''Don't do that'', klagade jag över en slaskig Harry som track in chipsen i munnen med handen. ''Do what?'', sa han med munnen full med dorito chips. ''Eating like that. It's disgusting'', klagade jag återigen. ''It's not'', sa han och började dela ut korten på bordet. ''Yes it is. When you're at my place, you're not allowed to eat like that'', sa jag och tog upp mina kort. ''What are we even playing?'', frågade han. ''I don't have a clue'', sa jag och skrattade. Jag gick upp från stolen och tog tag i den nu tomma skålen. ''I love being alone in the house. And now when Alex moved out, like four months ago, I don't want to smash the house down anymore'', sa jag medan jag fyllde på skålen. ''Why did you want to smash down the house?'', frågade han. Jag kollade bak mot honom. Han vilade sitt huvud mot hans arm. Han såg ganska trött och utmattad ut. ''I just got angry all day. Nevermind, what's the matter with you? Why are you so tired?'', frågade jag medan jag la den nyfyllde skålen på bordet och satte mig ner. ''We are having rehearsal all day. Can't escape it. Our tour starts in a few weeks, and we need practice'' sa han medan han tog en näve med chips. ''Go on'', sa jag medan jag började äta. ''I'm so excited, like it's the best going on tour, meeting the fans, being with the lads. I'm just tired that's all'', berättade han. Jag nickade. ''Get some sleep Haz, and no night adventures with Cara'', sa jag och log stort. Han lös upp direkt. ''Isn't she great?'', sa han. ''I talk to her like everyday, she is having it great in Paris'', sa jag medan jag fyllde munnen med chips. Han satte sig upp direkt. ''Hey, she said she forgot her charger to her phone!'', sa han. ''Oh, trouble in paradise?'', sa jag och höjde ögonbrynen. ''I can't believe it, we are having such a great time. I just thoug-'', sa han men jag avbröt honom. ''Calm the tits down would you? I'm only messing around with you. We talk thrue skype'', sa jag med min tydliga brittiska accent och gjorde konstiga handrörelser. ''You're such a pain the ass'', sa han medan han åt på chips. ''Yes, I like to mess around in people's butts'', sa jag och skratta. Han bara flina. ''Anyway, where are your parents?'', frågade han. ''Mum is visiting a friend a hour away and dad is on vacation in Dubai. I'm having the night all by myself. Want to sleep over?'' frågade jag. ''Yeah sure, I'm too tired to drive back home'', sa han medan han blandade korten. Dörrklockan ringde och jag gick upp från stolen. Med snabba steg kom jag fram till dörren och öppnade den. En blond tjej med ett leende stog där, Julia. ''Hey come in'', sa jag glatt och hon klev in. Jag gav henne en kram och hon började ta av sig sina kor. Jag började gå mot köket. ''We are in the kitchen!'', ropade jag. Efter jag hade satt mig kom hon in. Harry gick upp från stolen och kramade om henne. ''Hellooo'', sa hon och log. Hon satte sig på en av stolarna runt bordet. ''So what's happening?'', frågade hon. ''Talking and playing cards'', sa jag. ''I don't even think we're playing'', sa han medan han började äta på chipsen. Jag kollade på Julia som verkligen försökte motstå att äta chipsen. ''Eat'', sa jag och putta skålen till henne. ''I shouldn't'', sa hon med en osäker röst. ''EAT!'', sa Harry bestämt och hon började äta. ''So this is the night huh?'', sa jag medan jag delade ut kort. ''Yep, tonight it's happening'', sa hon medan hon stressat åt chips. ''What's happening tonight, I'm confused'', sa Harry och tog upp sina kort. ''I'm telling Niall that I'm moving to Sweden'', sa hon. Han suckade. ''You know, everytime you say that it always makes me sad. Stop saying that'', sa han besviket. ''I can't help it! I don't want to move'', sa hon. ''And I defenitly don't know how to tell Niall'', fortsatte hon medan hon lutade sitt huvud mot sin hand. ''He is gonna get crushed'', sa Harry medan han la ut ett kort. ''Yeah, I don't know if I can deal with it'', sa hon. ''Julia, just rip the patch off. You can't escape this. I'm sure you two will work this out'', sa jag. Hon suckade långt. ''I just want to dig a whole and hide there. I DON'T WANT TO MOVE'', sa hon. ''Look, everything will be fine. You know I have family in Sweden so I will visit in the summer. Felicia have her grandparents there'', sa jag. ''And we can fly down to Stockholm or you can visit us. I'm sure it will get crazy with the fans, but we have to work it out. Just because you're moving doesn't mean that we won't keep in touch'', sa Harry. ''Alright then'', sa hon. ''I need to go. Need to tell Niall'', fortsatte hon. ''Okay then'', sa jag och hon ställde sig upp. ''Already? You were here for like tre minutes!'', sa han besviket. ''Just wanted little guiding'', sa hon och log. Hon pussade Harry på kinden och gav mig en snabb kram. ''BYE!'', hörde jag henne skrika från ytterdörren och två sekunder efter det hade hon gått.

 

''Call someone, call Liam'', sa jag medan jag tuggade på chips. ''Liam is busy tonight. I can call Louis'', sa han. ''No Louis is out with Stan. I texted him a hour ago'', sa jag. ''Just call someone fun'' sa jag och sucka. Han tog upp sin mobil och efter någon minut hade han telefonen vid örat. Jag bara satt där, uttråkad. ''Hey Zayn''. Jag spärrade upp ögonen. Jag satte mig upp. ''Hey what's up?'', sa han i telefonen. Jag satt där, skakade på huvudet. ''Want to come over to Sandra's place?'', frågade han. Jag hoppade på stolen och gjorde konstiga handrörelser. Jag kan inte träffa Zayn. Jag kollade panikslaget på honom. Han kollade tillbaka på mig, gav mig en konstig blick. ''In five minutes?'', sa han. Jag gjorde avbryta märket med händerna. ''Okay, bye'', sa han och stängde av. ''What the fuck was that?!'', sa han och imitera mina handrörelser. ''I JUST. I JUST CAN'T'' skrek jag och satte mig ner. ''Is something wrong?'', sa han och kollade irrieterat på mig. Jag stirrade på honom. ''DID SOMEONE DROP YOU WHEN YOU WERE A CHILD?'', skrek jag. ''Do you want a piece of me, huh?'', sa han irrieterat. Jag ställde mig genast upp. ''BRING IT ON'', fräste jag. Han ställde sig upp och vi var fullt upp med att sätta oss på varandra och slå varandra. Det var som om jag hade min brorsa här igen. Efter några minuter hörde jag en dörr öppnas och vi båda brottades till hallen. Jag kollade upp och såg Zayn stå där, kollade konstigt på oss. Oh fuck.

 

''JAG BRYR MIG INTE!'', skrek jag från trappan. ''Kom ner nu!'', skrek min mamma. Jag bara gick därifrån, in till mitt rum och smällde dörren. Tavlan på ena min vägg ramlade ner. Jag kollade ner på den. Helt förstörd. En konstnär hade målat mig och Farida tillsammans när vi var i Grekland. Jag hade haft den i minst fem år, en tavla som betydde allt för mig numera. Nu låg den där på golvet, förstörd. Ett minne av henne hade förstörts. Och jag kunde inte ta det då. Jag började gråta. Tårarna forsade ut från ögonen. Jag har aldriv varit så känslig i mitt liv, det var som om varenda sak fick mig att bli upprörd. Jag kunde bara inte ta det längre. Jag var inte okej. Jag är inte okej. Det är som om varje sak får mig inse hur närmre jag är att förlora allt. Som om jag knuffas till det. Jag är trött, jag är utmattad. Trött på att känna att varenda sak jag rör förstörs. Jag är trubbel, jag skaffar trubbel. Och jag skadar bara människor runt omkring mig.

 

Jag gick mot sängen och la mig ner. Sakta drog jag över täcket över mig så allt blev svart. Allt var svart även utan det där täcket. Kanske det skulle bara vara bättre såhär? Om jag bara såg svart, inte kunna känna någonting. För det är vad jag vill, inte känna någonting. Jag vill inte må såhär, jag vill inte må dåligt. Men jag kan inte fixa det. Jag vet inte hur. Det är som om jag har demoner i min kropp, försöker få mig förlora mig själv. Och jag är nära att göra det. Tårarna bara rann ner, så nästan hela kudden blev blöt. Den här kudden har gått igenom mycket med mig, och jag är tacksam över det. Jag har världens bästa vänner, som går igenom vått och torrt för mig. Men även fast jag vet om det har jag aldrig känt mig så ensam. Det känns som om det inte finns en endaste människa som förstår mig, som fattar hur jag känner. Är det bara jag? För jag undrar verkligen om det finns någon annan som vet hur det känns. James var allt. Jag älskade honom, och jag gör det fortfarande. Jag ville inte att han skulle lämna mitt liv, jag ville inte att han skulle försvinna och förändras. Från att ha varit den där söta ungen som brydde sig har han blivit något jag inte kan förstå mig på. Liam var min bästa vän, och sen allt hände har inget varit detsamma. Det var som om jag inte kunde vända mig till honom längre. Och jag skapade det. Farida försvann och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag gör fortfarande inte det. Jag förlorade min syster. Min familj. Och sen hon försvann så har inget varit rätt i den här familjen. Mamma bara pekar ut allt jag gör fel, pappa bara arbetar för att försvinna härifrån. Och jag förstår honom, jag vill också försvinna härifrån. Här ligger jag, helt ensam. Och jag förstår det. Jag är deprimerad. Det är sanningen. Men sanningen är också att jag vill dö.

 

Jag kollade ut från bussfönstret. Det hade blivit mörkt och regnet smackade ner. På gatorna hade det blivit djupa regnpölar som flög när bilarna körde våldsamt på vägen. Jag kollade ner på mina ben och drog ner tröjan längre. Jag vill inte. Jag vill inte göra det. Jag kan inte göra det. Jag kan inte lämna honom. Hur ska jag? Hur ska jag kolla in i hans ögon, säga det. De ögonen jag kollat in i så många gånger. Men det här skulle vara en av de sista. Jag såg vattendroppar på mina jeans och först då insåg att tårar rann ner på mina kinder. Det här var löljigt. Jag har inte ens berättat det, och redan gråter jag. Jag torkade bort de snabbt. Bussen hade stannat vid min station och jag gick upp från sätet, ut från bussen. Genast när jag kom ut blev jag blöt och började springa. Mina converse hade blivit blöta och jag fortsatte springa. Efter kanske ha sprungit i åtta minuter hade jag kommit fram till hans uppfart och till hans dörr. Jag bankade på dörren för att komma in från regnet. Han öppnade dörren och ett leende spred på hans ansikte. Jag försökte le, bara lite. Men inget ville komma. Att se honom stå där gjorde bara allt för ont. Han kollade på mig. Jag stod fortfarande där i regnet. För det gjorde så ont.

 

''Come in, it's blody raining!'', sa han och drog in mig. Han stängde dörren efter mig. Jag var helt genomblöt, med sminket förstört och håret. Han la sina händer om min nacke och log. ''You're so cute'', sa han innan han tryckte sina läppar mot mina. Jag besvarade kyssen, en kyss jag inte ville skulle sluta. För hans läppar på mina hör ihop. Och att inte kunna kyssa de här läpparna på månader tills vi skulle träffas igen skulle göra ont. Och för en sekund glömde jag allting. Jag glömde att jag faktiskt skulle flytta från London, till Sverige. Jag glömde att jag skulle flytta ifrån Niall. Jag glömde oroandet om att berätta till honom. För i den sekunden var det bara jag och han, som det alltid varit. Hans läppar lämnade mina och han log mot mig. Och då var allt plötsligt tillbaka igen. Något jag inte ville. Det var som om han såg det, såg att något dåligt skulle hända. Han backade och kollade på mig. ''What is it?'', frågade han. Jag kollade in i hans ögon. Försökte inte att gråta. ''I'm-'', fick jag bara ut. Jag lutade mig på väggen och sjönk ner. Jag kunde bara inte stå just nu. Han satte sig på sina knän och la armen på min axel. ''Tell me what's wrong, I can fix it'', sa han. Men han kunde inte. Det här skulle vara det svåraste jag någonsin gjort. Han kollade förvirrat på mig. ''Did someone hurt you?'', sa han argt. ''No..'', fick jag ut. Jag la handen över munnen. Jag skulle ta det värre än vad han skulle. Och jag släppte då ut det. Jag sa de små hemska orden och lät de lösa i världen.