''You can't do it,'', sa jag medan Julia gick runt i sitt rum, stressad över alla saker hon inte packat. ''I wish it was that easy'', sa hon medan hon packade inför resan. ''But..'', sa jag, försökte hitta på ursäkter så hon skulle stanna. ''No but's'', sa hon. Hon hade stannat och kollade nu på mig. Jag vred på munnen. ''I'm just gonna miss you so much'', sa jag medan jag kollade ner. ''I'll miss you too'', sa hon innan hon gick fram till mig och kramade om mig. Hon kramade om mig hårt tills hon släppte taget och fortsatte packandet. ''Why didn't you pack before?'', sa jag förvånat. ''I did! I just forgot somethings. Or many things. Mum is freaked out right now, and we're leaving in about five hours'', sa Julia. ''You're crazy'', sa jag och satte mig ner på det tomma golvet. Det här rummet var nästan tomt, förutom en hög i mitten av golvet som Julia galet försökte packa. Jag hade inte vart här många gånger, men det kändes annorlunda utan alla möbler och minnen. Det var måndag idag, dagen Julia skulle åka. Jag hade kommit direkt från skolan, för att säga ett sista hejdå. ''When is Vanessa coming?'', frågade hon. ''I don't know really'', sa jag. ''I can't leave without saying goodbye to her!'', sa Julia. ''Who said you could leave without saying goodbye to me?'', sa en bekant röst från dörröppningen. Vanessa log och Julia kasta sig i hennes armar. ''I thought you would never come'', sa Julia och kramade om henne hårt. De släppte varandra och hon kom fram till mig och krama om mig. Vanessa är min bästa vän, och har alltid varit det. Julia, Sandra och Felicia har alltid varit bra vänner men våran vänskap är väldigt tight. ''So what's going on?'', frågade hon efter att ha kramat mig. ''I'm just packing last minute'', sa Julia. ''Where is Sandra and Felicia?'', frågade Vanessa. ''They are coming later, the boys are coming too. But not to the house, to the airport'', berättade Julia. ''It seems like I'll never meet those hot delicious boys'', klagade Vanessa. ''Julia just don't want them to meet you because they will fall in love with you'', sa jag och skratta. ''Yep, because I'm so irrestistable'', sa hon och skratta.

 

Julia hade lagt in sitt handbagage i deras familjebil och rummet stog nu tomt. ''This doesn't feel like the end'', sa jag. ''Because it isn't. I will visit you guys'', sa Julia och la armarna i kors. ''Really?'', sa Vanessa försiktigt. ''Really. Now give me a group hug'', sa hon och log. Vi alla möttes i mitten och sträckte ut armarna. Vi kramade om varandra hårt, för hårt så alla ramlade på golvet med skratt. Vi låg på varandra och skrattade. ''That was fun'', sa Vanessa och ställde sig upp. Det spred sig en tystnad, en tystnad som var jobbig. Julia log mot oss och gav oss sedan en varsin kram. ''Bye guys'', sa hon och log. ''Bye!'', sa vi båda innan vi försvann från rummet, ut från huset. Det kändes sorgligt, väldigt sorgligt. Vissa saker som när vi alla snackar vid skåpen skulle inte bli detsamma. Men det kändes inte som slutet heller.

 

 

''Jag pratade nyss med mormor och hon är väldigt glad att få träffa er igen. Ett år är en väldigt lång tid'', sa mamma medan hon höll på med sin mobil. ''Kommer vi träffa henne direkt när vi kommer dit?'', frågade Clara. ''Ja, hon kommer vänta i det nya huset'', sa hon. Jag höjde volymen på hörlurarna för att stänga ut mig och kollade ner på min mobil. Jag hann inte få en stund för mig själv till jag kunde se flygplatsen från mitt fönster. Jag drog ut hörlurarna och mötte min systers blick. ''Nu är vi här!'', utbrast pappa. Vi alla tog av säkerhetsbälterna och jag kollade ut från fönstret. Jag kollade noga och såg en grupp människor stå där, en bekant grupp. Jag lös upp direkt. ''Pappa, är det okej om jag går nu och är lite med mina vänner?'', frågade jag försiktigt. ''Gå du, bara för att jag är snäll'', sa han med en fånig röst på slutet. Jag kände äntligen energi och flög ut från bilen. Jag började springa mot den lilla gruppen och de alla vände sig när de såg mig. Alla räckte ut sina händer med stora leenden på deras ansikten. Och den enda tanken jag fick då var: Hur ska jag kunna lämna de här idioterna?

 

 

Mitt ansikte hade lyst upp när jag såg Julia. De här dagarna har varit mörka för mig, någonsin som varit så annorlunda. Jag försöker må bättre, och jag är på vägen dit. Jag hade tänkt göra det, jag hade tänkt skära mig. Men om Sandra inte hade stoppat mig så hade jag gjort det. Och jag är glad att hon gjorde det. Och mitt bland allt det här skulle Julia faktiskt åka. Det skulle faktiskt hända, något jag trodde skulle avbrytas. Men här stod vi alla, skulle säga ett sista hejdå. Alla kramade om henne och hälsade. Det hade varit ett mulet väder och man kunde nu känna hur vattendroppar mot kroppen. Julias familj kom en bit bort och vi alla gick in till flygplatsen. ''Can't believe it's actually happening'', sa Zayn som hade lagt sin arm om Julias axel. ''Yeah, our music bird is going away!'', sa Liam klagande. ''How much time do we have?'', frågade Harry. ''About half an hour. My family are going to check in the bags and then we're going to security through'', sa Julia. ''So how does it feel?'', frågade Eleanor. ''Honestly? This fucking sucks'', sa hon. ''Yeah, like who am I gonna play sims with?'', frågade Sandra med en ledsen min. ''That's seriously lame'', sa Louis. ''I have messed you up one time, I can do it again'', sa Sandra och knäppte med fingrarna. ''Yeah, don't mess with us simsers!'', sa Julia. Hon och Sandra fall i skratt medan vi resten bara kollade på de. När Julia hade slutat skratta kom hon fram till mig, gav mig en extra kram. Medan började resten småprata med varandra, och var redan fullt upp i ett argument. ''Hur mår du sweety?'', frågade hon och kollade in i mina ögon. Och om jag berättade sanningen, jag mådde skit. Men jag skulle aldrig kunna ta all den uppmärksamhet från Julias sorgliga dag bara för att jag känner så. ''Jag mår bra'', sa jag och log. ''Du kan berätta för mig', sa hon. Och jag förstog då att jag kunde berätta utan att det skulle förstöra något. För jag förstog då att hon inte brydde sig om det, allt hon ville veta var om jag mådde bra. ''Jag vet inte, jag antar att jag är okej. Känns bara konstigt med allt som händer och nu att du åker.. Jag kommer sakna dig så mycke'', sa jag. Jag kunde känna hur ögonen fylldes med tårar. Hon gav mig en puss på kinden och kramade om mig. ''Jag vill inte åka, jag vill inte lämna dig. Jag kommer sakna dig. Jag älskar dig'', sa hon. Och jag kunde höra på hennes röst att hon fällde tårar. Och nu gjorde jag också det. ''Jag älskar dig också'', fick jag ut mellan tårarna. För det var svårt att säga hejdå. Ett hejdå till Julia.

 

Jag kramade om Liam hårt. ''I hear she says goodbye to everyone invidually'', sa Liam. ''What do you think I'm hiding for?'', sa jag. Han släppte taget och kollade på mig. ''What?'', sa han förvirrat. ''I don't want to say goodbye. I hate goodbyes. And it always end with me crying'', sa jag. Jag hade släppt taget om honom och stog nu framför honom. ''I'm not the type of guy who cries'', sa han. Jag bara höjde ögonbrynen. ''Please, you cry too. I have seen you cry two times'', sa jag. ''No you haven't'', sa han bestämt. ''Yes, I have'', argumenterade jag tillbaka. ''No!'', sa han gällt. Jag bara skaka på huvudet. ''Okay, let's say so. Who has she said goodbye to yet?'', frågade jag. ''Felicia, Harry, Eleanor and now she's talking to Zayn'', sa han. Jag vände mig mot de. De stog en liten bit bort. Jag kunde se Zayn se ledsen ut och Julia i tårar. De kramades sedan länge och Zayn som pussade hennes panna. De började komma hit och jag kände paniken. Jag vände mig tillbaka till Liam. ''Holy shit, she's coming. Act cool'', sa jag. Efter några sekunder hade hon kommit fram till oss och log mot oss. Hennes ögon var röda. ''Liam can I talk to you?'', sa hon. Han nickade och följde med. Jag bara stod kvar där ensam, nervös inför det lilla samtalet. Alla stog i små grupper, snackade med varandra. Eleanor kom fram till mig och krama om mig. ''I'm not ready for this'', mumla jag i hennes hår. ''If i cried, you will cry a river'', sa hon. Jag skrattade nervöst och slog till hennes arm. ''Don't make me nervous!'', sa jag och gav henne en sur blick. Vi snackade en stund och Liam kom tillbaka där vi stog. Jag kunde se att han hade gråtit men hade torkat bort sina tårar. ''How did it go?'', frågade jag. ''I was kind of strong about it, but you will cry'', sa han. Jag känner Liam och jag förstår att han lägger upp en front för att inte verka svag. Men han är en känslig kille, en kille jag verkligen älskar för den han är. Jag klappade hans rygg och kände nervositeten bli större. Jag kunde känna någons hand mot min axel och vände mig om. ''Kan jag få snacka med dig?'', frågade Julia. Jag mötte hennes ögon. ''Måste vi?'', sa jag osäkert. ''Ja'', sa hon med en bestämd röst. 

 

Vi hade gått till sidan och hon kollade nu djupt i mina ögon. Och jag insåg faktiskt då att Julia skulle åka. Julia. Min Julia. Att veta att hon inte skulle vara här med mig gjorde ont. Och jag kunde nästan inte acceptera det faktum att vi knappast kommer ses längre. För vi ser varandra nästan varje dag. Och nu kommer det bli månader. Jag tog tag i hennes hand och höll den hårt. ''Jag vill inte att du ska lämna mig'', sa jag. Hennes ögon fylldes med tårar. Kanske det var för att hon var ledsen eller för att jag höll hennes hand så hårt. Men jag ville inte släppa taget. ''Jag vill inte lämna dig heller'', sa hon. Nu hade mina ögon också blivit blöta. ''Vem ska nu säga att jag är hennes fluffiga rosa drake?'', sa jag och kände tårarna rinna. ''Och vem ska säga att jag är hennes prinsessa?'', fick hon ut mellan tårarna. Vi möttes i en kram och jag borrade in mitt ansikte vid hennes hals. Jag ville inte att hon skulle gå. ''Jag älskar dig'', sa hon och snyftade i min tröja. Jag tog upp ansiktet från hennes axel och kollade på henne. Med ett leende, fortfarande med tårarna som rann ner sa jag det. ''Jag älskar dig med''.

 

 

Jag hade sagt hejdå till varenda en nu. Ett till hejdå och jag skulle spricka till miljoner bitar. Jag kollade på alla mina vänner, snacka med varandra och skämta. Och jag skulle sakna de. För vi alla är ett gäng, en grupp. Vi är en familj. Några fans hade kommit igenom dörrarna och jag tänkte att det var tid att säga hejdå till alla tillsammans. Min mamma hade sagt att det snart var dags att gå, även fast jag inte ville det. ''It's time for me to go'', sa jag. Och med den meningen kom all uppmärksamhet på mig. ''Really?'', sa Louis med en besviken blick. Jag nickade bara. Niall var inte här. Och att veta det sved mycket. ''Is Niall coming?'', frågade jag. Men allt jag fick var besvikna ansikten. ''I don't think so Julia'', sa Harry. Jag bara nickade. ''That's okey. I bet he got better things to do'', sa jag, försökte inte gråta. Jag vände mig om och såg min pappa vinka. Han stog vid säkerhetskontrollen, höll på att lägga in saker. ''I have to go'', sa jag. ''Group hug?'', frågade Eleanor. Jag log mot henne. Vi alla samlades i en hög och kramade om varandra. Alla skrattade. Jag gav de en varsin kram och puss, och sedan började gå baklänges. Alla vinkade och jag försvann längre bort. Och destu längre bort jag gick, ju mer tårar rann ner. Jag gick från mina bästa vänner. Min familj.

  

 

Jag hade kommit fram till säkerhetskontrollen och stog nu i ledet med min familj. De hade nu gått därifrån. Det kändes tomt. Och det kändes inte äkta. Inte äkta att lämna något av de här. Min pappa såg på mig. ''Hur är det?'', sa han och klappade min rygg. ''Det är okej antar jag'', sa jag. Men inget av det här var okej. Inget var okej när det gällde att jag inte skulle få säga hejdå till Niall. Ingenting. Men jag hörde då någon ropa mitt namn. Det kom nämre och nämre tills jag såg vem det kom från. Han stog där, helt perfekt. Och jag kände för att gråta av glädje när jag såg honom, men jag kom då ihåg vad han hade sagt. Och varför han inte hade kommit tidigare förstår jag inte. ''Niall'', viskade jag för mig själv. Vi stog nu först i ledet, och skulle lägga våra saker i lådor för att skanna av de. Jag tog tag i mammas jacka och drog. ''Jag måste ta tag i det här'', sa jag. Hon kollade på Niall och sedan mig. ''Gå du. Ta inte för lång tid på dig bara'', sa hon. Jag gick imot ledet och sa ungefär ursäkta till tjugo människor. Men det var värt det. För Niall. Jag hade nu kommit fram till honom och stog framför honom. Det kändes som en dröm att se honom. Det kändes inte som om det var verklighet. Han kunde nästan inte säga något, bara stod där och iaktog mig. Och jag gjorde samma sak. Han öppnade sin mun för att tala. ''Don't leave'', sa han som en viskning. Men vad skulle jag göra? Jag kände hur ögonen fylldes med tårar. För det var Niall som stod där. Och hur det här skulle sluta visste jag inte. ''Why did you say that?'', sa jag, försökte hålla tårarna. Han närmade sig mig och tog tag i min hand. Hans hand flätad med min. Det var så det var meningen att det skulle vara här. Men varför kändes det inte som det brukade? Något hade hänt. Och jag kunde känna det. Han hackade med rösten. ''I.. I was scared. I couldn't handle it. You don't know... when I heard you say that.. My heart just broke. I couldn't accept that the love of my life actually would leave. And I'm so sorry. I didn't mean anything what I said'', sa han. Han höll sin hand hårt i min. Jag förstog honom, och jag accepterade det. Men jag var också rädd. Rädd att förlora honom. ''I understand'', sa jag och kollade ner. Han drog mig nämre, och jag kollade upp mot hans ögon. De var lika ledsna som mina. Hans läppar snuddade mina. En sekund senare var hans läppar mot mina. Och de var menade att vara där. Han höll om mig hårt. Våra läppar lämnade varandra och jag kramade sedan om honom hårt. Tårarna forsade ut från mina ögon. ''Please don't let me go'', sa jag i hans öra. Han höll om mig hårdare. Men jag förstog då. Kanske det inte var så enkelt. Så som jag trodde. Och jag förstog att de skulle hända i det ögonblicket. Jag skulle förlora på honom. På något skulle jag. Jag gick ur hans famn och backade. Det var som om de hade slagit mig som en örfil. Jag kollade in i hans ögon. Han kunde nästan se att jag skulle göra det. Jag öppnade munnen för att viska det jag aldrig trodde jag skulle säga. ''This won't work''. Han kollade konstigt på mig. Som om han inte förstog vad jag sa. ''What?'', fick han ut. ''We can't do this'', sa jag bara. Jag grät nu, och tårar rann nu ner på hans kinder. ''What do you mean?'', sa han. ''I will miss you too much. And I won't bare the thought missing you'', sa jag och kollade in i hans ögon. ''Please.. Please don't say goodbye'', sa han. Jag darrade nästan, tårarna forsade ut. Det skulle inte funka. Det här förhållandet skulle till slut ta slut. Och jag kunde se det komma. Jag vände mig om och kollade på mina föräldrar. De gjorde kom tecknet till mig. Jag kollade tillbaka på Niall. Och han grät nu också. Det här var ett hejdå. Men det har var inte bara ett hejdå till honom. Det var ett hejdå till oss. Jag gick fram till honom, och han kollade ner på mig. De där fina blåa ögonen kollade in i mina, så som många gånger innan. Men det här skulle vara den sista. Den sista som faktiskt betydde något. Jag mötte hans läppar igen, och han besvarade kyssen. Men det som var så speciellt med den här kyssen var att det skulle vara våran sista.

 

Och med det gick jag. Ledet hade försvunnit och jag gick in till säkerhetskontrollen.