Zayns perspektiv:

''How you doing?'', frågade hon. ''I'm great! I can't describe how fucking awesome it is to be on tour. It's just amazing. I can't believe we all were here, like two months ago'', sa jag i telefonen. Jag kunde höra Julia sucka på andra sidan linjen. Jag förstod att hon var ganska ledsen över allt som händer just nu. Hon känner sig antagligen ensam, och jag är här för henne. ''Are you okey babe?'', frågade jag. Hon suckade igen. ''Yeah, I'm alright. At least I think...'', sa hon och stoppade mitt i meningen. Jag kunde höra hur hon prasslade med saker och hur det sedan blev tyst igen. ''I just miss everybody. I don't like to be here, feels wierd. Miss you guys! And I miss...'', sa hon och stannade igen. Jag bet läppen. ''Niall huh?'', frågade jag. Det blev tyst i telefonen tills hon svarade igen. ''Yep'', sa hon bara. Niall hade kommit in till vårat omklädningsrum i arenan jag innan varit ensam i. Han kollade på mig med ett frågetecken. Jag spärrade upp ögonen. ''Dude, is that her?'', viskade han och kollade på mig med stora ögon. Jag nickade. ''Speaker!'', fnäste han. Jag skakade på huvudet. ''SPEAKER!'', viskade han, men skrek nästan ändå. ''I thought you were alone?'', frågade Julia. Jag hostade till. ''Yeah, I am.. I'm watching tv'', sa jag och kollade irrieterat på Niall. Han gjorde ett tecken och jag sucka. Jag satte på högtalaren. Han slog till mig på axeln. ''So... You miss Niall huh?'', frågade jag. ''Yeah I do. I really miss him. I guess, I didn't know how hard it would be living without him. I love him'', sa hon. Jag kollade på Niall. Hans ögon var fortfarande fäst på telefonen och han hade ett litet leende. ''But there's a boy in my class, he is kind of cute. I have seen him looking at me, but I didn't think about it until now'', sa hon. Nialls leende försvann direkt. Det var sorgligt att se det. ''Hey, I need to go. And I'm sorry that I sound so boring and tired, we're having alot of samples and don't get any sleep anymore. Okay, bye!'', sa hon. ''Bye babe!'', sa jag innan jag avsluta samtalet. 

 

Jag la telefonen i fickan och kollade på Niall. Hans blick var fortfarande riktad mot bordet, där för tre sekunder sen, en telefon legat. Han ställde sig upp så att stolen ramlade på rygg och kollade argt på mig. ''What did you say to her?!'', sa han argt. Jag ställde mig upp. ''Dude, I didn't say anything'', sa jag argt tillbaka. Jag förstod genast att han menade om den här killen Julia tyckte var söt. ''I can't believe you let her do that!'', skrek han argt. Jag lyfte upp händerna. ''She haven't done anything with that guy yet!'', sa jag irrieterat. ''YOU PUT IDEAS IN HER HEAD'', skrek han argt. Jag såg hur han spände knogarna. Han tog ena stolen och slängde iväg den. ''CALM THE FUCK DOWN'', skrek jag. Louis hade kommit in till rummet och kollade konstigt på oss. Han såg sedan Niall som försökte ta en till stol och sprang fram. Han höll hans armar och tvingade honom att sätta sig ner. Han protesterade våldsamt. ''SHE'S MINE. SHE LOVE ME!'', skrek han argt. ''Calm down Niall!'', sa Louis högljutt. Niall andades häftigt och blev tyst. Hans blick stirrade in på golvet. Jag la ena handen på hans axel, med Louis som fortfarande höll fast honom. ''NIALL! LOOK!'', sa jag och försökte möta hans ögon. Jag örfilade honom lätt för att få hans uppmärksamhet. Han kollade argt på mig. ''Niall! She will come over you! She won't love you forever!'', sa jag högt. ''Maybe she will!'', skrek han. Jag skakade på huvudet. ''She won't dude. She will come over you, ether you like it or not! It's not you anymore! You are not together anymore!'', sa jag. Hans ögon såg sårade ut. Men han hade lugnat ner sig. Och efter jag hade sagt det där, förstog han det nog också. 

 

Jag satt i soffan, huvudet lutad mot kudden som låg vid rygg sisten. Jag hade haft en kraftig huvudvärk när jag fixade mig till skolan med Sandra och valde att gå hem. Klockan var ungefär ett på förmiddagen och Sandra skulle komma hem efter två timmar och en halvtimme. Jag kollade på den tv:en jag kollat på så många gånger innan. Men det var en annan sak då. Jag kollade på klockan igen, försökte få tiden att gå snabbare. Sanningen var att jag faktiskt kände mig ensam. Jag har ju gjort det ganska länge nu. Jag mår bättre, det gör jag. Men det där lilla är fortfarande kvar där. Jag kollade på klockan. Ingen minut hade gått förbi. Jag antar att jag saknar den personen jag kunde snacka allt med. Han. Men det går inte längre. För vänskapen vi hade är över. Och så länge vi har känslor för varandra kommer det aldrig funka. Jag kollade på filten som vilade på andra sidan soffan. Jag kröp mot den breda soffan och tog tag i den. Jag andades in lukten. Den luktade Liam. Såklart, det är hans hem. Men det kändes inte som om jag hade haft en konversation med honom sen så länge tillbaka. Och det kändes ganska sorligt. Jag andades in lukten igen och track den mot ansiktet, hur löjligt det än såg ut. Jag kollade tillbaka. 

 

Jag kände verkligheten slå tillbaka. Jag kollade återigen på klockan. Endast fem minuter hade gått. Med ett suck gick jag upp från soffan och gick till den stora trappan. Jag kommer ihåg hur Liam hade visat sitt nya hus, hösten 2011. Han var så glad över att äntligen ha sitt egna ställe, och ärligt talat, huset var gigantiskt. Och lyxigt. Jag hade kommit fram till den så bekanta dörren. Hittills hade jag inte gått in, försökte undvika alla minnen som skulle flöda tillbaka. Jag puttade upp dörren försiktigt och ljuset från hallen kröp sig in i det mörka rummet. Jag tog in handen och tände lampan. Allt jag inte ville skulle hända, hände på samma sekund. Jag ville inte minnas den där natten, men samtidigt ville jag det. Jag kollade på den gigantiska sängbordet och gick fram till ena sängbordet. Försiktigt öppnade jag ena lådan och kollade in. En anteckningsbok, tuggummi, en penna, ett foto...Jag tog upp fotot och kollade på det. Jag vände sedan på det. ''Liam and Felicia, 1999''. Jag spärrade upp ögonen. Det var verkligen mig och Liam. Vi kramade om varandra, kollade in i kameran. Jag satte mig ner, överraskad. Har han fortfarande kvar det här fotot? Och det var nästan som om jag visste det, först jag såg bilden. Jag älskade verkligen Liam. Och det var det som skrämde mig.

 

Några timmar hade gått och jag hade packat klart. Jag behövde åka hem för att tänka. Sandra hade kommit inför dörren och kollade nu på mig och mitt bagage. Hon kollade sorgligt på mig. ''Åh, ska du hem? Redan? Vi har ju fem dagar kvar! Vi som hade så kul!'', sa hon besviket. Jag bara skakade på huvudet. ''Jag ska inte hem till mitt hus. Jag ska åka tillbaka till Wolverhampton''.

 

''Jag säger ju det, hon är galen!'', sa Sandra i telefonen. ''Hur kan hon bara åka? Åker hennes föräldrar med eller?'', frågade jag. ''Nej, hon åker helt ensam. Hon sa till sina föräldrar att hon ska åka på en klassresa. Och de trodde henne! Och inte för att jag kunde stoppa henne, hon bara gick. Så nu är jag ensam i det här stora gigantiska huset. Som tur är kylskåpet full med sötsaker så det är okej. Tydligen hade hon beställt en bussbiljett. Men hon kan ju inte bara skita i skolan?!'', skrek Sandra nästan i telefonen. ''Det är galet. Men jag måste gå, jag har kemi. Vi snackar mer sen'', sa jag. ''Har du kemi nu? Har ni inte slutat än?'', frågade hon förvånat. Det var nästan de roligaste jag hört under hela veckan. Jag skrattade och hon frågade på vad jag skrattade åt. ''Det är en timmes skillnad, remember?'', sa jag och skratta. ''Jaja, hejdå!'', sa hon och vi avsluta samtalet. 

 

Resten av klassen hade börjat gå in till lektionen och Alice vinkade till mig att komma. Vi gick in till klassrummet och satte oss ner. Våran lärare, Ann-Marie kom fram till tavlan. Normalt var jag van att kalla min lärare efter efternamn, men det är ju helt olikt här i Sverige. Det hade blivit tyst i klassen och hon öppnade munnen för att tala. ''God eftermiddag! Jag har delat in er i grupper, två stycken i varje. Med eran labbpartner ska ni göra labb som jag visar. Kom ihåg att det här betygsätts'', sa hon. ''Nu ska jag ropa upp paren'', fortsatte hon. Hon började ropa upp namn och jag väntade på mitt. ''Alice och Adam'', sa Marie. Jag hörde hur Alice suckade och satte sig vid bordet bakom där Adam redan satt. ''Oscar och Julia''. Jag kollade ner på händerna som vilade på bordet. Oscar var den killen som hade kollat på mig, killen Alice gillade. Han hade kommit fram till mitt bord och satte sig ner. Jag kollade på honom och log. ''Hej, jag heter Oscar'', sa han med ett snett leende. ''Julia'', sa jag och log. ''Jag varnar dig, jag är inte bra på kemi!'', sa jag och skratta. ''Inte jag heller, så vi kommer ha stora problem'', sa han och skratta med mig. ''Jag går och hämtar provrör'', sa han. Han reste sig upp och försvann från bordet. ''JULIA!'' ropade en röst bakom mig. Jag kollade bak. ''Byt plats med mig'', sa Alice. Jag kollade förvirrat på henne. ''Byt plats med mig!'', upprepade hon. ''Jag kan inte byta nu, jag har redan snackat med honom!'', sa jag förvirrat. Hon kollade irrieterat på mig. ''Kom igen, du vet att jag gillar honom!'', viskade hon. Jag skakade på huvudet. Han kom fram till bordet och satte sig ner. Men fortfarande kunde jag känna Alices blick bränna i nacken.