---

Jag satt i klassrummet, i min nya skola. Jag hade tagit tunnelbanan hit till gymnasiet i centrala Stockholm. Skolan var väl okej. Jag orkade inte lyssna på läraren. Jag tittade runt på människorna i min nya klass. De var en typisk klass. De populära, de normala och töntarna. En kille fångade min blick. Han tittade på mig. Han hade gröna ögon och solbränd hy. Han såg bra ut. Det var inte förens då det slog mig. Jag tittade emot läraren. Jag skulle aldrig älska någon som jag älskat Niall. Det var en fact som jag inte skulle komma bort ifrån. Hur bra någon än såg ut, hur snäll och gullig någon än var, skulle jag alltid jämnföra honom med Niall. Jag saknade honom redan till döds. Jag började på allvar ångra att jag inte gav oss en chans. Tanken har gått fram och tillbaka i mitt huvud sedan ögonblicket vi sa hejdå. Jag hörde skolklockan ringa. Det var ovant att inte behöva ha skoluniform. Jag måste erkänna att jag faktiskt saknade blusen, kjolen och knästrumporna lite. Jag har liksom sett ut så alla dagar till skolan i sju år. Alla hade sett likadana ut, här hade alla olika kläder. Jag satte mig på en bänk vid skåpen och drog upp min mobil och kollade på twitter. Louis hade skrivit en tweet - @julia_wahlgren I miss you already :( x. Jag log lite och svarade honom. Jag kollade igenom allas tweets och gick till slut in på Nialls. Yeah guys, the rumours are true. Me and Julia are taking a break, hade han skrivit. Så nu visste alla om det. Det gjorde mig ledsen att ens läsa det. Worldwide trenderna var #WeMissJiall och #BitchIsGone. Halva fandomet hade hatat mig, halva respekterat. Jag förstod de på något konstig sätt, även om jag hade gråtit i Nialls armar i LA. Jag trodde inte på att någon skulle kunna ersätta honom. Så varför hade jag lämnat honom?

 

Jag mådde bättre. Det gjorde jag. Vad Liam hade sagt till mig dagen jag försökt skära mig hade gjort allt så mycket bättre. Jag hade världens mest fantastiska vänner som alltid var där för mig. Och det betydde något. Det betydde allt. Jag låg på min säng och tittade upp i taket. Det var fredag kväll. Julia hade varit borta i fyra dagar nu. Allt hade varit som vanligt för mig. Jag och Sandra hade varit i skolan, varit med varandra efter skolan, träffat killarna några gånger. Men imorgon åkte de på sin USA tour. Och Eleanor åkte tillbaka till Manchester och hennes universitet. Så jag och Sandra skulle bli ensamma kvar här. Livet hade varit bättre, det hade det verkligen. Men det var på väg uppåt. Jag hade haft en svacka, en dålig period, men det skulle bli bättre. Det knackade på dörren. "Kom in", sa jag och tittade upp mot dörren. Mamma kom in. Jag hade inte pratat med henne på ett långt tag. Hon satte sig på sängkanten. "Hur mår du egentligen Felicia?" frågade hon. Hon gick rakt på sak. Jag tittade på henne. "Varför bryr du dig?" frågade jag. "För att jag älskar dig", sa hon. "Det gör du inte. Du bryr dig inte ens om mig längre", sa jag och satte mig irriterat upp. "Felicia, titta på mig. Du är min dotter. Jag bryr mig om dig mer än vad jag bryr mig om mitt liv", sa hon och tittade allvarligt på mig. Jag tittade granskande på henne. "Jag ser på dig att något är fel", sa hon. "Allt är fel", sa jag snabbt. "Vill du berätta?" frågade hon. "Farida är borta, död. Du skriker och är arg på mig hela tiden. Jag ser knappt pappa längre för att han bara jobbar. Jag är inte tillsammans med James längre. Min och Liams vänskap var på väg att gå ner i botten. Julia är i Sverige", sa jag bara. "Men du umgås ju mer än någonsin med Liam? Karen och jag har varit så glada över det", sa mamma. Karen, Liams mamma, och min mamma, var bästa vänner. De hade varit det sedan långt innan jag eller Liam föddes och det var så vi blivit bästa vänner. "Visst. Men saker förändras. Men det blir bättre", sa jag med gråten i halsen. "Gumman", sa mamma oroligt och klappade mig över kinden. "Jag finns här för dig", sa hon. "Varför känns det inte så då?" frågade jag. Tårar rann nu ner för mina kinder. Hon kramade om mig. "Förlåt", sa hon. Jag kunde höra henne börja gråta också. "Förlåt för att jag inte räcker till", mumlade hon. Hon släppte mig och kollade på mig. Hon strök bak en hårslinga från mitt ansikte. "Både du och jag och pappa har gått igenom något av det svåraste som kan hända i ens liv. Jag och pappa förlorade våran dotter. Du förlorade din syster. Det finns inget värre. Vi har försökt bortse från det, men det blir som om vi gömmer oss i våran egna värld. Jag borde varit där för dig när jag visste att du behövde mig", sa hon. "Ja, det borde du. Jag vet inte om jag skulle klarat mig igenom allt det här utan mina vänner", sa jag. "Jag är ledsen för det. Jag älskar dig Felicia, och jag kommer alltid göra oavsett vad. Glöm inte det", sa mamma och kramade om mig igen. Jag hade inte kramat min mamma på evigheter. Och det kändes så bra att för en gångs skull kunna känna sig liten och var i hennes armar.

 

"So you leaving tomorrow right?" sa jag med lite nedstämd röst. Jag snackade med Liam i telefon. "Yeah we do. I'm gonna miss you babe", sa han. "Naaaw. I'm going to miss you too Liamlicious. Me and Felicia will come to the airport", sa jag. "Good on yah", sa han. "Why are everyone leaving, why Leyum why?" sa jag med tillgjord röst. "We all going to leave you alone", sa han med barnslig röst. "You are mean. I'm going to send you a spoon", sa jag. "Aaaahhh spooon", ropade han. Jag började skratta. "Where are you? I bet you are not out because you would never scream 'spooon' official", sa jag och log lite. "You know me all too well. I'm actually home, packing. Do you think I should bring my black jeans or my chinos?", frågade han. "Take both", sa jag och tog fram nagellack ur en låda. "Okay then", sa han och jag hörde honom rota i väskan. Jag började måla mina naglar svarta, en färg jag älskade att ha på naglarna. "Sandra! I forgot to ask you", utbrast Liam plötsligt. Jag blåste på mina naglar. "What?" frågade jag. "Do you and Felicia want to stay at my place for a week?", frågade han. "Wait what? Live at your house? Why?" frågade jag. "So you and Felicia can spend more time together after... yeah you know what", sa han. Han menade hur Felicia hade mått. "Yeah, sure I guess. I'm going to talk to her. That would be kind of fun actually. Thanks Liam", sa jag. "Everything for my Sandraliciuos", sa han. Vi hade sagt de där fåniga namnen i Los Angeles när vi hade hängt upp och ner i soffan. "So see you tomorrow then?" frågade han. "Ofcourse my love! Love you", sa jag. "Love you too", sa han och la på. Killarna hade verkligen blivit som bröder för mig. Jag älskade de så mycket. De var sådana där vänner man inte kunde lägga på luren till utan att ha sagt "I love you". De var de bästa som hänt mig. Jag log lite och granskade resultatet av mina naglar. Jag kände mig ovanligt glad idag. Trots att killarna skulle åka så kändes det som något bra skulle hända snart. Något roligt.

---

Jag levererar en ny del med tråkiga nyheter! Felicia har bestämt sig för att hon inte vill skriva längre och jag och Sandra förstår henne. Det var helt enkelt inte hennes grej, hon brann inte för skrivandet. Men jag och Sandra kommer fortfarande skriva, så oroa er inte! ;) Däremot kommer det bli lite ändring av dagarna - vi kommer bara kunna skriva på lördagar ibland. Om vi inte är upptagna. Hoppas det är okej för er och att ni fortsätter att läsa i alla fall. Felicia skulle egentligen skrivit den här delen igår men jag är sjuk så jag hade tid att skriva den nu på morgonen. Sandra kommer ge er en del ikväll! Kram