---

"Jag hoppas du känner dig typ välkommen här. Det är inte lätt att gå i en ny klass, speciellt när man kommer mitt i terminen", sa Alice leende. Alice var den enda som jag riktigt connectat med i min nya skola. Hon var snäll, ganska rolig och lätt att prata med. "Jadå. Du är den enda som varit riktigt välkomnande", sa jag och log tillbaka. Vi satt i matsalen och åt. Det var någon äcklig sörja och det var precis så här jag kom ihåg den svenska skolmaten. I Storbritannien hade jag tagit med mig lunch till skolan varenda dag eftersom jag hatade skolmat så mycket, men här var det inte ett alternativ. "Jag vet att det här är en känslig fråga, du behöver inte svara - men vad hände mellan dig och Niall egentligen?" frågade hon plötsligt. Jag kollade på henne. "Det är okej. Vi gjorde bara slut eftersom jag skulle åka till Sverige", sa jag. Jag orkade inte förklara hela situationen. Vi kände inte varandra så bra än. "Ni var jätte gulliga tillsammans. Jag har kanske inte berättat det, men jag är typ beroende av One Direction och...", började hon. "Alice, du har sagt det typ en miljon gånger", sa jag och skrattade. "Förlåt! Men det här är jag i alla fall säker på att jag inte har sagt att jag var team Jiall från starten", sa hon. "Fanns det team också?" frågade jag undrande. "Japp. Alla vi med fanaccount på twitter och instagram var antingen team Jiall eller team Jarry", sa hon. "Vänta. Kallades jag och Harry för Jarry?", frågade jag med ett roat leende. "Både du och dina vänner har bro och ship namn med alla killarna", sa hon. "Varför visste jag inte det här?" utbrast jag. "Var glad att du inte gjorde det! Det var värsta hetsen och massa hat", sa hon. "Jag har upplevt hat. Det är i alla fall något posetivt, att det är över", sa hon. Alice tittade på mig. "Jag har sett vad folk skrivit. Och det är inte snälla saker. Eftersom jag inte kände dig kunde jag inte döma dig med du verkade vara en bra person och Niall verkade så lycklig med dig", sa hon. "Men nu känner du mig!", sa jag och log. "Japp. Och jag gillar dig. Så jag hoppas vi lär känna varandra bättre", sa hon och log. Jag log tillbaka. 

Att bekanta sig med en directioner kanske inte hade varit det bästa. Men det var i alla fall någon jag kunde prata med killarna om. Jag hade trots allt också varit ett fan (som faktiskt kunde ha träffat killarna när jag ville pågrund utav Felicias relation med Liam och Sandras med Zayn) som älskade att snacka om killarna som alla andra fans. Och så länge hon inte bara pratade om de så var allting okej. "Ser du den där killen där?", frågade hon och pekade på killen jag hade haft ögonkontakt med första dagen. "Oscar?" frågade jag, eftersom det var hans namn. "Du kunde hans namn. Varför kunde du hans namn?" frågade hon. Jag skrattade. "Jag har bra namnminne. Har du en crush på honom eller något?" sa jag. "JA! Erkänn att han är ashet!", sa hon. "Visst. Han ser bra ut. Ni skulle se bra ut tillsammans", sa jag. "Tycker du?", frågade hon glatt. "Jadå", sa jag och log åt hennes entusiasm. Vi båda tittade emot honom. Efter några sekunder vände han sig mot vårat bord också. "Han tittar hitåt!", sa Alice glatt. Jag skrattade åt henne. "Varför går du inte bara och snackar med honom? Du är inte blyg precis så vad är problemet?", sa jag. "Julia! Du måste följa med mig någon gång då", sa hon. Jag nickade. "Lovar", sa jag. "Pinky promise", frågade hon bedjande. Jag skakade på huvudet och vi gjorde pinky promise innan vi reste oss upp och lämnade matsalen.

 

 

"JULIA!", ropade Sandra och Felicia. Jag kollade på deras leende ansikten genom skärmen. Skype var det bästa som fanns. Det hade nu gått en månad. "Jag saknar er!", sa jag och log mot de. "Vad händer i kalla Sverige då?" frågade Felicia. "Det är typ varmare här än i England", sa jag och rynkade ögonbrynen åt hennes dumhet. "ÄN DÅ!", sa hon. Jag log. "Inte mycket i alla fall. Jag spenderar större delen av tiden med att plugga och titta på serier. Funny life", sa jag. "Sorry to say it girl, men det var typ var du gjorde när du bodde här också", sa Sandra. "Innan jag träffade killarna ja!", sa jag. Sandra skrattade lite. "Här är det i alla fall som vanligt. Vi går till skolan varenda dag precis som vanligt", sa Felicia med uttråkad röst. "Jag saknar skoluniformen. Helt ärligt. Och de blåa skåpen. De är grå här", sa jag. "Du är weird. Hur kan du sakna att se ut som en geek varenda dag? Nu kan du ha på dig vad du vill och du borde vara glad!", sa Sandra. Jag räckte ut tungan mot henne. "Killarna har varit borta i en månad nu", sa Felicia dystert. "Jag gillar inte de för att de lämnar mig", sa Sandra. Jag log lite. "Vi ska föresten bo hos Liam en vecka", sa Sandra glatt. "Medans han är borta?" frågade jag. "Jupp. Vi kommer få mycket tid att prata om allt och så. Alla dagar kommer vara som en sleepover", sa Felicia och log. "Oh my god Feli, vi kommer ha så mysigt och kul", utbrast Sandra och de gjorde någon minifangirling gest på andra sidan skärmen. "Hallå! Jag är fortfarande här!", sa jag och låtsades vara irriterad. "Förlåt min vackra irish princess", sa Sandra. "Det är okej rosiga fluffiga drake", svarade jag och log.  "Hur mår du föresten Feli?" frågade jag. "Det blir bättre för varje dag som går", sa hon. "Jag är så glad för din skull. Stay Strong", sa jag med fånig röst och en larvig gest med händerna. De skrattade. "Vad gör du i skolan? Har du hittat någon som är lika fabulous som vi?", sa Sandra. "Det är helt omöjligt", sa jag och skrattade. "Men, ja, det finns en tjej som jag snackar med i skolan. Hon är jätte snäll men vi är liksom inte close på något sätt. Men hon är bra att snacka med", sa jag. "Har denna tjej något namn?" sa Felicia. "Japp. Alice heter hon", sa jag. "Don't replace us", sa Sandra. "Won't happen", sa jag. "Julia?", sa Felicia. "Jaaa", sa jag dröjande. "Finns det några heta swedish boys i din skola?" frågade hon. Sandra kollade på henne med världens blick. "Det finns snygga ja. Men de är inget för mig", sa jag och log. "Det finns ingen förutom en för henne så tyst Felicia", sa Sandra. Det blev tyst. "Jag saknar London. Jag hatar svenska. Det är seriöst det mest lame språket i hela världen", sa jag. "Tyska är värre", sa Felicia menande. Jag skrattade. "När kommer du hit Julia?" frågade Sandra. "Pappa sa på lovet - vilket är om en och en halv månad", sa jag. "Killarna kommer inte vara tillbaka då", sa Felicia. "Harry sa att de skulle vara det! Förvirrade människa", sa jag. "Typical han", sa Sandra och flinade. "Jag messar nån av de andra. Jag kommer i alla fall tidigast om 2 månader då. Fast troligen inte förens till jul", sa jag. "Du måste skoja med mig", sa Felicia. Sandra började skaka deras dator så att skärmen blev alldeles konstig. "KVINNA! DU MÅSTE KOMMA HIT TIDIGARE!", skrek hon. Jag och Felicia skrattade. "Jag övertalar mina föräldrar. They owe me one", sa jag. "Jag måste gå nu tydligen", sa Felicia som kollade på sin mobil. "Vi får snacka jätte snart igen", fortsatte hon. Hon pussade skärmen. "Tack Felicia för saliviet på min skärm", sa Sandra och jag skrattade. Felicia svarade något som jag inte riktigt kunde uppfatta. Hon sa hejdå och Felicia lämnade Sandras rum. "Jag borde också gå", sa jag. "Ska du också dissa mig?" sa hon och gjorde en min. "Sadly ja. Jag lovade mamma och pappa att fixa middag idag", sa jag. Sandra kollade på mig och plutade överdrivet med sina läppar på det sättet bara hon kunde. Hon började sänka och höja ögonbrynen. "Luv u babe", sa hon flera gånger medans hon rörde sina ögonbryn upp och ner medans hon plutade med sina läppar. Jag började härma henne och vi satt sådär mot varandra i minst fem minuter. "Jag borde seriöst gå ok hejdå", sa jag snabbt och stängde ner. Tre sekunder senare fick jag ett kik meddelande av henne där det stod Evil Bitch. Jag skrattade och började gå ner till köket. Trots att de var så långt bort, kändes det fortfarande som om Sandra bodde precis i huset bredvid och man inte behövde gå mer en en kvart för att komma till Felicia. Jag var verkligen glad att vår vänskap inte förändrats så mycket. 

 

Vi var i Miami, Florida. Jag hade alltid älskat Florida. Det var en av mina favoritplatser på jorden. Speciellt Sea World i Orlando. Ikväll hade vi en konsert här i den stora American Airlines Arena. Vi hade uppträtt där förra året under Up All Night touren så det var bekant. Under dagen hade vi bara legat vid poolen och solat, men vi hade nu bestämt oss för att gå ut och träffa lite fans utanför hotellet. "It's crowded!" utbrast Louis när vi stod i receptionen och kollade ut genom glasdörrarna. Ett antal säkerhetsvakter fick stå och passa så att inte fans kom in till hotellet. "I just hope they don't rip my clothes off", sa Niall och vi skrattade. Louis och han gick ut först och alla började skrika. "You just gotta love them", sa Zayn och log. Jag, han och Harry gick också ut och alla fansen skrek ännu högre. "Hi", sa Harry och vinkade med handen till alla på sitt lilla cheeky sätt. "The fans goes crazy for you saying hi Hazza", sa jag. Han log mot mig och vi gick ut i folkmassan. "Hi Liam, can I take a picture with you? I just love you guys sooooo much", sa en tjej med brunt vågigt hår och tandställning. Jag log mot henne. "Sure babe", sa jag och tog hennes kamera och tog en bild på oss. Vi gick alla runt emellan de ungefär 200 fansen. "Niall will you marry me? Pleeease I love you", sa ett fan som stod bredvid Niall en bit ifrån mig. Han tittade först mot mig och log och sen på tjejen. "You will me my 1000th wife", sa han och tog ett kort med tjejen. Jag kramade massor av fans, skrev autografer, var med på bilder och så vidare. "Liam, will you sign my shoe?" frågade en tjej. "Ofcourse love", sa jag och log mot henne. Jag signade hennes skor och hon tittade på mig. "I hope it will be you and Felicia one day. Because you are like made for each other", sa hon. Jag log mot henne, ovetande om vad jag skulle svara. "Yeah, many of you hope so", sa jag osäkert. Hon log. "And so do you I see. I love you, bye", sa hon och försvann bara. Jag fortsatte gå runt mellan fansen. Tjejen hade tydligen sett igenom mig. Jag gillade inte att prata om det på något sätt, när jag inte visste om hennes känslor. Jag hade varit singel i ungefär två månader. Jag har inte ångrat att jag gjorde slut med Danielle. Men jag saknar att ha någon att gosa med. Det enda jag behövde var Felicias känslor. Men jag visste att hon inte mådde så bra just nu och jag ville inte pusha henne till någonting.

 

Efter två timmar sa Paul åt oss att vi var tvunga att gå in igen. "Our fans are so cute", sa Harry. "They are always there for us", instämde Zayn och la armen om Harry. Vi var på väg in till våra hotellrum för att hämta saker innan vi skulle åka iväg till arenan. 

 

"So Miami are you ready for Niall to drive you to KFC?" skrek Louis i mikrofonen. På en av våra tidigare shower i år hade Niall bytit ut sista frasen i Change My Mind till "So baby if you say you want me to drive, to KFC", och det hade självklart blivit känt. Alla fansen började skrika och introt till Change My Mind började. Vi stod på plattformen över alla fans och Louis började sjunga. Den här låten skulle alltid påminna mig om Felicia. Och nu när jag stod här, var det enda jag såg hennes ansikte. Jag hade inte kunnat tolka hennes reaktion riktigt då. De bruna ögonen bara titta på mig, utan något uttryck. Jag älskade henne så himla mycket. Och jag önskade att hon kunde stå här efter den här låten, berätta för mig att hon kände samma sak för mig som jag kände för henne. Men det hände inte. Och jag undrade om det någonsin skulle hända. 

---

Förlåt för alla mellandelar på sista tiden, håll ut människor, det kommer! Jag är fortfarande sjuk så delen kanske inte är den bästa men mitt huvud dödar mig haha. Det är föresten 28 dagar kvar tills One Directions konsert här! Ska några av er läsare gå? Både jag, Sandra och Felicia ska det i alla fall och jag längtar ihjäl mig haha. Kommentera minst tre kommentarer! :) x