---

Julias perspektiv

Planet hade precis lyft. Jag kollade ut över min hemstad, London. Det fanns inte ord för hur mycket jag hatade att lämna Storbritannien. Lämna Sandra och Felicia. Lämna killarna och Eleanor. Men framför allt att lämna Niall efter det här... Jag tog ett djupt andetag. Jag kunde ha valt att stanna med honom, även om jag skulle bo i Sverige och han i London. Jag kunde sagt att vi kunde försöka. Men jag gjorde det inte.

Jag hade lyckats få fönsterplatsen, och satt lutad mot väggen. Det var helt otroligt att för en månad sedan hade jag varit på väg hem från LA, ovetande om att jag en månad senare skulle sitta på ett plan tillbaka till Sverige. Jag var inte på humör för att prata med någon i min familj. Både jag och Clara var ganska så irriterade på våra föräldrar. Det var inte rättvist någonstans. Jag tog upp mina hörlurar och tryckte upp låsskärmen på mobilen. Min bakgrundsbild på den låsta skärmen var fortfarande en bild på mig och Niall. Jag strök fingret över skärmen och försökte hindra tårarna från att komma. Kanske borde jag ha gett oss en chans. Jag älskade honom tillräckligt mycket för att kunna kämpa för oss. Men jag valde den enklaste utvägen. Jag slog bort tanken och låste upp telefonen. Den vanliga bakgrundsbilden var på alla oss i Los Angeles. Så många minnen. Jag undrade om jag skulle skapa några fler med dem. Jag satte på min 'sorgliga låtar' lista och tittade ut genom fönstret där jag bara såg moln. En av mina favoritlåtar av Taylor Swift kom - Last Kiss. När jag var yngre hade jag alltid varit på väg att gråta när jag lyssnade på den låten, och jag hade inte ens haft en pojkvän då. Niall var min första och det var redan över. Jag hatade tanken i huvudet. Jiall fanns inte mer. Jag och Niall hade varit halvt tillsammans sedan Mars, fast då var Harry inne i bilden också. Vi hade varit tillsammans officiellt i bara två och en halv månad. Så kort tid, men ändå så många vackra minnen. Tårarna började sakta rinna ner för mina kinder. I never thought we have a last, kiss... Never imagined we end like this, your name, forever the name on my lips, strömmade Taylors röst igenom mina öron. Dagen jag sprang till Nialls hus för att berätta hur mycket jag älskade honom hade jag aldrig någonsin trott att jag skulle behöva lämna honom. Och jag tvivlade på att jag skulle någonsin sluta älska honom, oavsett hur lång tid vi var borta från varandra. Mitt hjärta sa att jag skulle gett oss en chans att vara tillsammans. Men min hjärna sa att det aldrig skulle funka. Och av någon anledning hade jag mer litat på min hjärna. Jag rös till. Tårarna droppade ner från mitt ansikte. Jag gjorde ingen insats för att ta bort dem. Jag bara lät de droppa, medans alla sorgliga break up sånger hördes i mina öron. 

 

Att veta att Julia var påväg bort från Storbritannien, bort från London, och bort från mig gjorde ont. Jag kollade ut genom fönstret där jag satt i min bil, fast i trafiken. När jag hade kommit till flygplatsen hade alla de andra redan åkt, och jag hade precis fått ett sms från Felicia att alla var hos Zayn och att jag kunde komma om jag ville. Jag behövde alla mina vänner just nu. Äntligen började bilarna framför mig rulla igen och jag körde in på gatan mot Zayns hus. Jag drog av mig mina solglasögon och kollade i spegeln. Mina ögon var rödgråtna och jag försökte få det att se bra ut igen, men det gick inte. Jag drog ett djupt andetag och klev ut ur bilen.

 

"Hey guys", sa jag när jag öppnade Zayns dörr som varit olåst. "Hi", hördes deras röster. Jag gick in och fick se alla i vardagsrummet. Jag såg på de alla att de hade gråtit de med. Det fanns inte ett leende på någons läppar. Eleanor satt i Louis knä i hörnet av soffan, Sandra hade huvudet lutat mot Harrys axel, Felicia höll om Zayns arm och Liam stod lutad över soffan. Alla tittade forskande på mig där jag stod framför soffan. "So... she is gone now", sa Liam och kollade på mig. "Yeah. I went to the airport", sa jag. Alla kollade förvånat på mig. Igår hade jag berättat för alla killarna att det var över mellan mig och henne på grund utav en incident, och försökt låta cool om det när jag egentligen bara velat gråta över det. "You did?" frågade Sandra och vände upp huvudet från Harrys axel. Jag nickade. "What happend?" frågade Eleanor. "I went in to the securitycheck, and there she was with her family", började jag. "Wait, I thought you guys were over?" frågade Harry förvirrat. "We are. She broke up with me the night she told me, after my reaction was 'i don't care if you leave'", sa jag. "You said what?" sa Louis och kollade surt på mig. "Yeah, that wasn't cool bro", instämde Zayn. "I didn't mean it! I was scared. Scared of the thought being without her", sa jag och satte mig ner på kanten av soffan bredvid Felicia. "What did you say to her?" frågade Felicia. Jag kollade på henne. "That I didn't mean anything I said", sa jag tyst. "And what did she say?" frågade Liam. Jag visste att alla runt om mig redan visste svaret. "That it wouldn't work out", sa jag. Det spreds en tystnad i rummet. "I'm sorry pal", sa Louis och kollade medlidande på mig. Jag försökte att inte börja gråta. Felicia klappade sin hand över min rygg. "I'm proud over you. You actually went to the airport", sa hon och försökte le mot mig. "Yeah, I think it made Julia happy. She asked us if you would come and we said no", sa Harry. "She did? I thought she was angry", sa jag. "You are so stupid. She still loved you, of course she wanted you to come", sa Sandra som om det var den mest självklara saken i världen. "No matter what, we are here for you Niall", sa Zayn och log lite. "And don't forget - If two people are meant to be together, eventually they'll find their way back", sa Sandra och log. "That line is from Gossip Girl", sa Eleanor och log mot Sandra. "Sssh, you destroy the moment", sa Sandra och flinade. Jag log mot dem. "Thank you", sa jag bara. Jag möttes bara av leende ansikten.

 

Felicia, Liam och Eleanor hade gått hem precis. Eleanor skulle packa lite saker eftersom hon snart skulle åka tillbaka till collage, Liam hade varit trött efter dagen, och Felicia ville gå hem med ursäkten att det var skola imorgon. Men jag visste också att hon ville vara lite för sig själv och figure things out. Klockan var elva och det var fem timmar sedan Julias plan hade lyft till Sverige. Vi hade beställt kinamat tidigare under kvällen och nu satt vi alla och slöade framför en film i soffan. Niall gäspade ljudligt. "Are you tired?" frågade jag och tittade skeptiskt på honom. "Yeah! It's been a long day", sa han. "You guys can sleep here if you want to", sa Zayn och kollade på oss alla. "I'm in!", sa Louis och la sig över Zayn och låtsades sova. Harry la sig också över de båda och sedan kom Niall. Det var bara jag kvar. Jag kastade mig över allihopa så att alla ramlade omkull. "I... can't... breathe..." flåsade Zayn när vi hade gått av honom. Harry kollade på honom med ett stort gulligt leende.  "Anyways, I stay too", sa han. "Me too", sa Niall. Alla tittade på mig. Jag mötte Zayns blick. Pinsamt. "Uhm, you know guys, I have school tomorrow, need to get up early", sa jag och gjorde ledsen min. Men jag hade sovit över hos killarna förut när det hade varit skola dagen efter. Det slutade alltid med att jag vaknade ungefär en kvart innan skolan började och bara slängde på mig gårdagens kläder och inte ens bry mig om att sminka mig eller fixa håret, utan bara kuta till bussen. Och alltid kom jag en halvtimme försent. Och sedan klagade jag inför Felicia och Julia hur ful jag såg ut hela dagen. Typ. Men det var inte därför jag inte ville stanna. Det var bara allmänt awkward att sova över hos Zayn helt enkelt. "Stay with me Sandra!", sa Niall och Louis och Harry låtsades gråta. Jag skrattade lite. "No, I can't guys", sa jag och tittade osäkert mot Zayn igen. Han tyckte uppenbarligen också att det var pinsamt, för han tittade ner. Jag kunde se att han bet sig i läppen, något han bara gjorde om han var nervös. "Give us a big bear hug now then", sa Louis och sträckte ut armarna. Jag kramade om alla tre och kollade sedan på Zayn. Vi kramade varandra lite fumligt. "Good night Sandra", sa han. "Good night Zayn", sa jag. Våra blickar möttes och vi båda slog ner blicken. Jag gick ut ur huset i den svala sommarkvällen. Fan att det alltid ska bli så pinsamt.

 

Jag vaknade upp på den trånga madrassen. Först blev jag förvirrad, och visste inte vart jag var. Rummet var ganska stort och ljust och det stod flyttkartonger över allt. Jag reste mig upp ur sängen. Sverige. Mitt ursprung. Jag var hundra procent svensk, hade väl någon avlägsen släkting med ursprung från USA men annars var jag helt svensk. Jag borde känna mig hemma här, men det gjorde jag inte. Imorgon skulle jag börja skolan igen, en ny, svensk skola. Jag hade alltid haft svårt att lita på folk och framför allt vara mig själv med folk jag inte kände mig bekväm med. Och både Sandra, Felicia, Niall, Louis, Harry, Liam, Zayn och Eleanor hade fått mig att känna mig bekväm i deras sällskap. Och få lyckades med det. Det skulle dröja ett tag innan jag kunde kalla någon här vän. Jag tittade ut genom fönstret. Det var en helt vanlig förortsgata. Allt stod på svenska och det var inte lika vackert som centrala London. Jag kollade mig omkring i rummet. Här skulle jag tillbringa mitt sista år hemma. Jag var fastbesluten om att så fort jag fyllde arton skulle jag lämna Sverige och åka tillbaka till London. Men då skulle saker och ting vara förändrat. För det var ett år tills dess. Jag avskydde redan huset, och rummet, även om det var mycket större än rummet jag haft i London.

 

Jag gick ner till köket. Mamma och pappa hade dukat fram frukost så som de alltid gjorde på helgmorgonar. Alla tre av mina familjemedlemmar satt runt bordet, och våran bengalkatt Dexter, som vi hade haft sedan jag var typ nio, sprang oroligt runt i huset. "Godmorgon!", sa mamma leende. Jag fattade inte hur de inte kunde känna något. London hade varit vårat hem i 7 år. Mamma och pappa hade massor av vänner där, de var vana vid att bo där. Och de brydde sig bara inte? Clara satt och åt på en toast alldeles tyst. Hon hade sitt ginger-ljusbruna hår i en slapp hästsvans och hennes lugg var helt messed up. Hon hade hatat när hon var yngre att jag kallade henne för ginger, men sanningen var att hon hade en blanding mellan den hårfärgen, brunt och blondt. Typ lite rödlätt som folk brukade säga. Hon hade växt mycket under åren. När vi kom dit hade hon bara varit sex år, och nu skulle hon fylla tretton om två månader. Hon hade haft jätte kort hår ett tag, men nu var det långa håret hon hade haft när hon var yngre tillbaka.

 

"Godmorgon", hälsade jag lite surmulet och slog mig ner bredvid pappa. Jag hade alltid suttit i mitt rum och kollat på någon episode av en serie när jag åt frukost och vi var lediga, men nu hade jag knappt något rum. "Så, vad tycker ni om huset då?" frågade pappa. Jag och Clara utbytte en blick. "Jag har knappt sett det än. Men det lilla jag har sett, ogillar jag", sa jag och bredde min smörgås. "Julia, var inte så otacksam", sa mamma. "Inte ens Dexter gillar huset", sa Clara. Vi båda kollade menande på våra föräldar. "Vi förstår att ni kommer sakna London och alla era vänner där men", började mamma, men Clara avbröt henne. "Jag kommer aldrig hitta någon bästis som Angelica igen", sa hon. "Ni skaffar nya vänner", sa pappa. "Det är inte bara att 'skaffa nya vänner'. Folk är alltid så dömande och man vet inte vem man kan lita på förens det gått typ ett år eller nåt", sa jag. "Överdriv inte", sa mamma. "Jag är inte hungrig", sa jag och slängde ifrån mig den halvätna mackan på bordet och reste mig.

Jag var både förbannad och ledsen. Det hade inte ens gått ett dygn och redan längtade jag sönder efter alla hemma i London. Sandra, Felicia, Nelly och Vanessa stod troligen vid skåpen i sina uniformer och pratade som alltid. Och jag var här. Jag hade vanligtvis en bra relation med mina föräldrar, och de hade alltid varit som mina bästa vänner ibland, för de var alltid där för mig. Men just nu så var jag så arg och ledsen på de för att de tvingat mig hit. Jag kollade snabbt runt i huset. Inget speciellt. "Julia, hjälp mig bära upp dina möbler", sa pappa. Jag gick och hjälpte honom.

 

Efter tre timmar hade vi alla basmöbler på plats. "Vad säger du? Det här kan bli ganska bra i alla fall va?" frågade han. Jag kollade på honom. "Fattar ni ingenting? Alla som jag älskar mest i världen finns i London. De enda jag har nu är ni. Jag känner ingen här. Och jag saknar redan alla som in i helvete. Det blir inte bra pappa", sa jag. Han kollade ledset på mig. "Jag förstår att du känner så här. Jag lovar att du ska få åka till London under höstlovet och vara med dina vänner", sa han. "Lovar du?" frågade jag. Han nickade. Jag kramade om honom. "Mormor och morfar kommer i eftermiddag. Är du färdig tills dess?" frågade han. "Ja", sa jag. Han stängde dörren till mitt rum. Det var ett hopp att jag skulle få åka till de i Oktober. Två och en halv månad skulle jag behöva stå ut utan dem. Jag började packa upp alla mina dekorationer. När jag nästan var klar tog jag fram fotografierna i min låda. Det fanns en bild på mig och min syster, när vi hade varit i USA första gången, sommaren jag skulle fylla tretton. Jag hade också en bild på hela min familj från två år sedan, i London. Jag placerade de två bilderna i fönstret. Sedan hade jag hur många bilder som helst på mig och Sandra, på mig och Felicia, och på alla oss tre tillsammans. De var mina bästa vänner för livet. Och så hade jag ett antal fotografier som jag nyss framkallat från den senaste tiden - alltså sen vi träffade killarna. Jag ställde upp alla på olika ställen. På mitt nattduksbord fick en bild på alla oss stå. Det var jag, alla killarna, Sandra, Felicia, Eleanor och Cara på bilden. Vi såg alla glada ut. På en hylla över sängen ställde jag en personlig bild på mig och var och en av killarna och Eleanor. Och såklart bilderna på mig och Sandra och Felicia. Jag tittade på den på mig och Niall. Niall hade hållt kameran och jag pussade honom på kinden. Jag log lite åt bilden. Vi kanske inte var tillsammans länge, men det betydde inte att jag inte älskade honom. Jag älskade varenda lite del med honom. Min mobil pep till. Det var ett sms från Niall. I repeat all the things you've said to me in my head. Julia, I won't be able to move on. Cause I'm still in love with you, läste jag. Jag grät inte ofta, men jag började storgråta direkt. Jag satte mig på sängen och bara stirrade på smset medans jag bara grät. Jag älskade honom så mycket så att det gjorde ont. Jag drog bort tårarna. Det kändes som om alla minnen strömmade igenom mitt huvud på en minut. Jag hatade tanken på att vi inte var tillsammans. Men framför allt hatade jag tanken på att det kanske aldrig skulle bli vi igen.