Del kommer, jag arbetar på nog den längsta delen som någonsin kommit ut på bloggen, så bara vänta!

Jag hoppas ni gillar den, för jag har allvarligt suttit med den i fyra timmar nu! :)

 

 

 

____________________________________________________________________________________

 

 

"You really needed to get out from your bed", sa Nelly och kollade menande på mig. "Maybe", sa jag och tittade undvikande på henne. "Can you at least try to relax and have fun?", sa hon. Jag hade inte lämnat mitt hus sedan jag kom hem från Los Angeles. Första delen av tiden hade jag bara legat i sängen och funderat på hur jag skulle formulera mig när jag berättade för James. Och de två senaste dagarna hade jag bara velat försvinna. Jag hade spenderat fyra år av mitt liv med James. Vi hade klickat direkt, och varit tillsammans sedan vi var 13 år. Det var så otroligt lång tid och jag hade trott att vi var endgame - men nu var allt över. Precis allt. "Yeah", sa jag och log mot Nelly. Hon besvarade leendet och tog mig under armen. "Thanks for telling me about Leslie and James by the way", sa jag. "I don't want my friend to be with such a jerk as him. I can't get that he did that to you! I've always felt like he was the kind of guy that never would hurt anyone", sa hon funderande. "So I thought. He was always sweet, but when he was angry, he was really angry. I mean, he hurt me a couple of times, but that was words. I never thought he would cheat on me", sa jag. Nelly visste visserligen inte om mig och Liam, och även om jag litade på henne ville jag inte sprida det. "Me and Vanessa just walked by and we were like 'Oh my god is that James?' and then we saw him kiss Leslie so we took a photograph and send it to you", sa Nelly. "I really appreciate it. Thank you", sa jag och kramade hennes arm. "Where is Vanessa now by the way?" frågade jag. "She is in France", sa hon. "Right. She going there every year", sa jag. Vanessas familj hade ett sommarhus i Frankrike och de brukade spendera minst en månad där under somrarna.

 

Vi fortsatte gå när ett gäng killar kom emot oss. Det dröjde inte länge innan jag såg vilka de var. "Oh my god. Nelly, hide me!", utbrast jag. "What?" sa hon förvirrat innan hon såg dem. "No Felicia. Just walk by and pretend that you don't care about your break up", sa hon snabbt, eftersom de kom närmare. "How?!", frågade jag stressat. "Fake laugh or something", sa hon. De kom emot oss. Jag gick bara förbi dem, och gjorde världens fulaste fejk skratt så att Nelly började skratta på riktigt. "And there goes the slut", hörde jag James röst och hans killkompisar skrattade. Det kändes konstigt att tänka att jag faktiskt hade kramat alla hans vänner i korridoren när vi sågs, att vi faktiskt varit vänner. För nu var det som om jag bara var ett random ex till deras kompis som de inte snackat med. Nelly slutade tvärt att skratta. Hon stannade och stirrade efter dom. "How dare they?", sa hon och var på väg att gå efter dem. "No, Nelly don't!", sa jag. "Why did he call you slut? He cheated on you! Fucking manwhore", sa hon. Jag fick lite dåligt samvete för att jag inte berättade om Liam. Jag förstod precis varför han kallade mig hora. Jag tog ett djupt andetag. "I don't know", ljög jag. "Can we just... keep going?" sa jag och drog med henne. "Are you ok?" frågade hon oroligt. "Yeah. I'm fine", sa jag och log prövande.

Men jag visste att jag långsamt skulle gå under.

 

"Have anyone seen Julia?" frågade jag. Jag och Harry hade varit ute några timmar och hade nyss kommit tillbaka. Ingen svarade. Jag gick ut på verandan. "Sandra! Where is Julia?" frågade jag. Sandra vände sig om. Hon hade en solklänning, sitt hår i en bulle och sina solglasögon. Hon hade näsan i en bok. Resten av gänget var nere på stranden. "I don't know. She was here an hour ago, I thought she just had to pee or something but she didn't come back. Maybe she's still in there", sa hon och försökte att inte börja le. Jag log åt henne och hon log tillbaka. "I just go and look in our bedroom", sa jag. "Do so", sa hon och fortsatte att läsa. Jag gick upp för trappan och in i sovrummet. Julia låg ihopkrupen i sängen och grät. Jag blev genast orolig. "Princess, what's wrong?" sa jag och la mig bredvid henne i sängen och kramade om henne. "Why am I so awful?" frågade hon. "What happend? I thought we were over this", sa jag och pussade hennes hår. Hon vände sig om och kollade på mig. "All of your fans hate me", sa hon. Jag hade helt ärligt väntat mig att det skulle hända. Det här var den största nackdelen. Eleanor, Danielle och Perrie hade tagit igenom sig mycket hat. Och nu var det Julias tur.

Jag kollade oroat på henne.

 

"Don't care about them", sa jag och torkade bort hennes tårar. "But I hate being hated. I can't do anything about it", sa hon. Hennes gröna ögon glänste av tårarna. "They're just jealous because you are so beutiful", sa jag. Hon skakade på huvudet. "So many of them says the opposite. They say that I'm ugly and that I don't deserve you. Maybe they're right", sa hon. Tårarna rullade ner för hennes kinder. Jag önskade att jag kunde göra något åt det här. "They are so wrong. Julia, there is a reason that I chose you of all girls out there. Because you are special. You are the special, cute girl who stole my heart. And I don't want to be with anyone but you, no matter what they say", sa jag och kysste henne. "I want to believe you so badly. But it feels so hard. Everyone hating on me. I don't know if I can take it", sa hon med en darrande röst. "You have to trust me when I say that I haven't met anyone like you. You are perfect in my eyes. You are my irish princess, don't forget that", sa jag. Hon log lite. "I love your smile", sa jag. "I hate it", sa hon. "Don't. And don't let them bring you down. Think of it like this - you are here with me and the boys, wich, without bragging, is the thing the most of our fans want. But instead, they sitting by their computers and writing you hate while you laying in my arms", sa jag. Hennes leende blev större. "I want you to be happy, and I want you to smile. This will be hard but we will make it. Together. I'm always here for you darling", sa jag. "Why are you the most perfect boy in the world?" frågade hon och gosade in sig i min famn. "Because I have the most perfect girl. She got those gorgeous green eyes, that soft blonde hair, the most perfect lips who tastes like stawberries. She gives me the perfect kisses, she got the cutest laugh I ever heard. She is just all perfect and I'm honered to be her boyfriend", sa jag och drog bort hennes hår från ansiktet. "Do you really mean everything?" viskade hon. "Everything", viskade jag tillbaka. "Don't listen to them. I'm here to protect you babe", fortsatte jag. "I love you Niall. I know I say it like all the time, but I really mean it. I never met anyone like you and you make me so happy. I thank god every day that I have you", sa hon. Vi kysstes länge. Och det var perfekt.

 

När jag inledde förhållandet med Niall så var jag beredd på att jag skulle få både hat och kärlek. Jag älskade alla fansen som skrev gulliga tweets till mig, som hashtaggade #weshipjiall och taggade mig. Men så klart hade allting en baksida. Ingenting kan vara perfekt. Att bli hatad, att läsa alla saker folk som inte ens känner en skriver, det är hårt. Och det är smärtsamt. Jag hade bara bestämt mig för att gå in på twitter när jag var inne för att hämta min bikini och hade mötts av allt detta hat. Fans som berättade hur ful jag var, som undrade hur Niall kunde välja mig av alla personer, som sa att jag inte förtjänade att vara tillsammans med Niall eller känna killarna. Ord sårar. Jag har vetat det hela mitt liv. När jag var yngre hade jag haft dåliga vänner, och jag skulle aldrig glömma hur det kändes att få elaka ord slängda på en av folk man kallade vänner. 

 

Jag kollade på Niall. "Thanks for saying all those things", sa jag och smekte hans kind. "My biggest fear is that you would become unhappy. I want you to feel that I'm always there for you. I want you to know how much you mean to me and how much I love you. Never forget that. Never believe their words over mine. Can you promise me that?" Jag nickade. "I know that you are there for me. Your words matter. I love you so much. Thank you Niall. For everything", sa jag. Han pussade min hjässa och höll om mig. Vi låg där bredvid varandra. Jag ville tro på vad han sa. Jag ville verkligen det. Men jag hade aldrig riktigt trott på mig själv. Alltid haft ganska dåligt självförtroende. Jag måste medge att Niall hade stärkt det... men det sänktes av att läsa vad alla tyckte om mig.   Hur mycket jag än ville tro på att han tyckte att jag var perfekt som jag är var det svårt för mig. Och jag tvivlade på att jag någonsin skulle våga tro på det. 

---

Hello alla läsare! Tack så mycket för kommentarerna vi får, vi älskar er, miljoner pussar och kramar! Ni gör oss superglada när ni kommenterar. Hoppas ni gillade delen, kommentera vad ni tycker! :)

 

 

Sandra. Sandra. Sandra.Jag öppnade ögonen. Sandra stod i dörröppningen och kollade på mig. Jag såg hur sårad hon såg ut och jag ville bara gå till henne och säga att det inte betydde någonting. "I'm glad we got peace finally. I hate fighting with you", sa Perrie. Men jag lyssnade inte riktigt, kollade inte ens på henne. Utan jag kollade på Sandra, som tog ett djupt andetag och gick där i från. Jag tvingade mig själv att inte springa efter henne och kollade istället på Perrie. "Yeah. Feels great to be back together", sa jag och log halvhjärtat, utan att kunna få ut Sandras sårade ansikte från min hjärna. "Let's go and find Sandra. I want to forgive her in person, even though I don't think anything could be the same again", sa hon. "Okay", sa jag. Och nej, ingenting kunde bli detsamma igen. Ingenting mellan mig och Perrie kunde bli det. Jag visste det. Inte efter allt jag har gjort med Sandra den senaste tiden.

Det hade gjort ont att höra honom säga de orden, men jag tror att det också hjälpte mig att fatta att det var dags att lämna det här, det skulle aldrig funka. Elden höll på att slockna så jag hällde lite vatten på det och gick sedan in i huset och tog ut ett glass paket ur kylen. Sedan skyndade jag mig upp till mitt rum och letade runt i en låda tills jag hittade vad jag letade efter. Det var en bild på Liam. Jag gick åter igen fram till spegeln och satte fast den med lite blå massa. Om jag var fast i vad som hänt skulle jag inte kunna komma över det utan bara älta i det. Jag tog en stor sked glass och stoppade in i min mun medan jag satte mig på sängkanten. It's time to move on.

 

Det gör så mycket skillnad för oss som skriver och det känns verkligen varmt i hjärtat. Låter som min mattelärare haha (;

 

Vill också säga sorry -Sandra skriver- om stavfel och sånt.

En jätte snäll och trevlig tjej sa det och vi håller helt med. T.ex i tisdags när jag skrev, skrev jag klockan 12 på natten, ni kan se det där det står vilken tid jag la ut den. När man är trött och stressad så tänker man inte lika snabbt och då blir det oftast jätte många fel. Jag har läst om novellen och jag kan se ungefär 1000 fel vi har gjort. Vi har inte IG i svenska eller engelska och ja, vi anser att vi faktiskt är ganska bra på det, MEN.. Ibland blir det stavfel av många olika anledningar. Gillar att ge förklaringar och sådant, en sak med mig! Vi tar gärna kritik och tips, bara ville berätta att i min senaste del finns det många stavfel, hehe.

Felicia arbetar just nu på en del och den kommer ut lite senare ikväll.

 

Hoppas du får en mysig kväll, själv ska jag ägna den till att plugga franska och fysik som är helt blää. Finns det seriöst någon som älskar plugget? Jag hatar skolan! Är det något fel på mig? Och betyg är fan det läskigaste som finns. Det här var ett ganska onödigt inlägg men jag tror jag känner mig ensam haha? Okej, jag börjar låta som om jag skriver i en dagbok. Önska mig lycka till.

Tusen kramar,

 

Jag, Sandra och Eleanor låg vid poolen och solade. Det var eftermiddag, och Perrie hade för en gångs skull gått ut för att shoppa, men när vi frågade henne om hon ville ha sällskap hade hon på ett vänligt sätt sagt att hon ville vara ifred. Harry var med Cara och de andra killarna var inomhus. "I don't want to leave this place", sa Sandra. "I'm going to force Louis to move here with me in the future", sa Eleanor. "I'll move with you. I take Niall with me too. My life is more than perfect right now!", sa jag glatt. Jag och Eleanor gjorde high five. "Hey, don't leave me out of this! If you guys move here I will too!", sa Sandra. "Okay, join our high five then!", sa Eleanor leende. "I really don't want to go back to school", sa jag. "And we are stuck there for two years more. Great", sa Sandra. "El? Are collage easier than high school?", frågade jag. "Well, it's funnier because you only do things you are intrested in, but sometimes you have to read like 1000 pages in one week and thats really hard. And I hate being away from Louis, so be happy, you are close to the boys at least", sa Eleanor och log. "Except from when they are on tour and we can't go with them", sa Sandra och log ironiskt. "You can always study on distance. I've done that a lot to be with Louis. Ask your teachers", sa Eleanor leendes. Det skulle var otroligt att vara med Niall hela tiden. De här veckorna hade varit perfekta - att vara tillsammans med den man älskar 24 timmar om dygnet var det bästa som fanns. Hur kunde jag bara inte upplevt det här tidigare? "HERE WE COME WITH CHAMPAGNE AND STAWBERRIES FOR OUR LADIES!", ropade Louis, Niall, Liam och Zayn i kör. Vi alla tre vände oss om och såg på när de fyra killarna kom ut. Liam bar på en cider flaska, Louis bar champagne, Zayn hade en enorm skål med jordgubbar och Niall hade sin gitarr. De ställde ner sakerna bredvid oss och började improvisera och sjunga om champagne och jordgubbar. Vi alla tre började gapskratta åt dem. "We thought you were thirsty", sa Liam och hällde upp drickan i riktiga champagneglas. Jag drack ju inte, och Liam drack inte heller så mycket för hans njurars skull, så han hällde upp två glas cider och fem glas champagne. "You are the best boyfriend", sa Eleanor och kysste Louis. "And you others are the best friends", sa hon sedan. "Okay, so I thought I maybe should hold a speech", sa Niall och harklade sig. Alla kollade på honom som frågetecken. "I love you all, cheers!", sa han och skrattade åt sig själv. Han satte sig bredvid mig på solstolen och vi alla drack en klunk. "We all needed this", sa Zayn. Han hade satt sig på Sandras solstol och de började småprata. Niall tog en jordgubbe, bet av en bit av den och log mot mig. "Open your mouth", sa han. Jag log och öppnade munnen och han stoppade in den. "I love those!", sa jag och plockade upp en till och gav den till Niall. "But not as much as I love you", sa jag när han hade ätit upp den och kysste honom. "Sandra! What do you want to do on your birthday?" frågade Liam. Allas uppmärksamhet vändes mot Sandra. Niall la sig ner på min mage och kollade mot henne. "I don't want anything special. I just... want to be with you guys and have a nice dinner, have som fun, that's all", sa hon och log. Hon hade en axelbandslös bikini på sig med USA flaggan. Jag hade en rosa i samma modell. "Just that simple? What do you want to do, honestly?" undrade Niall. "Do you know what I want? To be with my best friends and have the greatest time in my life!", sa Sandra glatt. "Sounds awesome, and believe me, it will be awesome. But... what kind of gifts do you want?" frågade Louis. "I really don't know, you don't need to buy anything anyway. Just give me your love and hugs and I'll be happy", sa hon med ett stort leende. "Stop pretending that you don't want attention on your birthday. We going to make you birthday fabulous", sa Zayn och log mot henne. "Yeah. You will be surprised", sa jag och log mot henne. ''Yeah I bet'' sa hon och skratta. Jag var bara tvungen att komma på den perfekta födelsedagspresenten nu också.

 

"Are you sure we should tell them already?" frågade Cara och kollade på mig. Jag log. "Of course beutyqueen. We know that all of them love you, and I'm the only one who don't have a girlfriend so I think they will be happy for our sake", sa jag och stannade. "You said Liam broke up with Danielle", sa hon och kollade på mig. Jag viftade med handen. "Yeah but they were together like four days ago so I see it like I'm the only single. Our was", sa jag och log stort.  Cara var så fin och vacker, hon hade den bästa humorn och vi hade varit vänner för alltid kändes det som. Men jag antog att vänskapen vuxit till något mer. "So I call you my boyfriend now?" frågade Cara försiktigt och tittade på mig. "I'm all yours", sa jag leendes och kysste henne. Hon besvarade kyssen och log. "Our kisses are perfect", sa hon. Jag nickade leendes och tog hennes hand. "Let's go and tell them!"

 

Hand i hand gick vi in i huset. Alla satt i köket hörde man. Vi skulle äta middag, och Cara var inbjuden att äta också så vi tänkte berätta nyheten innan middagen. Vi kom in och alla tittade först på oss, och sedan på våra händer. Alla tystnade och kollade nyfiket på oss. "Hi", sa Cara och vinkade lite med handen till alla. "We want to tell you guys something", sa jag och kollade på Cara. Hon mötte min blick. Man såg att de flesta av de runt bordet redan hade listat ut vad vi skulle säga, och många såg förvånade ut. Men de satt fortfarande tysta och väntade på att vi skulle bekräfta det. "We are a couple now", sa Cara och log. Jag la armen om henne och log mot alla. "OH MY GOOOD! I CAN'T BELIEVE THAT THIS HAPPENS! YOU ARE PERFECT TOGETHER SERIOUSLY", ropade Sandra som hade ställt sig upp. Hon sprang fram till oss och gav oss en stor kram. "You are made of each other. I swear, I knew it all this time", sa Sandra. "Yeah yeah keep bragging", sa jag till henne och gav henne en stor kram. Alla var glada och jag och Cara fick krama om alla. Till och med Perrie log, och det var stort för jag hade seriöst inte sett henne le på en vecka. "You found your lady Harry", sa Julia och log mot mig. "I did", svarade jag och log mot henne och Niall som stod bredvid henne. Julia vände sig mot Cara. "You guys look perfect together", sa hon och kramade om henne. Alla var glada och det kändes som om inget kunde förstöra stämmningen. 

 

"It's late, I should probably head home to my hotel", sa Cara när klockan var runt ett på natten. "No, stay", sa jag och kysste henne. Vi hade kyssts en miljon gånger under den här kvällen. Jag kollade bedjande på henne. "You can sleep with me. Please Cara", sa jag och försökte se hundvalpsaktig ut. "I will be late to my meeting tomorrow morning, but whatever. I get to spend time with you babe", sa hon leende. "I can't stop saying how perfect I think you are", sa Eleanor och log. "Thanks El", sa Cara och skickade en slängkyss mot henne. Jag älskade att Cara redan var vän med alla i bandet och tjejerna, för hon skulle bli en del av oss nu. Hon var en del av mig, en del av mitt liv. "I think we all should get upstairs now. Sleep tight friends!", sa Louis och låtsasgäspade. Alla gick upp till sina sovrum. Direkt när vi kom in i sovrummet kysste jag henne länge och passionerat. "I love you Cara", sa jag. Vi hade våra pannor mot varandra och hon höll sina armar om min nacke. Hon tittade på mig. "I love you too Harry", sa hon. Vi tittade på varandra. "You know... it feels weird that we have been friends for so long and we didn't see this feelings coming until now", sa jag. "Yeah. But now we know that we like each other big time", sa hon och skrattade. Jag skrattade också och slängde upp henne på min axel. Jag gick fram till sängen och slängde ner henne på sängen och började attackera henne med pussar. Hon fnissade på ett gulligt sätt. Sedan slutade hon plötsligt och jag la mig bredvid henne. Jag drog in doften av hennes hår och la armen om henne. "You're mine now Harry", sa Cara försiktigt. "And you're mine. It is we forever Cara", sa jag. Hon vände sig om och kollade på mig med sina blåa ögon. "It's us against the world", sa hon leende.

 

Jag hade precis vaknat och solen sken i mina ögon. Igår hade Perrie lett för första gången på en vecka. Alla blir glada av kärlek. På något sätt. Den var exakt 6 dagar kvar tills vi skulle lämna huset. 5 dagar kvar tills Sandras födelsedag. Jag hade inte bestämt mig för vad jag skulle ge henne än, men jag skulle hitta något. Jag hade bestämt mig för att lyda hennes råd; Make her forgive you. Perrie måste förlåta mig. "Zayn? Can I come in?" Jag reste mig upp ur sängen. Som om hon läst mina tankar stod Perrie i dörröppningen. Hennes rosa hår var uppsatt i en slarvig bulle och hon hade faktiskt på sig min gamla tröja som hon alltid brukade sova i. Jag log lite. Hon satte sig på sängkanten och tittade på mig. "Do you remember when we first met at X-Factor? It was December, and it was cold and dark. Suddenly you came along and it was like the sun come in. I will never forget the first time we met. You and the boys gave us so much advice, and we actually won. And a half year later, when we went to Avengers and I was like sooo bored", sa hon. Hon log mot mig. "I remember that too. I loved the movie and you thought it was boring!", sa jag och besvarade leendet. "But the night was good. I remember that we tweeted each other and everyone talked about it. I was in love with you back then", sa hon och såg drömmande ut. "And I still am. I'm not ready to climb out of your life. And I forgive you, and believe you. And I'm going to forgive Sandra too. I get it. You were drunk. I guess I just need to live with it", sa hon. Jag kände mig så glad. "Thank you for trusting me", sa jag. Hon kysste mig. Jag hade trott att det skulle kännas fantastiskt, men jag tänkte på Sandra. Hennes läppar den där natten... De hade smakat precis likadant som för tre år sedan. Och känslan jag fick nu när vi var med varandra... Jag kände mig så lycklig, så trygg. Jag släppte kyssen. Perrie tittade på mig. "I love you", sa hon och smekte min kind med sin tumme. Hon kramade om mig. Jag blundade när jag höll om henne. "I love you too", hörde jag min egen röst säga. Sandra. Sandra. Sandra. Jag öppnade ögonen. Sandra stod i dörröppningen och kollade på mig. Jag såg hur sårad hon såg ut och jag ville bara gå till henne och säga att det inte betydde någonting. "I'm glad we got peace finally. I hate fighting with you", sa Perrie. Men jag lyssnade inte riktigt, kollade inte ens på henne. Utan jag kollade på Sandra, som tog ett djupt andetag och gick där i från. Jag tvingade mig själv att inte springa efter henne och kollade istället på Perrie. "Yeah. Feels great to be back together", sa jag och log halvhjärtat, utan att kunna få ut Sandras sårade ansikte från min hjärna. "Let's go and find Sandra. I want to forgive her in person, even though I don't think anything could be the same again", sa hon. "Okay", sa jag. Och nej, ingenting kunde bli detsamma igen. Ingenting mellan mig och Perrie kunde bli det. Jag visste det. Inte efter allt jag har gjort med Sandra den senaste tiden.

---

Ni har blivit sämre på att kommentera igen! 5 kommentarer till nästa del skulle uppskattas :)

Så, shippar ni Cara och Harry tillsammans? :3

KOMMENTERA! :D

 

Det var en varm sommardag här i London, utan moln eller regn. Det stog att imorse i väderbladet att det ska regna senare idag men det var inget jag oroa mig över. Efter att ha kommit hem och varit här i en vecka, legat i sängen och checkat instagram har jag verkligen tänkt. Jag tror min hjärna kommer explodera för jag har aldrig haft så stora bekymmer i mitt liv. Men jag antar att det är saker jag helt enkelt måste gå igenom. Även hur jobbigt och tufft det kommer bli måste jag förstå att det är jag som skapa alla dessa problem. Och det betyder att det är min tur att fixa det. Kanske jag inte är på bästa humör att ta itu med de alla, men hur skulle jag annars göra? Jag tog upp mobilen och gick igenom bilderna. Jag bläddrade genom snabbt, men stannade genast när jag såg just den bilden. Den som gjorde så ont att se på. James och Leslie. Men hur kan jag döma honom? Jag själv har gjort samma sak och mycket mer Jag tror jag aldrig insåg hur mycket det skulle göra ont tills jag själv fått veta hur det känns. James vet inte, och mitt oroande gör mig förvånad om jag ens kommer kunna berätta. Det är inte bara James som jag är rädd att förlora. Det är jag i James. Han har alltid varit en del av mitt liv. Kanske inte det, men vad som känns som en evighet har jag spenderat med honom. Och när jag faktiskt säger de orden kanske jag förlorar allt i det. Mig själv. Min rädsla att bli ensam utan honom såg så långt borta ut. Hur är ens ett liv utan James? Han har alltid varit där. Alltid. Och nu ska jag berätta något jag själv inte förstår. Liam. 

 

Han älskar mig, han gör det tydligen. Men hur känner jag? Hur ska jag någonsin inse vad jag känner? Mitt förvirrande vill inte sluta snurra. Men jag är rädd att när jag väl inser det, så kommer allt förändras. Jag vill inte att någonting ska förändras. Jag vill att allt ska stanna detsamma. Jag gick igenom något stort i år. Jag förlorade min syster. Och hur kommer det bli nu? Jag kommer förlora James. Det är det värsta jag kan se hända. Och Liam? Ska jag bara sitta här och inte förstå? Borde jag inte veta hur jag känner? Jag la handen på min kind och insåg nu tårar som rann ner. Jag är så förvirrad och allt jag känner i mitt hjärta är smärta. Allt det jag trodde var rätt och fel ändrades plötsligt från ingenstans. Min ensamhet i det här dödar mig. Varje dag som går känner jag bara hur jag förlorar mig själv mer och mer. Hur jag var är bara ett minne. Det som har ersatt mig är den här stora sorgen över allt jag inte kan förstå. Det enda jag vill är kunna veta var min plats är. Är den hos James eller hos Liam... Eller är den faktiskt där jag inte ser det klar, hos döden med min syster? Det där fotot tog en del av mig med sig. Och tillslut kommer allt som blev kvar vara borta.

''Hellooo..?'' ropade Zayn och stängde ytterdörren efter sig. ''Living room!'' ropade jag tillbaka. Han kom in till vardagsrummet. ''Where the hell is everyone?'' frågade han. Jag tog ner boken som jag suttit och läst på. ''Yeah everyone left to the beach. Well except Julia and Niall, they are out on a romantic date!'' sa jag med en gäll röst på slutet. Han sa ett enkelt okej och hoppade ner på soffan bredvid mig så jag studsa. Jag tog upp boken igen och började läsa. ''What a bummer'' sa han. ''What?'' sa jag efter tagit blicken från boken. ''About Danielle'' sa han. ''Yeah it really is. She is a really good friend, I miss her. Felicia too'' sa jag. ''Yeah. I wasn't so close with Danielle like I was with Felicia when they both were here'' sa han. Jag nickade och tog upp boken. Jag hörde ett flin och tog återigen ner boken. ''What?'' sa jag och kollade upp från min John Green bok. Jag hade på mig myskläder med håret i en slarvig knut på topp av huvudet. Jag var inte sminkad, men var inte rädd att visa mig utan framför mina närmsta vänner. Jag såg säkert bekväm ut, kanske för bekväm men kan man döma mig? Ibland måste jag komma ifrån alla och komma in till min egna lilla värld, genom böcker. ''You just look cute is all'' sa han och drog av sin scarf han hade haft på sig. Jag flinade lite och han log tillbaka. ''What are you reading this time Sherlock?'' sa han och slängde sina händer bakom huvudet. Han visste min kärlek till böcker. Min typiska söndag förmiddag är alltid spenderad vid en bok. ''Looking for Alaska by John Gren'' sa jag, rättade till locken av mitt bruna hår som hade fallit från min slarviga bulle. ''Didn't you already read that? Like three times?'' sa han förvirrat med en liten retande röst. ''No....It was four times'' sa jag tillbaka, mumlade på den sista biten. Han skrattade sitt hemtrevliga skratt, och jag kunde inte hjälpa att le. ''Is it good?'' frågade han. ''Of course, it's John Green'' sa jag och försökte leta efter stället jag avslutat på. ''What's it about?'' sa han och stängde sina ögon långsamt, antagligen trött efter en lång dag. 

 

Jag älskar hur han verkligen bryr sig. Det är inte så att han bara skiter i, han verkligen undrar över allt. Det är de smågrejjerna som får en känna sig speciell. Även hur trött han än är så försöker han alltid visa sin vänlighet genom att visa att han bryr sig. Det är faktiskt en av de sakerna som jag tycker är bäst med honom. Han sitter där och frågar bara. Det är en sån fantastiskt egenskap som jag är glad att Zayn besitter. Vad som kändes som en stund av dagdrömmande visa sig vara två minuter. ''Earth to Sandra, helllllllooooooo?'' sa Zayn och vevande sin hand. ''Sorry sorry'' sa jag och kom på hans fråga. ''Well it's about a boy, named Pudge, well actully his name is Miles but The Colonial gave him that nick name but that's not his real name either'' sa jag, förvirrad jag själv, men fortsatte med Zayn som lyssnade noga. ''And they are friends with a girl named Alaska-''

''Her name's Alaska? That's a wierd name'' sa Zayn. ''She picked it out when she was young, now may I continue without you interrupting?'' sa jag med ögonbrynen lyfta. Zayn bara log, underhålld av mitt irrieterande, gillade att trycka på mina knappar. ''So they all go to a boarding school in Alabama-'' 

''Alabama, I think we had a concert there once'' sa Zayn, tydligt testade mig. ''Zayn!'' sa jag, satte mig upp och slog till honom med en kudde. Han bara fångade den, tog tag i mina händer i processen. ''Oh c'mon I'm only kidding!'' sa han, och tog tag i mina händer. Utan vilja drog han i mig i sin famn, med inga muskler att kämpa emot. Äntligen gav jag upp kämpandet och lät hans armar hålla om mig, med sin kind mot min och haka mot min axel. Det var mysigt och bekvämt, även fast faktum att det var Zayn, Zayn som betyder trubbel höll om mig. Jag gillade faktiskt ögonblicket, något som förvånade mig. Jag vill inte det, men jag kan inte ljuga för mig själv. Är det en grejj som gör att vi blir såhär i LA? Som om han läste mina tankar frågade han.

 

''Do you think it will stay like this in LA? Or is this just an LA thing?'' frågade han. Det var en bra fråga, en fråga som jag inte hade rätt svar till. Jag skulle normalvist inte låta Zayn ligga här och hålla om mig, men för någon minut var det plötsligt okej. Jag vet inte, och antagligen kommer det stanna som ett mysterium. ''I'm going to miss this. Being here in LA with you, coming to a room with you in it, a smart girl, whose always got her nose in a book, old or new. Hearing you speak about things I wish I could understand like you did'' sa han. Jag log över det han sa. ''Yeah me two'' sa jag. Med hans tunga andetag forstog jag att han var trött. Och vi låg i samma position, med mig i hans armar och hans haka vilande mot min axel. Det var något speciellt med det. Jag la mig ännu bekvämare, sjunkande i hans armar som ett pyssel bit, som var gjord för mig. Jag tog fram boken igen och började läsa för mig själv. ''Read to me'' sa han med sina ögon stängda. Jag scannade genom sidorna för en bra mening och började läsa, flytande och meningsfullt. 

''Thomas Edison's last words were 'It's very beautiful over here'. I don't know where there is, but I believe it's somewhere, and I hope it's beautiful...''

Jag fortsatte läsa tills jag hörde mjuka andetag från Zayn. I sömn. Jag kollade på honom där han sov med sitt lugna ansikte. Jag kommer ihåg alla fina stunder vi har haft när jag har läst för honom efter en tuff dag. Och jag var alltid här för honom. Jag är här. Och jag ser det nu. Och i det ögonblicket förstog jag. Jag förstog plötsligt allt. Den frågan jag frågat mig förstog jag äntligen. Jag har känslor för Zayn, känslor som aldrig försvann. Jag har känslor för Zayn. Det är han. Och jag förstår det nu. Jag bryr mig om honom, och jag orkar inte förneka det längre. Jag trodde allt var över mellan oss, men jag antar att det är kvar en liten gnista där. Hur allt förändrades på några sekunder förstår jag inte och kommer antagligen aldrig förstå. Men att veta de där varma känslorna jag letat efter finns där värmer lite. Och på något sätt kändes det lite magiskt. Där i hans famn kysste jag hans kind, vilade mitt huvud vid hans bröstkorg och bredvid honom somnade jag med.

Men han var fortfarande där, i verkligheten och i drömmen.

 

Stunden var inne, det var tid att säga sanningen. Efter att ha knackat på dörren kändes det som en klocka som tickade. Och efter de sekunderna skulle allt sprängas. Mitt hjärta, mitt sinne, min kropp. Och efter någon minut stog han där. Helt perfekt. James fina ögon kollade på mina. Allt såg precis ut som förut, men det var något som var fel. Vad hände med den tiden då han bara log mot mig, sa att han älskade mig och aldrig nästan kunde bli det minsta arg på mig. Men jag kan inte skylla allt på honom. Han har förändrats. Men det har jag med. ''Hi'' sa han. Ett enkelt hej. Jag antar att han inte var så glad att se mig. Själv ville jag bara hoppa in i hans famn, krama om honom och kyssa honom. ''Can we talk?'' frågade jag försiktigt, medan jag la en slinga hår bakom örat. ''Yeah sure'' sa han. Han satte på sig skor och gick ut från ytterdörren. Han hade bara på sig en enkel vit t-shirt, men det var inte för kallt för det. Ute hade det blivit mörkt och istället för värme hade värmen bytts ut med en sval skön luft. Han pekade på ett par utestolar och soffor som var vid terassen. Bara att kolla på de kom tusen minnen strömmande. När vi brukade ligga där och bara chilla på en varm sommar dag. Eller hur vi brukade grilla på kvällen, även fast det var -2 grader. Så mycket kom tillbaka när jag bara kollade på några soffor. 

 

Vi hade satt oss ner. Det faktum att jag inte kunde säga något dödade mig. Jag ville sågärna göra det. Jag ville berätta hur mycket jag faktiskt hade saknat honom, hur jag ville att saker skulle gå tillsamma, hur jag hatade dessa bråk. Men allt jag kunde höra var en tystnad som inte gick att ta död på. Jag kollade upp på honom. Han visste antagligen inte att jag visste om hans lilla romans med Leslie. Men han visste själv ingenting om Liam. Jag kollade upp på honom. Jag öppnade munnen för att tala. ''James..? I know about you and Leslie'' sa jag enkelt. Han kollade på mig med en förvånad min. ''I don't know what you're talking about''. Mitt hjärta sprack lite där. Varför sitter han där, ljuger? ''James, stop lying, I know!'' sa jag. Han bara skakade på huvudet. Jag kunde inte förstå, jag kunde inte hålla det bara. Med tårar som rann ner slog jag bråket med en kraft jag aldrig känt förut. ''Why do you keep lying to me!?'' skrek jag med tårarna som sprutade från ögonen. Med en spänd hals och vattniga ögon så kollade han på mig. Och efter det så såg jag bara hur han bröt ner. Han kollade sårat på mig, något jag aldrig sett förut. ''I'm so sorry Felicia, please forgive me'' sa han. Tårarna sprutade och jag kände att jag inte längre hade någon kontroll. Han satte sig på knä. ''Felicia, please''. Han tog min hand och kysste den. ''I'm so sorry'' sa han med tårarna som rann ner från hans kinder. Kanske en liten del av mig trodde att det inte var James på bilden. En del gjorde det. Men att verkligen höra honom säga det, komfirmera det sved i hjärtat. Men jag kan inte låta honom säga de när jag är lika skyldig. Tårarna ville inte sluta rinna och mitt hjärta dunkade snabbare för varje sekund som gick. Hur ska jag kolla in i hans ögon och säga det? Han såg att något var mer fel än vad det var med min andning och kollade oroande på mig. ''Felicia, are you okay?'' sa han oroligt. Han torkade sina tårar och kollade skrämt på mig. Jag andades som om jag hade slut på luft och mitt hjärta dunkade snabbare hela tiden. Jag kollade in i hans ögon. ''I had sex with Liam''. Jag såg bomben släppas. Efter det blev allt i slow motion. Jag såg hur James slängde ner bordet och skrek mot mig. Jag kunde inte höra något klart längre. Det var som om jag inte kunde höra något annat än mina egna tankar. Han skrek, galet och allt jag kände var mitt hjärta som dunkade långsammare. När jag äntligen hörde honom skrika, hörde jag de mest hemska orden. Jag trodde aldrig jag skulle höra de komma från hans mun. De släpptes som en bomb.

''FUCK YOU, DIE YOUR UGLY FUCKING WHORE''

 

Och det var som om jag faktiskt höll med.

 

_________________________________________________________________________________

Kommentera nu! Förlåt för sen del, började sent. Peace! :)

Jag ogillade att erkänna det för mig själv. Men jag antog att jag var tvungen. Jag tog ett djupt andetag. Alla var ute på stranden och alla hoppade runt, badade, skrattade. Jag älskade alla här. Men jag hade kommit till en punkt i mitt liv då jag är tvungen att göra ett val. Och jag visste exakt hur det var. Jag ville inte såra henne, men jag var tvungen. Jag kollade på en skrattande Danielle som stod framför mig. Eleanor försökte hälla vatten över henne och Louis hjälpte till. Danielle hade gjort så många av mina dagar. Det fanns ingenting som kunde få mig att sluta bry mig om henne. Hon var betydelsefull på alla sätt och vis. Men jag var inte kär i henne längre. Jag kände inte gnistor slå. Jag blev inte varm inombords bara när jag tittade på henne. Att se hur Eleanor och Louis är mot varandra, hur Julia och Niall är mot varandra... får mig att inse att jag verkligen inte känner samma sak. De såg så lyckliga ut: Niall och Julia stod ute i vattnet och kysstes och Louis hade kommit upp bakom Eleanor och dragit in henne i en kram. Han attackerade hennes kind med pussar. Jag tittade mot Danielle och hon tittade mot mig. "Liam, are you okay?" frågade hon med ett leende på läpparna. Hon ställde sig framför mig. Jag fattade ett beslut. Det här var något som måste göras. "Dani? Can I talk to you?" sa jag plågat, utan att möta hennes blick. "Yeah, sure I guess", sa hon. Jag hörde på hennes tonfall att hon var orolig över vad jag skulle säga. "Can we take a walk?" frågade jag. Hon nickade och vi började gå bort längs stranden. Jag var tyst ganska länge. "What do you want to say?" frågade Danielle efter ett tag. "Gosh, I hate this", sa jag och tog ett djupt andetag. "Just tell me. I won't say anything until you are finished", sa hon och försökte le uppmuntrande. "Danielle... I'm breaking up with you", sa jag snabbt. Hon stannade och kollade på mig. Tårar började bildas i hennes ögon, som nyss sett så glada ut. Jag försökte att inte börja gråta själv. Det här var så svårt. "I'm going to be honest with you, because I care about you way too much. You know that night when we were on the nightclub? And you went home? I had sex with Felicia that night. We were drunk of course, and we didn't mean it", började jag. Tysta tårar rann ner för Danielles kinder och hon tittade bara på mig. "I was still in love you after that you know, and I didn't want to hurt you, and Felicia had James so we decided to keep it as a secret. But nothing turned out right, cause I got feelings for her. I don't know what she feel at all but I can't walk around, pretending that I am in love with you. Cause I'm not anymore. But I'm really protective of you and I care a lot. But I hate lying to you. I'm so sorry Danielle", sa jag och började gråta. "Liam. I actually don't have anything to say", sa Danielle och torkade bort sina tårar. Vi båda stod nu och grät. "How long have you felt this way?" frågade hon. "Since we went to LA", sa jag tyst. Hon skakade bara på huvudet, gråtandes. "I didn't think you were like this. So you've just pretended all this time? Do you know how much it hurts?" skrek hon uppgivet. "I don't have any excuse. I'm so sorry", sa jag. "You know what Liam? Just save it. I leave LA today", sa hon och gick iväg bort i från mig. Jag sjönk ner på stranden och jag såg henne springa in i huset. Jag såg hur alla tittade efter henne och Eleanor som sprang efter. Det var ur världen nu. Men jag hatade hur sårad hon hade blivit. Men jag älskade Felicia. Och oavsett om känslorna var besvarade eller inte, tänkte jag inte ljuga. Jag drog bort tårarna och började gå tillbaka. Det var dags att gå vidare.

---

Dadadadaaam. Felicia skulle skrivit även idag men hon var inte i skolan och går inte att få tag på så vi fick dela upp det. Hoppas ni gillade delen! Och just det, ville bara säga en sak. Vi shippar alla killarna med deras flickvänner, så länge de är glada är vi glada och alla är ju perfekta för varandra haha. Ville bara klargöra det, men det här är ju en novell så att. Och just det, den här novellen kommer att bli väääldigt lång, haha. KOMMENTERA MYCKET, vad tycker ni om novellen hittills? Kram :)

Jag gick för uppfarten som ledde till den stora gigantiska strandvillan. Med palmer, vackra blommor och en stor fontän runt om mig gick jag fram till den stora valvdörren. Innanför kunde man höra skrik, skratt och andra ljud jag inte ens kan beskriva. Jag plingde på och genast öppnades dörren. Sandra stog där med ett stort leende med hennes lockiga hår slängt åt ena sidan. Hennes kläder var helt genomblöta. Med ena handen höll hon vad som såg ut som att vara en vattenpistol. Hon kramade mig snabbt. ''CARA! Come in!'' sa hon med en glad röst och drog in mig. ''Thank you for the water prints. Why so full of energy?'' frågade jag med ett leende medan jag tog av mig min jeansjacka. Sandra hann inte svara tills Julia kom springande in i hallen, lika blöt som Sandra med en lika stor vattenpistol som henne. ''Come on Cara! We are having a water fight! The boys are about to win!'' utbrast hon. ''No worries okay, you got a plan right?'' frågade jag. Eleanor sprang plötsligt in i hallen, i samma skick som de andra. ''Okay, we suck right now! Cara catch!'' sa Eleanor och kastade sedan ett vapen mot mig. Jag fångade den, coolare än vad jag trodde. ''Where is Danielle and Perrie?'' frågade jag. ''Danielle is out there in the battle field, fighting to her last breath and Perrie is... well she didn't want to play'' sa Julia. Sandra kollade ner, något som jag genast märkte. ''Okey, where is the so called 'battle field''' frågade jag. ''It's outside in the garden. If you get thrown in the pool, you are out from the game'' sa Sandra. Jag nickade. ''Everyone ready?'' frågade Eleanor. ''Yes'' sa alla i kör. ''Okay, let's kick some butt'' sa Sandra.

 

Det hade inte gått bra. Vi tjejer var helt genomblöta. Killarna gömde sig bakom buskarna medan vi tjejer gömde oss bakom baren. ''I'm going'' sa Sandra. Eleanor tog tag i hennes axel. ''No, you can't. You don't have a chance alone against them. You'll die'' sa Eleanor och kollade oroligt mot Sandra. Sandra la sin hand över El's. ''I'm gonna fight to my last breath. I'll always love you, you know that'' sa hon tillbaka. Sandra skulle ställa sig upp men Eleanor drog ner henne igen. ''Don't Sandra. I'll lose you forever.'' sa hon. Jag mötte Julias blick som gav mig en wtf min. ''I will always be here, in your heart'' sa hon tillbaka med knogen mot hjärtat. Jag himlade med ögonen. ''Stop thinking this is drama class in eight grade, and go out and fight!'' sa jag. ''Together'' sa Eleanor och tog Sandras hand. Sandra ställde sig upp och skrek. ''THIS IS FOR SWEDEN''. De båda sprang förbi baren, hand i hand som möttes av Liam och Zayn. Utan någon chans för oss tjejer tog Zayn upp Eleanor på sin axel och slängde ner henne i poolen. Liam sprang fram till Sandra och tog ett grepp om hennes händer så hon inte skulle kunna slå tillbaka. De båda stog vid poolen och med Sandra som råkade ramla ner följde Liam med. Danielle vände sig till oss. ''Okay, we will lose''. Jag mötte Julias osäkra min. ''Okay circle everbody!'' sa jag. Vi alla stog på knä i en liten cirkel. ''If we want to win, we will have to fight hard'' sa Cara. ''Do we want to lose?'' frågade jag. ''NO!'' skrek båda två. ''Are we losers?'' sa jag högre. ''NO!'' upprepade de. ''ARE WE SURVIVORS?'' skrek jag nästan. ''NO!'' skrek Julia. Både jag och Danielle kollade konstigt på henne. Hon skrattade högt. ''Oooh, I thought you would say something we would say NO to, and I was so lost in it that I didn't pay attention!'' sa hon medan hos asgarvade. Både jag och Danielles blickar mötte varandra. ''Okay nevermind! Sandra and Eleanor has fallen down like two little kids. Sandra managed to take down Liam with her but lost anyway. They are suckers from now'' fortsatte jag. De båda nickade. ''Let's go girls'' sa Danielle. Vi alla hoppade upp med fart och sprang ut från baren. Med Louis, Zayn, Niall och Harry springade emot oss med sina vatten pistoler visste jag nästan redan hur det här skulle sluta.

 

Jag och Harry gick längst stranden med vattnet som åkte upp vid våra fötter. Jag log mot Harry. ''This is really nice. I don't really want to go back to London after being here you know?'' sa jag. Han log tillbaka. ''Yeah, get what you mean. But our reality is in London'' sa han. Jag vände mig och kollade på honom. ''Wouldn't you want to  escape one day from that life? One day when you could be anyone you ever wanted to be, a day when no one would notice you?'' sa jag. Han gav mig sitt lilla cheeky leende. ''Well, I'm too hot to not be noticed'' sa han. Jag skrattade och slog till hans axel. ''You are too cheesy for my taste'' sa jag med ett leende. Han tog bort blicken från solnedgången och kollade på mig. ''So that's why you kissed me?'' sa han retfullt. ''I didn't kiss you, you kissed me!'' sa jag och skratta. ''Oh okay, that's fair. But why did you kiss me back then HA? And after we finished the first kissed, we kissed again!'' sa han. Jag la händerna om midjan och stanna. ''Oh so what! Kiss, kiss bla-bla-blaa!'' sa jag. ''HA! You don't have an argument!'' sa han och peka på mig. ''YEAH? So what!'' sa jag och fortsatte gå längst stranden. ''Oh Cara. I get what this is'' sa han. Jag stannade återigen. ''Okay Harry, tell me what this is'' sa jag och log retfullt. Han log sitt cheeky leende. ''You like me Cara, admit it!'' sa han. ''I don't like you, at all!'' sa jag och började gå snabbt. Han sprang efter mig och ställde sig framför mig. ''Oh Cara, you like me big time!'' sa han retfullt. Jag stannade och skrattade. Jag ställde mig närmre honom så vi stog tätt in till varandra. Han kropp var tätt in till min. Jag viskade i hans öra. ''And?''. Jag kunde känna hur hans kropp stelnade till. Med ett flin backade jag och fortsatte framåt.

 

Han sprang genast efter mig. ''Oh Cara! You make my heart melt!'' sa han med en fånig röst. Jag bara flinade. Han gick bredvid mig nu. ''So tell me now Cara Delevingne. You like me, do you?'' frågade han. Jag stannade. ''Maybe I do. Maybe I like you big time'' sa jag och ryckte på axlarna. Han flinade. ''Yeah you like me, I KNEW IT!'' sa han och skrattade. ''Tell me Harry Styles. You like me back?'' frågade jag. Han log sitt fina leende mot mig. Med hans fina leende närmade han sig fram mot mig. Han tog en hårslinga som låg vid sidan av mitt ansikte och la den bakom mitt öra. Hans fina ögon kollade in i mina och sedan ner mot mina läppar. ''Yeah I like you Cara. And guess what? I like you big time''. Vi båda log, och med hans ögon som mötte mina möttes vi i en kyss. En awesome sådan.

 

Vi alla satt i vardagsrummet och snackade. Louis och Niall satt och spelade fifa på tv:n medan alla andra var i en konversation. Men jag kunde märka spänningen som flög runt, jag skulle kunna skära den med en kniv. Jag hade försökt ha kul idag, och det hade hjälpt lite. Men vad som hade hänt mellan mig och Perrie ville inte sluta snurra runt i mitt huvud. Min och Perries vänskap syntes inte till någonstans, och skulle antagligen aldrig bli okej igen. Jag kollade på Perrie. Hon satt där ensam på fotöljen. Hennes ögon var lite trötta och sura med en rynka mellan ögonbrynen som visade att hon var irrieterad. Jag försökte svälja min osäkra sida och öppnade munnen för att försöka få ut något vettigt. ''That was a great meal Perrie'' sa jag. Allas blickar var plötsligt vända mot oss som om det var någon slags film de kollade på. Alla visste att något var fel, men alla var smarta nog att förstå att man inte ska lägga sig i. Perrie ställde sig upp. Hon kollade på mig med den mest äcklade min jag någonsin sett ''I don't have anything to say to you'' sa hon och fnös. Hon försvann sedan från vardagsrummet. All uppmärksamhet var mot mig. Till och med Niall och Liam hade pausat spelet. Allas blickar var mot mig. Jag svalde tungt. ''I think I'm gonna go out and get some fresh air'' sa jag. ''I'm coming with you'' hörde jag Zayn säga. Jag mötte Zayns blick. Jag gick ut från vardagsrummet med han bakom mig. När vi kommit ut från huset vid baksidan vände jag mig till honom. ''You don't have to go with me'' sa jag. Han kollade ner mot mig. ''No really, I want to'' sa han. Jag nickade. Med raska steg började jag gå.

 

Jag kollade upp mot Zayn medan jag gick och log stort. ''I like your beard'' sa jag. ''Really?'' sa han och skrattade. ''Yeah, you look dangerous'' sa jag med ett leende. Han höjde sina ögonbryn. ''Are you telling me that Sandra like dangerous guys?'' sa han. ''Maybe, maybe not'' sa jag. Han flinade mot mig. Han la sin arm om min axel och kollade ner på mig. ''You are wierd. Always loved that about you'' sa han. ''Yeah well, you are dangerous'' sa jag och vi båda började skratta. Vi gick där, hans arm om mig vid stranden. Jag kanske känner något för Zayn, det kanske jag gör. Och jag vet att om jag gjorde det så skulle han finnas där, och känna samma sak. Men efter att ha fått mitt hjärta krossat av två killar jag har älskat så gillar jag inte 'kärlek'. Jag kommer aldrig sluta fråga mig själv den här frågan. Kommer det någonsin bli jag och Zayn igen? 

Men djupt inne vet jag svaret.

 

Hoppas ni gilla det! Fem kommentarer till nästa del! :)

 

 

 

Jag letade efter mitt stora röda bagage bland alla bagage som åkte runt på rollern. Hur jag lyckats bära runt den i LA fattar jag verkligen inte. Mitt bagage var allt för stort, men tanken innan på att jag ska åka till LA överväldigade mig. Det hade bara gått 2 veckor av den månaden vi skulle tillbringa i usa. Tanken faktiskt kändes sorglig. Men vad skulle jag göra? Det här är det enda jag kan göra. Kanske det inte var helt rätt, men jag var tvungen att fly. Jag måste få tid. Jag måste tänka ut allt det här. Allt som går igenom min hjärna går inte att stoppa, allt är bara så förvirrande. Det är Liam. Liam. Min bästavän jag alltid kan snacka med, han som alltid får mig skratta, han som smittade av sitt fina leende, han jag kan snacka killtrubbel med... Nu istället är han med i en av de. Jag kanske flyr, men jag vågar inte möta det som kommer näst. För alla problem jag redan har är tillräckligt förvirrande. Jag flyr. Men det är antagligen det enda rätta. Jag såg mitt stora bagage som kom allt närmre. Den hade kommit bredvid mig och jag försökte lyfta upp den som inte blev så lyckat. ''Here, let me help you miss'' sa en mörk röst. En man i 40-årsåldern lyfte upp bagaget som sedan landade framför mina fötter. ''Thank you sir!'' sa jag och försökte le. Det enda som kom var ett snett leende som inte såg så bra ut. ''No problem. That bag is really heavy, be carefull'' sa han och skrattade ett hest skratt. Jag försökte le mot honom med tänderna men jag märkte på hans ansiktsuttryck att jag inte är så bra på att fejk le. Med en konstig blick på mig försvann jag därifrån snabbt. Jag kan inte le. Jag kan inte det. Hur mycket jag än försöker. Hur ska jag? Allt jag gör blir fel, allt jag försöker fixa bara rasar över mig. Det var jag och James. Det var han och jag mot världen. Hur kunde allt bli så fel? Det kan inte sluta såhär.

Jag gick in till mitt rum från en trip på stranden. Vi alla hade gått ner och badat, medan jag och Perrie bara hade tänkt att sola. Men såklart kom Niall och Louis som lyfte upp oss och slängde oss i havet. Hur arg jag än var över att mitt hår hade blivit blött, vem kan vara sur på den sötaste Niall i världen? Jag kom in till mitt rum och slängde mig på sängen där jag genast sjönk ner bland de pösiga täcket. På sängbordet låg min Ipod och mina vita hörlurar som jag sträckte mig efter. Jag stoppade i hörlurarna i öronen och bläddrade genom musiken. Jag hittade äntligen en mysig låt och track på play knappen.

 

 (HA INTE FÖR HÖGT, HA LITE MER I BAKGRUNDEN)

 

Det var en gammal låt, minst 5 år gammal. Men jag hade älskat den. Det strömmade musik från hörlurarna in till mitt huvud. Jag lyfte upp händerna och lät de snurra på sig och böja sig. Jag log över mina konstiga rörelser. Jag sjöng med. ''You can be the peanut butter to my jelly,
you can be the butterflies I feel in my belly. You can be the captain and I can be your first mate, you can be the chills that I feel on our first date'' sjöng jag. '' You can be the hero and I can be your side kick, you can be the tear that I cry if we ever split. You can be the rain from the cloud when it's stormin' or you can be the sun when it shines in the mornin'' sjöng jag. Jag ställde mig upp och tog upp min hårborste ''Without you cause boy you complete me, and in time I know that we'll both see, that we're all we need'' sjöng jag med borsten som microfon. Jag låtsades vara en ballerina och snurrade många varv. Jag kände mig virrig och stannade. Jag såg då hur Zayn stog lutad mot dörröppningen med hans armar i kors vid bröstkorgen och det största leendet jag någonsin sett fastlimmat på hans ansikte. Jag stannade genast och tappade greppet av borsten. Snabbt sänkte jag ljudet. Han flinade mot mig.

 

 

 

___________________________________________________________________________________________

 

 

Efter spelningen började alla festa. Alla stod och slängde med håret och as gravade. Jag däremot kunde inte vara normal. Jag kände mig så tom, nej inte tom det var en konstig känsla som jag inte kunde beskriva. Jag svepte min drink och andades ut tungt. Nu var en sak säker, jag visste att han sjöng sången åt mig. Från och med nu kommer det inte finnas någon vänskap längre för vi kunde inte längre vara vänner. Antingen så var det allt eller inget. Jag behövde tid att tänka över saker och ting. Men en natt klubb med dunkande musik var definitivt inte det rätta stället att göra det på. Jag gick i rask takt fram till Sandra och Julia som stod och fistpumpade häftigt i luften och asgarvade. De såg lite förvånade när de såg mig. " What's up?" sa Julia och såg lite oroad ut. "Nej det är inget, jag känner bara inte för att vara ute ikväll så jag tror att jag ska åka hem. Skulle bara säga det" sa jag och log halvhjärtat. De utbytte en blick. " Tror du verkligen att du kan bara gå sådär? Vi ser att du ljuger. Felicia, vi går om du går. Någonting har hänt och du känner dig inte bra, och det är vårat jobb som dina bästa vänner att vara där för dig och få dig att må bättre. Vi kan inte bara lämna dig ensam" sa Sandra allvarligt. "Tänkte precis samma sak" instämde Julia. Det var sant jag hade aldrig kunnat lura dom. Men bara för att jag hade problem så kunde jag inte förstöra deras kväll. "Nej, det är säkert, jag klarar mig" sa jag och försökte vara normal. "Nej. Vi kommer med dig" sa Julia bestämt. De båda tog var sin av mina händer och drog mig mot utgången av klubben.

 

Hela taxi resan hade varit tyst. Vi alla hade suttit bredvid varandra knäpptysta och kollat ut genom var sitt fönster. Mina tankar snurrade, om jag skulle stanna kvar här så skulle jag bara förstöra stämningen. De skulle vara oroliga för mig istället för att ha kul själva. Jag insåg först då att jag var tvungen att åka. Inte bara till huset utan ända hem till London. Men hur skulle jag berätta det till dom? Direkt när vi kommit innan för dörren drog de med mig till soffan och satte sig framför mig. " Så berätta nu, vad var det som hände? " sa Sandra och kollade strängt på mig. " Hmm... jag borde ha berättat det här för länge sen, men jag visste inte hur jag skulle berätta det till er. Ni båda minns troligen den där kvällen när vi kommit från klubben allihopa och vi drog till Liam? Jag var jäääätte full och Liam med" började jag men blev avbruten. " Säg inte att du...! " sa Julia förvånat. " Jo, vi gjorde det. Men jag ångrade det inte. Men jag försökte vara normal och glömma allting men känslan var fortfarande där. Nu, när allt började bli som förut, så bråkade jag med James. Liam sa nästan att han älskade mig och han har Danielle, dessutom är jag helt säker att han sjöng change my mind till mig. Han liksom stirrade på mig med en speciell blick. AHHH! Jag vet inte vad jag ska göra!!! " sa jag frustrerat. De båda satt och kollade intensivt på mig. Sedan utbrast Sandra " HUR KUNDE DU INTE BERÄTTAT ATT DU HADE HAFT SEX MED LIAM?!?! " Hon såg lite sur ut. "Förlåt förlåt. Jag trodde ni skulle tycka illa om mig för att jag gjorde så mot Danielle också dessutom.  Jag känner att jag verkligen bara berhöver tänka igenom saker ensam. Så jag ska åka hem. " sa jag och kollade ner mot det svarta soff tyget. De båda såg dystert på mig. " Är du verkligen säker på det? " frågade Julia sen försiktigt. " Jag tror att det är bäst för mig just nu " sa jag. " Om det är vad som är bäst för dig så vet du att vi alltid kommer att stötta dig " sa de båda och log mot mig. Jag drog in dom i en grupp kram. " Jag älskar er " sa jag och kramade hårt. " Vi älskar dig med " sa de samtidigt.

 

 

Jag hade snabbt packat alla mina saker och sedan tagit första planet mot London. Ingen annan än Julia och Sandra visste att jag hade åkt för alla andra hade inte kommit hem än. Det var synd att jag inte fick säga hejdå, men det var bättre såhär. Jag kollade ut genom det lilla fönstret vid mitt säte. Det ända man kunde se var vita puffiga moln, det var morgon. Liam. Jag undrar hur han kommer reagera när jag bara åkte sådär. Vi båda vet att vi måste prata om det här, om oss. Men vi båda behöver tid att tänka innan det samtalet så jag gjorde definitivt genom att åka. Jag ville vara med honom, han ville vara med mig. Men även om James kysste en annan tjej betyder det inte att alla mina känslor för honom försvinner och Liam känner säkert samma sak med Danielle. Om bara saker var enklare, men har livet någonsin varit enkelt? Mitt huvud var som om någon sprängt en bomb där inne. Jag kunde bara inte tänka klart. Det fanns för många problem som behövde lösas, jag visste inte var jag skulle börja. Men det vorde nog bra att börja med James, om jag reder ut saker och ting med honom så kanske det blir lite enklare att förstå vad jag ska göra åt Liam.Med tanke på James så kanske jag borde vara argare än vad jag egentligen är. Berodde det på att jag " begått ett värre brott " eller på att jag kanske inte älskar honom på samma sätt längre? Kanske älskar jag bara Liam mer än honom. Jag är så förvirrade över mina egna känslor. Det skulle i alla fall vara enklare att berätta allt för James nu men jag förväntar mig inte att det kommer vara enkelt heller.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick på gatan i LA med Nialls hand i min. Kunde det bli bättre? Jag, Niall, Felicia, Sandra och Louis hade bestämt att vi skulle gå runt i stan. Både Niall och Louis hade var sin keps på sig så att det inte skulle bli igenkända lika enkelt. Jag hade en våffla med glass och grädde i andra handen. Solen stekte och jag kände hur livet var perfekt. " What are you dreaming about babe? " sa Niall som märkt att jag var frånvarande i konversationen. " Oh, nothing cutie " sa jag och klämde hans hand lite. Han log mot mig. " Oh, you two are very lovey dovey today huh? Oh wait, it's not only today it's litterary 24/7 " sa Louis och skrattade. " Hahahah that's so true and most of the time they spend time togheter they usually don't talk. They're using their mouth for somethin' else " sa Sandra retsamt. Jag rodnade lite och bet av en bit av glassen. Då hörde jag det, ett skrik. Det var en bit bort men jag kunde höra klart och tydligt vad de skrek. " OH MY GOD, IT'S LOUIS AND NIALL! "

 

Ca 15 stycken fans kom rusande emot oss. Då kände jag hur någon drog iväg mig. Alla hade börjat springa för att komma undan fansen. Där vi fem sprang på gatan kändes det som om jag själv var känd, det kändes lite som en dröm. Fast en rätt läskig dröm, för det kändes också som om man sprang för sitt liv. Niall sprang framför mig fortfarande med hans hand i min. Han nästan drog fram mig eftersom jag inte kunde springa lika fort som honom. På min högra sida sprang Louis och Sandra medan Felicia flämtandes sprang på min vänstra sida.

Vi sprang emellan massa gator och in och ut genom butikerna. Efter en timme hade vi äntligen skakat av oss alla fans. Felicia la sig på marken och flämtade högt. " I've never ran that much during my entire life " klagade hon. " How can they run so much? It's like they've been training for this their whole lifes " fortsatte hon. Hon var för lat. Alla började skratta åt henne. Det enda jag kunde tänka var att jag aldrig varit såhär lycklig i hela mitt liv.

 

 

" Hahaha, how can you even put out a picture like this on instagram! " sa Sandra och skrattade och visade Harry en bild och de båda började skratta. Det var så här det alltid borde vara, perfekt. Alla satt i soffan och hade roligt som en stor familj. Julia och Niall satt gulligt bredvid varandra i soffan och kysste varandra. Jag saknade James, vi hade inte varit sådär på jätte länge. Jag saknade hans ögon, hans skratt, hans allt helt enkelt. Men efter allt med Liam vet jag inte hur vi ska fixa det här. Min telefon vibrerade, Sandra hade skickat en bild på kik då hon gjorde en ful min. Vi utbytte en blick och båda började skratta högt som vi alltid brukar göra. Jag kollade ner mot min telefon igen och började bläddra igenom bilder på instagram. Då såg jag honom, James. Bara bilden fick mig att le lite. Då såg jag att han faktiskt inte var ensam på bilden. Han var med en tjej från vår skola, Leslie. Hon var rätt gullig, hon hade klara blåa ögon fast inte nära lika fina som Julias gröna. Jag saknade honom, det borde inte vara henne där på bilden, utan det borde vara jag. Kvickt hoppade jag upp på fötterna. "  What are you up to? " frågade Zayn , som märkt att jag ställt mig upp. " I'm just gonna go to my room and call someone quickly. " sa jag och log snabbt. Medan jag gick jag mot mitt rum letade jag upp James namn i min kontakt lista. Jag hade gjort ett litet hjärta bredvid hans namn. Det ringde. Efter tre toner svarade han." Hello? " sa han med sin djupa röst som jag hade saknat så mycket. " Hi James " sa jag utan att veta riktigt hur jag skulle bete mig. " Felicia!? Hi, umm did something happen? " sa han lite undrande. " No... well... umm I guess I just miss you awfully much. I just really wanted to hear your voice. " sa jag och kände mig lite generad. Jag hörde hans skratt eka i telefonen, det lät så känslolöst. " You're telling me you miss me. This is the first time you called since the trip begun. You left in the middle of that fight and you think I will pretend like everything was okay? " skrek han I telefonen. " No... I just wanted to call to say I miss you. I know that we have to talk about this and sort things out. But there's no need to get so angry. " sa jag lite försiktigt rädd att jag skulle göra honom ännu argare. " I just don't get how you could think that a trip was more important than mending our relationship. I mean, do you even care. I've missed you all this time and you started missing me now?!?!" skrek han ännu högre.Nu blev jag irriterad, vad ger honom rätten att skrika på mig? Han hade inte ringt direkt heller och plus så överreagerar han. Bara för att jag åkte till LA betyder det inte att jag inte bryr mig. What the fuck?

"Stop yelling at me. It didn't really look like you missed me when you were with Leslie, you acually looked really happy! So don't criticise me! Well what a lovely conversation. You're really showing that you misseed me sooo much with yelling like this." skrek jag irriterat tillbaka. Jag var så arg att jag bara ville riva sönder hela rummet. " LESLIE, REALLY THAT'S YOURE ARGUMENT? WOW, FELICIA THAT'S SO MATURE OF YOU. WHAT, SO AM I SUPPOSED TO GET ANGRY WHEN YOU PUT UP PICTURES WITH YOUR " LITTLE ONE DIRECTION BOYS" HUH? " skrek han, jag hade aldrig under hela vårat förhållande hört honom skrika så här på mig. Aldrig. Hur kunde jag inte sett den här sidan av honom förut, han är som en kvinna som har pms fast 200 gånger värre. " WHAT EVER, CAN YOU JUST STOP YELLING PLEASE? " dampade jag i luren. " I JUST CAN'T HANDLE THIS RIGHT NOW! " hörde jag honom skrika innan han lade på. " Hellooo? James? " sa jag i luren även om jag visste att ingen skulle svara.Jag satte mig ner mot väggen och vilade mitt huvud mot mina knän. Jag ville bara prata med honom men allting blev helt tvärtom till vad jag ville att det skulle varit. Om han blir såhär arg över att jag inte har ringt, hur kommer han då reagera när han får reda på att jag haft sex med Liam? Det ville jag inte ens tänka på. Gud, hur lyckas jag skapa sådanahär problem. If I could only press a button and rewind tänkte jag medan en tår rullade ned från min kind.

 

Dörren som jag lämnat på glänt dorgs sakta upp. Det var Niall som stack in sitt huvud genom dörröppningen. När han kollade på mig såg jag att han hade ett förvånat ansiktsuttryck. Antagligen hade jag stora svarta cirklar runt mina ögon. Jag försökte torka bort det utsmetade sminket runt mina ögon med min tröjarm även om jag visste att det inte skulle bli mycket bättre." What happend? " frågade han och satte sig bredvíd mig. " I'm just totally screwing up my whole relationship. " sa jag och suckade djup. Sedan lade jag mitt huvud mot hans axel. " It can't be that bad? " sa han i ett försök att muntra upp mig. " It's worse than bad and the thing is, I haven't even told him what will hurt him the most yet. I don't want to keep it from him either but I just can't get myself to tell him what happened. " sa jag och stirrade på väggen på andra sidan rummet. " Well, that doesn't sound very good. I would advice you to tell him the whole truth, rip off the bandage. It will only get worse by time. By the way what is it that you haven't told him? " sa han och kollade ner på mig undrande. Kunde jag verkligen berätta för honom? Jag såg honom som en väldigt nära vän, som en bror. Sen min syster dött så har jag känt att han på något sätt fyllde tomrummet av henne. Jag kunde lita på honom, jag kunde berätta. " I ... umm.... " började jag. " You umm what? " frågade han och snelog mot mig. Jag lyfte bort mitt huvud från hans axel. Okej, bara säg det sa jag till mig själv i mitt huvud. " I slept with Liam . But I was drunk and I didn't know what I was doing. I really regret it. Please don't judge me " babblade jag så snabbt att man knappt hörde vad jag sa. " You.. you had sex with Liam. I'm sorry I just don't know how to react to this " sa han och det såg ut som han försökte smälta det på något sätt. " Have you and Liam talked about this with each other? " frågade han och kollade mig djupt i ögonen. " Well, I guess we have, kind of. But not really. Acually it was quite awkward between us so it's hard to talk about it. But we trying to figure things out " sa jag och böjde ner min blick. " I think that you two should sit down and talk. But I'm not gonna judge you or anything. I think that in the end everything will be ok " sa han och kramade om mig. Han var så enkel att prata med, precis som min syster. " Thank you Niall " sa jag och log lite. Han torkade bort mina tårar från mina kinder och räckte sedan ut handen. " Let's go back to the others so we can cheer you up " sa han och log lekfullt. Jag skrattade lite." Thank you but I think I will go to sleep now, it's been a long day I think I need some sleep. " sa jag kravlade mig upp till sängkanten. " As you wish, but remember, you can talk to me any time " sa han och gich ut genom dörren som stängdes efter honom. Jag lade mig i min säng och drog det tjocka täcket över mig. Det var skönt att jag hade berättat till någon. Det var som en vikt blivit lyft från mitt hjärta. Men han var inte den som jag verkligen var tvungen att berätta för. Det var James och des såg jag verkligen inte fram emot. Men jag är inte redo för det än men inom en snar framtid var det tvunget att hända. Jag kände en rysning krypa längs min ryggrad när jag föreställde mig det. Var det så här allt skulle ta slut?

 

_____________________________________________________________________________________

 

Tack för att ni läser kommentera gärna!

 

Jag hade vaknat imorse av att regnet smattrade mot taket. Första dagen utan sol idag. Men vi hade alla haft det ganska mysigt i alla fall. Klockan var elva på förmiddagen och jag satt med Julia, Louis och Harry i köket. Resten satt ute i soffan. "I'm so freaking cold", sa Julia som satt med en filt om sig. Hon satt mitt emot mig. Jag hade varit tyst ganska länge. Inte riktigt kunnat släppa det där som James hade sagt i telefon igår. Jag sneglade mot Julia. Niall hade nog inte berättat för henne. Som tur var. "I want Yorkshire tea", sa Louis och tittade på Julia. Harry satt helt fixerad vid sin mobil och hade gjort i flera minuter, så de enda som snackade var typ Louis och Julia, som båda såg ut att vara på ganska bra humör trots regnet. "I think I took some tea with me", sa Julia och kisade tänkande med ögonen. Hon reste sig från stolen och letade i skafferiet. "Yey!", sa hon när hon hittade en påse med te i. Julia tittade emot mig. "Do you want some?" frågade hon. Jag tittade på henne och öppnade munnen. "Yeah, sure", sa jag. Louis började fixa med teet. "Harry, ask the others if they want a cup", beordrade Julia och Harry släppte blicken från mobilen. "Can't anyone else do that?", klagade han. "You are so lazy", sa Louis. "What are you doing anyway?" frågade Julia. "Texting Cara", sa han. Cara hade vi träffat i princip varenda dag. Sandra och hon var verkligen bra vänner på såhär kort tid, och Harry... tja, hans och Caras vänskap ska vi inte ens prata om. "Just go and ask Harry", sa jag och han gjorde en min mot mig som inte kunde hindra mig från att le. 

 

Tjugo minuter senare satt vi alla elva i soffan med varsin kopp i handen. "I hate this weather", klagade Sandra. "I hope that it's not raining tonight at least. You can't look good on a night club if your make up is like all over your face thanks to the rain", sa Eleanor. Jag log mot henne. "Right, the private show is today! I almost forgot", sa Liam. Alla började pladdra om vad de skulle ha på sig, om att det skulle bli kul och så vidare. Jag orkade inte delta just nu, var inte på humör. Jag kom på att jag inte kollat mobilen på hela dagen. Jag drog upp den ur fickan och bestämde mig för att vara lika osocial som Harry. Jag drog ihop ögonbrynen. Jag hade fått ett sms av Nelly under natten. Det var ju tidsskillnad från London och här, så hon hade väl troligen skickat den under går kvällen. Det var en bild också. Jag öppnade smset.

Jag öppnade bilden. När jag såg vad den föreställde började jag bara gråta. Helt rätt upp och ner. Jag fattade inte att det hände. Allt bara snurrade. James... och någon annan? Det var fel. Det var bara fel. Det hade varit James och Felicia så länge. Hela jag darrade av besvikelse, ilska, och ledsamhet. Bilden föreställde James och en tjej jag mycket väl kände igen från våran årskurs - hon hette Leslie och jag hade aldrig riktigt gillat henne. På bilden höll de om varandra och kysstes. Jag stirrade bara på bilden. "Felicia? What is it?", sa Sandra. "Are you okay?", hördes Julias röst. "Felicia?", sa Liam. Allas röster blandades bara ihop till en hel soppa och allting var ofattbart. Jag kunde bara inte acceptera det. Utan någonting annat i tankarna rusade jag bara upp på mitt rum, och jag hörde alla ropa efter mig, men jag sprang in och bara låste dörren. Jag kastade mig på sängen och bara låg där och grät.

 

"We can't just leave her like that", sa Niall oroligt. "We all have knocked on her door, she won't open", sa Zayn. Alla var oroliga, för ingen visste vad som hade hänt. Vi hade suttit, pratat på som vanligt, och hon hade bara börjat gråta rätt upp och ner. Jag hade tröstat henne så många gånger, och hade sett henne ledsen, men att bara se henne bryta ihop sådär... krossade mig. Mer än vanligt. Det hade gått två timmar. Alla försökte fundera ut vad som hade hänt. "Whatever it was... I hate seeing her sad like that", sa Louis. "Liam. You should try to talk to her again", sa Sandra plötsligt. Alla kollade på mig. "I've already tried", sa jag olyckligt. "She always said that the only one who could make her happy when she was down was you. Please Liam", sa Julia. Jag tittade på alla ett ögonblick. "Okay, I will try", sa jag. Alla tittade tacksamt på mig. 

 

"Felicia? It is me, Liam. Can you please open the door?" sa jag. "It is okay. I'm okay", hördes en ynklig röst inne ifrån. "No you're not. Open Felicia. Please", sa jag i bedjande ton. Det tog några sekunder innan hon öppnade. Hon såg helt förstörd ut och jag kramade om henne. Det kändes så skönt att ha henne i mina armar. Jag stängde dörren om oss. "Tell me now. Everyone is so worried", sa jag. Felicia satte sig på sängen och jag satte mig bredvid sängen och tittade upp på henne. "James he... he cheated on me", snörvlade hon. "HE DID WHAT?" utbrast jag argt. Ingen fick såra henne. Ingen. "But, I've thought it through and I think I'm going to forgive him. I love him way too much to let him go", sa hon. Ilskan blossade upp inom mig. "ARE YOU CRAZY? You can't just do it like that! He doesn't deserve you! He is such a douchebag! You can't let him just... do that to you, do you understand?" skrek jag. Jag var arg på så mycket mer än bara att James hade varit otrogen mot henne... Jag var sur för att hon inte förstog hur mycket hon var värd och att hon förtjänade någon som skulle göra allt för henne. "IT'S NOT YOUR FREAKING CHOICE, SO WHY DO YOU EVEN CARE?!", skrek hon tillbaka på mig. "Because I..." Jag hade varit så nära på att säga de tre små orden. Jag såg på henne att hon fattade det också och hon stirrade bara på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och lämnade bara rummet. Det här var inte alls bra.

 

Att höra om nyheten mellan Felicia och James var bara hemsk. När Felicia till slut efter många om och men hade berättat varför hon hade börjat gråta hade jag blivit så förbannad. Jag menar, hur fan kan han göra så mot henne? James hade varit en av mina närmsta killkompisar men nu när vi kommer tillbaka till London om två veckor... kommer jag inte ens kunna se på honom. Jag, Perrie, Julia, Felicia, Danielle och Eleanor satt på vipplatser framför scenen. Killarna skulle gå upp om en halvtimme och var just nu backstage. Det var en privatspelning, så det var bara runt 100 människor här. "I'm so excited", sa Perrie och gjorde en gest med händerna. Jag skrattade åt henne. Jag och Perrie hade blivit ganska bra vänner och jag gillade det på ett sätt, men samtidigt var det lite konstigt. "Which songs are they going to play?" frågade Felicia. "They told us that when you where up on your room", sa Eleanor och gjorde en medveten sad face min. Alla tyckte att det var synd att hon och James hade trouble in paradise, och innan hade vi snackat om hur hemsk James var. "But anyway, they will sing I Would, Heart Attack, Nobody Compares, Change My Mind and Rock Me", sa Julia och log lite mot Felicia. Hon nickade. "Are you sure that you are okay?" frågade Danielle. "Yeah, totally. I'm getting over it", sa Felicia utan att ens titta på Danielle. Jag såg direkt att något var fel och att det var något mer som oroade henne än James saken. Och dessutom var 'im okay' en stor lögn för hon var inte okej, jag visste det. Men allt det här fick vänta till senare, det viktigaste var att låta killarna uppträda först. Jag och Felicia mötte varandras ögon. "Will Cara be here?" frågade Perrie sedan och tittade på mig. "Nah, she couldn't make it. Harry invited her but she have a fashion show tonight", sa jag. Perrie var på väg att svara men då kom killarna utskuttande på scenen. Lika underbara som alltid. Jag log och Zayn mötte min blick. Han log mot mig också. "Hey guys!", sa Liam. "We going to perform some songs for you here tonight, we hope you enjoooooy", sa Niall och introt till I Would började. Liam började sjunga och vi tjejer sjöng med ibland, men dansade mest runt som pinsamma kompisar och flickvänner. Människorna bakom oss dansade också lite medans de lyssnade så jag antar att vi inte var så onormala trots allt. "Would he say he is in L-O-V-E, well if it was me then I would, I would", hördes Zayns röst. När låten var slut så tjoade vi och skrek. Jag gjorde en min mot Harry som började skratta. "Nice face there Sandra", sa han i mikrofonen och jag skrattade. "So are you guys ready for Heart Attack?" ropade Louis i micken. Ett tydligt "yes" hördes från de hundra människorna i rummet och killarna började sjunga igen. Under Heart Attack satt jag, Julia och Eleanor och mimade under hela låten och gjorde konstiga miner till varandra. Jag sneglade på Felicia. Hon satt bara där, helt fundersam och tittade bara på killarna när de sjöng. Det var inte likt henne - vanligtvis skulle hon deltagit i larvigheterna. Jag var orolig för henne.

 

Även Heart Attack var slut och jag började känna att det var jobbigt att vara där. Jag älskade killarnas låtar och hade alltid gjort. Jag kommer ihåg hur stolt jag var över Liam när What Makes You Beutiful kom ut. Det var ofattbart hur stora de hade blivit. De höll på att sjunga Nobody Compares och jag satt och stirrade på en fläck på scenen. Jag lyssnade på deras framträdande, men jag var inte medveten. Allting bara snurrade runt i mitt huvud. Liam och jag har sex, vi åker till LA och även hans flickvän är där, James som säger att jag inte ens behöver ringa mer någonsin igen, James som kysser Leslie, Liam som är påväg att säga att han älskar mig. Allting var för mycket. Jag orkade inte kändes det som. De här månaderna hade varit kul, innehållsrika - men så mycket hemskt hade hänt. Men ingenting slog att jag förlorade min syster såklart. När jag tänkte på det hela hade den här våren varit helt uppskruvad. Konstiga saker hela tiden, men jag hade ändå haft kul. Jag hörde en djup suck komma ut från min mun. Jag var trött på lögner, trött på att gråta. Nobody Compares avslutades. "Now, It's time for a beutiful little song named Change My Mind. I hope you like it", sa Zayn. 

Louis började sjunga. Och för första gången tittade jag på dem när de sjöng. Han tittade på Eleanor i stort sett hela tiden, men jag granskade honom hela tiden. När Zayn sedan började sjunga tittade han på mig och log, liksom för att muntra upp mig. Jag log tillbaka. När Liam började sjunga vände jag sakta min blick mot honom. Han tittade på mig. Jag visste att det var mig han tittade på. "Cause I don't wanna know I'm walking away, if you'll be mine", sjöng han, och hans blick var på mig hela tiden. Alla killarna sjöng och sedan kom Liam igen: "So baby if you say you want me to stay, I'll change my mind". Det kändes på något sätt som han menade orden. Jag såg att han tog ett djupt andetag. Jag kunde inte slita blicken från honom nu. "Lean in, when you laugh, we take photgraphs, there is no music on, but we dance along", fortsatte han. Jag kommer ihåg ett speciellt minne. Det var en sommar, jag hade varit fjorton och han skulle fylla sjutton senare under sommaren. Vi hade varit i Wolverhampton under sommaren båda två, och Liam hade precis fått veta att han skulle skapa ett band med killarna. Han hade fått en vecka hemma innan de skulle åka till Spanien och till Judges' House. Jag kom ihåg att vi skrattade supermycket och att han hade tagit foton på oss när vi gjorde superfula miner. Vi hade suttit på ett stort fält, dit vi alltid brukade gå när vi var yngre och bygga kojor i träden. Och vi hade också dansat utan musik. Jag hade inte tänkt på det innan, men det kanske fanns en anledning till det solot. "Never felt like this before, are we friends or are we more, as I'm walking towards the door, I'm not sure", sjöng Harry. Liams bruna ögon glänste. Jag visste att han tänkte exakt det som jag tänkte. Var vi vänner eller mer? Jag tittade på honom. Han släppte inte blicken. Och då visste jag.

 

När vi hade satt oss ner för att skriva Change My Mind hade jag helt slumpmässigt bara kommit på den där gången under sommaren i Wolverhampton. På den tiden hade det inte betytt något mer än vänskapligt, utan jag hade bara tyckt att det passade in i låten. Men nu gjorde det de. Jag tittade på hennes bruna ögon som alltid lyste i solskenet. Hennes vackra lockiga hår. Hennes skratt. Hennes läppar, hennes galenskap. Jag hade aldrig varit närmare än person än henne. Hon hade varit min absolut bästa kompis genom allt. Att jag inte insett hur perfekt hon var tidigare. Vi avslutade låten. Jag visste att jag menade vad jag sa. Jag slutade inte att titta på henne. Jag förstod vad det här betydde. Och jag visste att även hon gjorde det.

Vi hade varit i LA sammanlagt i två veckor nu. Vi tjejer hade gjort roliga saker varenda dag, och killarna hade varit med oss för det mesta men de hade även varit på massa jobb. Igår hade de haft sin konsert och de hade nu bara den privata spelningen kvar, plus två photoshoots, tre intervjuer och en signering. Idag hade de i alla fall dagen ledig, och vi hade tillbringat födmiddagen på stranden. 

"Nice that no one opens when I ring at the door", hördes en röst. Alla elva kollade automatiskt bakåt och där stod Cara. Harry, som låg i solstolen bredvid mig, sken upp. "CARA!" sa han glatt och kramade om henne. "Curlyhead!" utbrast hon tillbaka och log. Även Sandra kramade henne och hon sa hej till oss andra vänligt. "So you guys just sitting here, doin' nothing?" frågade hon och satte sig ner med ryggen mot havet så hon kunde se oss alla. "Yep. That is how we do it do it", sjöng Sandra oseriöst och gjorde en dans med händerna. Alla skrattade åt hennes fåniga gest. "It isn't like we don't talk to each other", sa Zayn, som hade sin arm runt Perrie där de satt på en solstol. "I think we should do something. Cara is right", sa Harry. "How about just... talk?" frågade Liam. Jag tittade på honom. Det var ganska bra mellan oss just nu. Vi snackade inte om vad som hade hänt och agerade som de bästa vänner vi alltid varit. Han mötte min blick och log mot mig. Jag log tillbaka. "You are so boring right now", sa Cara och gjorde en ledsen min. "It is lunch time soon, it is eleven am. How about lunch at two or something?... and it is your turn", sa Julia och kollade allvarligt på killarna. "So you want to die Julia?" sa Louis. Julia blickade honom och han flinade. "We can just cook together", sa jag. "Thank you Felicia!", sa Zayn till mig och såg supertacksam ut. "Then we doing at least something", sa Danielle leende. "I know exactly what we can do!" utbrast Sandra. Alla kollade mot henne. "We doing homemade sushi!" fortsatte hon. "We're really going to die then", sa Eleanor och rynkade på ansiktet. "Oh come on. Like you have something better? No, okay", sa Sandra och hon log. Hon hade en aprikosfärgad bikini på sig och hennes hår var uppsatt i en bulle. "Looks like we have to go to the grocery store", sa Perrie. "Yeah, and a store where they sell fresh fish... and seagrass", sa Harry. "It is not mine or Julias turn. We have already been there two times", sa Niall. Han och Julia satt på en handduk. Båda hade matchande solglasögon av märket Ray Ban. "I can go", erbjöd jag mig. "First time", sa Julia och Sandra applåderade. Alla skrattade. "I'm not that lazy. You are lazy too!", sa jag och log. "I can join", sa Zayn och log. "Sure, thats great. You can go away to the grocery store", sa Cara. "Me, Danielle and Perrie can go and find a fish store", sa Eleanor och tittade på dem. "Thats awesome. And we others can just... keep doing nothing yey", sa Liam och hissade armarna. "No, everyone should do something!", sa Sandra och tittade menande på honom. "How about me, Sandra and Harry, can we start with something?" frågade Cara nyfiket. Alla funderade. "I know what we can do tonight!" sa Niall och log lite. "What?" frågade Perrie och alla kollade på honom. "How about a night here on the beach? We can buy hot dogs, marshmellows, a barbeque... we can have lots of meat too. Because I'm going to eat quite a lot", började han. "You don't say", sa Julia och log mot honom. "But I think it is a good idea", sa jag och log. "I agree. It would be really cozy", sa Danielle. "Looks like we actually have something to do today! I know you didn't were that boring", sa Cara och log. "So we three go and buy meat?", frågade Harry och tittade på Cara och Sandra. De nickade. "I can make the table", sa Julia. "I'll help you", sa Louis. Efter det där med Niall och Harry hade Louis och Julia blivit väldigt nära, och jag visste att Julia litade jätte mycket på honom. "It is just you and me left then Liam", sa Niall och kollade på honom. "We can just... make everything ready for tonight", sa Liam. "Great everyone! Lets do this!", sa Zayn. Alla försvann åt sitt håll. "Come on Zaynie", sa jag och vi började gå.

 

Jag och Zayn hade precis kommit fram till affären. "What should we buy?" sa Zayn undrande. Jag tog upp lappen som Liam hade skrivit. Jag gjorde en min när jag läste klart lappen. "What is it?" sa Zayn och log mot mig. "He always writes like this small letters", sa jag och gjorde ett överdrivet litet avstånd mellan tummen och pekfingret. "You look like a goat when you doing that face", skrattade Zayn. "Shut up, you are a goat", sa jag och gjorde en bitch please min. Han skrattade och det tog inte länge innan jag skrattade också. "Here, give me the paper. I think I can read his handwrite better than you", sa Zayn. "I don't think so. I've known him since I was born. My parents is best friends with Geoff and Karen so I kind of met him the day after I was born. You've only known him for like, three years!", pladdrade jag på. "Well then why can I see that he has written 'avocado' here then?" sa Zayn och log överlägset mot mig. "I could also see that!", sa jag. Han rufsade om mitt hår så det förstördes. "Never touch a girls hair!", sa jag och han skrattade. Jag kunde inte låta bli att le lite själv medans jag försökte fixa till mitt hår igen. Vi gick och hämtade en vagn och plockade upp vad vi behövde: advokado, sushiris, speciella ingredienser för riset, soja, wasabi, inlagd ingefära, gurka, räkor och så vidare. "I never liked sushi before Julia and Sandra told me to taste again. I kind of threw up the first time I ate it", sa jag. "Nice fact. Now I know so much more about you", sa Zayn. Han var som en störande, irriterande, rolig och gullig storebror. Jag boxade honom på armen och han kollade allvarligt på mig. "Aow. That really hurt!", sa han och spände ögonen i mig. Jag höjde på ögonbrynet och skrattade åt honom. "You gonna pay for this Felicia!", sa han och lyfte upp mig i matvagnen. Jag skrek och skrattade på samma gång. Han tog sats bakom vagnen och sprang med mig i den super snabbt. Jag skrattade så sjukt mycket - det var länge sedan jag skrattat så mycket. Han körde runt med mig som en galning innan det kom en i personalen. Zayn blev så förvånad att han körde in i en frukthylla och alla frukter åkte ner i vår vagn och på mig. Vi båda gapflabbade. "What going on here?" kom en sur gubbe som jobbade i butiken och frågade. "I'm so sorry. I got out of control", sa Zayn ursäktande, men jag såg på honom hur han var på väg att börja skratta.  "I hope so. You two clean up here!", sa han. Och pekade på oss. När han hade gått gjorde jag en min bakom honom som fick oss båda att skratta hejdlöst. "Do you know how much abs I'm going to have after this day?" frågade Zayn mellan skratten. "I bet you will", skrattade jag. 

 

Efter en timme yttligare var vi klara, hade betalat och var på väg hem med våra stora kassar. "It was totally worth it, even though it took like, three hours more than expected?" sa jag och log. Han log tillbaka. "We are the king and the queen of that grocery store. But then they fired us and we became slaves", sa Zayn och jag skrattade. "Sad story there", sa jag och vi båda skrattade.

 

"What took you guys so long?" frågade Niall som mötte oss i dörren. Jag och Zayn kunde knappt titta på varandra utan att skratta. 

 

Som vanligt hade jag, Danielle och Perrie haft kul. Det hade vi alltid när vi var med varandra. Om bandet aldrig bildats hade jag troligen inte känt någon av dem, så jag var tacksam. Jag hade inte heller lärt känna Sandra, Julia och Felicia. Jag gick till Louis och Julia som stod och duktade. "Hey babe", sa Louis och kysste mig. "Oh my god, this look so good! Really cozy and... this going to be the best lunch ever!", sa jag och log stort. "We gave this table a lot of time", sa Julia djupt och jag skrattade. "But just one question. We left like three hours ago, and you got finished... now?" frågade jag. "Eleanor. Just accept the fact that we are slow", sa Julia. "Yeah. Slooooooooow", sa Louis och gjorde som en våg med handen. "You two are weirder than usual", sa jag och log. "Where are the others?" frågade jag sedan. "Everyone else are inside and cooking", sa Louis. "So thats why it took so long time", sa jag och utbytte en blick med Julia. Hon började skratta. "Come on now Lou", sa hon och drog med honom in. 

 

Två timmar senare hade vi alla ätit upp och tallrikarna var tomma. Felicia och Zayn berättade om en incident i mataffären och alla hade precis slutat skratta åt det. "We did a great job!", sa Cara glatt. Jag hade aldrig tidigare mött henne innan hon dök upp hemma hos oss i LA. Harry och hon verkade vara nära, och även hon och Sandra. Vi båda var modeller, fast jag var inte lika stor som henne. På lång väg. Och dessutom hade jag tillbringat mycket tid på collage den senaste tiden. "I agree. We should be really proud over ourselves", sa Harry. Han och Cara log mot varandra. Jag såg en viss connection där. Jag tittade på Louis som också verkade sett det och han flinade mot mig. Jag älskade honom så mycket. Han var så himla konstig, rolig, galen, underbar och bara helt perfekt. Och den bästa pojkvännen man kunde tänka sig. Jag behövde ingenting annat sålänge jag hade honom vid min sida.

 

Resten av dagen hade gått otroligt fort. Och här satt vi nu i mörkret. Klockan var runt åtta men det var redan mörkt ute. Niall och Julia hade tagit ut sina gitarrer och medans vi satt och grillade marshmellows så sjöng alla medans de spelade. "I can also play guitar", sa Sandra som satt bredvid mig. "Seriously?", sa jag och stoppade i mig en marshmellow. "Yeah. I should show you sometime. Can you give me a marshmellow?" frågade hon sedan. Jag tog en från grillpinnen. "Open your mouth", sa jag. Hon öppnade munnen och jag stoppade in marshmellown. "Niall, hand over your guitar. I want to see if Sandra can play". Niall räckte sin gitarr till Sandra och hon log blygt. "She can!", sa Julia. "We played together when we were like... eleven, twelve?", fortsatte hon. "Okay, let's go girls!" sa Zayn och kollade på Sandra. "We can play 'Going Nowhere', we both love that song and we can both play it too", sa Sandra. "Wait, our song?" sa Perrie och log. "Yeah. You and Felicia can join", sa Julia och log. "That would be so fun!", sa Liam. "I agree. Nice to hear all of you sing", sa Niall. "Okay", sa Felicia. Perrie sjöng sina egna solon, Sandra tog Leighs, Felicia tog Jesys och Julia tog Jades.

Jag utbytte en blick med Cara under låten. Vi log mot varandra och hon såg ut att digga det. Och hängde med i musiken genom att dansa lite med huvudet. Jag försökte hålla mig för skratt och hon log stort mot mig. Tjejerna var duktiga. Låten var slut och allihopa log stort och imponerat.

"Damn. You are good", sa Perrie. "I never heard you sing before. But you are awesome", sa hon leende. "I totally agree", sa Danielle och tittade mållöst på dem. "Sandra! You are a great rapper!", sa Liam och log mot Sandra. Jag tittade på henne. "Yeah, you are. And you two", sa jag och tittade på Julia och Felicia, "you are also great", fortsatte jag. De log. Julia hade jag hört sjunga en miljon gånger innan, på alla våra dejter och saker. Hon brukade alltid sjunga. "It is your turn now", sa Julia och kollade på killarna. "Sing one of your own songs", sa Eleanor. "What do you say boys... Live while we're young?" sa Louis och log. Jag nickade. "Lets do it", sa Zayn och Niall fick tillbaka sin gitarr från Sandra. Julia och Niall kompade oss när Liam började med sitt "Hey girl I'm waiting on yah, I'm waiting on yah". Till första refrängen började Sandra, Felicia och Eleanor ställa sig upp och dansa runt på stranden. Jag log. Cara joinade dem och sedan kom även Danielle och Perrie. "Sing all together now!", sa Louis. Cara drog upp mig och snart var alla andra killar också uppe. De enda som satt nu var Niall och Julia, men de hade band på sina gitarrer så även de ställde sig upp. "Okay, one, two three!", räknade jag och sedan började alla skriksjunga: "Lets go crazy crazy crazy 'til we see the sun, I know we only met but let's pretend it's love, and never never never stop for anyone, tonight let's get some, and live while we're young" Alla hoppade runt som galningar. Och det var såhär vi gjorde. När jag tittade på alla runt om mig kunde jag bara konstatera att jag älskade dem alla, på ett eller annat sätt. Cara tog mina händer och vi dansade helt galet fult. Jag lyfte upp henne på min axel och vi alla sprang runt på stranden, och fortsatte att sjunga. Julia, Sandra och Felicia hoppade runt i en ring och alla hade kul. Det var såhär det var meningen att det skulle vara. Och det var perfekt. Att vara runt sina vänner var det bästa man kunde vara.

---

Mellandel! Man måste ju framhäva vänskapen. :) Hoppas ni gillade den och kommentera! :D

Jag drog mitt hår bak och gick upp från det svalna vattnet. Vågorna kom mot mina fötter och jag gick upp till solstolen jag lagt min handduk. Jag ville ta en simtur imorse, och det var just det jag gjorde. Även fast vi har en pool exakt i våran baksida, föredrar jag havet. Även fast jag alltid har varit rädd för hajar, har jag alltid ändå älskat det. Jag kommer ihåg när jag var yngre, när jag och min familj hade åkt till en öde strand i Spanien. Jag var rädd i början, men så fort jag hade simmat ut älskade jag det. Jag hade en snorkel med mig, och när jag dök ner såg jag minst tusen fiskar runt omkring mig. Fashinerat hade jag simmat över de, varit så lycklig. Det hade känts som om jag var i en helt annan värld. Som om alla problem jag hade runt mig förvann och istället var jag omgiven av fiskar. Jag har aldrig fått en sån fri känsla, som om inget stog ivägen för mig. Min handduk omfamnade mig och jag hade kommit upp till bakdörren. När jag kom in såg jag Liam, slappt ligga i den stora soffan i en rolig position. Han låg upp och ner, med hans huvud som hängde från soffan och hans långa klumpiga fötter hängde över soffryggstödet. Jag kunde inte hålla mig för garv. Jag la en knut om min handduk så den skulle ligga säkert.

 

''What are you doing!'' sa jag, och började garva. Han vände huvudet mot mig och log stort. ''It's actually kind of nice. Try it!'' sa han. Frivilligt gick jag till soffan, och satte mig upp och ner. Hela vardagsrummet blev upp och ner. Han vände sitt huvud mot mitt. ''You smell sea'' sa han. ''Yeah you can guess where I was'' sa jag och flina. ''Yep'' sa han. Jag kollade ut mot vardagsrummet. ''I like the world like this. It's quite nice.'' sa jag eftertänkt. ''Yes that's why I like it this way.'' sa han. Jag vände huvudet och flina. Han såg faschinerad ut. Han såg så retarded ut, men ändå så gullig. ''Liam, you are Liamlicious.'' sa jag med ett leende. Han garvade sitt höga garv som lät så hemtrevligt. ''Well Sandra, you are Sandrilious!'' sa han och vi båda brast i skratt. Det enda som hördes i den stora gigantiska villan var vårat garv. Det var ovanligt tyst. Oftast hör man tallrikar som slängs, hojt från brottningsmatcher, skrik, garv och andra höga ljud. ''Where is everyone? It's so quiet, and that's not normal'' frågade jag när vi båda hade slutat garva. ''Zayn and Louis is out, doing I don't know. Harry is with Cara and Julia and Niall are going out eating lunch. Eleanor, Perrie, Danielle and Felicia left to go shopping. Don't really get that with girls, they are so confusing. Except you my darling.'' sa han med en fånig röst på slutet och smekte löjligt min kind. Jag började agera lika löjligt. ''Oh my sweet apple pie, you are in a warm place in my dear, dear heart!'' sa jag med en löjlig röst och himlade med mina ögon. ''Do you want a cup of tea?'' sa han med en överdriven kvinnlig brittisk röst. ''Oh gladly, seven spoons of sugar please!'' sa jag lika löjligt. Det spred sig en tystnad. Vi båda förstog då. Liam kollade på mig. ''What are we doing?'' sa Liam. Jag vände mitt huvud till vardagsrummet och tillbaka. ''We are sad. We are sad people'' sa jag. ''I think we just have to accept that we are really boring.'' sa han uttråkat. ''Yeah.''. Efter det spred sig en skön tystnad. Men den varade inte länge. Liam hade börjat kittla mig och jag skrattade ett högt skratt. Jag försökte slå bort hans armar, men jämfört med Liam var jag ett kryp. Jag ramlade ner från soffan av skrattattacker. ''STOP IT LIAM! I'M GONNA DIE!'' fick jag ut och jag försökte ta mig ut från hans grepp. ''NO!'' protesterade han och fortsatte. Plötsligt mitt bland allt högt garv hörde vi det plötsligt. Jag hade fisit. ''WHAT THE FUCK, did you just fart?!'' skrek han och började skratta ihjäl sig. Jag kunde inte säga ett ord, jag skrattade så det gjorde ont i magen. ''SANDRA, YOU FARTED!'' skrek han och peka på mig. Jag kunde inte sluta skratta, och jag höll handen över magen. ''UNREAL'' skrek han. Men då hände det jag verkligen inte ville skulle hända. '' I- I-..'' försökte jag säga men fortsatte garva. Jag försökte säga det igen men misslyckades återigen. ''Whaat?!'' sa han och log stort. Jag kollade på honom, och skrattade fortfarande. ''I PEED ON MYSELF''. Återigen låg vi båda på golvet med skrattattacker.

 

Jag och Niall hade kommit in till huset igen efter en trevlig dejt. När vi kom in till vardagsrummet såg vi Sandra och Liam på golvet nedanför soffan, och vad det såg ut som, hade skrattattacker. Sandra var i endast i en handduk och bikini. ''Why are you laughing?'' sa Niall och log stort. Liam var precis påväg att säga det när Sandra la handen över hans mun. ''DON'T.'' skrek hon nästan. ''DON'T SAY IT!'' upprepade hon. Liam drog ner hennes hand. ''SANDRA FARTED AND PEED ON HERSELF.'' skrek han snabbt. Jag och Niall började genast gapskratta. Sandra kollade argt på Liam. ''DAMN YOU LIAM!'' skrek hon och puttade honom. ''You need to get a diaper Sandra, really!'' sa Niall retande. Hon pekade på honom och gav honom en hotfull blick. ''Better back up dude.'' sa Liam och flina. ''I'm going to change to bikini.'' sa jag och log. Jag skrattade för mig själv över 'incidenten' och gick upp för trappan. Jag gick in till mitt rum och började rota i min resväska. Efter att ha letat i fem minuter i den stora högen hittade jag en rosa bandlös bikini. Jag bytte om och sprang ner för trappan. När jag kom ut från bakdörren sken solen, mycket varmare än det var förut. Jag la mig på en solstol med solglasögon på.

 

Efter några minuter kom Niall ut. Hans fina leende sken mot mig, mycket bättre än solen. Jag log tillbaka. De läskiga tankarna kröp upp. Hur kunde jag göra så mot Niall? Hur kan jag faktiskt känna något för någon annan än bara honom? Mitt leende försvann genast. Han hade kommit fram till min solstol och kollade oroligt på mig. ''Something wrong babe?'' frågade han och satte på andra solstolen bredvid. ''Everything is fine'' sa jag, som faktiskt inte lät okej. ''What is it?'' sa han och stelnade till. Jag kollade osäkert på honom. Men genast förvann det osäkra i ansiktet och förvandlades till ett leende. ''I just can't believe I'm here with my boyfriend'' sa jag och log. Jag kollade på honom och såg hur hans ansiktsuttryck ändrades. Han la sig bekvämare och kollade upp mot stolen. Plötsligt i en snabb rörelse kollade han på mig. ''I think that omelet made me sick'' sa han och jag kollade skräckt på honom. Jag har en fobi över spya. Och det vet han. Och om han skulle börja spy skulle jag antagligen springa därifrån. Han började få kvälvningar och jag la handen över munnen. ''NIALL. DON'T DO IT'' sa jag med en rädd röst. Han fortsatte. ''Julia, I'm feeling really sick'' sa han klagande och lät helt sjuk. Jag kände för att skrika. ''PLEASE'' fortsatte jag. Han satte sig på min solstol och jag backade snabbt. ''Hug me Julia, please'' sa han med en sjuk röst. Jag backade mer, tills han kom nämre och nämre. Han lutade sig över solstolen, exakt vid mig och spydde. Jag skrek och la handen över munnen. Han kollade upp på mig och log. Jag förstog då vad han hade gjort. ''NIALL. FUCK YOU!'' skrek jag och hoppade upp från solstolen.

 

Han kom genast efter mig och när jag stog vid poolen tog han tag i min handled. ''Did I do something stupid, yeah girl if I blew it'' sjöng han och jag himlade med ögonen. ''Just tell me what I did, let's work through it. There's gotta be some way, to get you to want me'' fortsatte han. ''Too cheesy?'' sa jag småsurt. ''Like before..'' sjöng han. Han log sitt fina leende mot mig och jag kunde inte motstå att le. Han lutade sig för att kyssa mig, men jag hade också en överraskning väntande för honom. Med full fart och med alla mina muskler i kroppen puttade jag ner honom i vattnet. Det blev ett stort plask och hans huvud kom upp från ytan. Jag skrattade ihjäl mig. ''Oh Julia! So this is funny?'' sa han. ''Yes it is!'' sa jag och fortsatte skratta. ''Okey, I deserved it. Can you at least help me up?'' sa han med ett leende. Jag sträckte ut handen och utan någon varning drog han ner mig till vattnet. Det svalna vattnet slog till min kropp och mitt huvud kom upp från ytan. ''You can't do payback to my payback!'' sa jag. Han log mot mig. Det där leendet. Jag simmar en ocean för det där leendet. ''You are so cute when you're angry.'' sa han log. Det var då jag förstog det. Med Nialls rufsiga blöta hår, hans blåa lysande ögon, hans perfekta fuktiga läppar... ''Do you want to do something cool?'' frågade han med ett leende. ''Like what?'' sa jag. Han svarade inte utan drog ner mig nedanför vattnet. När vi hade kommit till nästan botten, kände jag hans läppar mot mina. Allt var klart då. Allt stämde. Hans kropp nära min. Hans läppar mot mina. Våra fingrar flätade tillsammans. Vattnet förde oss närmare. Det kändes magiskt. Som om det var vi mot världen, ingen annan. Och det är exakt så jag vill ha. Bara Niall och jag. Där båda två var vi tillsammans, ett.

 Vi alla hade suttit tillsamms vid det stora middagsbordet och delat en måltid. Alla var mätta och nöjda. Jag stog vid köket lutande mot bänken. Zayn diskade, Felicia torkade lite tallrikar och alla gjorde något förutom jag. Bara Julia var inte här. ''Do something Harry!'' sa Felicia klagande. Hon gav mig en tallrik och handduk. ''Here'' sa hon och utan tanke tog jag emot de. Hon sprang sedan därifrån. ''HEY!'' sa jag klagande men hon var redan ute från köket. ''That was a good meal!'' sa Niall nöjt och klappade sin mage som en gammal gubbe. ''Well me and Danielles cooking skills is quite good!'' sa Eleanor glatt. ''Seriously, you guys are cooking tomorrow!'' sa Sandra. ''Yeah, if you want to die'' sa Louis och alla skratta. ''Kind of a huge challenge'' klagade Liam. ''You can still do it!'' sa Danielle. ''Yeah, let's just stick to you girls cooking'' sa Zayn och flina. Perrie slog till hans bakhuvud med trasan och ett litet lamt auw kom från honom. In till köket kom Julia. Jag stirrade på henne, nästan lite för tydligt. Hon kollade på mig. Med sina fingrar pekade hon på sig själv och på mig, sedan ut. Jag nickade. Hon försvann från köket och det gjorde jag med. Vi möttes utomhus. ''What Julia?'' frågade jag lite irrieterat. Hon kollade upp mot mig. ''I need to talk to you'' sa hon. Jag kollade osäkert mot henne. Jag skakade på huvudet. ''Fine''. Hon började gå och jag följde med. Ute hade det blivit mörkt och vinden blåste. Vi var påväg mot stranden. ''Harry, I'm so sorry for yesterday'' sa hon. Hon kollade upp på mig med osäkra ögon. ''Okey'' sa jag. Det skulle inte precis lösa något om hon sa förlåt. Vi hade kommit ner mot stranden och sanden hade trängt in i mina converse. Hon stannade och vände sig till mig. Hennes hår flög med vinden. ''I discoverd something today. I thought I had feelings for you, and I was just so confused'' sa hon. Jag kollade osäkert på henne. ''I don't get it?'' sa jag. ''I'm gonna try to explain. Okay. My life have always been so confusing. It always had some drama, and when I got together with Niall, for the first time in my life, I didn't have any drama at all. It was kind of wierd, I didn't really know how that felt until now. What I'm trying to say, I thought I had feelings for you, because it's always something going on in my life. I know it's a wierd explanation, but it's acutally true! But I don't really do. I hope you understand. I'm in love with Niall, and Niall only.'' berättade hon. Jag kollade förvånat på henne. ''Is that what it was? Imagination?'' frågade han. ''Yeah.. I'm sorry that I told you that yesterday'' sa hon. Jag log mot henne. ''It's alright Julia. I totally get it'' sa jag. ''So we will stay friends?'' frågade hon. ''I hope you really do mean it this time. About being friends'' sa jag. Hon nickade. ''Of course! I really mean it this time!'' sa hon. ''You don't hate me right?'' fortsatte hon osäkert. Jag drog in henne i en kram. ''I could never hate you'' sa jag. Hon kramade om mig hårt. ''That's good'' sa hon och skratta. Jag släppte henne och jag log. ''Go up to the house. I'll be right back, I'm just gonna make a call'' sa jag. Hon log och försvann. Jag kollade ut mot vattnet. Det var skönt att få höra det. Niall är min bästa vän, och kommer alltid vara det. Det jag kände för Julia är över.

 

Jag tog upp telefonen och slog ett nummer. Några signaler gick och en glad röst svarade. ''Hi Harry!'' sa hon. Jag log när jag hörde hennes röst. Vi har alltid haft så kul tillsammans. När jag tänker på alla våra minnen så kan jag inte tänka på de utan att garva. Hon får mig le som ingen annan. Det är ett vapen hon har över mig. ''Hi Cara'' sa jag. ''I was just thinking about you'' sa hon med sin glada röst. ''Yeah, what is the odds. I was thinking about you too!'' sa jag med en löjlig röst och jag hörde hur hon skratta. ''Everything fine?'' frågade hon. Jag log av tanken på att hon just nu log från andra sidan luren. Jag kollade ut mot vågorna som rullade in på stranden. Med ett leende fortsatte jag. ''Everything is great''

 

 

 

 Harry hade precis kastat i Cara i vattnet och nu stod de och skvätte på varandra i vattnet. Jag kunde se att Harry log. Han brukade le så där mot mig. Han hade lyft upp henne på hans axlar och hon sprattlade. Jag kollade mot dem med avundsjuka i blicken. Jag försökte skaka ut det. Julia, du gillar inte Harry på det sättet längre. Ni är vänner. Niall är din pojkvän. Men jag kunde inte hindra avundsjukan. "Julia, fortsätt hacka nu", sa Felicia som troligen sett att jag kollat på dem. Jag gick tillbaka till löken och fortsatte hacka, men i ögonvrån kollade jag på dem fortfarande. Jag suckade medans jag såg dem brottas på stranden. Det kändes bara inte rätt.

---

Jag vaknade av solljusets strålar i den enorma sängen. Tredje morgonen här. Bakom mig var det tre stora speglar och jag kände mig lite som en prinsessa där jag låg. Det var stort och luftigt och jag trivdes rejält. Jag reste mig motvilligt upp efter en kvart och satte på mig morgonrocken. Jag gäspade trött. Sedan min och Liams promenad hade det känts ganska normalt mellan oss på ett sätt. Vi hade pratat och snackat som förut, men känslan... den var inte detsamma. När jag kom ut i den stora hallen var alla dörrar stängda, men jag kände en doft av pankakor och det hördes småprat från nedervåningen. Jag kastade en blick på klockan. Den var åtta på morgonen, vilket var ovanligt tidigt för min del. Jag gick ner för trapporna och såg 5 pojkar klädda i kalsonger eller pyjamasbyxor. De alla tittade på mig. "Well, goodmorning!", sa jag och log sömnigt. "Goodmorning", sa Liam och log. "We didn't except anyone to be awake this early", sa Niall med mat i munnen. Han satt och tuggade glupskt i sig sina pankakor. "I just woke up by my self", sa jag. Jag kände mig på något sätt ändå ganska pigg. "There is some pancakes for you on the bench", sa Harry och nickade mot köksbänken. Jag serverade mig själv två pankakor och hällde upp lite juice. "So, why are you guys up so early? If I know you right you are not the type who is up at seven am", sa jag när jag slog mig ner bredvid Zayn, som såg sjukt trött ut. Vi alla hade varit uppe till två dagen innan, och Cara hade varit här också ju. "We have a signing halv past eleven", sa Louis trött. Alla var ganska tysta, vilket troligen berodde på att de bara sovit i 4-5 timmar. "You leave us alone, again", sa jag och gjorde ledsen min. "We came here to work, you know", sa Zayn. "Wow, you are alive", sa jag och log mot honom. Han log tillbaka.

 

Ungefär två timmar senare satt jag ute på balkongen, fortfarande i morgonrock. "Good morning!", hälsade Danielles röst bakom mig. Efter henne kom resten av tjejerna ut. "Jag vet inte vem jag förväntade att se här men inte var det du", sa Sandra och slog sig ner bredvid mig. "Jag vaknade tidigt, solen sken så", svarade jag lättsamt. "English thank you", sa Eleanor och tittade på oss. Vi alla småpratade ett tag när killarna kom ut. "How do we look?" frågade Harry och rättade till sin t-shirt. "Good", sa Perrie och gjorde tummarna upp. "So, when will you be back here?" frågade Julia. "Around four in the afternoon. Don't miss me too much babe", sa Niall och kramade om Julia bakifrån. "I won't", sa Julia och log lite, men leendet var inte helhjärtat. Jag visste att hon kände sig hemsk för det där med Harry. Men det skulle nog ordna sig - hoppades jag. Han kysste henne på kinden. "Are you coming guys?" hördes Pauls röst inne i från huset. "We're coming", sa Louis. De sa hejdå till oss och försvann. "So, what are we girls up to today?" frågade Sandra leende. "We should do something fun", sa jag eftertänksamt. "You don't say", sa Eleanor och log. "What about a spa day or something? We have a jacuzzi and we can just made face masks, it is quite simple", föreslog Danielle. "Yeah, sounds pretty nice. I have nail polish with me too, so we can paint each others nails like everyone did in high school", sa Perrie leendet. "You know, we're still in high school but okay", sa jag.

 

Att ta hand om sig själv var alla tjejers prioritet. Att sitta här i jacuzzin var underbart. Den var på balkongen och man såg ut mot havet. "Sandra, you look like a snowman", sa Perrie och pekade skrattandes på mig. Vi alla hade olika ansiktsmasker och min råkade vara vit. "You look like you're made of chocolate!", sa jag tillbaka. Hennes lila hår var uppsatt, men ändå var det lite stänk av den chokladiga masken i hennes hår. "Let's face it, we all look like we have something yucky in our faces", sa Eleanor. Alla skrattade. Det var kul att vara med tjejerna. Eleanor hade jag ju träffat mest av killarnas tre flickvänner, men jag gillade Perrie och Danielle väldigt mycket också. Och just tanken på att jag faktiskt höll på att bygga upp ett friendship med Perrie skrämde mig lite. "Okay, it is time to wash our faces", sa Felicia som kollade på klockan. Vi alla tvättade av oss och jämnförde vem som hade lenast hy. "It is just one step left on our beauty day", sa Danielle. "The nailpolish!", utbrast Julia. "Right. We get together two and two. One of us three", sa jag och gjorde en gest över mig, Felicia och Julia, "have one of you three. You get it right?", fortsatte jag. Alla nickade.

 

"You and me Sandra?" sa Perrie. Jag log lite. "Sure". Perrie gick iväg för att hämta nagellacket och sedan började hon måla en chockrosa färg på mina naglar. "Zayn loves girls with this colour on nails", sa Perrie och log mot mig. "Yeah, I know", sa jag. Jag hade haft chockrosa naglar den dagen vi först träffades, dagen på bootcamp. Jag visste inte om han hade börjat älska det före eller efter att han träffade mig, men ändå. Det kändes konstigt. När hon var klar med mina målade jag hennes lite random sådär i en vinrödfärg. "You are good at this! They look perfect", utbrast Perrie. "Haha, no I'm not", sa jag blygsamt. Vi lät de torka innan vi skulle lägga till detaljer. Eleanor fixade Julias naglar, och det lät som om Eleanor nyss hade sagt något kul eftersom Julia asgarvade. Eleanor var som en Louis i kvinnlig form, det vill säga, asrolig. Felicia fixade Danielles naglar. Det var som en mysig stämning mellan alla oss sex enligt mig. Jag och Perrie snackade om allt möjligt medans vi fixade och trixade. Vi började verkligen bli vänner.

 

"Hey girl I'm waiting on yah, I'm waiting on yah, come on and let me sneak you out", började Perrie sjunga med sin fina röst. Jag älskade hennes röst, den var så unik och speciell. "And have a celebration, a celebration, the music up the windows down", fortsatte jag, fast oseriöst. Jag gillade inte att sjunga seriöst med mina vänner, det var bara under speciella sammangang. Vi satt och sjöng hela Live While We're Young super oseriöst innan vi brast ihop i skratt. "Why are you laughing?" hörde vi Zayns röst. "Hello mr. Malik", sa Perrie och jag skrattade igen. "You are back!" ropade Julia glatt. Jag och Perrie fortsatte skratta och Zayn kom fram till oss. "You are weird", sa han och skakade på huvudet. Han kramade Perrie bakifrån och de kysste varandra. Jag betraktade dem. Zayn älskade Perrie. Han var full den där natten, försökte jag övertala mig själv. Men jag kunde inte komma undan från vad han sagt på morgonen. "Oh, I love that colour on your nails", sa Zayn och tittade på mig. Jag log lite. "Thank you", svarade jag enkelt. Nej, jag kunde verkligen inte komma ifrån det.

 

Jag satt på stranden och tittade ut mot vattnet. Äntligen, efter 4 månder, kände jag mig fri på något sätt. "Tävlingen" mellan mig och Niall var avslutad, och han var en värdig vinnare. Och att se dem tillsammans kändes bra, de var nog gjorda för varandra. Jag var ämnad för någon annan helt enkelt. Jag var över henne nu. Jag hade aldrig varit direkt kär i henne, men förälskad kanske. Jag log för mig själv. Under sommaren kunde jag säkert hitta någon. "Harry, can I talk to you for a second?" Det var hennes röst. Julias röst. Vi hade knappt pratat sedan den där dagen. Jag hade varit lite irriterad över det. Vi skulle ju vara vänner, det hade ju hon gått med på. Men hon hade inte snackat med mig över huvudtaget nästan. "So now you want to talk to me?" sa jag och vände mig om. Hon hade en lång sommarklänning på sig och hennes hår var blött. "I'm sorry", sa hon och tittade på mig. "Sit down", sa jag och klappade på sanden bredvid mig. Vad kunde hon nu vilja? Vi satt tysta innan hon till slut öppnade munnen. "I think I still have feelings for you", sa hon. Orden kom som ett slag i magen. Jag blev plötslig arg. "You made your choice Julia!", sa jag argt. "Yeah, I know. And I love Niall, really much", sa hon. "So why are you telling me this? Don't you get it? I'm over you now. I don't feel any kind of love feelings for you anymore. And you definatly shouldn't do that for me!", nästan skrek jag. Julia var bara tyst. "So you don't have any feelings for me at all?" sa hon efter ett tag. "No. I want us to be friends Julia. You are my best friend's girlfriend for gods sake. I don't even get how you think", sa jag irriterat. "I just feel jealous when I see you with Cara", sa hon tyst. "With Cara? Seriously? She is one of my friends only! I can't even understand that we actually have this conversation Julia", fräste jag. Hon var bara tyst. "SAY SOMETHING!", skrek jag argt. Jag hade aldrig varit arg på henne, någonsin. Hon fortsatte att vara tyst. "Julia. Get over it. You don't understand how mad I am at you right now. This is like the worst thing you could ever do. I don't feel for talking to you anymore. Come back when you got something better to say", sa jag surt och lämnade kvar henne där på stranden. Jag hörde hur hon började gråta bakom mig men jag bestämde mig för att inte bry mig. Precis när jag var över henne och allt, så kommer hon med det här? Jag fattar inte hur hon tänker. Och jag fattar framför allt inte hur hon kan göra så här mot Niall.

---

Så! Hoppas ni gillade delen, kommentera mannar! :D

Sandras perspektiv

"Oh. My. God.", sa jag med stora ögon när jag kollade på det enorma huset. "This was totally neccesary. You can't live in LA for one month when you are unsafe", konstaterade Paul. Först hade jag varit negativ när de sa att vi skulle flytta ut från det fantastiska hotellet. Men synen framför mig var om än mer perfekt. Den var flawless. Den enorma, beach aktiga villan låg precis vid standen. "I hope you like it", fortsatte Paul. "It is peeeerfect", sa Harry med utdragen röst. Han ställde sig bredvid mig med sin bag över axeln. "Don't you think Sandra?" sa han och kollade på mig med ett creepy smile. Jag skrattade åt honom. "Totally flawless!", utbrast jag med överdriven brittisk dialekt. Alla andra kom ut ur bilen och hade ungefär likadana reaktioner. Vi hade bott fyra dagar på hotellet, så vi hade ungefär 3 och en halv vecka kvar här i LA. Paul hjälpte alla att bära in sina väskor i hallen. Den var stor och luftig, och mitt när man kom in var det en stor trappa i trä. "Everytime I walk upstairs, I will feel like a princess", sa Eleanor och snurrade runt lite. "You already are my princess", sa Louis och pussade henne på kinden. "Okay guys, that was all. I'm in the little house in the backyard if you need me okay, you know you can call anytime. And don't do anything stupid guys!", sa han och tittade på killarna med en sträng blick, på skämt antog jag. Sedan tittade han på oss tjejer. "Look after them. You never know what the can do", sa han. Vi alla började skratta och vi sa hejdå till Paul. "Let's look around in this castle", sa Liam. Innanför hallen var det ett stort kök, svart vitt. "I really wish I lived here. I'm considering sleeping on the kitchen floor. And I'm not even kidding", sa Niall och alla skrattade. Killarna hade visserligen stora hus i London - men ingenting slog det här. Enormt, mysigt och så låg det vid strandet såklart. Köket bestod av en liten köksö. Det fanns fyra bardisksstolar man kunde sitta på och äta mot bänken, men även ett stort matsalsbord. Det var glasväggar ut i mot havet och även en dörr till en balkong där de stod yttligare ett stort bord. Vi gick vidare in i ett valv från köket, och kom ut i vardagsrummet. Alla kastade sig i den superstora soffan. "This is life", sa Zayn med en nöjd min. Hela vardagsrummet var inglasat, och även delen av balkongen som var utanför. Man såg rakt ut mot stranden här i från. Hela nedervåningen bestod av ett kök, ett vardagsrum, två badrum, ett biblotek och ett rum med skrivbord. Det fanns även en tvättstuga samt ett ganska stort garage. Trädgården på baksidan var full av vackra blommor och palmer och längst ner i hörnet av trädgården var huset där Paul sov. Han var tvungen att vara här dygnet runt så att inte fans kom hit också. Men bäst av all var nog den stora ljusblå poolen. 

Ögonblicket jag väntat på var att gå upp för den enorma trappan i hallen. Det var en lång korridor med 7 dörrar. "Looks like me and Felicia don't need to share", sa jag och log för mig själv. Jag älskade visserligen att sova med folk, men det bästa som fanns var att gosa ner sig en helt egen dubbelsäng. "Everyone, and every pair grabs a door. We count to three and just walk in. And there is where you will be living this month. Okay?" föreslog Perrie. "That sounds great", sa Danielle och hon och Liam gick fram till den närmsta dörren. Jag tog en dörr som var bredvid dörren som var mitt emellan den som Harry tog och den som Felicia tog, och mitt emot den som Zayn och Perrie hade. "One... two... three!" sa Louis och vi alla slog upp dörrarna. Mitt rum var stort med många fönster, och man såg rakt ut mot havet. Mitt i rummet fanns en stor pösig vit säng och en stor ryamatta under. Det var ett trägolv som var skönt att stå på och taket var högt. Det fanns även ett fönster i taket. Jag kände mig som förälskad i det stora rummet och kastade mig ner på sängen. Åt sidan fanns det en tv och på andra sidan en byrå. Jag kollade ut mot havet. Jag kunde verkligen vänja mig vid det här.

 

Jag och Danielle hade fått de mesta av våra saker på plats nu. Vi hade ett sovrum längst in i korridoren, och Felicias var mitt emot vårat. "I'm going to look how it goes for the others", sa jag till Danielle. "Okay", sa hon och log mot mig. Allas sovrum såg tydligen olika ut, men alla var nöjda med sina. Mitt och Danielles var ett stort luftigt rum med en säng som man sjönk ner i. Vi hade också en brasa, inte för att jag trodde att det skulle behövas, men det skapade en mysig känsla bara. I vilket fall som helt var det helt olikt vårat hus hemma i London. Alla hade fått privata badrum som man bara kunde gå in i från sovrummen. Jag kunde helt klart tänka mig att bo här för resten av mitt liv. Jag gick ut genom dörren. Felicias dörr stod lite halvt på glänt. Jag gick fram till dörren. "Knock knock", sa jag och öppnade dörren. Hon höll på att sortera sina kläder och satt just nu på golvet och packade upp. Hon tittade upp mot mig. "Liam", sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon fortsatte. "So... how's it goin'?" frågade jag. Jag önskar att stämningen var mindre awkward mellan oss, men nej. Det kändes som det skulle vara så här förevigt. "Good. I love this house", sa hon. Jag tittade på henne och hon tittade på mig. Ögonkontakten varade under cirka fem sekunder innan hon öppnade munnen. "Liam", började hon. "Felicia", sa jag. "Can we go out, take some air? I would really like to see the beach too", sa hon. Jag log och nickade. Det här var de första vi hade gjort ensamma sedan... ja, den där händelsen. 

 

Vi kom ut på stranden. "Wow, it is really beautiful here", sa jag. "Yeah. Feels like I've said it at least 100 times this past four days, haha", sa hon. Jag tittade leende på henne och hon tittade ner och log hon också. "But when you smile at the ground it ain't hard to tell", sjöng jag. "You had to right?" sa hon och skrattade. "Yep. Because you actually looked down in the ground and smiled", sa jag. Hon skrattade. "You have always been such a geek", sa hon och knuffade till mig i sidan. Vi gick och pratade normalt för en stund. Jag log för mig själv. "I have sand in my shoes", klagade hon efter ett tag. "What do you want me to do about it?" frågade jag. Vi hade alltid snackat med varandra såhär. En gnutta hopp tändes inom mig. Kanske kunde det bli som förut igen. "Carry me home", sa hon och tittade på mig med sina bruna ögon. Jag betraktade henne. Hon tittade på mig med en bedjande min. Jag kunde tyvärr inte stå emot och lyfte upp henne. "Thank you", sa hon och log stort. Jag kunde inte motstå leendet heller. Jag bar henne över stranden, utan att släppa blicken från henne. Hon tittade på mig och log glatt. Jag fick bara en känsla som sa att jag ville kyssa henne, här och nu, mitt på stranden men jag stod emot. "You are the best best friend ever", sa hon och lutade sig snabbt mot min axel. Jag suckade olyckligt. Jag tror att jag just insåg något. Felicia tittade på mig och strök sitt hår bakom sitt öra. Jag kollade in i de mörka ögonen, på den perfekta näsan och den gulliga lilla munnen. På de långa bruna håret. Vad jag insåg var, att jag kunde inte längre ljuga för mig själv. Jag gillade henne faktiskt mer än som en vän.

Jag och Sandra satt på stranden vid deras nya hus och solade. Jag gillade tjejen starkt, och förstod definitivt varför Harry kallade henne för sin absoluta tjejbästis. "I'm so jealous of this house", sa jag. Solen sken starkt på himlen. "You should have seen my reaction yesterday. I was like, is this reality? Life is perfect", sa hon. "I agree, love it here", sa jag och började vicka huvudet fram och tillbaka. Sandra kollade på mig med en konstig min. "What the fuck", sa hon och skrattade. Jag började pluta med läpparna och fortsatte göra saken med huvudet. Sandra började skratta. "Just kidding", sa jag sedan och kollade på henne med allvarlig min. Sedan började jag också skratta. Vi satt bara i solen ett tag.

 

"You know what. I think you and Zayn would make a great couple. Even though he got a girlfriend but I don't know... I can just picture you two together", sa jag. Hon tittade ner. "What?" frågade jag undrande. "We was a couple. Two years ago", sa hon och tittade på mig. "NO? Really? What happend?" frågade jag intresserat. Jag älskade att prata om sådant här. "He cheated on me", sa hon. "NO! Seriously? With Perrie?" frågade jag. "No, with Rebecca Fergusson. She was in X-Factor the same season as the boys", fortsatte hon. "Oh my god", sa jag och kollade allvarligt på henne. "I didn't know he was like that! But how can you be okay with this now? I mean, you guys actually hang out and stuff", sa jag. Jag ville veta allt om det här. Sandra var också lätt att prata med, hon var den här typen av tjej som man lätt blev kompis med. "At first, he told me that everything was her fault and that he loved me and bla bla bla", började hon. "And I believed it", sa hon sedan. "But now what?" frågade jag, helt oförstående. "Something kind of happend..." sa hon och tittade ner igen. "Sandra, come on! You can tell me! You told me a part of the story but not the most important thing is the end and you don't want to tell me?" sa jag exhalterat. "Cara, calm your balls down!" sa hon och skrattade. Jag skrattade också. "Please", sa jag och gjorde en hundvalps min. "I haven't told my best friends yet either....", sa hon osäkert. "Please, please please, cute, pretty, funny the best Sandra!", sa jag och fortsatte med min hundvalps min. "Okay then. But Pinky Promise first?" sa hon. "Sure", sa jag och vi gjorde pinky promise. "Alright... after we made peace, we actually started to get really good friends you know, we hanged out without the others and acted like friends do. And then there was this totally crazy night. We all went out to a night club to celebrate that Kiss You was one first place on Billboard, and everyone got drunk", började hon. Jag kollade intresserat på henne. "Keep going", sa jag och log. "If you ask anyone of the others, they will say that the craziest thing was when Harry and Niall started to hit each other", fortsatte hon, innan jag avbröt henne. "Harry told me about that one", sa jag och skrattade lite. "I can't even imagine, but I have a strange feel that it looked quite funny. I don't know why", sa jag. Sandra kollade konstigt på mig och skrattade. "But they don't know what I'm going to tell you know. Promise you won't say anything Cara?" sa hon. "Of course. Count on me. I'm quiet as a mouse", sa jag och gjorde som en dragkedja för munnen. "Okay. Me and Zayn were in the kitchen at Liams place. We talked and had fun, but then, from nowhere, he started to kiss me", sa hon. Jag kollade chockat på henne. "WHAT? HE CHEATED ON PERRIE?" utbrast jag. "Sccchhh!", väste Sandra. "Sorry", sa jag och gjorde en oopps min. "I got angry on him of course, but then he tried to kiss me again! I kind of raged on him, I mean how could he even do that? And later, on the morning the day after, he said that he liked me again and that he could leave Perrie for me. Not exactly in those words but something like 'i want you back' you know". Sandra gillade inte att prata om ämnet, det såg man på henne. "Oh my god", sa jag bara. "Exactly, oh my god", instämde hon. "And now it's just awkward. And I really like Perrie, she is so kind and sweet and I don't want to hurt her at all", fortsatte hon. Hon lät olycklig på rösten och jag gav henne en kram över solstolarna. "Let's hope she don't find out. Because you don't like him, do you?" frågade jag. "No, of course not, how could I ever", sa hon. "Just asking", sa jag och ryckte på axlarna. "But you won't tell anyone, right?" sa hon efter ett tag. "Never. This secret will follow me into my grave", sa jag och log mot henne. Hon log tillbaka.

 

"Hello ladies", hördes en bekant röst. "Hi Harry", svarade jag och Sandra samtidigt. "Who wants to go down to the water?" frågade han. Jag och Sandra tittade på varandra.

"Sandra! Det är din och min och Julias tur att fixa middagen! Du kommer inte slippa undan!", skrek Felicias röst från balkongen. "Jag kommer!", skrek Sandra tillbaka. Jag fattade inte ett skit vad de sa så jag tittade undrande mot Sandra. "Looks like I have to go and make dinner. You should join us later Cara!", sa hon och reste sig upp. "Sure girly. I stay her with Hazza", sa jag. Sandra försvann upp. "You two are already best friends! Wow, three days", sa han. "Oh shut up you. She is lovely. She is so funny and a good friend. Do you want to go down to the water or not?" frågade jag och började gå neråt. Jag kände plötsligt att han sprang ifatt mig och lyfte upp mig på hans axel. Jag sparkade i luften. "Noooo!", ropade jag. Han kastade i mig i vattnet. "You will pay for this!" ropade jag och skrattade. Han tittade på mig och skrattade han också. 

 

Jag höll på att hacka lök och försökte hindra tårar från att komma eftersom det sved så i ögonen. Vi skulle laga vanlig spagetthi med köttfärssås. "Jag måste ta en paus, jag kommer ju stå och gråta här som en tönt vilken sekund som helst", sa jag och tittade ut. "Gör så", sa Sandra, men jag tittade inte på henne. Harry hade precis kastat i Cara i vattnet och nu stod de och skvätte på varandra i vattnet. Jag kunde se att Harry log. Han brukade le så där mot mig. Han hade lyft upp henne på hans axlar och hon sprattlade. Jag kollade mot dem med avundsjuka i blicken. Jag försökte skaka ut det. Julia, du gillar inte Harry på det sättet längre. Ni är vänner. Niall är din pojkvän. Men jag kunde inte hindra avundsjukan. "Julia, fortsätt hacka nu", sa Felicia som troligen sett att jag kollat på dem. Jag gick tillbaka till löken och fortsatte hacka, men i ögonvrån kollade jag på dem fortfarande. Jag suckade medans jag såg dem brottas på stranden. Det kändes bara inte rätt.

---

Har suttit med den här delen typ aslänge nu! Men har längtat fett mycket efter att skriva haha! :) 

Hoppas nu att ni kommenterar. Vad tror ni om allt? Har ni några åsikter, vad tror ni och vad vill ni ska hända? kommentera! :)