"Felicia is... in love with you too", sa Sandra. Jag satte mig upp direkt.  "Really?", sa jag glatt. "I have to talk to her! Where is she?" frågade jag exalterat. Det var som en värme fyllt min kropp, en glädje jag inte känt på länge. Sandra var återigen tyst. "Liam. She left yesterday", sa hon efter ett tag. Leendet på mina läppar försvann. "What, where did she go?" undrade jag. "She went back to Wolverhampton", sa hon. Det var det sista stället jag hade trott att hon skulle gå till. Eller egentligen, varför inte? Felicia hade erkänt för Sandra att hon älskade mig också. Den bästa känslan var när den du älskar älskade dig tillbaka. Jag var tvungen att se henne. Berätta alla mina känslor för henne, hur hon var den mest perfekta personen på jorden. "Liam? Heeellllo?" sa Sandra. Jag dröjde. Jag fattade ett beslut som troligen skulle bli det viktigaste beslutet jag någonsin tagit. "I gotta go...", sa jag. Jag kände bara hur lyckan strömmade igenom min kropp.

---

Jag kastade snabbt ner alla mina saker i resväskan. Vanligtvis brukade jag packa allting ganska prydligt men nu gällde det att åka iväg så snabbt som möjligt. Jag slängde bara på mig ett par kläder och borstade tänderna med min blinkade tandborste (som för övrigt alla directioners visste att jag hade) och slängde sedan ner min neccesär i väskan också. Jag kommer ihåg när jag skaffade tandborsten. Jag hade visat den för Felicia och hon hade skrattat åt mig. Jag log för mig själv och var precis påväg att stänga väskan när dörren öppnas. "Hey man are you coming for breakf.... Liam, what are you doing?" frågade Louis röst. Jag tittade upp på honom. "I'm going home", sa jag. Louis stängde dörren och gick längre in i rummet. "Why?" frågade han. "Because Felicia is in love with me to and I have to talk to her", sa jag snabbt. Ett stort leende spred sig på Louis läppar. "I'm so happy for you", sa han. "So you are not mad cause I'm going?" frågade jag förvirrat. "Why would I?", sa Louis och kollade menande på mig. "So, tell me everything", fortsatte han. Jag berättade om vad Sandra hade sagt. "I knew she loved you too! I'm pro", sa Louis och gjorde en segerdans. Jag log. "I'm just worried for what the fans will say tonight", sa jag oroligt. "Oh come on, that's your least problem. If they are our fans for real, they just want us to be happy. And being with Felicia will make you happy", sa han. Jag stängde väskan. "Thanks Lou", sa jag. "This going to be exciting", sa Louis leende. "You making me nervous", sa jag och tog ut väskan. Vi gick ut ur rummet. "You don't need to be. I mean, she already likes you right?" sa han uppmuntrande. Louis hade problem med att ta saker seriöst, men om man behövde honom, fanns han verkligen där för henne, hur stöttande och allvarlig som helst. Och det var därför jag älskade honom. "I guess", sa jag. Vi hade kommit ner till receptionen och jag skulle precis gå ut och ta en taxi. Louis kramade om mig. "Go and get your girl", sa han och blinkade med ögat. Jag log och sprang ut till närmsta taxi. Jag var påväg till henne nu. Jag var faktiskt på väg.

 

Efter att jag hade sagt hejdå till Sandra igår hade jag åkt till flygplatsen. Det hade visat sig att det inte gick något flyg förens morgonen därpå, och jag kunde definitivt inte åka hem till mina föräldrar för då skulle de bara bli misstänksamma om jag försvann på morgonen. Nej, jag hade varit på Heathrow från halv fem på eftermiddagen igår tills klockan 6 på morgonen då jag kunde boarda. Jag hade underhålligt mig med att gå runt i exakt alla butiker som fanns på flygplatsen, ätit McDonalds till middag, och lyssnat på musik. Och tänkt på Liam. Jag behövde figure things out, och den bästa platsen att göra det på var där jag växt upp. Där jag spenderat största delen av mitt liv med Liam. När han blev känd hade min familj flyttat ner till London, och jag hade träffat honom varenda gång han var hemma. Vi hade varit så bra vänner, verkligen bästa vänner. Jag visste allt om honom och han visste allt om mig. Visst hade det varit perioder då vi inte sågs mycket, som när han var på tour, och vi båda hade varit helt inne i James och Danielle. Men vänskapen hade alltid funnits där. Allt hade förändrats under en natt. Saker blev komplicerade, hela mitt liv hade blivit komplicerat. Men det hade lett mig hit. Jag hade alltid älskat Liam som en vän. Men känslorna var annorlunda nu. 

 

"Nejmen Felicia, vad gör du här?" Min mormor såg helt förvånad ut när jag hade knackat på hennes dörr. Hon hade också bott i Wolverhampton och jag hade träffat henne jätte ofta när jag var yngre, men sedan vi flyttade till London hade det blivit mer sällan. "Kan jag få stanna här några dagar?" frågade jag. "Såklart! Men vet mamma och pappa om att du är här?" frågade hon och släppte in mig i hallen. Det luktade så välbekant här. Vårat hus hade också luktat precis så här. "Nej. Jag ska förklara", sa jag. Jag bar in min resväska till gästrummet. Under tiden hade mormor dukat fram bullar och mjölk. Precis som när jag var yngre. Jag och Liam hade ofta sprungit till min mormor under söndagarna när vi var mindre för att få saft och hennes nybakta bullar. Att vara tillbaka här i Wolverhampton gav mig massor av minnen. Och det skulle nog hjälpa mig att inse vad jag verkligen kände. Jag satte mig på en av stolarna runt bordet. Min mormor tittade på mig med en forskande blick. "Så varför är du egentligen här?" Jag berättade om det, men såklart inte alla detaljer. Och framför allt inte det om Liam. Lyckligtvis var mormor förstående. "Jag ska inte säga något. Men blir de inte oroliga om du inte är hemma?" frågade hon. Jag skakade på huvudet. "Det var egentligen tänkt att jag och Sandra skulle bo i Liams villa i London under den här veckan för att han är ute på turne, så de tror att jag är kvar där med henne", sa jag. "Jag saknar den pojken", sa mormor drömmande. Jag också, tänkte jag. Jag också.

 

Det var 2 dagar sedan jag lämnade New York. Och nu var jag här, i mina föräldrars hus i Wolverhampton. Jag tänkte söka upp Felicia direkt. Jag hade förklarat hela situationen för mina föräldrar och de hade blivit glada. Min mamma sa att hon alltid hade hoppats att det skulle bli Felicia och jag i slutändan. Och det hoppades jag också. Solen sken när jag steg ut genom dörren. Det var strålande vackert idag. Klockan var runt elva på förmiddagen. Jag kollade mot Felicias hus precis bredvid mina föräldrars. Eller hennes gamla hus. Någon annan bodde där nu. Jag gick bortåt några kvarter mot hennes mormors hus. Det var troligen där hon var. Jag knackade på. Hennes mormor såg mycket förvånad ut när hon öppnad. "Liam! It was a while ago", sa hon. Jag log artigt. "Yeah, nice to see you again", sa jag. "Felicia said you were on tour, so why are you here?", frågade hon. "It's a long story. But is Felicia here?" frågade jag. "You just missed her. She went out a half hour ago", sa hennes mormor med en beklagande min. "Do you know where she went?" frågade jag hoppfullt. "I'm sorry dear, I don't! She just said she needed some air", sa hon. "Thank you", sa jag och började gå ut mot vägen igen. Hon kunde vara vart som helt i Wolverhampton. Det skulle bli en lång dag, men det var värt det.

 

"So you haven't seen her? Okay", sa jag. Jag hade varit precis över allt kändes det som. Just nu var jag på vår favoritresturang där vi hade ätit med våra familjer när vi var yngre. Vi hade älskat det här stället. Jag satte mig på en bänk utanför resturangen och la huvudet i händerna. Jag hade varit på alla ställen hon någonsin älskat som jag kunde komma ihåg. Men jag kunde inte hitta henne någonstans. Jag började ge upp hoppet trots att jag inte ville. Jag klockade på klockuret på min arm. Klockan började närma sig tre. Jag drog en djup suck. Vart kunde hon vara? Plötsligt slog det mig. Jag började springa. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Hon hade sagt att det var hennes absoluta favoritplats på jorden. En kvart senare var jag där, på det stora fältet. Vi hade så många minnen tillsammans från den här platsen. Jag började gå mot mitten av fältet, där vi hade varit den där sommaren för 3 år sedan. Under den vackra eken, ett av många ställen där vi hade byggt en koja när vi var mindre. Då såg jag henne. Det var slutet av oktober men solen sken fortfarande och det var fortfarande runt 10+ ute. Hon satt under eken, och hennes bruna hår var utsläppt och blåste lätt i den svala brisen. Jag gick närmare henne tills hon såg mig. Hon såg förvånad ut. Jag gick fram till henne. "Liam? What are you doing here?" 

Han tittade på mig med sina bruna ögon. Han log. Jag förstod inte vad han gjorde här, men jag var glad att se honom. Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Han drog up mig och kollade på mig fortfarande med sin hand i min. "Because I love you Felicia. More than everything and everyone. It may took a couple of years to understand it, but I can feel that you are the one. There is nobody who can make me as happy as you do. And no matter what you say, you are perfect in my eyes. And I won't let anything keep us apart from each other anymore. Can't you see how much I love you?" frågade han. Våra händer flätades in i varandra och jag tittade på händerna. De var som de var gjorda för varandra. Jag hade kommit hit för att inse hur jag verkligen kände. Och jag hade inte varit beredd på det här. Men att se Liam stå här framför mig, kändes... rätt. "I can", viskade jag. Han tittade studerande på mig. "Without you in my life, I can't actually see a reason to be here. You have been with me forever. You have never let me down. I love you so much that it hurts", sa han. Jag trodde på orden. Jag tog ett djupt andetag. "Liam. You have the biggest heart of everyone I know. And nobody can make me as happy as you can. You are perfection in my eyes", började jag. Han log fortfarande, men svalde. Jag visste att vad jag velat förneka var sant. Men jag tänkte inte göra det längre. "And I love you too", sa jag. Han tittade på mig i några sekunder innan han drog mig intill sig. Våra läppar möttes för första gången på riktigt. Vi hade ju inte kysst varandra förutom den där kvällen, men det hade varit av fylla. Det här var på riktigt. Och det kändes bra. Jag kände mig för första gången på många månader riktigt lycklig. Jag la mina armar om hans hals. Ingen av oss verkade vilja släppa taget. Det fanns ingenting som stoppade oss nu. Det var bara vi mot världen.

 

När vi tillslut släppte tittade vi på varandra. Jag hade tårar i ögonen och han med. "Did you really mean everything you said?" frågade han. Jag nickade. "Every single word. I just denied it to my self before. But now I know. And I'm so fucking happy", sa jag. Han strök bort mina tårar. "I love you so much", sa han. "And I love you. It's weird to think that you been beside me for my whole life and I didn't realise this until now", svarade jag. Vi kysste varandra igen. Det var magiskt. Ingenting gick upp emot den stora lyckan jag kände nu. Det var perfekt. "From now, you are mine", sa jag. Han nickade. "And you're mine", sa han. Han tog min hand och kysste den försiktigt. Solen började gå ner och vi satte oss under eken. Min mage pirrade av känslan. Han flätade in sin hand i min och jag lutade mig mot hans axel. Allt var perfekt. "I think this was meant to be", sa Liam. "We are meant to be", svarade jag lyckligt.

 

Förlåt för att det inte blev någon del igår, det kommer inte alltid komma delar på lördagar och torsdagar, det får ni förbereda er på. Sandra skriver på söndag! Tack för alla söta kommentarer, vi är glada att ni tycker om novellen! Kommentera nu! ♥