"Jag fattar verkligen noll av det här. Hur ska man göra?", frågade Oscar som satt bredvid mig. Han försökte att koncentrera sig, det såg man. Hans gröna ögon fokuserade på provrören vi skulle analysera. Eller något sådant. Grejen var att vi skulle testa massa vätskor i andra väskor typ. Jag hade haft ett D i kemi så länge jag kunde minnas så det var verkligen inte mitt bästa ämne. "Jag har ingen aning", sa jag. "Vi suger", sa han och jag log. "Verkligen. Vi borde inte placerats i samma grupp", sa jag. "Vi båda kommer få F. Vet du verkligen inte vad det här betyder?" frågade han och pekade i boken. "Jag tror det är typ... att vi ska hälla i den svarta vätskan i provröret. Eller kanske inte", sa jag förvirrat. "Det kan hända att det blir en explosion nu. Ska vi bara skita i det här?", frågade han. "Sure. Jag tänker ändå inte bli kemist", sa jag. Han log mot mig. "Inte jag heller. Du är från England va?" frågade han. Jag nickade. "Jepp. Eller jag är född i Sverige. Jag bodde här när jag var yngre, men jag har bott i London annars sedan jag var tio", sa jag. "Jag tycker synd om dig. Det måste kännas lame att komma till Stockholm efter att ha bott i London", sa Oscar. Precis min åsikt. "Du förstår mig! TACK. No offense men jag typ hatar Sverige. Jag har bara bott här i två månader och jag är redan dödstrött på stället", sa jag. "Non taken. Ingen gillar typ Sverige", sa han och log snett. "Var det inte svårt att liksom lämna alla dina vänner?" frågade han. "Jo. Jag lämnade alla jag älskade, mina allra bästa vänner och min pojkvän", sa jag. "Så du har kille?" frågade han. "Nej, inte längre. Vi gjorde slut", sa jag. "Jag gjorde också slut med min tjej för ett tag sedan", sa han. Jag nickade. "Du är alltid med Alice va?" frågade han. Alice, som tidigare suttit bakom oss stod nu i främre delen av klassrummet och snackade med två andra tjejer, Paulina och Vilma. "Japp. Den enda jag lärt känna här. Jag är ganska blyg av mig så ja", sa jag. Han tittade mot mig och log. "Det märks inte", sa han. "Det är för att du är enkel att prata med", sa jag. Och det var sant. Han var enkel att prata med. "Du är också enkel att snacka med. De flesta tjejer här leker dumma i skolan och är allmänt överdrivna. Som Alice till exempel", sa han. Alice vände sig om och log mot honom. Så han gillade inte alls henne. Jag bestämde mig för att jag inte skulle säga det till henne. Han tittade på mig istället. "Skillnaden mellan de och mig är att jag är dum på riktigt", sa jag och han skrattade. "Nej då. Du är säkert supersmart egentligen. Du visste i alla fall att det fanns ett kemiskt ämne som hette kalciumhydroxid", sa han. "Grattis till mig", sa jag och log. "Men... varför tycker du att Alice är sådär?" frågade jag. Alice kom emot oss och satte sig på sin plats bakom mig. Oscar lutade sig mot mig så att hon inte skulle höra. "Jag bara tycker det. Du borde hänga med oss istället", sa han. "Och vilka är 'oss'?" frågade jag. "Mig och mina killkompisar", sa han. "Tack för erbjudandet", sa jag och log. "Jag skojade inte", sa han. "Okej. Sure. Det kanske händer", sa jag. "Bra", sa han. Lektionen slutade och vi båda reste oss upp. "Ses", sa han och log mot mig innan han anslöt sig till sina vänner. 

 

"Julia! Varför bytte du inte plats med mig för?" frågade Alice när vi var på väg till skåpen. "Det skulle varit sjukt elakt", sa jag. Hon kollade på mig med irriterad min. "Och? Det är inte så att ni behöver bli vänner eller något. Vi däremot, är vänner, och därför borde du bytt plats med mig!", sa hon upprört. "Alice, snälla! Det var bara en kemilektion. Om du hade velat vara med honom så gå och snacka med honom!", sa jag. "Du är en dålig vän!", utbrast hon. "Varför är du så larvig? Bara för att du gillar honom behöver det inte betyda att han måste hata mig", sa jag. Alice smällde igen sitt skåp och drog på sig sin jacka. "Du kunde bara ha gjort det för mig", sa hon och tittade allvarligt på mig. Hennes ljusbrunahår vilade på hennes axlar och de blåa ögon tittade surt på mig. "Okej, förlåt", sa jag. Hon tittade granskande på mig. Jag låste mitt skåp och satte på mig jackan. "Det är okej. Jag orkar ändå inte bråka", sa hon och log. Men jag såg på henne att hon fortfarande var lite irriterad. "Okej. Hejdå. Vi ses imorgon okej?" sa jag och kramade henne. Hon kramade mig tillbaka. "Ja. Hejdå", sa hon och lämnade korridoren. Jag letade efter mina hörlurar i väskan. "Julia?" hördes en röst. Jag tittade upp. Oscar stod där med en killkompis. "Det här är Ludwig föresten", presenterade han kompisen och jag log snällt mot honom. Även han såg bra ut. "Hej", sa jag. "Tja", svarade han. "Vi måste fixa kemigrejen imorgon. Vi har bara imorgon på oss", sa han. "Åh. Jag orkar inte", klagade jag. "Inte jag heller. Varför valde jag kemi?", frågade han. "Jag undrar precis samma sak. Vi borde inte snackat istället för att jobba", sa jag. "Men det var roligare i alla fall", sa han leende. Jag log tillbaka. "Helt klart", svarade jag. Vi började gå ut ur byggnaden och vi alla tre småpratade lite. "Jag ska åt det här hållet", sa jag. "Okej, vi ska åt det andra", sa Ludwig. Jag nickade. Vi sa hejdå och började gå åt varsitt håll. "Julia?" ropade Oscar. Jag vände mig om. "Jaa?" ropade jag tillbaka. "Kom till min fest på lördag", sa han. Jag kollade frågande emot honom för några sekunder. "Okej, jag kommer", ropade jag. Jag kunde se att han log. Och jag log också. Kanske skulle det inte bli så hemskt att bo i Sverige i alla fall.

 

Det var inte mer än en månad kvar tills hela touren var slut. Två månader hade gått snabbt, men samtidigt varit jobbiga. Det var något alla vi fem tyckte. Att vara ifrån de man älskade under långa perioder var jobbigt. Harry ringde Cara minst 5 gånger om dagen kändes det som, och Louis ungefär lika många till Eleanor. Jag, Zayn och Niall ringde till Sandra, Felicia och Julia och snackade åtminstonde varannan dag, och vi smsade så fort vi fick tid över. Jag saknade de riktigt mycket. Jag låg på min säng och klockan var 10 på morgonen här i New York, vilket betydde att klockan var fyra hemma i London. Jag tänkte precis ringa Sandra när hon ringde mig istället. "Hellooo", sa hon glatt. "Hi love, I was just about to call you", sa jag. "We can read each others minds", sa hon. Jag skrattade. "How are you?" frågade hon. "I'm fine. I just woke up", sa jag. "I just got home from school", sa hon. "Did you have a good day?", frågade jag. "Nah. It was quite boring. Felicia wasn't there. Liam, come back to London and light up my world!", sa hon klagandes. Jag ignorerade att hon hade sagt att Felicia inte var i skolan. "I miss you a lot now Sandra. I wish I could come", sa jag. "I'm sitting in your couch right now. And this couch isn't made to be alone in", sa hon konstaterande. "I hope you haven't destroyed my house yet", sa jag. "Not yet. But it may happen soon", sa hon med busig röst. "I will kill you if my house isn't perfect when I get back home", sa jag hotfull på skämt. "I don't get that you force my to clean your house all by my self", sa hon. "Felicia will help you too?" sa jag undrande. Sandra blev tyst i luren. "Hello?" frågade jag. "It is actually this thing... ehm", började hon. "You can tell me everything, we are best friends", sa jag. "It isn't a really big deal, or it is but it still isn't", sa hon och jag kunde verkligen föreställa mig hur hon skruvade på sig på andra sidan luren. "Why are you so complicated? Just spit it out", sa jag. Jag låg fortfarande bekvämt i min säng. "Okay it is a huge deal", sa hon. "SANDRA PLEASE. Just say it!", sa jag. "Felicia is... in love with you too", sa Sandra. Jag satte mig upp direkt.  "Really?", sa jag glatt. "I have to talk to her! Where is she?" frågade jag exalterat. Det var som en värme fyllt min kropp, en glädje jag inte känt på länge. Sandra var återigen tyst. "Liam. She left yesterday", sa hon efter ett tag. Leendet på mina läppar försvann. "What, where did she go?" undrade jag. "She went back to Wolverhampton", sa hon. Det var det sista stället jag hade trott att hon skulle gå till. Eller egentligen, varför inte? Felicia hade erkänt för Sandra att hon älskade mig också. Den bästa känslan var när den du älskar älskade dig tillbaka. Jag var tvungen att se henne. Berätta alla mina känslor för henne, hur hon var den mest perfekta personen på jorden. "Liam? Heeellllo?" sa Sandra. Jag dröjde. Jag fattade ett beslut som troligen skulle bli det viktigaste beslutet jag någonsin tagit. "I gotta go...", sa jag. Jag kände bara hur lyckan strömmade igenom min kropp.

---

Förlåt för den dåliga updaten lately, men ni får en del imorgon också! Tack för era kommentarer, det gör oss glada! :) ♥