Jag hade inte sovit på hela natten. Jag fattade ingenting. Var livet så orättvist att det kunde gå från perfekt till hemskt? Jag fattade verkligen noll. Hur kunde han bara säga "Okay"? Det fanns ingenting som var okej med att jag skulle åka ifrån honom. Klockan var 7 på morgonen och inte många i London var vakna en söndags morgon som denna. Jag drog bort tårarna som inte verkade vilja sluta rinna och ringde på gång på gång på Sandras dörr. Det enda som hördes var mina egna snyftningar. "Julia, vad gör du här?" sa Sandra sömningt. "Jag gjorde slut med Niall", grät jag och kastade mig i hennes armar. "Va?", frågade hon förvirrat. Jag bara snyftade till svar. "Kom, vi går upp till mitt rum. Harry och Zayn ligger och sover i vardagsrummet", sa hon. Jag fortsatte att gråta. Vi gick in till hennes rum och jag satte mig på hennes säng och hon stängde dörren. "Vad har hänt?" frågade hon. "Jag berättade för honom", började jag och drog ett djupt andetag, "och det enda han sa var 'okay'. Han liksom brydde sig inte", sa jag. "Skojar du?" Sandra kollade på mig. Hon såg bokstavligen ut som ett frågetecken. "Varför skulle han göra så mot dig?", sa hon. "Jag vet inte! Jag är bara så arg och ledsen och jag åker till Sverige imorgon! Jag hatar det här", sa jag upprört. Sandra kollade medlidande på mig. "Du ser hemsk ut", sa hon. Jag kastade en blick i spegeln. Jag såg verkligen hemsk ut. Hela mitt smink var utsmetat och min tröjärm var alldeles svart av mascaran. Jag hade mörka ringar under ögonen och ögonen var också ganska röda av allt gråtande. Mitt hår var överallt och jag såg bokstavligen ut som om jag hade gett upp hoppet om livet. "Du har rätt", sa jag och log lite. Hon kramade om mig. "Jag ska fixa till dig sen innan killarna vaknar. Men jag kan bara inte förstå varför han gjorde sådär. Det låter inte som Niall", sa hon fundersamt. "Jag fattar det inte heller. Allt var så perfekt, och han bryr sig inte ens om att vi inte kommer ses på jag vet inte hur länge? Han sa till och med att han inte brydde sig om att jag åkte!", sa jag och tårarna började rinna igen. "Jag kommer aldrig vara tillsammans med någon igen! Du hade rätt, det enda killar gör är att såra en", sa jag. Sandra tittade på mig. "Kanske. Men det låter så jäkla konstigt. Jag är här för dig, du vet det va?" sa hon. Jag nickade. "Kom, så fixar vi i ordning dig. Folk kommer bli rädda om du går ut på gatan sådär", skojade hon. Jag kunde inte låta bli att le lite.

 

Efter yttligare två timmar hade vi pratat igenom det flera gånger. Sandra fattade lika lite som jag. Men jag hade i alla fall någon att prata med. Killarna hade precis vaknat och vi alla fyra satt i köket och åt frukost. "When did you get here?" frågade Zayn och kollade på mig. "This morning. I was bored so I just came over", sa jag. Sandra hade hjälpt mig att fixa i ordning mig så inga misstankar kunde ske. "You were bored in the morning so you came here? Sounds weird", sa Harry. Sandra kollade på mig med en blick som sa 'du suger på att ljuga'. Jag var verkligen en usel lögnare. "Yeah", sa jag bara. "More toast, someone?" frågade Sandra som stod borta vid brödrosten. "I want!", sa både Zayn och Harry. "How much do you guys eat?" frågade Sandra och gjorde en grimars. "Hey, you eat much too!", sa Harry. "Thats true", sa jag och log. "Okay, all of us eat much", sa Sandra och tryckte ner några mackor i rosten. "JULIA! You told Niall last night right?" frågade Harry och tittade intresserat på mig. Sandra vände sig om för att se min reaktion. "Yeah...", började jag och tittade frågande på Sandra. Hon gav mig inga svar utan kollade bara på mig. "So, how did it go? He got crushed right?" frågade Zayn. Nej, han blev inte krossad. Han brydde sig inte. Jag tog ett djupt andetag. "He took it well. It went good", sa jag och försökte se ut som om jag inte brydde mig. Både Zayn och Harry kollade på mig förvånat. "That wasn't expected", sa Harry. Jag valde att inte svara och Sandra kom tillbaka med bröden. Vi utbytte en blick medans Zayn och Harry smörade på bröden. Jag undrade hur lång tid det skulle ta innan Niall berättade för dem. Och de skulle ses redan idag. Jag tog ett djupt andetag. Imorgon åkte jag till Sverige, troligtvis för gott. "I have to go", sa jag bara och gav alla tre en snabb kram. "I call you!", ropade Sandra inne ifrån köket. Jag gick hem och lade mig i min säng igen. Det dröjde inte länge innan tårarna började komma igen.

 

"I'm going with you out, I forgot my t-shirt at Felicias place and I really want to wear it tomorrow", sa jag till Harry. Zayn hade redan gått strax efter Julia och nu skulle även Harry iväg till deras repetition inför touren. "I can give you a ride", sa han. "No, you are already late to your rehearsals. I can walk", sa jag. Jag och Harry kramade om varandra och han pussade mig snabbt på kinden innan han försvann in i sin bil. 

 

Jag plingade på hemma hos Felicia. Hennes pappa öppnade och han såg stressad ut. "Hej", sa jag leende. "Hej Sandra. Felicia är i sitt rum, som vanligt", sa han. Jag tog av mig mina skor och gick upp för den välbekanta trappan. Av vana öppnade jag bara dörren. "WHAT THE FUCK GÖR DU?!", skrek jag när jag fick se henne. Hon satt på golvet med en rakhyvel i handen, och hon hade precis skärt ett litet sår i hennes högra handled. Hon släppte rakhyveln och började gråta. "Felicia är du helt dum? Hur kan du göra så här mot dig själv?", sa jag upprört och kramade henne. Hon låg och grät mot min axel. "Jag vill inte leva längre", snyftade hon. "Vad fan säger du?", sa jag argt. "Jag är trött på allt. Jag orkar inte. Fatta! Jag orkar inte med det här", sa hon. Jag kramade om henne. "Vi kan ta oss igenom det här tillsammans", sa jag och pussade hennes panna.

(Lyssna på låten)

"Jag vågar inte", viskade hon. "Så många jag älskade är så gott som borta ur mitt liv. Farida, James och även Liam på något sätt. Jag känner mig så ensam", fortsatte hon. "Du har alltid mig och Julia, du vet det", sa jag. Jag blev orolig över henne. Hon grät bara medans jag höll henne i mina armar. "Felicia. Hur länge har du känt så här?" frågade jag. Jag var orolig för att jag redan visste svaret. "Sen det var över mellan mig och James. Det var då allt rasade. Precis allt", sa hon. Jag strök bort hennes tårar. "Jag finns alltid här för dig, glöm inte det. Du kunde ha pratat med mig", sa jag. Jag var inte arg. Jag var ledsen för hennes skull och orolig som fan. "Jag ville inte att någon skulle veta. Jag ville att allt skulle vara som det alltid varit. Och jag trodde att det skulle bli det om jag låtsades. Men ingenting kommer bli som vanligt. Snart kommer Julia också försvinna. Yttligare en person som jag älskar", sa hon. "Julia kommer alltid vara kvar, även om hon inte bor här", sa jag. "Men det kommer inte bli samma sak", sa Felicia försiktigt. Och hon hade rätt. Saker förändrades så himla mycket. Jag hade inte tänkt riktigt på hur det skulle bli. Men annorlunda, ja, det skulle det bli. "Jag är glad att jag har dig. Jag älskar dig", sa hon tyst. "Jag älskar dig också. Jag finns alltid. Glöm inte det", sa jag. Hon låg i mina armar på golvet. Jag drog upp hennes arm där hon hade skadat sig. Det var ett väldigt litet sår, men det skulle bli ett litet ärr där. "Har du gjort det här förut?" frågade jag tyst. "Nej, det här var första gången. Men jag har varit på väg flera gånger", sa hon. "Du får inte göra så!", sa jag och strök mitt finger över hennes handled. "Du är inte ensam Felicia. Vi tar oss igenom det här tillsammans. Lova mig?" sa jag. Felicia satte sig upp och kollade på mig. "Det är inte så enkelt. Det känns som jag är i ett svart hål och ingen kan dra mig upp. För jag har själv inte viljestyrkan", sa hon. Jag kollade på henne ett ögonblick. "Försök", sa jag bedjande. Men hon svarade bara med en blick som inte var svår att tolka.

 

Jag hade sagt att jag skulle på toaletten, men istället hade jag ringt både Julia och Liam. Hon behövde dem just nu. Jag själv var just nu väldigt orolig. Båda mina bästa vänner hade gråtit i mina armar under dagen. Och jag visste inte hur det skulle sluta. Felicias pappa hade lämnat huset för att åka till kontoret. Felicia sa att han arbetade på tok för mycket nu för tiden. Och jag hade ju märkt att han var stressad när jag kom ut. Felicias mamma visste jag däremot inte vart hon var. Inte hemma i alla fall. Jag öppnade dörren för Julia och Liam som båda två såg väldigt oroliga ut. "What happend?" frågade Julia. "I explain to you Julia. Liam - just go and talk to her. I think she will listen to you", sa jag och kollade på Liam. "I don't even know what this is about. I'm worried", sa han. Och han såg orolig ut. Jag visste att han älskade henne så mycket. "Let her explain", sa jag. Vi alla tre gick upp och Liam gick in Felicias rum och stängde dörren. Jag och Julia sjönk ner på golvet utanför hennes rum. "Vad hände?" frågade Julia direkt. "Jag avslöjade Felicia när hon försökte skära sig själv", sa jag. Julias ögon blev stora och hon kollade på mig. "Vad menar du?" sa hon. Hon var nu mer orolig än innan. "Hon har varit deprimerad en längre tid", sa jag. Julia kollade beskymrat på mig. "På grund utav James, på grund ut av Farida? Allt om Liam?" frågade hon. Jag nickade. "Ja, allt som har hänt helt enkelt", sa jag. "Det här får mina problem att framstå som bullshit. Jag känner mig som den sämsta bästa vännen i världen. Vi borde sett att något var fel!", utbrast hon. "Julia, vi kunde inte. Hon var ju fullt normal runt om oss. Det är lätt att känna något inom sig men att man döljer det", sa jag. "You can hide everything with a smile", sa Julia tyst och kollade ut i tomma intet. "Precis", sa jag. Vi båda satt tysta och försökte höra vad Liam och Felicia snackade om. Men de måste pratat väldigt tyst, för man hörde ingenting. "Vad tror du de snackar om?", frågade Julia. "Vet inte. Liam är nog för uppskakad för att ens komma på något att säga. Jag var i alla fall det. Liksom, vad säger man om man avslöjar sin bästa vän med att skära sig själv?" sa jag. "Men Liam kommer alltid på smarta saker att säga. Och han kommer att göra allt för att få henne att må bra igen", invände Julia. "Ja. Han har alltid varit så protective. Han bryr sig verkligen. Han kommer nog hitta något att säga", sa jag och log svagt. Julia log tillbaka. "Allting har gått från perfekt till hemskt", konstaterade hon och kollade på mig. Hon hade rätt. Ingenting var rätt, allting var fel. Det var inte meningen att det skulle vara såhär. Felicia som var deprimerad, Julia som skulle flytta ifrån oss - och jag, som inte visste vad jag ville längre. Allting förvirrade mig. Jag tittade på henne och bara nickade.

---

Mycket händer nu va? Haha. Ni fick tidig del idag för att ni gav oss så många kommentarer så snabbt! :D Vi blir så himla glada av alla er supersöta kommentarer. You light up our world! ♥ Det kommer tyvärr inte bli någon del imorgon för alla vi tre är upptagna! Och jag kommer inte skriva på fredag, utan Sandra kommer göra det. Så nästa del kommer ut på fredag kväll av Sandra! Missa inte det! :) Fortsätt kommentera, minst 5 kommentarer nu eller? kram!