log stort. ''Ja, det gjorde jag!'', skrek jag för att höras över musiken. ''Vill du dansa?'', fråga han högt. ''Jag ska bara på toa'', sa jag och pekade mot hallen. Han nickade och jag kollade bak mot Alice. Hon stirrade på mig, och jag kollade förvirrat. ''Är det något fel?'', frågade jag. Hon skakade på huvudet. ''Allt är helt perfekt'', sa hon. Jag nickade och gick mot korridoren. Jag kollade på dörren som jag antog var en toalett och öppnade. Genast kände jag en äcklig lukt jag kunde spy för. En tjej spydde i toaletten och jag höll för munnen. Det var det värsta jag visste. Jag kastade dörren och höll fortfarande handen för munnen. Chockad forsatte jag mot övervåningen av det stora huset. Jag gick fram till en dörr och öppnade den försiktigt. Ett rent badrum. Jag pustade ut. Snabbt gick jag in och låste efter mig. Jag kom fram till spegeln och iaktog mig. Med fingrarna tog jag lite vatten och la de i armhålorna, suckade högt. Det kändes konstigt att gå på en fest utan Felicia och Sandra, men jag antar att det är något jag måste göra nu. Jag är helt ensam i Sverige, och jag kommer aldrig flytta tillbaka till England. Jag är inte här tillfälligt. Tjejerna lever sitt egna liv där, och jag här. ''Ett år, ett år, ett år, ett år'', mumlade jag för mig själv. Mer nog 1,5 år. Men så lång tid är det kvar till jag flyttar tillbaka. Tillbaka till mitt riktiga liv.

 

Jag gick ner för trappan och kände alla blickar mot mig. Det var nog inte en endaste människa som inte stirrade på mig. Jag gick vidare till vardagsrummet och mötte allas blickar återigen. Varför stirrar alla? De stog vid sina mobiler, kollade först ner och sedan på mig. ''Snygga bröst, va'', sa en flummig kille bakom mig och jag vände mig förvånat om. Skratt spred sig och jag stog bara där i mitten, förvirrad. Jag kunde känna alla blickar. Men det var en blick som skilde sig från de andra. Alice stod där, log hånfullt mot mig och viftade med mobilen. Jag gick fram till henne och tog tag i den. Det kändes som om mitt hjärta sjönk. Ett foto, i omklädningsrummet där jag stod utan tröja, eller bh. På bilden såg man mitt ansikte och mina bröst. Jag kände mig kränkt, förödmjukad. Minst 100 människor hade sett mina bröst, och antagligen mer. Jag kände tårarna bränna i ögonlocken och kollade upp mot Alice. Och det var så klart då. Det var hon som hade gjort det. Hon stog kvar där, med samma hånfulla leende. Jag kände för att slå till henne, slå henne hårt i ansiktet. Men istället rann tårarna ner och jag sprang ut från vardagsrummet. Allas skratt ekade i huvudet. ''Snygga bröst, va''. Tårarna sprutade och jag sprang ut från huset. Ute stog även folk, rökte på och drack. Jag stannade efter en röst som ropade på mig. Killen som var labbpartner med Alice, Adam kom fram till mig. Han var klassens pajas, men tidigare hade jag snackat med honom och han var faktiskt snäll. Människor hade kommit ut från huset och kollade nu på oss. För en sekund trodde jag att han skulle säga att jag inte skulle bry mig, att alla var idioter. Men när han hade kommit fram till mig sträckte han ut händerna och grappade tag i de. Han skrattade hånfullt och jag skrek, slog bort hans händer. Jag sprang med tårarna som rann ner. Förödmjukad och kränkt, försvann jag i mörkret, tanken på att aldrig komma tillbaka.